Den balkaniserade skolan

I dag är det skolavslutningsdag. Viggo är sjuk, men Birgitta och jag följer Kerstin och Klara i spåren till Domarringens skola. en gång i världen också Kerstins och hennes syskons skola.

Domarringen är en fin gammal skola, gradvis både utbyggd och upprustad – bättre skolmiljö kan barn inte få. Vi samlas tillsammans med föräldrar oh andra anförvanter i den väldiga skålformade grässlänt som vetter mot skolans baksida. Solen gassar, och eftersom avslutningsceremonin med alla sina sånger drar ut på tiden, drar vi gamlingar oss periodvis in under skuggan av de träd som finns bakom oss.

Mitt problem, var jag än befinner mig, är att jag inte ser mer än de människor som står närmast mig alldeles tydligt. Högtalarnivån är heller inte så stark, men då och då hör jag tonerna av de sommarsånger och sommarpsalmer som barnen sjunger.

Den här avslutningen gör mig vemodig, dock inte av sentimentala skäl, snarare då politiska.

Jag upplever ju dagligen hur ambitiös lilla Klara, som vi senare gör sällskp hem med, är. Hur det kommer att gå för henne och för brorsan Viggo vet dock ingen, hur ambitiösa de än är. Morfar får försöka trösta sig med att det är rätt långt kvar till jobb och att stå på egna ben för lilla Klara, som just har avslutat första årskursen.

När jag kommer hem, dricker jag en kopp kaffe och läser en väldig, en både klok och rasande debattartikel av professor Svetker Sörlin i Dagens Nyheters kulturdel, ”Den svenska skolans ödesväg” (DN 12 juni 2013).

Varför gjorde ingen något när katastrofen för den svenska skolan blev allt mer uppenbar? frågar Sörlin och svarar själv: ”Därför att en politisk doktrin om valfrihet och marknad under en period överordnades sans och ansvar.”

Sörlins slutsats är att det har gått som det har gått därför att ”för samhället som helhet har ingen längre något ansvar”.

Skolan har balkaniserats. Och nu skenar utvecklingen: ”Stora koncerner avvecklar skolor som om de vore skofabriker. Riskkapitalbolag säljer sina ’produkter’ vidare för hundratals miljoner till nästa ägare, som måste få tillbaka satsade pengar och mer till.”

Sörlin är så outspoken att han i en jätteartikel i DN också passar på att tvåla till Dagens Nyheters ledarsida för att den deltog i den kampanj som förstörde den mycket mer jämlika skola vi hade i Sverige innan den här utvecklingen kampanjades i gång.

Vore det något med socialdemokratin, skulle den nu i den här frågan medge att den är medskyldig till balkaniseringen av den svenska skolan. På den här punkten gick partikongressen inte tillräckligt långt. Men det är inte för sent än. Tro mig – den som medger sina misstag och är beredd att ändra sig vinner i respekt och tilltro.

Melodikrysset nummer 23 2013

Solen lyser över vår blommande trädgård i Öregrund, och man frestas att skriva under på GES’ – Anders Glenmarks, Thomas ”Orup” Eikssons och Niklas Strömstedts – budskap i en av dagens låtar i Melodikrysset, ”Stanna världen en stund”.

Nej, i dag var krysset inte särskilt svårt. Det enda jag inte klarade utan att googla var artisten från Melodifesivalen 2010, detta trots att jag lyssnade mig igenom hela uttagningsomgången. Men inte kom jag ihåg Sibel och ”Stop” för det.

Inte för att jag har lyssnat särskilt mycket på Toto heller, men det var ganska lätt att hitta bandets namn när man hade första och sista bokstaven. ”Don’t Change My Heart” hette låten.

Hjärta och smärta är ju välkända ingredienser i all slags populärmusik. I dag fick vi flera exempel.

”Sad Songs Say So Much” sjöng Elton John.

”All You Need Is Love” förkunnade John Lennon och Paul McCartney i en beatleslåt från 1967.

”Ta mig tillbaka nu”, vädjade Arvingarna.

Och till den här kategorin får man väl också föra BAOs ”Vår sista dans”, i dag dock med Monika Bring.

Lars Molin, mycket saknad, gjorde en oförglömlig film om ”Tre kärlekar”- (Jag såg förresten att Ted Ström, som gjorde ledmotivet, framträder i Lars Molins och mina trakter, Södergården i Långalma, den 4 juli klockan 11.00-13.00. Välkomna till Roslagen!)

Men vi byter både miljö och tid.

Ruben Nilson själv sällsynt på skiva – läs mer ovan under Kulturspegeln – bedsjöng ofta det Stockholm han bodde i, så i ”Balladen om Eken”. Många av Rubens visor gjordes kända för en ny generation av Fred Åkerström, och i dag fick vi också höra hans dotter, CaisaStina, sjunga den nämnda sången.

I en annan stad i ett helt annat land, England, verkade länge Georg Friedrich Händel. I dag fick vi höra ett smakprov ur Händels ”Water Music”, vilket skulle leda oss till det sökta ordet, vatten.

Inte lika gammal, men ändå i dag en del av den svenska revyhistorien, är Ernst Rolf.
Ur hans repertoar hörde vi ”En är för liten och en är för stor”.

Avslutningsvis stannar vi till ännu en stund i den gröna värld där jag startade dagens melodikrysskåseri. ”Grön kväll i Margretelund” är en underbar visa. Undra på att jag har allt med dess skapare, Olle Adolphson.

En dag med solsken och vita mössor – och den student vi firade hade gjort ett imponerande jobb

Annas mellanflicka Amanda är en ganska ovanlig person. Inte för att hon tog studenten i dag – det gör väldigt många. Men den här Amanda är en osedvanligt begåvad och dessutom strävsam tjej. Jag tittade på hennes studentbetyg och häpnade: en hel lång beygssida i stort sett bara med betyget MVG i ämne efter ämne. En gång i världen tog jag själv studenten med skolans bästa betyg det året, men Amandas betyg slår mitt med hästlängder. Man kan i och för sig säga, att hon har haft ovanligt lätt för sig – hon fick hoppa över en årskurs – men fysiska och andra problem, främst reumatism, har sen gjort att hon fick gå om sista gymnasieåret.

Sen finns det en bredd och en intelligens hos henne, som gör det möjligt för henne inte bara att komma in på vilken utbildningslinje hon ville; här om året vann hon till exempel en mycket kvalificerad svensk skoltävling i matematik. Men den här tjejen har i stället växlat in på ett helt annat spår: hon vill gärna bli violinist, och hon tog följaktligen studenten vid Nordiska musikgymnasiet på Liljeholmen.

Vi samlades på skolgården för att ta emot de nybakade studenterna, främst förstås Amanda. Solen brände över väntande anhöriga och vänner, men när de vitmössade unga trädde ut, sjöng de först för oss – givetvis ”Studentsången”, men i det här fallet med professionell bravur.

Men sen var det dags för den här skaran att springa ner för trappan och möta anhöriga, som väntade med skyltar och blommor. Jag och Birgitta hade med oss blommor från vår egen trädgård i Öregrund. Birgitta hade komponerat en bukett med vitblommande körvel, allium, midsommarblomster och akleja. Min bukett gick främst i blått – också akleja, trädgårdsklint, lupin och bondsyren – men också några kvistar vit syren.

Bland oss som firade Amanda fanns förstås hennes systrar Ella och Sara, samt flickornas numera frånskilda föräldrar, Anna och Cai. I vår familj har vi aldrig låtit skilsmässor övergå i livslång fiendskap; vi själva hade till exempel sällskap från och så småningom tillbaka till Uppsala med Annas far Bengt och hans fru Inger.

Cai skjutsade i sin bil Amanda till Annas hus i Rinkeby, men vi övriga åkte tunnelbana mellan Liljeholmen och Rinkeby. Där anslöt gradvis allt flera, bland annat vår son Matti med sin dotter Ella. Lill-Ella verkade vara mest begeistrad i Annas hund Sudden.

Alla gästerna bjöds på mat, med på grill hemlagade hamburgare som huvudrätt.

Samtalen flöt samtidigt bland oss som satt vid uteborden. Jag och Birgitta hittade sittplatser alldeles bredvid Amanda och hennes pojkvän Fritiof Palm, en studie- och studentkamrat från samma skola. Vi fick omedelbart en bra kontakt med honom, kanske för att också vi är mycket musikintresserade.

Så småningom skulle Fritiof gå hem till sitt eget studentfirande, som hade lagts lite senare, och efter ytterligare en stund åkte också Amanda dit.

För Amanda väntar nu en välförtjänt utlandsresa tillsammans med mamma. Anna har aldrig gjort vanliga charterresor med sina flickor, men hon har lovat var och en av dem en långresa efter studenten. Snart åker Anna och Amanda således till Kina, dit Anna själv gärna länge har velat komma, eftersom hennes bästa vän från hennes egen gymnasietid, också en Anna, arbetade och var gift i Kina – tyvärr dog den här Anna i alldeles för unga år. Jag är samtidigt alldeles säker på att den mycket kloka och nyfikna Amanda kommer att få ut mycket ur mötet med den kinesiska kulturen, mycket att minnas hela livet.

Melodikrysset nummer 22 2013

Jag börjar med att avslöja luckorna i mitt musikkunnande, de ljudillustrationer där jag har fått ta nätet till hjälp.

Jag begrep visserligen att det sökta svaret skulle bli rött, men vad hette den här låten, och vem gjorde den känd? Jo, ”Lady In Red” respektive Chris de Burgh.

Amanda Fondell minns jag vagt från Melodifeswtivalen, men hennes Idol-bidrag ”All This Way” har jag inget som helst förhållande till.

För att hålla fast vid melodifestivaltemat gillade jag mycket bättre ”Dover-Calais”, som Style kom trea med 1986. Eldeman hade förresten med den här låtens skapare, Tommy Ekman och Christer Sandelin, också i förra krysset.

Martin Stenmarck har däremot aldrig vunnit mitt öra, och jag har därför all förståelse för att hans ”Las Vegas Show” hamnade på 19de plats i Eurovision Song Contest 2005 i Kiev.

Nu tror ni förstås att min musiksmak premierar sådant som den gamla Ernst Rolf-schlagern ”Se farfar dansar gammal vals”.

Men min musiksmak är ganska varierad.

Jag gillar Chubby Checkers ”Let’s Twist Again” – har dansat till den också i yngre dar.

Jag gillar likaså Dana Dragomirs panflöjt-version av ABBAs ”Chiquitita”.

Jag har inte ens något emot att se gamla västernserier som ”High Chaparral”.

Och jag hör till kategorin som gärna lyssnar både på opera och operett, den förra genren i dag representerad av Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr”.

Jag har tidigare varit inne på Anders Eldemans fäbless för upprepningar. Ytterligare ett sådant fall inledde dagens kryss: I dag fick vi höra ”Jag drömde i natt att jag hade en katt” ur den första filmatiseringen av Astrid Lindgrens historia ”Luffaren och Rasmus” (1955). Där spelade Åke Grönberg luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ur en av Walt Disneys filmklassiker fick vi höra Pinocchio själv sjunga. Den som kan den hisorien vet, att den här lilla figuren fick liv trots att han var tillverkad av trä.

Jag har inget mot välskrivna deckare heller – jag har samlat ett hyggligt stort urval av de bättre i genren i ett antal bokhyllor här i Öregrund. Där finns också Gösta Unefält representerad – jag gillar småstadstämningen i hans serie om polisen i Strömstad. Och jag har sett filmatiseringarna också, där Stefan Ljungqvist spelar den något valhänte hjälten Evald Larsson. Fast just i dag hörde vi Ljungqvist sjunga ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady”.

En gnutta flax önskar jag också mig själv när det blir dags att åtgärda det ögonproblem jag skrev om i går.

Melodikrysset nummer 21 2013

För min del fick jag anstränga mig en del för att lösa dagens kryss. Men det som är svårt för den ene kan vara lätt för den andre och tvärt om.

David Bowies ”Space Oddity” hade jag till exempel inte hört, men ledbokstäverna pekade på att svaret borde bli David, och det lät som han.

Yngre krysslösare kan ha haft svårt att känna igen Martin Kochs ”Lyckan”, men sen fick de ju både titeln och artisten som sjöng in sången, Karin Juel.

Också Bee Gees, i dag med ”My Destiny”, var lätta att identifiera med hjälp av de ledbokstäver man så småningom fick, alltså om man inte redan är förtrogen med deras musik.

Elvis Presley är däremot så stor och fortfarande så ofta spelad, att de flesta nog genast förknippar ”Please Release Me” med hans namn. Och väldigt många vet säkert också, att hans residens hette Graceland.

Själv är jag också ganska slängd på gamla svensk schlager.

Charlie Norman gjorde till exempel en jazzig version av Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, bakom vilken det inte var purlätt att känna igen låten så som Lill-Babs ursprungligen gjorde den. Därmed inget ont sagt om Charlie Norman.

Ibland konstruerar Anders Eldeman kryss där samma artist eller upphovsman förekommer två gånger. Magnus Härenstam förekom i och för sig inte som svar i någotdera fallet, men han fanns med i en TV-serie och en film, som gav svaren till två av frågorna.

Självklart har jag, eftersom jag har haft barn i rätt ålder för det, sett honom i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Och jag har också sett honom i Lasse Hallströms film ”Tuppen” från 1981. Ur den hörde vi i dag ”Världen är full av violer”, signerad Nils Perne och Sven Paddock.

Låtar som ”Vill ha dig i mörkret hos mig” – det förekom flera stycken – förknippar vi med paret Christer Sandelin och Tommy Ekman.

Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ var också lätt att känna igen – märk dock att det sista sökta ordet för att passa in i krysset måste skrivas med bokstäver, två.

I Melodifestivalen 2008 sjöng Christer Sjögren ”I Love Europe”. För egen del älskar jag Europa mer än Christer Sjögren, men min kärlek omfattar mera dess särpräglade kulturer och olika språk än den byråkratiska överbyggnad som kallas EU.

Tält är ju också ett slags överbyggnad fast av en trevligare sort, särskilt när där spelas Knäpp upp-revy. Två klssiska knäppuppare, Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, hördes i dag i det ljuvliga numret ”Tänk dig en strut karameller”.

”Nu är den förbannade sommaren här” sjöng Bengt Sändh i sin klassiska ”Vals om sommaren”. Bengt har faktiskt varit här i Öregrund, i samband med inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”, men vore han här nu och såg vår trädgård, med körsbärs- och plommonträd i full blom och äppelträd och syrener på väg att slå ut, skulle han nog revidera sin uppfattning om sommaren.

Eurovision Song Contest: Sverige kom på fjortonde och femtonde plats – men halvvann samtidigt

I fallet Robin Stjernberg gick det som jag trodde: inget vidare. Men hans bidrag, som hamnade på fjortonde plats, klarade sig ändå snäppet bättre än det andra helsvenska bidraget, ”Waterfall”, som representerade Georgien.

Och ett slags halv seger fick vi ju också: Sångerskan som vann tävlingen åt Danmark är halvsvenska.

Mina sympatier och aversioner har jag ju redovisat tidigare, så jag ska inte upprepa dem, bara konstatera att jag inte begriper vad det är som får folk att rösta på det ena elle det andra sättet.

Melodikrysset nummer 20 2013

Man kan väl inte hävda att dagens melodikryss var särskilt svårt. Det innehöll visserligen en ljudillustration som låg helt utanför det jag över huvud taget inte hade hört talas om, men jag rullade upp det här, eftersom svaret såg ut att bli Adam. Jag googlade på Adam och American Idol, som nämnes, och fick upp Adam Lambert, och så testade jag några ord som kunde utgöra titeln, och den visade sig vara ”What Do You Want From Me”.

Gyllene Tider hör i och för sig inte heller till det jag brukar lyssna på stup i kvarten, men här var det lättare att komma på namnet. Och sen fick vi ju också låttiteln, ”Juni, juli, augusti”.

En del melodifestival- och eurovisionsschlagerlåtar blev det förstås också i dagens kryss, som sändes från Malmö.

Norske (från början vitryske) vinnaren 2009 Alexander Rybak var ju lätt att känna igen – hans ”Fairytale” är en sån där låt som genast sätter sig i ljudminnet, alltså en riktig schlager.

Från Norge kom också Nick Borgen, som 1993 tävlade i den svenska Melodifestivalen med ”We Are All the Winners”. Borgen kom tvåa.

1990 kom Loa Falkman sist i den svenska delen av tävlingen med ”Symfonin”. Att den förtjänade bättre har senare bevisats av att den blev ganska populär.

I Melodifestivalen 2006 tävlade Rednex med ”Mama Take Me Home”, en frejdig låt som jag tyckte var värd en bättre plats än den sjätteplats den fick.

Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har fått en helt privat innebörd för mig. När min kusin Kreete hade dött, var jag på hennes begravning nere i Skåne, och i kyrkan sjöng ett av hennes barnbarn ”Ta mig till havet”, eftersom den var en av Kreetes favoritsånger. Hennes aska fördes sedan av familjen till hennes och min egen estniska hemby Juminda och ströddes där – på Kreetes egen begäran – i Finska viken utanför vår lilla kustby.

Tvärs över Finska viken ligger Finland, dit vi flydde i februari 1944 och där vi bodde i åtta månader det där krigsåret – estniskan och finskan är ju släkt med varann, och den där krigssommaren lärde jag mig en hel del finska ord, som inte är identiska med motsvarigheterna i estniskan. Långt, långt därefter hade vi här i Uppsala en finsk dagmamma för våra barn, och jag minns att jag under en period ofta, när jag var och hämtade barnen, hörde ”Kaunis nainen” spelas på gammofon eller sjungas av barnen. Vad har nu det här med dagens melodikryss att göra? Jo, den låt jag hörde heter i original ”Pretty Woman”, stor hit 1990.

Fast våra barn har förstås också hört och sjungit hela den mer normala barnviseskatten, till exempel ”Bä, bä, vita lamm”, en av dagens ljudillustrationer.

Pensionärskategorin – som jag själv hör till – fick sitt den också: Förr hörde vi ofta ”Vill ni se en stjärna” sjungas av Zarah Leander i radion. Det är en sång från sent tjugotal, till ursprunget tysk: ”Wenn der weisse Flieder Wieder blüht”.

Den som kan tyska förstår då att den har en sommarasocciation, och då passar det väl bra att avsluta dagens svarsredovisning med ytterligare två somriga låtar.

Vi hörde den ljuvliga ”Summertime” ur George Gershwins ”Porgy and Bess” från 1922.

Och så ett mer hotfullt budskap, signerat Tomas Ledin: ”Sommaren är kort”.

Geografisk och annan förvirring

Andra semifinalomgången av Eurovisionsschlagern led delvis av samma brister som den första omgången, men den rymde också några inte helt ointressanta bidrag.

Jag har ingenting till övers för den politiska utvecklingen i Ungern, men landets bidrag – ”Kedvesem” med Byealex (Alex Márta) var faktiskt ganska bra akustisk pop. Íslands bidrag, ”Eg á lif” med Eythor Ingi tyckte jag själv var betydligt bättre än Norges upphaussade ”I Feed You My Love” med Margaret Berger, men det kan ju ha att göra med att jag föredrar artister skolade i musik från musikalvärlden framför sådana som har skördat lagrar i Idol.

De flesta av de låtar som fann nåd inför mina öron kom med, till exempel Maltas låt med akustiskt komp och Finlands glada popdänga med Krista Siegfrids, ”Marry Me”” – detta trots att hon har medverkat i ”The Voice” – men Lettlands bidrag ”Here We Go”, som det var lite fart på i alla fall, lyckades inte ta sig till finalen.

Varför i helvete Greklands bidrag gick vidare – jag tänker då inte främst på den märkliga titeln ”Alcohol Is Free” utan på den röriga musiken – liksom falsettsången från Rumänien övergår mitt förstånd.

Och sen förstår jag inte hur det här kan anses vara en tävling mellan nationerna i Europa. Varför accepterar man att Georgiens bidrag är skrivet av två svenskar, att musiken i Azerbajdzjans bidrag är skriven av en grek och att musiken i Armeniens bidrag är skriven av en gammal medlem av Black Sabbath?

Och hur kan Israel anses vara en del av Europa?

Just ingen riktig jävla schlager

Så har då den första delfinlen i Eurovision Song Contest genomförts, men än har jag inte hört någon låt som får mig själv att utbrist i lovsång.

Danmarks upphaussade bidrag, ”Only Teardrops” med Emmelie de Forest, är väl hygglig, men den gör mig heller inte entusiastisk.

Emmelie har dansk mamma och svensk pappa och har bott i Stockholm, läser jag om henne, och det leder mig in på ytterligare ett spår. Vitrysslands bidrag ”Solayoh” hade faktiskt schlageregenskaper, som sångerskan, Alyona Lanskaya, lyckades framhäva, men det som gör mig tveksam är i det här fallet inte den vedervärdiga regimen i Vitryssland utan att upphovsmännen till låten heter Martin King och Marc Paelinck, namn som inte låter särskilt vitryska i mina öron.

Det här. liksom annat, tyder på att Eurovision Song Contest inte längre är en tävling mellan Europas olika länder och dessas olika musikkulturer utan allt mer ett slags Idol på alleuropeisk nivå. Mitt gamla hemland Estlands bidrag ”Et uus saaks alguse”, i och för sig en inte helt oäven ballad, sjöngs av Birgit Õigemeel, som har gjort sångkarriär via estniska Idol. Artisterna från flera olika länder har deltagit i för mig okända tävlingar som The Voice.

Den här alltså inte slumpmässiga avslipningen av allt som kunde tolkas som nationell identitet gör, att jag för egen del lyssnar lite extra noga, när det någon gång kommer något avvikande. Ett exempel är Kroatiens lite folkmusikinfluerade bidrag ”Mižerja”, med sex operasångare som kallar sig Klapa S Mora.

Andra försöker skilja ut sig från mängden genom klädsel (Moldavien) eller märklig scenshow (Montenegro). Båda dessa slogs ut, men vidare till final gick den serbiska tjejtrion Moje 3 med ”Ljubav Je Svuda”. De här tre tjejerna slog rekord i fråga om vulgär klädsel.

Melodikrysset nummer 19 2013

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svåraste jag har löst – egentligen hade jag problem bara med en enda fråga, och det var en fråga där jag lätt kände igen musiken. Den var hämtad ur Jules Verne-filmatiseringen ”Jorden runt på 80 dagar”. Trasslet berodde på att jag först inte förstod att Anders Eldeman bara var ute efter den första siffran i talet i filmtiteln, alltså åtta.

Annars brukar jag ju ha problem med titlar på TV-serier, men så fort jag hörde temat ur ”Vi möts igen”, i original ”We’ll Meet Again”, kände jag igen den. Kanske har den förekommit tidigare i krysset, men eftersom jag också associerar till andra världskriget bör jag väl ha sett åtminstone något av den i TV.

Och på tal om TV: ”Viva España” associerar jag, som aldrig har sett ”Så mycket bättre”, inte med Olle Ljungström. Men med lite detektivarbete på nätet klarar man ju det mesta.

Och för att fortsätta på TV-linjen, innehöll även dagens kryss ett par frågor med melodifestivalanknytning, i båda fellen bidrag som jag i dag tyckte lät bättre än när jag ursprungligen hörde dem.

Wille Crafoord sjöng ”Missarna” i tävlingen 1993.

Och ”Salt And Pepper” med Marie Serneholt hörde vi så sent som 2012.

Kanske beror min ökade tolerans på att jag för egen del tycker att tävlingen med tiden har blivit Så mycket sämre.

Men dess gamla stjärnor står sig än. Agnetha Fältskogs röst, i dag i ”When You Really Love Someone”, står sig väl, trots att hon under så långa perioder har hållit sig borta från scenen.

Och för att fortsätta på ABBA-linjen: Benny Andersson är ju fortfarande ständigt aktiv, även om det nu var ett tag sen han skrev sin ”Födelsedagsvals till Mona”, den som vi i dag hörde med bland andra Orsa spelmän.

En annan dam skildrade Calle Jularbo i ”Drömmen om Elin”, som i dag också skulle ge oss ordet dröm – fast egentligen var väl Jularbos verk en bearbetning av ”Borgholmsvalsen”. Själv är jag dock mest glad över att vi i dag slapp höra den med Peter Himmelstrands sockersöta text.

Det där gulliga tycker jag mer hör hemma i barnvisornas värld, i dag representerad av Felix Körlings klassiker ”Har du sett min lilla katt?”.

I den mer vuxna musikvärlden tycker jag det alltid är kul med stilbrytningar. I dagens musikval kan ”Hambo om bakfoten” med Svend Asmussen och Eric Ericsons kammarkör tjäna som exempel. Inte minst Ericson, nyligen avliden – själv mötte jag honom i OD-sammanhang – var ett musikaliskt geni.

CajsaStina Åkerström har jag aldrig mött personligen, däremot hennes far, Fred Åkerström, som hade skrivit ”Oslo”, som hon sjöng i dag. Fred medverkade vid det jättelika lanseringskonserten för min sångbok ”Upp tiill kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Från sjuttiotalet, 1973, härstammar också ”No More Mr Nice Guy” med Alice Cooper, tidigare känd som Vincent Damon Fumier. Det lät fortfarande bra.

Sjuttiotalet var ingen dum tid.