Danmark: Kamp om väljarna mest inom blocken. Förtroendet för Venstres ledare sviktar

Socialdemokratiet är i vissa mätningar uppe på samma nivå som i folketingsvalet 2011, men problemet med det – åtminstone inför det förestående folketingsvalet – är att framgången till stor del sker på bekostnad av partier som i striden om regeringsmakten står på samma sida som (S). Sen valet 2011 har till exempel koalitionspartnern, det socialliberala Radikale Venstre, tappat omkring 92.000 väljare till (S). Cirka 26.000 väljare har gått från Socialistisk Folkeparti till (S).

Socialdemokratiet har själv också tappat anhängare men inte primärt till andra vänsterpartier. Ett tapp på cirka 8.000 röster till borgerliga Venstre är kanske inte så allvarligt, men blockbalansen har på allvar rubbats av att cirka 75.000 tidigare (S)-väljare har gått till högerpopulistiska Dansk Folkeparti.

Socialdemokratiet försöker nu visa framfötterna genom att minska arbetslöshetstalen. Finansminister Bjarne Corydon (S) har lagt fram förslag om en ”jobbonus” till arbetslösa som visar vilja att komma tillbaka genom att också ta jobb med lägre lön. Jobbonusen, som är skattefri, införs för andra halvåret 2015 och kan utgöra maximalt 10 procent av arbetsinkomsten upp till 15.000 kronor i månaden. Det betyder att mottagare av kontanthjälp vid arbetslöshet maximalt kan få 9.000 kronor skattefritt under sex månader.

* * *

Venstres tillbakagång i opinionsmätningarna – partiet har förlorat väljare till Dansk Folkeparti – har gjort att frågan om vem som borde vara ledare för partiet åter har blommat upp.

Partiledaren, Lars Løkke Rasmussen, har svag uppslutning också från de egna partimedlemmarna. Enligt en färsk undersökning, gjord av Gallup för Berlingske, ser bara 35 procent av Venstres väljare honom som den bästa ledaren. Samma uppbackning får förre försvarsministern Søren Gade, som avgick och föreföll lämna politiken men nu kandiderar igen till Folketinget. Venstres vice ordförande, Kristian Jensen, får stöd av bara 13 procent av venstreväljarna.

Venstres väljare har också tillfrågats om ifall Lars Løkke Rasmussens personliga beteende – som att köpa kläder på partiets bekostnad samt dyra resor – har försvagat deras vilja att rösta på partiet. Bara 60 procent svarar att det här inte har påverkat deras röstvilja.

Väljarna i allmänhet har fått frågan, om Venstre har presenterat en politik, som partiet verkligen tänker genomföra efter valet. 52 procent svarar ja, medan 21 procent tvivlar på att det är så.

Av samtliga väljare anser 55 procent, att Løkke Rasmussen bör avgå, om partiet inte vinner det kommande valet. 29 procent anser att han kan fortsätta.

Norge: Kristelig Folkeparti rör sig åt vänster

Det går aningen uppåt, + 0,3 procentenheter, för Arbeiderpartiet i Norfaktas senaste opinionsundersökning för Nationen och Klassekampen. Partiet får där 37,6 procent – och det är långt över partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

För vänsterpartnern i den förra regeringen, Sosialistisk Venstreparti, ser det inte så ljust ut: Partiet backar med 0,7 procentenheter till 3,1 procent – i valet 2013 låg SV med 4,1 procent strax över fyraprocentsspärren.

Den tredje parten i den förra, röd-gröna regeringen, Senterpartiet, minskar med 0,3 procentenheter men hamnar då på 5,3 procent, ganska nära de 5,5 procent partiet fick i valet.

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,9 procentenheter till 1,7 procent (mot 1,1 procent i stortingsvalet 2013), och dem kan man i stort sett inte räkna med i ett stortingsval – men det kan ta ett mandat i Oslo, där det är starkare.

Mer intressant för vänstersidan är för närvarande Kristelig Folkeparti, ett mittenparti som i dag är en del av det parlamentariska underlaget för den sittande blå-blå regeringen men som nu i viktiga frågor fronderar mot den och allt mer orienterar sig i riktning mot samarbete vänsterut. Partiet har till exempel på sin just genomförda kongress ställt sig bakom den rödgröna sidans krav, att Norge bör ta emot 10.000 kvotflyktingar från det krigssönderslitna Syrien. Dessutom bör Norge bidra med medicinsk hjälp och minst tredubbla det humanitära stödet till Syriens närområden, som ju ändå får ta emot större delen av flyktingströmmen.

Förre partiledaren Kjell Magne Bondevik, svarar i dag ”Senterpartiet” på frågan om vilket parti som står KrF närmast; ”tidligere sa jeg ofte Venstre”.

I den aktuella mätningen går KrF upp med 0,3 procentenheter och får då 5,6 procent, detsamma som i stortingsvalet 2013. Partiet skulle då få 10 mandat i Stortinget. Skulle KrF byta sida, skulle detta, trots att SV (och dessutom Miljøpartiet De Grønne) med sina nuvarande opinionssiffror inte skulle klara fyraprocentsspärren, räcka för att skifta politisk majoritet i Norge. Enligt dagens mätning skulle Høyre, Fremskrittspartiet och Venstre tillsammans få 73 mandat mot Arbeiderpartiets, Sosialistisk Venstrepartis (enda, i Oslo) och Senterpartiets sammanlagt 82 mandat.

Liberala Venstre, som alltså inte diskuterar sidbyte, backar i den aktuella mätningen med 0,8 procentenheter till 5,2 procent, detsamma som i stortingsvalet 2013.

Det ledande regeringspartiet, Høyre, minskar med 1,9 procentenheter till 22,8 procent. I stortingsvalet 2013 stöddes partiet av 26,8 procent.

Högerpopulistiska och flyktingrestriktiva Fremskrittspartiet ökar däremot med 0,8 procentenheter till 12,5 procent, vilket senare dock fortfarande är långt under partiets resultat i 2013 års val, 16,3 procent.

I princip blockneutrala men mest åt vänster lutande Miljøpartiet De Grønne ökar med 0,3 procentenheter till 3,6 procent (mot 2,8 procent i stortingsvalet 2013), men beräknas ändå få tre lokala mandat.

Sibeliuskväll

Det är 150-årsjubileum för Jean Sibelius (1865-1957), och Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi firade som sig bör detta med en konsertkväll med tonvikt på Sibelius.

Enda undantaget i programmet var ”Florez och Blanzeflor”, skriven 1891 av Wilhelm Stenhammar (1871-1927), men det valet var kanske inte så långsökt. Stenhammar och Sibelius var vänner, och åtminstone det drag av vemod som finns i det aktuella stycket av Stenhammar finns understundom också i Sibelius’ musik, även om den senare ofta är mer kraftfull i känslouttrycket.

Sibeliusdelen av konserten började dock inte med sådant som jag finner mest karaktäristiskt för Sibelius – dels musiken, från 1898, till skådespelet ”Kung Kristian II”, dels sånger, tonsättningar av dikter skrivna av andra. I den här sångpräglade delen hade solisten insjuknat och fått bytas ut mot Gabriel Suovanen. Det här medförde också, att urvalet av sånger på någon punkt hade fått ändras. Men för egen del gillade jag nytillskottet, ”Iltalle” (”Till kvällen”).

Tyngdpunkten kom ändå att ligga på den sibeliusmusik som spelades efter pausen, ”Symfoni nummer 2 i D-dur” (1901-1902). I det här verket återkommer Sibelius genom alla satserna till ett tema, som med furiös kraft också hörs i finalen.

* * *

Bengt och Inger är på resa i Lettland, så Anna utnyttjade en av deras biljetter till att ta med sin starkt musikintresserade och själv spelande dotter Amanda på den här konserten.

Vi hade kommit överens om att äta middag tillsammans före konserten, och den här gången blev det på det Uppsala konsert & kongress näraliggande Lucullus.

Alla valde olika rätter, jag för min del en rätt som kommer från länderna i det forna Jugoslavien, ćevapčići: grovmalda köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis. Jag har ätit det förr på en lunchrestaurang i ABF-huset på Sveavägen och tycker det är gott.

Melodikrysset nummer 19 2015

Upptäckte ni att Karl Gerhard faktiskt förekom två gånger i dagens Melodikrysset?

Jag gissar att de flesta vet att det är Karl Gerhard som har skrivit texten till ”Nu ska vi vara snälla”, med musik av Jules Sylvain.

Rune Mobergs serie om Lilla Fridolf, förr känd både via radio och film, dessutom som tecknad serie, känner nog också de flesta till. Men signaturmelodin som spelades är till ursprunget dansk, och till Sverige kom den med text av samme Karl Gerhard – fast då hette den ”Lilla Frida och jag”.

Annars visade Anders Eldeman åter prov på sin fäbless för upprepningar.

Rednex förekom nyss i ett melodikryss och fick i dag återkomma med ”Cotton Eye Joe”. Ta nu inte det här som en invändning mot Rednex – jag gillar dem.

En stark fäbless har Eldeman också för Lars Berghagen. Berghagen är för all del ojämn, men ”En kväll i juni” är verkligen en bra låt.

Ytterligare en egenhet som Anders Eldeman har är att han regelbundet spelar kända låtar som när det gäller arrangemang och instrumentering görs på ett sätt som avviker från det som sitter i lyssnarnas musikminne.

Ett exempel på detta i dag var signaturmelodin till ”Mio min Mio”.

Ett annat är Lennart Palms version av ”Tre gringos”, där vi dessutom skulle komma i håg att man där gav sig i väg för att skaffa en saxofon.

Annat var relativt lätt att känna igen.

Ett exempel på det var ”Stick iväg Jack” (”Hit the Road Jack”) med Monica Zetterlund. Jag har allt av henne på skiva.

Och ”Rasmus på luffen” med Allan Edwall och Erik Lindgren har jag förstås i min DVD- och VHS-samling.

Men också flera av de utländska skivartisterna var, även om jag inte för egen del har samlat på deras plattor, välkända.

Ett exempel är Cher, vars ”Dark Lady” spelades i dag.

Ett annat är Van Morrison, i dag med ”Brown Eyed Girl”.

För egen del skulle jag också hänföra Mark Knopfler, i dag med ”Beryl”, till kategorin kända artister. Själv har jag lyssnat mycket på hans skivor – introducerade Knopfler för mig gjorde min son, själv en mycket skicklig gitarrist – men andra krysslösare skulle knappast hänföra honom till kategorin mycket kända artister.

Den sista frågan kvar att redovisa svaret på är ett gränsfall. Madonna är ju mycket känd, så också låten hon sjöng, ”American Pie”. Men vem var det som gjorde den? Jo, Don McLean.

Skrivet i Öregrund med ett väldigt blommande bigarråträd utanför fönstret.

Danmark: Gallups majmätning ökar de borgerligas försprång

Socialdemokratiet har lyckats få upp sitt stöd, i Gallups senaste mätning till 23,6 procent, ganska nära de 24,8 procent partiet fick i folketingsvalet 2011.

Men för dess kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, går det inte så bra. RV får i samma mätning 5,8 procent mot 9,5 procent i valet 2011.

Och regeringens båda stödpartier på vänsterkanten byter mest väljare med varann.

Socialistisk Folkeparti är med 6,6 procent i den aktuella mätningen nu i och för sig större än RV, men i valet 2011 fick partiet 9,2 procent av rösterna.

Rödgröna och feministiska Enhedslisten, som i samma val stöddes av 6.7 procent, är nu uppe i 8,6 procent.

Det här räcker inte. Det röda blocket stöds av sammanlagt 46,1 procent, medan det blå blocket stöds av 53,6 procent.

Det ledande borgerliga oppositionspartiet Venstre stöds i den aktuella mätningen av 23,4 procent mot 26,7 procent i valet 2011.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti har sen valet 2011, då det fick 12,3 procent, bestående vuxit, i den aktuella mätningen till 19,7 procent.

Konservative Folkeparti ligger, med 4,0 procent i den aktuella mätningen, fortsatt under sitt valresultat 2011, 4,9 procent.

Medan Liberal Alliance, i den här mätningen med 5,9 procent, ligger över sitt resultat i samma val, 5,0 procent.

20 procent vet fortfarande inte hur de ska rösta i valet. Frågan är där vad man kan locka de här väljarna med.

Den här mätningen påverkar förstås också Berlingske Barometer:

Socialdemokratiet 24,4 procent
Radikale Venstre 6,2 procent
Socialistisk Folkeparti 6,3 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Venstre 22,8 procent
Dansk Folkeparti 19,3 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,3 procent

Arbeiderpartiets tapp bekräftas i ytterligare en mätning

Arbeiderpartiet tappar ytterligare 0,5 procentenheter i Respons’ mätning för Aftenposten och hamnar då på 36,8 procent. Som jag tidigare har noterat, har den här tillbakagången från en nivå strax över 40 procent säkert att göra med att partiet vid sitt landsmöte uttalade, att Norge bör ta emot 10.000 extra kvotflyktingar från det sönderslitna Syrien. Men även nu behåller partiet alltså hälften av den uppgång det har gjort sedan stortingsvalet 2013 då partiet fick 30,8 procent.

Ett större problem för Arbeiderpartiet är egentligen Sosialistisk Venstrepartis låga siffra, trots en uppgång på 0,7 procentenheter med 3,8 procent fortsatt under spärren. I valet 2013 hamnade SV med 4,1 procent strax över fyraprocentsspärren.

Det tredje partiet i den i 2013 års val, Senterpartiet, backar också med 0,6 procentenheter till 5,2 procent mot 5,5 procent i valet 2013.

Yttervänsterpartiet Rødt minskar i den här mätningen med 0,1 procentenheter till 1,3 procent mot 1,1 procent i 2013 års val.

Hur går det då för den blå-blå regeringen och dess två stödpartiet i Stortinget?

Det ledande regeringspartiet Høyre minskar också med en procentenhet till 24,2 procent, vilket senare är lägre än det stöd partiet fick i valet, 26,8 procent.

Dess partner, högerpopulistiska Fremskrittspartiet, ökar däremot med 2,4 procentenheter till 13,3 procent. Den här återströmningen är med all säkerhet en effekt av Arbeiderpartiets flyktingvänliga position. Men fortfarande ligger Fremskrittspartiet märkbart under sitt valresultat 2013, 16,3 procent.

Den blåblå regeringens båda stödpartier i Stortinget, båda flyktingvänliga, ökar samtidigt även de.

Kristelig Folkeparti ökar med 0,1 procentenheter till 5,3 procent – i valet fick partiet 5,6 procent.

Och liberala Venstre ökar med 0,6 procentenheter till 5,6 procent mot 5,2 procent i valet 2013.

Det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne, som i valet 2013 2,8 procent men ändå fick ett lokalt mandat i Oslo, minskar i den här mätningen med 0,7 procentenheter till 3,7 procent och ligger därmed åter under spärren.

I höst är det kommun- och fylketingsval, och Aftenposten har därför låtit Opinion fråga folk också hur de tänker rösta i lokalvalet. Här finns det påfallande skillnader i röstningsmönster, om man jämför med folks preferenser i ett stortingsval.

Den kände norske valanalytikern Bernt Aardal säger i en kommentar i Aftenposten, att Høyre och Senterpartiet traditionellt har haft bättre resultat i kommunval än i stortingsval, medan Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet brukar göra sämre lokalval än riksdagsval. I de lokala valen finns också rent lokala partier, som ibland lockar väljarna.

I den här lokalvalsinriktade undersökningen ökar Arbeiderpartiet med 2,0 procentenheter men hamnar då ändå bara på 33,7 procent.

Sosialistisk Venstreparti ökar med 0,2 procentenheter till 4,3 procent.

Senterpartiet ökar med 0,2 procentenheter till 6,8 procent.

Rødt ökar med 0,2 procentenheter till 1,7 procent.

Høyre får hela 28,3 procent, en ökning med 3,0 procentenheter.

Fremskrittspartiet minskar däremot med 2,0 procenteneheter till 9,9 procent.

Av de två mittenpartier, som nu i Stortinget stöder den blå-blå regeringen, verkar Kristelig Folkeparti vara inne på att efter höstens lokalval i kommuner och fylken byta sida.

Kristelig Folkeparti backar i den här lokalmätningen med 0,9 procentenheter till 4,7 procent.

Liberala Venstre minskar med 1,1 procentenheter till 5,2 procent.

Miljøpartiet De Grønne slutligen ökar med 2,9 procentenheter till 3,8 procent – men är förstås ibland lokalt, som nu i Oslo, starkare än så.

Finland: Socialdemokraterna hamnar i opposition

Att budet att bilda ny regering i Finland skulle gå till ledaren för det valvinnande Suomen Keskusta (Centerpartiet), Juha Sipilä, var självklart. Men vilka andra partier skulle han ta in i sin regering?

Av de större partierna har Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), i vart fall dess ledare Antti Rinne, verkat mest angelägen. Dock har ledaren för Kokoomus (Samlingspartiet), den avgående statsministern Alexander Stubb, låtit förstå att han ogärna åter sätter sig och sitt parti i samma regering som Socialdemokraterna. Ytterligare en tänkbar regeringspartner har populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna) varit, men ett tag under sonderingarna verkade det som att deras krav för ett regeringsinträde skulle spräcka en sån lösning.

Sannfinländarnas ledare Timo Soini har dock uppenbarligen varit angelägen om att den här gången komma med i regeringen, och regeringsbildaren Sipilä har nu meddelat, att Sannfinländarna kommer att bli en del av den nya regeringen. Vad exakt detta kommer att innebära för den redan tidigare återhållsamma flykting- och invandringspolitiken återstår att se – regeringsprogrammet är ännu inte färdigförhandlat.

Det tredje benet i den kommande trepartiregeringen blir Samlingspartiet. Därmed får Finland för första gången på länge en rent borgerlig regering – Finland har ju oftast haft blocköverskridande regeringar.

I opposition, till Antti Rinnes stora besvikelse får man förmoda, hamnar nu Socialdemokraterna. För Rinne personligen, med dessutom ett uselt valresultat i ryggen, kan det här ända i en katastrof. Han besegrade med minsta möjliga marginal den förra partiledaren, Jutta Urpilainen, men hon fick i valet nyligen fortfarande nästan lika många personröster som Rinne. Man kan därför inte utesluta att hon kommer tillbaka, alternativt att en helt ny partiledare väljs.

Av de övriga partier som inte heller kommer med i den nya regeringen har två offentligt luftat sitt missnöje: dels officiellt liberala (men jag skulle säga allmänborgerliga) Svenska Folkpartiet, dels Vihreä Liitto (Gröna Förbundet).

Bloggroll

Min Bloggroll innehåller länkar till ett trettiotal bloggar. Jag besöker dem i allmänhet själv varje dag, och jag tycker att de också borde vara läsvärda för andra. Mycket få av dem är utvalda av privata skäl eller för att jag känner bloggaren i fråga. Men till den här gruppen av länkar får man väl ändå räkna min dotters, Kerstin Kokks blogg, som speglar hennes stora intresse för porslin, konsthantverk, mat och bakverk samt trädgård, och hennes före detta mans, min webmasters, Bo Strömbergs blogg, som just nu tyvärr ligger i träda.

Det märkliga fenomenet Internet gör att man upptäcker bloggare som man tidigare inte hade någon kännedom om. Ett exempel är Anita Lindblad, bland annat trädgårdsentusiast. En gammal personlig bekant i min bloggroll är däremot Karin Englund.

Men inte heller i detta och andra liknande fall – jag var en gång i världen arbetskamrat med Calle Fridéns pappa på 68an, Socialdemokraternas partiexpedition – är det personlig relation som är bakgrunden till länken.

Att Eva Swedenmark finns i min bloggroll har inte att göra med att också hon en gång i världen fanns på 68an, var journalist på Aktuellt i politiken (s) och sedan på Kvinnoförbundets Morgonbris och ABFs Fönstret, inte heller med att hennes bror, Peter Swedenmark, sedan var kolumnist i AiP. Faktiskt inte heller med att Eva är deckar- och ungdomsboksförfattare. Men jag uppskattar om bloggare kan skriva intressant och levande, och det kan Eva, och hon gör det praktiskt taget varje dag.

Förvisso finns det i min bloggroll exempel på bloggval som, dock i ordets vidare mening, har att göra med en viss politisk gemenskap: Anna Ardin som jag kom i kontakt med under hennes tid i Laboremus i Uppsala, Anna-Lena Lodenius som jag brukar träffa vid utdelningen av Olof Palme-priset, Bengt Silfverstrand, som jag har mött i Riksdagen och under en av mig anordnad informationskurs, Knut Lindelöf som jag förr ibland mötte på arbetarekommunens möten och så den ganska oförutsägbara Lotta Gröning, numera på Expressen men en gång i världen pressekreterare på 68an – men till exempel Roger Jönsson och paret Marie Demker och Ulf Bjereld känner jag inte.

Torsten Kälvemark har vänstervärderingar men är mest känd i egenskap av skribent, bland annat på Aftonbladets kultursidor. Kerstin Berminge, vars utrikespolitiska bedömningar jag inte i alla stycken delar, är inte socialdemokrat. Och Bengt Berg sitter i Riksdagen för Vänsterpartiet. Så Bengt O Karlsson behöver inte befara att han av misstag har plockats in i en strikt sammanhållen politisk åsiktsgemenskap.

För övrigt finns Bengt Berg med i min bloggroll främst för att han är en mycket läsvärd poet. Min Bloggroll innehåller för övrigt länkar till fler författarbloggar. Bodil Malmsten bloggar till min glädje igen – henne försökte jag för övrigt, dock förgäves, en gång i världen få att formulera en högst personlig valannons för Socialdemokraterna. Stewe Claeson har jag också med uppskattning själv läst. Tyvärr skriver han, liksom flera i min bloggroll, bloggtexter en smula sporadiskt – ännu värre i det avseendet är Lars Gustafsson, som jag en gång i världen lärde känna i Uppsala: Vi träffades först vid litteraturaftnar, gemensamt anordnade av Laboremus och Litteraturklubben, och jag har faktiskt varit hemma hos honom på te. Vi åt också lunch tillsammans på den tiden han var på BLM. Då ville han ha Olof Palmes som han tyckte lysande installationstal på partikongressen; han övervägde att publicera det i BLM. Senare blev han markerat antisocialdemokratisk, men det har aldrig hindrat mig från att läsa honom. Inte heller den gamle vänstermannen Thomas Nydahls politiska misantropi hindrar mig från att dagligen läsa honom. Ingemar E L Göransson, förr på LO, publicerar på sin tyvärr alltför sällan uppdaterade blogg bland annat egna noveller. Ulf Lundell, vars nästa samtliga skivor jag har och som jag också har läst i hans egenskap av skönlitterär författare, överraskade med att starta en högst personlig blogg, dessutom ofta uppdaterad. Tyvärr gör han just nu – om han vill behålla sina många läsare – tabben att plötsligt ta en obestämt lång paus från bloggandet.

Till den vittra skaran i min bloggroll får man också räkna Peter Englund, välskrivande historiker som för närvarande inte verkar hinna med vare sig sin akademiblogg eller sin personliga blogg. Honom har jag råkat bland annat i hans egenskap av hedersupplänning. Jag hoppas att han hinner börja blogga igen, när han nu snart lämnar värvet som Svenska akademiens ständige sekreterare.

En del av dem som finns i min bloggroll skriver om litteratur. Det gör till exempel Björn Kihlström och den redan nämnde Thomas Nydahl. Också en stor del av de bloggtexter man hittar på Dixikon handlar om litteratur.

Sen är det väl bara Åke Cato kvar, kåsör, revymakare, författare, TV-underhållare med mera. Värd att läsa är även hans egensinniga blogg. I hans bloggroll finns även jag.

Lysande om fredsslutet 1945

Jag läser dagligen fyra, ibland fem, svenska tidningar och dessutom, på nätet, ett dussintal tidningar, utgivna i grannländerna. Det går om man läser selektivt: en van och samhällsorienterad läsare ser snabbt vad man kan undvara.

I dag finns det i Dagens Nyheter en sex sidor (tre hela tidningsuppslag) lång artikel, skriven av Ingrid Carlberg, ”Sveriges spel om freden”. Missa inte den – den är en mycket välskriven och väldokumenterad artikel om Sveriges roll inför krigsslutet och också om hur stockholmarna den 7 maj 1945 firade freden.

Det senare har ju tidigare skildrats av ganska många, men Ingrid Carlberg har kompletterat fredsjublet på Kungsgatan i Stockholm med några personliga vittnesbörd, från den vid tillfället mycket unge Per Wästberg, ur Astrid Lindgrens postumt just utgivna ”Krigsdagböcker 1939-1945”, genom intervjuer med två då drygt tjugoåriga väninnor, alldeles vanliga stockholmskor, och så den i dag 98-årige exdiplomaten Axel Lewenhaupt.

Lewenhaupt fick för sjuttio år sedan i uppdrag att arrangera ett möte mellan Heinrich Himmler och Folke Bernadotte, och Carlbergs artikel innehåller en mängd data bland annat om de tyska försöken att med Sverige som mellanhand försöka intressera de västallierade för en separatfred, som alltså inte skulle omfatta Sovjetunionen. Det här – och en hel del annat som också är intressant – finns att läsa i den här artikeln.

Men min ambition här är inte att ge er en resumé utan att få er att läsa själva.

Inför Eurovision Song Contest: De svenska presentatörerna förstår jag mig inte på, inte heller flertalet av tävlingsbidragen

I kväll har jag åter suttit framför TVn för att lyssna in mig på och bedöma en bunt av de låtar de tävlande länderna, på grundval av högst olika uttagningsförfarande, skickar till finalen i Wien.

Det var inte mycket mina öron gillade av de låtar som presenterades i dag, och jag förstår mig inte heller på de bedömningar juryn av gamla melodifestivaldeltagare gjorde. För min del förstår jag till exempel inte studiojuryns höga värdering av Italiens bidrag.

Sammanlagt två låtar fångade mitt intresse.

En av dem var Irlands bidrag, ”Playing With Numbers” med Molly Sterling.

Den fick en någorlunda hygglig ranking också av de svenska kommentatorerna, men dessa värderade på för mig obegripliga grunder ner den låt jag själv tyckte var bäst, Englands ”Still In Love With You” med duon Electro Velvet. Den är en ganska härlig, medvetet otidsenlig låt, medryckande, dansant. Skönt med en kontrast till all den utslätade musik vi tvingas lyssna på i den här tävlingen.

Och så är det det här att de deltagande länderna i dag tillåts att tävla med annat än melodi, text, sångförmåga och ackompanjerande musik. Det värsta jag i år har sett i den vägen är Norges bidrag, ”A Monster Like Me” med Mørland & Deborah Scarlett, med dess mer obehagliga än roliga bild av en middag.

Jag gillar normalt Norge, men den här gången hoppas jag att landet bombas med sallad indränkt i någon riktigt kladdig dressing.