Alla tillsammans

11 april 2016 18:28 | Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 19 kommentarer

I lördags var Birgitta och jag i egenskap av partiveteraner (s) inbjudna att delta i det socialdemokratiska uppsaladistriktets årskongress, i år förlagd till Tierp.

Kongressen genomfördes i den nedlagda möbelfabriken därstädes, helt nära järnvägsstationen, dit vi och en del andra kongressdelagare anlände med hjälp av Upptåget. Den gamla möbelfabriken är numera förvandlad till ett kommunalt allaktivitetshus, där människor i högst skiftande åldrar normalt samlas för högst skiftande aktiviteter. Där finns följaktligen också konferensutrustning och möjligheter att som i detta fall servera ett stort antal människor lunch.

Men det var ju inte primärt för att äta, ens dricka kaffe tillsammans, alla dessa ombud från partiorganisationer i alla kommuner i vårt län plus distriktsstyrelsen och alltså några veteraner/gäster hade samlats. Fast visst finns det en återseendets glädje i att träffa partibekanta också från förr plus ett representativt urval av de nu aktiva. På gästplatserna längst fram hade vi sällskap av till exempel Hans Alsén och Mary Erixon från Uppsala och Mats O Karlsson från Enköping. Under kaffet efter lunchen kom vår nye distriktsordförande, Ardalan Shekarabi, och satte sig med Birgitta och mig. Vi har träffats tidigare, men nu hann jag kort berätta lite om min egen långa partibakgrund; jag nämnde bland annat att jag i unga år valdes till en distriktskongress med högsta röstetal och att jag också har suttit sekreterare vid kongresser för så länge sen, att han (för övrigt liksom jag med utländsk bakgrund, i hans fall Iran) varken var född eller hade kommit till Sverige.

Jag nämner det här som en ingång till vad som avhandlades på kongressen. En del av de församlade, främst från Uppsala arbetarekommun, gjorde försök att något luckra upp den ganska invandrarrestriktiva hållning den nuvarande socialdemokratiskt ledda regeringen tills vidare förespråkar, och Peter Gustavsson, ny ordförande i Uppsala arbetarekommun, lyckades också nyansera kongressens ställningstagande en smula.

Men i den här frågan liksom i alla andra som aktualiserades i motioner hade distriktsstyrelsen kongressen i ett stadigt grepp. Missförstå mig inte – debatten var fri och öppen, och ombuden, särskilt många av de yngre, gav fritt uttryck för sitt hjärtas mening, men när votering begärdes, vann distriktsstyrfelsen nästan utan undantag.

Riktigt så här var det inte i vår, Birgittas och min, ungdom. Birgitta var en gång i världen en av anförarna i en av Laboremus, Broderskap med flera organiserad revolt i vietnamfrågan, en revolt som slutade i att den dåvarande distriktsstyrelsen trots uppbackning av flera statsråd fick storstryk. Ibland är det rätt att göra uppror!

Ett par programpunkter utanför kongressförhandlingarna i strikt mening kom att bli några av de mest intressanta.

Anders Lindberg, som flertalet av er känner till som ledarskribent på Aftonbladet (s), gjorde en mycket intressant analys av vårt partis läge och möjligheter. Eftersom jag råkar veta, att Anders Lindberg privat bildar par med Åsa Westlund, vars EU-entusiasm jag inte delar, var hans slutkläm ganska intressant. Lindbergs anförande handlade inte alls om EU, men i slutbilden framhöll han Anders Ygeman som ett attraktivt ledarämne för vårt parti, vilket jag verkligen inte vill invända mot.

Men jag vill gärna påminna om att Anders Ygeman på sin tid (liksom jag) slogs mot Sveriges anslutning till EEC (EG). Den omröstningen förlorade vi. Men sen gjorde vi tillsammans en mer segerrik insats i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU. Den segern tror jag en majoritet svenskar inte minst i dag har anledning att tacka oss för.

Det andra som engagerade mig var ett seminarium om den framtida länsindelningen. Börje Wennberg, ledande landstingspolitiker i vårt län, och Marlene Burwick, ledande kommunpolitiker (s) i Uppsala, presenterade tillsammans en fråga, som är en het potatis inte bara i vårt län eller i det gigantiska område vi nu föreslås bli sammanslagna med: Sörmland, Västmanland, Örebro, Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. (Och likadant blir det enligt det här förslaget i övriga landet.)

Jag förstår att främst sjukvårdspolitikerna med sitt behov av ekonomiskt underlag för verksamheten dras till lösningar av det här slaget, men som jag i ett inlägg om det här sa, är förslagets gigantomani en uppenbar risk för demokratin. Jag (och även hustrun som i den här frågan tycker som jag) har under vår aktiva tid besökt nästan alla delar av landet för valmöten, distriktskongresser, arbetarekommunmöten och seminarier, men det betyder ju inte att ens vi kan tillräckligt mycket till exempel om lokala förhållanden och lokala opinioner. Flertalet medborgare har dessutom ingen aning om vilka de där kandidaterna från andra delar av de planerade storlänen är. Genomförs det här, kan vi glömma det personvalsmoment, ytterst den persontillit, som åtminstone i någon mån i dag påverkar vårt partival. Jag vill påminna om att redan dagens län i vissa fall är så stora, att placerings- och servicefrågor är roten till uppkomsten av särskilda sjukvårdspartier. Jag kan inte hjälpa, att idealet i själv verket är naturliga, stora länscentra, med ett omland av kommuner, som kommunikationsmässigt – vi talar här både om resandeströmmar, var man söker arbete, utbildning och vård och, viktigt, med gemensamma media rimligt hör i hop. Det leder mig till att man bör bevara mycket av den länsstruktur, som har funnits i Sverige genom århundraden. Det handlar inte om konservatism utan om demokrati!

Efter att ha hört ett antal inlägg på inledarnas linje är jag ganska pessimistisk om att vårt parti kommer att hamna på denna rimliga ståndpunkt.

Men jag tror att Birgitta är ganska enig med mig om det här, och hon kan från sin aktiva tid i politiken det här landet utan och innan. I sitt hälsningsanförande i slutet av kongressen påminde hon om att hon under sin tid i politiken har deltagit i ett hundratal distriktskongresser, inte bara i vårt eget län utan över hela landet. Vid de här tillfällena är man inte bara ute och predikar. Man lär sig också enormt mycket om det land vi lever i.

Birgitta kallades upp för att strax före kongressens slut hålla gästernas hälsningsanförande – det var i det hon berättade om sina många distriktskongresser runt om i hela vårt land. En röd tråd i hela hennes hälsning till kongressen var, med stöd av citat av bådas vår vän under många år, den nu döda Helga Henschen, poet, prosaförfattare, konstnär, budskapet att en folkrörelse som socialdemokratin måst präglas av och arbeta för gemenskap.

Hoppas kongressen förstod, att man då måste hålla ihop människor och landsdelar i ett arbete för gemensamma mål.

Hur som helst applåderade kongressen, entusiastiskt och stående, Birgittas lilla tal. Jag tolkar det i Helgas anda till att vi måste hålla om varandra för att inte falla.

På Dan Andersson-seminarium i Göteborg

7 april 2016 23:04 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Tystnaden här på bloggen i går berodde på att jag och även hustrun var inbjudna till ett seminarium på Jonsereds herrgård i en utkant av Göteborg och arrangerat av Göteborgs universitet och Ny Tid – att Ny Tid, en lokal avläggare till Aktuellt i politiken (s), var medarrangör hade sin bakgrund i att Dan Andersson (1888-1920) 1917-1918 medarbetade i Ny Tid.

När han av en olyckshändelse – av vätecyanid som hade använts mot skadeinsekter – i september 1920 dog på hotell Hellman i Stockholm, befann han sig i huvudstaden bland annat för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten.

Dan Andersson fanns, som seminariets inledare Göran Greider framhöll, politiskt på Socialdemokratins vänsterkant; han medarbetade också i tidskriften Brand. Hur bestående den politiska positionen skulle ha förblivit är svårt att veta. Dan Andersson prövade ständigt nya livshållningar.

Jag bidrog själv till den diskussionen genom att citera passager ur hans två fullbordade längre prosaverk. Ur ”De tre hemlösa”, tillkommen i en första version 1916 men fullbordad och publicerad 1918, läste, jag ett parti med en revolutionär rallare som predikar anarkism och citerar Brand, och ur fortsättningen, ”David Ramms arv”, skriven 1918-1919 och utgiven 1919, där socialisterna anklagas för att vara materialister. Huvudpersonen i de här böckerna, den första med påverkan från Guy de Maupassant, den andra med influenser från främst Fjodor Dostojevskij, alltså David Ramm, brottas mycket mer med sin från fadern och modern ärvda kristna tro, dras även till asiatiska trosläror.

Därför bekände både Göran Greider och jag att vi hade studsat till, när vi i inbjudan till det här seminariet såg, att dess tema skulle vara ”Den politiske Dan Andersson”. Han fanns naturligtvis också, men så mycket annat överväger i hans alltför korta författarskap. Ser man till hans lyrik, handlar ju dikterna ofta om utsatta människor, pressade och fattiga, men deras räddning är snarare ”brännvin till tröst”, för att citera ”Helgdagskväll i timmerkojan” i min arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, än kamp för ett mer jämlikt samhälle.

Dan Andersson skrev naturligtvis också några kampdikter – Göran Greider läste ett par från 1917, ”Handling” och ”Till dem som tänkte tanken om borgargardet” och jag skulle också ha kunnat göra det, om jag hade haft mer tid till mitt förfogande. Men de sociala bilder man i stor mängd hittar i Dan Anderssons poesi är ofta porträtt av människor som, om än i yttersta armod, levde i de finnmarker vars berg, skogar och vatten Dan Andersson ständigt återvände till. Det här är en mycket folklig och älskad form av poesi, men kampdikt är det inte.

Vi hade också en stunds diskussion om Dan Anderssons kvinnosyn, och en sak var vi alla överens om: Dan Andersson var inte precis någon tidig förkämpe för kvinnosaken. Hans bilder av kvinnor i en del av dikterna kan vara vackra, men inte ens den mest åtrådda kvinnan i de nämnda båda romanerna, mer utförligt i den andra, Ziri, skildras riktigt på ett sätt, som gör det möjligt att förstå hennes beteende och motiv – faktum är att jag som läsare bättre förstår hennes bedragne makes förtvivlan och utbrott. Och David Ramm, som blir Ziris älskare, ser vi, framför allt i den första delen av den här bokserien, som en av de många män som söker sexuell tillfredsställelse hos prostituerade. Säkert ganska tidspräglat som sedesskildring, i dag tyvärr inte bara en obehaglig påminnelse.

Jag avser att mer utförligt skriva om de här romanerna, när jag också har aktualitetsläst de fragment av en planerad fortsättning, som jag har i Tidens utgåva från 1978 av Dan Anderssons ”Samlade skrifter”.

Till det jag hann göra i mitt inlägg vid seminariet om Dan Andersson var att också tala en smula om de dikter av Dan Andersson som har blivit en mycket älskad del av den svenska sångskatten.

Dan Andersson tonsatte faktiskt själv några av sina texter: Mest känd och sjungen är väl ”Jungman Jansson”; dessutom har han gjort musiken till ”Till min syster” och den Rudyard Kipling-inspirerade ”Brooklandsvägen”.

Hans också av många andra tonsatta dikter, bland dem den ovan nämnda, av Sven Scholander tonsatta ”Helgdagskväll i timmerkojan”, blev så småningom en viktig del av rörelsesångboken ”Tidens sångbok”.

Bland de sånger jag nämnde fanns också Sven Scholanders tonsättning av ”En spelmans jordafärd”, Gunnar Turessons av ”Jag väntar vid min mila” och ”Per Ols Per Erik” och från lite senare tid Thorstein Bergmans av ”Gässen flytta”.

Sofia Karlsson har, bland annat på CDn ”Svarta ballader”, sjungit in en rad Dan Andersson-sånger, i en del fall dikter tonsatta av henne själv.

Jag nämnde vidare Jan Norrmann, Dan Viktor Andersson, och så tolkningar på andra språk av Esa Niemitalo, Åge Aleksandersen och Kiko del Paraguay.

Och så måste jag ju bara nämna Hootenanny Singers, en grupp i vilken bland andra Björn Ulvaeus ingick. Den här gruppen gjorde 1973 pyramidal succé med skivan ”Dan Andersson på vårt sätt”. Och som den slog! ”Omkring tiggarn från Luossa” låg i 52 veckor på Svensktoppen, ”Per Ols Per Erik” i 40 veckor och ”Till min syster” och ”Brooklandsvägen” vardera i elva veckor.

Många av de tonsatta dikterna fanns i sångboken ”Dan Anderssons vackraste visor”, utgiven 1961 på samma förlag, Prisma, som mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och den nämnda ”Upp till kamp!” (1970). De här sångböckerna såldes under den tiden och i nytryck i flera tiotals tusen exemplar.

Min ambition med den här texten är inte att ge ett referat av det seminarium det här handlar om, men nämnas bör att flera andra givetvis på olika sätt bidrog till diskussionen, bland dem Birgitta Dahl, Marita Rhedin, Jimmy Ginsby från Dan Andersson-sällskapet och så Nils Holmdahl som håller på att skriva en bok om Dan Andersson.

När Kerstin Thorvall illustrerade i Aktuellt i politiken (s)

31 mars 2016 15:43 | Barnkultur, Film, Media, Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

På min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) (1974-1983) var tidningen något helt annat än det politiska nyhetsblad (s) den är i dag. Den tidning jag gjorde hade som redaktionell idé att både vara ett politiskt magasin (s) med ledare, fakta och argument i aktuella politiska stridsfrågor, intervjuer med partiföreträdare, artiklar om ideologi och dagspolitik och annat sådant och samtidigt också en socialdemokratisk familjetidning i gamla Folket i Bilds anda, således med noveller, följetonger, serier och allmänreportage. Läsarna gillade det här, och upplagan var uppe i över 140.000 exemplar som bäst. Intressant nog tillkom det nya läsare, som inte hade värvats via partiorganisationerna.

Jag valde själv ut novellerna, beställde dem ofta av kända författare. Och jag försökte också hitta kongeniala illustratörer till texterna i fråga.

Nyss har en mycket uppmärksammad dramaserie, byggd på Kerstin ThorvallDet mest förbjudna” visats i TV. Den tar sig vissa friheter i förhållande till Kerstin Thorvalls verkliga liv, men min egen invändning mot den är lite udda: Eftersom jag har träffat Kerstin Thorvall, störs jag av att Cilla Thorell som spelar henne inte är tillräckligt lik henne. Vilket inte betyder att jag inte tycker att hon i övrigt gör en bra rolltolkning.

Kerstin Thorvall (1925-2010) hade en lång karriär på delvis skilda banor. Hon var journalist, skrev länge för damtidningar jag aldrig läste. Hon var författare till en rad skönlitterära böcker: Några skandalomsusade kom ut under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), men när hon 1993 inledde sin självbiografiska serie med ”När man skjuter arbetare” och därmed breddade sitt författarskap, hade jag för länge sen lämnat tidningen. Men jag ska kanske också nämna henne som barnboksförfattare och illustratör till barnböcker, framför allt Astrid LindgrensKalle Blomkvist och Rasmus”.

Hon var också utbildad modetecknare, och det var i hennes egenskap av tecknare jag kontaktade henne: jag ville be henne illustrera en novell. Och hon accepterade. Vi betalade bra, men jag minns inte att hon ens skulle ha frågat om arvodet, innan hon åtog sig uppdraget.

När hon sen kom upp på redaktionen på översta våningen på Sveavägen 68 för att lämna över resultatet, tittade hon nyfiket på mig och sa:

– Varför valde du mig?

Jag kunde ha nämnt flera skäl men angav bara det viktigaste. Jag hade som så ofta kollat Illustratörcentrums katalog med arbetsprover och funnit att hennes tecknarstil föreföll passa bra till den aktuella novellen.

Tidningsredaktörer var hon ju mycket bekant med, så jag tror att hon ögonblickligen förstod, att precis det var mitt huvudskäl.

Med tanke på Jessica Kempes kolumn i kulturdelen av dagens DN om den nyss sända TV-serien ”Det mest förbjudna”, ”Varför får inte Kerstin Thorvalls tecknande plats?”, har åtminstone jag nu gjort min plikt.

Och med tanke på vad som också ligger bakom den frågan, det faktum att Kerstin Thorvall hade ett rikt förgrenat sexliv, är det bäst att tillägga, att jag bara har träffat henne en gång, på en tidningsredaktion och i vittnens närvaro.

En sevärd film, baserad på en ännu bättre roman

15 mars 2016 18:35 | Film, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Under mina politiskt formativa år i tonåren kände jag mig attraherad av syndikalismen: läste SACs Arbetaren, under en period Dagstidningen Arbetaren, och läste intensivt Stig Dagerman, både hans dagsverser och hans romaner.

Stig Dagerman, född 1923, dog redan 1954 – han tog sitt eget liv. Han sågs som en litterär stjärna, men flera av böckerna tillkom under stor vånda. Romanen ”Bröllopsbesvär” från 1949 är ett exempel både på hans stora litterära begåvning och på under vilken vånda det han skrev tillkom. Av Hans Sandbergs efterskrift i utgåvan i Stig Dagermans Samlade skrifter, 8, kan man läsa mer om hur den här romanen bytte titel och fokus och levererades i etapper till förlaget, Norstedts.

Av efterskriften framgår också, att den här romanen, när den kom ut, fick blandad kritik.

Själv köpte jag under skoltiden i Sundsvall en inbunden billigutgåva av ”Bröllopsbesvär”, utgiven 1954 av det av Norstedts, Kooperativa Förbundet och LT samdrivna Vingförlaget.

Min läsning av ”Bröllopsbesvär” ligger nu så långt tillbaka, att jag inte längre minns bokhandlingen i detalj, men jag minns fortfarande, att den gjorde ett mycket starkt intryck på mig.

1964, alltså tio år efter Dagermans död, filmatiserades den av Åke Falck. Manus till filmen skrevs av Lars Widding, en habil författare men inte på Dagermans nivå.

Men några av skådespelarna gör ypperliga rollprestationer – jag vill där främst nämna Jarl Kulle som slaktaren och brudgummen Hilmer Westlund och Edvin Adolphson som brudens far, hemmansägaren Victor Palm samt även Georg Årlin som den före detta operasångaren Johan Borg.

Själv tycker jag att Christina Schollin i rollen som bruden, Hildur Palm, kanske är för söt och ungflicksaktig för den här rollen – det visar sig ju senare att Hildur väntar barn, dock inte med sin äldre brudgum utan med en jämnårig tidigare anställd på gården, Martin (Lars Passgård), som – när Hildur under den allt mer spritdränkta och kaotiska bröllopsnatten avvisar honom – hänger sig.

Filmen träffar allt bättre romanens tragiska ton, ju fler olyckliga människor och par som kommer in i handlingen: bröllopsgästen Mary Johansson (Margaretha Krook) är nära att hamna i säng med en annan bröllopsgäst men det hela avbryts av hennes man, Nisse (Gösta Krantz); Hilma (Isa Quensel), Hildurs mor, och Irma (Catrin Westerlund), Hildurs syster, samt Siri (Lena Hansson), Westlunds dotter, måste också nämnas i sammanhanget. Ytterligare ett par att nämna är Westlunds piga Svea (Yvonne Lombard) och Palms dräng Sören (Lars Lind).

Och då finns det ändå ännu fler som måste nämnas, både för stora och små rollprestationer: Tor Isedal som Hildurs bror Rudolf, Ove Tjernberg som luffaren Martin, Lasse Pöysti som nasare, Ove Tjernberg som luffare och inte minst Lars Ekborg som slaktaren Simon Simonsson.

Filmen slutar med citat, upplästa ur Dagermans roman – de finns i bokens slut. I filmversionen är citaten nedbantade till ett urval, men jag återger dem här in extenso:

”I Luttmans hage sover Bjuhr på rygg, ringar har han ånyo på pekfingret. Victor sover i Luttmans dike med huvut intill klockan. Hos Sören sover Svea och hos Svea Sören. Rullan sover i Rudolfs soffa och Rudolf sover i sin. Luffarna sover på varsin sida om en grönfoderhässja. Nu skiljs våra vägar, väste Ivar, då gick Filip och la sej på andra sidan hässjan, om Ivar skulle ångra sej. Gunnar sover i köket och vet inte om att han är ensam, en gång får han veta det. Martin sover på bordet med dahlior vid fötterna. Irma sover på stolen och drömmer att han lever. På Ålasses veranda sover Ville med huvut i Ålasses armar och Ålasses armar sover. Sångarn sover på Tokanders’ golv och Tokanders sover på brev. Wallinder sover på Snigelns golv och snigeln sover i sitt hus. I Plymouthen sover Mary och Nisse sover i soffan på trettifemmans flak. Föreståndarn sover med smörgåsar vid sängen och Klara sover i samma rum som Gud. Hilma sover i Hildurs säng och Westlund på Westlunds golv. I lagårn sover korna och älgarna under aspar. Simon sover utanför Siris dörr och Siri sover på balkongen, hon har Hildurs hjärta inlåst. Med nyckeln under kudden sover gumman Bjuhr i kammarn och Karlsson sover vid Hagströms bord och Hagström vid sitt eget. I vassen sover gäddan och i häcken igelkotten. I brunnen sover grodan och i molnet regnet. I livet sover döden och i döden livet. På klippan sover Lorelei, hon har grått hår.

Men bruden ligger vaken.

Och bröllopsnatten går.”

Klassiska myter och sagor

11 mars 2016 16:19 | Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Torsdagskonserten i Musikens hus visade upp ett bredare spektrum än vanligt av det Musik i Uppland bjuder oss länsbor. Vi fick lyssna på Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och dessutom även Trio X, som jag och Birgitta tidigare bland annat har hört vid OD-konserter.

Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekeberg, trummor – är ju kända från mer utpräglat jazziga sammanhang, men här spelade man ett nytt beställningsverk, ”Pyramus & Thisbe”, signerat Lennart Simonsson (född 1962), och den här kompositionen spelades tillsammans med kammarorkestern och hade mycket riktigt, även om det innehöll jazzelement, ett lite bredare musikaliskt anslag. Kul också att den mestadels klassiskt inriktade konserthuspubliken här inte bara bjöds något nykomponerat utan också musik som utvidgar de musikaliska gränserna för det som bjuds under abonnemangskonserterna.

För gamla latinare som jag och Birgitta är Ovidii hexameterdikt om det tragiska kärleksparet välbekant, så vi börjar båda på latin citera inledningen: ”Pyramus et Thisbe—”.

Nu var ”Pyramus & Thisbe” inte den enda klassiska källan till den musik, som i går spelades under rubriken ”Sagospel”.

Konserten inleddes med musik ur Carl Nielsens (1856-1931) ”Alladinsvit (1919). Nielsen ombads skriva musik till vad som primärt var ett scenverk och gjorde det motvilligt. Saken blev inte bättre av att han tyckte att musiken vid premiären kom bort. Fast senare (1926) repade han nytt mod och skrev en konsertsvit i fem satser. Den här musiken blev inte så tokig, men inte lät den ”afrikanska dans”, som spelades i går, särskilt afrikansk.

Kvällens clou blev utan tvekan den likaledes Tusen och en natt-inspirerade ”Scheherazade” (1888) av Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844-1908). Scheherazade var den förslagna kvinna som natt efter natt lyckades få sin grymme man, sultanen Shariâr, att avstå från att avrätta henne, vilket han hade gjort med alla sina tidigare hustrur: Hon berättade natt efter natt spännande sagor för honom, men slutet skulle han inte få höra förrän nästa natt. Så där höll det på, och den listiga Scheherazade, berättade alla de där historierna, till exempel den om Aladdin, i dag tyvärr mest känd i Disney’s version. Själv har jag sen unga dar ”Tusen och en natt” i en sexbandsutgåva från Tidens förlag och med illustrationer av Peter Weiss.

Huruvida Rimskij-Korsakov lyckas berätta den här historien i musikalisk form kan man diskutera, men oavsett detta är hans ”Scheherazade” en mycket lyckad komposition, mycket hörvärd också i Uppsala kammarorkesters version med Klara Hallgren på soloviolin.

* * *

Som vanligt fick Birgitta och jag skjuts i bil av Bengt och Inger. På restaurang Lucullus mötte också Bengts och Birgittas dotter Anna och hennes dotter Amanda upp – Amanda kom från Västerås, där hon går på musikutbildning. Vid de här middagarna bestämmer alla själva vad de vill ha. Jag valde en rätt från forna Jugoslavien, cevapçiçi, grova köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis. Till det drack jag ett stort glas lättöl.

Palme, 30 år senare

1 mars 2016 16:16 | Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag är politiskt en del av Palme-eran, delar utan att vilja försvara allt han gjorde hans grundvärderingar. När han, mycket aktivt, ledde den socialdemokratiska programkommissionen i arbetet att formulera 1975 års partiprogram, var jag kommissionens sekreterare. Jag har också mött honom på nära håll i andra centrala sammanhang, till exempel VUs och partistyrelsens sammanträden, och på den tiden jag var pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen åkte jag på valturné med honom.

Min hustru, Birgitta Dahl, som från 1969 och fram till pensioneringen satt i riksdagen och under senare delen av den perioden var dess talman, valdes 1975 in i partiets VU och togs 1982 in i Palmes regering.

Den 28 februari i år var det 30 år sedan Olof Palme mördades, och jag har förstås läst mycket stora delar av de artiklar som har skrivits med anledning av det här. Mycket av det här har, som tidigare, varit spekulativt: det aldrig riktigt uppklarade mordet antas vara det som främst kittlar läsarna. Men själv vill jag mycket hellre läsa vittnesbörd om Palme som människa och som politiker, i det senare fallet främst som ideolog.

Jag nämner ovan min hustrus politiska poster under Palme-epoken, och när Socialdemokraterna i Uppsala i söndags anordnade en fackelbelyst minnesmarsch från Odinslund till Martin Luther Kings plats, var hon huvudtalare vid minnesstunden.

Birgitta valde att hylla Olof Palme som en människa, brinnande i anden, och en förkämpe för fred och internationellt samarbete, mänskliga rättigheter, frihet och oberoende för förtryckta folk.

Hon jämförde honom med andra som har rönt samma öde som han: Martin Luther King, på vars plats i Uppsala det här mötet hölls, Dag Hammarskjöld, uppvuxen och begraven här i Uppsala, Amilcar Cabral, ledaren för befrielserörelsen i Guinea Bissau, Salvdor Allende, president i Chile, Oscar Romero, ärkebiskop i El Salvador, och Anna Lindh, utrikesminister med rötter här i Uppland och under studietiden bosatt i Uppsala.

Birgitta nämnde självklart flera av de internationella frågor som Olof Palme engagerade sig i, flera av dem, som kriget i Vietnam, sådana som också hon själv har varit engagerad i, i det nämnda fallet bildat opinion mot.

Ett lite längre avsnitt i sitt tal ägnade hon åt kampen mot apartheid. Hon berättade bland annat om en minnesceremoni i Sydafrikas parlament 1996, tio år efter mordet, då hon själv fick tala tillsammans med ledande företrädare för parlamentet.

Men hon påminde också om Olof Palmes roll som manlig banbrytare i frågor som jämställdhet, särbeskattning, daghemsutbyggnad, delad föräldraförsäkring, fri abort och barns rättigheter.

Hon citerade hans ord vid 1975 års partikongress, att den sist nämnda frågan ytterst handlar om sådant som ”ömhet och livskänsla, värme och spontanitet, samvaro och gemenskap. Allra längst bort handlar det om någonting så fantastiskt som glädje.”

Värt att citera är också Birgittas omdöme om Olof Palme som person. Det nyanserar fint den ganska gängse bilden av Olof Palme som stridslysten och hårdför debattör:

”Olof Palme var en trofast och omtänksam vän. Han besatt en sorts ömsinthet och gammaldags ridderlighet, som är ovanlig, men som han visade mot alla i sin närhet, särskilt om någon var utsatt för förföljelse eller befann sig i en svår situation.”

Därefter läste hon, som ett uttryck för den livshållning och det samhälle Olof Palme kämpade för, några rader ur Ragnar ThoursiesSundbybergsprologen”:

Över tidens sus i tallar
över årens flykt på fjädermolnets vinge
bred och stark
trår från natt till dag,
från nöd från frihet utan fruktan
den strävan som är lika för oss alla.
En öppen stad ej en befästad bygger vi gemensamt.
Dess ljus når upp mot rymdens ensamhet.

I sina slutord omfamnade hon också alla de människor som har fått lämna sina hem och nu söker skydd som flyktingar – i kampen mot ondskan, för fred och försoning skulle vi behöva Olof Palme. ”Vårt löfte till honom måste vara att inte förtröttas i kampen för fred, internationellt samarbete och mänskliga rättigheter.

Med detta löfte och en stunds tystnad lyser vi frid över Olof Palme.”

Last Chorus: Bodil Malmsten

7 februari 2016 14:22 | Last chorus, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Bodil Malmsten (1944-2016) är död. Cancern tog henne, överraskande tidigt. Men man borde ju ha anat, att det här var på gång. Det har varit tyst på hennes blogg ända sen mitten av september.

Nej, jag kände henne inte personligen. Men en gång har jag kontaktat henne och fått svar. I några val – jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen då – hade jag fått i uppdrag att försöka få personer ur kulturlivet att ställa upp i annonser för Socialdemokraterna. De tillfrågade erbjöds att plädera för egna hjärtefrågor; enda villkoret var att de inte skulle plädera för något annat parti.

Jag valde ut de tillfrågade helt efter eget huvud, och till grund för vilka författare jag frågade låg min egen förtrogenhet med deras böcker. Lite tidigare hade till exempel Lars Ahlin ställt upp med en fantastisk text i en socialdemokratisk valbroschyr, men nu var läget kärvare, författarna inte lika benägna att bekänna färg. Från Bodil Malmsen fick jag alltså nej, som jag minns det inte ett ovänligt nej men ändå ett nej.

Att jag hade valt att tillfråga henne hade som bakgrund att jag hade läst henne. Både Birgitta och jag gillar henne, så nu finns i vårt privata bibliotek ett femtontal böcker, både lyrik och prosa.

Jag plockar fram några av hennes böcker med lyrik för att hitta något att citera, och när jag slår upp hennes ”Samlade dikter” (1995), hamnar jag av ren slump på en vinjettbild, ”Döden 1986” ur ”Paddan & branden”, och den andra dikten där passar ganska bra att citera, också för att dess miljö är hennes unga års Jämtland:

KÄRINGEN ELÄNDE köpte granngårn
Änklingen är hennes sonson
Nygift med sin Stella – 67
Stella som är nybegraven nu
Käringen mal – huvva hu
Huvvaligen & hå hå ja ja
VAD VAR DET JAG SA SA SA

Man kan hyra videobox på macken
SUDDEN IMPACT & DJÄVULSKA JAKTEN
STREETFIGHTER & CHINA BLUE
BLOODSIMPLE & DEATHWISH ONE & TWO

Här finns post & konsum – inget NK
Där folk går i högklackat med konto
På en T-Centralen är det trängre
Men vem mäter upp att glesbygden har längre
Mellan människa & människa än Söderleden
Det är glest & glesnar snabbt i mänskligheten

KÄRINGEN ELÄNDE sitter där hon satt – vid spisen
Fötterna är kallare än inlandsisen
Vedspisen är glödgat het
Livet enbart dödlighet

EN JUMBOJÄTTE SOM HAR STÖRTAT!
OLOF PALME HAR DOM MÖRDAT!
SJÖSALA BLEV PYROMANBRÄNT NER I GRUNDEN
& I P1 HAR DOM FLYTTAT ANDAKTSSTUNDEN
Blott en dag ett ögonblick i sänder
Ett är säkert – olyckan som hänt & händer
i en dödsannons är alltid någon hemma

1991 gav hon ut ”Det är ingen ordning på mina papper”, en bok som myllrar av citat, associationer och reflektioner. I den finns texten ”Om jag vore statsminister”. Jag citerar första halvan:

”Om jag vore statsminister skulle jag se till att få riktig makt som Gud, Allah, Oden, Tor och Gyllenhammar; det behövs en högre makt för att få ordning på ett land som Sverige. Självklart skulle jag vara god.

Se till att hela rubbet blev rättvist. Att de starka inte klämde åt de svaga, att alltihop blev väl fördelat. Att alla fick nåt litet företag att pula med – frosta av frysen eller städa vindskontoret.

Att det arbetande folket blev befriat från TV och fick böcker. Chinaschack, badmintonspel och tid.

Tid att tänka – nu och inte vecka 49. Tid att älska, prata, fiska, åka pulka. Tid att plocka sig en kantarell eller en ticka, tid att leta rätt på ett ställe där det växer svart trumpetsvamp, som ser ut som svarta liljor – obeskrivligt ätbara – till ämnet.

Politiken: Om jag vore statsminister skulle politik bli respektabelt, alla idéer skulle genomföras. Korruption och mygel och skandalaffärer skulle bannlysas från staten och kommunen.”

Så här fortsätter det sen, och så slutar det med:

”Så skulle det bli om jag vore statsminister, amen.”

I den här boken finns en dedikation från författarinnan till min hustru:

”Till Birgitta D.
med

från Bodil
24.10.91″

Som Birgitta minns det, fick hon boken med dedikation av Bodil Malmsten vid ett partimöte i Enskede. Birgitta hade haft en mycket hektisk dag i riksdagen – det här var kort efter en valförlust och ett regeringsbyte,

Fröding i Kairo, Frank Sinatra och Grace Kelly på Pan Am och taxi med Einstein till affären

4 februari 2016 13:31 | Mat & dryck, Media, Prosa & lyrik, Resor | Kommentering avstängd

DNs Namn och Nytt hör till det jag dagligen läser, även om jag, själv en gammal kortis-makare, inte alltid tycker att kortisarna där alltid håller måttet.

Men i dag fanns tre lite längre texter, som alla var roande.

Henrik Hovmöller berättar om något som hände i Princeton 1952: Hans mamma, som inte hade körkort, måste därför ta taxi till affären, när hon skulle handla dagens mat. Som tur var hittade hon en man en trappa upp, som hade samma problem. Så hon och Albert Einstein – för det var han – brukade dela bil för att få ner taxikostnaderna.

Birgitta Larsson berättar om sin tid som flygvärdinna på Pan Am 1963-1972: Det plan hon jobbade i hade bland andra som passagerare Grace Kelly och Farah Diba. En annan flygvärdinna öppnade en vinflaska precis när Farah Diba passerade och råkade då skvätta ner hennes vita päls med rödvin. Flygvärdinnan blev förstås rädd, men Farah Diba sa lugnande: – Behåll pälsen, jag har fler.

Fast roligast i Birgitta Larssons flygmemoarer är nog berättelsen om Frank Sinatra som, inte helt nykter, insisterade på att få sova på bagagehyllan.

Den längsta berättelsen levereras av Sture Källberg, förr en känd samhällsdebattör – jag har böcker av honom i bokhyllan. Här berättar han om en resa fordom till Kairo tillsammans med sin dåvarande hustru. Där upptäckte de en dag ett Författarnas Hus, och frestelsen blev då stark för den svenske författaren att besöka sina egyptiska kollegor. En så exotisk författarkollega, nästan från Nordpolen, väckte förstås intresse bland de egyptiska författarna, och man hittade en bland dem som kunde tolka via engelska.

Besöket tog en oväntad vändning, när de egyptiska författarna ville höra något läst på svenska. Källberg valde då att ur minnet recitera Gustaf FrödingsBalen” från 1894. Värre blev det, när de egyptiska författarkollegorna förstås ville få dikten översatt, så Källberg tvangs först att för sin egyptiske tolk dra den i egen engelsk översättning.

För det här tackades paret Källberg med te och smaskiga bakelser.

Till Åsa, med hälsning från den förbannade socialdemokratin

3 februari 2016 8:37 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 10 kommentarer

Jag är daglig läsare av Aftonbladet, främst tidningens ledarsida och kultursidor. Ledarsidan har så småningom, även om jag inte delar alla dess synpunkter, kommit att förespråka mer av en socialdemokratisk vänsterhållning; man har där inte heller dragit sig för att rikta krav och kritik mot partiledningen.

Kultursidorna har, även om detta inte är deras primära uppgift, också bidragit till att belysa politik och samhälle från ett vänsterperspektiv. Flera av dem som skriver där är inte socialdemokrater, och jag har ingenting mot det heller. Mycket av det jag syftar på är faktiskt intressant och relevant.

Antalet ställen som säljer dagstidningar, även kvällstidningar, är rejält mindre i dag än i mina yngre dar, och det händer därför någon enstaka dag, att varken jag eller hustrun råkar passera något försäljningsställe, som ens säljer kvällsavisor. Det hände mig bland annat när Åsa Linderborg publicerade sin furiösa artikel ”Ett farväl till socialdemokratin”. (Jag har dock, när jag har läst Mario Matteonis inlägg på S-bloggar samt Knut Lindelöfs kommentar på sin blogg – länk finns här intill – i efterhand uppmärksammat artikelns existens och förstås läst den.)

Matteoni är inne på att Linderborgs ”farväl till den förbannade socialdemokratin” skulle kunna syfta på en egen sorti, men mig veterligt har Linderborg aldrig sett sig som socialdemokrat. Hennes pappa och mamma hörde båda hemma i VPK, och Åsa själv var i yngre dar aktiv i partiets ungdomsförbund, det som för övrigt mer än det till Vänsterpartiet omdöpta moderpartiet höll fast vid en mer kommunistiskt präglad ideologi och också försvarade en del av kommunismens ställningstaganden, ideologiskt och i praktiken. 1987 anställdes Åsa Linderborg som ombudsman i Kommunistisk Ungdom i Mälardalen.

Nej, jag försöker på intet sätt svärta ner henne, men rätt ska vara rätt (eller rött ska vara rött, som det väl borde heta här). Hennes debutroman, ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007), som är lysande, skildrar för övrigt mycket öppenhjärtigt hennes både privata och politiska förhållanden under uppväxtåren. Jag blev mycket tagen av den här självbiografiska romanen – läs gärna min recension av den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Men långt dess förinnan, 2001, hade hon publicerat sin doktorsavhandling, framlagd i Uppsala: ”Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000″ (Atlas).

Hon bodde här i Uppsala under sin studietid och också efter det att hon hade fått sin avhandling godkänd. Uppsala är, trots att det är landets i storlek fjärde stad, inte större än att vi förstås då möttes. Hon var också av Folkrörelsearkivet, i vars styrelse jag då satt, inbjuden att för oss i styrelsen berätta om sin avhandling, och även om jag hade en del invändningar, hade vi ett vänskapligt och intellektuellt givande meningsutbyte.

Också jag har, i egenskap av vänstersocialdemokrat, invändningar mot mitt partis politik, bland annat nu i koalition med Miljöpartiet, och jag vill inte förmena Åsa Linderborg rätten att hyvla av socialdemokratin, när den förtjänar det, även om jag tycker, att Linderborg i sin aftonbladetartikel för att kunna ta till det grova artilleriet bortser från en del också relevanta sammanhang och fakta. Men för mig är det OK att någon ibland i ilska och besvikelse bildligt talat slår oss på käften.

Däremot tycker jag det är häpnadsväckande ointellektuellt, ja, barnsligt, av Åsa att fylla tjugo papperskassar med böcker av socialdemokrater och om socialdemokrati och sen köra dem till soptippen. Det är måhända en retoriskt effektiv rallarsving.

Men själv har jag i mina bokhyllor mängder av böcker av Lenin, Stalin, Kalinin, Trotskij, Mao, Hodja och svenskarna Hagberg och Hermansson, och inte har jag blivit kommunist för det.

Estnisk och finsk bastu – något för både kroppen och själen

28 januari 2016 14:05 | Deckare, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

I början av 1960-talet, när jag var nyvald ordförande för Laboremus i Uppsala, var jag vid ett tillfälle en av medlemmarna i det svenska socialdemokratiska studentförbundets delegation till de nordiska socialdemokratiska studentförbundens årliga gemensamma pingstkonferens, vid det här tillfället i Finland. I konferensprogrammet ingick förstås också finsk bastu.

Finnarna visste av erfarenhet att många av deltagarna från det övriga Norden inte var några vana bastubadare, så de påbörjade en lek med gradvis reducerat deltagarantal. De hällde på mer vatten på bastuaggregatet, och i hettan och ångan som snabbt spred sig räknade de:

– Hor mån-ga tanskar? Hor mån-ga norrmän? Hor mån-ga svenskar?

Antalet danskar och norrmän i bastun minskade på så sätt snabbt. Antalet svenskar reducerades också, men två man i den svenska delegationen stannade envist kvar.

Men så gick det upp ett ljus för finnarna, och de gav upp den här tävlingen. Egentligen kunde ju inte de två i den svenska delegationen, som uthärdade hur mycket finsk bastu som helst, räknas som svenskar: Enn Kokk var ju estländare och Olavi Junus ingermanländare.

Det ligger någonting i den där iakttagelsen. I den lilla estniska kustby, där jag framlevde mina första sex år, fanns bastu på varenda gård. Bastubad var sättet att svetta ur porerna och hålla sig ren. När vår familj i februari 1944 tog sig över till Finland och stannade där i åtta månader innan vi fortsatte till Sverige, mötte vi i vårt norra grannland inte bara ett besläktat språk utan också en bastukultur, snarlik vår egen också i den meningen att knippen av björkris användes för att pisktvaga den svåråtkomliga ryggen. Å, denna underbara doft av björklöv i bastun, saun på estniska, sauna på finska.

Bastubad förekom ju också i Sverige – läs gärna Nils ParlingsFinnbastu” från 1955. I Sverige kom vi att bo från hösten 1944 och framåt. Men husen i Juniskär söder om Sundsvall där vi hamnade var i allmänhet inte utrustade med bastu. Pappa hittade allmänna bastur dels i Svartvik, dels i Njurunda, båda en halvmil från Juniskär där vi bodde, så dit åkte vi emellanåt för att få bada bastu. Från min första skoltid minns jag också, att skolan, en liten B-skola på landet, några gånger åkte till badhuset i Njurunda för att bada bastu.

Senare byggde Kjell Nordin, vår hyresvärd som var murare men allmänt snickerikunnig och händig, på tomten i Juniskär ett uthus, som bland annat inrymde både badkar och bastuugn plus lave. Där badade vi sen bastu inför varje veckohelg.

När jag hösten 1959 flyttade till Uppsala för att studera, hade jag i min första bostad, ett hyresrum i en lägenhet, för första gången i livet tillgång till ett badrum med kar och dusch, men efter en tid flyttade jag och min bror Matti till en rivningslägenhet i korsningen Kungsgatan/Linnégatan, och där fanns det bara kallvattenskran, så för att kunna raka sig och tvätta sig måste man värma vatten på gasspisen i köket. Men det var ganska kort väg till Centralbadet, så dit gick vi någon gång i veckan för att bli lite mer grundligt rena men också för att kunna bada bastu och simma i bassängen.

Vi hade kompisar som liksom vi själva var med i Laboremus eller som min gode vän, SSU-ombudsmannen Sören Thunell primärt i SSU, och periodvis var vi ett ganska stort gäng av unga sossar – i det här fallet bara killar, eftersom sambad inte förekom i Centralbadet – som badade tillsammans i Centralbadet och ibland fortsatte med gemensam middag på restaurang Tre Liljor i Folkets Hus.

När jag från januari 1968 och framåt i olika funktioner arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, brukade jag, särskilt när jag behövde göra ett kvällspass, ibland före middagsmålet ta ett uppfräschande bastubad på det relativt näraliggande stockholmska Centralbadet.

Jag har också under mina många arbetsår i Stockholm provat andra stockholmska bad, allt från Vanadisbadet till hotell Reisens ganska luxuösa badanläggning. Jag har förstås också besökt Sturebadet, känt även genom Stieg Trenters deckare från 1962, ”Sturemordet”, men tappade lusten när jag vid mitt första besök där satt – blundade och njöt – på en stol i bastun och plötsligt upptäckte, att en äldre man med uppenbara sexuella avsikter stod lutad över mig. Jag är ohjälpligt heterosexuell, så jag gick aldrig dit igen.

När Birgitta och jag 1969 köpte vårt sommarhus i Öregrund, fanns där inte ens vatten och avlopp indragna, så vårt myckna trädgårdsarbete kom att fordra besök i den kommunala bastun varje vecka, först den gamla nere vid den nu också nedlagda restaurang Hasselbacken, senare i Idrotthallen. Det var mycket trevligt att gå till de här bastuanläggningarna, och våra barn fick också tidigt lära sig att bada bastu.

När vi senare byggde om och till, och då inte bara försåg huset med badrum, lät vi också på den gamla vedbodens plats uppföra en bastu med dusch i förrummet. I åratal har vi sen badat bastu i den här egna bastun och därefter svalkat av oss med något kallt att dricka i vilstolarna under plommonträden nere i trädgården.

Hustrun går så här vintertid ofta och motionssimmar i Fyrisbadet, badar då också alltid bastu. Men det hon berättar därifrån – crawlare som simmar i fel bana, stojande tonåringar i bassängen, kvinnor/tjejer som bastar iförda baddräkt – stimulerar inte min lust att gå dit. Jag har också kollat nätuppgifterna om Centralbadet i Uppsala, och det verkar numera vara ett aktivitetshelvete.

Så jag får nog ge mig till tåls till dess att det blir dags att flytta ut till Öregrund igen.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^