Varför kallas det här fortfarande för Melodifesivalen?

Nu har jag sett och hört tre av delfinalerna i årets upplaga av Melodifesivalen, och jag undrar hur många av tittarna/lyssnarna som skulle gå i land med att sjunga något av de bidrag som hittills har förekommit.

Förr betydde schlager en melodi som slog, något som hade en refräng eller något annat som omedelbart fäste sig i minnet, men numera verkar man tävla med scenshow. Det jag själv minns av en av de två finallåtarna, ”Busy Doin’ Nothing” med Ace Wilder, är några mörkhyade gentlemen i fångdräkter.

En av de där (sångligt/musikaliskt) hopplösa pojkspolingarna, Oscar Zia, tog sig också vidare till final. Varför vet jag inte. Kanske är det för att andra barn röstade på honom, ibland flera gånger.

Varför ”Echo” med Outtrigger och ”All We Are” med State of Drama tog sig vidare till Andra chansen är också svårbegripligt. Särskilt som de slog ut ”Around the World” med Dr Alban och Jessica Folcker.

Men tydligen betyder scenrutin och tidigare meriter inte längre någonting i den här tävlingen. Så ut åkte – redan i steg ett – även Shirley Clamp med ”Burning Alive”.

Och ut i första omgången åkte också den enda låten i den här deltävlingen, som hade vissa schlagerkvaliteter, ”En enkel sång” med CajsaStina Åkerström. Men hon stod ju där bara och sjöng alldeles ensam, så det gick ju inte.

Fast själv skulle jag tycka det vore intressant, om man förbjöd alla ljus- och sceneffekter och alla ovidkommande dansare med flera och i stället tvingade deltagarna att tävla med en avskalad låt och sin egen sångförmåga.

Shelley tillbaka hos Uppsala kammarorkester

Kvällen startade olyckligt, vilket inte berodde på krogen jag, Birgitta och Anna åt middag på, Brasserie Höganäs. Fiskgrytan jag åt var god och vällagad, men jag råkade få en stor del av en flaska lättöl rakt i famnen, på skjortan över magen och sen resten ner i skrevet.

Nog sagt om detta.

* * *

Nå, lite sur var jag nog ändå, när jag lyssnade på det inledande stycket med Uppsala kammarorkester, för kvällen ledd av en av dess tidigare dirigenter, Howard Shelley, till lika pianist – också vid det här tillfället i dubbelrollen som pianist och dirigent.

Ouvertyren till Fredrik Mendelssohns (1809-1847) ”Heimkehr aus der Fremde” gjorde mig kanske inte riktigt tänd.

Däremot var jag mycket begeistrad i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pianokonsert nummer 4 i G-dur”, både vad gäller pianosolona och orkesterpartierna. Beethoven åstadkommer här, liksom i flera andra sammanhang, överraskande kombinationer.

Musiken efter pausen lämnade mig mer oberörd, och jag tror inte att det främst berodde på att jag inte är bekant med de verk som spelades då och tonsättarna bakom dem.

Den brittiske tonsättaren Gerald Finzi’s (1901-1956) ”Ecologue för piano och stråkorkester” med sin melankoliska stämning grep mig inte riktigt.

Och Charles Gounods (1818-1893) ”Symfoni nummer 1 i D-dur” har förvisso både elegans och spänst, men för egen del tyckte jag, att den musikaliska helheten trots flera utmärkta partier ändå inte gick rakt in i hjärtat.

Bevara Musikens hus, med det slags inriktning Magnus Bäckström gav det!

Efter årtionden av kommunala strider fick Uppsala äntligen sitt Musikens hus, det konserthus landets fjärde och fortsatt växande stad alltför länge har saknat.

Huset blev vackert och akustiskt välfungerande, men för att blidka den högljudda motståndarsidan, också i Stadshuset, bantades en del funktioner ned för att sänka kostnaderna. Det här gav en del idiotiska effekter, bland annat i fråga om hisskapaciteten.

Verksamheten, ledd av VD Magnus Bäckström (med gedigen egen bakgrund i Musiksverige), har varit spännande och haft en kvalitativt hög nivå.

Att den inte har gett riktigt så stora intäkter som man i de inledande kalkylerna räknade med är knappast Magnus Bäckströms fel. De här kalkylerna var nog delvis gjorda också för att övertyga den skeptiska opinion, som alltså fanns även i Stadshuset.

Magnus Bäckström har jobbat hårt för att dra stor publik till Musikens hus och därmed öka husets intäkter, och han har då också mixat ett programutbud, som har dragit olika slags grupper av publik till huset. Det senare har dock aldrig skett på bekostnad av kvaliteten i utbudet.

På det hela taget verkar han i mitt perspektiv – jag har lång personlig erfarenhet av kommunal kulturpolitik och är också, bland annat genom egna besök, väl förtrogen med musikutbudet i vårt Konserthus – ha lyckats väl med programsättningen.

När jag nyligen läste kritik (från anställda i huset) mot hans sätt att leda den dagliga verksamheten i Musikens hus, såg jag det mest som det slags gnöl mot chefer man finner på alla arbetsplatser. Men nu, när meddelandet om Magnus Bäckströms avgång som chef för Musikens hus har slagit ner som en bomb, ser jag något mycket mer oroande. Bäckström – som vanligt fridsam i sitt uttryckssätt – avslöjar i en intervju i Upsala Nya Tidning vad det här egentligen handlar om:

– Det har pågått en diskussion om verksamhetens inriktning ett tag. Styrelsen vill att den ska utvecklas från kulturell till mer nöjesinriktad, kommersiell. Då har jag sagt att det är ingenting för mig, att jag inte är rätt person att leda den verksamheten, säger Magnus Bäckström till UNT.

Om det är på det här sättet, handlar det inte längre om Magnus Bäckströms person. Han är för övrigt en känd profil i Musiksverige och kommer säkert, även om han just nu inte har något nytt jobb i sikte, att få attraktiva bud från andra håll.

Däremot är den här bortträngningen en präktig kulturpolitisk skandal.

Melodikrysset nummer 7 2013

Nej, jag uppskattade inte att behöva stiga upp före halv sju i morse och sen – före morgontoalett och frukost – starta lördagen med att lösa Melodikrysset. Det tog en stund att få i gång hjärnan.

Dessutom spelade Anders Eldeman i dag ganska mycket musik, som jag inte genast spontant kände igen.

Lady Gaga, i dag med ”Applause”, hör till exempel inte till de artister som jag brukar lyssna på.

Och för att hoppa över till en person som jag gillar både som skådespelerska och som – faktiskt! – politisk aktör: Lena Endre förknippar jag inte med sång, så det tog en stund innan jag kom på, att det var hon som sjöng ”Akta dig”.

Jag är ju, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men lustigt nog klarade jag däremot omedelbart Arvingarna som upphovsband till ”I vår undervattensvärld”.

Inte heller har jag sett ”Beverly Hills Cop”, på svenska ”Snuten i Hollywood”, men jag känner åtminstone till den. I det här fallet använde jag signaturmelodin, ”The Heat Is On”, till att få min teori om TV-serie bekräftad.

The Doors ingår inte i min ansenliga och breda skivsamling, men till slut kom jag i alla fall på att det var de som gjorde ”Light My Fire”.

Som jag tidigare har bekänt, har jag inte förrän nu på slutet följt ”Så mycket bättre” i TV, men trots detta var det ganska lätt för mig att komma fram till att den som vi hörde i Lena Phs gamla hit ”Det gör ont” var Darin (Zanyar).

Därmed glider vi över på de – för mig – lätta frågorna.

Många äldre schlager hade – i motsats till flertalet låtar som förekommer i dagens Melodifestivalen – lätt för att fastna i musikminnet.

En sådan är ”Under ekars djupa grönska”, som vi minns bland annat med Carli Tornehave.

En ännu mer minnesvärd skapelse är skalden Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”, tonsatt av Gunnar Turesson. Miljön i den är Ven. ”Flicka från Backafall” finns förstås också med i filmen ”Flickan från Backafall” från 1953.

Jag har varken läst Jan Guillous bokoriginal eller sett filmatiseringen av ”Arn”, men i det fallet har Anders Eldeman redan tidigare spelat ”Snö” med Laleh, så inte heller det var svårt.

The Beatles har jag allt av och med på skiva, så det var inte särskilt svårt att känna igen dem genom ”Maxwell’s Sliver Hammer”.

Och för att hoppa till något helt annat: Sven Arefeldt, en mycket känd artist i mina yngre år, var alltid trevlig att lyssna på. I dag fick vi inte höra honom själv utan Roland Cedermark i en låt som Arefeldt gjorde på svenska, ”Hjärtats röst”, i original C&W-sången ”Jealous Heart”.

Och så slutar vi med lite TV-program:

”Gäster med gester” var, framför allt i sin första version, ett mycket underhållande TV-program.

Kakmonstret, vars svenska röst var Ernst Günther, fanns med i ”Sesam”, i original ”Sesame Street”.

Och ”Norge, Norge, det är ett ruttet land” sjöng Moltas Eriksson i ”Mosebacke Monarki”. Den svenska texten var Hasses och Tages, men i Lonny Donegans engelska original sjunger man ”Lively”.

Nu ska jag äntligen göra morgontoalett och äta frukost.

Lite längre fram på dan ska jag och Birgitta åka till Åkersberga för att fira Annica som fyller 70. Grattis, Annica!

Grånade socialister möts igen

Dagen börjar för min del med ett besök på Vårdcentralen, ett av många i raden för att fastställa den dagliga Waran-dosen. Provet skickas till Hjärtmottagningen på Akademiska, och därefter får jag besked om hur många tabletter jag ska ta per dag under den närmaste tiden.

När jag är hemma igen, ringer telefonen; Birgitta tar samtalet. Det visar sig, att den som ringer är bådas vår vän från ungdomsåren, Hans O Sjöström.

Jag har redan länge vetat, att Hans O och hans hustru Lill har sålt sitt hus en bit från Märsta och i stället skaffat en lägenhet här i Uppsala. Men de bor inte i vårt bostadsområde, och vi har heller inte kommit oss för med att hälsa på hos dem eller bjuda dem hit till oss. Så nu föreslår Birgitta, att vår gamle vän , som snart ska gå på promenad, ska titta in hos oss. (Hans hustru har fortfarande lärartjänst, men snart ska även hon gå i pension.)

Under senare år har vi setts bara i samband med jämna födelsedagar, så det finns mycket att berätta om hur vi har det. Grånade, äldre och fysiskt svagare är vi alla tre, och vi har också drabbats av likartade åkommor, hjärtproblem och annat sådant. Under ungdomsåren hade vi väl också hjärtproblem, fast av ett helt annat slag.

Nu blir det en hel del om barn och barnbarn.

När våra vägar en gång i världen momentant skildes, tillhörde Hans O under en period den vänster som såg ljuset komma från Kina. Men i dag tror jag nog att han, oavsett vilket parti han röstar på, värderingsmässigt står mig nära – vilket senare säkert också har att göra med att jag för min del, i motsats till en del andra i mitt parti, faktiskt inte har rört mig åt höger jämfört med ungdomsåren.

Utöver om politisk kurs talar vi om böcker och musik och om kulturpolitik, inte minst lokal sådan. Hans O och Lill bor numera alldeles nära Musikens hus. Vi tipsar dem om bra restauranger i närheten av var de numera bor. Vällagad mat hör även det till livets goda.

Vi kommer nog att ses mer i fortsättningen, hemma hos varandra.

Förväntad seger i lördagens deltävling i Melodifestivalen

Jag är inte förvånad över att JEM gick vidare till andra chansen med sin ”Love Trigger”. Den var fartig, och sen kom egentligen inget värt att prisa förrän vi var framme vid låt nummer sex, ”Undo” med Sanna Nielsen, som jag ska återkomma till.

The Refreshments ned ”Hallelujah” försökte locka TV-publiken med konstiga kläder, och dansbandsentusiasterna gav dem åtminstone en plats i finalheatet, men sen åkte de ut.

För egen del var jag heller inte så imponerad av Panetoz, några mörkhyade gentlemen och en finne, men deras ”Efter solsken” tilltalade tydligen så pass många av de röstande, att också de gick vidare till final.

Att Sanna Nielsen skulle gå direkt till final hade de flesta tidningar tippat i förväg. Hon har ju både rutin och kändisskap, och hon gjorde förvisso bra ifrån sig i ”Undo”. Det är en hygglig låt, men den saknar kanske ändå det där lilla extra.

Sanna är för övrigt inte det enda exemplet på att tidigare förvärvad namnkunnighet kan vara en hjälp i en tävling, där verkligen inte alla röstande egentligen kan särskilt mycket om musik. Men när Martin Stenmarck gick vidare till andra chansen, berodde det säkert också på att ”När änglarna går hem” var snäppet bättre än flertalet av de övriga låtarna i det här heatet.

Fast kändisskap ger inte automatiskt framgång i den här tävlingen. Little Great Things hade bra ös i sin ”Set Yourself Free”, men det hjälpte inte att två av medlemmarna är söner till Nanne Grönwall och sonsöner till Benny Andersson.

Melodikrysset nummer 6 2014

Vinter-OS förstör mina och många andras lördagsmorgnar. Ingen tvingar mig dess bättre att höra OS-sändningarna i radio – jag gör det heller inte – men för att bli klar till det med anledning av sportsändningarna tidigarelagda Melodikrysset, stiger jag upp halv sju.

Och det jag då tänker (och ibland säger högt) hör inte till ”Det vackraste”, för att citera Cecilia Vennersten.

Den kom tvåa i Melodifestivalen 1995, så därmed är vi inne på ett aktuellt ämne, också tangerat i dagens kryss i flera omgångar.

Dagens kryss inleddes till och med med en melodifestivallåt, ”Trivialitet” som Sylvia Vrethammar sjöng 2013.

En betydligt mer långlivad melodifestivallåt gjorde Anna Book 1986 med ABC.

2013 deltog även Eric Gadd i Melodifestivalen, med ”Vi kommer aldrig att förlora”. Men vann gjorde han ju inte för den skull.

Då är steget inte långt till hans namne Eric, med Saade i efternamn. Han har väl aldrig hört till just mina favoritet, och inte heller ”Till I Break” har fått mig att bli en av hans fans.

Det här betyder inte att jag för den skull skulle älska alla band och låtar från förr. Tages hade förvisso sina fans, men jag hörde aldrig till dem. Därmed inte sagt att deras Miss BacBaren” var något helt misslyckat.

För övrigt skrevs och framfördes det mycket halvdan musik också förr i världen. Det är bara det att mycket av det där aldrig spelas numera. Däremot plockas pärlorna fram ur skivarkivet. Och de är förstås av vitt skilda slag, och ibland dyker de upp om och om igen.

Vi förknippar till exempel ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis, men den är egentligen mycket äldre. Och här i Sverige minns vi den med Ann-Louise Hansson som ”Är du ensam ikväll?”.

En riktig gammal goding, känd i insjungning av Andrews Sisters, är ”Rum and Coca Cola”. Eldeman frågade vad det sjungs om i originalet, och jag antar att han då efterlyste det svenska ordet för drycken i fråga, rom. Fast i den svenska text, signerad Cornelis, som vi hörde Östen Warnerbring sjunga, är kombinationen en helt annan, hembränt och varm choklad. Det låter rätt jävligt.

Ytterligare två riktiga klassiker spelades.

Vera Lynn gjorde under andra världskriget internationell succé med ”We’ll Meet Again”. Hon sjöng in den redan 1939, men den blev ännu mer berömd genom den film från krigstiden den här låten ingick i. På svenska döptes låten till ”Vi möts igen”.

Ett musikinslag, ”As Time Goes By”, bidrog också till att göra ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman till den succé den blev.

Inte riktigt samma kvaliteter hade TV-serien ”Miami Vice”, som jag faktiskt såg så pass många avsnitt av, att det inte var alltför svårt att komma på, att det var dess signaturmelodi vi hörde.

När det gällde ytterligare en film, var jag däremot tvungen att gissa. Jag har läst mycket Tolkien, men jag har inte sett alla filmatiseringar av hans verk, fast de ledbokstäver jag hade fått genom svaren på andra frågor fick mig att gissa, att den här spelade musiken borde förknippas med ”Hobbit”.

Jag är mer förtrogen med opera än med operett, men dagens operettmusik kände jag lätt igen: ”Du är min hela värld” ur ”Leendets land”. I det här fallet var det Nicolai Gedda som sjöng.

Nu ska jag återgå till morgontidningarna, som jag inte riktigt hann med i morse på grund av det tidigarelagda Melodikrysset. Men det går väl fort att läsa dem också, eftersom de troligen innehåller en massa värdelöst vetande om vinterolympiaden.

Inga solklara val i första deltävlingen i Melodifestivalen

Det är klart att jag har kollat på den första deltävlingen i Melodifestivalen också.

Man kunde, delvis redan i förväg, ana vilka fyra låtar som skulle gå vidare, däremot inte vilka av dem som skulle gå direkt till final respektive till andra chansen.

Personligen tyckte jag att Helena Paparitzous ”Survivor” var den bästa låten, men den gick nu till andra chansen.

Att ”To the End” eller kanske snarare Yohio skulle gå direkt till final var inte så svårt att lista ut. Det här är ju långt ifrån en tävling om bästa låt.

Att Ellen Benediktson gick direkt till final med ”Songbird” var kanske inte så förvånande. Låten är för all del inte så våldsamt catchy, men hon kan i alla fall sjunga, och konkurrensen var ju inte våldsamt stor.

Inte lika självklart var det att Linus Svenning med ”Bröder” skulle gå vidare, i hans fall till andra chansen. Helena Paparitzou befinner sig i en helt annan klass.

Och så en notering lite vid sidan om. Sylvester Schlegels ”Bygdens son”, som kom sist, hade töntdrag – jo – men faktiskt också lite av det där som en gång i världen utmärkte det som benämndes schlager.

Melodikrysset nummer 5 2013

Helt oaviserat las Melodikrysset i dag en timme tidigare. Som tur var, var jag uppe och hade radion på.

I stort sett klarade jag frågorna utan större problem. Dock kände jag inte igen den allra sisat melodin som spelades, möjligen beroende på att det var en filmschlager ur någon film jag inte har sett. Men eftersom bara mittenbokstaven fattades för mig och svaret skulle vara ett ljudfenomen, måste V 13 rimligen bli eko.

Mer film: ”Hajen” har jag aldrig sett, men den hotfulla musiken och ett antal ledbokstäver pekade entydigt på att det var den filmens titel vi skulle hitta.

Också ”The Way You Look Tonight” skrevs ursprungligen (av Jerome Kern) för en film, ”Swing Time”, där den sjöngs av Fred Astaire. I dag hörde vi den med Olivia Newton-John.

Från bio går vi över till musikalscen. Den intogs en gång i världen av Jan Malmsjö, i ”La Cage Aux Folles”. Sen dess har vi otaliga gånger hört honom sjunga ”Vår bästa tid är nu”.

Till Eldemans små knepigheter i dag hörde att spela ABBA på spanska. Jo, ABBA sjöng in en del låtar på spanska, bland dem ”Knowing Me, Knowing You”.

Och så testar Eldeman då och då, om vi har hört och sett ”Så mycket bättre”. Själv har jag inte gjort det förrän nu på slutet, men så våldsamt svårt var det ändå inte att känna igen Olle Ljungströms ”Jag och min far” i Magnus Ugglas tappning.

Melodifestivalens nya omgång startar snart, och som uppvärmning fick vi höra ett antal äldre melodifestivallåtar.

Mona Wessman sjöng Peter Himmelstrands ”Gå och göm dig, Åke Tråk” redan 1968.

”I din himmel” sjöngs av Sonja Aldén så sent som 2012.

Och Lena Ph fick vi se ”Dansa i neon” i Melodifestivalen 1987.

Det senare leder oss tämligen osökt till andra sorters förflyttning, till exempel ”Walkin'”, i dag utövad av Willie Nelson med stöd av Norah Jones.

Ytterligare ett rörelsemönster hittar vi i ”Dansa min docka”, där vi dock skulle nämna den tilltalade i pluralis, bestämd form: dockorna.

Förflytta sig kan man också på havet. Som det heter i visan: ”En sjöman älskar havets våg”.

Och eftersom jag i går var på begravning – se nedan – har jag sparat dagens psalm till allra sist. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” inleds svensk psalm numero 249.

Fast själv ska jag nu fortsätta till ett möte där det inte råder begravningsstämning, Uppsala socialdemokratiska arbetarekommuns representantskapsmöte.

Fore! Fyra golfhistorier av P G Wodehouse på Reginateatern

Före vårt besök på Reginateatern var vi på Güntherska och åt, Birgitta räkmacka och jag laxdito. Gott och mättande – men vi skulle lika gärna ha kunnat äta på vårt egentliga mål, Reginateatern, som den här gången hade servering en trappa upp.

På Reginateratern gavs John Fiskes ”Fore!”, fyra enaktare baserade på historier av P G Wodehouse och med golf som tema.

För egen del har jag aldrig spelat golf – känner inte ens till termer eller regler. Fast ett och annat går ju ändå hem, och den rutinerade Paul Kessel är skicklig nästan vad han än gör.

Primadonna i föreställningen är Andrea Geurtsen, som utöver att kreera golfanknutna roller i samtliga fyra enaktare framför allt sjunger, som vanligt med bravur. Både Björn Sjödin och Anders ”Grosse” Grotherus förtjänar ett omnämnande som kompmusiker.

Min enda invändning mot musiken gäller att varken Duke Ellington (”It Don’t Mean a Thing”) eller Irving Berlin ”(Putting on the Ritz”) hörde hemma i England.

Fast låtarna satt fint i de sammanhang där de hade satts in.