Hur länge klarar (S)-ledaren i Danmark Helle Thorning-Schmidt motvinden?

Socialdemokratiet i Danmark har reducerats till ett parti, som numera tävlar med populistiska Dansk Folkeparti om andraplatsen i opinionsmätningarna. I rader av mätningar har partiet leget under 20 procent, periodvis anmärkningsvärt långt under. Partiets trepartikoalition sprack nyligen: Socialistisk Folkeparti lämnade regeringen, och kvar blev en regering som har säkert stöd i Folketinget bara av de två kvarvarande regeringspartierna, förutom Socialdemokraterna vänsterliberala Radikale Venstre. Danska tidningar är fulla av artiklar med spekulationer om att partiledaren och statsministern Helle Thorning-Schmidt överväger att lämna ämbetet och landet för någon internationell toppost.

I en ny opinionsmätning, utförd av Megafon för tidningen Politiken och danska TV2, ser en majoritet av de tillfrågade, 36 procent. sin socialdemokratiska statsminister som deciderat borgerlig. Färre, 29 procent, ser henne som socialdemokrat. 30 procent svarar varken/eller, och 5 procent vet inte.

Man kan i sammanhanget påminna om att 40 procent av de socialdemokratiska väljarna i en tidigare undersökning ansåg, att det vore bäst för partiet, om Thorning-Schmidt fick ett toppjobb i Bryssel.

I Berlingske Tidende publiceras fortlöpande under rubriken Berlingske Barometer alla nya undersökningar om danskarnas partisympatier och vägs där samman till det som kan kallas just för barometer.

Nu har Wilkes mätning, daterad 20 april, lagts till den här barometern.

I den får Socialdemokratiet ett efter omständigheterna hyggligt stöd, 21,5 procent, att jämföra med barometergenomsnittets 19,6 procent. Men i valet 2011 var partiets resultat 26,7 procent.

Den numera ständiga konkurrenten i fråga om storlek, populistiska Dansk Folkeparti, får i den här mätningen bara 18,7 procent, mot 19,5 procent i mätningsgenomsnittet. Det är hur som helst en anmärkningsvärd uppgång jämfört med valet 2011, då DF bara fick 12,3 procent.

Danmarks största parti är sedan länge Venstre, trots sitt namn ett borgerligt parti på högersidan. I den här mätningen får partiet ett anmärkningsvärt lågt tal, 22,7 procent, något som jag inte har sett förklarat. Det sammanvägda resultatet i Berlingske Barometer är hela 26,6 procent. I valet 2011 fick partiet 27,7 procent.

Det vänsterliberala partiet Radikale Venstre, som alltså sitter i regeringen tillsammans med Socialdemokratiet, noteras för 8,5 procent (8,7 i det sammanvägda resultatet av en rad mätningar). Det här är någon procent under valresultatet 2011, 9,5 procent.

De senast nämnda båda partiernas tidigare regeringskollega – partiet hoppade för en tid sen av från regeringskoalitionen – Socialistisk Folkeparti – får i den här mätningen 5,5 procent mot 4,8 procent i mätningsgenomsnittet. Det är alltså en bit kvar till valresultatet 2011, 9,2 procent.

Ändå ligger SFs främsta konkurrent om vänsterrösterna, den röd-gröna och feministiska Enhedslisten kvar på sin nya, högre nivå, i den aktuella undersökningen 10,7 procent, i genomsnittet 10,9 procent. Det här ska jämföras med 6,7 procent i valet 2011.

Liberal alliance har i den här undersökningen en uppgång, till 6,9 procent, i mätningsgenomsnittet än så länge bara 5,3, vilket ändå är snäppet över valresultatet 2011, 5,0 procent.

Också Konservative klarar sig i den här mätningen med 4,7 procent aningen bättre än i genomsnittet, 4,1 procent. I valet 2011 fick partiet 4,9 procent.

Melodikrysset nummer 17 2014

Det förekom både lätta och svåra frågor i dagens Melodikryss.

Vi tar det lätta först.

Det är klart att en Taube-älskare som jag känner igen ”Den glade bagaren i San Remo” och därför kan svara på Anders Eldemans fråga om vad han behandlar – märkligt ordval – enligt texten. Jo, degen.

Och eftersom jag till exempel har sett ABBA-musikalen på Broadway, vore det väl märkligt, om jag inte kände igen ”Ring, ring”.

Astrid Lindgren och Georg Riedel har jag ett varmt förhållande till, och jag har inte bara läst böckerna om Emil i Lönneberga utan också sett de här historierna på film, där man kunde höra det som spelades i dag, ”Hujedamej, sånt barn han var!”.

Med de två andra filmerna i dagens kryss hade jag lite mer besvär.

Fast i det ena fallet gissade jag snabbt med hjälp av ganska få ledbokstäver att skådespelaren, som inte är känd som sångare, måste vara Sylvester Stallone. Sen fick vi ju också Dolly Parton som ledtråd, så jag hittade via nätet filmen ”Rhinstone” och fick på så sätt bekräftat, att det var Stallone som sjöng här.

Elvis Presley har jag förstås hört mycket med, men jag har aldrig sett hans sista film (från 1981), ”This Is Elvis”, med den svenska titeln ”Legenden om Elvis”.

Vi går då över till artister som jag inte spontant klarade utan måste googla på.

Sebastian, med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011, hade jag definitivt glömt. Men eftersom Eldeman angav årtal, var det ju inte så svårt att identifiera honom.

Artistnamnet Dido gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav. Det visade sig, när jag sen googlade på Dido, att hon bär det fantastiska namnet Florian Cloud de Bonneville O’Malley Armstrong. ”Sand In My Shoes” var faktiskt värd att lyssna på.

Nittiotalsmusik från andra länder är inte min starka sida, men får man Maria Magdalena – ”(I’ll Never Be) Maria Magdalena” – till ledtråd, hittar man ju Sandra.

Lennart Palm, som Eldeman ofta använder, när det inte finns någon sånglös inspelning, gör då gärna sitt bästa för att förvilla oss. Så det tog en stund för mig, innan jag kom på, att det han spelade var Orups ”Regn hos mig”.

Annat var betydligt lättare.

Så dagens trippelfråga. ”Hagsätra IP” med Hagsätra sport, Niklas Strömstedt och Andreas Johnson, har väl förekommit tidigare i krysset. Fast här skulle vi dessutom identifiera den som den officiella OS-låten 2012.

För min generation – jag gick på latingymnasium på 1950-talet – är Birger Sjöberg välkänd, inte bara för ”Fridas visor”. Men självklart minns jag ”Frida i vårstädningen”, som i dag skulle ge oss det hon gör, städar.

”Kväsarvalsen” av Arthur Högstedt (1877-1942) ligger långt före min tid, men den är en gammaldags höjdare i fråga om både text och musik. Texten börjar med en introduktion: ”En kvanting träder i salen in” – vi tar hela texten förresten:

Kväsarvalsen

Text och musik: Arthur Högstedt

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Två armar hon lägger kring grabbens hals
för att fröjda med honom i vals,
två kardor han lägger på henne då,
å stilit å kväsit de börjar gå.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Med huvud mot huvud och bröst mot bröst
han viskar åt henne med kärlekens röst,
ej bussigare fjälla än dig jag får,
och så i en cirkel det hela går.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Arthur Högstedt var det som kallades ungsocialist, en riktning med anarkistiska drag.

Själv ska jag, som vanligt, delta i ett vanligt socialdemokratiskt Första maj-möte hemma i Uppsala.

2 x Liza Marklund

Jag har sett också de två sista filmatiseringarna av Liza Marklund-deckare men inte riktigt orkat skriva om dem, detta trots att det i en ytling mening finns lite mer flyt i dem och Lisa Crépin börjar få nödvändig rutin i rollen som Kvällspressen-journalisten och amatördeckaren Annika Bengtzon.

I ”Livstid” (regi Ulf Kvensler; manus Antonia Pyk) är Annika Bengtzons liv i kaos: Maken överger henne för en annan kvinna, och det pågår ett ständigt krig om de två barnen mellan honom och Annika. Den här delen blir nästan mer intressant än mordgåtan.

Den senare rör en känd polis, som hittas skjuten i sängen. Misstänkt blir hans fru, Julia, för övrigt inte bara för mord utan också för människorov, alternativt ytterligare ett mord: Deras fyraårige son, Alexander, är nämligen försvunnen. Julia nekar och får stöd av Annika, som är beredd att söka en alternativ förklaring, alltså leka amatörpolis – dessutom är Julia och Annika vänner.

Jag kan väl avslöja så mycket som att Annika till slut hittar Alexander, i livet.

”En plats i solen” (2012) har annan regissör (Peter Flinth) och annan manusförfattare (Alex Haridi) – vi rör oss här med en rad massproducerade filmer, vilket märks – men åtminstone huvudpersonen är densamma, Annika Bengtzon, och spelas även i det här fallet av Malin Crépin.

Vår kvällspressenreporter utför i det här fallet granskande journalistik, inte bara i Spanien utan också i Marocko (jag antar att det rör sig om den kvarvarande spanska delen). Den kriminalhistoria som Annika den här gången reder ut rör mordet på ett svenskt par, bosatt i Spanien. Själv tycker jag att själva miljön, de många svenskar som av högst olika skäl bor i Spanien, egentligen är mer intressant än mordfallet, och utflykten till Marocko som ett led i letandet efter det mördade parets försvunna dotter – en hästtjej, visar det sig – känns i filmen mest som ett pålagt extraäventyr.

Nå, Annika reder som vanligt ut fallet, detta utan hjälp från den svenske polis som också finns på plats och som hon har sex med en natt.

Men sen dyker hennes i den förra filmen separerade make också upp i Spanien och bjuder henne på middag. Så frågan lämnas öppen, om detta är en nystart i deras förhållande eller om det är en hint om att de gamla kriserna i äktenskapet ska gå i repris.

Mannen från Mallorca, Grisfesten och Geijer-affären

Leif G W Persson gav ut sin ”Grisfesten” redan 1978, men Bo Widerbergs filmatisering, kallad ”Mannen från Mallorca”, kom först 1984. Ändå var kriminalgenren inte ny för Widerberg. Redan 1976 hade han gjort film, lysande sådan, av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös ”Mannen på taket”.

För yngre tittare, som inte känner till verklighetsbakgrunden, ter sig ”Mannen från Mallorca”, möjligen bortsett från dess slut – poliserna blir tvungna att lägga av, eftersom de inte kan få fram tillräckliga bevis – som en spännande och verklighetsnära thriller, det senare understruket genom deras myckna konsumtion av hamburgare. Också resten av handlingen skulle åtminstone kunna tänkas hända i verkligheten: ett statsråd som utnyttjar prostituerade ger en polis, samtidigt en rånare, alibi i samband med ett väpnat rån, därför att polisen i fråga ser genom fingrarna med att statsrådet har en sådan här förbindelse, till och med förser den prostituerade kvinnan med ett hundkoppel, trots att hon inte har någon hund.

I filmen hanteras det här försiktigt – Hans Villius spelar för övrigt justitieministern – men alla vi som var med på den här tiden vet ju, att den här delen av historien anspelade på Lennart Geijer, justitieminster i Olof Palmes regering. Leif G W Persson hade för övrigt själv jobbat hos Geijer och hamnade sedan länge ute i kylan, medan justitieministern åtminstone för den närmaste tiden klarade sig, bland annat genom att få uppbackning av statsministern.

Allt det här kastar förstås ljus över filmens dystra slut. Men låt oss ta det från början.

Två poliser, kriminalinspektörer, Jarnebring (Sven Wollter) och Johansson (Tomas von Brömsen), är ute på uppdrag i sin bil, när de plötsligt via radio dirigeras till en bank, där det pågår ett väpnat rån. Brottsplatsen och dess omgivning blir därefter platser för dramatiska och idylliska händelser, de senare med samband till dagens datum, 13 december: Den maskerade rånaren länsar hänsynslöst banken på pengar – bytet blir 395.000 kronor, visar det sig senare – medan han skrämmer kunder och personal halvt från vettet. Sen tågar det där luciatåget med skolbarn in. Jarnebring och Johansson tar utomhus upp jakten på rånaren, men han undkommer.

Poliserna förhör förstås vittnen, men några av dem blir mördade – för att de har känt igen rånaren? Hemma hos ett av de här offren hittar vårt polispar ett foto från en grisfest på Mallorca, där inte bara den dödade grabben och den nu likaså mördade alkoholiserade sportjournalisten Olsson är med på bild utan också en polis vid namn Kjell Göran Hedberg (Rico Rönnberg), som arbetar vid Säkerhetspolisen.

Våra båda poliser har, på grund av sin närvaro vid rånet, knutits till våldsroteln för att där kunna forstsätta efterforskningarna, men när de för chefen där, Dahlgren (Ernst Günther), framför sina misstankar – det finns annat också på den här Hedberg – ändar detta i att Hedberg får alibi av självaste justitieministern.

Det händer sedan också andra, märkliga saker. Gamla fru Wahlberg, som bor under den prostituerade Eva Zetterberg (Nina Gunke) och tidigare beredvilligt har berättat om ministerns besök där, minns plötsligt inte längre någonting.

Också annat material, som fotonegativ som dokumenterar den här förbindelsen, försvinner plötsligt, troligen genom Säkerhetspolisens ingripande.

Alltsammans är spännande och filmiskt väl berättat, men jag vill avslutningsvis poängtera, att det finns en risk med att, som jag gör ovan, så uttryckligt koppla samman filmens fiktiva historia med den nog så reella geijeraffären: Mycket av det jag berättar ovan hör över huvud taget inte ihop med den utan är fiktion, skicklig sådan men ändå en deckarstory, signerade Leif G W Persson.

Pilsnerfilm var ordet

”Augustas lilla felsteg” (1933) är unik så till vida att Thor Modén inte bara medverkade i filmen utan också stod för regin.

Jag har, efter eget önskemål, fått den i present av hustrun i en samling med sex DVD-filmer, benämnd ”Den stora pilsnerboxen”. Också ”Augustas lilla felsteg” innehåller både pilsner och sprit, den senare ymningt flödande ner i struparna i ett avsnitt där det inte bara exekveras nubbevisor utan också en nästan otrolig mängd slagdängor från förr, sådant som fru Lenngrens och Glucks ”Pojkarne”, Emil Norlanders ”Fia Jansson”, det kända Edvard Persson-numret – jo, han är själv med i filmen – ”Kalle P”, Evert Taubes ”Albertina”, ”Ta-Ra-Ra-Boom-De-Ré” (som Joe Hill skrev en mer politisk text till) och så vidare – jag har faktiskt bara nämnt en liten del av repertoaren.

För all del dricks det en del alkohol i den här filmen, men det var nog just själva drickandet snarare än alkoholralaterade handlingar som upprörde tidens folkrörelser, inte bara nykterhetsrörelsen utan också delar av arbetarrörelsen – det förekom faktiskt att någon arbetarrörelsestyrd folketshusbiograf bojkottade den här filmen. Annars ter sig de familjer från den tidens Söder i Stockholm, då fortfarande en stadsdel som beboddes av arbetare och annat småfolk, som ganska vanliga människor: målarmästare Smulle Månsson (Evard Persson) och hans hustru Klara (Tyra Leijman-Uppström) samt deras dotter Ingrid (Aino Taube), även fabriksarbetaren David Magnusson (Siegfried Fischer) och hans hustru Augusta (Dagmar Ebbesen) samt Davids fosterson Einar Hallbäck (Nils Jacobsson). Granne med dem bor också kufen Petter Söderqvsit (Hugo Jacobsson), som både samlar lump och även tomflaskor (och dess förinnan gärna konsumerar vad som finns i dem).

In i den här idyllen träder Augustas bortadopterade ”felsteg” från unga år, Lisa (Rut Holm), som plötsligt per brev har meddelat sin mamma, att hon tänker komma och hälsa på. På tåget till Stockholm hamnar hon i samma kupé som Holger Jönsgård (före detta Jönsson), spelad av Thor Modén. Han är lantbruksagronom från Mjölby men nu på väg till Stockholm för att ta patent på en revolutionerande uppfinning. De här två finner varann under tågresan, och Jönsgård erbjuder sig att ledsaga Lisa hem till hennes mamma. David blir förstås överraskad över att Augusta har en dotter men beter sig generöst och sympatiskt: lovar att acceptera Lisa som sin egen dotter. Och för att göra en lång historia kort: I slutet av filmen förklarar Lisa att Stockholm nog ändå inte är något för henne och meddelar att hon i stället följer med Holger till Mjölby.

Einar har tagits om hand – som fosterson – av den hygglige David, närmast för att han en gång åkte fast för cykelstöld, vilket förklaras med att hans farsa var alkoholist. Han är kär i Ingrid men lite blyg, och den dramatiska delen av den här filmhistorien är att Ingrid då lockas att bli utbjuden (på biltur!) av den bortskämde men inte särskilt redbare sonen, Helge (Werner Ohlson) till fabrikör Hagström (Arthur Fischer).

Helge överrumplar Ingrid med att köra henne till en restaurang med vidhängande hotell i skärgården, och på den här punkten är filmen överraskande frispråkig (fastän det censurerades när det begav sig): Han lurar in sig på hennes hotellrum och utsätter henne för ett regelrätt våldtäktsförsök. Fast hon lyckas naturligtvis – något annat vore otänkbart – värja sig.

För det här får Helge sedan en rejäl överhalning av Einar, varefter Helge beslutar sig för att hämnas genom att försätta konkurrenten ur spel. Så han arrangerar i samband med en penningtransport, utförd av Einar, att tre hundra kronor försvinner ur det kuvert Einar har lovat transportera. Ett tag ser det illa ut för Einar, men i rätt ögonblick ingriper lumpsamlare Söderqvist – han är synsk också – med Helges kavaj, som visar sig innehålla de försvunna 300 kronorna. Pappa fabrikören, själv en hyvens karl, belönar då Söderqvist med de 300 kronorna, vilket räddar Söderqvist – han ligger nämligen efter med flera månadshyror.

Och sen får förstås också Ingrid och Einar varann.

Pilsnerfilm, ja. Men också en inte helt oäven historia om både mänsklig falskhet och mänsklig värme. Till och med den dumme Helge blir förlåten efter att ha blivit uppsträckt.

Genombrott för Miljøpartiet De Grønne?

Miljøpartiet De Grønne får en viss uppmärksamhet i Norge för att i en aktuell opinionsmätning, utförd av Opinion för Avisenes Nyhetsbyrå (ANB), öka med 1,5 procentenheter till 4 procent, kanske inte så mycket på grund av ökningen jämfört med valresultatet 2013, 2,8 procent, utan för att partiet därmed i ett stortingsval skulle få sju mandat mot dess enda, lokala (Oslo) mandat i valet i höstas.

Yttervänsterpartiet Rødt backar samtidigt med 0,1 procentenheter till 1 procent (1,1 procent i valet 2013).

Men den mest intressanta jämförelsen är den med Sosialistisk Venstre. MDG är i den här mätningen större än SV (4,1 procent i valet) och närmar sig i storlek nyss ledarkrisande Senterpartiet, som i den här mätningen får samma resultat som i förra mätningen, 4,7 procent (5,5 procent i valet).

En smula upp går det för de båda återstående mittenpartierna. Kristelig Folkeparti ökar med 0,5 procentenheter till 5,2 procent (5,6 procent i valet). Och liberala Venstre ökar med 0,3 procentenheter till 5,3 procent (5,2 procent i valet).

Populistiska Fremskrittspartiet, numera en del av regeringen, tappar 1,1 procentenheter och hamnar då på 13,8 procent, att jämföra med 16,3 procent i valet.

Dess regeringspartner, Høyre, går däremot upp med 0,9 procentenheter till 27,5 procent (26,8 procent i valet).

Men Arbeiderpartiet är, trots en nedgång på 1,2 procentenheter – möjligen en effekt av att partiet för närvarande är sysselsatt med att lösa ledarsuccessionen – med 34,5 procent fortsatt Norges största parti. AP har fortsatt ett stöd, märbart högre än valresultatet, 30,8 procent.

Ytterligare en dansk mätning: Socialdemokratiet ner på tredje plats igen

I Epinions senaste mätning (21 april) åker Socialdemokratiet ner på tredje plats igen. I den här mätningen får partiet 19,6 procent (19,2 i Berlingskes sammanvägda barometer; 26,7 procent i valet 2011). Och partiet är hårt ansatt. Stora mängder antisocialdemokratiska aktivister hotar att med visselpipor överrösta partiledaren, till lika statsministern Helle Thorning-Schmidt på Första maj.

Det betyder att populistiska Dansk Folkeparti ligger på andra plats. Partiet får i den här mätningen 20,3 procent (19,7 procent i Berlingskes Barometer), alltså mycket högre än i valet 2011, då partiet fick 12,3 procent.

Och på första plats ligger som tidigare det relativt högerorienterade borgerliga partiet Venstre med 26,9 procent (27,4 procent i Berlingskes Barometer; 27,7 procent i valet 2011).

Socialdemokraternas kvarvarande regeringspartiet, det vänsterborgerliga Radikale Venstre, får i den här mätningen stöd av 8,7 procent (8,8 procent i Berlingskes Barometer; 9,5 procent i valet 2011).

De här båda partiernas avhoppade regeringspartner Socialistisk Folkeparti kommer i den här mätningen upp i 4,4 procent (4,6 procent i Berlingskes Barometer; 9,2 procent i valet 2011).

Kvar på sin höga nya nivå, i den här mätningen 10,7 procent (10,9 procent i Berlingskes Barometer; 6,7 procent i valet 2011) ligger den röd-gröna och feministiska Enhedslisten.

Liberal Alliance samlar i den här mätningen 4,8 procent (4,9 procent i Berlingskes Barometer; 5,0 procent i valet 2011).

Den danska borgerlighetens sorgebarn Konservative får i den aktuella mätningen 4,1 procent (4,0 procent i Berlingskes Barometer; 4,9 procent i valet 2011).

En inte helt ny historia

Jag har sett James Mangolds ”Knight and Day” (2010) två gånger, senast nu i TV. Jag skriver ju ganska ofta om filmer, men jag ser i själva verket långt fler än dem jag har valt att recensera.

”Knight and Day” är om man ser till filmhandlingen och karaktärerna en ganska usel film, men den är åtminstone bitvis roande. Fast det som lockar mig att skriva är att regissören och även manusförfattaren, Patrick O’Neill, så uppenbart har haft en av mina favoritfilmer, Alfred Hitchcocks ”I sista minuten” som inspirationskälla, och jag tänker då inte bara på den kvinnliga huvudpersonens, bilreparatören June Carter (Cameron Diaz), blonda skönhet. Fast i den här aktuella filmen har den kvinnliga och den manliga huvudpersonen, Roy Miller (Tom Cruise) omvända roller: Han är, fast avhoppad visar det sig, CIA-agent, medan hon är oskulden som oavsiktligt dras in i historien. Även resten av handlingen har paralleller i respektive film: Det rör sig om spionage/industrispionage. Omständigheterna för de agerande till olika platser, där det händer dramatiska saker.

Fast jag vill inte överdriva det här, detta eftersom ”Knight and Day” är en så påtagligt mycket sämre berättad historia – ibland begriper man inte varför de agerande hamnar just där de hamnar, hur CIA får reda på var de håller hus och varför de är just i Alperna eller Spanien. (Ibland tror jag att faktorer som att få med tjurrusningsscener har varit det främsta skälet till valet av plats.) Och varifrån kommer klädespersedlar som en baddräkt – observera att det här är en amerikanskt kysk film – när de ett slag visatas på en ö i, tror jag, Karibien?

Filmen börjar ändå klassiskt hyggligt, med att Havens, på väg hem till sin systers bröllop, råkar kollidera ett par gånger med Miller på flygplatsen (avsiktligt från hans sida, visar det sig) och på så sätt i sitt bagage får med ett avhonom stulet föremål. CIA, som jagar honom, har sett till att tömma det plan han ska åka med på övriga passagerare – men eftersom de nu tror att Havens är lierad med Miller, får även hon biljett till planet, nästan tomt visar det sig. Men där sitter förstås Miller, och de börjar prata med varann. När hon sen går på WC, utbryter helvetet i resten av planet. Men Miller tar den ene efter den andre av daga, så när Havens kommer ut från toan och planet hamnar i en luftgrop, ramlar det ut en rad döda män ur sina stolar och ut i mittgången. Det visar sig att Miller har skjutit även piloterna, men han kan naturligtvis flyga plan också – han klarar allt – och landar det på en autostrada med biltrafik, varefter de hamnar i en sädesåker. (När han har fått ut Havens ur planet, exploderar detta och brinner upp. (Minns ni en liknande scen med ett besprutningsplan i ”I sista minuten”?)

Så småningom får man vara med om biljakter och långt fler eldstrider än vad som skulle behövas, och den här historien har partier, alltid våldsamma, som alltså äger rum även i andra länder, i Europa.

Hela historien förtjänar inte att återberättas i alla sina detaljer, men man måste rimligen ändå nämna, att den före detta agenten Miller har lagt rabarber på ett närmast evigt fungerande batteri, benämnt Zephyr. Det visar sig också, även om Miller länge för Havens bakom ljuset, att han faktiskt har snott det här batteriet och är på flykt från CIA.

CIA har vid det här laget förstått, att Havens inte är någon kumpan till Miller och berättar hur det förhåller sig för henne, och när han efter en våldsam strid besegras och förs till sjukhus, skickas hon hem.

Men strax därefter kommer en för oss välbekant kvinna i sjuksköterskedräkt in till patienten och skjutsar i väg honom i hans rullsäng. Och sen förstår man att de här båda ger sig i väg på en mycket lång resa utomlands, förhoppningsvis utom räckhåll för CIA. Så åtminstone upplösningen är lite fräck, igen.

Socialdemokratiet knapp tvåa i Danmark – men fortfarande långt efter det stora borgerliga partiet

Borgerliga Venstre ligger kvar på sin mycket höga nivå – har till och med ökat något – i Voxmeters mätning den 20 april. Partiet noterar ett stöd på 28,7 procent (27,6 procent i Berlingske barometers sammanvägning av olika mätningar), alltså över valresultatet 2011, 27,7 procent.

Också i den här mätningen ligger Socialdemokratiet tvåa med 19,4 procent (19,1 i Berlingskes sammanvägning). Men det är fortfarfande långt under valresultatet från 2011, 26,7 procent.

Trea ligger då populistiska Dansk Folkeparti med 18,2 procent (19,5 i Berlingskes sammanvägning). Att märka är att partiet i valet 2011 bara fick 12,3 procent.

Vänsterliberala Radikale Venstre, som regerar tillsammans med Socialdemokratiet, stöds i den aktuella mätningen av 8,4 procent (8,7 procent i Berlingskes sammanvägning). I valet 2011 fick partiet stöd av 9,5 procent.

Det från denna koalition avhoppade Socialistisk Folkeparti är nu uppe i 5,2 procent (4,7 procent i Berlingskes sammanvägning). Fortfarande alltså en bit kvar till resultatet i 2011 års val, 9,2 procent.

Det parti som har norpat många av SFs röster, den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, ligger ändå kvar på en hög nivå, 11,1 procent (11,0 i Berlingskes sammanvägning). Det här är en stor uppgång jämfört med valresultatet 2011, 6,7 procent.

Liberal Alliance hamnar i den här mätningen på 5,1 procent (5,0 i Berlingskes sammanvägning). Detta resultat är ungefär lika med stödet i 2011 års val, 5,0 procent.

Och Konservative får i den här mätningen stöd av 3,1 procent (4,0 procent i Berlingskes sammanvägning). Det är ett sämre stöd än partiet fick i sitt usla val 2011, 4,9 procent.

Vapaavuori ställer upp i ordförandevalet i Samlingspartiet

Nyligen medddelade ordföranden i Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), till lika statsministern i Finland, Jyrki Katainen, att han ämnar avgå.

Nu har en av de ledande samlingspartisterna, näringsminister Jan Vapaavuori (född 1965), meddelat, att han kandiderar till ordförandeposten (och därmed indirekt till posten som statsminister).

I den opinionsundersökning Taloustutkimus gjorde för kvällstidningen Ilta-Sanomat kom Vapavouori med 27 procent tvåa bland partimedlemmarna, med 20 procent detsamma bland samtliga tillfrågade. Ett större stöd fick utrikeshandelsminister Alexander Stubb med 51 procent bland partimedlemmarna och 37 procent bland samtliga tillfrågade.

En given fråga till en person som vill leda ett politiskt parti är förstås hur valet av honom/henne skulle påverka partiets kurs. På den svarar Vapaavuori i allmänna termer. Samlingspartiet ”tror på människan, individens frihet, tolerans och omsorg om andra”.

Detta sammanfattas i Hufvudstadsbladet på följande uttömmande sätt:

– Man frågar ofta om Samlingspartiet ska ta steget mot en mer konservativ eller liberal riktning. Jag anser att vi ska gå framåt.