Under de röda fanorna

6 maj 2018 22:33 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Jag har deltagit i Socialdemokraternas och LO-distriktens gemensamma Första maj-firande allt sedan de tidig tonåren. Jag har aldrig ens övervägt att byta tåg, ej heller att avstå i något slags protest. Jag har för egen del alltid hört hemma på socialdemokratins vänsterflygel, men eftersom jag är est och är väl bekant med det förtryck och det övervåld den sovjetiska annekteringen av mitt forna hemland innebar, har jag aldrig lockats att rösta på eller bli medlem i något parti som har kommunistiska rötter.

Det här betyder verkligen inte, att jag alltid har försvarat alla ställningstaganden från mitt partis sida. När jag i mina unga år var ansvarig för en valstuga i Uppsala och av en besökare fick frågor om det kommunala sambandet, som jag inte var någon anhängare av, löste jag mitt dilemma genom att deklarera, att jag personligen var tveksam till mitt partis ståndpunkt men sedan redogöra för det som var partiets ståndpunkt, och jag är ganska säker på att jag då både vann den här väljarens respekt och att partiet fick hans röst. Jag har själv i de svenska valen personröstat på socialdemokrater vars åsikter har stått mig hyggligt nära, och jag har alltid i EU-valen gett mitt stöd till (s)-kandidater, som har haft en antifederalistisk agenda.

Eller för att ta en aktuell och brännande fråga: Min estniska familjeerfarenhet har starkt bidragit till att jag har förståelse för att flyktingar ofta inte har något val. De söker inte asyl främst för att få ett materiellt bättre liv utan för att rädda livet på sig själva och sina närstående. Om andra europeiska länder hade varit lika generösa som Sverige och Tyskland, hade vi i vanlig ordning hunnit utreda vilka som i den nu ohanterligt stora flyktingvågen hade bärande skäl att söka sig hit. I den situation som råder i till exempel Syrien och Irak är det begripligt att de som kan försöker ta sig så långt bort som möjligt, men när flyktingmängden blev så stor som den blev och det bland dem som kom hit både fanns människor utan giltiga asylskäl, utan tillräckliga möjligheter att integreras i det svenska samhället och, i en mindre grupp, otillräcklig vilja att leva ett oförvitligt liv, kan jag också förstå att de som styr det svenska samhället väljer att möta den växande oron bland medborgarna och exploateringen av denna oro från Sverigedemokraternas sida med en stramare flykting- och invandringspolitik.

Och för att göra min ståndpunkt ännu mer preciserad: Det är närmast självklart att arbetskraftinvandringen i den situation som råder måste stramas åt. Men det betyder inte att Sverige ska stänga gränserna för medmänniskor som flyr för att rädda sina liv.

* * *

Jag och Birgitta klarar inte längre att gå den långa marschvägen från Vaksala torg till Parksnäckan, så vi tog oss direkt till Stadsparken, mötte där också andra gamla och lemmalytta som av liknande anledning avstod från att gå i tåget. Det gjorde att vi fick mycket bre platser längst fram.

Medan vi inväntade Första maj-tågets ankomst underhölls vi som var där av Claes Janson och Mikael Skoglund. Claes, som vi känner en smula och har CD-skivor med, hälsade åt vårt håll.

De här båda återkom senare, när Parksnäckan var fylld med folk, men främst är ju Första maj talarnas dag. och också dem kände vi tidigare från andra sammanhang.

Huvudtalaren, Mikael Damberg, träffade jag redan när han var liten grabb och var på sin pappas jobb på Sveavägen 68 – hans nu döde pappa var den gamle partikassören Nils-Gösta Damberg. Micke hör väl inte till den utpräglade partivänstern, men jag noterade, att han i tidens anda pläderade för ökad jämlikhet.

Inga-Lill Sjöblom, ordförande i LO-facken, hade ett utpräglat vänsterperspektiv i sitt anförande, och när hon av konferencieren, kommunalrådet Caroline Hoffstedt, fick en fråga om vilken politiker hon mest hade tagit intryck av, svarade hon Birgitta Dahl.

Hennes kollega bland kommunalråden, Erik Pelling, som nu av partiet är nominerad till posten som finanskommunalråd, känner vi sen mycket länge – han var med i SSU tillsammans med vår son och bodde på den tiden i Svartbäcken inte så långt från oss. Hans uppgift på Första maj var att redovisa den politik vårt parti lokalt går till val på i höstens politiska kraftmätning.

Sist bland talarna fanns Asal Gohari, distriktsordförande i SSU Uppland. Vi har förstås setts på olika partimöten, men jag fick möjligheter att prata längre med henne under Birgittas 80-årsfest hemma hos oss i höstas. Det här är en tjej jag väntar mig mycket av politiskt.

Alltsammans ramades in av ett storband, lett av Erik Lundberg. Och som vi sjöng till det! I mötets inledning ”Arbetets söner”, och så avslutade vi med ”Internationalen”, på sossevis med sammanlänkade händer i refrängen.

* * *

För övrigt fanns det mycket i budskapen på och kring Första maj som fick mig att, trots de aktuella opinionssiffrorna, hoppas på en socialdemokratisk framryckning. Det viktigaste där är löftet om höjd pension för vanligt folk.

Kanske banade Göran Perssons anförande på vår distriktskongress i Enköping väg för den här rättvisemarkeringen.

Pensionärerna är vårt folk, som det hette en gång i tiden.