I inledningen till påskveckan

En stor del av gårdagen använde vi för att packa inför flytten över sommarhalvåret till Öregrund. Det blir sammantaget en stor mängd kartonger och bagar och resväskor. Det är många saker som ska med: kläder, böcker, spelfilmer, CD-skivor, tidskrifter (för vidare befordran upp på vinden i sommarhuset), barnbarnens leksaker och inte minst kartongvis med krukväxter. Vi gör alltsammans i ett svep med hjälp av Öregrunds taxi. Nu kommer vi i huvudsak att bo här fram till en bit in på hösten, då alltsammans ska in till stan igen.

Fast nu, när vår dotter Kerstin bor i vår lägenhet och så också hennes båda barn Viggo och Klara varannan vecka, bor vi även i lägenheten i Uppsala de vardagar då barnbarnen behöver hjälp med att komma i väg till skolan.

I Öregrund är det aprilväder. När vi anlände, var det tidvis sol från en molning himmel. Trädgården lyser av blommande blå scilla, och krokus och snödroppar blommar, inte bara i rabatterna. Fast nu regnar det. Inte häftigt, men jag ser regnvattnet rinna utför fönsterrutorna.

Innan regnet kom, hann jag gå en sväng till Konsum. Jag har med middagsmat – tidigare grillade kycklingsvingar – att värma i ugnen, men det finns saker att fylla på i kylen, när man inte har varit här sen nyår. Konsum här har ett lockande bestånd av varor, både den ryska salami jag gärna använder på någon av mina frukostmackor och de rökta och färska läckerheter från havet vårt lokala fiskföretag förser butiken med.

Och så har den här konsumhallen en så genomtrevlig personal. I dag möter jag Annica bland hyllorna, och när hon frågar hur jag och Birgitta mår, handlar det om omtanke från en gammal vän. Vi står en stund och pratar, också om det sorgliga faktum, att vår konsumbutik i Svartbäcken i Uppsala ju kommer att läggas ner.

Här i Öregrund finns inget sånt hot. Tvärt om är Konsumhallen Öregrunds största och bästa butik, där flertalet ortsbor och även oerhört många sommargäster väljer att handla. Här har, för inte så våldsamt länge sen, ICA-butiken nere i hamnen gått i konkurs – faktiskt varit stängd en del av en höst – och att den har återuppstått beror nog till stor del på de kunder med båt som under sommarhalvåret lägger till vid någon kaj strax intill – om de inte orkar gå backen upp till Konsum eller om de är dåligt orienterade om den lokala handeln, låter jag vara osagt.

Det återstår en hel del att packa upp – jag har inte hunnit med allt denna första dag. Men Birgitta har ansat också mina krukväxter, bland annat Nerium i tre olika färger, och ställt ut dem på glasverandan.

Vårt sommartorp håller på att komma i skick.

Melodikrysset nummer 15 2014

Om Melodikrysset mest innehöll gamla svenska schlager, skulle såna som jag ha ett lätt jobb på lördagsmorgnarna.

Nu finns det ju annan musik som heller inte bereder mig några större problem, men till exempel pojkband har jag aldrig lyssnat på (förutom då förstås i Melodikrysset). One Direction, i dag med ”What Makes You Beautiful”, har jag garanterat aldrig hört förut.

Inte är jag så värst mer förtrogen med ”The Jackson 5″ och deras ”I’ll Be There”.

Tyska Scorpions minns jag heller inget med, och inte blir det bättre av att jag hör deras låt, ”Still Loving You”, på finska med Simo Salminen.

Också dagens filmmusikfråga beredde mig besvär. Vi hörde musik av Dimitri Sjostakovitj, men vad är det för brittisk TV-serie han har försett med musik? Ledbokstäverna leder entydigt till att den handlar om en spion, men vad kan det vara för TV-serie? Efter idogt nätletande hittar jag till slut en som verkar passa in, ”Reilly, Ace of Spies”.

Den andra filmen i dag har förekommit tidigare i krysset och är därför mycket lättare att komma på: ”Born Free”, om lejonet Elsa, född fri.

Inte minst för Melodikryssets skull ser och lyssnar jag troget på allt som har att göra med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Senast i går kväll såg jag ytterligare en binge av de melodier som ska vara med i finalen – varför är i flera fall svårt att begripa.

Det Eldeman spelade för dagens kryss ut de svenska melodifestivalerna stod sig faktiskt hyggligt i den konkurrensen.

Jag tänker då till exempel på ”Underbart”, från 2012 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

Och Anders och Karin Glenmark var väl inte så illa de heller i Melodifestivalen 1984 med ”Kall som is”.

Årets nummer ett, ”Undo” med Sanna Nielsen, hör väl heller inte till de sämsta bidrag vi har skickat till Eurovision Song Contest.

Jag förstår ju behovet av omväxling, och Lykke Li har förvisso sina förtjänster, men riktigt i Lill Lindfors’ klass är hon ändå inte, när hon gör ”Du är den ende”.

Jag har Kent på skiva, och jag gillar också deras ”La belle epoque”, men i musikalisk mening hittar jag oftare la belle epoque tidigare i mitt liv.

Sådant har sina banala förklaringar: På 1950-talet gick jag i dansskola i Sundsvall och lärde mig dansa bland annat till musik av Glenn Miller. Så ni får ursäkta mig, om mitt hjärta slår lite extra, när jag hör ”Little Brown Jug”, låten som i dag skulle ge oss färgen brun.

Men som sagt var – jag är ingalunda fastlimmad vid min egen ungdoms musik. Så jag lyssnar gärna på Björns och Bennys ”Chess”. Och eftersom jag – och nu är vi åter tillbaka i min ungdom – då och då spelade schack med både brorsan och farsan, vet jag, att man där förflyttar en schackpjäs men att detta inte alltid leder till vare sig vinst eller förlust utan ibland till remi.

Jules Sylvain måste förstås också få vara med i Melodikrysset, i dag med ”Titta in i min lilla kajuta”. Farsan hade en stor ruffad motorbåt, så på somrarna sov jag och mina brorsor ibland längst framme i ruffen.

I morgon bär det förresten av för sommarsäsongen ut till havet, till vårt sommarhus i Öregrund. Så i eftermiddag ska jag packa.

Melodikrysset nummer 14 2014

Under drygt en vecka nu har jag dragits med en seg och svårbesegrad förkylning. Att jag ändå har lyckats få ur mig också några bloggtexter ska inte ses som att jag är helt frisk nu heller. Och att jag nu har klarat av även den här veckans melodikryss tyder mer på tur med frågorna och musiken än på skicklighet.

Egentligen ligger bara en av skivartisterna i veckans kryss, Måns Zelmerlöw, helt utanför det jag brukar lyssna på. ”Run For Your Life” har jag följaktligen aldrig hört, men eftersom jag hör till dem som brukar följa ”Allsång på Skansen”, känner jag efter en stund igen hans röst.

Jag har i och för sig inte heller sett Uma ”Ulla” Thurman på bio i ”The Producers”, men här snappar jag upp en återkommande fras i texten, som visar sig vara sångtiteln: ”When You Got It, Flaunt It”.

”White Christmas”, med Bing Crosby i huvudrollen och med musik av Irving Berlin, finns i vår filmhylla, och även om jag inte precis längtar efter det just nu, minns jag också mycket väl den svenska textraden ”Jag drömmer om en jul hemma”.

För egen del är jag både morfar och farfar, och i morgon ska vi ha gemensamt födelsedagskalas för två barnbarn – presenterna är klara och inslagna. Det faktum att jag umgås med de yngre generationerna gör, att jag genom också har följt med också i barnfilmsvärlden. Walt Disney’s ”Lejonkungen” är ju inte längre särskilt ny, men jag känner genast igen ”Hakuna Matata” och vet att filmens viktigaste figur är ett lejon.

En av dagens gamla svenska schlager, Åke Wassings ”Farfar och jag”, hade för övrigt också fokus på det ämne jag nyss talade om, barnbarn.

Fast lite äldre måste man nog vara för utbrista i sången ”Är det såhär när man är kär när man är liten”. Den skrevs redan 1937 av Gösta Rybrant och blev snabbt schlager med SOS, Sven-Olof Sandberg, men den spelades fortfarande flitigt i radio under min uppväxttid på 1950-talet. I går kväll såg jag det första startfältet i Eurovision Song Contest. Undrar om någon av de låtar jag hörde där kommer att leva vidare.

Fast ibland vill människor ta med sig en schlager med sig i graven också. När jag nu för ganska länge sen var nere i Skåne på min kusin Kreetes begravning, sjöng en ung sonson en av hennes älsklingssånger, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, för henne vid kistan i kyrkan. Sen mötte jag Kreetes familj igen i min och hennes gemensamma hemby, Juminda i Estland. Där villfor de bokstavligen det som var hennes högsta önskan: De spridde hennes aska i Finska viken, i vågorna utanför vår gamla hemby.

Också jag har en del av mitt hjärta där, men både familjeband och personliga upplevelser binder mig hårdare vid att få min sista vila här. Mycket binder mig i stället vid den här sidan av havet, till Roslagen – även om just Evert Taubes ”Rosa på bal”, som spelades i dag, inte är någon naturlig begravningssång.

Någon svensknationalist är jag för den skull inte, i vart fall inte av den typen vars ögon tåras, när han hör ”Du gamla du fria”. Jag sjunger med i nationalsången, men det betyder inte att jag blir upprörd – varför skulle jag bli det? – när Zlatan Ibrahimovic gör Max Martin-versionen av ”Du gamla du fria”.

Snarare ger det mig ”Bra vibrationer” för att citera en annan av dagens låttitlar.

Musik blir ofta intressantare, när den inte håller sig innanför de strikt uppdragna gränserna. En sådan gränssprängare är Malena Ernman, som ju bland annat har utmanat sina vänner inom den klassiska musiken genom att sjunga i Melodifestivalen. Nu senast har jag sett henne ryta till om etermedias behandling av människor, som vägrar att gullegulla med rasismens till demokrater nödtorftigt maskerade anhängare i riksdagen. På den låt hon hördes i i dag, ”Counting Miracles”, fick hon assistens av Jerry Williams, en artist väl värd uppskattning – dock inte för hans gamla vurm för Sovjetunionen.

Och även om han alltså förefaller att ha ”Lost Highway” i politiskt hänseende, borde han väl ha kunnat hitta en bättre kurs. Fast här har vi kommit långt från Jerry Lee Lewis och Delanie Bramlett.

Melodikrysset nummer 13 2014

Lennart Palms version av Peps Perssons ”Hög standard” var hyggligt lätt att identifiera, åtminstone för mig som har praktiskt taget allt av och med Peps i originalinspelningar.

Men ofta är det just alternativa insjungningar, ibland dessutom på andra språk, som ibland vållar mig besvär när jag löser Melodikrysset. I dag tog det till exempel ett tag innan jag kom på att det jag aktualiter lyssnade på var en gammal bekant, ”Karl Nilsson”, som jag inte bara har hört otaliga gånger utan också själv har i min stora Povel Ramel-samling. ”Goddag på er alla, mitt namn är Karl Nilsson” börjar den här pärlan.

Ett annat, ofta effektivt sätt att förvilla oss lyssnare är Anders Eldemans mani att spela kända låtar på finska. Åtminstone jag funkar då så att musikminnet inte riktigt kopplar. Fast just i dag spelade han en finsk version av ”Hotel California”, och den har han ju tidigare flera gånger spelat i original, med The Eagles.

Ytterligare ett exempel i den här förvandlingsgenren var ”New York, New York” i Frank Sinatras insjungning. Fast i det här fallet skulle vi komma i håg, att den i Galenskaparnas/After Shaves version är geografiskt förflyttad – ”Borås, Borås” sjunger man då.

Eftersom originalet i det fallet förknippas med en film, kan vi väl ta ytterligare en sån. Jag har hela kollektionen av James Bond-filmer och mindes också omedelbart, att det var Shirley Bassey som sjöng i ”Moonraker”.

Som så ofta hade några av låtarna också anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Martin Stenmarck sjöng ”Las Vegas” 2005.

Större framgång hade Johnny Logan med ”Hold Me Now”, som segrade i Bryssel 1987.

Vi går vidare på den geografiska linjen med ”Wien, Wien, nur du allein” av Rudolf Sieczynski, på svenska ”Wien, mina drömmars stad”, om jag minns rätt.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på ett stycke ännu mer klassisk musik: Vi hörde Johannes Brahms’ ”Vaggvisa”, vars inledning, ”Nu i ro slumra in”, mycket väl kan sammanfattas i det av Anders Eldeman efterlysta ordet sov.

Vill man i stället sitta uppe och uggla, kan man ju i stället välja ”Jag är jag” med Magnus Uggla. (Ja, det var en skruvad vits. Förlåt!)

Bo Sundström hade jag nöjet att se i ”Så mycket bättre”, men egentligen är han väl ännu bättre som skivartist. I dag hörde vi honom och Bo Kaspers orkester i ”Låt mig komma in”.

Norrifrån, från Umeå, kommer även Tove Styrke, som vi i dag hörde i ”White Light Moment”.

Och då går vi i mål i dag med Weeping Willows och ”It Takes a Strong Heart To Love”.

För egen del har jag inga problem med kärleken, men ska vi ta det bokstavligt, är hjärtat inte så starkt längre.

Melodikrysset nummer 12 2014

Tomas Ledin är en artist som många har lyssnat på, men han har i sin långa kommersiella karriär undvikit sina rötter – jag tänker här inte bara på de rötter han har i Ångermanland. Nu på äldre dar har han blivit djärvare i det här avseendet, och därmed intressantare. Jag såg i TV hans musikaliska återvändande till Höga kusten, för övrigt en benämning som inte fanns förr, varken när jag eller han växte upp. Men de här musikaliska memoarerna är intressanta både musikaliskt och språkligt. I dagens kryss fick vi höra honom, ackompanjerad av Höga kusten-kapellet, sjunga ”Hammarn unner bönninga”:

Jag trodde knappt mina ögon när jag tittade upp,
där stod farfarn min upp på stegen, högst upp vid takets nock.
Stegen gunga betänkligt, och farfar han vingla till.
Men med ett stadigt grepp, höll han sej kvar och hooo,
hur nu det gick till.

Jag ser det tydligt framför mej hur rädd jag blev just där och då,
hör farfarn min hur han ropa, vars nå ä hammarn, skynda på.
Ja det va alltid nått som va trasigt,skulle lagas, fixas till.
Å det va alltid mej han ropade på å hooo,
tror du jag fick sitta still.

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång

Jag flög över spången, springandes, hitta hammarn och lite spik.
Ett evigt flängande fram och tillbaka, det var en bra bit.
Min farfar han gorma och spika på, va jag minns i alla fall.
Och jag stod där svettig med andan i halsen och, hooo
tänk att jag stod pall

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång,

Whohoo, whohoo
Whohoo, whohoo

Hämta hammarn

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång
Dom ropen skalla dagen lång, dom ropen skalla dagen lång

(Bönninga betyder byggnaden)

Man skulle kunna tro att en gammal stofil som jag inte hade hört talas om Daniel Adams-Ray, men jag har faktiskt tidigare hört honom sjunga – känner således inte till honom bara tack vare hans radiokända morsa. I dag fick vi höra Daniel i ”Innan vi suddas ut”.

”Junge, komm bald wieder” mindes jag rent melodimässigt, men sångarens namn kom jag inte i håg. Så jag googlade på melodititeln och hittade Freddy Quinn.

Maggie Riley har jag inget som helst förhållande till, men jag kände omedelbart igen ”Moonlight Shadow”. Den har jag tidigare hört med dess upphovsman, Mike Oldfield. Hans musik blev jag en gång i världen bekant med genom att sonen, Matti, spelade honom.

ELO – Electric Light Orcestra – har förekommit tidigare i krysset, så de och deras musik är också bekanta för oss gamla kryssrävar. I dag hörde vi dem i ”It’s a Living Thing”.

Och så fort jag hörde dagens version av Jerome Kerns ”Smoke Get’s In Your Eyes”, förstod jag, att den som sjöng var Bryan Ferry – fast här skulle vi förknippa honom med gruppen Roxy Music.

Lite svårare hade jag faktiskt med ”Piff puff paff” med Galenskaparna och After Shave. Här fick jag googla lite, men eftersom svaret verkade bli ”en”, kom jag snart fram till att det här numret måste vara hämtat ur ”En himla många program”.

Då är jag mer förtrogen med Björn J:son Lindh. I dag fick vi höra Janne Schaffer spela hans välkända ”Brusa högre lilla å”, som här skulle ge oss det sökta ordet brusar.

”Gamle Svarten” har travat många gånger i Melodikrysset – i dag fick vi höra den här låten i Roland Cedermarks instrumentalversion. Men det senare gjorde det inte märkbart svårare att komma på att den som hade Svarten som kamrat på vida färden red.

Lite lurig var frågan som illustrerades med ”Visa vid midsommartid”. Ja, låten var ju lätt att känna igen – ni hittar förresten texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – men här skulle svaret vara blomsterkrans, inte midsommarkrans.

Småknepig var också inledningsfrågan, den där vi fick höra ”Woman In Love”. Ja inte på grund av låten, inte heller på grund av artisten – men det gäller att stava hennes förnamn rätt, Barbra Streisand.

Jag är ju filmfreak – kolla ovan under Kulturspegeln, Film – så dagens filmfråga var ganska lätt för mig. Vi hörde musik, signerad Ennio Morricone. Det senare är nog inte vad de flesta minns – däremot minns säkert många Clint Eastwood i Sergio Leones spaghettivästern ”För en handfull dollar”.

Och så går vi i mål med ett stycke operamusik, som många nog hade svårt att känna igen – men inte jag: Det vi hörde var ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergei Prokofiev. Fast här skulle vi skriva apelisenerna i obestämd form, apelsiner.

Barnkammarens sångklassiker

”Mors lilla Olle och andra visor av A. T.” – det senare liktydigt med Alice Tegnér – ”med bilder av Elsa Beskow” är den fullständiga titeln på en sångbok från Rabén & Sjögren (2006). Och längst ner under omslagsbilden som avbildar Olle med sin bärkorg i en vitsippshage med björkhängen ovanför huvudet – vad kan det ha funnits för bär att plocka under den årstiden? – ser man Olle sitta på en sten.

Nej, realistiskt är det inte. Men mycket vackert.

Annat, som blåsippan som ute i backarna står och Maja med famnen full av gullvivor eller lilla vide ung som sover i ”Videvisan” hör till det vackraste som finns i svensk barnkulur, och jag avser då helheten: text och musik så väl som Alice Tegnérs illustration till.

I vissa fall, som när det gäller ”Sockerbagaren” och ”Majas visa”, har Alice Tegnér stått för både text och musik. Men ofta är det vi tillskriver henne tonsättningar av andras texter. Zacharias Topelius är till exempel textförfattare till ”Lasse liten” och ”Videvisan”. Anna Maria Roos skrev texten till ”Blåsippor”. Och ”Bä, bä, vita lamm” var ju ursprungligen engelsk.

Det är underbart att den här sångskatten fortlöpande görs tillgänglig för nya generationer av barn.

Melodikrysset nummer 11 2014

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svåraste jag har löst, men Kevin Walker hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Fast sen fick vi ju låttiteln, ”Belong”.

Då ligger Beatles betydligt närmare mig. Här om kvällen var jag på närbelägna Fyrishov och såg och lyssnade på en riktigt kul dansk föreställning med låtar, signerade John Lennon och Paul McCartney. Fast i dag fick vi höra en låt av George Harrison, ”Something”.

USA var med på ett enda litet hörn i dag: Vi hörde alls icke oävna Katy Perry i ”I Kissed a Girl”.

Fast mittåt: Vi hörde ju signaturmelodin till ”Lilla huset på prärien” också. Jag har förstås sett TV-filmatiseringen, men jag vill ännu mer rekommendera originalet, Laura Ingalls Wilders bokserie.

En central del av det europeiska musikaliska kulturarvet fanns också med i dagens kryss, ett musikaliskt skämt signerat Wolfgang Amadeus Mozart.

En svensk klassiker, dock inte en musikalisk sådan, är ”Fritiofs saga” av Esaias Tegnér. Vi läste den i realskolan på 1950-talet, och många av dikterna sitter fortfarande kvar i minnet, dock kanske inte främst ”Vikingabalk”. Tonsättningen har jag faktiskt aldrig hört förut.

En klassiker är också Tage Danielssons antikärnkraftmonolog ”Om sannolikhet”. Det råkar vara så att den nämns i ett mejl, som min hustru här om dagen fick från Birgitta Hambraeus, en kvinna som i motsats till sitt gamla parti, Centern, står fast vid ett principfast kärnkraftsmotstånd. Birgitta Dahl nämns i det här mejlet med respekt, medan texten andas djup misstro mot den sittande fyrpartiregeringens energipolitik.

Allt mer lutar också åt att dess tid snart är till ända. Det hjälper nog inte ens att med Karl Gerhard sjunga ”Nu ska vi opp, opp, opp”.

När vi nu ändå är inne på snurriga riktningar, kan vi ju passa på att redovisa också svaret pariserhjul, ett fenomen som förekom i en film med Siw Malkmkvist, ”Förälskad i Köpenhamn”.

Och i en annan film, ”Köp hjärtan”, fanns originalet till den låt Povel Ramel med Sune Mangs’ hjälp förvanskade. ”Orvars sång” hette den i den här versionen, men i originalversionen sjöng man ”så är mitt namnanrop, jag älskar dig”.

Jag har sett Agnes Carlsson göra Lill Lindfors’ gamla hit ”En sån karl” i ”Så mycket bättre”. Det här greppet att låta nya artister göra gamla hitar är inte så tokigt och lyckas ibland överraskande väl, men i just det här fallet är originalet bättre. Det jag säger här ska inte ses som ett allmänt omdöme om Agnes – hon visade också upp överraskande sidor och gjorde bra tolkningar.

Sen återstår det ytterligare ett par gamla svenska schlager att redovisa.

”Ålefeskarns vals”, en stor succé i Kjell Krages insjungning, har förekommit tidigare i krysset. Den här gången skulle vi veta, att ålefeskarn fiskar ål och minnas tredje ordet i refrängen: ”De va en gång jag skulle ut å feska ål”.

Och i den allra sista låt som återstår att redovisa, gällde det tydligen att förhindra att någon skulle åla sig ur greppet på dansgolvet: ”Säg inte nej, säg, kanske, kanske, kanske”, som Sven Ingvars uttryckte saken.

Beatles möter Monty Pythons flygande cirkus

I går kväll såg och hörde vi Beatles-föreställningen ”Come Together” i den nybyggda delen av Fyrishov, som för övrigt ligger på promenadavstånd från vår bostad på Idrottsgatan.

I fokus stod förstås musik, signerad John Lennon och Paul McCartney, och eftersom jag har allt Beatles har gett ut på skiva, är jag väl förtrogen med de låtar, sammanlagt 30, som förekom i föreställningen.

I den första akten hade jag svårt att ta till mig framför allt melodiska och långsamma låtar som ”Yesterday” och ”Norvegian Wood” i den här tappningen, men min entusiasm över den här danska uppsättningen ökade gradvis, och när jag före mellanakten hade hört ”Help”, ”Hello Goodbye”, ”All You Need Is Love” och ”Get Back” var jag helt fångad.

Kanske spelade det här en roll för att jag sen gillade andra akten ännu bättre. Ska jag där peka ut någon enskild låt, är det kanske framför allt ”Back In the U.S.S.R” med Louise Hart och den svenska gästartisten Pernilla Andersson som solister.

Sångarrangemangen och kompet, som klokt nog inte försökte kopiera The Beatles, var nästan genomgående bra och kompetent utförda.

Dräkterna och det teatraliska scenframförandet med rent akrobatiska inslag – flygeln lyfter till exempel tillsammans med pianist och sångerska – är knappast förklarande eller sammanbindande men ger ett slags Monty Python-dimension åt den här föreställningen. Det här förstärks av att de medverkande då och då byter kön.

* * *

Före föreställningen och under pausen såg vi många av dem som regelbundet ses på kulturevenemang i vår stad, till exempel Sten Bernhardsson från Kulturnämnden och landstingsrådet (s) Börje Wennberg. Bakom oss satt Lena Redin, som gör musikprogram för Sveriges Radio, och framför oss Magnus Bäckström, som vi har lärt känna och uppskatta som chef för Musikens hus.

Han kom fram och pratade en stund med oss i pausen, och jag fick klart för mig, att han hade läst det jag hade skrivit med anledning av hans avgång, läst med uppskattning. Vi pratade en stund om det här och om vad som kommer att hända med Musikens hus, men eftersom det var ett privat samtal, avstår jag från referat.

Mot slutet av det här samtalet hände något, som tycks drabba mig varje gång jag är på konsert – jag har tidigare berättat om ölen på byxorna och om hett kaffe över fötterna. Den här gången stod vi nära ett serveringsbord med attiraljer för varm korv, och trots att jag inte så mycket som snuddade vid det där bordet föll det samman – två av benen var tydligen inte ordentligt fastskruvade – och det stänkte ut ketchup och senap över golvet. Help!

Fast den här gången klarade jag mig faktiskt torrskodd.

The End, som en av Lennon-McCartney-låtarna heter.

Björn Arahb 1943-2014

Jag ska inte skriva något formellt Last Chorus över Björn Arahb – så väl kände jag honom inte, trots att han åtminstone under senare delen av sitt liv bodde i Uppsala. Men under decennieskiftet 1970-tal/1980-tal hade jag ett musikaliskt samarbete med honom.

Till socialedmokratiska partiets 90-årsjubileum 1979 redigerade jag och Leif Karlsson dubbel-LPn ”Till seger. Röster och sånger i arbetarrörelsen” (a disc 790304, distribution Brevkolan, 1979) med Palle Budtz från a disc som producent. Ur arkiven vaskade vi fram representativa röster ur arbetarrörelsens historia, och varje tidavsnitt introducerades av Gunnar Sträng, en gudabenådad berättare. Och i varje avsnitt la vi också in musik, typisk för rörelsen under just denna tid.

I övergången mellan 1960-tal och 1970-tal valde vi som musik ”Släggan”, Jacob Brantings svenska version av Lee Hayes’ och Pete Seegers ”If I Had a Hammer”. Den sjöngs för det här ändamålet in av Björn Arahb och Monica Nielsen, och i Thomas Frykbergs arrangemang och med medverkan av ypperliga jazzmusiker blev den ett stycke svensk gospel. Att Socialdemokraterna i dag inte längre tillhandahåller den här skivan är faktiskt en skandal.

1979 gav a disc ut en hel skiva med Björn Arahb och Monica Nielsen, ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, distribution Brevskolan). Den är producerad av Björn Arahb och Palle Budtz, och i det här fallet kom jag att bli konkret inblandad: Björn Arahb och Monica Nielsen kom nämligen upp till mig på Aktuellt i politikens (s) redaktion och bad mig dels om goda råd, dels att skriva mapptext till skivan, vilket jag också gjorde:

”Rabulist. Publicist. Diktare. Versmakare. Sångförfattare.

Allt detta och mer därtill duger som etikett på Ture Nerman (1886-1969). Skriftställare tror jag att det stod i telefonkatalogen.

Han kom från Norrköping, där pappan var bokhandlare. 1906, när han studerade i Uppsala, anslöt han sig till Socialdemokratiska ungdomsförbundet och till Laboremus, socialdemokratisk förening av studenter och arbetare. 1910-1915 var han redaktör för Nya Samhället i Sundsvall, 1916-1917 för Folkets Dagblad Politiken. Han hörde till de radikala intellektuella som 1917 i samband med partisprängningen gick över till vänstersocialdemokratiska partiet, som sedan blev kommunistiska partiet. När SKP sprängdes 1929 på frågan om Kominterns ultravänsterlinje gick Ture Nerman med i Karl Kilboms parti. 1930-1937 satt han i riksdagen för kilbommarna. 1939 återvände han till socialdemokratin. 1946-1953 satt han åter igen i riksdagen, nu som socialdemokrat. Dess förinnan hade han under krigsåren gjort en stor, opinionsbildande insats mot nazismen, bland annat som redaktör för tidskriften Trots allt (1939-1946).

Som diktare debuterade Ture Nerman 1909 med ”Nidvisor och solsalmer”. Redan av den titeln framgår ett av hans särmärken, den djärva, förenklade nystavningen. Hans diktning rymmer både kampdikten med stark social indignation och erotiska dikter. Hans vers, med inslag av talspråk, är påverkad av Heine, som han med stor framgång har tolkat.

Till det kommer ett stort antal historiska, kulturhistoriska, litteraturhistoriska och politiska skrifter, till exempel ”Svensk arbetarrörelse i hundra år” och ett par böcker om Hjalmar Branting.

Steget mellan kamplyrik och kampsång är inte långt, särskilt inte om man som Ture Nerman skriver rytmisk och rimmad vers. Ture Nerman deklamerades mycket i arbetarrörelsen under de stormiga åren kring och efter partisprängningen. Också i den socialdemokratiska ”Tidens sångbok” av år 1925 förekommer han med fyra sånger, däribland ”Under röda fanor” och ”Första maj”.

Ture Nerman skrev, förutom sång och dikt av mer traditionellt arbetarrörelseslag, också satiriska verser om kända figurer i dåtidens politik. Det skedde ofta på någon känd melodi; dessa inte precis snälla porträtt gick att sjunga. ”Biskop Billing” går på ”Ett litet fattigt barn jag är”, och ”Sång efter bondetåget” på ”Här dansar Fridolin”.

Det här vetter åt revyn.

Under kommuniståren skrev Ture Nerman ett par revyer för de amatörgrupper som gick under namnet Blå blusen. Medförfattare var Gustav Johansson, signaturen Hjorvard. Revyerna hette ”Pansarkryssaren Paralbin” (1927) och ”Hoppla va’ dom lever” (1928).

Men Ture Nerman skrev faktiskt också texter åt Ernst Rolf! Det exempel som finns på den här skivan, ”Mamma e’ inte hemma”, kan man ha en del ideologiska invändningar mot, men sången kan ju ses som en dokumentation av hur raljant jämställdhetsdebatten dess värre behandlades också inom den tidiga arbetarrörelsen. Visan sjöngs av Katie Rolfsen i Rolfs revy 1926.

Ska någon hedras för att ha introducerat svensken Joe Hill (det vill säga Joel Emanuel Hägglund från Gävle) i Sverige så är det nog Ture Nerman. Hans ”Arbetarsångaren Joe Hill. Mördare eller martyr?” (1951) är biografi och sångbok i ett. Hans översättningar, till exempel ”Trampen”, ”Världens alla slavar vakna”, ”Casey Jones – strejkbrytaren”, ”Mr Block” och ”Min sista vilja”, är i dag inte lika kända som Jacob Brantings och Rune Lindströms (som har spritts genom min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger”). Men visst har flera av dem både must och egenart – hör till exempel på ”Svarta präster”!

Den här skivan skulle inte ge en helhetsbild av Ture Nerman om den inte också rymde några exempel på hans erotiskt betonade kärlekslyrik (”Mars”) och på annat mer lättfärdigt gods (”I Sjöbloms eka”).

Till den här gruppen av Ture Nerman-visor får man väl också hänföra en verklig kändis (så känd att den har varit på Svensktoppen), nämligen ”Skeppar Sjöstrands farväl”, visan om den vackra Marousja.

Men vad ni kanske inte visste var att Ture Nerman står för en regelrätt schlagertext, ”Små nära ting”. Eller att dess originaltext i sin tur är skriven av Arne Paasche Aasen, norrmannen som skrev den närmaste förlagan till vår ”Vi bygger landet”.

Ture Nermans mest kända sång är väl ändå ”Den vackraste visan”, i tonsättning av Lille Bror Söderlundh. Den är ett exempel på den starka antimilitaristiska strömning, som fanns inom arbetarrörelsen runt första världskriget (och som bröts först av nazisternas och fascisternas härjartåg i Europa och av erfarenheterna under andra världskriget). I samma tradition ingår ”Soldatsång” (sataniskt nog skriven på ”Den tappre landssoldat”) med dess plädering för myteri, från 1918.

Den här skivan är ett bevis på att Ture Nermans sånger lever.

Dessutom innebär den en viktig påminnelse och därmed en sporre: Arbetarrörelsens sångtradition har haft (och bör ha!) en bredd och ett djup långt bortom de enkla, rimmade kampparollernas.”

* * *

Björn Arahb drogs också till udda projekt, litterärt och kulturellt intressanta men musikaliskt svåra. Ett sådant var hans tonsättningar av Ivar Lo-Johansson. I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1981 (28 maj) skrev jag om den här skivan, som hade kommit redan året före, 1980:

Ivar Lo-Johansson är kanske inte någon av de författare som man i första hand väntar sig ska bli tonsatt. Få känner väl över huvud taget till att han har gett ut en diktsamling, ”Ur klyvnadens tid”, 1931. (Själv kom jag för första gången i kontakt med den 1958, då FiBs lyrikklubb gav ut en nyutgåva.) Utöver den samlingen finns ytterligare några dikter av Ivar Lo, som dock inte har skrivit lyrik sen 1943. En bunt av de här dikterna har Björn Arahb tonsatt och sjungit in på LPn ”Visor ur klyvnadens tid” (a disc BS 801120, distribution Brevskolan). Han kompas av skickliga studiomusiker med Thomas Frykberg i spetsen; den senare har även arrangerat. Ivar Lo, 80 i år, berättar i ett avslutande talinslag själv om sina dikter. Gunnar Sträng, Ivar Los gamle vän, bidrar med mapptext.

Själva anslaget, att tonsätta den lite kantige Ivar Lo, är värt beundran, speciellt som de små stycken lyrik han har skrivit inte hör till den mest sångbara dikt man kan hitta. Som oftast är fallet med tonsatt dikt är resultatet inte genomgående lysande – det är långt ifrån alltid musik lägger något värdefullt till texten. Den här LPn rymmer dock fyra kompositioner värda bestående uppmärksamhet (ursprungstexten i samtliga fyra fall hämtad från diktsamlingen ”Ur klyvnadens tid”). Titeldikten och ”Min älskades land” är utmärkta. ”En liter brännvin”, med fint arr och rik sättning, är ännu ett strå vassare. Och ”Själen söker sig husrum”, med melodi à la fransk vals, är snudd på perfekt.

Melodifesivalen: Det kunde ha gått värre

Jag har sett alla deltävlingarna i Melodifestivalen, och efter att nu – i dagens reprissändning – ha sett även finalen, konstaterar jag att det kunde ha gått mycket värre.

I slutomgången stod det till slut och vägde mellan Sanna Nielsen och Ace Wilder, och de svenska röstarnas – många den här gången – röster vägde över för Sanna, så hon vann med knapp marginal, 212-210. Hennes låt är inte perfekt, men hon gör den bra, så jag önskar henne lycka till.

Om man alltså bortser från Ace Wilder, var det de mest rutinerade artisterna som i finalen placerade sig i topp. Både de europeiska jurygrupperna och de röstande svenska tittarna rankade Alcazar högt (tredje plats). Tidigare Eurovision Song Contest-vinnaren Helena Paparitzou fick inte riktigt lika många röster – hon kom i alla fall fyra – men jag noterar att de europeiska juryerna rankade henne högre än de röstande i Sverige gjorde. Man kan undra varför.