Första omgången i ESC: Schlager blir de här låtarna nog aldrig

10 maj 2018 0:48 | Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Förr, när eurovisionsschlagertävlingen fortfarande gick ut på att tävla i schlagergenren, fann jag ett nöje i att följa den. Då handlade tävlingen om att rösta fram de bästa bidragen och om artisternas förmåga att framföra de utvalda låtarna. Framgångsrika tävlingsbidrag från andra länder fick snart också svensk text och sjöngs in av svenska artister.

Tävlingen hette även på den tiden European Song Contest, vilket – jag medger det – har en vidare betydelse, men beteckningen var vald främst för att den markerade en bredd, mycket vidare än den som i dag utmärker ESC. Vi talar här inte bara om ett vidare val av genrer och stilar utan också om framhävande av särdrag, utmärkande för musiken i respektive land.

I dagens ESC är det, om man bara har bidragen som utgångspunkt, svårt att avgöra, vilket land de representerar. Bidragen skulle ofta kunna komma från vilket land som helst, och det är bokstavligen sant – text och/eller musik kan vara verk av upphovspersoner i ett helt annat land, och till och med artisten kan vara inlånad.

En mycket stor del av tävlingsbidragen har i dag en text och en melodi som få i den jättepublik som följer tävlingen i TV skulle vara kapabla att lära sig sjunga; de saknar schlageregenskaper och kommer därför att snart vara bortglömda. Och vad värre är: I dag är det scenshower som tävlar med varann. De får sin karaktär av ljus- och rökeffekter, dansare och de agerandes scenkläder.

Jag har noterat att det mot den här bakgrunden ändå var ganska lätt för mig som tittare/lyssnare att komma fram till vilka 10 bidrag av sammanlagt 19 som av den ena eller den andra anledningen var värda att gå vidare till finalen, också att Aftonbladets Markus Larsson i förväg prickade in sju av de tio låtar som gick vidare till final.

Av de tio länder han i förväg nämnde, lyckades tre inte ta sig till final: Armenien, Azerbajdzjan och Grekland. Azerbajdzjans bidrag hade i alla fall sångbarhet och Armeniens drag av folklighet, men Greklands bidrag hade egentligen inga större kvalitéer.

Men det fanns också tävlingsbidrag som, trots att de gick vidare till final, saknade märkbara kvalitéer. Varför Litauens släpiga låt, ”When We’re Old” med Ieva Zasimauskaitė, gick vidare, förstår jag inte.

Varför Israel får vara med och tävla i Eurovision Song Contest har jag aldrig förstått – landet ligger ju i västligaste Asien – men om vi bortser från det: Israels metooinspirerade låt, ”Toy”, är innehållsligt sympatisk, men Netta Barzilais frisyr och kläder sänker – jag kan inte värja mig mot den reaktionen – min uppskattning.

Också Finlands Saara Aalto, med ”Monsters”, har jag liknande invändningar mot.

Estland har valt att skicka en rysk sångerska, Elina Nachayeva, till ESC, och hon kan verkligen sjunga (vilket hon gör på italienska) – men är det här en låt som egentligen hör hemma i just en schlagertävling?

Bulgarien deltog med en läderklädd grupp, Equinox, men deras låt, ”Bones” var mer intressant än bra.

Albaniens bidrag ”Mall” med Eugent Bushpepa ger jag inte mycket för. Bushpepa kan visserligen sjunga – men låten?

Tjeckiens Mikolas Josef bidrog med en låt, ”Lie To Me”, som lever mycket tack vare sin rytm.

Österrikes bidrag, ”Nobody But You” med Cesár Sampson, börjar bra men håller inte vad den lovar.

Varför Irlands bidrag, ”Together” med Ryan O’Shaughnessy, gick vidare till final förstår jag över huvud taget inte.

Cyperns bidrag, ”Fuego” med Eleni Foureira, är ett av de där bidragen som mer är ett scennummer.