Sommar i P1 med Per Gessle

Trots Per Gessles avsevärda framgångar har jag inte en enda skiva med honom i min mycket stora skivsamling. Självklart har jag hört mängder av hans låtar, allt ifrån Gyllene Tider-eran över samarbetet med Marie Fredriksson till nu, och jag erkänner gärna att han är en skicklig låtmakare. Men det finns egentligen inget av det här som har fått mig att känna, att den här skivan måste jag ha.

Så när jag i dag satte mig för att lyssna på hans ”Sommar” i P1, var jag fast besluten om att antingen låta mig omvändas eller försöka komma på varför hans musik inte riktigt har fångat mig. Men ganska snart var det det andra alternativet jag försökte få svaret på.

Trots hans produktivitet och framgångar och det faktum att han med åren har blivit mer skicklig, erkände han själv att ett par bandmedlemmars sätt att bearbeta det han har skrivit liksom Marie Fredrikssons sätt att tolka och lyfta det han har skrivit till nya nivåer är viktiga förklaringar till hans framgångssaga – Roxette är mer än han själv förklaringen till de riktigt stora framgångarna. Han återkommer senare till det här: Han har alltid letat efter samarbetspartners, som kan bidra till att lyfta honom själv, ”människor som gör mig bättre”. För det här erkännandet vill jag ge honom en eloge och för min del tillägga att det är hans habila grundmaterial som hela tiden har utgjort grunden för de stora framgångarna, obestridliga också i ett internationellt perspektiv: Han berättar om stora publikframgångar i länder som USA, Australien och Argentina samt Storbritannien (där man dock lanserade Roxette närmast som ett amerikanskt band).

Roxette lyfte honom, och han berättar den också personliga triumf det innebar att få Marie Fredriksson tillbaka upp på scenen inför en jublande publik i Amsterdam. I ett annat avsnitt av sommarprogrammet berättar han att Madonna kom till deras konsert, uppenbart främst för att kolla Marie Fredriksson.

Något fast skapanderecept har han aldrig följt: Man ska analysera så lite som möjligt. Till slut kommer man efter upprepade försök fram till ”så här ska det låta”. Och när det gäller texterna erkänner han, att de ofta blir fantasier, saker som inte finns i hans eget liv.

För egen del är han i grunden konservativ, vanebunden, låst vid sextio- och sjuttiotalens musik, även om han erkänner att man också måste ha koll på dagens trender. Mycket är sig likt år efter år också i hans eget liv: samma hustru i 30 år, samma skivbolag, samma gamla pålitliga medarbetare, övertygelsen om att bra management är lika viktig som själva musiken. Han beskriver sig själv som en sorts ambitiös företagare: Det finns alltid mer att vinna.

Helt naturligt finns det bland de låtar han spelar sådana med Gyllene Tider och Roxette.

Men han spelar också Engelbert Humperdinck, The Animals, The Beatles (lite överraskande ”Doctor Robert”) och, ännu mer överraskande, ”Börja om från början” med Sven Ingvars.

För egen del blev jag mest glad över att åter igen få höra ”Familjelycka” med Bernt Staf. Och för att sluta där jag började: Staf finns i mina skivhyllor.

Melodikrysset nummer 26 2017

Dagens melodikryss började med Nano och ”Hold On” ur årets melodifestival. ”Hold On” hör kanske inte till de melodier som för evigt stannar i musikminnet, men den hade i alla fall ansatser till refräng.

Den avslutande låten i krysset lärde jag mig sjunga i realskolan under tidigt femtital: den irländska ”It’s a Long Way To Tipperary”. Dess melodi fick jag anledning att återge 1969 i min sångbok ”Joe Hills sånger”, men för texten från 1914 stod alltså svensken Joel Hägglund, i USA Joe Hill. Joe Hill skrev sin text på engelska, ”It’s a Long Way Down to the Soupline”, men jag lät Jacob Branting översätta den till svenska, och då fick den heta ”Det är lång väg att gå i soppkön”.

Där emellan förekom det mycket både välbekant och bra musik i krysset.

Vi fick till exempel höra ”Per Ols Per Erik” av Dan Andersson, här insjungen av Hootenanny Singers. Dan Anderssons visor, oftast tonsatta av andra, gavs förresten ut av Prisma i samma pocketserie som mina ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp”.

Och för att fullfölja den här personligt anknutna linjen: Monica Zetterlund minns jag från valmöten med Olof Palme, och Owe Thörnqvist, som skrv hennes mycket fina bidrag i Melodifestivalen 1962, ”När min vän”, har jag blivit bekant med under landshövdingens middagar för hedersupplänningar – bland dessa finns både han och min egen hustru.

Povel Ramel, i dag representerad av en instrumentalversion av hans och Beppe Wolgers’ underbara ”Ta av dig skorna” (1964), har jag genom åren hört både i tält och från scener av olika slag.

Sven-Bertil Taube lyckades vi i min ungdoms socialdemokratiska studentförening, Laboremus, få att sjunga på en av föreningens makalösa sista april-fester. I dag hörde vi honom tillsammans med Miriam Bryant i TV4as ”Så mycket bättre”. Pappa Evert skrev visan han och Miriam Bryant sjöng: ”Som stjärnor små”.

Jag känner personligen varken Benny Andersson eller Björn Ulvaeus, och jag har aldrig sett deras ”Kistina från Duvemåla”, vars prolog skulle leda oss till utvandrarnas resa över Atlanten. Men dess litterära underlag är jag väl bekant med. Vilhelm Mobergs utvandrarserie har jag läst, och även en mängd andra böcker av Moberg har jag läst, en gång i världen också som följetonger i gamla Folket i Bild och som FiBs folkböcker – i mina unga år var jag ett mycket framgångsrikt FiB-ombud.

Själv kom jag alltså till Sverige i en annan flyktingvåg, den från Estland i slutet av andra världskriget. Min uppväxt här präglades inte av något materiellt överflöd, men min lärare ansåg mig vara studiebegåvad, och jag kom att få gå i realskola och gymnasium.

Under gymnasietiden breddade jag också min musiksmak till att omfatta en för min familj och sociala klass ovanlig bredd. Ganska tidigt kom jag till exempel i kontakt med den italienske virtuosen på fiol, Niccolò Paganini. Den tidens ångradio spred musikalisk mångsidighet och musikalisk bildning bland annat genom att i den så kallade grammofontimmen blanda högt och lågt.

”O sole mio” hörde jag också redan på den tiden, fast naturligtvis inte som i dag med Luciano Pavarotti.

Genom radion kom jag likaså i kontakt med ”Se farfar dansar gammalvals”, lanserad i Sverige av Ernst Rolf. Även jag är numera farfar, men vid 80 års ålder blir det inte så mycket gammalvals.

Men musik av många olika slag lyssnar jag fortfarande på. I dag gillade jag till exempel ”Brown Eyed Girl” med Van Morrison.

Och då går vi i mål med ”You’re the Voice” från 1986. Jag mindes låten, men vem i helvete var det som sjöng den? Här fick jag ta nätet till hjälp och hittade till slut svaret: John Farnham.

Jag hann bli färdig med krysset innan det är dags för nästa radiolyssnande, ”Sommar” i P1. Jag skriver om alla sommarproram också, och jag konstaterar att flera av de recensioner av ”Sommar” jag har publicerat har fått mycket hög placering bland Sommar-recensionerna på Google.

Sommar i P1 med Ann-Helén Laestadius

Jag fick ögonen på Ann-Helén Laestadius när hon 2016 fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok – att jag inte har läst några av hennes böcker har väl att göra med att jag inte riktigt är i rätt ålder. Men jag sympatiserar starkt med det hon står för både i sina böcker och på andra sätt, synliggörande av den samiska minoritetens kulturarv och kampen för samernas kultur i det svenska majoritetssamhället.

I Sommar i dagens P1 berättade hon att samernas språk och kultur starkt trängdes tillbaka under 1960- och 1970-talen, och eftersom hon själv är född 1971, hörde hon själv till de drabbade, lärde sig aldrig samiska och blev därför oförmögen att kommunicera med sin älskade morfar. På den tiden fanns det i utbildningsväsendet en rädsla för att barn som blev tvåspråkiga i själva verket skulle bli halvspråkiga.

Här vill jag skjuta in en egen erfarenhet. Jag kom som estnisk flykting till Sverige hösten 1944, då jag var sju år gammal, och även i vårt nya land talade vi alltid estniska i familjen. Jag talar och läser för övrigt fortfarande estniska, ett finsk-ugriskt språk, för övrigt släkt med samiska. Men det hindrade mig inte från att ganska snart efter ankomsten till Sverige ha lärt mig det språk som talades här, och det slutade med att jag fick högsta betyg, A, i svenska i studentexamen.

Ann-Helén gick i den allmänt prioriterade svenska skolan och läste på fritiden sådant som böckerna om Kulla-Gulla och Kitty, även böcker av Maria Gripe och Lucy Montgomery, alltsammans på svenska. Ingen försökte få henne tvåspråkig. Inte blev det annorlunda av att hon sedan flyttade söderöver.

Men sedan bidrog hennes bakgrund till att hon längtade tillbaka till sitt ursprung, och när hon hade blivit journalist och fått jobb på Norrländska Socialdemokratens lokalredaktion i hemstaden Kiruna, valde hon så ofta att skriva artiklar med anknytning till samerna, att en arg dam, en av relativt många likasinnade svenskar i de gamla samebygderna, skällde ut henne efter noter. Fast Laestadius skrev faktiskt på svenska, det språk hon hade lärt sig behärska. De samiska barn som gick i skolan på hennes tid hade den tidens skola, om man ser saken i samiskt perspektiv, gjort till en förlorad generation.

Den stad hon ursprungligen kom från revs också bit för bit, detta för att LKABs gruvdrift fordrade det. Många, inte bara hon, sörjde det här, även om de boende erbjöds nya bostäder. Inte heller hennes egen far, som jobbade i gruvan, såg något alternativ – skulle bebyggelsen inte rivas och ersättas, måste folk ju ändå flytta, eftersom det då inte skulle bli någon gruvdrift kvar, som gav jobb.

Så Ann-Helén Laestadius går omkring där i Rivningskiruna, beskådar redan rivna hus och besöker hyreshus där barndomskamrater bodde, tänker: Vad händer när alla våra platser försvinner? Det som finns i minnena kommer aldrig tillbaka. Hon hinner också besöka barndomens lägenhet, nu tom. Föräldrarna har flyttat, men minnena från barndomen finns kvar, så också de två hål i korkmattan som hon åstadkom och pappa sedan lagade. Minnen förknippade med Kiruna tränger sig på, allt från snöfall under midsommarhelgen till den stora gruvstrejken

Men hon hinner i alla fall gifta sig i barndomens kyrka, dock inte på grund av religiös tro. Någon sådan har hon inte, trots att hon mycket riktigt är släkt med Lars Levi Laestadius.

Själv bor hon sedan länge i Solna. Men där finns inte de där minnena, förknippaLoreen medverkar), och mot slutet hör vi också Sofia Jannok. I programmet ingår även en joik av hennes morfar, inspelad på skiva av Nils-Anders Påve.

På finska sjunger Tony Björkenvall och Markus Fagervall ”Kruuvamies”.

Men i övrigt är det ganska blandad kost: Fleetwood Mac, Kent, Alphaville och Weeping Willows kan nämnas som exempel.

Sommar i P1 med Madeleine Onne

Under våra arbetsår i Stockholm – jag arbetare på Socialdemokraternas huvudkontor och min hustru, Birgitta Dahl, satt i Riksdagen, var miljö- och energiminister och sen Riksdagens talman – gick vi, eftersom vi båda är kulturintresserade, relativt mycket på Operan, blev också personligt bekanta med en av chefdirigenterna, Eri Klas, est liksom jag. I KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, träffade jag också sångartister från Operan; Busk-Margit Jonsson valturnerade rent av tillsammans med Olof Palme.

”Svansjön”, i dagens ”Sommar” i en brittisk version, har jag förstås sett på vår egen opera, men jag har aldrig vad jag vet personligen träffat Madeleine Onne, som scendebuterade 1978 och var premiärdansös 1984-2002.

Onne har sedan bland annat varit balettchef 2002-2008 och konstnärlig ledare för Hongkong-baletten. Härnäst ska hon bli chef för Houston Ballet Academy i Texas.

Allt det här – och det finns egentligen mycket mer att berätta om hennes karriär – låter nästan osannolikt mot bakgrund av det hon själv berättade i sitt sommarprogram: Hon drogs redan som barn till dansen – hennes kropp fick sjunga musiken, som hon beskrev det – och blev också en av dem som, efter upprepade prov, fick en plats i Operans balettskola. Detta trots att hon hade skolios, vilket hon försökte dölja. Hon dämpade ryggsmärtan genom att ta tabletter och konsultera läkare och gå till en kiropraktor, men trots läkarens ganska pessimistiska prognos framhärdade hon, ibland under rent outhärdliga smärtor. Hon lärde sig att det gick att hålla smärtan i schack genom viljan och genom ständig fysisk träning.

Så mot alla odds inte bara klarade hon det här utan blev rent av premiärdansös. Men hennes fysiska problem försvann aldrig. Hon berättade bland annat om en muskelbristning i London, där hon fullföljde sitt dansnummer trots outhärdlig smärtor – ”man kan om man bara vill”.

Allt det här är intressant, men jag är inte säker på att man av normala människor kan begära den sortens uppoffringar.

Ännu knepigare blev det, när hon erbjöds att bli balettchef och då för ordföranden i operastyrelsen måste bekänna, att hon väntade sitt andra barn. Men ordföranden i fråga var Hans Dalborg, som jag känner sedan många år, först från stockholmståget, sedan från OD och kretsen av hedersupplänningar, så jag är inte ett dugg förvånad över att han tyckte, att det nog skulle gå bra. Så ett par dar efter barnets födelse var hon tillbaka på Operan.

Det blir förstås mycket balett- och operamusik i hennes Sommar – bland annat spelar hon balkongscenen ur Sergei Prokofievs ”Romeo and Juliet”, som hon själv debuterade i, men här med London Symphony Orchestra under ledning av André Previn.

Men tro nu inte att den här balett- och operaartisten bara är intresserad av den musik som normalt förekommer på de här kulturinstitutionerna. Bland de artister hon spelar finns också till exempel Nina Simone, Bill Withers, Michael Jackson, Manolin med ”La Bola”, cubansk salsa, och Dolly Parton.

Och så ouvertyren till Operans version av ”Pippi Långstrump”, med musik av Georg Riedel och Stefan Nilsson. Den har jag inte sett, men får jag tro Madeleine Onne, blev den en stor succé bland de nya, unga operabesökarna.

Sommar i P1 med Johan Hakelius

Johan Hakelius kommer ursprungligen från det mitt Uppsala näraliggande Enköping, men jag har för egen del lärt känna honom i hans roll som journalist: först som skribent på Svenska Dagbladets ledarsida – också hans hustru, Susanna Popova, skrev där – men mest har jag kommit i kontakt med hans skrivande och värderingar genom de kolumner han länge skrev för Aftonbladet. Vi har ju inte många åsikter som är gemensamma, men jag har ändå läst honom med nöje, eftersom han är en kvick och läsvärd skribent.

Som skribent är han ofta självsvåldig, vilket också bidrar till att väcka läsarens intresse. När han i dag gjorde ”Sommar” i P1, tyckte jag dock att han drev självsvåldet lite för långt. Sveriges Radio såg sig tvungen att, förutom den vanliga låtlistan, på webben lägga ut en lista över de inte mindre än 18 porträttmålningar Hakelius byggde upp sitt sommarprogram kring, sådana som Francisco Goyas porträtt av hertigen av Wellington och Ferdinand VII av Spanien, Rembrandts självporträtt och så vidare.

För egen del är jag intresserad både av historia och av konst, och bland de konstmuseer jag har besökt finns inte bara sådana i min hemstad Uppsala (där jag bland annat har suttit ganska länge i kulturnämnden) och i det näraliggande Stockholm – under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare la jag ofta i programmet in besök på konstmuseer i grannländerna. Och under de resor jag har gjort i länder som Tyskland, Österrike, Tjeckien, Spanien, Frankrike, Holland, Belgien, Ryssland och USA har jag hunnit se stora delar av de konstskatter som finns på museerna där, några av dem med fantastiska samlingar. Den som är road kan ovan under Kulturspegeln, Konst och museer, ta del av mina reflektioner kring besök på tre olika konstmuseer i Wien.

Jag nämner inte detta för att briljera utan för att markera, att den kritiska hållning jag har mot Johan Hakelius’ sommarprogram inte har sin grund i att jag av någon anledning skulle vilja bannlysa konst som ämne i ett sommarprogram. Hakelius gör då och då i det aktuella programmet träffsäkra reflektioner, men sammantaget blir ett program med den här längden ändå mest en uppräkning där dessutom majoriteten av radiolyssnarna inte kan hänga med – här har Hakelius inte tagit tillräcklig hänsyn till programmets karaktär och till dess normala lyssnare.

Fast Johan Hakelius gör ett försök att ändå få lyssnarnas öra: Han spelar musik som inte speglar utan tvärt om är en kontrast till den konst från helt andra epoker han talar om. Han spelar musik från vår egen tid, ofta snabb, rytmisk och dansant. Själv hade jag ingen aning om att Hakelius gillade Sex Pistols, The Velvet Underground, Bryan Ferry, Nancy Sinatra, The Kinks, The Who, Tom Waits och Kate Bush.

Sommar i P1 med Dogge Doggelito (Douglas Léon)

I samband med tioårsminnet av Olof Palmes död ledde jag en grupp, som hade i uppdrag att på olika sätt hylla hans politiska gärning. Ett av resultaten blev en CD med ett urval ur tal som Olof Palme hade hållit. Det här ledde senare till att jag blev uppringd och fick frågan om Latin Kings kunde få använda Palmes tal om fördomar på skiva, nu med musik till. Jag föreslog då att de skulle kontakta Lisbet Palme och få hennes tillstånd. Jag vet inte om det skedde, men på Latin Kings’ CD från 2000 ”Mitt kvarter” finns ”Fördomar” med: Palmes anförande med ett fint bakgrundskomp.

I sitt Sommar-program talade Dogge Doggelito (egentligen Douglas León) om den enorma bestörtning mordet på Olof Palme väckte hos honom själv och över huvud bland invandrare och flyktingar, som såg Palme som vän och beskyddare av utsatta människor, som en ledare som ville ta alla utsatta människor ur fattigdom och förnedring. Dock spelar han inte ”Fördomar” med Latin Kings, där hans själv var ankare. I det avsnittet i hans Sommar spelar han i stället ”Ikaros” med Björn Afzelius och ”Don’t Stop Believin’” med Journey. Jag vet inte om det har som bakgrund att han själv sägs rösta på Kommunistiska partiet.

Men Dogge Doggelito är en märklig blandning av hållningar och åsikter, vilket kanske har som bakgrund allt från social bakgrund (med familjens knala ekonomi som viktig ingrediens), en mor som var svenska och en far som kom från Venezuela och trots att ingen av föräldrarna var religiös själv så småningom troende och, om jag fattade rätt, medlem i den etiopiska kyrkan – dessutom skildrar han en vallfärd till Mexico. Vidare: hans erfarenhet av relationer till kvinnor (många) är märklig, han har både velat bli professionell boxare och musiker – där har han växlat mellan rap/hiphop, velat bli som Carola men även gillat Bob Marley, älskat karibisk musik (velat bli Frankie Ruiz’ like) och har en kärlek till religiös musik (”Må din väg gå dig till mötes” och den egna raplåt han avslutar sitt program med, ”Guds favorit”. I mycket unga år lockas han av knark, men numera är han sen länge absolutist, dricker inte ens kaffe. Ordning i skolan finns också på hans program, och även om han inte direkt försvarar skolagan, poängterar han vikten av ordning och reda i skolan och berättar gillande om sin bohusländska mormors ganska hårdhänta uppfostringsmetoder.

Lite splittrat blir det här sammantaget. Bäst blir han i barndomsskildringarna, utöver dem jag redan har varit inne på buset och om musiken i skolan – han lockas vid ett tillfälle att sjunga ”Torskvisa” (vi får höra den), vilket leder till att han av skolkamraterna börjar kallas för Torsken; han får också sjunga i kyrkokören.

Därmed är musiken i programmet redan till stor del nämnd och kommenterad. Men jag vill nämna också ”Top Billin’” med Audio Two, Guns ’N Roses med ”November Rain” och Mats Paulson med ”Visa vid vindens ängar”.

Danmark: Radikale Venstre ökar på bekostnad av Socialdemokratiet

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 21 juni publicerades en intressant mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 6,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 5,4 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 19,5 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 6,9 procent
Nye Borgerlige 0,4 procent

Socialdemokratiet får i den här mätningen ett anmärkningsvärt lågt resultat, medan socialliberala Radikale Venstre ökar till en nivå partiet inte har varit på sen våren 2014. En av Jyllands-Posten intervjuad valforskare, Kasper Møller Hansen, tror att partiets hårdare attityd mot flyktingar och invandrare är en viktig förklaring: En del S-väljare har gått över till det mer balanserade Radikale Venstre.

Även i den här mätningen ligger Enhedslisten mycket högt, vilket också det kan ha samma bakgrund.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,5 procent
Radikale Venstre 6,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 17,7 procent
Dansk Folkeparti 18,6 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 6,0 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

Sommar i P1 med Negra Efendić

Negra Efendić är bosniak, kommer alltså från den muslimska delen av befolkningen i Bosnien, förr mycket mer spridd än den är i dag – Bosnienkriget 1992-1995 ändade i att bosnier fördrevs från områden där de hade levt sida vid sida med två andra folkgrupper, serber och kroater, och det var främst serberna som rensade sitt område från människor från grannfolken och, intill Serbien, upprättade Republika Srpska. Negra Endrić berättade mot slutet av sitt Sommar-program om den serbiska massakern i Srebrenica i juli 1995, där cirka 10.000 bosniaker, allt från pojkar i tidiga tonåren till män i alla åldrar, systematiskt avrättades.

Även hennes föräldrar drabbades; familjen bodde i en by i nordöstra Bosnien, Brezovo Polje, där det aldrig tidigare hade varit några motsättningar mellan bosniaker och serber, men nu ropade en serbisk pojke till henne på skolgården att hennes pappa skulle få en kula i pannan. Fadern sattes i fångläger, modern misshandlades och deras hus plundrades på allt värdefullt.

I motsats till flertalet lyckades den här familjen ändå ta sig ut ur det område serberna höll på att rensa från andra, närmast till Kroatien och sen per järnväg hela vägen till Sverige – hit kom Negra tillsammans med föräldrarna 1993.

Men Negra Efendićs Sommar handlade i minst lika hög grad om mötet med det nya landet. Hon nämner kronprinsessan Viktorias myndighetsdag och Ingvar Carlssons meddelande om sin avgång 1995, men av naturliga skäl kretsar mycket kring hennes egen anpassning till livet i det nya landet. Själv fick hon vid samma tid sitt första jobb, som toalettstädare på en skola. Men kämpade på och lyckades utbilda sig till journalist. Det första jobbet i yrket fick hon genom att lova ta körkort på kort tid. Så hon fick jobbet, men uppkörningen gick åt helvete.

Den bild hon ger av sina erfarenheter av det nya, alltså svenska samhället är inte vacker. På Dalarö lär hon sig inte bara ett nytt begrepp, snickarglädje. Bland annat frågar en person om hon är gift med mannen i glasskiosken, och en snorkig dam meddelar: ”Du får inte plocka bär här”. Och hon får lov att bevisa att hon är journalist genom att peka på sin Svenska Dagbladet-tröja och vid en presskonferens genom att ensam behöva visa upp sitt presskort.

Också personliga saker redovisas: pappans död i det nya landet, mammans ständiga uppringningar och stora glädje och stolthet när dottern 2016 belönas med Stora Journalistpriset för sin bok ”Jag var precis som du”.

Och ändå redovisar hon den ångest hon känner inför nya och stora uppdrag.

Till slagkraften hos det här sommarprogrammet bidrar också Negra Efendićs musikval. Det är ensidigt på ett sätt som utmärker dagens unga, men låtarna är i övrigt väl valda, ofta så slagkraftiga och dansanta att man anar att Endrić kan ha valt just dem för att kontrastera mot den svarta berättelse hennes muntliga framställning utgör. Hon startar med Linda Pira och Molly Sandén i den rapartade ”Ey Gäri” och avslutar med Loreens ”Euphoria”, och där emellan spelar hon bland annat ”Goliat” med Laleh, ”Winter” med Tori Amos, ”Jag hade en gång en båt”, gungigt rapartad med Allyawan & Näääk, ”Sverige” (!) med Kent (som sjunger ”Välkommen, välkommen hit”), ”Rise Up” med Andra Day, ”Fuck You” med Lily Allen och ”Love Is Like An Itching In My Heart” med The Supremes.

Tack Negra Efendić för ett Sommar, berörande och med mening.

Nämnas i sammanhanget kan också Wendelapriset 2014 för reportaget ”Eko av hat” om den rasism och nazism hon som ung flicka mötte i skolan i Huskvarna.

Sommar i P1 med Sarah Sjöström

Jag lärde mig simma som barn, genom att vid ett tillfälle råka komma ut på så djupt vatten att jag inte länge bottnade. Senare, under åren i realskolan, gick jag ganska ofta efter skolan och simmade i Badhuset i Sundsvall. Mycket senare, när vi hade skaffat oss sommarhus här i Öregrund, gick jag och hustrun med barnen till Sunnanöbadet, där vi ofta långsimmade – jag minst 1.000 meter, ofta mer.

Men för mig var det här alltid ett nöje, aldrig någonsin idrott, ännu mindre någon tävling. Jag har faktiskt aldrig någonsin varit intresserad av idrott som tävlande – alltså har jag aldrig läst tidningarnas sportsidor eller sett sportsändningar i TV.

Jag berättar det här för att jag egentligen inte förstår varför så många idrottsstjärnor får lov att göra program i radions ”Sommar”. Enligt min mening ska det här programmet göras för hela spektret av radiolyssnare, alltså inte för en grupp, till exempel de idrottsintresserade, i taget. Det här betyder inte, att idrottsstjärnor skulle vara uteslutna från att få göra sommarprogram, men de måste då ha kvalifikationer att berätta, gärna för mig om egna upplevelser på och kring tävlingsarenorna men också om annat som engagerar dem.

Ett särskilt kapitel utgör valet av musik. Sommarprogram med musik hämtad ur en och samma genre blir sällan tillräckligt bra, och jag skulle också säga att människor som själva inte har något förhållande till musik utan till stor del måste ha producentens hjälp för att det över huvud taget ska bli något program inte borde utses till sommarpratare.

Låt mig genast säga att det här sista inte skrivs av missnöje med den musik som spelades i dagens sommarprogram med simmaren Sarah Sjöström. Olle Ljungströms ”En apa som liknar dig” var ett lysande val, och i min personliga skivsamling finns allt med First Aid Kit (i dag spelades ”My Silver Lining”) och även skivor med Petter. Men också till exempel låten som avslutade programmet, ”Cryin’” med Aerosmith, var ett bra val. Dock misstänker jag att min personliga musiksmak är relativt ovanlig i den ålderskategori jag tillhör – jag har just fyllt 80.

Jag är alltså inte ett dugg intresserad av idrott, men naturligtvis förstår jag, att en simmare som vid bara 23 års ålder har tagit 14 VM- och EM-guld på lång bana och 8 VM- och EM-guld på kort bana samt 2016 under OS i Rio tog guld i 100 meter fjärilssim, silver i 200 meter frisim och brons i 100 meter frisim är helt enastående. (Jag har som ni förstår hittat de här uppgifterna om henne genom nätsökning.)

Men det hjälper inte. I sitt sommarprogram lyckas hon, trots att programmet i så hög grad handlar om just det här, inte riktigt förklara varför hon håller på med tävlingssimmande. Det blir desto mer obegripligt som hon i programmet berättar om den ångesttröskel hon måste ta sig över inför tävlingarna. Redan radions programpresentation på nätet avslutades med följande märkliga upplysning: ”Tycker inte om att bada om det inte är träning.”

Själv tror jag att programmet hade blivit betydligt mer hörvärt, om hon till exempel hade berättat mer om sin brors autism eller helt andra sidor av sitt liv.

Sommar i P1 med Rickard Söderberg

Jag hade under folkskoletiden en klasskamrat, en pojke, som vid ett besök i en näraliggande tätort lockades att dricka sprit och sen sexuellt utnyttjades av den man som hade bjudit på spriten. Långt senare har jag själv varit med om homosexuellas närmanden – bland annat i bastun i Sturebadet i Stockholm – men jag har effektivt avvärjt dem, eftersom jag inte har någon som helst sexuell dragning till mitt eget kön.

Men jag förstod mycket tidigt att personer av samma kön även sexuellt kunde dras till varann. Jag minns från i Berghamn i Ångermanland, där familjen besökte moster Linda och hennes man Riks, ett båtbesök av en tysk som under kriget hade varit i vår hemby i Estland och att den här mannen och hans manlige medpassagerare var ett par i sexuell mening – mina föräldrar skojade lite om det sinsemellan, dock utan att förfasa sig eller fördöma.

Homosexualitet talade man inte så mycket om på den tiden.

Men mig stör den inte, även om den alltså inte är min grej. Länge hade jag till exempel bredvid dörren till arbetsrummet på mitt gamla jobb ett citat ur en sång av Eva Dahlgren upptejpad. (För den oinvigde: Hon lever alltså samman med Efva Attling.)

Jag nämner just det här, eftersom Rickard Söderberg i säsongens första Sommar-program avslutade programmet musikaliskt med Eva Dahlgren och ”Jorden är ett litet rum”.

Operasångaren Rickard Söderberg talade i dagens ”Sommar” nästan oavbrutet om sin och andras homosexualitet, och eftersom jag är en öppen människa, nyfiken också på det jag själv känner mig främmande för, hade jag då hoppats att få reda på mer om varför somliga – men alltså inte andra – sexuellt och känslomässigt dras till personer av samma kön. Men trots att han på ett sätt var mycket öppen och frispråkig tyckte jag inte att jag blev klokare på den här punkten.

Men det framgick mycket tydligt, att Söderberg redan i tidig ålder sexuellt var en avvikare: Bland annat fick han en sminklåda av sin mamma och använde den också när han under högstadietiden gick till skolan. Hånet från lite äldre skolkamrater – de bröt sig bland annat in i hans skåp och klottrade på väggen med hans kajalpenna – mötte han med att också färga håret.

Sådant här och hans intresse för böcker om homosexualitet fick mamman och pappan att direkt fråga, om han var intresserad av andra killar, och när han svarade ja, sa de, att om han hittade en partner, var denne välkommen att komma hem till dem på besök.

Söderberg berättade också om sin första relation med en annan man och, lite senare, om hur han under en Pride-demonstration träffade den som skulle bli hans partner.

Söderbergs musikval var ganska väl anpassat till hans muntliga berättelse i programmet.

Det gällde till exempel ”Ditt sladdbarn till son”, skriven till den förstående mamman till hennes födelsedag. Och ett avsnitt om allt det här som jag har berättat om avslutades med Shirley Bassey och ”I Am What I Am”. Han spelade vidare ”Inte OK” med Sanna Nielsen och berättade om att Lill-Babs hade stött honom, när hon tyckte att han behövde stöd – han spelade hennes ”Mitt liv”. ”I Am What I Am” med Shirley Bassey bör väl också nämnas i det här sammanhanget, likaså ”Unforgettable With Love” med Natalie Cole.

Jag hade kanske väntat mig mer klassisk musik, men Söderberg deklarerade i alla fall sin kärlek till Wolfgang Amadeus Mozart: Vi hörde Birgit Nordin som Nattens drottning i ”Trollflöjen”. Och det var inte det enda klassiska verket.