Elvis i bygdegårdsversion

I torsdags var vi på Reginateatern här i Uppsala för att se den musikaliska komedin ”Älskade Elvis”, med manus av Maud Nyberg och i regi av Alexander Nordström.

Av innehållet kunde man lätt tro sig förflyttad till någon bygdegård i de västsvenska jordbruksbygderna – där fanns till och med en släng åt sossarna – men i själva verket är det här en föreställning, producerad av Panikteatern här i Uppsala. (Den delar för övrigt lokal med näraliggande Teater Spektaklet, så jag förstår egentligen inte varför den här föreställningen gavs på en annan av stans scener.)

Om jag bekänner att jag inte riktigt förstår mig på den här föreställningen, har detta dock inget med politiska invändningar att göra. Särskilt första akten kändes så amatörmässig, att jag faktiskt hade svårt för det jag såg på scenen.

Uppläggningen var enkel: Sonen på gården, Janne ”Elvis” Johansson (Erik Lidholm), som hade vunnit en Elvis-tävling, hade dragit ut i världen för att vinna rockstjärnestatus, och kvar fanns hans syster Siv, spelad av Maud Nyberg.

Som orm för att locka denna Eva i fördärvet inträder då Göran (P-A Stand) i Paradiset. Han vill åt gården för att använda den till skumma kommersiella projekt i stället för jordbruk och snärjer därför Siv med fagert tal om kärlek.

Som lite av en räddande ängel uppträder här grannen Bernth (Roland Brandel).

Men Göran ser länge ut att vinna den här dragkampen, också genom att avslöja Janne, när han återvänder hem till gården: Det blev inte mycket av hans Elvis-karriär, och i själva verket har han på annat håll i landet både en liten son och en separerad mor till denne.

Men tro mig, allt det här löser sig mot slutet. Skurken fördrivs.

På plussidan i föreställningen finns en del inte så oävna Erik Lidholm-tolkningar av kända elvislåtar som ”Kiss Me Quick” och faktiskt också ”In the Ghetto”.

* * *

Före det här teaterbesöket var vi inne på Landings konditori och åt var sin god räkmacka med te.

Birgitta, som i motsats till mig tål socker, tog en mockabakelse också.