Moulin rouge, en moderniserad version av Kameliadamen

Det är uppenbart att australiern Baz Luhrmanns ”Moulin Rouge” (2001) är inspirerad av Alexandre Dumas den yngres (1824-1895) ”Kameliadamen” (”La dame aux camélias”, 1848) och även av Giuseppe Verdis operaversion ”La Traviata” (Den vilseförda) från 1853. Men det rör sig inte om en filmatisering i traditionell mening, även om grundtemat kan sägas vara hämtat från dessa verk.

”Moulin rouge” är till stora delar en musikfilm, och den här lösa anknytningen till de båda nämnda verken markeras inte minst genom valet av musik. Rodgers’ & Hammersteins ”The Sound of Music” härstammar ju inte precis från mitten av artonhundratalet, och senare får vi bland annat höra låtar, som vi förknippar med Madonna, Marilyn Monroe, David Bowie, Elton John, Spice Girls, Frank Sinatra, The Beatles och Buffy Sainte-Marie, bara för att nämna några vid namn. Men vi får förvisso också se och höra can-can. Det här bidrar till att göra historien om mannen, i filmen den brittiske pjäsförfattaren Christian (Ewan McGregor), som förälskar sig i en prostituerad dansös, i filmen Satine (Nicole Kidman), både modern och tidlös.

Chistian skriver manus till en historia, som teaterdirektören på Moulin Rouge, Harold Zidler (Jim Broadbent) är intresserad av att sätta upp. Men eftersom Zidler själv saknar tillräckligt med pengar, behöver han ett kapitaltillskott från den rike hertigen (spelad av Richard Rosburgh). Hertigen vill ha ensamrätt till den vackra Satine, som för sin del dras till Christian. Detta triangeldrama är den centrala historien i filmen – hertigen kräver till och med ett annat slut i den historia Christian har skrivit och som håller på att repeteras in på Moulin Rouge, detta mest för att förödmjuka och kväsa sin konkurrent. Och när det senare ändå inte lyckas, lejer han en mördare för att skjuta rivalen, detta i slutet på premiärföreställningen, i vilken Satine har en central roll.

Det här mordförsöket misslyckas, men i stället dör Satine, fast av den tuberkulos hon är drabbad av, något som nog många i dagens filmpublik inte hade väntat sig, eftersom de inte känner till ”Kameliadamen”.

Eurovision Song Contest i backspegeln

Jo, jag såg hela processen fram till finalen: de svenska uttagningsomgångarna och sen sluttävlingen, presentationsprogrammen av de olika ländernas bidrag, utslagningsdelen inför finalen och sen slutomgången i København.

Sanna Nielsen var – trots att hennes ”Undo” saknade det där lilla extra – väl värd sin tredjeplacering och kanske till och med mer än det. Det slår inte gnistor om den här låten, men Sanna sjunger den snyggt.

Frågan är dock om inte tvåan, Nederländernas ”Calm After the Storm” med The Common Linnets, var ett strå vassare med sitt lätt countryaktiga men också rockiga sound.

Jag vill inte säga att den låt som vann, Österrikes ”Rise Like a Phoenix”, var dålig den heller, men dess seger hade helt uppenbart att göra med den märkliga hermafrodit, en skäggig kvinna, som framförde den. Det var han/hon, Conchilla Wurst kallad, inte låten som vann.

Därmed har den europeiska TV-publiken visat sin fördomsfrihet, men tävlingen gällde väl inte det utan sång?

Det leder mig in på en av mina käpphästar, nämligen att de deltagande länderna i dag utöver med sin förhoppningsvis bästa låt, artistens kvalitet som sångare och väl anpassat komp tävlar lika mycket med effekter som kläder som sticker ut, hamsterhjul, ljuseffekter, balett, personer på scen som bara ser ut att spela instrument, akrobatik – you name it.

Förbjöd man allt det här, tror jag att det dessutom skulle bidra till att tvinga de deltagande länderna att sålla fram bättre låtar.

Och gärna då just schlagerlåtar, gärna också med nationella musikaliska särdrag och framförda på något av de språk som talas i landet i fråga.

Melodikrysset nummer 19 2014

Jag skulle överdriva, om jag skrev att dagens melodikryss beredde mig stora besvär. Det var egentligen bara en fråga jag inte klarade av tämligen spontant, den som illustrerades med ”Hit Me With Your Rhythm Stick” – Ian Dury har jag inte lyssnat på. Men hjälpen kom genom hänvisningen till M A Numminen. Hans ”Slå mig med din rytmpinne” finns i min skivsamling.

John Lennons och Paul McCartneys ”Lucy In the Sky With the Diamonds” var desto lättare – jag har allt med Beatles på skiva.

När jag hade skrivit in de här båda svaren, hade jag plötsligt två i i slutet av det lodräta ord, som ändade i de här vågräta svaren. Det bidrog starkt till att jag snabbt kunde identifiera artisten som sjöng ”Wake Me Up”: Avicii.

Jag har för all del inte lyssnat så mycket på Boney M heller, men ”By the River of Babylon” kände jag omedelbart igen. Och även om jag sen ganska unga år är ateist, har jag gått i 1940- och 1950-talens svenska skola och där läst så mycket av det ämne som på den tiden benämndes kristendomskunskap, att jag till och med under en period efter utryckningen från lumpen anställdes som vikarierande lärare i ämnet i min dåvarande hemkommuns enhetsskola. Så skam vore det, om jag inte förknippade den här låten med berättelser ur Bibeln.

Jag gillar Jill Johnson, men av någon anledning har jag inte sett hennes TV-serie ”Jills veranda”. Själva TV-serien lyckades jag dock snart identifiera, men vem var det som tillsammans med henne sjöng, Willie Nelsons vill jag minnas, ”Blue Eyes Crying In the Rain”? Det tog faktiskt en stund innan jag kom i håg att den tragiskt döde Kristian Gidlund hade varit med i ett av hennes program.

Andra kan ha haft problem med att identifiera musiken ur ”Eldfågeln” komponerad av Igor Stravinsky och exekverad av James Galway.

Men krysset både började och slutade lätt.

I den allra första frågan skulle vi känna igen ”Bienvenue – Willkommen – Welcome” ur Cabaret, vilket vi skulle översätta till välkommen. Cabaret, som har förekommit flera gånger i krysset, är en utmärkt musikal, men jag gör också i dag det jag har gjort varje gång den har varit aktuell, passar på att rekommendera Christopher Isherwoods bokoriginal, ”Farväl till Berlin”.

Också Zenya Hamilton med ”Med min arm om din hals” har förekommit tidigare i krysset. Den här låten förekom i filmen ”1939”, till vars premiär 1989 jag för övrigt var inbjuden tillsammans med min hustru. Så jag hade inga större svårigheter med frågan vilken kroppsdel, arm, som nämns i titel och refräng.

Minst lika lätt var frågan om den filmmelodi vi hörde en då mycket ung Alice Babs sjunga, ”Swing it, magistern”. Vill någon veta mer om filmen med samma namn, finns min text om den ovan under Kulturspegeln, Film, Bauman, Schamyl.

Åke Söderblom var känd från film och scen men skrev faktiskt också mycket framgångsrika sångtexter. En av dessa, med Sven Paddock som kompositör, var ”Två små fåglar på en gren”, i dag, för att inte göra det för lätt för oss, exekverad på dragspel av Roland Cedermark.

Här, i vår trädgård i Öregrund, har vi satt upp fågelholkar i en mängd trän i hopp om att locka hit fågelpar.

Och trots några dars regn och kyla tar det sig i trädgården – Birgitta bidrar till detta mest varje dag oavsett väder och vind – så jag får väl avslutningsvis instämma med Stig Olin: ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Fin säsongavslutning med Uppsala kammarorkester, och en eloge till violinisten Klara Hallgren

Gårdagens konsertkväll – säsongens sista – började för min och hustruns del på ett märkligt sätt. Vi bor den här veckan i vårt sommarhus i Öregrund och skulle därför åka buss fram och tillbaka. Birgitta gick till Konsum för att köpa Aftonbladet att ha med att läsa på bussen, och när hon gick och därefter inte heller dök upp hemma, trodde jag att hon hade menat, att vi skulle ses vid bussens ändhållplats. När jag så tittade på klockan, tyckte jag att hon hade gått väldigt tidigt i förhållande till den buss jag trodde vi skulle ta. Så jag kollade busstidtabellen, och fann att det skulle gå en tidigare buss, om lite drygt tio minuter.

Så jag tog på ytterkläder, låste och störtade i väg, så mycket jag nu kan störta i mitt eländiga fysiska tillstånd. Jag hann äntra bussen precis innan den skulle gå – men fann då, att det inte fanns någon hustru, i vart fall inte min, på bussen. Jag fortsatte att hoppas – kanske hade hon, tänkte jag, i stället gått till någon av de andra par hållplatserna på gångavstånd från vårt hus. Men ingen Birgitta där heller.

Nå, då skulle hon ju rimligen komma med nästa buss, den som jag från början hade trott att vi skulle ta.

Väl inne i stan promenerade jag sen till Katalin, där vi hade bestämt att före konserten äta middag tillsammans med Anna.

Jag ställde mig alltså på järnvägssidan av Katalin, där restaurangen har sin huvudingång, och väntade.

Tiden gick, men inte kom det någon Birgitta. Nu började jag faktiskt bli orolig.

En stund efter den rimliga ankomsttiden kom det ut en man ur restaurangen, och när han fick syn på mig, sa han med finsk accent: – Det sitter två damer där inne, en äldre och en yngre, och undrar vart du har tagit vägen. Du skulle kanske gå in.

Och då gick jag in och hittade där Birgitta och Anna, som hade gått in i restaurangen från andra sidan – det finns dörr där också. De satt där redan med var sin rykande het soppa – det var en sån dag – och snart hade även jag fått samma rätt.

* * *

Kvällens konsert i Musikens hus, för övrigt säsongens sista abonnemangskonsert – kändes inspirerad, kanske också för att det var ett slags jubileum: Kammarorkesterns chefdirigent, Paul Mägi, har nu lett orkestern i tio år.

Kvällens programrubrik var ”Nordisk vår”, vilket kändes lite utmanande med tanke på vädret utomhus. Men ser man till vad som spelades – verk av en finsk, en dansk och en svensk komposiör samt dessutom ett nyskrivet stycke av en amerikan, numera veksam i Sverige – var det inte någon inadekvat beskrivning.

Den finska musiken representerades av Jean Sibelius’ ”Andante festivo”, som fick sin första musikaliska gestaltning till det 25-årsjubileum en förgrening av den finländska träindustrin firade år 1922. Det här är inte något av Sibelius’ mest spelade verk, men det har faktiskt en skönhet, som fick mig att tänka, att jag borde spela skivor ur min ganska stora sibeliussamling oftare än jag tyvärr gör.

Därefter stod ett verk av dansken Carl Nielsen (1865-1931) på programmet, ”Konsert för violin och orkester”, tillkommen under en ganska lång period mellan 1911 och 1920. Kanske är det senare en av förklaringarna till att publiken vid gårdagens framförande började applådera i en i mitten-liggande paus, men jag väljer att tro att den här applåden främst var riktad till kvällens violinsolist, Klara Hallgren. Hon spelade perfekt, med både teknisk precision och underbar känsla för de olika skiftningarna i musiken.

Efter pausen fick vi höra ett mycket intressant och hörvärt nyskrivet verk av den unge amerikanske, numera i Sveige bosatte Matthew Peterson (född 1984), som har vunnit både juryns och publikens pris i årets tonsättartävling. Hans verk, vars titel är lånad från Bibelns Jesaja, heter ”And All the Trees of the Field Will Clap Their Hands” och är mycket riktigt präglat av ett starkt musikaliskt bildspråk. I musiken finns också en hel rad ekoeffekter.

Det här nyskrivna stycket kommer att spelas av en hel rad orkestrar runt om i Sverige, också i Tartu i Estland, där under ledning av den själv estlandsfödde Paul Mägi.

Franz Berwald (1796-1868), som i dag är så spelad, hade märkligt nog stora problem med att slå igenom musikaliskt under sin egen livstid, både här i landet och i Tyskland – han kom själv från en tysk familj, dock bosatt i Stockholm. Sin ”Symfonie nummer 4 i E-dur” (”Sinfonie naïve”) från 1845 fick Berwald själv aldrig höra spelas – den uruppfördes först 1878, alltså tio år efter hans död. Det senare är i dag helt obegripligt – och Berwald skulle med största sannolikhet ha varit mycket nöjd med hur den här symfonin spelades vid årets säsongavslutning.

Melodikrysset nummer 18 2014

Jag måste tillstå, att jag hade en del besvär med dagens kryss.

Problemen började redan med första frågan, vilket väl har att göra med att jag aldrig såg sjuttiotals-TV-serien ”Alias Smith and Jones”. Men så småningom dök titeln ändå upp i huvudet.

Jag har en hel trave Smurf-filmer här i Öregrund, men eftersom jag inte har haft besök av några smurflystna barnbarn, är ganska många av dem fortfarande kvar i orbrutna plasthöljen. Jag gillar Peyo’s serier och även filmerna – men jag låter det vara osagt, om jag för den skull hade vetat, att det var Britney Spears – non of my favorites – som sjöng ”Ooh la la” i den senast smurfilmen.

”Take My Breath Away” ur ”Top Gun” med Tom Cruise känner jag åtminstone igen.

Men Pernilla Emme, i dag med ”Där en ängel hälsat på”, från Melodifestivalen 1997 minns jag över huvud taget inte. Jag fick googla på den här Melodifestivalen också för att klara hennes efternamn.

Faktiskt tog det likaså en stund innan jag kopplade att det var Emilio Ingrosso som tillsammans me Pernilla Wahlgren sjöng ”Every Time When We’re Together”.

Detsamma gäller Per Gessles Roxette-låt ”Joyride”, som här skulle särskrivas som ”Joy Ride”.

Vad kunde jag då, mer eller mindre spontant?

Ja, bossanova är inte så svårt att känna igen.

Bonnie Tyler företrädde ju Storbritannien i Eurovision Song Contest så sent som i fjol, med ”Believe In Me”. Det vore förresten – jag har sett hela presentationseländet – roligt om fler etablerade artister deltog i den här tävlingen.

Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” har vi väl hört så många gånger, bland annat i Melodikrysset, att flertalet av krysslösarna klarade den utan att behöva ta mig till hjälp.

Inget ont om den låten, men ännu gladare blev jag över att få (åter)höra Thorstein Bergmans ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”. Thorstein är ingen nära vän till mig, men vi har mötts ett antal gånger i arbetarrörelsesammanhang, och så har han gjort en enorm insats för vår gemensamma rörelses sångtradition genom att ge ut en arbetarrörelsesångbok, när gamla ”Tidens sångbok” skamligt nog inte längre utgavs. Precis nyutkommen är ”Röda sångboken” på Leopard förlag.

Men mitt personliga musikintresse är ju, som mina läsare vet, ingalunda riktat bara mot politiska sånger.

Jag lyssnar gärna på ”Tea For Two”, som ursprungligen ingick i Vincent Youmans och Irving Caesars musikal från 1924, ”No, No, Nanette”. I det här fallet skulle svaret naturligt nog bli te.

Eller på Sid Jansson i Nils Ferlins visa om Lasse Lucidor.

Eller på Ludwig van Beethovens opera ”Fidelio”, där ledtråden i dag – att kompositören skrev en enda opera – gjorde frågan lätt för oss som är bevandrade i operarepertoaren.

Fast jag älskar verkligen många typer av musik. I går kväll såg jag till exempel i TV programmet med Brolle och Annelie Rydé och deras långa turné genom upputsade folkparker över hela Sverige. Och alla dessa rocklåtar från sent femtiotal drog massor av publik, även unga människor.

Själv har jag ännu tidigare parkminnen från Sundsvall med omnejd. Då dominerade fortfarande swingmusiken på dansbanorna.

Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus

För ett par veckor sen – den 11 april – var jag och Birgitta på begravning i Gamla Uppsala kyrka. Den vi tog farväl av var Karl-Axel – Kalle – Eriksson (1928-2014). Kalle var medlem i vår sosseförening i Svartbäcken, landstingspolitiker i många år och fackligt aktiv i Byggnads. Men också en personlig vän sen många år. När våra barn var små, var hans fru, Betty, dagmamma åt dem, och de lekte tillsammans med Kalles och Bettys dotter Marie.

Många människor deltog både i begravningsakten och i samlingen efteråt, och vid den senare begärde jag ordet och fick tala först.

Dess förinnan hade vi suttit vid ett bord, där också ett par medlemmar i vår (och Kalles) sosseförening satt, Jimmy och Margareta Mattsson – Jimmy arbetar för övrigt själv inom byggsvängen. Jimmy berättade där en historia om Kalle som jag inte kunde motstå att vidarebefordra till de församlade begravningsgästerna:

När Marie fortfarande var ganska liten, tog Kalle med henne till det årets Första maj-tåg. Marie hade i alla fall förstått att pappans deltagande i demonstrationen hade att göra med att han var socialdemokrat.

Hon vände sig då till Kalle och frågade:

– Pappa, är jag också socialdemokrat?

Svaret kom snabbt och mycket övertygat:

– Ja-a-a!

När jag hade berättat det här, utbrast hela det stora sällskapet av begravningsgäster i ett rungande och hjärtligt skratt.

Mest skrattade Marie.

* * *

Jag gjorde något för mig alldeles nytt i dag, Första Maj. Jag gick inte med i demonstrationen. Det var ingen demonstration från min sida – jag har hjärtproblem och orkar helt enkelt inte hålla den takt tåget understundom har. Så Birgitta gick till samlingen på Vaksala torg, medan jag fortsatte med bussen direkt till Stadsträdgården, där årets möte skulle äga rum.

Den ovanliga mötesplatsen, Parksnäckan, var vald med hänsyn till att en del av publiken förväntades vilja gå på Sirius’ match på planen i närheten. Det här är förvisso en mycket trevlig park, och nattens nyfallna snö hade när det blev mötesdags i stort sett smält bort; dessutom får väldigt många sittplats med ryggstöd framför den fasta scenen.

Men problemet med den här mötesplatsen är att den ligger långt från centrum och dess gångstråk, vilket medförde, att det kom mycket lite spontan publik till årets Första maj-möte. När jag anlände, satt vi bara en handfull människor utspridda på åhörarplatserna och lyssnade på Björn Sandbergs trio, som trofast spelade för oss få som hade församlats. Något fler, men inte många fler, fick nöjet att se en dansgrupp, bestående av unga kvinnor, från Kurdistans solidaritetsförening.

Sen tågade då Första maj-tåget in på området. Enligt Upsala Nya Tidning gick 670 personer med i Socialdemokraternas och LOs tåg.

Därmed slog vi i och för sig Kommunistiska partiet (65 deltagare) och Syndikalisterna (165) och den här gången faktiskt också Kristdemokraterna (482 personer, som bland annat lockades med Lars Adaktusson).

Överraskande många, 550, gick i det tåg som arrangerades av Feministiskt initiativ.

Men inget tåg, inte heller vårt, kunde slå Vänsterpartiets, som i år enligt UNT samlade 1.275 demonstranter. Detta, plus Vänsterns framgångar i opinionsmätningarna, senast i dag, borde nog få den socialdemokratiska partiledningen att tänka till en gång till i fråga om vinster i välfärden samt om de privata alternativen inom skola, vård och omsorg.

Själva mötet, som leddes av Gustaf Lantz, var organiserat som en rad korta appeller från ledande företrädare (s) i höstens val till kommun (kommunalrådet Marlene Burwick), landsting (landstingsrådet Vivianne Macdisi) och riksdag (Ardalan Shekarabi), från Evin Incir (kandidat till europaparlamentet) samt från Åsa Olsson, LO-distriktet, och Lucas Grechnik Mörk, SSU.

Alla de här sa utmärkta saker, men jag noterade själv en annan sak, som jag gärna vill vidarebefordra. Påfallande många av de här talarna, flera av dem med topplaceringar på listorna i valet, har sin bakgrund i andra länder, och nu handlar det inte längre främst om Sveriges grannländer. Ardalan Shekarabi har sina rötter i Iran. Den fortfarande mycket unga Evin Incir är kurd. Och Vivianne Macdisi, som till utseende och när det gäller språk kunde tas för svensk, kommer i själva verket från Syrien, från det fruktansvärt drabbade Homs, vilket hon på ett mycket gripande sätt fick med i sitt korta anförande.

Kampen för alla folks frihet, hela världens fred (Carl Lindhagens gamla Första maj-paroll) nämndes i ett av anförandena och väjer inte för gränser eller vapnens eller kapitalets förtryck.

Som vi sjöng i den avslutande ”Internationalen”:

Störtas ska det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Melodikrysset nummer 17 2014

Det förekom både lätta och svåra frågor i dagens Melodikryss.

Vi tar det lätta först.

Det är klart att en Taube-älskare som jag känner igen ”Den glade bagaren i San Remo” och därför kan svara på Anders Eldemans fråga om vad han behandlar – märkligt ordval – enligt texten. Jo, degen.

Och eftersom jag till exempel har sett ABBA-musikalen på Broadway, vore det väl märkligt, om jag inte kände igen ”Ring, ring”.

Astrid Lindgren och Georg Riedel har jag ett varmt förhållande till, och jag har inte bara läst böckerna om Emil i Lönneberga utan också sett de här historierna på film, där man kunde höra det som spelades i dag, ”Hujedamej, sånt barn han var!”.

Med de två andra filmerna i dagens kryss hade jag lite mer besvär.

Fast i det ena fallet gissade jag snabbt med hjälp av ganska få ledbokstäver att skådespelaren, som inte är känd som sångare, måste vara Sylvester Stallone. Sen fick vi ju också Dolly Parton som ledtråd, så jag hittade via nätet filmen ”Rhinstone” och fick på så sätt bekräftat, att det var Stallone som sjöng här.

Elvis Presley har jag förstås hört mycket med, men jag har aldrig sett hans sista film (från 1981), ”This Is Elvis”, med den svenska titeln ”Legenden om Elvis”.

Vi går då över till artister som jag inte spontant klarade utan måste googla på.

Sebastian, med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011, hade jag definitivt glömt. Men eftersom Eldeman angav årtal, var det ju inte så svårt att identifiera honom.

Artistnamnet Dido gissade jag mig till, eftersom jag hade varannan bokstav. Det visade sig, när jag sen googlade på Dido, att hon bär det fantastiska namnet Florian Cloud de Bonneville O’Malley Armstrong. ”Sand In My Shoes” var faktiskt värd att lyssna på.

Nittiotalsmusik från andra länder är inte min starka sida, men får man Maria Magdalena – ”(I’ll Never Be) Maria Magdalena” – till ledtråd, hittar man ju Sandra.

Lennart Palm, som Eldeman ofta använder, när det inte finns någon sånglös inspelning, gör då gärna sitt bästa för att förvilla oss. Så det tog en stund för mig, innan jag kom på, att det han spelade var Orups ”Regn hos mig”.

Annat var betydligt lättare.

Så dagens trippelfråga. ”Hagsätra IP” med Hagsätra sport, Niklas Strömstedt och Andreas Johnson, har väl förekommit tidigare i krysset. Fast här skulle vi dessutom identifiera den som den officiella OS-låten 2012.

För min generation – jag gick på latingymnasium på 1950-talet – är Birger Sjöberg välkänd, inte bara för ”Fridas visor”. Men självklart minns jag ”Frida i vårstädningen”, som i dag skulle ge oss det hon gör, städar.

”Kväsarvalsen” av Arthur Högstedt (1877-1942) ligger långt före min tid, men den är en gammaldags höjdare i fråga om både text och musik. Texten börjar med en introduktion: ”En kvanting träder i salen in” – vi tar hela texten förresten:

Kväsarvalsen

Text och musik: Arthur Högstedt

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Två armar hon lägger kring grabbens hals
för att fröjda med honom i vals,
två kardor han lägger på henne då,
å stilit å kväsit de börjar gå.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Med huvud mot huvud och bröst mot bröst
han viskar åt henne med kärlekens röst,
ej bussigare fjälla än dig jag får,
och så i en cirkel det hela går.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Arthur Högstedt var det som kallades ungsocialist, en riktning med anarkistiska drag.

Själv ska jag, som vanligt, delta i ett vanligt socialdemokratiskt Första maj-möte hemma i Uppsala.

Pilsnerfilm var ordet

”Augustas lilla felsteg” (1933) är unik så till vida att Thor Modén inte bara medverkade i filmen utan också stod för regin.

Jag har, efter eget önskemål, fått den i present av hustrun i en samling med sex DVD-filmer, benämnd ”Den stora pilsnerboxen”. Också ”Augustas lilla felsteg” innehåller både pilsner och sprit, den senare ymningt flödande ner i struparna i ett avsnitt där det inte bara exekveras nubbevisor utan också en nästan otrolig mängd slagdängor från förr, sådant som fru Lenngrens och Glucks ”Pojkarne”, Emil Norlanders ”Fia Jansson”, det kända Edvard Persson-numret – jo, han är själv med i filmen – ”Kalle P”, Evert Taubes ”Albertina”, ”Ta-Ra-Ra-Boom-De-Ré” (som Joe Hill skrev en mer politisk text till) och så vidare – jag har faktiskt bara nämnt en liten del av repertoaren.

För all del dricks det en del alkohol i den här filmen, men det var nog just själva drickandet snarare än alkoholralaterade handlingar som upprörde tidens folkrörelser, inte bara nykterhetsrörelsen utan också delar av arbetarrörelsen – det förekom faktiskt att någon arbetarrörelsestyrd folketshusbiograf bojkottade den här filmen. Annars ter sig de familjer från den tidens Söder i Stockholm, då fortfarande en stadsdel som beboddes av arbetare och annat småfolk, som ganska vanliga människor: målarmästare Smulle Månsson (Evard Persson) och hans hustru Klara (Tyra Leijman-Uppström) samt deras dotter Ingrid (Aino Taube), även fabriksarbetaren David Magnusson (Siegfried Fischer) och hans hustru Augusta (Dagmar Ebbesen) samt Davids fosterson Einar Hallbäck (Nils Jacobsson). Granne med dem bor också kufen Petter Söderqvsit (Hugo Jacobsson), som både samlar lump och även tomflaskor (och dess förinnan gärna konsumerar vad som finns i dem).

In i den här idyllen träder Augustas bortadopterade ”felsteg” från unga år, Lisa (Rut Holm), som plötsligt per brev har meddelat sin mamma, att hon tänker komma och hälsa på. På tåget till Stockholm hamnar hon i samma kupé som Holger Jönsgård (före detta Jönsson), spelad av Thor Modén. Han är lantbruksagronom från Mjölby men nu på väg till Stockholm för att ta patent på en revolutionerande uppfinning. De här två finner varann under tågresan, och Jönsgård erbjuder sig att ledsaga Lisa hem till hennes mamma. David blir förstås överraskad över att Augusta har en dotter men beter sig generöst och sympatiskt: lovar att acceptera Lisa som sin egen dotter. Och för att göra en lång historia kort: I slutet av filmen förklarar Lisa att Stockholm nog ändå inte är något för henne och meddelar att hon i stället följer med Holger till Mjölby.

Einar har tagits om hand – som fosterson – av den hygglige David, närmast för att han en gång åkte fast för cykelstöld, vilket förklaras med att hans farsa var alkoholist. Han är kär i Ingrid men lite blyg, och den dramatiska delen av den här filmhistorien är att Ingrid då lockas att bli utbjuden (på biltur!) av den bortskämde men inte särskilt redbare sonen, Helge (Werner Ohlson) till fabrikör Hagström (Arthur Fischer).

Helge överrumplar Ingrid med att köra henne till en restaurang med vidhängande hotell i skärgården, och på den här punkten är filmen överraskande frispråkig (fastän det censurerades när det begav sig): Han lurar in sig på hennes hotellrum och utsätter henne för ett regelrätt våldtäktsförsök. Fast hon lyckas naturligtvis – något annat vore otänkbart – värja sig.

För det här får Helge sedan en rejäl överhalning av Einar, varefter Helge beslutar sig för att hämnas genom att försätta konkurrenten ur spel. Så han arrangerar i samband med en penningtransport, utförd av Einar, att tre hundra kronor försvinner ur det kuvert Einar har lovat transportera. Ett tag ser det illa ut för Einar, men i rätt ögonblick ingriper lumpsamlare Söderqvist – han är synsk också – med Helges kavaj, som visar sig innehålla de försvunna 300 kronorna. Pappa fabrikören, själv en hyvens karl, belönar då Söderqvist med de 300 kronorna, vilket räddar Söderqvist – han ligger nämligen efter med flera månadshyror.

Och sen får förstås också Ingrid och Einar varann.

Pilsnerfilm, ja. Men också en inte helt oäven historia om både mänsklig falskhet och mänsklig värme. Till och med den dumme Helge blir förlåten efter att ha blivit uppsträckt.

Melodikrysset nummer 16 2013

Min mycket musikkunnige son, Matti, som är här i Örgrund på påskbesök tillsammans med sin Karin och deras tvååriga solstråle Ella, störtade in i datorrummet, där jag sitter och löser Melodikrysset, och skrev på min kladd in originaltiteln på första låten som spelades, ”Águas de março”, plus Tom Jobim och Elis Regina. Fast nu var det inte detta utan namnen på de båda svenska sångarna som efterlystes. Svante Thuresson kände jag själv igen omedelbart, och efter en stund kom jag också på att han i det här fallet hade assistans av Lisa Nilsson. I svensk version heter låten ”Solen i maj”.

Matti levererade också omedelbart svaret på vilka det var som 1971 sjöng ”Stairway To Heaven”: Led Zeppelin. Jag vill för egen del tillägga, att det gjordes förbaskat mycket bra musik på den tiden.

Sen försvann Matti ut med barn och hustru, och jag blev som vanligt hänvisad till mina egna kunskaper plus, oftast bara för kontrollen, Google. Det fatala var dock att internetuppkopplingen plötsligt helt bröts – det hjälpte inte ens med omstart – så framför allt i senare delen av krysset var jag helt hänvisad till min egen förmåga.

Två frågesvar har jag dock checkat när internetuppkopplingen sedan, lika oförklarligt, kom tillbaka.

Det jag var mest osäker på var vem som tillsammans med Ernst Schütz hördes i Carl Zellers ”Fågelhandlaren”. Av ledbokstäverna att döma verkade hon heta Ilse, och sen – när internetuppkopplingen kom tillbaka – har jag kommit fram till att den vi hörde bör ha varit Ilse Hollweg.

Jag trodde också att Elton John-låten vi i dag hörde med The Spotnicks hette ”Nikita”, och det visade sig också stämma.

Annars klarade jag allting utan någon utomstående hjälp.

Men det är klart att frågor om musik som man har egna minnen av är lätta att svara på.

Jag minns till exempel Danny Kaye-filmen, där ”Wonderful Copenhagen” ingick, och den spelades för övrigt också ofta i radio. Ibland har jag undrat över varför jag så sällan hittar gamla Danny Kaye-filmer överförda till DVD. Nå, alla förstod väl, att om filmen utspelades i den danska huvudstaden, utspelades den också i Danmark.

Mario Lanzas ”Arrividerci Roma” är för mig evigt förknippad med 1950-talet – den kom 1955. Dess bätte använde sig italienarna på den tiden ännu inte av euro.

Och i den tidens ångradio hörde man ofta Tre Knas, i dagens kryss representerade av ”Det ringer, det ringer, skynda dig att svara”. (Mitt i alltihopa hade Lennart Palm dessutom fått in ABBAs ”Ring, ring”.)

Ernst Rolf hörde ju till en betydligt äldre generation av artister, men till det fina med forna tiders radio hörde att där också ofta spelades äldre låtar, sådana som ”Jag är ute när gumman min är inne”.

”When You’re Smiling” – som i dag skulle ge ordet le – är känd i Louis Armstrongs insjungning, men den har också sjungits in av en rad andra artister.

Och det är klart att jag har ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv” med skåningen Peps Persson, på LPn ”Peps Persson sjunger Edvard Persson” (1982).

Svårare hade jag med Zara Larsson och ”Bad Boys” hennes två rockbjörnar till trots, men eftersom den frågan kom innan internet momentant la av och jag gissninsvis kom fram till efternamnet Larsson, var inte heller det så svårt.

Dagens höjdare var en kär gammal bekant, ”Sixteen Tons”, som ni hittar texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Så för min del hade jag inga svårigheter med att svara på frågan vad personen i låten hela tiden tvingas att göra: arbeta.

Från köket känner jag doften av kokt potatis: en sillunch väntar.

Glad påsk, alla medkryssare!

När det moderna känns överlägset det klassiska

Flytten ut till sommarhuset i Öregrund och den omständiga packningen inför transporten hit har bidragit till att bloggen inte i alla avseenden har varit à jour.

I torsdags kväll i förra veckan var vi på abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala, men jag har helt enkelt inte haft tid att skriva om den förrän nu.

Konserten började i och för sig med en miss, och konsertouvertyren nummer 4, ”Die schöne Melusine”, signerad Felix Mendelssohn (1809-1847), fick startas om, men det är alltså inte orsaken till att jag inte har skrivit om den. Nej, jag har inte haft tid.

Nå, även om det alltså tog sig, var det här inte något glimrande stycke musik.

Om vi sedan gör ett hopp till slutet av konserten, avslutades den med Robert Schumanns (1810-1856) ”Symfoni nummer 2 i C dur”. I mina öron känns den här symfonin för splittrad, men jag gillade tredje satsens adagio esspressivo.

Fast i det här fallet får klassikerna ursäkta: Det som verkligen lyfte den här konsertkvällen var ett helt modernt verk i fyra satser av Daniel Nelson (född 1965), ”Analythical Tales of Mechanical Movement”. Verket är skrivet för kontrabas och stråkorkester, och kontrabasen trakterades med stor bravur av Ulla Ryman. Kvällens gästdirigent, Staffan Larson, hade helt uppenbart också lagt ner sitt krut på det här verket, och både stråkarna och övriga instrument gjorde ett gott jobb. I det här fallet blev jag över lag imponerad.

* * *

Före konserten träffade jag och Birgitta som vanligt Anna för gemensam middag, och den här gången hade vi valt att äta i restaurangen i Musikens hus. Det visade sig inte finnas någon à la carte-meny, men smörgåsbordet kändes rikligare dukat än vanligt, och där fanns flera riktigt goda rätter.