Pris för mänskliga rättigheter och demokrati

27 januari 2013 13:45 | Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Olof Palmes minnesfond delar årligen ut ett pris om 75.000 USD. Priset delas årligen ut för särskilt framstående insatser i Olof Palmes anda.

2012 års Olof Palme-pris tilldelades Radhia Nasraoui från Tunisien och Waleed Sami Abu Al-Khair från Saudiarabien.

Radhia Nasraoui har som advokat i över trettio år under hårt tryck försvarat mänskliga rättigheter i sitt hemland under devisen “Att inte använda våra röster gör oss till förtryckets medbrottslingar“. Hennes självuppoffrande kamp har särskilt inriktat sig mot tortyr och straffrihet. Nasraoui är medgrundare till Kommittén för kamp mot tortyr i Tunisien (ALTT) och medlem av Amnesty International i Tunisien.

Waleed Sami Abu al-Khair tilldelas Olof Palme-priset för en uthållig och rakryggad insats till försvar för mänskliga och medborgerliga rättigheter för såväl män som kvinnor i Saudiarabien. Tillsammans med likasinnade medborgare och kollegor har han verkat för att bidra till ett rättssäkert och modernt samhälle både i sitt eget land och i regionen som helhet. Han driver hemsidan ”Monitor of Human Rights in Saudi Arabia” och använder Facebook för att publicera nyheter om mäskliga rättigheter.

Waleed Sami Abu al-Khair förhindrades dock av de saudiska myndigheterna att åka till Stockholm och hämta ut Palme-priset. Detta mottogs nu i stället av hans hustru och medkämpe för mänskliga rättigheter, Samar Adawi. Både hon och Radhia Nasraoui höll intressanta och uppfordrande tacktal och svarade därpå, i Samar Adawis fall i en djärvt öppenhjärtig ton, på frågor från publiken.

De som, av för mig obegripliga skäl, visar tveksamhet mot stöd utifrån till den demokrtiseringsvåg som sveper över arabvärlden, har här på två punkter fått ett tydligt socialdemokratiskt svar: priset till Radhia Nasraoui markerar, att kampen mot förtrycket måste fortsätta även när de gamla makthavaran har störtats, och priset till Waleed Sami Abu al-Khair är ett levande bevis för att svnsk socialdemokrati, i motsats till vad som har påståtts, engagerar sig inte bara för demokratiseringen av Syrien utan också av det mäktiga och oljerika Saudiarabien.

Pierre Schori, ordförande i Olof Palmes minnesfond, introducerade pristagarna och gav prismotiveringarna, och Lisbet Palme äverlämnade, bland annat med några citat av Olof Palme, priset till de båda pristagarna.

För musiken under prisceremonin i Riksdagens gamla andrakammarsal stod Jason Diakité, mer känd som Timbuktu. Han sjunger, ironiskt nog för rasisterna där nere, på skånska, men han introducerade sina låtar på engelska för de båda pristagarna, och jag såg – eftersom vi satt nära dem – att de rycktes med av sången och den ackompanjerande musiken.

Och jag såg också den gest av hyllning och vördnad Timbuktu gjorde upp mot den väldiga fotoporträttet av Olof Palme uppe på scenfondväggen.

Efteråt var det samling med servering i sammanbindningsbanan mitt emot, där alla talmännens, bland annat Birgittas, porträtt hänger. I folkhavet där stötte vi på mängder av gamla bekanta, hann också växla ord med många av dem, till exempel Olofs och Lisbets son Joakim Palme. Ämnet för det samtalet var åtminstone delvis den nu aktuella film, där Olof skildras som pedofil sexköpare.

Men framför allt var både prisutdelningen och mötena med många partikamrater efteråt en påminnelse om att socialdemokratins radikala själ ännu lever.

Ett ovanligt och ett ovanligt intressant konsertprogram

26 januari 2013 17:57 | Mat & dryck, Musik | Kommentering avstängd

Birgitta och jag har årsabonnemang på konsertserien med Uppsala kammarorkester i stadens konserthus, populärt kallat Musikens hus.

Oftast rör det sig om konserter, utmärkta sådana, ledda av kammarorkesterns ordinarie dirigent Paul Mägi, men då och då bjuds det på gästspel av olika slag. Nu i torsdags leddes orkestern av en gästdirigent, Eva Ollikainen från Finland, som var här också för några år sedan. Och som solister framträdde Roland Pöntinen, piano – också honom har vi tidigare hört live – och så Bengt Fagerström, trumpet.

Också programmet var ovanligt – två av tonsättarna var helt okända för oss.

Programmet började med Konsert för stråkorkester (1948) av den polska tonsättaren Grażyna Bacevics (1909-1969). Här var det framför allt olika stråkinstrument som satte sin prägel på musiken.

Som andra nummer, i programmet inlagt närmast före pausen, fick vi höra ”Konsert numero 1 för piano, trumpet och stråkorkester” (1933) av Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975), en kontrastrik musik, framförd med briljans inte bara av solisterna utan också orkestern.

Sist, och det var alltså en omkastning i programmet, var det dags för Roland Pöntinen att visa upp sin virtuositet i ”Ballade numero 2” (1853), ett både dramatiskt och lyriskt verk av Franz Liszt (1811-1886).

Efter pausen fick vi åter höra musik som var helt ny för oss, ”Symfoni numero 2 för stråkar” (1941) av schweizaren Arthur Honegger (1892-1955). (Honegger var trots sin schweiziska börd född i Le Havre och avliden i Paris, men han kunde på grund av sitt schweiziska medborgarskap under den tyska ockupationen resa mellan Schweiz och Frankrike.) Också det här var en intressant musik att ta del av, inte minst genom trumpetens roll.

* * *

Applåderna var vid flera tillfällen starka i Stora salen i Konserthuset. Tyvärr kan jag inte applådera det vi för andra gången råkade ut för i samband med en konsert. Restaurangen, där vi hade tänkt äta, var stängd, och i stället hänvisades vi till en bar på konsertsalsvåningen där det serverades kall plockmat – och vi som hade längtt efter något varmt att äta denna mycket kylslagna kväll.

Melodikrysset nummer 4 2013

26 januari 2013 12:05 | Film, Musik, Teater | 4 kommentarer

Helt lätt var inte dagens melodikryss. Anna Bergendahl hör till exempel hemma i för mig tämligen okända musikaliska domäner, och jag missuppfattade också andra ordet i den låttitel Anders Eldeman angav. ”Rolling Dice” skulle det i alla fall vara. Men med lite pussel och hjälpbokstäver fick jag i alla fall till slut fram rätt namn.

Genren sjungnde idrottsstjärnor intresserar mig inte särskilt mycket – hos mig ligger dock själva idrotten ännu risigare till. Ricky Bruch har jag i alla fall lagt på minnet, men varför han också släpptes in i en skivstudio förtår jag inte. Hade ”Mig fångar ingen brud” bäring på hans omfång?

Nils Landgren känner jag förstås till, men för mig är han inte Nisse Landgren. Men han fick väl kanske heta Nisse i dag för att man spelade en för honom lite ovanlig låt, temat ur ”Macken”.

Vi fick i dag också höra ”Blommornas vals” ur ”Nötknäpparen”, vars kompositör är Pjotr Tjajkovsij. Fast i dag skulle vi skriva hans förnamn Peter.

Peps Persson känner vi dock inte som Per-Åke. Han sjöng ”Inga vargar jagar mig”. Nä, dom har väl inte hunnit ner till Skåne än.

Honom har jag allt av på skiva, men Lasse Stefanz och dansbandsmusik över huvud taget förekommer inte i min skivsamling. Däremot gillade jag Alf Robertson, som gjorde ”I mina
skor” i original.

Mer dansbandsmusik: I dag var det Vikingarna, som spelade ”När vi rör varann” (i original ”Sometime When We Touch”), som jag hellre hör med Susanne Alfvengren.

Jag har inte direkt något horn i sidan till Per Gessle, och hans och Gyllene Tiders ”Kung av sand” är väl någorlunda OK, men inte får den mig att störta i väg till skivaffären.

För egen del gillar jag vida mer Bo Sundström och Bo Kaspers orkester, som vi i dag fick höra i ”Världens ände”.

Inte till världens ände men till Finland förde oss Charlies med ”Marja Leena”. De flesta kände väl igen den som ”Jag vill vara din Margareta”.

Ernst Rolf levde före min tid, men visst har jag lyssnat mycket på honom, framför allt i forna tiders radio. Och ”Min kärlekssång”, som vi hörde i dag, ingick ju i en operettklassiker, ”Vita hästen”, med musik av Ralph Benatzky.

Och så var det väl bara en låt kvar, passande nog (för den här bloggen) en med två kockar, i TV kända som Werner & Werner men privat under namnen Sven Melander och Åke Cato.

Har ni för övrigt besökt Åkes blogg? Länk finns här intill.

* * *

En läsare påpekar att jag har glömt att redovisa svaret på filmfrågan. Som så ofta hade Eldeman valt en James Bond-film, ”Skyfall”, den sista av de tre bondfilmer, där Daniel Craig hade huvudrollen.

Andrea Geurtsen kan det bli en riktigt stor scenartist av

21 januari 2013 13:29 | Film, Mat & dryck, Musik, Teater | 3 kommentarer

Birgitta och jag var i lördags på premiär på Reginateatern i Uppsala – eller på nypremiär om man så vill: den här föreställningen, producerad av Kesselofski & Fiske, är en uppföljare och kallas följaktligen för ”Play It Again Sam – 2”.

Gå dit, kära uppsalapublik – bry er inte om UNTs sura kommentar om förutsägbar låtlista. Ni kommer att få en rolig kväll med många musikaliska nostalgikickar.

Och gå dit, Linus Tunström – vill Stadsteatern fortsätta med att spela musikaler, får du inte missa att snarast anställa Andrea Geurtsen. Annars kommer någon annan stor scen att hinna före med att kontraktera henne.

UNT har förstås rätt i att låtvalet i ”Play It Again Sam – 2″ är förutsägbart – publiken har nämligen fått rösta fram sina filmlåtfavoriter.

Men nu är det ju så att just de här filmörhängerna ofta också har det där lilla extra som starkt har bidragit till att göra filmerna de ingick i till publiksuccéer, och det är faktiskt kul att få höra dem igen.

De här örhängerna görs, förbluffande bra och ibland med ett litet inslag av buskishumor från Paul Kessels sida, av en ensemble, som utom av Kessel, sång, består av John Fiske, gitarr och banjo, Grosse Grotherus, bas, Hasse Loelv, keyboards och dragspel, och Björn Sjödin, trummor.

Och så alltså av kvällens stjärna, Andrea Geurtsen, sång.

Så fort ni har hört henne i Marilyn Monroes gamla glansnummer ”Diamonds Are a Girl’s Best Frend”, kommer ni att förstå det jag försökte säga redan inledningsvis: A star is born!

* * *

Reginateatern serverar i och för sig vin till gästerna i salongen – man sitter vid bord – men vi hade inte ätit middag, så efter föreställningen gick vi över till Saluhallen och Jay Fu’s, en krog mycket omskriven för sin meny med en blandning av amerikanskt och asiatiskt.

Det var alldeles fullt i lokalen, men vi slog oss ned i baren med var sin dry martini och väntade. Och vi hade tur: en bordsbeställning hade återkallats, så vi fick ett bord och tog med våra drinkar dit och började studera menyn.

Mycket såg frestande ut, men vi fastnade för lätt grillad tonfisk med – visade det sig – perfekta tillbehör. Tonfisk är ju ett gränsfall, men vi valde att dricka ett relativt lätt rödvin till det.

Även restaurangbesöket bidrog till en hellyckad kväll.

Last chorus: Leif Gustafson

20 januari 2013 13:48 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Min gamle arbetskamrat Leif Gustafson (1946-2012) är död. Jag minns honom väl och med värme från vår gemensamma tid på partiexpeditionen, Sveavägen 68 i Stockholm – Leif var en glädjespridare. Jag minns också när Mona Sahlin, som då var partisekreterare, berättade för oss det många av oss ändå hade förstått: att Leif var sjuk, dessutom att man inte visste, hur lång tid han hade kvar att leva.

Sen levde han förbannat länge ändå: tärd och tagen ibland, ibland pigg och glad som tidigare – kom, trots att han var arbetsbefriad, ganska ofta till partikontoret och bjöd då ibland också på egenhändigt bakat till eftermiddagskaffet. Eftersom han sen sin tid som pressekreterare hade utomordentlig kunskap om mediala frågor, hörde han till dem jag, när jag själv gick kvar på övertid efter min formella pensionering, engagerade i den gerillaverkasmhet jag organiserade för att få in insändre och debattartiklar i tidningarna, även inlägg i radio, alltsammans under pågående valrörelse.

Under senare år, efter min egen pensionering, var det inte så ofta vi träffades – vi har ju också bott på skilda håll, han i Stockholm och jag i Uppsala. Men på Första maj förra året kom vi att ses en sista gång. Jag hade åkt till Stockholm för att före mötet träffa och äta en bit mat med Matti och Karin och deras lilla Ella, och när vi hade tagit oss till Norra Bantorget, gick jag ut bland publiken för att också leta reda på Anna. Henne hittade jag aldrig. Däremot stötte jag på Leif där i folkhavet, ensam, mager, tärd. Jag stannade förstås till en stund: hälsade och pratade om det ena och det andra. Det blev alltså sista gången vi sågs.

Leif var en mycket speciell medarbetare på partikontoret redan under sin tid som pressekreterare. Det fanns journalister som älskade honom, detta trots att han egentligen inte hade någon egen journalisterfarenhet. Ja, den här killen hade nästan inte alls någon formell utbildning heller. Allt han kunde – att skriva, att göra radioprogram, att använda datorer, att hitta kontaktytor – han är en av de viktigaste impulsgivarna för Almedalsveckan – vittnar om en naturbegåvning av ganska unikt slag.

Och så var han en idéspruta, till den grad att han trots all sin entusiasm ibland nästan tog död på omgivningen. Till problemen hörde nämligen att han sprutade ur sig fler idéer än han själv orkade realisera, ibland inte ens föra ända frm till projektstadiet.

Entusiastiskt delgav han också oss kompisar sina planer på att skriva en självbiografisk roman – jag hör till dem som har tagit del av några texter. Jag har till och med läst i några skvallerpalter om den där boken som var på gång – men någon publicerad bok har vi sedan inte sett till. Jag frågade min och Leifs gamle arbetskamrat Bo Krogvig, som satt bredvid mig under samlingen efteråt, där det serverades en rejäl och matig och varm soppa, ett motgift mot vintervädret utanför, om den här gustafsonska boken, och även han kände till projektet men hade heller ingen aning om vad det hade blivit av det.

Det här är bara mitt pesonliga bidrag till minnet av honom. Vid begravningen och begravningskaffet i fredags, den 18 januari, och i minnesrunor i pressen har andra gett en ännu bredare bild av honom.

Det var jättemånga i kyrkan, Maria Magdalena kyrka på Söder, under begravningsakten, och de flesta stannade också kvar för att närvara vid samlingen efteråt. Stora delar av den stockholmska arbetarrörelsen var där – framför oss i kyrkan satt Anna-Greta Leijon, och vid måltiden i församlingshemmet efteråt satt Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter till höger om Birgitta, bara för att nämna några vid namn. Och bland gästerna fanns också journalistvänner till Leif från hans tid som partiets ansikte mot media. Vid vårt bord satt också Leifs hustru, Inger Båvner.

Och så uppdagades, vid detta sista möte med Leif Gustafson, andra sidor av honom än den politiska, sådana som inte alls självklart hörde ihop med hans yrkesroll. En av dessa sidor var religiös, en annan musikalisk. Detta, berättade officianten vid begravningen Gunnar Olofsgård, hade bland annat yttrat sig i att Leif hade agerat som självlärd kantor. Prästens minnesord över Leif hade också all den bredd man önskade att en människa som lämnat livet bestods vid såna tillfällen – så sker ju som bekant inte alltid. Den här prästen förstod även Leifs politiska övertygelse och speglade den på ett rättvist sätt.

Och musikvalet var nästan märkvärdigt, från Johann Sebastina BachsIch ruf zu dir” till Benny AnderssonsTröstevisa”.

Jo, det sjöngs psalmer, men sådana som genom sin poetiska form talar också till oss irreligiösa: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset” (Svensk psalm 289) och gamla ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297).

Men där förekom också annat som unison sång.

Koppsången” med text av Py Bäckman och musik av Pererik Moraeus har jag inget personligt förhållande till, men när ”Vi bygger landet” av Karl Fredriksson (”Nordens Karlsson”) skallade mellan kyrkväggarna till lite märkligt orgelkomp, sjöng också jag med.

Som solosångare under begravningsakten fungerade Sofia Karlsson, dotter till Leifs och min arbetskamrat på 68an Leif Karlsson – han och Sofias mor Ann-Mari Wohlin fanns förstås också med bland begravningsgästerna. Sofia sjöng, ackompanjerad av Jocke Blomgren på gitarr, ”Höstens guld” och ”Alltid dig nära” men framför allt ”Jag spelar för livet

Det senare skedde under avskedstagandet, som här hade getts en speciell och för mig ny form. Familjen hade i dödsannonsen undanbett sig blommor att lägga på kistan, och i stället för den sedvanliga defileringen kallades vi alla – samtidigt – fram att ställa oss runt kistan för slutceremonin. Och det var alltså där, då, som Sofia sjöng ”Jag spelar för livet”.

Då, och dess förinnan under samlingen, uppstod en varm gemenskap. Koret fylldes bit för bit av gamla vänner till både Leif och mig, Vi nickade vänligt till varann, och några gamla kompisar tryckte handen eller nöp mig i armen när de tyst tassade förbi för att hitta en plats i den växande ringen.

Melodikrysset nummer 3 2013

19 januari 2013 11:58 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarer

I dag hade Anders Eldeman ansträngt sig för att få till ett varierat och i några stycken knepigt melodikryss. Tack!

Det började med en riktigt snygg duett, Lill Lindfors och Jacques Werup i den senares ”Gör mig lite levande” och slutade med en inte alltför rolig version av Lill-Babs’ hit från 1959, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, signerad Stikkan Andersson.

Vi fick höra så väl spansk flamenco med Zapateado som svensk ringdans (”Och jungfrun hon går i ringen”) med The Real Group.

Svenska schlager från olika epoker förekom också.

Svårast tror jag kanske många hade med en inte så känd Sylvain-skapelse, ”Det sjunger någonting inom mig”, som ursprungligen var med i en film med Tutta Rolf från 1935, ”Under falsk flagg”. Fast här hörde vi den med Jan Johansson.

Björn Skifs’ ”Vi bygger oss en båt”, i dag med Lars Roos, tyckte jag det var hyggligt lätt att känna igen.

I mitt fall hade jag det lite knepigare med ”Inte mycket jag behöver” med Thomas Eriksson, mer känd som Orup.

”Babysitting boogie” med Gunwer Bergkvist är inte så vanlig, men där fick vi ju en del ledtrådar från Eldeman.

”Johnny the Rocker” hör väl inte till de allra mest spelade låtarna Magnus Uggla har gjort. Här hörde vi den dessutom i en version jag aldrig tidigare hade hört, med Olle Ljungström. Jag kollar lite i efterskott: Jo, den gjordes förstås i ”Så mycket bättre” som jag aldrig någonsin har tittat på.

Också ur Beatles’ stora repertoar hade Eldeman valt en mindre vanlig låt, ”Maxwell’s Silver Hammer”, signerad Lennon-McCartney – men här skulle svaret bli Ringo Starr.

Jag har alla skivor med The Beatles, och mycket också med Kim Larsen. Med den senare hörde vi i dag ”De smukke unge mennesker”.

Själv är jag i den där åldern då man älskar mycket gammaldags musik.

Irving Berlins ”Puttin’ On the Ritz” gillar jag således, även om dagens discovesion inte var den bästa versionen jag har hört.

Men med ”All Of Me” (1931) i Billy Mays tappning var jag fullt nöjd.

Tommy Körberg & Monica Nielsen

18 januari 2013 7:35 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Ur a discs intressanta utgivning väljer jag ytterligre en skiva, värd att hålla tillgänglig. Följande var infört i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1978 (1 juni):

Tommy Körberg & Monica Nielsen

…med hjärtat fllt av trots” (BS 770314, distribution Brevskolan) heter en ny LP med kampsånger som a disc har producerat för ABF. Sjunger gör Tommy Körbrg och Monica Nielsen och ABFs kammarkör. Framför allt Tommy Körberg gör en utomordentlig insats. Arrangemangen, också de utmärkta, står Georg Riedel för. Till sin hjälp har han en samling skickliga musiker, bland annat Rune Gustafsson, gitarr, Egil Johansen, trummor, pukor, percussion, Björn J:son Lindh, piano, flöjt, clavinett, elpiano, Pekka Pohjonen, elbas, Weine Renliden, trumpet, och Janne Schaffer, gitarr. Musikaliskt har det blivit en både spännande och välspelad skiva.

Tommy Körberg gör ”Arbetsmannen”, valsmelodin ”Kom med oss kamrat”, ”Signlen” (”Grandola”), ”Det unga gardet” och BrechtsSolidaritetsssång” i versioner som väl kan mäta sig med de bästa inspelningar man hittills har hört. Ett extra plus vill man sätta för hans insjungning av ”Ingen rubbar oss”, det vill säga ”We Shall Not Be Moved” som översxattes i samband med utgivningen av ”Upp till kamp!, men hittills inte har funnits på grammofon.

Monica Nelsen sjunger bland annat ”Oss alla unga”, ”Arbetets söner” och ”Ett enat folk”.. Men framför allt är hennes version av ”Internationalen” hörvärd: Den börjar med Monicas stämma enhsam, lågmäld. Så inträder kör och musik. Och så vidgas ”Internationalen” till något stort, gripande, märkligt.

Proletariatets tidiga visor

17 januari 2013 13:33 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Arbetarrörelsens alltför kortlivade äventyr i skivbranschen, a disc, skulle vara värd ett äreminne – a disc var ett uttryck för en sånglig rörelsekultur som i dag är ett minne blott.

Här ett exempel på en skiva som borde finnas tillgänglig även i dag; min recension i Aktuellt i politiken (s) publicerades i nummer 6 1978 (23 mars):

Proletariatets tidiga visor

Fred Lane har på ”Vi smida” (a disc BS 770822, SAM-distribution) samlat ett urval av proletariatets visor före och under industrialismen. På sidan ett dominerar det förindustriella samhället med lantmän, drängar, kolbönder och hantverkare. På sidan två finns bland annat ”Gruvkarlsvisa från Norberg”, ”Norbergsstrejken” och ”Lump-Lenavalsen” (som handlar om strejkbrytare). I ett häfte i skivmappen finns både texterna och utförliga noter om sångerna och deras historia.

Fred Lane har inte gjort skivan ensam. Medverkar gör också Lasse Englund, gitarr, Kjell Westling, blåsinstrument, Kalle Almlöf, fiol, Tomas Lundkvist, dragspel, nyckelharpa och sång, Ove Ronström, fiol. säckpipa, sång, Annika Nordström, sång, cittra, Hans Alatalo, sång, trmporgel, och Ingvaer Lundfeldt, sång, bastuba.

Musikaliskt knyter skivan an till äldre sångtradition, även om man förmodligen i det enskilda fallet ibland kan ifrågasätta hur väl det lyckas. Hur som helst är ”Vi smida” ett bra exempel på vad arbetarrörelsens eget skivbolag, bland annat, bör ge ut, nämligen sådant som hör hemma i arbetarrörelsens eget kulturarv. Det är märkvärdigt att det tydligen har behövts en engelsman för att genomföra det. (Men han har gjort ett gott jobb!)

Nu väntar vi på bandningar med levande traditionsbärare, såna som vi hörde på ABF-forum.

Lasse Tennanders genombrottsskiva

16 januari 2013 12:09 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Lasse Tennander var inte helt ny som artist när jag först fick korn på honom. Den första skiva jag hörde med honom var hans LP från 1976, ”Alla är vi barn i början”, och jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1976 (10 juni):

Rädd att flyga

Håkan Nyberg är SKPs Carl Larsson. Omslaget till Lasse TennandersAlla är vi barn i början” (Oktober OSLP 511) är den mest fantastiska revolutionära idyll man kan tänka: Man och hustru sover i sängen under ett rött täcke. På bordet urdruckna tekoppar och röda tulpaner samt Gnistan, Mao Tse-tungsOm praktiken, om motsättningar”, en FNL-bössa och en stencil. På väggen Ho Chi Minh. I bokhyllan Karl Marx’ ”Kapitalet” i tre band och LeninsValda verk” i fyra. Bredvid det sovande barnet en kanin med röd fana och en byggkloss på vilken man kan läsa bokstävrna SKP. Vid barnsängens fotända ett paket Lenina (!) nattblöjor. Olof Palme och en lika oförarglig åt SÄPO, tror jag de flesta socialdemokrater skulle kunna skriva under på Lasse Tennanders texter. Det Tennander säger om Palme kompenseras mer än väl av det han har att säga om Jan Myrdal: ”När denne mycket privilegierade författare kan skriva så självgott, ja nästan föraktfullt, då blir jag rädd.”

Inte heller har vi något att invända mot vad Tennander har att säga om Kissinger och Gatsby-vågen. (Den senare låten ingår förresten i en hemskt rolig parodi på nattradion.)

Vad som mest gör Tennander så sympatisk är avsaknaden av den tvärsäkerhet, som man så ofta finner i grupper typ SKP. I ”Rädd att flyga” så heter det så här:

Men den som erkänner att han tvivlar
han vet att han är svag
och han som vet att han är svag,
han är också stark!

Musiken är inte märklig men utgörs bitvis av hygglig rock.

Ur skivarkivet: Motståndssånger från och solidaritetsarbete för Chile

15 januari 2013 13:57 | Musik, Politik | 2 kommentarer

I Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1975 (13 mars) kunde man på notissidan Apropå läsa följande:

Venceremos – vi ska segra

Chile angår oss” heter en samlings-LP med kampsånger och folkmusik från Chile. Man får höra Violeta Parra, Angel och Isabel Parra, Victor Jara, Quilapayun och Inti-Illimani i sammnlagt elva sånger.

Med på skivan finns också Salvador Allendes sista tal (läst av Göthe Maxe) och tre dikter av Pablo Neruda (lästa av Adèle Lundvall).

Utgivare är Arbetarrörelsens bokkafé med Tidens bokhandel, Slottsgatan 19, 703 61 Örebro. (Postgiro 88 21 91-0. Telefon: 019/13 34 45).

Skivan kostar (inklusive moms och porto) 30 kronor. Beställer man tio skivor eller fler får man dem för 27 kronor styck.

Utgivningen av skivan är ett led i arbetarrörelsens Chile-insamling. 10 kronor från varje skiva går till Chile-insamlingen.

Som bilaga får man svenska översättningar av texterna. Översättningarna har gjorts av Lena Molin, Jacob Branting och Jan Hammarlund.

Så res dig nu
och se på dina händer,
och för att växa
grip din broders hand

sjunger Victor Jara i en fram till nu outgiven inspelning av ”Bön till en arbetare”, utsmugglad ur Santiago de Chile av Rapports Jan Sandström.

Jara, vars fingrar militärerna bröt på den beryktade fotbollsstadion, uppmanades att spela på sin gitarr med sina stympade händer.

Jara sjöng och dödades.

* * *

Den här skivan finns naturligtvis inte längre att köpa – kanske hittar man den dock antikvariskt men knappast till det priset. Och Arbetarrörelsens bokkafé är väl, antar jag, som alla andra sådana ställen nedlagt.

Men skivan är värd att påminna om, inte bara för innehåll och musik. Den är ett vittnesbörd om det breda och radikala internationella engagemang som fanns i sjuttiotalets mer folkrörelsartade socialdemokrati. Arbetarrörelsen hade en egen chileinsamling, och dess solidaritetsarbete med det chilenska folket var mycker omfattande.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^