Vänstern i vid mening annorlunda grupperad i Danmark än i Sverige

I Danmark uppstod tidigt, 1959, ett vänsterparti, som inte i rakt nedstigande led var en arvtagare till ett kommunistparti. Det här nya partiet, Socialistisk Folkeparti, bildades i och för sig av en utesluten ledande kommunist, Aksel Larsen, men drog till sig radikaler också med annan bakgrund. SF har sedan under ganska långa perioder haft ett väljarstöd på tio procent och däröver, och det är uppenbart att SF har fått en del av sina väljare från Socialdemokraterna.

SF har periodvis samarbetat med Socialdemokratiet, men dess väjare har uppenbarligen inte, till exempel under innevarande mandatperiod, uppskattat resultatet, så SF valde att lämna regeringen och att byta partiledare. Men väljarstödet i senaste Voxmeter, 7,6 procent, och i Berlingske Barometer, 7,0 procent, är fortsatt lägre än i senaste folketingsvalet (2011), 9,2 procent.

Större, med 9,4 procent i Voxmeter och 8,7 procent i Barometern, är ett konkurrerande vänsterparti, Enhedslisten, som omvänt har växt efter valet 2011, då det fick 6,7 procent.

Namnet Enhedslisten ger oss som kan något om vänsterrörelser associationer i bestämd riktning, och mycket riktigt bildades det här partiet som ett historiskt sett nästan osannolikt samarbetsprojekt mellan tre konkurrerande riktningar på den vänstra ytterflanken: kommunister, trotskister och vänstersocialister.

Sitt lyft i form av ett ökat väljarstöd fick Enhedslisten dock först när den övergick till att bli mer av ett parti på egna meriter och när den också började torgföra en politik, som vi här i Sverige associerar med Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.

Den delvis gröna och feministiska vänstern stöds i Danmark således av 16-17 procent.

Men det finns ytterligare förklaringar till dansk socialdemokratis relativt låga nivå.

En sådan är att det finns ett särskilt, socialliberalt parti, Radikale Venstre, som ofta – till exempel nu – väljer att samarbeta med Socialdemokraterna i stället för högerut. I det senaste valet, 2011, fick RV ett ganska högt stöd, 9,5 procent, men i de aktuella mätningarna ligger det oftast lägre: 7,5 procent i Voxmeter och 7,7 i den senaste Barometern.

Socialdemokratiets problem i detta politiska landskap är att partiet inte förmår eller ids upprätthålla en egen vänsterprofil – bland annat är banden till fackföreningsrörelsen, den andra halvan av den traditionella arbetarrörelsen, mer uppluckrade än i övriga Norden. Partiets galluptal har varit ännu sämre än i senaste Voxmeter och Barometern (21,6 procent i båda fallen), men även 24,8 procent i senaste valet var historiskt lågt för ett socialdemokratiskt parti i Norden.

Socialdemokratiets hållningslöshet och ständiga krig med fackföreningsrörelsen har säkert också bidragit till att en del av de socialdemokratiska väljarna har övergett sitt gamla parti för att det högerpopulistiska Dansk Folkeparti i den ena eller den andra verkliga eller förmenta intressefrågan verkar lova mera. Det här har bidragit till att lyfta DF från 12,3 procent i valet 2011, till dagens 17,6 procent i Voxmeter och 18,8 procent i Barometern.

Även det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre, som namnet till trots ligger ganska långt till höger, har förlorat väljare till Dansk Folkeparti, men Venstre har nu i alla fall återhämtat sig från den nedgång partiet hade på grund av partiledarens samvetsfria sätt att bruka partiets medel för privat bruk. Med 26,4 procent i Voxmeter och 25,1 procent i Barometern ligger valresultatet 2011, 26,7 procent, inom räckhåll.

Sannolikt står Konservative Folkeparti för en del av Venstres upphämtning. De konservativa stöds i Voxmeter av 3,9 procent och i Barometern av 4,6 procent mot 4,9 procent i 2011 års val.

Kvar på sitt valresultat, 5,0 procent, står Liberal Alliance med 5,0 procent i Voxmeter och 4,9 procent i Barometern.

Bort går de…

I dagens Dagens Nyheter finns dödsannonsen över Käbi Laretei, som jag skrev en minnesruna, Last Chorus, över helt nyligen.

På samma tidningsuppslag hittar jag minnesord över inte mindre än tre personer, som på lite olika sätt har betytt något för mig.

Min gamle vän Jonas Sima skriver om Olle Häger, känd genom och uppskattad bland annat för årtalsserien i SvT.

Carl-Eric Nordberg har jag aldrig träffat, men han var i årtionden, i egenskap av filmkritiker i Vi, en av mina mest betrodda vägledare in i de aktuella biograffilmernas värld.

Och Ebba Helmerson – Bucht när jag först träffade henne som modig och självständig lärarkollega under ett lärarvikariat vårterminen 1959 i min gamla hemkommun Njurunda – återsåg jag lite senare i Uppsala, där hon träffade sin blivande man Eskil Helmerson.

I dagens Upsala Nya Tidning läser jag minnesord över Erik Nilsson, skrivna av vår vän och partivän Hans Alsén. Erik var under sin aktiva tid en av profilerna i uppsalapolitiken: han var i åtta år ordförande i Uppsala arbetarekommun och bör i högsta grad äras för att under sina elva år i landstinget bland annat ha startat Upplands Lokaltrafik. Viktigt att nämna är också hans breda folkrörelseengagemang, till exempel i IOGT och senare i HSB samt inom konsumentkooperationen, bland annat som ledamot av Kooperativa Förbundets styrelse.

Erik Nilsson blev 86 år gammal, Olle Häger 79, Carl-Eric Nordberg 90, Ebba Helmerson 83 och Käbi Laretei 92.

Så kanske har även jag en stund kvar på jorden.

Litauen: Regeringspartierna backar något, och några mindre partier verkar inte klara spärren

Litauen – på litauiska Lietuva – hade val till sitt parlament, seimas, år 2012. Valet gav som resultat en av Socialdemokraterna ledd koalitionsregering. Parlamentsvalet i Litauen är ett tvåstegsval, vilket gör det mer meningsfullt att redovisa slutresultatet i mandat, inte procentandelar.

Socialdemokraterna själva, Lietuvos socialdemokratų partija, fick i valet 2013 38 mandat (+ 13 jämfört med valet 2009). Det gick också bra för dem i EU-valet i maj, men en undersökning gjord av Vilmorus för tidningen Lietuvos Rytas i början av oktober , där partisympatierna redovisas i procenttal, tyder på en viss tillbakagång: 18,8 procent skulle nu stödja partiet mot 21 procent i september.

I regeringen ingår ytterligare tre partier, bland dem centristiska och populistiska Darbo partija (Arbetspartiet) med 29 mandat (+ 19), som i den aktuella undersökningen får 8,5 procent.

Näst största parti i den här undersökningen, som jag har hittat ett ofullständigt referat av, är det nationalkonservativa och populistiska Tvarka ir teisingumas (Ordning och lag), som också ingår i regeringskoalitionen. Det får enligt den här undersökningen 11,2 procent. TT fick i valet 2012 11 mandat (= – 4).

I regeringsunderlaget ingår också den polska minoritetens i Litauen eget parti, Lietuvos lenkų rinkimų akcija (Polackernas i Litauen valaktion), som i valet 2012 fick 8 mandat (= + 5). I den nätartikel jag refererar anges ingen aktuell stödsiffra för det här partiet.

33 mandat (= – 12) fick i valet 2012 det kristdemokratiska och konservativa oppositionspartiet Tevynes sajunga – Lietuvos Krikščionys demokratai (Fosterlandsunionen – Litauens kristdemokrater). Det stöds i den aktuella undersökningen av 8,6 procent.

Liberala, och även det populistiska Liberalų sajūdis (Liberala rörelsen) fick i valet 2012 10 mandat (= – 1). Det här partiet får i den aktuella undersökningen 5,9 procent.

Litauen har femprocentsspärr, och det kan vara skälet till att inga siffror redovisas för några av partierna som kom in i seimas 2012: det då nya antikorruptionspartiet Drḁsos kelias (Modets väg), som fick 7 mandat och ett av de äldre partierna, Lietuvos valstičių ir žaliųjų sajunga (Litauens union av bönder och gröna), som i det här valet bara fick 1 mandat (= – 2).

Det kan också vara förklaringen till att ingen aktuell opinionssiffra redovisas för det polska partiet.

Åt Häcklefjäll med Ísland?

Islänningarna, fortfarande drabbade av den kris landets finansvalpar och en tidigare borgerlig regering försatte öriket i, visar sitt missnöje genom att förkasta regering efter regering och vända ryggen till de, som de finner, inkompetenta politiska partierna.

Den ansvariga borgerliga regeringen ersattes av en rödgrön, men när den inte snabbt nog fick landets ekonomi på fötter igen, ersattes den i maj 2013 av en borgerlig regering, ledd av Sigmundur Davið Gunnlaugsson från Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som med 26,4 procent hade blivit Íslands näst största parti.

Dess koalitionspartner blev det förr dominerande högerpartiet, Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), med 26,7 procent på nytt Íslands största parti, vars ordförande Bjarni Benediktsson fick posten som finansminister.

Nu är islänningarna allt mer missnöjda också med den här regeringen. För kort tid sen demonstrerade 2.500 människor mot den.

Missnöjet riktas just nu mot Sjálfstæðisflokkurinn. I en gallup i september fick partiet 25,2 procent och i nästa mätning 26,1 procent, men nu stöds partiet bara av 23,6 procent.

Framsóknarflokkurnn klarar sig bättre jämfört med föregående mätning, då det fick 10,1 procent. Men dagens 12,3 procent är uselt jämfört med de 26,4 procent partiet fick i valet 2013.

Socialdemokraterna, Samfylkingin (Samlingsfronten eller Enhetsfronten), efter det misslyckade förra valet (rekordlåga 12,8 procent) med Árni Páll Árnason som ny partiledare, har rott upp sig en smula: 14,1 procent i förra mätningen och 16,1 procent i den nu aktuella.

Men nykomlingen, populistiska Björt framtið (Ljus framtid), som i valet 2013 fick 8,2 procent, var förra gången uppe i hela 20 procent och stöds nu av 18,6 procent.

I valet 2013 var också socialdemokraternas regeringspartner, rödgröna Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterrörelsen – grön lista) större med 10,8 procent. Med 10,7 procent i förra mätningen och 10 i den nu aktuella håller partiet i stort sett ställningarna, men det är alltså också det mindre än det populistiska partiet.

Ytterligare ett parti, Piratar (Piratpartiet), gjorde med 5,1 procent 2013 entré i det isländska Alltinget. Också det har stärkt sin ställning: 12,2 procent i förra mätningen och 11,3 procent i den senaste.

Grønland: socialdemokratiska Siumut möter väljarna under ny partiledare

Ledaren för socialdemokratiska Siumut, till lika regeringschefen i Grønland Aleqa Hammaond tvingades tidigare i höstas nesligen att avgå efter att ha använt över 100.000 danska kronor ur statskassan för privat bruk.

Regeringskoalitionen sprack och Siumut utlyste nyval, som kommer att äga rum den 28 november.

Till ny ordförande i Siumut valdes Kim Kielsen, som efter Hammonds fall har lett den grønländska regeringen – Grønland, som fortfarande har band till Danmark, har sedan 1979 haft det som på danska kallas ”hjemmestyre” och sen 2009 självstyre i de flesta viktiga frågor.

Kielsen, som på 1990-talet och en bit in på 2000-talet arbetade som polis, har bland annat ansvarat för miljö och natur i den grønländska regeringen.

Återstår nu att se om han lyckas återställa förtroendet för Grønlands traditionellt största parti.

Kulturpolitik går inte ut på att likvidera kulturinstitutioner

Man får kanske ha visst överseende med att pinfärska fackstatsråd som nu kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och utbildnings- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (s) mal på tomgång eller inte verkar insatta i frågor som hör till deras respektive fögderi.

Men en del uppenbart feltänkta förslag på kulturområdet gör mig orolig.

Ett sådant är förslaget om nedläggning av TNC, Terminologicentrum, ett förslag som har fått Svenska Akademien, verkligen inte något propagandaorgan i borgerlighetens antivänstertjänst, att kollektivt protestera.

Svenska Akademien benämner vidare förslaget att dra in stödet till svenskundervisning i utlandet för ett dråpslag.

Akademien protesterar också mot att regeringen föreslår en drastisk minskning av stödet till de svenska medelhavsinstituten, som finns i Rom, Istanbul och Aten, viktiga länkar till den klassiska medelhavskultuen.

I den senare frågan pågår på nätet en namninsamling mot beslutet.

På kulturområdet i vid mening får den nya regeringen skärpa sig. Den har allmänt en sits som är svår nog utan att man behöver förstärka detta genom att också få hela kultursektorn mot sig.

Norska Arbeiderpartiets uppgång bekräftas i ytterligare en mätning

Arbeiderpartiet får i ytterligare en mätning, Nordstats för Nationen och Klassekampen, ett stöd som påminner om fornstora dar, 38,2 procent (= + 3,2). I det senaste stortingsvalet (2013), då partiet förlorade regeringsmakten, fick de norska socialdemokraterna bara 30,8 procent.

Dess partner Sosialistisk Venstreparti, som efter valet, då det fick 4,1 procent, har levt ett skakigt liv, i många mätningar legat under fyraprocentsspärren, ökar i den här mätningen med 0,9 procentenheter och får då åter 4,1 procent.

Det tredje partiet i den 2013 fallna röd-gröna regeringen, Senterpartiet, backar med 1,7 procentenheter till 4,8 procent, att jämföra med 5,5 procent i valet.

I Norge finns nu en diskussion om att Kristelig Folkeparti, som utan att formellt ingå i den blå-blå regering som blev följden av valet nu utgör en del av dennas parlamentariska underlag, skulle kunna tänkas byta sida och i stället, åtminstone efter nästa val, regera ihop med främst Arbeiderpartiet och Senterpartiet. KrF ökar i den aktuella mätningen med 1,0 procentenheter och får då 6,6 procent, vilket är en ökning jämfört med partiets valresultat 2013, 5,6 procent.

Liberala Venstre, som – om än inte villkorslöst – stöder den blå-blå regeringen ökar å andra sidan också (med 1,6 procentenheter) i den här mätningen och får då 6,0 procent mot 5,2 procent i valet 2013.

De båda partier som formellt ingår i den borgerliga regeringen backar båda.

Høyre backar med 2,3 procentenheter till 23,4 procent, ett resultat märkbart under partiets resultat i valet 2013, 26,8 procent.

Och högerpopulistiska Fremskrittspartiet backar med 2,0 procentenheter till 11,3 procent, också det långt under det partiet fick i stortingsvalet 2013, 16,3 procent.

Det är uppenbart Arbeiderpartiet som av de norska väljarna ses som alternativet till den sittande regeringen.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt backar i den här mätningen med 0,3 procentenheter och får då 1,4 procent, vilket ändå är lite högre än det partiet fick i valet 2013, 1,1 procent.

Och framgången för nykomlingen Miljøpartiet De Grønne tycks ha kommit av sig. I valet 2013 fick partiet 2,8 procent, men efter att ha varit uppe och nosat på fyraprocentsspärren backar partiet i den här mätningen med 0,6 procentenheter och landar då på ganska mediokra 2,9 procent.

Dansk Folkeparti åter näst störst i ny dansk mätning

I de flesta danska opinionsundersökningarna är storleksordningen mellan partierna i toppen 1) Venstre, 2) Socialdemokratiet, 3) Dansk Folkeparti. Men i enstaka mätningar byter tvåan och trean plats med varann. Så är fallet i senaste Gallup.

Etta i den, med 23,9 procent, ligger det högerborgerliga Venstre, som i Berlingske Barometer, en sammanvägning av flera olika aktuella mätningar, ligger ännu högre, på 24,7 procent. Också den senare siffran ligger dock under partiets resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

I Gallups aktuella mätning ligger högerpopulistiska Dansk Folkeparti tvåa med 20,8 procent, vilket är högre än genomsnittet i Barometern, 19,2 procent och långt över resultatet i valet 2011, 12,3 procent.

Ner på tredje plats har i den här mätningen Socialdemokratiet halkat: Gallup ger partiet 20,4 procent. Fast i Barometern ligger partiet med sina 21,5 procent fortfarande på andra plats. Hur som helst har Socialdemokratiet en bit kvar till sitt resultat i folketingsvalet 2011, 24,8 procent.

Dess kvarvarande regeringspartner, som i den aktuella mätningen får 8,4 procent och i Barometern 7,8 procent, ligger också fortsatt under sitt valresultat 2011, 9,5 procent.

Socialistisk Folkepart, som lämnade den här regeringen, har, med 6,6 procent i Gallup och 6,9 procent i Barometern, inte fått något lyft heller i den här mätningen. SFs resultat i folketingsvalet 2011 var 9,2 procent.

Större i dag är den konkurrerande rödgröna och feministiska Enhedslisten med 9,5 procent i Gallup och 9,7 procent i Barometern. 2011 fick det här vänsterpartiet stöd av 6,7 procent.

Konservative Folkeparti står och stampar på 4,8 procent både i Gallup och i Barometern, not 4,9 procent i valet 2011.

Och Liberal Alliance ligger, med 4,5 procent i Gallup och 4,8 procent i Barometern, under sitt valresultat 2011, 5,0 procent.

Finska regeringen klarade förtroendeomröstning, om än med snäv marginal

Det parlamentariska underlaget för den finländska regeringen har krympt i och med att först Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), sen Vihreä Liitto (Gröna förbundet) lämnade koalitionen. Dess enda vänsterelement är nu det i opinionsmätningarna svårt sargade Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna).

Ett av oppositionspartierna, det högerpopulistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna) begärde här om dagen förtroendeomröstning och fick också med sig övriga oppositionspartier av olika kulör, bland dem stora Suomen Keskusta (Centerpartiet), men regeringspartierna höll ihop, och regeringen vann förtroendeomröstningen, om än med liten marginal, 97-84.

Elvis i bygdegårdsversion

I torsdags var vi på Reginateatern här i Uppsala för att se den musikaliska komedin ”Älskade Elvis”, med manus av Maud Nyberg och i regi av Alexander Nordström.

Av innehållet kunde man lätt tro sig förflyttad till någon bygdegård i de västsvenska jordbruksbygderna – där fanns till och med en släng åt sossarna – men i själva verket är det här en föreställning, producerad av Panikteatern här i Uppsala. (Den delar för övrigt lokal med näraliggande Teater Spektaklet, så jag förstår egentligen inte varför den här föreställningen gavs på en annan av stans scener.)

Om jag bekänner att jag inte riktigt förstår mig på den här föreställningen, har detta dock inget med politiska invändningar att göra. Särskilt första akten kändes så amatörmässig, att jag faktiskt hade svårt för det jag såg på scenen.

Uppläggningen var enkel: Sonen på gården, Janne ”Elvis” Johansson (Erik Lidholm), som hade vunnit en Elvis-tävling, hade dragit ut i världen för att vinna rockstjärnestatus, och kvar fanns hans syster Siv, spelad av Maud Nyberg.

Som orm för att locka denna Eva i fördärvet inträder då Göran (P-A Stand) i Paradiset. Han vill åt gården för att använda den till skumma kommersiella projekt i stället för jordbruk och snärjer därför Siv med fagert tal om kärlek.

Som lite av en räddande ängel uppträder här grannen Bernth (Roland Brandel).

Men Göran ser länge ut att vinna den här dragkampen, också genom att avslöja Janne, när han återvänder hem till gården: Det blev inte mycket av hans Elvis-karriär, och i själva verket har han på annat håll i landet både en liten son och en separerad mor till denne.

Men tro mig, allt det här löser sig mot slutet. Skurken fördrivs.

På plussidan i föreställningen finns en del inte så oävna Erik Lidholm-tolkningar av kända elvislåtar som ”Kiss Me Quick” och faktiskt också ”In the Ghetto”.

* * *

Före det här teaterbesöket var vi inne på Landings konditori och åt var sin god räkmacka med te.

Birgitta, som i motsats till mig tål socker, tog en mockabakelse också.