En avvikande amerikansk film

Filmtiteln ”Frances Ha” (2012) är egentligen en brevlådeförkortning av Frances Halliday, en roll som spelas av Greta Gerwig. Gerwig, som i verkliga livet bildar par med filmens regissör, Noah Baumbach, har också tillsammans med densamme skrivit manus.

Det här är en amerikansk film, trots att den är gjord i svart-vitt mycket sevärd också på grund av sin miljöskildring. Historien börjar i Brooklyn, där 27-åriga Frances bor tillsammans med sin kompis Sophie (Mickey Summer), åtminstone till dess att Sophie skaffar sig en bostad i Tribeca, där Frances inte har råd att bo, vilket senare, eftersom hon inte har råd att ensam betala för den tidigare gemensamma bostaden, inte helt utan komplikationer för henne vidare till Chinatown och tak över huvudet hos kompisarna Lev (Adam Driver) och Benji (Michael Zegen).

Storyns inledande huvudtema, att Frances är en lovande dansare, som arbetar hårt för sitt genombrott men, möjligen av ekonomiska skäl, ställs åt sidan och, åtminstone momentant, blir arbetslös, visar sig sedan vara en falsk dröm, som gradvis spricker – hon är inte den skickliga dansare hon låtsas vara. Över jul tar hon sig hem till föräldrarna i Sacramento, och ett slags bekräftelse över hur illa det är ställt kommer med att hon med hjälp av kreditkort utan ekonomisk täckning gör en resa till Paris. Det här leder till att hon genom att ta jobb som servitris och en del andra uppdrag får ägna sig åt att återställa balansen i sin ekonomi.

En cirkel sluts också i och med att gamla kompisen Sophie åter hittar Frances, detta efter att själv en tid ha bott i Japan, dess värre i ett olyckligt äktenskap.

I sitt sätt att berätta en historia är den här filmen släkt med franska filmer från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal.

Men den är amerikansk – mer antydningar än öppet berättande om sex – när det gäller Frances’ förhållande till män, ja faktiskt också den kvinnliga kompisen.

Danska partiledare betygsatta i opinionsmätning

I Danmark genomförs regelbundet opinionsmätningar med betygsättning av partiledarna. De tillfrågade får betygsätta dem på en skala från -10 till +10.

I den senaste, gjord av Norstat för Altinget, får ledaren för Dansk Folkeparti, Kristian Thulesen Dahl, högst betyg, 3,9. Tvåa, med 3,1 i betyg, kommer ledaren för Socialdemokratiet, Mette Frederiksen.

Thulesen Dahl får hela 6,7 av DF-väljarna men anmärkningsvärt nog också 4,5 av dem som röstar på De Radikale. Mette Frederiksen får över lag bra betyg också av de borgerliga väljarna, medan en del väljare på vänstersidan inte gillar henne.

På tredje plats, med 2,5, kommer intressant nog Enhedslistens nya ordförande, Pernille Skipper.

Samma betyg, 1,7, får Liberal Alliances ledare, Anders Samuelsen, och Socialistisk Folkepartis ledare, Pia Olsen Dyhr.

Efter dem, med 0,7, kommer Alternativets ledare, Uffe Elbæk. Och efter honom kommer Venstre-ledaren och statministern Lars Løkke Rasmussen med 0,5, ett riktigt uselt betyg för en så ledande politiker.

I botten hittar vi ledaren för Radikale Venstre, Morten Østergaard, med 0,2 och så Konservative Folkepartis Søren Pape Poulsen, som hamnar på -0,4.

Danmark: 10 procent av danskarna lockas av ett nytt parti till höger om Dansk Folkeparti

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti har i opinionsmätningarna efter folketingsvalet behållit sin plats som Danmarks näst största parti.

Men en del av dess väljare tycker, att partiet är för mjäkigt och gör för många kompromisser. Ett mer högerorienterat parti, Nye Borgerlige, med dels en mycket invandrar- och flyktingrestriktiv politik, dels en mycket liberal ekonomisk politik, håller därför på att formeras.

Trots att det ännu inte har någon formell struktur, långt mindre något formellt antaget program, säger sig nu påtagligt många danskar stödja det här nya politiska högerpartiet. I en opinionsmätning, gjord av Norstat för Altinget, sa 6 procent av de tillfrågade, att de övervägde att rösta för ett nytt sådant parti. Och därefter har i en mätning från Voxmeter för Ritzau 10,8 procent av de tillfrågade sagt sig kunna tänka sig att rösta på Nye Borgerlige.

En faktiskt alldeles underbar födelsedag

Gubben börjar bli rätt så gammal – i dag fyller jag 79 år.

I vår familj firar vi varandras födelsedagar, inte bara de jämna, och det ganska ordentligt – det gäller att ta vara på livets glädjeämnen,

Med stigande ålder får man också allt fler krämpor. Min nattsömn avbryts ett antal gånger av att jag måste gå upp och kissa, fast som tur är har jag ganska lätt för att sedan somna om igen. Fast när jag mycket tidigt i morse var uppe för en av de där toalettvändorna, såg jag, att de senaste dygnens ymniga regn hade ersatts av sol och blå himmel. Inte så illa med tanke på att det i dag är min födelsedag.

Sen gick jag och la mig igen. Jag vet ju vad som gäller på födelsedagar. Och så somnade jag om.

Jag vaknade igen av att hustrun kom in i mitt rum, sjungande ”Röda små smultron” och bärande blommor – en bukett med akleja, klint, lupin, daggkåpa och paradisbuske – och paket; vad det var i paketen ska jag berätta lite längre ner, men jag kan ju redan nu berätta, att jag fick årets nya marimekkoskjorta samt, lite som en ploj, en ny duschgardin till badrumsfönstret. Det är meningen att jag ska sätta upp den – just klättring klarar jag fortfarande bättre än hustrun.

I köket hade Birgitta bullat upp födelsedagsfrukost, utöver kaffe, juice och Verum hälsofil som alltid ingår i min frukost en fantastisk, egenkomponerad smörgåstårta, gjord av bland annat osötat fullkornsbröd, rökt lax, kräftstjärtar, rom, dill och sallad från egna växthuset.

På köksbordet stod ytterligare tre nyplockade buketter: en yppigt vacker med pioner, fler grenar av paradisbuske och så en jättelik allium, i ett litet glas årets först utslagna kvist från den hurdalsros jag vid en forn jämn födelsedag fick av ett antal av mina dåtida kvinnliga arbetskamrater och så en blomöversållad gren av den vita midsommarrosen Rosa alba maxima.

En stund efter frukost såg jag några mycket kära födelsedagsgäster komma in på inre gårdsplan: dottern Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Det var en överraskning att de kom; Birgitta hade inte berättat något för mig. Efter gratulationer och välkomstkramar fick jag även av dem en kasse mycket fina stenpartiväxter. Som jag tidigare har berättat, har Birgitta restaurerat mitt gamla stenparti, och där finns redan många nya växter från dels Birgitta, dels Matti och hans familj.

Matti och hans dotter Ella ringde, sjöng och gratulerade strax därefter, de också. Och från Köln i Tyskland ringde Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica och gratulerade.

Anna träffade jag här om dan, när vi var i hennes hus i Ekolsund och hälsade på, och då fick jag ett insektshotell, konstfärdigt tillverkat av trä och bamburör – jag ska sätta upp det på en uthusvägg nära Birgittas stora kryddträdgård.

De ganska många paketen från Birgitta innehöll som vanligt filmer och böcker. Jag kan förstå, om någon läsare tycker, att det här är i överdådigaste laget, men Birgitta har köpt det här utspritt över hela året, från Böckernas klubb där hon är medlem.

Hur som helst, av skönlitteratur fick jag Jonas Hassen Khemiris ”Allt jag inte minns” och Klas Östergrens ”Samlade noveller”.

William Shakespeares verk har vi tidigare både på svenska och på engelska, men det är intressant att nu också få tillgång till Ulf Peter Hallbergs nyöversättningar av dels fyra komedier (”Komiska förväxlingar”), dels fyra tragedier (”Det blodiga parlamentet”).

Som gammal nordist, också hamsunläsare, ser jag fram mot att läsa Tore Rems ”Knut Hamsun och resan till Hitler”.

Jag läser gärna Ebba Witt-Brattström – har faktiskt också träffat henne och fått god kontakt med henne på den tiden då min hustru var Riksdagens talman och vi därför inbjöds till olika evenemang anordnade av Svenska Akademien, där ju Ebbas tidigare man, Horace Engdal, var ständig sekreterare. Nu har jag fått dels hennes ”Århundradets kärlekssaga”, som ju handlar om deras förhållande, dels hennes ”Kulturmannen och andra texter”.

En deckare, ”En yxa åt Alice”, fanns också bland presentböckerna. Den är skriven av Inger Frimansson, som jag faktiskt publicerade en novell av i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då hon fortfarande inte var den etablerade författare hon sedan blev.

Som mina läsare vet, är jag både hängiven läsare av och skriver gärna om barnböcker och serier. Alltså har min hustru nu gett mig Michael Farrs ”Tintin & co”. Av henne har jag också fått ”Nyfiken i en strut” till min stora Lennart Hellsing-samling och så Pierre Corans och Charlotte Gastauts version av Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”.

Som bekant skriver jag också gärna om film. Filmerna ser jag ofta tillsammans med hustrun, och tack vare henne har vi nu ytterligare fyra DVD att avverka: Stig Björkmans ”Jag är Ingrid” (om Ingrid Bergman), Woody Allens ”Irrational Man”, Andrey Zvyagintsevs ”Leviatan” och så James Bond-filmen ”Spectre”.

* * *

På Kerstin Kokks instagram finns ett foto av hennes och barnens ankomst till vårt hus i Öregrund, taget just när barnen passerar mitt stenparti, det jag skriver om. Och sen finns där fler bilder från Öregrund.

Melodikrysset nummer 24 2016

I morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta upp våra tre morgontidningar, regnade det ganska ordentligt. Morgonrocken jag hade på mig var inte mycket till skydd, och jag fick vatten i tofflorna. Men jag kunde konstatera, att mitt av hustrun restaurerade stora stenparti med sina nya växter, födelsedagspresenter i förväg från Birgitta och sonen, Matti, och hans familj, mår jättebra av den här rotblötan.

Dagens kryss beredde mig inte några våldsamma problem. Det började med ett par frågor, knutna till den nyligen TV-sända polarprisgalan, som jag tittade på. Så det är klart att jag vet, att det ena av årets pris tilldelades Max Martin. (Det andra gick till Cecilia Bartoli som i den i TV 4 sända galan fick spela en sorgligt undanskymd roll.) Dessutom skulle vi kunna, att det var Britney Spears som sjöng Max Martins ”Oops, I Did It Again”.

Flera filmanknutna frågor var det i dag.

Jag har inte bara sett Lasse Åbergs ”Den ofrivillige golfaren”, den som skulle leda oss till det sökta kryssordet golf. Jag råkar ha träffat Lasse ett antal gånger också, detta eftersom han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning och dessa med sina respektive årligen inbjuds till en middag på Uppsala slott. Fast jag skulle tro att många, även om de har sett den här filmen, inte genast känner igen Stefan Nilssons musik, den som i dag spelades som ljudillustration.

Jag tycker också att ”Nine To Five” (1980), med Dolly Parton i en bärande roll, är en sevärd och rolig film. Här skulle vi skriva ett av klockslagen i filmtiteln med romerska siffror, och eftersom jag är gammal latinstudent, var det inte svårt att se, att det som då gick in var nio, IX.

Den gamla slagdängan ”I en grönmålad båt” har också förekommit i ett par svenska filmer, dock inga särskilt märkvärdiga sådana. Här skulle vi skriva, vad det rörde sig om för fortskaffningsmedel, fast i pluralis. Jo, ekor.

När jag en gång i världen gick på gymnasiets latinlinje, läste vi inte bara den svenska litteraturhistorien utan också ett rikhaltigt urval av till exempel Gustaf Frödings dikter. Och jag har faktiskt också Fröding-CDn med Mando Diao, den där ”Strövtåg i hembygden” ingår.

Evert Taube är en av de riktigt stora i svensk visdiktning, så jag har allt han har gjort på skiva, bland annat i ett par samlingsboxar. Hans ”Nudistpolka”, även kallad ”Den lycklige nudisten”, från 1959 har jag även publicerat texten till här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter! Den person Eldeman här sökte var alltså nudist. Och jag kan då passa på att göra reklam för vårt sommarparadis Öregrund, som också har nakenbadstrand.

I några rabatter på vår tomt här i Öregrund finns faktiskt, i bokstavlig mening, ”Tulpaner från Amsterdam” – jag köpte lökarna där under en ombudsmannaresa (s) till Holland.

På den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade jag Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” i tidningen, och hans ”Bamse” köpte jag i tur och ordning åt våra barn – ”Bamse” är en serie med mycket bra värderingar. För bara några dar sen, när sonen, Matti, och hans dotter Ella var och hälsade på farfar och farmor, hade jag åt Ella köpt en Bamse-pysselpåse. Riktigt lika tänd är jag inte på Bamses dunderhits, men eftersom jag hör till dem som lyssnar på Melodifestivalen, känner jag förstås bakom ”På farmors höga berg” igen Afro-Dites ”Never Let It Go” från 2002.

Det där med alternativa versioner och luriga inspelningar är ju annars en av Anders Eldemans specialiteter, så jag kan förstå att han i dag valde att spela en låt, där Uma Thurman sjunger med konstig svensk brytning.

Pink Floyd har jag i min skivsamling. Deras ”Money” spelades dock i dag i en alternativ, alls icke oäven inspelning. Vet någon vem som gjorde den?

”Innan vi faller” gjordes av två artister jag gillar, Lisa Nilsson med stöd av Jocke Berg.

Och så går vi då i mål med ett stycke cirkusmusik, med xylofon som huvudinstrument.

Hustrun har gått till Coop Konsum för att handla – mat måste man ju köpa även när det regnar. Och jag anar att hon också ska skaffa hem ingredienser till en smörgåstårta. I morgon är det nämligen min födelsedag; jag fyller 79.

Estland: Socialdemokraterna trea i ny mätning. Men Reformpartiet är åter på rekordhög nivå

I den mätning TNS Emor i juni gjorde för BNS ser det inte lika mörkt ut för de estniska socialdemokraterna, som det gjorde i en annan mätning som jag nyligen refererade.

Men vi tar partierna i storleksordning.

Störst, med 27 procents stöd, är i den här mätningen det delvis nyliberala ankaret i regeringen, Reformierakond (Reformpartiet). Därmed är partiet i stort sett tillbaka på sin rekordhöga nivå från valet 2015, 27,7 procent. I förra mätningen fick partiet 23 procent. En orsak till lyftet kan vara, att två framstående företrädare för partiet kandiderar i presidentvalet och syns mycket i media.

I den här undersökningen är det i vissa frågor vänsterpopulistiska Centerpartiet, Keskerakond, Estlands näst största parti. Partiet får i den här mätningen 21 procent, mot 22 i den förra mätningen. Partiets resultat i valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 var 24,8 procent av rösterna. Så kanske börjar den pågående ledarstriden till slut skada partiet.

Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, klarar sig i den här undersökningen betydligt bättre än i en undersökning i en annan serie jag nyligen refererade. Partiet, som bildar regering tillsammans med Reformpartiet och IRL (se nedan) ligger i den här mätningen trea med 17 procent (+ 1), vilket är mer än i valet, då partiet fick 15,7 procent av rösterna. Den som har gjort undersökningen, Aivar Voog, tror att det som har gett Socialdemokraterna ett visst lyft är partiledarens, själv ryss, tuffa angrepp på det främlingshetsande EKRE (se nedan).

Oppositionspartiet Eesti Konservatiivne Rahvarerakond (Estlands konservativa folkparti), som i valet fick 13 procent, är nu med 14 procent landets fjärde största parti. EKRE är alltså det parti i Estland, som exploaterar motståndet mot flyktingar och invandrare.

Det andra nya partiet (förutom EKRE), som med 8,7 procent av rösterna tog sig in i Riigikogu 2015, det allmänborgerliga Vabaerakond (Fria partiet), backar från 7 till nu 6 procent

Riktigt illa gick det i den förra mätningen för det tredje benet i den sittande koalitionsregeringen, det kristna, konservativa och estnationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika): Partiet var då nere på 7 procent. IRL hade förr ett stöd av upp emot 20 procent men var i det senaste valet nere på 13,7 procent. I den aktuella mätningen går partiet ned med ytterligare en procentenhet och stöds då av 6 procent.

Norge: De gröna på nedtur även i Oslo – och det är långt ifrån säkert att de flyktande väljarna återvänder

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet i Oslo det här:

Høyre 29,8 procent
Fremskrittspartiet 11,7 procent
Venstre 8,2 procent
Kristelig Folkeparti 2,8 procent
Senterpartiet 0,9 procent
Arbeiderpartiet 30,4 procent
Sosialistisk Venstreparti 6,3 procent
Rødt 3,2 procent
Miljøpartiet De Grønne 5,6 procent

I Respons Analyses mätning av partipreferenserna i Oslo den 16 juni för Aftenposten fördelar sig partisympatierna så här:

Høyre 30,0 procent (- 0,2 procentenheter jämfört med förra lokala mätningen)
Fremskrittspartiet 10,5 procent (- 0,2)
Venstre 6,4 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 2,9 procent (+ 0,3)
Senterpartiet 1,0 procent (+ 0,1)
Arbeiderpartiet 32,5 procent (- 1,0)
Sosialistisk Venstreparti 6,1 procent (- 0,8)
Rødt 4,2 procent (- 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 4,6 procent (- 2,2)

Arbeiderpartiet har nu ökat sin ledning över ärkerivalen Høyre. Fremskrittspartiet backar en smula även i Oslo. Kristelig Folkeparti och Senterpartiet ligger kvar på de mycket låga nivåer de brukar ha i huvudstaden. Liberala Venstre, som traditionellt brukar ligga mycket högt i den norska huvudstaden, backar. SV backar lite medan Rødt, som har en stark ställning i Oslo, ökar. Och Miljøpartiet De Grønne, som har ett av sina starkaste fästen just i huvudstaden, backar även där, tappar faktiskt runt halva sitt stöd, om man jämför med kommunalvalet i fjol.

Aftenposten, som publicerar den här undersökningen, ägnar en stor artikel åt ”MDGs nedtur i Oslo”, både politiskt och journalistiskt intressant, eftersom de gröna nu ingår i vänstermajoriteten i Oslo. Lokala företrädare för MDG tror, att minskningen har att göra med dels att partiets väljare inte trodde, att MDG tänkte vara med och styra huvudstaden, dels att de med sina förväntningar om resultat nu och genast har blivit besvikna. Partiets trovärdighet har skadats, när det har tvingats till kompromisser.

Tillfrågade valforskare konstaterar, att MDG har de minst partitrogna väljarna och att det inte alls är säkert att de som nu har övergett partiet kommer att återvända till det i nästa val.

”Charlie Sheen är ett annat sorts väsen”

Som mina läsare vet, läser jag varje dag flera tidningar, bland dem Dagens Nyheter, i den inte minst DN Kultur.

Som mina läsare också vet, är jag dessutom en person som vårdar språket. Alltså hoppade jag till, när jag över en text av Sara Martinsson hittade rubriken ”Charlie Sheen är ett annat sorts väsen”.

Först trodde jag det här var en slarvig rubriksättares verk. Men även texten om Charlie Sheen avslutades med samma språkgroda: ”Han är ett annat sorts väsen”.

Det här är ett språkligt missfoster. Eftersom ”ett” i den här meningen är knutet till ”sort”, inte till ”väsen”, borde formuleringen ha varit ”en annan sorts väsen”. Språkligt korrekt hade också alternativformuleringen ”ett annat slags väsen” varit.

Nå, tidningarna är i dag så fulla av språkfel, att en korrekturläsare av det slag jag lärde känna på den tiden jag själv jobbade på tidning förmodligen skulle överväga att begå harakiri.

Norge: Coop säljer sitt kafferosteri

Den norska kooperationen har ägt och drivit ett av landets största kafferosterier, Coop Kaffe AS i Oslo. Coops eget kaffeföretag har varit mycket framgångsrikt genom att till bra pris tillhandahålla ett mycket varierat sortiment av kaffe.

Nu säljer dock norska Coop sitt rosteri till nederländska Jacobs Douwe Egberts, som sedan ett par år tillbaka äger Friele i Norge. Den nya ägaren avser att flytta verksamheten i Oslo till sitt rosteri i Bergen.

Coop hänvisar till att dess rosteri i Oslo är för litet och dessutom är i behov av nyinvesteringar, men själv tror jag, att det viktigaste skälet till den här affären är ett annat. Norska Coop har köpt norska ICA, där det holländska företaget var huvudleverantör av kaffe, och många av de gamla ICA-kunderna vill säkert fortsätta köpa sitt vanliga kaffe. Dessutom var holländarna beredda att betala minst en halv miljard för Coops rosteri. Holländarna var beredda att betala bra för att få leverera kaffe till hela den stora Coop-koncernen och slöt samtidigt ett avtal om att också överta rostningen av hela norska Coops egna kaffevarianter, långt fler än de den svenska kooperationen säljer och numera låter Löfbergs rosta.

Estland: Minnesdagen över massdeporteringarna 1941 väcker motstånd hos ryska centerpartister

För 75 år sedan, natten mot den 14 juni 1941, genomförde den sovjetiska ockupationsmakten i Estland en massdeportation till Sibirien, en aktion som än i dag får många ester att gråta. In emot 10.000 människor, kvinnor så väl som män samt även minderåriga barn, packades i godsfinkor på tåg, som, i många fall för alltid, eftersom de dog av umbäranden och svält, förde bort dem för vistelse i fångläger. Det handlade inte bara om deportation av människor, som var mot sovjetockupationen – i så fall hade man varit tvungen att frakta i väg större delen av befolkningen. Nej, man deporterade också människor på grund av deras yrke samt politiska hållning och sociala ställning, allmänt sådana som inte ansågs passa in i sovjetsamhället.

Som man kan förstå har offren hedrats med minnesceremonier, och minnesmärken har rests.

Också Riigikogu (Riksdagen) har, tvärs över alla partigränser, deltagit i det här genom att göra ett uttalande.

Men trots att man i det här uttalandet har varit noga med att inte peka ut ryssarna som folk som de skyldiga, har sju ryska centerpartister i Riigikogu inte röstat för det här uttalandet.

Centerpartistiska försök att skyla över det här genom att lyfta fram, att det också fanns riksdagsledamöter från andra partier, som av olika skäl inte heller deltog i omröstningen, har inte riktigt haft någon verkan.