I bitterljuv ton men ändå hårtslående

I arbetet med texten om den just avlidne Pete Seeger (1919-2013) letar jag fram texten till och även hans insjungning av ”Turn! Turn! Turn!”, och lite senare lyssnar jag på hela LPn från 1962 där den ingår, ”The Bitter and the Sweet” – mitt exemplar är numrerat CBS SBPG 62488).

Skivan är inspelad på The Bitter End, belägen på 147 Bleeker Street i Greenwich Village i New York – jag har varit där, fast senare.

Seeger ackompanjerar sig själv, till att börja med på tolvsträngad gitarr, men lite senare plockar han också fram banjon – och till exempel ”Around and Around Old Joe Clark” blir på så sätt ett smittsamt stycke square dance.

Traditionella melodier från USA och de brittiska öarna – den skotsk-amerikanska ”Barbara Allen” är ytterligare ett exempel – blandas med melodier från Spanien och USA; en av de senare är signerad Leadbelly, Huddie Ledbetter.

En underbar (och rolig) bro slås mellan de här båda delarna i världen i en låt signerad Malvina Reynolds, ”(I Want to Go to) Andorra”. Hennes längtan dit visar sig ha att göra med att landets hela försvarsbudget är på $ 4.90!

Föga förvånande sjunger Pete Seeger här också sin egen ”Where Have All the Flowers Gone?”, vars text är en adaption av en passage i Michail Sjolochovs ”Stilla flyter Don”. Du hittar sångtexten plus en svensk översättning ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den och ytterligare en av sångerna på den här skivan, ”We Shall Overcome”, finns också i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – och självklart finns även i det här fallet både originaltext och svensk översättning överförda också till Kulturspegeln, Sångtexter.

När jag gav ut ”Upp till kamp!” 1970, skrev jag förstås till Pete Seeger och bad om tillstånd att få återge de texter han hade skrivit eller var inblandad i. Jag fick så småningom ett svar, där han inte så mycket bekymrade sig om den pekuniära ersättningen. Men eftersom jag hade skrivit att syftet med boken var att återupprätta arbetarrörelsens klassiska sångtradition, ville han ge mig ett gott råd: Förlita dig inte alltför mycket på det skrivna ordet!

Själv sjunger han nu tillsammans med änglarna – om alltså han har rätt och jag fel i religiösa frågor – sin egen ”Turn! Turn! Turn! (To Everything There Is a Season)”, vars text han hämtade ur Predikaren. Själv nöjer jag mig med att lyssna på hans egen insjungning på den här skivan.

Pete Seeger, 1919-2014

Så dog han då till sist, Pete Seeger, men han var ju faktiskt 94 år.

Han var långt in i sin mycket höga ålder en levande och fortsatt verksam legend, som hade sjungit ihop med och/eller inspirerat många av de allra största inom amerikansk folkmusik i vid mening, sådana som Woody Guthrie, Bob Dylan, Joan Baez och Bruce Springsteen.

Hans soloskivor är oräkneliga, men han har också framträtt och gjort skivor tillsammans med grupper.

Redan runt 1940 var han med om att bilda The Almanac Singers, som utöver honom själv bestod av bland andra Lee Hays, Woody Guthrie, Bess Lomax, Sis Cunningham, Mill Lampell och Arthur Stern. Den här gruppen var uttalat agiterande och sjöng bland annat på fackföreningsmöten.

Ett ännu större publikt genomslag fick hans grupp The Weavers, vars ”Goodnight Irene” blev en landsplåga inte bara i USA utan också här i Sverige. I The Weavers, som blev den första riktigt stora folksånggruppen, ingick, förutom Seeger, Lee Hays, Fred Hellerman och Ronnie Gilbert.

Jag ser att Carsten Palmaer på Aftonbladets kultursida (29 januari 2014) gör ett stort nummer av att den nu så hyllade Seeger var kommunist, men i meningen medlem i kommunistpartiet var han det under relativt kort tid i unga år, från 1941-1950. Däremot var han fortsatt socialist, också det ett mycket tvivelaktigt ställningstagande i USA, och mycket riktigt hörde han till de kulturpersonligheter, som förföljdes under McCarthy-eran.

Och politiskt radikal fortsatte han att vara genom att mycket aktivt engagera sig i de svarta amerikanernas frihetskamp och mot Vietnamkriget och även USAs krig i Irak.

Under senare delen av sitt liv blev han också en mycket aktiv miljöaktivist.

Mer om den politiskt radikale Pete Seeger kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Musik, Seeger, Pete. Där finns också artiklar om ett antal av hans skivor.

Som sångare förkroppsligade Pete Seeger begreppet folksinger.

Mycket av det han har sjungit in – jag skulle tro att jag har åtminstone Sveriges största samling av Pete Seeger-plattor, vinyl så väl som CD – är traditionellt material, till exempel ballader från USA och de brittiska öarna men också sånger från Afrika, Latinamerika, ja alla världens hörn.

Men i motsats till många andra är han inte bara traditionsbärare utan sjunger gärna också sånger som uttrycker protest och kräver radikal förändring.

Fast till formen är varken de sånger han själv skrev eller de han tolkade det vi kallar kampsånger, och de kan ibland ha poetisk eller ironisk form och ändå vara lika hårtslående. Har krigets förödelse skildrats mer brutalt än i den bittervackra ”Where Have All the Flowers Gone”? Kan medelklassens strävsamma men likformiga liv skildras mer träffsäkert än i hans tolkning av Malvina Reynolds’ ”Little Boxes”? Kan politisk kamp få ett mer poetiskt (och samtidigt lika uppfordrande) uttryck än i ”If I Had a Hammer”, som han skrev tillsammans med Lee Hays? Lyckades han inte bredda den amerikanska medborgarrättsrörelsen till att omfatta också allt flera vita genom sin insjungning av ”We Shall Overcome”? Bidrog han inte även till att bredda stödet för de svarta sydafrikanernas kamp genom att sjunga ”Wimoweh”, Solomon Lindas ”Mbube? Var inte hans ”Waist Deep In the Big Muddy” en fantastisk sång mot vietnamkriget?

Och klarare än många andra amerikanska radikaler ställde han sig också på arbetarklassens sida, sjöng ofta och gärna ”Which Side Are You On?”, med text 1932 av gruvarbetarhustrun Florence Reece.

Jag är inte religiös, men det var Pete Seeger, och var och en bör ju ha rätt att i samband med död och begravning hedras i enlighet med sin egen tro.

Pete Seeger skrev 1954 en sång som till innehållet ligger mycket nära sin förlaga, som man hittar i Predikaren i Bibeln.

Den spelades in av The Limeliters 1962; året därpå sjöngs den in av Judy Collins.

1965 blev den en jättehit med The Byrds.

Turn! Turn! Turn!

Text (med bibeltext ur Predikaren som förlaga) och musik: Pete Seeger, 1954

Chorus:
To everything (turn, turn, turn)
There is a season (turn, turn, turn)
And a time for every purpose under heaven.
A time to be born, a time to die
A time to plant, a time to reap
A time to kill, a time to heal
A time to laugh, a time to weep.

A time to build up, a time to break down
A time to dance, a time to mourn
A time to cast away stones
A time to gather stones together.

A time of war, a time of peace
A time of love, a time of hate
A time you may embrace
A time to refrain…from embracing.

A time to gain, a time to lose
A time to rend, a time to sew
A time of love, a time of hate
A time of peace…I swear it’s not too late.

Pete Seeger har själv sjungit in den här sången på LPn ”The Bitter and the Sweet” (Columbia CL 1916, 1962), som senare också gavs ut som CD.

Text, noter och gitarrackord finns i ”The Bells of Rhymney and Other Songs and Stories from the singing of Pete Seeger” (Oak Publications, 1964). Där finns också några tilläggsverser, som Pete sjöng tillsammans med sina barn.

Palmepriset till Rosa Taikon, en viktig markering också med anledning av romernas allt mer utsatta situation

I fredags var jag och Birgitta i Riksdagen för att närvara vid utdelningen av 2013 års Olof Palme-pris. Det har genom åren tilldelats en rad internationellt bemärkta personer, men i år gick priset till en svensk, Rosa Taikon. Svensk, ja – men också rom, därmed en företrädare för en folkgrupp som nu åter utsätts för en tilltagande diskriminering. Jag behöver där inte nöja mig med att hänvisa till vad romer i länder som Rumänien och Ungern utsätts för – en del av dem drivs hit för att tigga ihop pengar till familjens överlevnad och lever här, även vintertid, under omständigheter som vi har fått ta del av i TV. Polisen i Skåne har fört särskilt register över romer, så väl åldringar som små barn, alla tydligen – oberoende av faktiskt leverne – misstänkta för att vara åtminstone presumtiva brottslingar.

Rosa Taikon, själv en mycket skicklig skilversmed – jag och Birgitta var i november 2011 på vernissagen till hennes utställning på Nordiska museet – tilldelades 2013 års Olof Palme-pris ”för sin livslånga kamp för mänskliga rättigheter”, och hon skrädde inte orden i fråga om det jag skriver om ovan, när Pierre Schori hade läst upp motiveringen och hon ur Lisbet Palmes hand tillsammans med ytterligare personligt understrykande av motiveringen mottog priset, 75.000 USD.

Rosa uppehöll sig i sitt tacktal främst vid romernas åter igen allt mer utsatta läge men framhöll också, att hon såg priset inte som något som gavs bara till henne själv utan också till hennes nu avlidna syster, Katarina Taikon. Jag har skrivit om mina publiceringar av texter av Katarina, till exempel om Katizi, i samband med att jag skrev om Rosas utställning på Nordiska museet – se vidare ovan under Kulturspegeln, Konst & museum.

Och liksom vid den vernissagen medverkade vid prisutdelningen i Riksdagen Hans Caldaras och medmusiker.

Efter prisceremonin fick vi tillfälle att hälsa på både Rosa Taikon och Lisbet Palme, även paret Palmes söner Mårten och Joakim som vi känner sen gammalt. Och på vägen ut hade vi en pratstund med bland andra Stefan Löfven.

Under mottagningen efteråt återsåg jag många gamla vänner, bland annat arbetskamrater från min tid på den socialdemokratiska partiexpeditionen.

* * *

Palme-priset har genom åren tilldelats bland andra Cyril Ramaphosa, Václav Havel, Hannan Ashrawi, Anna Politskovskaja, Aung San Suu Kyi och Kofi Annan.

Melodikrysset nummer 4 2013

I går var jag och Birgitta först i riksdagshuset i samband med utdelningen av Palme-priset. Priset gick i år till Rosa Taikon, vilket är en välbehövlig markering med anledning av romernas åter igen utsatta situation. På kvällen gick vi på Dramaten och såg Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.

Jag ska senare skriva om båda de här sakerna, men nu är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Dagens kryss innehöll en del jättelätta saker men också frågor som inte var alldeles lätta, för mig i alla fall.

Det började lätt, med Kjerstin Dellert och ”O, min Carl Gustaf”. Själv håller jag mig hellre till Emil Nordlander än till kungaparets bröllop.

Alice Tegnérs barnvisevärld är jag förtrogen med allt sedan min egen skoltid. Så visst känner jag igen ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”.

Och jag känner omedelbart igen ”Med en enkel tulipan”, signaturmelodin till ”Det ska vi fira”, Jules Sylvains melodi, som man ofta förr hörde i Harry Brandelius’ tappning.

Vi som är lite äldre minns också ”Fly Me To the Moon” med Frank Sinatra.

Och jag har allt med the Beatles på skiva, så också ”All You Need Is Love”.

Annat var lätt för oss som länge har löst Melodikrysset. ”Mustang Sally” har varit med tidigare.

Instrumentfrågan kunde man klara, om man lyssnade noga på Viva Voce. Bakom rösterna hördes både orgel och luta.

Lisa Nilsson har jag hört i många sammanhang, inte bara på skiva utan också i TV och i radions sommarprogram. I dag hörde vi henne i ”Var är du min vän”.

Också dagens två andra svenska sångerskor har jag hört i olika sammanhang, men i de fallen var det lite knepigare att komma på vilka de var.

”Karneval” med Ewa Roos minns jag helt enkelt inte.

Och också Lena Andersson har jag förstås hört – men jag kopplade henne inte omedelbart till ”Hasta mañana”, som skrevs av bland andra Benny Andersson.

Helt utanför den musikvärld som jag brukar lyssna på befinner sig Danny Saucedo. ”Todo el mundo”/”Dancing In the Streets” är ingenting jag kan påminna mig att jag har lyssnat på förut.

Och i mitt åttiotalslyssnande finns också en del luckor. I en av dem hittar man ”Every Time You Go Away” med Paul Young.

Men jag är å andra sidan, med hjälp av de ledbokstäver jag får ihop och lite letande på nätet, hyggligt skickad i att till slut lösa hela Melodikrysset.

Och på vägen dit lär man sig ju också ett och annat nytt.

Melodikrysset nummer 3 2014

I går var det vår bröllopsdag, så jag uppvaktade Birgitta med en stor vårbukett, och på kvällen bjöd jag henne på bio och restaurang. Hon hade valt ”12 Years a Slave”, vilket knappast har att göra med vårt förhållande, som för övrigt har varat mycket längre, och sen gick vi på Hambergs och åt ett jättestort, dubbelt fat med skaldjur.

Men i morse var det Melodikrysset som gällde som vanligt, eftersom det var lördagsmorgon.

Dagens kryss var inte särskilt svårt, för mig i alla fall.

Det enda jag fick fundera lite över var ”Jag marscherar vid din sida, min soldat”, insjungen av Yvonne Norrman.

Resten var lugna gatan.

Mig lyckades Anders Eldeman inte förvilla ens genom att spela Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” på finska.

Jag är också tillräckligt gammal – dessutom gammal radiot – för att minnas Dean Martin i ”Sway” (1954).

Och ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao har jag i min egen skivsamling, inte bara för att den här CDn innehåller deras tonsättningar och insjungningar av dikter av Gustaf Fröding. Jag känner också till dem, eftersom sonen, Matti Dahl, och hans band har spelat förband åt Mando Diao.

Jag gick i skolan under en tid då man fortfarande sjöng psalmer där, och i mycket unga år gick jag i söndagsskola i mitt Juniskär söder om Sundsvall, så jag behövde inte hinten om ”Titanic” för att känna igen ”Närmare Gud till dig”.

Och för att hålla kvar vid filmvärlden: Jag har läst J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” och vet således utan Enyas hjälp att en mycket åtråvärd ring där är gjord av guld.

Melodifestivalerna och Svensktoppen är mig också bekanta, så visst minns jag till exempel Roger Pontare och ”När vindarna viskar mitt namn” från Melodifestivalen 2000, så även ”Euphoria” med Loreen – den senare ingick i en dubbelfråga tillsammans med ”Känn ingen sorg, Göteborg” med Håkan Hellström.

Över huvud taget var den populärmusik som spelades i dag oftast mycket lätt att känna igen, så till exempel ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”, som Alf Robertson 1977 gjorde efter Tim T Halls ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”.

Jag har redan nämnt Mando Diaos Fröding-skiva, men över huvud taget innehöll dagens kryss mycket som jag själv har på skiva.

Självklart har jag ”Maj på Malö” med och av Evert Taube, och texten, där det förekommer en handelsman Flinck, minns jag också. Texten finns förresten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också duon Simon and Garfunkel, Paul Simon och Art Garfunkel, har jag allt av på skiva, så dem kan jag identifiera så fort jag hör ”Mrs Robinson” och det andra som spelades.

Och Miriam Makeba har vi en jättesamling skivor med allt sedan LP-tiden, så ”Pata Pata” har vi i flera olika versioner – förr i världen spelades den ofta som dansmusik på hustruns Social Evenings för Hammarskjöldfondens kursdeltagare från olika länder i Afrika.

Därmed är vi också tillbaka vid hustrun, Birgitta, och med tanke på det vi firade i går passar det väl bra att avsluta dagens kryssredovisning med en sång, signerad Olle Adolphson, också han rikligt representerad i vår skivsamling: ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Melodikrysset nummer 2 2014

Nej, vintern har inte rasat ut, som det påstås i ”Längtan till landet” – den har snarare börjat: För första gången på evigheter har den tidiga lördagmorgonen känts ljus, detta på grund av snön som har fallit. Men här skulle den här sången ju också ge oss just ordet vinter.

Dagens melodikryss sändes från Falun, och Anders Eldeman hade påpassligt lagt in ett par frågor med dalaanknytning.

Dels fick vi lyssna på två masar, Charlie Norman och Putte Wickman.

Dels fick vi höra den legendariske revykungen Ernst Rolf sjunga ”Bättre och bättre dag för dag”.

Vi fick vidare höra Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”. Den som sjöng här var Lotta Engberg.

Men den har faktiskt sjungits in av två olika sångerskor med samma antal bokstäver i förnamnet. Den andra, Helen Sjöholm, fick vi dock också höra i dag, i hennes fall tillsammans med Tommy Körberg och BAO, i den redan nämnda Ernst Rolf-sången ”Bättre och bättre dag för dag”.

BAO är uppenbarligen en favorit hos Anders Eldeman, och inte mig emot. Detsamma gäller den oförliknelige M A Numminen, som också jag har praktiskt taget allt av på skiva. Så i förhållande till honom gäller en av de mest kända titlarna, signerade av honom: ”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig”.

En lite större, fast bara aningen större, siffra förekommer i barnklassikern ”Om pappa ville ge ja’ en femöring, vet mamma”, som här dock skulle leda oss till en nu i sinnevärden försvunnen myntkategori, öre.

Sen var det som vanligt en rad låtar om kärlek med i Melodikrysset också.

Amy Diamond sjöng ”Your Love”.

Östen med resten kom först på tionde plats i Melodifestivalen 2002, men jag tycker nog att deras ”Hon kommer med solsken” egentligen var värd en bättre placering.

Och budskapet i ”Who’s Gonna Follow You Home” med Jerry Williams var ju inte att ta miste på.

Det är ju lördag i dag, så det passade bra att Cat Stevens fick sjunga ”Another Saturday Night” i dagens kryss.

Men så här mitt i vintern längtar vi väl, den nyfallna snön till trots, också efter ”One Morning In May”, för att avslutningsvis citera Hoagy Carmichael.

Fast dess förinnan måste vi slänga ut granen.

Trettondagskonsert med operamusik

I söndags flyttade vi, efter helgfirandet i Öregrund, in till Uppsala i lagom tid för att hinna gå på trettondagskonsert i Musikens hus.

Det var ett en smula ovanligt inslag i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester, detta för att programmet bestod av nummer ur operarepertoaren vilka exekverades av av två sångsolister, mezzosopranen Katarina Giotas och tenoren Ivan Magrì.

Både sångsolisterna och orkestern under ledning av Paul Mägi var förvisso hörvärda i konsertens första halva, som helt bestod av partier ur Jules Massenets (1842-1912) ”Werther” (1891), men trots att vi här inte ens konfronterades med den unge Werthers värsta lidanden, kändes det här inte som rätt öppning för just en trettondagskonsert.

Med detta vill jag verkligen inte avfärda Messenet. Han återkom för övrigt efter pausen med ”Meditation” ur ”Thaïs” (1894), där Klara Hellgren gjorde ett lysande violinsolo.

Över huvud taget vill jag, trots att den här konserten mest var ett sångsolistprogram, också lyfta fram orkesterns insatser, till exempel i Gaetano Donizettis (1797-1848) ouvertyr till ”Don Pasquale” (1844) och ”Aragonaise” ur George Bizets (1838-1875) ”Carmen” (1875).

Med det här vill jag på intet sätt nedvärdera sångsolisterna – det här var främst deras afton.

Katarina Giotas sjöng utmärkt ”Acerba Voluttà” ur ”Adriana Lecouvreur” (1902) av Francesco Cilea (1866-1950), ”Mon coeur s’ouvre à ta voix” ur ”Samson et Delila” (1877) av Camille Saint-Saëns (1835-1921) och ”Habanera” ur ”Carmen” (1875) av Georges Bizet (1838-1975).

Ivan Magrì, som visade sig vara en italiensk publikcharmör inte bara i fråga om röstresurserna, gjorde några nummer av några av sina berömda landsmän: ”Che gelida manina” (”Så kall ni när om handen” ur ”La bohème” (1896) av Giacomo Puccini (1858-1924) och så två stycken komponerade av Giuseppe Verdi (1813-1901): ”La mia Letizia infondere” ur ”I Lombardi alla prima crociata” (1843) och så den berömda ”La donna è mobile” ur ”Rigoletto” (1851).

Publiken blev i den senare delen av konserten allt mer entusiastisk, och applåderna lockade in solisterna till (väl förberedda, antar jag) extranummer: mer ur ”Carmen” och närmast outslitliga ”O sole mio”.

* * *

Eftersom det var helgkväll, bjöd Birgitta mig och Anna, som även hon fanns i publiken, på middag efteråt och hade därför beställt bord på en av Uppsalas bästa restauranger, Peppar Peppar, belägen på Suttungs gränd 3 alldeles nära Centralstationen.

Birgitta och jag beställde samma mat, till förrätt löjrom med västerbottenspaj, rödlök och gräddfil och till huvudrätt reninnanlår med mer västerbottenspaj plus kantarellsås och ljumma rotfrukter. Anna valde annan mat och åt också efterrätt. Vi avslutade med var sin dubbel espresso.

Melodikrysset nummer 1 2014

Nytt år och en serie nya melodikryss, och årets allra första var väl en lagom blandning av jätteenkla frågor och knepigheter.

Vad som är knepigt är, som jag brukar skriva, avhängigt av vad man inte brukar lyssna på.

För egen del har jag inget förhållande till ”I Wanna Know What Love Is” och Foreigner, så här fick jag till slut googla, men det jag fick upp stämde med alla bokstäver jag vid det laget hade fått ihop.

Sex Pistols är inget jag har fyllt skivhyllorna med, men jag känner ju till dem, så det var inte våldsamt svårt att landa på att det var Johnny Rotten (John Lydon) vi hörde i ”Anarchy In the UK”.

Tommy Nilsson är uppenbarligen en av Anders Eldemans favoriter, så ofta kan man gissa på honom om man inte känner igen rösten eller låten. Men ”Amelia” har ju spelats en hel del.

Fast för egen del känner jag bättre till Maruschka från Petrograd, kanske för att jag en gång i världen på salig A disc har skrivit mapptext till Björn Arahbs och Monica Nielsens fina skiva med Ture Nerman-material. Fast i dag var det Harry Brandelius som sjöng ”Skeppar Sjöstrands farväl”, som den här sången heter.

Det här med skeppare leder oss tämligen osökt över till ”Till havs”, som vi ju oftast brukar få höra med Jussi Björling.

Den har varit med förr i krysset, så också ”Törnrosa var ett vackert barn” med Rolf Lassgård.

Därmed är vi inne på barnvisor. En av de mest kända är ”Imse Vimse spindel”, där det går ömsom upp och ömsom ner: för spindeln, regnet och solen.

Fantomen var dock i dag inte hämtad från någon serietidning utan från Stora operan: ”Music of the Night” hör hemma i Andrew Lloyd Webbers ”Phantom of the Opera”.

Men som oftast innehöll Melodikrysset ganska mycket material från svensktopps- och popvärlden.

Det var för all del Bonnie Tyler som gjorde originalet, ”It’s a Heartache”, men i dag skulle vi kunna den svenska versionen, ”Om du går nu”, en dansbandsfavorit.

Gick gjorde man däremot inte i ”Isabella”. Där förflyttade man sig i stället ”på en bicycle gjord för två”, av Eldeman förenklad till cykel.

Ett ännu mer avancerat fortskaffningsmedel skulle man behöva för att kunna tillmötesgå Ted Gärdestads önskemål, ”Jag vill ha en egen måne”. Det var 1972 som svenska folket grubblade över hur det här skulle gå till – låten låg 14 veckor på Svensktoppen.

Enklare – och vanligare – önskemål framförde Nanne Grönwall i ”Håll om mig”. Den sjöng hon i Melodifestivalen 2005, och själv tyckte jag den var bättre än Martin Stenmarcks ”Las Vegas”, som vann.

Och så går vi då i mål med Kent och ”Ingen kunde röra oss”. Också plattor med Kent finns i mina skivhyllor.

Till slut önskar jag alla mina medkryssare ett gott, ja ett bättre nytt år. Inte minst när det gäller politiken.

Ett bättre nytt år!

Vid min ålder är förhoppningarna inför ett nytt år inte längre så himlastormande. För egen del är jag nöjd, om jag får leva något år till. Men barnen och barnbarnen önskar jag allt gott.

Jag ser också gärna att det lilla förtroende den sittande regeringen har kvar ytterligare eroderas, för att sedan ända i att den förlorar makten. Jag ser fram mot ett regeringsskifte, men jag skulle ju helst se att socialdemokratin förmådde att formulera ett socialdemokratiskt alternativ i stället för den socialliberalism light som i dag är kännemärket åtminstone för stora delar av partiledningen.

Men att steg för steg byta ut de där socialliberalerna (S) får väl bli nästa projekt.

* * *

Nyårshelgen tillbringar vi Öregrund, där gräsmattorna fortsatt är lika gröna som i höstas, då vi bommade igen huset för ett par månaders vintervila.

I går, på nyårsafton, var det min tur att laga mat, och jag dukade fram en måltid, som har hämtat inspiration från resor i unga år till sydligare nejder.

I början av 1960-talet var jag med på en socialdemokratisk ombudsmannaresa – jag var själv då deltidsarvoderad ombudsman i Studentförbundet – till Israel, och jag hade av min gode vän Hans O Sjösröm tipsats om vänner till honom på en kibbutz i norra delen av landet, som jag kunde besöka och på så sätt också få en iblick i hur kibbutzer fungerade. Jag hade med mig min kompis partiombudsmannen Sören Thunell, och vi stannade också kvar över natten i ett av kibbutzens enkla gästhem. Nästa morgon åt vi frukost i matsalen, och där fick vi något som jag tyckte var gott: skivor av tomater och gul lök, givetvis odlade på kibbutzen.

Vid senare besök i forna Jugoslavien och Grekland fann jag, att det här, tillsammans med bland annat rökt lammkött, kan varieras till olika mycket närande och framför allt goda mål.

Så jag har nu i åratal lagat en plockmåltid, som har sina rötter i östra medelhavsregionen.

Man skär alltså strimlor av kött från en rökt lammfiol, och finns det ingen sådan i affären, kan man – har jag upptäckt – faktiskt också använda sig av rökt kalkonlår.

Till detta serverar jag skivade tomater, skivad gul lök, strimlad isbergssallad, svarta oliver, pepperoni och stänger av fetaost. Det här är i sig så smakrikt, att någon särskild kryddning inte behövs.

Till det här lägger man lämpligen också vitt bröd av baguettetyp.

Rött vin går utmäkt till det här, men vi har generellt – självvalt, av hälsoskäl – övergått till att dricka lättöl eller vatten till maten. I det här fallet är lättöl att föredra.

* * *

Nyårsaftonen i övrigt tillbringade vi till stor del framför TVn.

Vi tycker fortfarande, trots vår egenvalda helnykterhet, att ”Grevinnan och betjänten” närmast är ett måste på nyårsafton.

Bland det vi sedan också såg i TV fanns en långfilm, ”Butch Cassidy och Sundance Kid” – jag ska försöka återkomma till den.

Fast senare, fram mot tolvslaget, bytte vi till radio: hörde diktuppläsningen och lyssnade på domkyrkornas klockor runt om i Sverige – det senare har inget med tro att göra. Radion bjöd också på musik i nyårsnatten.

Redan före tolvslaget fick dock radion konkurrens av ljudet av smällare och raketer, och en lite stund öppnade vi också glasverandans dörr ut mot trädgården och beskådade de färggranna fyrverkerier, som sprakade och förgrenade sig mot natthimlen.

På själva tolvslaget drack vi var sitt glas bubbel, numera alkoholfri Chapel Hill, inköpt av mig på Konsum.

Ett gott, ja ett bättre nytt år önskar jag er alla!

På midvinterbesök i Öregrund

Efter julens intensiva umgänge med barn och barnbarn söker vi lugnet och tvåsamheten: packar ett par väskor med ombyten och förstås böcker, filmer och musik och tar bussen till Öregrund. Där har sommarhuset nu stått tomt och oanvänt i ett par månader – men det är inte helt utkylt, eftersom vi konstant, bland annat för att skydda vattenledningssystemet, har svag grundvärme på.

Vi kommer ut en bit in på eftermiddagen, så det börjar snart skymma. Här blir det mycket mörkare än inne i Uppsala. Efter en snabb måltid – estniskt surbröd bakat av Kerstin, med skivor av Birgittas julskinka och lite apotekssenap till nybryggt kaffe – gör Birgitta en runda utanför det vi kallar tallgrinden och återvänder med enris, som hon ställer i ett stort höganäskrus med vatten. Hon berättar att det verkar ha blåst mycket vid något tillfälle: här och där ligger nedfallna grenar.

Själv går jag runt i huset, drar upp persiennerna, sätter tillfälligt på elelementen på högt temperaturtal och tänder alla lampor – det senare tränger inte bara undan mörkret utan bidrar även en smula till uppvärmningen. Jag sätter också i gång datorn vi har här ute i sommarhuset.

Och så diskar jag efter smörgåslunchen. Samtidigt passar jag på att diska de mattallrikar Kerstin gav oss i julklapp. Det är ytterligare några i Arabias serie Flora, som vi sedan länge har som huvudservis i vårt sommarhus. Det senare är ingen tillfällighet – den här servisen har ett mycket somrigt blommönster. Vi har lite olika många av delarna av den här servisen – delarna är köpta under lång tid, några i taget. Det blir fint att ha flera, nu när familjen har förgrenat sig. Men vid det här laget tillverkas Flora inte längre. Man måste hålla utkik efter fler delar på antikvariat.