Sommar i P1 med Mark Levengood

28 juni 2018 22:28 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

I sitt ”Sommar” berättade Mark Levengood ett barndomsminne, som berörde mig djupt: När han var en liten prins och skulle fylla sex, fick han frågan vad han ville ha som födelsedagspresent och önskade sig då en docka. Alla nickade vänligt, men inte fick han någon docka. I stället fick han en lastbil, och eftersom han inte ville göra de vuxna ledsna, var det bara att tacka och ta emot, men inte lekte han med den där lastbilen.

När jag själv var sju år gammal och var inhyst i ett flyktingläger i Flickskolans aula i Härnösand, skänkte snälla svenskar kläder och leksaker till de estniska flyktingar som fanns där och hade förlorat allt. När de skänkta leksakerna till slut nådde mig, fanns där nästan inget kvar som jag ville ha, men jag hittade en docka som jag tyckte var fin. Den borde jag inte ha valt – nästan med det samma började en mängd vuxna män i förläggningen tråka mig för att jag som var pojke lekte med dockor. Och trots att jag då inte längre kunde byta till någon ny leksak, tvingades jag lämna ifrån mig dockan till ett annat flyktingbarn, givetvis en flicka.

Mark Levengoods historia i ”Sommar” ingår i en berättelse om att han, som ju är homosexuell, redan tidigt upptäckte sin läggning.

I mitt fall hade mitt val inget med något sådant att göra – jag har varken som barn eller senare som tonåring och vuxen känt någon dragning till personer av mitt eget kön.

Men Levengoods besvikelse förstår jag. Och min egen dotter har fått även så kallade pojkleksaker av mig.

Levengood gav i dagens ”Sommar” en hel rad exempel på hur hans familjeomgivning gjorde sitt yttersta för att ge honom en pojkidentitet. Jag tänker inte återberätta alla historier om detta, men jag skrev ner några formuleringar värda att återge: ”Saliga äro de korkade, ty de skola flyta när floden kommer”, sa hans mormor. Och en annan person förklarade: ”Och så finns det homosexuella, men dem har vi inte i Finland.”

Mark Levengood levererade också två längre berättelser, som delvis hörde ihop.

När han och sambon Jonas Gardell behövde kunna använda bil, tog han på sig att vara den som skulle ta körkort. Han insåg snart att det aldrig skulle bli något körkort, om hans körförmåga skulle testas i stockholmstrafiken, så han åkte till Mora för att avlägga körkortsprov. Till sin egen häpnad lyckades han också med att klara provet.

Men aspiranten var ju en mycket känd person, och alla på orten visste att han var i Mora och varför. Bland dem som visste fanns ett par unga nynazister, som hatade homosexuella och därför helt sonika kidnappade honom för att banka synden ur kroppen på honom. Ett av deras argument var att såna som han inte borde ha lov att skaffa barn.

Därför misshandlade de honom nästan till döds – det hjälpte inte att försöka rymma. Möjligen dämpades de av medföljande tjejer, som tyckte att de gick för långt. Så till slut kom han undan med livet i behåll men svårt demolerad i ansiktet – sprickan i överläppen förenade munnen med näsan.

Till slut lyckades han tillkalla polishjälp, och polisen skjutsade honom trots hans protester till sjukhuset, där han blev hoplappad.

Men det som hade hänt blev på nolltid känt i Mora, och den planerade festen på körskolan för den nye körkortsinnehavaren ställdes in.

Hos polisen kunde han snabbt peka ut killarna som hade misshandlat honom, och de fick, även om de blånekade, fyra respektive ett år i fängelse. De fick också betala böter, vilka Levengood skänkte vidare till gaypolisernas organisation.

Mot slutet i sitt ”Sommar” berättade Levengood att han hade hört att en av de misshandlande killarna hade ångrat sig, och då var han, offret, genast beredd att förlåta. Och kontentan av alltihop var att han sedan aldrig har känt sig rädd.

När det gäller Levengoods musikval var jag mest överraskad över att det nästan kändes banalt – lite avvikande var bara Malena Ernmans tolkning av ”Ombra Mai Fu” ur händeloperan ”Xerxes”. Kul var det också att få höra ”Pessimistkonsulten” med Östen med resten.

Ett par musikalmelodier hämtade ur ”Mary Poppins” och ”Peter Pan” samt Lisa NilssonsVem” är också värda att nämnas.

Men självfallet fanns också Jonas Gardell i spellistan.

2 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Jag lyssnade inte, men det skär i hjärtat bara av att läsa vad du skriver här.
    -När jag fick en manlig avkomling, äntligen, en dotterson, så gav jag honom förstås en docka på ettårsdagen. Han tittade inte åt den, men bilar kunde han inte få nog av. Nu är han vuxen, och en av de vänligaste och hjälpsammaste människor jag känner. Och militär. Jag begriper mig inte på könsroller. Vi kan väl bara vara människor?

    Comment by Dorothea — 2018 06 29 0:46 #

  2. Till Dorothea: Världen skulle säkert bli bättre, om vi kunde bryta ner de stereotypa könsrollerna.

    Comment by Enn Kokk — 2018 06 29 9:37 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^