Vägen ut ur dagens politiska träsk är kanske ändå inte att likvidera den klassiska socialdemokratin

Jag hör inte till dem som nu är störtförvånade över Sverigedemokraternas besked i Riksdagen i dag. Deras taktik att först hålla övriga partier och inte minst media på halster har, sen när beskedet kom, gett maximalt och avsett genomslag. Partiet framstår nu, hos deras egna så väl som hos dem som attraheras av deras perspektiv på invandring och flyktingskap utan att hittills ha tagit steget till SD fullt ut, som den enda garantin för en i detta enögda perspektiv rimligare politik.

Att de i denna fråga mer balanserade men i övrigt konkurrerande partierna inte har sett eller inte har låtsats se den här fällan är mer märkligt.

Hur kunde det bli så här?

Jag har nu, med någon veckas mellanrum, varit på möten med först Svartbäckens socialdemokratiska förening, sen Uppsala arbetarekommun, där valanalys har varit en av huvudpunkterna på dagordningen. Föredragningarna har haft många förtjänster och de har förstås präglats av den begripliga glädjen över att de borgerliga har fått släppa makten.

Men de har på något sätt missat det faktum att den nya rödgröna majoriteten i Uppsala (och ännu mer den nya rödgröna regeringens underlag, en minoritet i Riksdagen) som ledande kraft har en socialdemokrati, som är en skugga av sitt forna jag. Som jag sa på vårt sosseföreningsmöte: I det sextio- och sjuttiotalssverige som är min egna främsta politiska referensram, var redan ett valresultat för (s) på 40 procent nära en katastrof. För många av de aktiva i dag verkar också resultat på den nivån vara mytisk historia: ”Tiderna är andra nu.” Men se västerut, på Norge! Där ligger Arbeiderpartiet nu i mätning efter mätning över 40-procentsstrecket, senast bekräftat i ett Poll of polls i dag.

Det regeringsprogram Stefan Löfven har lagt fram har många förtjänster. Fäller nu en riksdagsmajoritet bestående av de borgerliga plus SD S-MP-regeringen, de borgerliga på grund av sitt motstånd mot de inslag av helt rimlig radikalism som blev resultatet av förhandlingarna med Vänsterpartiet, SD förutom av hat mot invandrings/flyktingpolitiken också av hat mot MP, är det långt ifrån säkert att de borgerliga kommer att få poäng för det här i kommande opinionsmätningar.

Det nu hotande kaoset är naturligtvis ändå bekymmer nog för socialdemokratin.

Men själv tror jag att socialdemokratin måste sätta sig ett mer långsiktigt och faktiskt viktigare mål, att återta rollen som samhällsbärande parti.

Och då påminner sig den som kan någonting om det här partiet och dess historia, att stora delar av det som är röd-grön politik i vid mening historiskt drevs av en vida mer framgångsrik socialdemokrati.

Att vi, tidvis hårt och brutalt, bekämpade gamla tiders kommunister är begripligt och försvarligt. Men när dagens Vänsterparti tar över gamla socialdemokratiska mål som vård, skola och omsorg i samhällets egen regi, reagerar många av dagens partiföreträdare (s) som om de hade mött pesten.

Trots lite sprattel i skogsbrynet har Socialdemokratin lämnat det gröna fältet åt Miljöpartiet – bortglömt är att 1990 års socialdemokratiska partiprogram var ett röd-grönt program i begreppets bästa mening; det innehöll till och med kärnkraftsavveckling.

Redan i jämlikhetsprogrammet från 1969 och sedan i 1975 och 1990 års partiprogram införlivades ett radikalt jämställdhetsperspektiv i socialdemokratins tänkande. I många avseenden kan Feministiskt initiativs framryckning ses om ett resultat av socialdemokratiska försummelser på det här området.

Till detta finns åtskilligt mer att tillägga, till exempel att bästa sättet att hålla Folkpartiet på mattan inte nödvändigtvis är att göra socialdemokratin till en socialliberal rörelse.

En hörvärd svensk Woody Guthrie-CD

2013 kom CDn ”Sounds of Woody” (Nusikcentrum Väst, MCV 015), inte bara en hyllning till Woody Guthrie utan också såld till förmån för barn och unga med Huntingtons sjukdom, på engelska Huntington’s Chorea, den sjukdom som den amerikanske folksånglegendaren Guthrie själv föll offer för. Enklaste sättet att få tag på den – och den är värd att få tag på – är att gå in på www.woodyguthrie.se.

Den har en västsvensk slagsida, markerad av att den bland sponsorerna har ABF Göteborg och Göteborgs stad Social resursförvaltning, vilket inte meddelas som en varning – den förtjänar riksspridning. Köp den!

Några av de medverkande artisterna är rikskända, bland dem Mikael Wiehe som ju har gjort en mycket spridd version av Guthrie’s alternativa nationalsång, ”This Land Is Your Land”, i Wiehes tappning en hyllning till Sverige, ”Det här är ditt land”. Här hör vi en rockigare version än den Wiehe ursprungligen sjöng in, vilket inte nödvändigtvis gör den bättre.

Den enda låt vi därutöver får höra på svenska är ”Rätt dialekt”, det vill säga Guthrie*s ”Do Re Mi”, och den görs alldeles förbannat bra, med göteborgidiom och allt, av Majornas 3dje rote.

En mer känd göteborgare, Ulf Dageby, gör med den äran ”Deportee”, även känd som ”Plane Wreck At Los Gatos”.

Annat som har tilltalat mina öron är ”Going Down the Road Feeling Bad” i rockig tolkning av Lukas Stark och Gunnar Källströms ”I Ain’t Got No Home”.

Till det som också gör den här skivan hörvärd är ibland ovanliga sättningar (”Gypsy Davy” med Ida & Louise) och snygga körpartier (”Bed On the Floor” med Jenny Almsenius).

Inte bara Woody’s politiska sidor (Dust Bowl Ballads och vänsterradikalism) täcks in utan också det han skrev för barn, egna, och åtminstone en låt får ett stänk av blues.

Dansk Folkeparti störst i Danmark?

Megafon har för danska TV2 gjort en opinionsmätning, som har väckt stor uppmärksamhet också i andra danska media. Enligt den här mätningen är högerpopulistiska Dansk Folkeparti, om än knappt och med osäkerhetsmarginal, Danmarks största parti.

DF får i den här mätningen, gjord 24-27 november, 21,2 procent mot 20,0 procent i oktobermätningen och 12,3 procent i folketingsvalet 2011.

På andra plats hamnar då det traditionellt borgerliga Venstre med 20,9 procent mot 22,9 procent i oktober och 26,7 procent i valet 1011. I motsats till i flertalet andra mätningar skulle Venstre alltså enligt en här mätningen ha ganska långt kvar till sitt resultat i förra valet.

Ner på tredje plats halkar därmed Socialdemokratiet, som i den aktuella mätningen bara får 19,8 procent mot 20,9 procent i oktober och 24,8 procent i valet 2011.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, stöds enligt den här undersökningen av 8,3 procent mot 8,5 procent i förra mätningen och 9,5 procent i valet 2011.

Deras avhoppade partner Socialistisk Folkeparti får 6,5 procent mot 6,1 procent i oktober och 9,2 procent i valet 2011.

Mer framgångsrik är rödgröna och feministiska Enhedslisten med 9,4 procent mot 8,3 procent i förra mätningen och 6,7 procent i förra folketingsvalet.

Konservative Folkeparti får i den här mätningen hyggliga 6,2 procent mot 5,1 procent i motsvarande mätning i oktober och 4,9 procent i valet 2011.

Också Liberal Alliance ligger enligt den här undersökningen, där partiet får 5,9 procent, över både resultatet i oktobermätningen, 5,8 procent, och framför allt valet 2011, 5,0 procent.

Återstår att se om andra danska opinionsmätningar ger liknande resultat, framför allt i toppen av partiligan.

Grønland: Dött lopp i valet

Partiledaren Aleqa Hammonds utnyttjande av pengar ur statskassan för privat bruk gjorde det på grund av detta utlösta valet till en rysare: Skulle nu hennes parti, socialdemokratiska Siumut (Framåt), trots att hon hade lämnat både partiledarposten och statsministerposten, fortsatt kunna upprätthålla platsen som Grønlands största parti?

Siumut, med Kim Kielsen som ny partiledare, fick 34,3 procent av rösterna (mot 42,8 procent i valet 2013) och klarade i och för sig det målet men med minsta möjliga marginal. Siumut förlorade tre av sina tidigare 14 mandat. Det här får ändå sägas vara ett hyggligt utfall för de grönländska socialdemokraterna, också med tanke på att valrörelsen har belyst alla de svårigheter det här nordliga örikets ekonomi står inför.

I antal mandat, 11, blev vänsterpartiet Inuit Ataqatigiit (Förenade inuiter), med 33,2 pocent mot 34,4 procent i valet 2013, lika stort.

Framåt gick de vänsterliberala Demokraterna, Kalaallit Nuuani Demokraatit, som fick 11,8 procent av rösterna mot 6,2 procent i valet 2013 och ökade från två till fyra mandat.

Fjärde största parti, med 11,6 procent och tre mandat, blev det i januari 2014 nystiftade partiet Parti Naleraq (Riktmärket). Det här partiet stiftades av en avhoppad, tidigare ledande socialdemokrat, den förre landsstyresordföranden Hans Eriksen.

Grønlands politiska karta är relativt vänsterorienterad, så först på femte plats hittar vi partiet Assatut (Samhörighet), vilket dock också kan ha att göra med att partiet, som namnet antyder, värnar om samhörigheten med Danmark. Det här partiet fick i det här valet stöd av 6,5 procent mot 8,1 procent i valet 2013. Det här gav två mandat.

Parti Inuit (Inuitpartiet), ett utbrytarparti ur vänsterpartiet Inuit Ataqatigiit i 2013 års val, som då fick 6,4 procent är nu nere på 1,6 procent och tycks bli utan mandat.

Det här valresultatet gör inte regeringsbildningen lätt, men spekulationerna går i riktning en stor koalition mellan Siumut och vänsterpartiet Inuit Ataqatigiit.

Melodikrysset nummer 48 2014

Anders Eldeman inledde dagens kryss med att bland annat berätta, att det kom in ett rekordlågt antal svar på förra veckans kryss. Jo, det innehöll knepigheter, men det brukar betyda att jag för egen del får rekordmånga besökare på min kryssblogg, och så var inte fallet i det fallet – tvärt om var antalet besökare avsevärt lägre än det normalt brukar vara. Förklara det den som kan!

Nå, även jag har luckor i mitt musikvetande, men jag brukar täppa till dem också. Namnet på gruppen som sjöng ”Leave It” dök till exempel inte upp ur någon vrå av minnet, men eftersom bara mittenbokstaven av sammanlagt tre fattades, kunde svaret knappast bli något annat än Yes. Och självklart kollade jag sen på nätet låttiteln mot det gruppnamn som dök upp i huvudet.

Andra kan ha haft svårigheter med dagens operettouvertyr, hämtad ur ”Läderlappen”, signerad Johann Strauss den yngre.

Sen var det mycket svenskt i dag, och svensk populärmusik i vid mening kan jag hyggligt bra.

Dagens kryss började med ”Counting Miracles” med Jerry Williams och Malena Ernman, båda artister som jag blir glad av att få höra.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att de svenska eurovisionsschlageruttagningarna förr producerade fler bidrag, som sen verkligen blev schlager i ordets rätta mening. Ett exempel spelades i dag, Bengt Palmers’ och Björn Skifs’ ”Michelangelo”, den som i dag spelades i en engelskspråkig version. Men den svenska refrängen sitter som berg i minnet: ”Michelangelo, kan du svara på”.

Lite hjälp på traven fick vi lyssnare/lösare genom Anders Eldemans hint om att två av dagens artister, spelade i följd, hade något gemensamt: Jo, båda har varit programledare för ”Allsång på Skansen”.

Först hörde vi Petra Marklund med ”Sanningen”.

Och sen hörde vi Lasse Berghagen i ”Hemma igen”.

För egen del är jag inte någon Sven Ingvars-fantast, men Niklas Strömstedts ”Byns enda blondin” är hur som helst en ganska kul låt.

För egen del gillar jag melodikryss, som innehåller också äldre schlager.

Som i dag Lasse Dahlquists och Gideon Wahlbergs käre gamle ”Axel Öman”.

Eller att få höra Edvard Persson besjunga Gamla stan, ursprungligen i en film från 1934.

Till de där närmast eviga låtarna får man väl i dag också räkna ”Öppna landskap”, skriven av Ulf Lundell.

Eller, i en lite annan genre, Eva Dahlgrens ”Jag klär av mig naken nu”.

Och ”Handle With Care” med Traveling Wilburys, bland dem Bob Dylan och Roy Orbison, är verkligen inte dum den heller.

Last chorus: Erik Nilsson

Som jag tidigare har berättat, har en nestor i uppsalapolitiken, Erik Nilsson, gått bort.

Erik var under sin aktiva tid i åtta år ordförande i Uppsala arbetarekommun och bör i högsta grad äras för att under sina elva år i landstinget bland annat ha startat Upplands Lokaltrafik. Viktigt att nämna är också hans breda folkrörelseengagemang, till exempel i IOGT och senare i HSB samt inom konsumentkooperationen, bland annat som ledamot av Kooperativa Förbundets styrelse.

Erik Nilsson blev 86 år gammal.

Birgitta och jag var i dag på begravningsakten för Erik i S:t Eriks kapell i Berthåga, en del av Uppsala. Trots att den här lokalen verkligen inte ligger centralt i Uppsala, hade det kommit av massor människor: en vittförgrenad familj i flera generationer, representanter för de folkrörelser och folkrörelseföretag där Erik gjorde storartade insatser, partivänner (S) ur många olika generationer och också, vilket faktiskt var särskilt glädjande, ledande representanter från förr för de borgerliga partierna. Inget hade tvingat de senare att komma, men de kände respekt för en politisk motståndare, värd att hedra både som just hård motståndare och ibland samarbetsman.

Jag tänker dock inte rabbla namn – galapeteri passar inte på begravningar, och dessutom skulle jag i så fall riskera att glömma nämna hälften av dem som borde nämnas vid namn.

Officiant var Hans Alsén, själv nestor både inom uppsalapolitiken och konsumentkooperationen.

Begravningsakten var, bortsett från en avslutande psalm, ”Härlig är jorden”, helt ickereligiös: diktuppläsning (bland annat av änkan, Gunnel Nilsson), solosång av Anna-Karin AKO Nytell Oldeberg och musik (Åke Strömberg, fiol, Lars Ericson, piano, Anders Björkholm, cello). Av programmet kunde man ana att Erik tyckte om både Dan Andersson och Thorstein Bergman – av den senare förekom dels ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand” och av båda i, i kombination, ”Gässen flytta”. Till det AKO sjöng hörde Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”.

Efteråt var det samling med servering längre in mot men inte mitt i centrum, i Cajsas kök, som jag många gånger har ätit lunch i under mina år i kulturnämnden – nämndens sammanträden hölls på den tiden i samma hus på Strandbodgatan.

Cajsas kök är en mycket bra lunchrestaurang och visade sig nu också kunna prestera den kanske bästa begravningsmåltid jag har varit med om, bland annat med halländsk gravad lax (Erik var hallänning) och stuvad potatis. Till efterrätt serverades – men inte till mig; jag är diabetiker – blåbärstårta, också det en hedersbevisning till Erik, en ivrig blåbärsplockare.

Och så skulle jag vilja tacka för talen, och då tänker jag faktiskt inte främst på hedersbevisningarna från både partivänner och gamla politiska motståndare. Nej, den mycket personliga och hjärtevarma och humoristiska tonen sattes av flera familjemedlemmar, som inte berättade om politikern som vet hur slipstenarna ska dras utan om familjefadern som, ofta lika barnslig som barnen, erövrade dessas och sedan efterkommande generationers hjärtan.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 16 2014:

”Alla hans spindlar är gifta och förvaras i sina burar.”

Skånska Dagbladet

* * *

”Det har funnits liknande strömmingar i det kirgiziska parlamentet förr, men det är först i år som det egentligen blivit någon uppslutning kring den här frågan.”

Fria Tidningen (Tänk att det över huvud taget finns strömmingar i Kirgizistan och att de dessutom sitter i parlamentet!)

* * *

SVD.SE om presskonferens med ÖB:

”Ska ha bevis för undervattenskräkning.”

(Nå, då vet vi åtminstone varför Östersjön är så förorenad.)

Den svårflirtade Per Edvin Sköld

Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida har nu under ganska lång tid publicerat Gunnar Sträng-historier, många av dem välkända för oss som hade nöjet att ha en del att göra med honom under han kraft dagar. Inte minst under långa biltransporter kunde han roa sina medpassagerare med till exempel berättelser om sin egen bildningsgång med hjälp av böcker från soptippen i Lövsta, något som Erik Eriksson berättar om i dagens DN.

Bredvid denna Sträng-historia hittar man en annan insänd historia om en annan gammal socialdemokrat, Per Edvin Sköld. Den stämmer till punkt och pricka med den bild jag har fått av honom också genom andra:

Skölds besök

På NoN har Strängs kärvhet belysts flera gånger. Även hans företrädare kunde uppvisa detta. Per Edvin Sköld var inbjuden att hålla ett anförande hos Arbetarekommunen i Ängelholm i början av 1950-talet, då han var finansminister. Sköld bodde i N:a Rörum, cirka sex mil från Ängelholm. Han kom dock med allmänna kommunikationer och möttes av murarmästare Söderström och landstingsmannen Gusti Gustavsson från Arbetarekommunen.

Välkomstkommittén föreslog att få visa Ängelholm varvid Sköld replikerade: ”Jag har varit här många gånger så det behövs ingen förevisning.” ”Jamen då ska vi be att få bjuda på lunch på Klitterhus, där vi beställt bord.” På denna inbjudan svarade Sköld: ”Jag har redan ätit!”

Murarmästare Söderström var lite lomhörd vilket gjorde att han talade högt även när han trodde sig viska. Han vände sig till Gusti Gustavsson och sa, i tron att han viskade, ”Ta du hand om den djäveln. Jag har aldrig gillat den fan!”

Berättat för min far av Gusti Gustavsson

Froste i Sin

PS. Den som önskar se en bild på Per Edvin Sköld kan ta en enkrona med Gustav VI Adolfs siluett på, vända den upp och ned så att G VI A:s huvud är nedåt, hålla för G VI A:s hår och vips har man siluetten av Per Edvin Sköld.

Ingen dager synes än för dansk socialdemokrati

I senaste Voxmeter får danska Socialdemokratiet 21,4 procent not 21,6 procent i Berlingske Barometer, som visar ett viktat genomsnitt för de senaste opinionsmätningarna. Inte mycket tyder på att partiet ens är på väg upp mot sitt historiskt låga resultat i folketingsvalet 2011, 24,4 procent.

Ärkerivalen, borgerliga Venstre får däremot sägas vara tillbaka på sin nivå i valet 2011, 26,7 procent. I den aktuella mätningen får partiet 26,4 procent mot 25,1 procent i Barometern.

Däremot ser högerpopulistiska Dansk Folkeparti ut att ha fallit tillbaka något. Voxmeter ger partiet 17,6 procent mot 18,9 procent i Barometern. Fast DF ligger ju hur som helst långt över sitt eget resultat i valet 2011, 12,3 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre, får hos Voxmeter 8,0 procent mot 7,5 procent i Barometern, i båda fallen siffror som ligger under partiets valresultat 2011, 9,5 procent.

Deras från regeringen avhoppade tredje samarbetsparti Socialistisk Folkeparti kommer i den aktuella undersökningen upp i 7,5 procent mot 7,1 procent i Barometern. Båda de här siffrorna ligger under SFs resultat i valet 2011, 9,2 procent.

SFs rival om vänsterrösterna, den rödgröna och feministiska Enhedslisten får hos Voxmeter 9,1 procent och i Barometern 9,3 procent. Det här partiet ligger alltså fortsatt över sitt valresultat 2011, 6,7 procent.

Konservative Folkeparti harvar vidare på en nivå under sitt valresultat 2011, 4,9 procent: 4,1 procent i Voxmeter och 4,3 procent i Barometern.

Och Liberal Alliance, som i folketingsvalet 2011 fick 5,0 procent, noteras för samma tal i Voxmeter – genomsnittet i Barometern ligger på 5,6 procent.

* * *

Som hjälp på traven åt de danska socialdemokraterna återger jag här en gamman dansk kampsång, den som på svenska börjar ”Snart dagas det, bröder”:

Socialisternes march

Dansk text: Ulrich Peter Overby, 1871
Musik: Christian Joseph Rasmussen, 1872

Snart dages det, brødre, det lysner i øst,
til arbejdet fremad i kor!
Man håner den fattiges eneste trøst:
Vor ret til at leve på jord.
Man deler vor frihed, beskærer vort brød.
Til arbejdet, liv eller død!
Man deler vor frihed, beskærer vort brød.
Til arbejdet, liv eller død!

Årtusinders åg på vor nakke blev lagt,
vi bar det og tav i vor nød,
men er vi de mange, så være det sagt:
Vi fordrer det daglige brød.
Samdrægtige går vi i sorg og i nød
til arbejdet, liv eller død!
Samdrægtige går vi i sorg og i nød
til arbejdet, liv eller død!

Til trælle i sind og til slaver af guld
den voksende slægt fostres frem,
og jorden så aldrig så usselt et kuld
som det, der på den nu har hjem,
thi lykken må visne ved tryglen om brød.
Til arbejdet, liv eller død!
thi lykken må visne ved tryglen om brød.
Til arbejdet, liv eller død!

Vor arne er kold, og vort hjem kun et skjul
for trængsler og tvedragt og savn,
vor idræt man fængsler i bur som en fugl
og kaster foragt på vort navn.
Os levnes kun hadets den ulmende glød.
Til arbejdet, liv eller død!
Os levnes kun hadets den ulmende glød.
Til arbejdet, liv eller død!

Rigmændene fodres ved arbejder-slid,
og præsterne fører os frem
til pøle af svovl på den yderste tid,
om ikke vi ofrer til dem.
Vi bygger en guldgrav, tyranner! for brød.
Til arbejdet, liv eller død!
Vi bygger en guldgrav, tyranner! for brød.
Til arbejdet, liv eller død!

Det knager i samfundets fuger og bånd,
lad falde, hvad ikke kan stå!
Men ræk mig, o broder, din barkede hånd,
før i løgn og af sult vi forgå,
en bygning vi rejser til skærm i vor nød,
til arbejdet, liv eller død!
en bygning vi rejser til skærm i vor nød,
til arbejdet, liv eller død!

Socialisternas marsch

Svensk text: Johan Lindström Saxon, 1885 (publicerad i Social-Demokraten den 5 november 1885; sången infördes sedan också i Tidens sångbok)
Musik: Christian Joseph Rasmussen, 1872
Dansk originaltext: Ulrich Peter Overby, 1871 (”Socialisternes march”)

Snart dagas det bröder! Se östern i guld.
Till arbete låtom oss gå!
Vi fattiga äga ej skydd eller huld.
På jorden knappt leva vi få.
Man kringskär vår frihet, förminskar vårt bröd.
Till arbetet, liv eller död.
Man kringskär vår frihet, förminskar vårt bröd.
Till arbetet, liv eller död.

Årtusendens ok på vår skuldra blev lagt.
Vi buro det tyst i vår nöd.
Men äro vi mängden så vare det sagt:
”Vi fordra vårt dagliga bröd!”
Och eniga gå vi i lust och i nöd.
Till arbetet, liv eller död.
Och eniga gå vi i lust och i nöd.
Till arbetet, liv eller död.

Att bliva, så andligt som kroppsligen, träl,
den växande släkt fostras opp
och därför så ofta är mörkt i dess själ
och släckt varje glädje och hopp.
Ty lyckan förvissnar vid bristen på bröd.
Till arbetet, liv eller död.
Ty lyckan förvissnar vid bristen på bröd.
Till arbetet, liv eller död.

Vår härd är så kall och vårt hem blott ett hål,
för armod och tvedräkt en hamn.
Och sedan man brutit vår viljekrafts stål,
så kastar man smuts på vårt namn.
Och lämnas blott hatets förbrännande glöd.
Till arbetet, liv eller död.
Och lämnas blott hatets förbrännande glöd.
Till arbetet, liv eller död.

De rike de gödas med arbetarsvett
och prästerna ge oss ett hem
då slutligt vi stupat – ett helvete hett –
om icke vi offra åt dem.
Vi bygga en guldgrav, tyranner! För bröd.
Till arbetet, liv eller död.
Vi bygga en guldgrav, tyranner! För bröd.
Till arbetet, liv eller död.

Det knakar i samhällets fogar och band.
Låt falla vad icke kan stå!
Men räck mig, o broder, din trofasta hand
förinnan i nöd vi förgå.
En fästning vi bygga till värn i vår nöd.
Till arbetet, liv eller död.
En fästning vi bygga till värn i vår nöd.
Till arbetet, liv eller död.

En svensk inspelning, med en stor blåsorkester under ledning av Sigurd Ågren plus kör och solosång av Per Myrberg finns på dubbel-LPn ”Arbetarrörelsens sånger” (Pogo Plattan 102-103, 1971).

Slava! En hyllning av Mstislav Rostropovitj

Birgitta och jag var i Missionskyrkans gudstjänstlokal i går kväll, inte för någon gudstjänst – vi är över huvud taget inte religiösa – utan för en konsert, anordnad av Kammarmusikföreningen.

Kvällens musiker, Erik Wahlgren, cello, och Terés Löf, piano, hade tillägnat kvällens program den ryske cellisten Mstislav Rostropovitj (1897-2007), som vi har en stor kollektion av i vår CD-samling. Vårt intresse för Rostropovitj har två orsaker. Dels spelar han fullkomligt ljuvligt. Dels har vi träffat och samtalat med honom, dessutom fått njuta av hans cellospel i ett slutet och publikt mycket intimt sammanhang. Det senare hände någon gång före millennieskiftet på Uppsala slott, där på den tiden den likaledes mycket kulturintresserade Jan-Erik Wikström var landshövding.

Vi kom att under kvällens lopp sitta nära paret Rostropovitj, och samtalet kom förstås också att handla om det här musikaliska geniets erfarenheter av och eldfängda åsikter om kommunismen – han hade 1974 av politiska skäl lämnat Sovjetunionen men återvände dit under nittiotalets frigörelsekamp för att med liv och själ delta i den demokratiska revolutionen.

Konsertkvällens första nummer var ”Le grand tango”, skriven 1982 av den argentinske kompositören och bandeonisten Ástor Piazolla (1921-1992) och tillägnad Rostropovitj. (Piazolla har vi för övrigt också i vår skivsamling, bland annat i en CD-box med argentinsk tango.) Jag fann den här versionen, reducerad till cello och piano, mycket njutbar.

Ludwig van Beethoven (1779-1827) kunde av naturliga skäl inte dedikera sin ”Sonat nummer 3 för cello och piano i A-dur” från 1808 till Mstislav Rostropovitj, men det här stycket är ett stycke, mer varierat än många andra av kompositörens mer både pampiga och ibland tungsinta verk. Också det framfördes med stor bravur.

Efter pausen fick vi höra ytterligare en komposition med mer än instrumental anknytning till Rostropovitj, Dimitri Sjostakovitj ’ (1906-1975) ”Sonat för cello och piano i D-moll” från 1934. Den är inte tillägnad Rostropovitj, men Sjostakovitj drabbades av den dåtida sovjetiska kulturcensuren och kände draget av de sibiriska isvindarna. Hur som helst är det här ett verk där dissonanser och groteska partier blandas med partier, karaktäriserade av djup skönhet.

Publiken var, med all rätt, entusiastisk, och de båda musikerna applåderades in tills de gav ett kort extranummer, Camille Saint-Saëns’ (1835-1931), ”Svanen” (”Le cygne”) ur ”Djurens karneval”, 1886, komponerad för cello plus, väl ursprungligen, dubbelpiano.

Medan vi sen väntade på taxi, kom också Erik Wahlgren på väg ut, och vi fick möjlighet att tacka för en fin konsert och dessutom berätta om vårt eget möte med Rostropovitj.

* * *

Före konserten hade vi bestämt oss för att äta ute, och vi valde då att gå på Indian Kitchen på Kungsgatan 25, på hörnet ovanför Missionskyrkan. Vi var där på den tiden där fanns en utmärkt libanesisk restaurang, men den här indiska restaurangen har vi aldrig besökt.

Indisk mat kan ju bara ganska olika, men här var menyn indelad i avdelningar som biff, lamm och fisk, där olika kryddningsvarianter, desamma oberoende av ingrediens, stod för variationen.

Birgitta valde Chicken Tikka Balti, kryddad medium hot och med bland annat mandel, currysås och lök.

Ris till delade vi på, och jag fick också smaka på det nann-bröd hon beställde.

Till maten beställde vi var sitt stort glas lättöl, och den behövdes verkligen till den extra heta rätt jag själv beställde, Chicken vindaloo. Servitrisen såg lite misstogen ut när jag beställde och förklarade att det här var något som smakade mycket starkt, men jag framhärdade och förklarade, att jag gillar starkt kryddad mat.

Och jag ångrade inte min beställning.

Sen avslutade vi med var sin dubbel espresso.

Alltsammans gick på 478 kronor, alltså för två personer. Det är i dagens läge ett mycket billigt pris för en sådan här måltid.