Pressgroda

16 maj 2018 15:29 | Citat, Media, Politik | 3 kommentarer

hittad via Journalisten nummer 6 2018:

Socialdemokraterna går till val på
att höja pensionerna för 1,2
pensionärer

Aftonbladet.se

Ett svenskt-amerikanskt samarbete

15 maj 2018 23:26 | Barnkultur | Inga kommentarer

Den från det svenska Finland bördiga barnboksillustratören Olof Landström är bland annat känd som illustratör till Beppe Wolgers fantastiska ”En kos dagbok”, också för sina bilder till en rad böcker av Barbro Lindgren, Ulf Stark samt Tomas och Juja Wieslander. Tillsammans med sin hustru, Lena Landström, har han skapat barnböckerna om Bu och Bä.

2004 gav Rabén & Sjögren på svenska ut det amerikanska paret Barbara Bottners och Gerald Krugliks barnbok ”Wallace’s Lists”. Det amerikanska textoriginalet illustrerades liksom Lena Landströms svenska översättning ”Lennarts listor” (Rabén & Sjögren, 2004), av Olof Landström, så den här boken var redan från början ett atlantöverskridande projekt.

Nu, 2018, har den återutgivits av En bok för alla.

Bokens Lennart är visserligen en liten mus men i viktiga avseenden väldigt lik en del människobarn. För att få kontroll över allt i sin tillvaro upprättar han listor över praktiskt taget allt i tillvaron, önskat så väl som oönskat.

Hans liv styrs helt av de här listorna, och när han får en ny kompis, Albert, är hans eget liv så uppstyrt att där inte finns plats för det den nya kompisen föreslår, till exempel att spela musik eller måla änder. Men tvättat blir det ju förstås, eftersom tvättmaskinen finns ned på dagens lista.

Ändra sig vill Lennart inte. Inte heller tycker han om äventyr.

Till slut låter han sig ändå övertalas att göra en flygresa som kan bli äventyrlig, och då kan han inte sova och försover sig. En besviken lapp från Albert, som har försökt hämta honom, får honom att, trots att han är rädd, åka ut till flygplatsen, och eftersom det har varit ruskigt väder hela natten, visar det sig att planet ändå inte har gått. Till slut hittar han sin kompis – någon flygresa blir det inte, men de har kul på bagagerullbandet.

En utflykt blir det ändå, överst upp i en skyskrapa.

Och till slut är de hemma hos Lennart igen, och Lennart vill bjuda Albert på löksoppa.

När Lennart inte hittar tre lökar, som han anser att man behöver, håller det på att bli kris igen.

Men nu har Lennart lärt sig, att det går bra också om man tager det man haver. För också två lökar kan tillredas till en god och varm löksoppa.

Nyutgivning av underbar Barbro Lindgren-bok

14 maj 2018 20:16 | Barnkultur, Musik | Inga kommentarer

Barbro Lindgrens (både text och bild) underbara ”Alban Popmuffa för små hundar” kom ut på Rabén & Sjögren 1972, och nu (2018) gör En bok för alla en kulturgärning genom en nyutgivning.

Alban är en hund, så det här är en berättelse om ett hundliv, men Lindgren berättar den på ett sätt som nästan får en att själv vilja vara hund. Redan på allra första sidan får man se den svenska sommarens skönhet. Bilderna där föreställer saftigt grönt gräs, lummiga gröna träd och de små blå blommor som också växer på ängen.

Under det största trädet, mitt bland bin, myror och gräshoppor, ligger en tjock hund, tjock för att det är en hynda som just ska till att föda valpar. Tre stycken blir det. Två av dem döper hon till Osker och Elba. Den tredje, som har ett nervikt öra, ger hon namnet Alban.

Valparna dricker mjölk och sover och leker större delen av dagarna. Deras värld är en sommaräng med humlor och flygmyror och maskrosbollar. Nätterna är svarta som sammet, men på himlen lyser massor av stjärnor.

Alban och de andra valparna växer under sommarens lopp, då göken gal, men en dag blir Alban nyfiken på vem som egentligen är hans pappa, och då visar det sig att pappan liksom han själv har ett nedvikt öra.

Sen blir det höst och vinter och vår, och av sin mamma får de lära sig nya och för hundar viktiga saker. Fast Alban vill inte lära sig bitas och ger sig i väg på egen hand.

Och då möter han världens vackraste unga tik – Melitta heter hon.

Tyvärr får han konkurrens av brorsan Osker, som gör sig till så mycket för Melitta, att hon går i väg med honom. Alban gråter som om livet vore slut.

Just då prasslar det i buskarna, och där står en hund han aldrig har sett förut. Också den här hunden har ett nervikt öra, och plötsligt förstår Alban: Det här är hans pappa. Pappan tröstar Alban och ger honom ett gott råd: Han ska låtsas att inte bry sig om tikarna, för då kommer de alla rusande.

Han gör som pappa har sagt, och mycket riktigt blir han då uppvaktad av mängder av tikar. Fast han bryr sig inte om dem, tänker bara på Melitta.

Och det lönar sig: Efter ytterligare några dagar dyker hon upp igen, trött på Osker – för det är ju Alban hon vill ha.

Så blir Alban och Melitta ett par igen, får barn, barnbarn och till slut även barnbarnsbarn.

Ängen finns kvar med sitt gräs, sina blommor och sina träd. Och också hundarna finns kvar, för när de gamla dör, föds det nya.

Så här slutar berättelsen om Alban:

Och när Alban blir för gammal, vill han helst av allting vila sina trötta ben och dö.
nu är hans tid på jorden slut, ajö, ajö
.”

* * *

I slutet av boken återges ett antal sånger till och om Alban. Men dem har jag aldrig hört, så jag vet inte, hur de låter när de sjungs.

Andra omgången och finalen i ESC

13 maj 2018 23:53 | Media, Musik | 2 kommentarer

Vår del av Europa klarade sig bra också i den andra omgången av årets European Song Contest.

Sveriges bidrag, ”Dance You Off” med Benjamin Ingrosso, tog sig vidare till final, fast jag tyckte att det inte gjordes lika bra som när det vann finalen i den svenska uttagningen.

Norges bidrag, ”Thats How You Write a Song”, var inte lika bra som ”Fairytale”, som Aleksander Rybak vann med här om året – här hjälpte varken bildeffekterna eller Rybaks eget spel.

Danmark klarade sig också, lite till min överraskning, kvar till finalen, detta trots den dystra låten och Jonas Flodager Rasmussens långa hår och skägg.

Att Lettlands ”Funny Girl” med Laura Rizotto slogs ut har jag inga invändningar mot.

Vidare gick däremot Ungern med AWS och ”Viszlát nyár”, ett slags schlageraktig rock.

Vidare gick också ett antal andra östeuropeiska länder:

Serbien tävlade med ”Nova deca”, som mest utmärktes av sina ljuseffekter. Sanja Ilic och Balkanika sjöng. En skäggig man framträdde också i det här fallet, men han spelade flöjt.

Slovenien klarade sig också kvar i tävlingen med ”Hvala, ne!”, framförd av Lea Sirk.

Vampyren från Ukraina, Melovin, blev också kvar i tävlingen med ”Under the Ladder”.

Kvar i tävlingen blev även Waylon från Nederländerna. Han var utstyrd i vilda västern-hatt, förmodligen för att den låt han tävlade med hette ”Outlaw In ‘em”.

Ut ur tävlingen åkte, utom redan nämnda Lettland, också Julia Samoylova med ”I Won’t Break”. Hon representerade Ryssland men sjöng däremot märkligt nog på engelska.

Ut åkte också den forna sovjetrepubliken Georgien. Låten, med vissa element hämtade ur folkmusiken, hette ”For You” och framfördes av Ethno-Jazz Band Iriao.

Och håller vi oss kvar i östra Europa, röstades också Polen och ”Light Me Up” med Gromee ut, detta trots att även han bar hatt.

Tillräckligt många gillade inte heller Montenegros bidrag ”Inje” med Vanja Radovanovic.

Och för att fullborda raden av utslagna forna östblocksländer: Rumänien och gruppen The Humans fick säga ”Goodbye” trots maskerna och koreografin. Tempohöjningen hjälpte inte.

Kvar att redovisa i raden av utslagna länder är då två sydeuropeiska länder.

Ut åkte San Marino och ”Who We Were”, framförd av Jessika och Jenifer Brening plus ett gäng plastrobotar.

Ut åkte också det ännu sydligare Malta. ”Taboo” med Christabelle verkar handla om samkönad kärlek, men vann inte ESC-publikens kärlek.

* * *

I jurygruppernas omröstning, som redovisades först, klarade sig Sverige överraskande bra och hamnade på andra plats efter Österrike, med Israel på tredje plats. Intressant var också att Cypern, som hade svenska låtskrivare, hamnade på femte plats.

Här är hela listan:

Österrike 271
Sverige 253
Israel 212
Tyskland 204
Cypern 183
Estland 143
Albanien 126
Frankrike 114
Bulgarien 100
Moldavien 94
Litauen 90
Australien 90
Nederländerna 89
Irland 74
Tjeckien 66
Norge 60
Italien 59
Spanien 43
Slovenien 41
Danmark 38
Serbien 38
Ungern 28
Storbritannien 23
Finland 23
Portugal 21
Ukraina 11

Men när också telefon- och SMS-rösterna hade räknats in, blev placeringsordningen en annan:

Israel 529
Cypern 436
Österrike 342
Tyskland 340
Italien 308
Tjeckien 281
Sverige 274
Estland 245
Danmark 226
Moldavien 209
Albanien 184
Litauen 181
Frankrike 173
Bulgarien 166
Norge 144
Irland 136
Ukraina 130
Nederländerna 121
Serbien 113
Australien 99
Ungern 93
Slovenien 64
Spanien 61
Storbitannien 49
Finland 46
Portugal 39

Därmed är resultatet av de två deltävlingarna redovisade, och eftersom jag då har redovisat vad jag tyckte om bidragen och inte har ändrat mig när det gäller värderingen av dem, ska jag här bara komplettera med de länder som framträdde först i ESCs finalsändning.

Fjolårets vinnare, Portugal, gjorde bra ifrån sig med balladen ”O Jardim”, framförd av Cláudia Pascoal. Den fick dock en låg publikranking.

En speciell ställning har också de europeiska länder, som permanent har tillträde till finalen i ESC:

Tyskland representerades av Michael Schulte, som tävlade med hjälp av sin frisyr och ”You Make Me Walk Alone” – märk att även Tyskland tävlade med en engelskspråkig sångtext. Min personliga reaktion på det här blev ”Nja”. Men Tyskland blev ändå fyra i de båda omröstningarna.

Frankrikes bidrag ”Mercy”, som sjöngs av paret Madame Monsieur, hade ett angeläget tema, flyktingkrisen, men tände inte mig i alla fall – låten var inte tillräckligt bra. I den första omröstningsdelen gick det ändå hyggligt för Frankrike, i den andra sämre.

Samhällsengagemang på accepterade områden utmärkte också Italiens bidrag ”Non mi avete fatto niente”, som handlar om terrorattentat. Den sjöngs inte så oävet av Meta & Moro, men det dränktes delvis av alla budskap på olika språk.

Storbritanniens ”Storm” med SuRie tyckte jag inte om, vilket främst hade att göra med att jag inte gillade sångerskan, men också låten kändes platt, och den hamnade också i omröstningsresultaten ganska långt bak.

För Spaniens bidrag, ”Tu canción” med Armaia och Alfred gick det ännu sämre.

* * *

Det förvirrande med den här tävlingen är att låtskrivarna inte behöver bo i det land de skriver musik och/eller text för. Ett paradexempal är Cyperns bidrag, vars musik svenskar står för. I den slutliga sammanräkningen hamnade Sverige först på sjunde plats, men tvåa kom där – Cypern!

Men ännu mer förvånande är Israels numerärt ganska rejäla seger i ESC. NettasToy” må ha en sångtext med sympatisk tendens, men hennes egen stil kan bara sammanfattas som att hon helt saknar sådan: enastående ful frisyr och till det kläder som är helt smaklösa. Min reaktion handlar helt om henne, inte om kritik mot israelisk politik.

Slutligen vill jag protestera mot regeln att samma telefonnummer får avge tio röster. Det gör den delen av omröstningen till ren fars.

Melodikrysset nummer 19 2018

12 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag var ensam hemma i går, fredag, och hade bland annat tänkt skriva om andra deltävlingen i Eurovision Song Contest, men jag kände mig fysiskt inkapabel. Allt jag gjorde tog en evinnerlig tid, att bädda sängarna över en timme, och jag frös konstant.

I natt sov jag i alla fall hyggligt under ett varmt täcke, och det jättestora bigarråträdet utanför fönstret blommar så överdådigt, att jag känner mig varm.

Försommaren har kommit med värme och grönska, och det kändes alldeles rätt att få höra ”The Heat Is On” ur Eddie Murphy-filmen ”Snuten i Hollywood”.

På samma linje gick Alexander Bard och Army of Lovers 2001 i ”Let the Sunshine In”.

Som för att balansera detta spelade Anders Eldeman därefter ”Jag drömmer om en jul hemma” med Måns Zelmerlöw. Bing Crosby gör dock originalet, ”White Christmas”, i en betydligt bättre version.

Jag har gjort ett antal resor till USA, och till det jag fortfarande ångrar hör att jag aldrig gick på konsert med Ray Charles. Jag och Birgitta hade chansen, men det visade sig att paret vi hade i sällskap inte var intresserat. ”Georgia On My Mind” från 1960 är annars hörvärd, dessutom skriven (1930) av den mycket skicklige Hoagy Carmichael.

Sway” finns det också olika versioner av, men vems det här var, vet jag inte. Någon som vet? Jo, det gör Stefan H: ”Sway (Cha Cha 33 T/M)” – Hugo Strasser.

”Everything I Own”, 1987 med Boy George, minns jag bättre.

Modern Talking, i dag med ”Cheri Cheri Lady”, är trots sitt engelskklingande namn en tysk grupp. Hur kommer det sig förresten att tyska grupper och låtar samt till exempel italienska schlager och franska visor i så liten utsträckning i dag spelas i svensk radio?

Texten till ”Det finns ju faktiskt telefon” skrevs av Cornelis Vreeswijk, och i dag fick vi höra den tolkad av den mycket kapabla Malena Ernman.

Och upphovsman till ”Vara vänner” från 1989 är Jakob Hellman.

Men ett strå vassare är ändå ”Calle Schewens vals” från 1932. I dag fick vi höra den i en instrumental version, men det här är ju en så känd Evert Taube-visa, att jag gissar att flertalet också minns detaljer i texten som doften av nyslaget .

Jag hör till en generation som tillsammans med barnen ofta såg Magnus, Brasse och Eva i TV och fortfarande med värme minns deras ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Pedagogik kan också utövas på det här sättet!

Kvar då att redovisa är svaret på dagens klassiska musikfråga. ”Jeg elsker dig” är ett verk från 1864 av Edvard Grieg, som tonsatte en text av H C Andersen. Jag besökte faktiskt Griegs ”Troldhaugen” vid mitt första besök i Norge 1956.

Ute här i Öregrund blommar trädgården som en riktig trollhage.

Första omgången i ESC: Schlager blir de här låtarna nog aldrig

10 maj 2018 0:48 | Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Förr, när eurovisionsschlagertävlingen fortfarande gick ut på att tävla i schlagergenren, fann jag ett nöje i att följa den. Då handlade tävlingen om att rösta fram de bästa bidragen och om artisternas förmåga att framföra de utvalda låtarna. Framgångsrika tävlingsbidrag från andra länder fick snart också svensk text och sjöngs in av svenska artister.

Tävlingen hette även på den tiden European Song Contest, vilket – jag medger det – har en vidare betydelse, men beteckningen var vald främst för att den markerade en bredd, mycket vidare än den som i dag utmärker ESC. Vi talar här inte bara om ett vidare val av genrer och stilar utan också om framhävande av särdrag, utmärkande för musiken i respektive land.

I dagens ESC är det, om man bara har bidragen som utgångspunkt, svårt att avgöra, vilket land de representerar. Bidragen skulle ofta kunna komma från vilket land som helst, och det är bokstavligen sant – text och/eller musik kan vara verk av upphovspersoner i ett helt annat land, och till och med artisten kan vara inlånad.

En mycket stor del av tävlingsbidragen har i dag en text och en melodi som få i den jättepublik som följer tävlingen i TV skulle vara kapabla att lära sig sjunga; de saknar schlageregenskaper och kommer därför att snart vara bortglömda. Och vad värre är: I dag är det scenshower som tävlar med varann. De får sin karaktär av ljus- och rökeffekter, dansare och de agerandes scenkläder.

Jag har noterat att det mot den här bakgrunden ändå var ganska lätt för mig som tittare/lyssnare att komma fram till vilka 10 bidrag av sammanlagt 19 som av den ena eller den andra anledningen var värda att gå vidare till finalen, också att Aftonbladets Markus Larsson i förväg prickade in sju av de tio låtar som gick vidare till final.

Av de tio länder han i förväg nämnde, lyckades tre inte ta sig till final: Armenien, Azerbajdzjan och Grekland. Azerbajdzjans bidrag hade i alla fall sångbarhet och Armeniens drag av folklighet, men Greklands bidrag hade egentligen inga större kvalitéer.

Men det fanns också tävlingsbidrag som, trots att de gick vidare till final, saknade märkbara kvalitéer. Varför Litauens släpiga låt, ”When We’re Old” med Ieva Zasimauskaitė, gick vidare, förstår jag inte.

Varför Israel får vara med och tävla i Eurovision Song Contest har jag aldrig förstått – landet ligger ju i västligaste Asien – men om vi bortser från det: Israels metooinspirerade låt, ”Toy”, är innehållsligt sympatisk, men Netta Barzilais frisyr och kläder sänker – jag kan inte värja mig mot den reaktionen – min uppskattning.

Också Finlands Saara Aalto, med ”Monsters”, har jag liknande invändningar mot.

Estland har valt att skicka en rysk sångerska, Elina Nachayeva, till ESC, och hon kan verkligen sjunga (vilket hon gör på italienska) – men är det här en låt som egentligen hör hemma i just en schlagertävling?

Bulgarien deltog med en läderklädd grupp, Equinox, men deras låt, ”Bones” var mer intressant än bra.

Albaniens bidrag ”Mall” med Eugent Bushpepa ger jag inte mycket för. Bushpepa kan visserligen sjunga – men låten?

Tjeckiens Mikolas Josef bidrog med en låt, ”Lie To Me”, som lever mycket tack vare sin rytm.

Österrikes bidrag, ”Nobody But You” med Cesár Sampson, börjar bra men håller inte vad den lovar.

Varför Irlands bidrag, ”Together” med Ryan O’Shaughnessy, gick vidare till final förstår jag över huvud taget inte.

Cyperns bidrag, ”Fuego” med Eleni Foureira, är ett av de där bidragen som mer är ett scennummer.

Eesti/Estland: Socialdemokraterna nära spärrgränsen, IRL under den

8 maj 2018 18:14 | Politik | Inga kommentarer

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i vissa avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,2 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss, Jevgeni Ossinovski, som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde efter riksdagsvalet att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som efter valet bildades under ledning av Reformpartiet har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har lämnat den och i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

I den partisympatimätning Kantar Emor den 4-16 april gjorde för tidningen Postimees och nyhetsbyrån BNS har stödet för de olika partierna drastisk förändrats:

Reformierakond (Reformpartiet) 33 procent
Keskerakond (Centerpartiet) 26 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 19 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 6 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 4 procent (under den 5-procentsspärr som tillämpas)
Vabaerakond (Fria partiet) 3 procent (under spärren)
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 3 procent i valet 2015 (partiet är, liksom i det senaste valet, under spärren)

Fria partiet, som grundades av avhoppare från Reformpartiet, har helt uppenbart tappat väljare till Reformpartiet, möjligen för att partiledarskapet i Reformpartiet har tagits över av Kaja Kallas, dotter till partiets ledare under dess framgångsår, Siim Kallas.

Som tredje största parti har Estlands konservativa folkparti etablerat sig. Det här partiet, tidigare ett landsbygdsparti med bas på sovjettidens kollektivjordbruk, förlorade en del av sina riksdagsledamöter till Socialdemokraterna och föreföll därefter vara definitivt utslaget ur Riksdagen men har återhämtat sig efter att ha bytt namn och ideologi och, vad värre är, blivit Estlands enda uttalat ryssfientliga parti.

Det senare kan också ha lockat över väljare från Socialdemokraterna, som numera leds av en etnisk ryss, Jevgeni Ossinovski – Socialdemokraterna har tagit en del ryska röster från det ledande ”rysspartiet”, regeringsledande Centerpartiet. Ossinovski – jag har träffat honom – talar en idiomatisk estniska, men det är klart att en del purester efter sovjetockupationen är tveksamma till ett parti, som väjer en etnisk ryss till partiledare.

Ossinovski har i det här läget valt inte att avgå som partiledare (något som partiet heller inte har begärt) men från sin post som hälsovårds- och arbetsmarknadsminister. Han tänker nu använda all sin tid och kraft till att lyfta partiet.

Partiet har beslutat att ge hans ministerpost till en kvinnlig, hittilsvarande regeringstjänsteman, Riina Sikkut, född 1983, med universitetsutbildning från Tartu och London och, kanske viktigast, under Ossinovskis tid som hälsovårds- och arbetsmarknadsminister, tjänsteman på hans departement.

Hur IRL ska kunna ta sig ur sitt bottenläge är inte alldeles klart.

Regeringsledande Centerpartiet har däremot en hygglig chans att öka sitt opinionsstöd, när ekonomiskt trängda väljare upplever de förbättringar regeringen redan har tagit beslut om.

Suomi/Finland: Samlingspartiet och Socialdemokraterna tävlar om att vara största parti

7 maj 2018 21:32 | Politik | Inga kommentarer

I valet 2015 till Eduskunta (Riksdagen) fördelade sig rösterna så här:

Suomen Keskusta (Centern), ett borgerligt och landsbygdsbetonat mittenparti, fick 21,1 procent.
Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ett borgerligt högerparti, fick 18,2 procent.
Perussuomalaiset (Sannfinländarna), ett populistiskt parti, fick 17,7 procent.
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), ett socialdemokratiskt parti, fick 16,9 procent.
Vihreä Liitto (Gröna förbundet), ett miljöparti, fick 8,5 procent.
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), ett vänsterparti, fick 7,1 procent.
Svenska Folkpartiet, ett borgerligt parti för den svenska minoriteten i Finland, fick 4,9 procent.
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), ett borgerligt parti med kristna värderingar, fick 3,5 procent.

Finland har under efterkrigstiden haft breda koalitionsregeringar, ofta över blockgränsen, men det här valet ändade i en borgerlig regering med Centerns partiordförande Juha Sipilä som statsminister och bestående bara av tre partier: Centern, Samlingspartiet och det här valets raket, Sannfinländarna.

Centerledarens, till lika statsministerns kantighet har lett till att Samlingspartiet har blivit större än Centern.

Sannfinländarna, vars popularitet har rasat på grund av att partiet inte har kunnat leverera det dess väljare hoppades på, har tappat jättemycket i stöd, och när partiledaren, utrikesminister Timo Soini, meddelade att han tänkte avgå, valde partikongressen den mer högerextreme Jussi Halla-aho till ny partiledare och den nya partistyrelsen fick samma profil. Det här ledde till att Soini och övriga sannfinländska ministrar och många riksdagsledamöter beslöt sig för att lämna sitt gamla parti och först bilda en egen riksdagsgrupp, Uusi vaihtoehto (Nytt alternativ), som sen skulle ombildas till partiet Sininen tulevaisus (Blå framtid).

Socialdemokraterna, som i det senaste riksdagsvalet fick ett historiskt lågt resultat, bytte bland annat partiledare och lyckades genom profilerad oppositionsppolitik åter bli stort, i vissa mätningar till och med Finlands största parti.

Taloustutkimus har den 23-26 april gjort en ny månadsmätning för Yle. Nästan 2.500 personer intervjudes.

Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) 20,2 procent (- 1,3)
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) 20,0 procent (- 0,2)
Suomen Keskusta (Centern) 17,0 procent (+ 0,7)
Vihreä Liitto (Gröna Förbundet) 14,9 procent (+ 0,7)
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) 9,1 procent (+ 0,1)
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 8,5 procent (- 0,7)
Svenska Folkpartiet 3,7 procent (+ 0,2)
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) 3,3 procent (+- 0)
Sininen Tulevaisos (Blå framtid) 1,5 procent (+- 0)

I den här mätningen är Socialdemokraterna näst största parti, tätt i hälarna på Samlingspartiet, medan regeringsledande Centern trots en liten ökning ligger kvar på först tredje plats. De gröna är även i den här mätningen ett av de fyra stora partierna. Vänsterförbundet är femte största parti, större än Sannfinländarna, som backar. Blå framtid, som sitter i regeringen tillsammans med Samlingspartiet och Centern, ligger kvar på sin låga nivå, och inte mycket tyder på att det vänder. Bland annat har en av partiets riksdagsledamöter lämnat partiet och gått över till Samlingspartiet.

Under de röda fanorna

6 maj 2018 22:33 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Jag har deltagit i Socialdemokraternas och LO-distriktens gemensamma Första maj-firande allt sedan de tidig tonåren. Jag har aldrig ens övervägt att byta tåg, ej heller att avstå i något slags protest. Jag har för egen del alltid hört hemma på socialdemokratins vänsterflygel, men eftersom jag är est och är väl bekant med det förtryck och det övervåld den sovjetiska annekteringen av mitt forna hemland innebar, har jag aldrig lockats att rösta på eller bli medlem i något parti som har kommunistiska rötter.

Det här betyder verkligen inte, att jag alltid har försvarat alla ställningstaganden från mitt partis sida. När jag i mina unga år var ansvarig för en valstuga i Uppsala och av en besökare fick frågor om det kommunala sambandet, som jag inte var någon anhängare av, löste jag mitt dilemma genom att deklarera, att jag personligen var tveksam till mitt partis ståndpunkt men sedan redogöra för det som var partiets ståndpunkt, och jag är ganska säker på att jag då både vann den här väljarens respekt och att partiet fick hans röst. Jag har själv i de svenska valen personröstat på socialdemokrater vars åsikter har stått mig hyggligt nära, och jag har alltid i EU-valen gett mitt stöd till (s)-kandidater, som har haft en antifederalistisk agenda.

Eller för att ta en aktuell och brännande fråga: Min estniska familjeerfarenhet har starkt bidragit till att jag har förståelse för att flyktingar ofta inte har något val. De söker inte asyl främst för att få ett materiellt bättre liv utan för att rädda livet på sig själva och sina närstående. Om andra europeiska länder hade varit lika generösa som Sverige och Tyskland, hade vi i vanlig ordning hunnit utreda vilka som i den nu ohanterligt stora flyktingvågen hade bärande skäl att söka sig hit. I den situation som råder i till exempel Syrien och Irak är det begripligt att de som kan försöker ta sig så långt bort som möjligt, men när flyktingmängden blev så stor som den blev och det bland dem som kom hit både fanns människor utan giltiga asylskäl, utan tillräckliga möjligheter att integreras i det svenska samhället och, i en mindre grupp, otillräcklig vilja att leva ett oförvitligt liv, kan jag också förstå att de som styr det svenska samhället väljer att möta den växande oron bland medborgarna och exploateringen av denna oro från Sverigedemokraternas sida med en stramare flykting- och invandringspolitik.

Och för att göra min ståndpunkt ännu mer preciserad: Det är närmast självklart att arbetskraftinvandringen i den situation som råder måste stramas åt. Men det betyder inte att Sverige ska stänga gränserna för medmänniskor som flyr för att rädda sina liv.

* * *

Jag och Birgitta klarar inte längre att gå den långa marschvägen från Vaksala torg till Parksnäckan, så vi tog oss direkt till Stadsparken, mötte där också andra gamla och lemmalytta som av liknande anledning avstod från att gå i tåget. Det gjorde att vi fick mycket bre platser längst fram.

Medan vi inväntade Första maj-tågets ankomst underhölls vi som var där av Claes Janson och Mikael Skoglund. Claes, som vi känner en smula och har CD-skivor med, hälsade åt vårt håll.

De här båda återkom senare, när Parksnäckan var fylld med folk, men främst är ju Första maj talarnas dag. och också dem kände vi tidigare från andra sammanhang.

Huvudtalaren, Mikael Damberg, träffade jag redan när han var liten grabb och var på sin pappas jobb på Sveavägen 68 – hans nu döde pappa var den gamle partikassören Nils-Gösta Damberg. Micke hör väl inte till den utpräglade partivänstern, men jag noterade, att han i tidens anda pläderade för ökad jämlikhet.

Inga-Lill Sjöblom, ordförande i LO-facken, hade ett utpräglat vänsterperspektiv i sitt anförande, och när hon av konferencieren, kommunalrådet Caroline Hoffstedt, fick en fråga om vilken politiker hon mest hade tagit intryck av, svarade hon Birgitta Dahl.

Hennes kollega bland kommunalråden, Erik Pelling, som nu av partiet är nominerad till posten som finanskommunalråd, känner vi sen mycket länge – han var med i SSU tillsammans med vår son och bodde på den tiden i Svartbäcken inte så långt från oss. Hans uppgift på Första maj var att redovisa den politik vårt parti lokalt går till val på i höstens politiska kraftmätning.

Sist bland talarna fanns Asal Gohari, distriktsordförande i SSU Uppland. Vi har förstås setts på olika partimöten, men jag fick möjligheter att prata längre med henne under Birgittas 80-årsfest hemma hos oss i höstas. Det här är en tjej jag väntar mig mycket av politiskt.

Alltsammans ramades in av ett storband, lett av Erik Lundberg. Och som vi sjöng till det! I mötets inledning ”Arbetets söner”, och så avslutade vi med ”Internationalen”, på sossevis med sammanlänkade händer i refrängen.

* * *

För övrigt fanns det mycket i budskapen på och kring Första maj som fick mig att, trots de aktuella opinionssiffrorna, hoppas på en socialdemokratisk framryckning. Det viktigaste där är löftet om höjd pension för vanligt folk.

Kanske banade Göran Perssons anförande på vår distriktskongress i Enköping väg för den här rättvisemarkeringen.

Pensionärerna är vårt folk, som det hette en gång i tiden.

Melodikrysset nummer 18 2018

5 maj 2018 13:52 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Jag har haft trassel med den nya och för mig obekanta skrivare jag har installerat, men efter att i går ha varit inne i Uppsala och då besökt dataföretaget där jag köpte skrivaren, lyckades jag i går kväll hitta det skrynkliga papper som har gjort skrivaren oanvändbar.

Jag trodde att mitt fysiska eländestillstånd äntligen var slut, men det första som hände när jag i går anlände till bussterminalen i Uppsala var att jag bländades av solen och snavade på grund av en höjdskillnad jag därför inte observerade – och så låg jag plötsligt på magen och hade svårt att ta mig upp, eftersom där inte fanns något att ta hävhjälp av med armarna; mina ben är fullkomligt värdelösa. Men sen kom det ett gäng ungdomar och hjälpte mig upp.

Sen började det göra allt mer ont i vänster hand och i de revben på vänster sida jag skadade förra gången.

Med hjälp av taxi lyckades jag ändå klara mina planerade ärenden och sen ta mig tillbaka per buss till Öregrund.

Därefter hade jag en besvärlig natt, och när jag klockan sju i morse gick upp för att hinna med badrumsbestyren, ett par av tidningarna och frukost, startade jag med att gå ner till brevlådan för att vittja den på dagens morgontidningar. Och så bländades jag åter av solen med påföljd att jag klev fel och föll handlöst på trappan till ytterdörren. Jag tappade då tidningarna plus ett kuvert med eftersänd post samt den rena skjorta jag hade hämtat på klädstrecket, dessutom tofflorna jag hade på mig, och det tog en lång stund innan jag hade samlat ihop allt och sen lyckats komma på benen igen.

Men vad värre är: Det gjorde ont i vänster knä, och mycket riktigt hade jag fått en fall/skrapskada där.

Livet är inte stenkul. Och för att fortsättas på Povel Ramel-linjen: ”Underbart är kort”, i dag exekverad av Ulrik och Mikael Neumann. Ramels text börjar så här:
Bara en enda ros på ett evigt klänge
Så är livet
Trist varar länge
Men underbart är kort
Alldeles för kort

Nu var inte allt i dagens kryss så här lätt, för mig i alla fall.

Jag hör inte till dem som har lyssnat mycket på Chris Isaak, varken på ”Wicked Game” som spelades som ljudillustration eller andra hits.

Inte heller Moneybrother har jag lyssnat mycket på, och ”Så mycket bättre” har jag följt i mycket ringa utsträckning. Där sjöng han uppenbarligen Uno Svenningssons ”Tro på varann”.

Och Madness med ”Our House” från 1982 har jag nog aldrig tidigare hört.

David Bowie och Freddie Mercury känner jag förstås till, men deras gemensamma insjungning av ”Under Pressure” har jag veterligen aldrig hört.

Och för att ta den allra första frågan också: ”Sånt är livet” med Anita Lindblom har jag självfallet hört, många gånger, men dansbandsmusik är ju inte riktigt mitt bord, så jag fick fundera en ganska lång stund på vem vi hörde göra den här hiten i dag. Jo, Sten Nilsson i Sten & Stanley.

När jag hade knäckt frågan vars svar var Moneybrother, var det ju ganska lätt att förstå, att den som sjöng ”Baby I’m Yours” var Cher.

”Vara vänner” med Eddie Oliva och Cyndee Peters har jag förstås hört ett antal gånger, men det är bara Peters jag har på skiva.

Alf Prøysens succéinspelning av ”Lilla vackra Anna” fanns förstås i vår egen skivkollektion – vi har ju en Anna i familjen. Fast i dag fick vi höra den instrumentalt med Roland Cedermark.

Urlätt var också frågan som illustrerades med Alice Babs och ”Swing it, magistern”, vars musik hade skapats av Kai Gullmar.

Dagens konstruerade dubbelfråga – Eldeman ger sig inte – bestod av två ljudillustrationer utan inbördes samband. Dels spelades, instrumentalt, de sju dvärgarnas marschsång ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, en Walt Disney-klassiker från 1937 där dvärgarna marscherar sjungandes ”Hej hå, hej hå, vi till gruvan gå”. Dels hörde vi musik ur ”ET”, där vi skulle kunna att den lilla huvudpersonen kommer från rymden.

Och sen är det bara en upphovsman kvar att redovisa: Vi hörde Benny Anderssons orkester spela Johann Sebastian Bach. Därmed fick ju Eldeman med BAO även i dag. Fast BAO gör ju också Bach på ett hörvärt sätt.

« Föregående sida

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^