Sommar långt utanför normalitetens gränser. Fast inte i politiken

23 maj 2018 22:06 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Ute är det full sommar, och allt händer på samma gång. Man kan inte urskilja det som kallas ”mellan hägg och syren” – något mellan existerar inte, och dessutom blommar alla fruktträden som besatta: äpplen, körsbär, krikon, päron. Tvätten på klädstrecket hinner knappt hängas ut, förrän den kan tas in igen.

Gräsmattan klipptes i måndags av Henrik, och blomsterprakten i rabatterna är bedövande. Tulpaner i allehanda färger blommar tillsammans med påskliljor och pingstliljor, och jag har fått hjälp av Birgitta med att plantera nya, blommande plantor i mitt stenparti. Henriks gräsklippare tog förgätmigejen i gräsmattan, men det finns fullt upp av de här små ljusblå skönheterna också i rabatterna, och där och under den väldiga asken nere vid grinden finns det blommande liljekonvaljer och vivor.

Alltsammans kan ses också genom fönstren, som i dag med betald hjälp blev skinande rena.

Lika galen är också politiken. Jag syftar nu inte bara på socialdemokratins usla opinionssiffror – moderaterna är hack i häl på oss, och strax under dem ligger sverigedemokraterna.

Hur en så stor andel av framför allt manliga LO-medlemmar kan rösta på dem är för en person som har varit aktiv socialdemokrat allt sedan tidiga tonår en gåta. Fast kanske ändå inte. Om det gamla arbetarepartiet nästan överallt leds av människor med annan klasstillhörighet och den gamla tidens ledande socialdemokrater med hjälp av bättre privat ekonomi har valt att bo någon annan stans än den inte lika fett avlönade delen av arbetarklassen, är fältet också fritt för Jimmie Åkesson och hans parti, om inte av något annat skäl så i alla fall för nöjet att få sparka det före detta arbetarepartiets nuvarande ledare på olika nivåer i röven.

Samtidigt gör den sittande partiledningen och regeringen mängder av fatala misstag.

Jag säger inte att allt det som de beslutar är fel, inte ens att det i sak inte var nödvändigt att skärpa inflödet av invandrare. Men medan det kan finnas skäl att starkt begränsa den rena arbetskraftsinvandringen, till stor del en effekt av vårt medlemskap i EU, finns det ändå skäl att vara rimligt generös mot dem som har riskerat sina liv i förhoppningen att få ett tryggare liv i ett nytt land. Den här senare kategorin går det, visar tidigare erfarenheter, också oftast att integrera i det svenska samhället. Men att, som nu, programmatiskt börja tävla med sverigedemokraterna och moderaterna i grenen främlingsfientlighet är en dundertabbe. Därmed har man ju i praktiken sagt att de i grunden hade rätt, så varför skulle då väljarna inte satsa på det politiska alternativ som efterföljarna har kopierat?

Jag är sen unga år en ursocialdemokrat, hemmahörande på socialdemokratins vänsterkant. Alltså saknar jag all förståelse för mitt partis alltför stora anpassning till att låta en allt större andel av verksamheten inom skola, vård och omsorg utföras av privata, vinstdrivna aktörer. Jag skulle gärna se en återgång till de socialdemokratiska lösningar som präglade både partiprogram och politisk praktik på Olof Palmes tid, och jag var en av dem som skrev inte bara 1975 års partiprogram utan också, med Alva Myrdal som ordförande i den så kallade jämlikhetsgruppen, programmet ”Ökad jämlikhet”.

I dag känner jag mig politiskt ganska besviken.

Jag såg i kväll vänsterledaren Jonas Sjöstedts framträdande i TV och noterade både hans referens till Olof Palme och starka betonande av jämlikhet som främsta mål för politiken.

Ändå skulle jag aldrig kunna tänka mig att i valbåset lägga min röst på Vänsterpartiet – sen må Vänsterpartiet aldrig så mycket predika det slags värderingar och mål som präglade socialdemokratin under tidigt sjuttiotal.

Jag är en av socialdemokratins främsta kännare av de kommunistiska partier som nu i tidens ände framräder som ett radikalt socialdemokratiskt parti. Fordom välkomnade jag gamla kommunister som tog steget över till socialdemokratin, men de här människorna – jag lärde känna flera av de ledande – hade verkligen brutit med sin gamla ideologi. Dagens vänsterparti har, vad det än förespråkar för politik, inte gjort upp med sitt partis historia.

Till det kommer att jag kommer från en estnisk flyktingfamilj med egna erfarenheter av vad kommunister tog sig till, om de lyckades komma till makten.

Så jag blev socialdemokrat i mycket unga år, och i mina spår gick sedan även mina båda yngre bröder och, under ATP-striden, också våra föräldrar.

För egen del kommer jag att hålla fast vid en socialdemokratisk övertygelse av det slag som präglade till exempel Ernst Wigforss och Olof Palme. I hjärtat hör jag hemma i en socialdemokratisk vänster, och där kommer jag att placera mig vad än mitt gamla parti tar sig till.

.

7 kommentarer

  1. Tycker det känns som att Löfven arbetar hårt för att bekräfta Vilhelm Mobergs gamla tes om att ”Partiet har bara två punkter på sitt program: 1) Partiet ska komma till makten, 2) Partiet ska behålla makten.” Inne på Akademibokhandeln läste jag de fem första sidorna i Veronica Palms nya bok. Fem sidor som beskrev hennes stora besvikelse över att inte bli minister 2014. Mona Sahlins gamla uttalande om att det inte är ”jaget utan laget” som gäller kändes väldigt fjärran.

    Comment by Thomas Åkerblad — 2018 05 25 0:57 #

  2. Till Thomas Åkerblad: Vilhelm Moberg hade ju en förmåga att formulera sina ståndpunkter, men socialdemokratin rymmer många meningar, också radikala sådana. I olika tidsskeden och situationer har tyngdpunkten legat på sins emellan ganska olika platser, om man använder höger-vänsterskalan som mätare.

    Comment by Enn Kokk — 2018 05 25 17:05 #

  3. Din partikamrat Björn Rosengren saknar idéer överhuvudtaget – förutom att sitta kvar förstås: https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/rosengren-om-s-krisen-man-maste-for-helvete-ha-en-ide/

    Comment by Thomas Åkerblad — 2018 05 25 19:50 #

  4. Till Thomas Åkerblad: Och Björn Rosengren skulle vara känd för att styras av idéer?

    Comment by Enn Kokk — 2018 05 25 22:31 #

  5. OK, I rest my case :) Snygg utgång!

    Comment by Thomas Åkerblad — 2018 05 25 23:33 #

  6. Det är båda fint och lite sorgligt att läsa denna text om Socialdemokraterna. Visst förstår jag de känslomässiga banden till en organisation man lagt en stor del av sitt liv i, men det är ändå sorgligt när organisationen blir viktigare än idéerna. Att följa sitt parti oavsett vad partiet tar sig för.

    Vänsterpartiet är ju väldigt långtifrån ett kommunistiskt parti. Visst finns det enskilda medlemmar, men knappast några som skulle kunna påverka Sverige i den riktningen. Vänsterpartiet är istället det närmaste vi kommer ett socialdemokratiskt parti i dagens riksdag. Tråkigt tycker jag i grunden, eftersom jag gärna skulle se ett mer radikalt parti. Men vad är det egentligen i Vänsterpartiets politik som du inte delar, Enn? För mig är det svårt att se.

    Comment by Fredrik — 2018 05 27 11:19 #

  7. Till Fredrik Thorsson: Även om dagens socialdemokratiska parti och regering gör saker som jag verkligen inte gillar, är det samtidigt så att partiet fortfarande har mängder av medlemmar av mitt slag, och även om jag själv är för gammal för att orka, kan det komma en ny, ung generation som återför partiet till dess rötter.

    Jag skulle kunna anklaga Vänsterpartiet för överbudspolitik, men egentligen vänder jag mig emot att (V) liksom flertalet andra partier överger sin ursprungliga ideologi (som jag alltså inte delar) och i stället försöker bli något annat. Socialdemokraterna blir socialliberaler, Centern blir ett liberalt parti, det gamla mittenbetonade KDS blir ett högerparti och så vidare.

    Comment by Enn Kokk — 2018 05 27 12:57 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^