Sommar i P1 med Kjell Westö

Jag har läst Kjell Westö men har också några av hans böcker på väntelistan. Det senare beror inte på att han inte skulle vara tillräckligt läsvärd utan på att jag ständigt får eller köper för många böcker för att jag skulle hinna med dem alla.

I sitt Sommar-program i dag berättade Kjell Westö i huvudsak om sitt liv före författarskapet, om sina unga skolår, om förstadsmiljöer i nybyggda delar av den finska huvudstaden, om sina första lärospån i tidningsmiljö som bland annat ledde till ett möte med Bono – Westö spelade ”Seconds” i sitt program. Sprit i stället för studier bidrog till att få honom att därefter överge Finland för Sverige.

Ett och annat i det här programmet blir småkul, som historien om kronprinsessan Victorias besök i Helsingfors, där hon, trots att han är svenskspråkig, envisas med att tala med honom på engelska.

Oerhört dramatiskt med berättelser om omvälvande situationer blir det här inte. Snarare ger det byggstenar till historien om en blivande författares liv, fastän just författarskapet om man får tro Westö var lite av ett slumpens val. Westö besitter ju nämligen en mångsidig begåvning – inför studenten överraskade han till exempel sin mattelärare genom att på kort tid slå i sig så mycket matte, att han fick full pott i studentskrivningen.

Länge ville han också hålla på med musik, vilket märktes i valet av band och artister samt låtar i dagens sommarprogram: Tim Hardin, Electric Light Orchestras version av ”Roll Over Beethoven”, Ella Fitzgerald med ”Undecided”, First Aid Kit, Leonard Cohen och Fairport Convention.

Sommar i P1 med Linda Nordin

Linda Nordin, generalsekreterare för FN-förbundet, funderade i sitt Sommar-program i dag över om hon möjligen som arv efter sin arbetarklassuppväxt i Botkyrka har kvar hämningar, som en smula håller henne tillbaka, men jag tror snarare, att det är karaktären på de jobb hon har haft – på UD, Röda Korset och nu alltså FN-förbundet – som har gjort henne så pass utlevelseförsiktig eller hur vi nu ska benämna hennes sätt att vara.

För åtminstone i yngre år var hon – om vi håller oss till hennes egen berättelse – en våghalsig tjej. Som när hon vid 13 års ålder på egen hand åkte till USA, detta efter att under ett par år som idogt arbetande tidningsutbärare själv ha samlat ihop de nödvändiga respengarna. Hon tog sig också, som den första i sin familj, fram till studentexamen och fortsatte sen med högre utbildning, UD-tjänst med mera.

Hennes jobb och engagemang har sedan fört henne till de forna sovjetrepublikerna i Kaukasus, till forna Jugoslavien och till Kongo, men skildringarna därifrån brände, bortsett från ett avsnitt om kvinnlig könsstympning, sällan till.

Möjligen har det här att göra med att hennes världsbild är alltför idealistisk. För att förstå konflikterna i dagens värld, många av dem väpnade och dessutom blodiga och brutala, måste man också inse, att de gränsdragningar som till stor del är en efterbörd efter kolonialmakternas inbördes gränsdragningar i stora delar av Asien och Afrika ofta är irrelevanta om man ser till faktorer som språk, kultur och dess värre även religiös tillhörighet. I östra Europa finns i så väl länder som har varit inlemmade i Sovjetunionen som i stora delar av dagens Ryssland och även i satellitstater som har fått sina gränser reviderade fullt av gränser som ligger helt fel.

Musikaliskt gav det här sommarprogrammet bilden av att vi hade att göra med en välorienterad dam, och inget ont om hennes val av artister och grupper, sådana som Mary J Blige och U2, Van Morrison, Emmylou Harris, Tina Turner (fast ”Proud Mary” är bättre med Creedence Clearwater Revival), Pink, Miss Li, Caroline af Ugglas, Timbuktu, Bob Marley, Spelmanslaget Kafferast med flera.

Sommar i P1 med Lars Palmgren

Jag känner förstås till Lars Palmgren i hans förutvarande värv som Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika, men jag har veterligen aldrig träffat honom personligen. Det senare kan ha att göra med att han ända sen mitten av 1970-talet har varit verksam i Latinamerika, bland annat som korrespondent för radion, och att han även nu efter pensioneringen är bosatt i Chile.

Det här är säkert en del av förklaringen till att man bland hans relativt få svenska låtar i dagens Sommar hittar sådant som Kjell Höglunds ”Lugnare vatten” (genombrottslåt för Marie Bergman) och Bernt Stafs ”Familjelycka”. Men han har inte helt tappat kontakten med musiklivet här hemma, vilket en låt med Bo Kaspers Orkester vittnar om.

Fast också mycket av det i hans övriga musikval som jag kan relatera till – Miles Davis, The Doors, Procol Harum – hör ju hemma i en lite tidigare musikepok.

De många latinamerikanska skivor han spelade kan jag inte relatera till, eftersom jag saknar kunskap. Men åtminstone virtuosen Astor Piazolla finns också i våra skivhyllor.

Lars Palmgrens berättelse om sitt liv som latinamerikakorrespondent sträcker sig över vida områden och många länder, men med den skicklige journalistens sinne för detaljer som ger liv och must kryssar han från det ena till det andra utan att helheten blir lidande. Och mycket av det han berättar är också värt att lyssna på. Sådant som historien om ponchomannen som sätter sig bredvid honom i en i övrigt folktom buss och där bestjäl honom (visar det sig senare) på hans under kläderna gömda reskassa samt, ännu mer skrämmande, följer efter honom till hans skraltiga hotell, där rumsdörren inte går att låsa. Eller historien om hur han, ovetandes, luras att smuggla vapen, gömda under bilgolvet, från Nicaragua till El Salvador.

Också historien om hur han till slut i Chile får en hustru blir snäppet bättre genom sin början och sitt slut. Den som först av allt verkar ha förstått att de här två måste få varann är den blivande hustruns hund, som börjar vistas även hos sin blivande husse men sen släpar i väg honom till matte. Och så, som den här historiens clou, vigseln, som får sin fullbordan först när den här hundrackan lyckas komma in genom kyrkporten och sen, när den har konstaterat faktum, nöjd går ut igen.

Sommar i P1 med Edda Magnason

Edda Magnason gjorde, fullkomligt lysande, titelrollen i långfilmen om Monica Zetterlund och belönades också med en guldbagge för den prestationen. Hon har också, ganska idiomatiskt, där tolkat en rad av Monicas sånger, så när man i dagens Sommar-program hörde henne tala sin naturliga skånska – hon är uppvuxen i Ystad – kunde man nästan inte tro, att det rörde sig om samma person.

Som hennes namn antyder, har hon emellertid isländskt påbrå: Hennes far kommer från Ísland, och hon berättade i sitt sommarprogram bland annat om ett besök i pappans Ísland. De här isländska rötterna markerades också med att hon spelade Björk.

Edda – jag följer här isländsk namnsed och använder förnamn – beskrev i stort sett sitt liv i kronologisk ordning, allt från barndomens diabetes till det genombrott rollen som Monica Zetterlund gav henne, men gjorde det oftast utan dramatik och känslostyrka.

Det enda som riktigt brände till var historien om när hon vid 22 års ålder vistades i New York en månad och då, efter en shoppingutflykt till Manhattan, på T-banan fick påhäng av en obehaglig man, som sen följde efter henne och också lyckades bryta sig in i hennes bostad i Brooklyn.

Om jag fattade hennes livsfilosofi rätt, handlar den om att vänta och se och sen gripa tillfället när det kommer. Hon verkade också anse att vi styrs mer av vårt undermedvetna än av vårt intellekt.

Ett och annat i hennes musikval kan relateras till händelser i hennes eget liv. Hon spelade till exempel ”Världen är full av violer” med Ulla Billquist, vilket säkert har sin bakgrund i att hon har fått Ulla Billquist-stipendiet.

En del de artister och grupper hon spelade – Joni Mitchell, Tom Waits, Bob Hund, Esbjörn Svensson – är välkända även för mig, men hon spelade ofta ovanliga artister med, faktiskt, spännande låtar. Skönt också när en sommarpratare vågar utmana lyssnarna med sådant som experimentell jazz.

Ibland fick jag intrycket att friheten att välja låtar betydde mer för henne än att få möjlighet att berätta som sitt eget liv.

Melodikrysset nummer 27 2014

I dagens kryss fanns det en del att bita i.

Ibland fastnar man också i det till synes lätta. Så var det med allra sista frågan i dag: Galenskaparna och After Shave och Claes Eriksson känner jag förstås till – men jag har faktiskt aldrig sett deras ”Leif” från 1987 om Rotums kanoner och krut. Wikipediavägen testade jag tänkbara filmer och hittade till slut rätt.

I andra filmfall finns det ofta någon melodi, som lever mycket längre än filmen själv. Jag gissar att inte särskilt många av dagens krysslösare har sett filmen ”Lyckans gullgossar” från 1932, men den innehöll en sång som har fortsatt att spelas, ”Det ordnar sig alltid”, signerad Fred Winter (som egentligen hette något mer töntigt svenskt, Sten Njurling).

Gamla Edvard Persson-filmer visas däremot så ofta i TV, att även yngre tittare (som över huvud taget är beredda att se gamla långfilmer) lär sig känna igen hans sångröst och skånska idiom. I dag inleddes krysset med sagde Persson och ”Min lilla hatt”.

Från filmvärlden är steget inte långt till TV-världen.

För egen del har jag kanske sett något enstaka avsnitt av ”Nord och Syd”, men jag minns den mycket vagt. Dock tillräckligt för att komma på de sökta orden i den svenska titeln.

Däremot var det ingen match för mig att identifiera dagens opera, George Bizets ”Carmen”. Den har jag sett på scen.

1970-talet var ett årtionde då jag jobbade oerhört hårt, och jag ägnade ofta sena kvällar – efter barnläggningen – åt att lyssna på all musik, till exempel proggmusik, jag recenserade i den tidskrift jag var redaktör för. Radiolyssnandet drog jag av dessa skäl ner till ett minimum, och det förekommer därför då och då att jag har svårt att placera mer kommersiell musik (inte menat som kvalitetsomdöme) från den här epoken. Själva låten som föranleder den här reflektionen, ”If You Leave Me Now”, mindes jag i alla fall vagt när jag nu åter hörde den, men vad hette gruppen som gjorde den? Jo, Chicago.

Men ”We Are the Champions”, också den från sent sjuttiotal, minns jag ögonblickligen, vet också att den gjordes av Queen.

ABBA var väl inte, för att hålla fast vid tidsperspektivet, riktigt älskade i proggkretsar, men så småningom bet sig deras hits, till exempel ”I do, I do, I do, I do, I do”, fast även i min skalle.

Däremot lyssnade jag nästan alltid på Svensktoppen – ofta som en ljudkuliss, men jag har haft stor nytta av det här i mitt mångåriga lösande av Melodikrysset. Det märkliga med Svensktoppen var också att lyssnarna genom sitt röstande premierade musik ur många olika genrer och av högst skiftande kvalitet. En artist och låtskapare som höjde sig högt över genomsnittet var Ted Gärdestad. I dag fick vi höra hans ”Jag vill ha en egen måne”.

”Beautiful”, för att låna en titel från en annan i dag spelad låt, sjungen av Kylie Minogue och Enrique Iglesisas.

Allra sist ett tack till Anders Eldeman för att han som kryssillustrationer använder musik från olika epoker.

I dag spelade han till exempel en gammal favorit, ”Rumba i Balders hage”, signerad Ulf Peder Olrog, och efter den ”Call My Name” med Tove Styrke, en redan stark sångerska som har alla chanser att bli ännu större.

Sommar i P1 med Morton Narrowe

Den nu 82-årige rabbinen i den judiska församlingen i Stockholm Morton Narrowe kom från USA till Sverige 1965 men har sedan blivit kvar här. I sin nya församling mötte han många judar med radikalt andra erfarenheter än hans egna, många av dem människor som, ibland på ett mirakulöst sätt, hade undkommit nazisternas förintelseläger.

I sitt Sommar-program i dag talade han ganska mycket utifrån sin roll som rabbin, vilket kanske inte talar så mycket till just mig, inte för att jag har något horn i sidan till just judendomen utan för att jag inte omfattar någon religion. Men jag känner respekt för att han, enligt vad han själv berättade, tidigt insåg klyftan mellan sina egna och många församlingsmedlemmars erfarenheter och försökte överbrygga den.

Hans berättelse om sitt liv innehöll också ett och annat som var roligt att lyssna till. Jag tänker då främst på Abba Ebans svarsbesök i Stockholm på dåvarande utrikesministern Sten Anderssons besök i Israel. UD anordnade i sedvanlig ordning en stor middag för Eban plus inbjudna gäster, bland dem rabbi Narrowe. Enligt den senare var det ingen höjdarstämning under middagen, men under minglet efteråt blev Narrowe till sin förvåning kallad till ett samtal med Eban, som han inte kände sen tidigare, och han undrade förstås vad den höge gästen ville honom. Det visade sig att Eban var less på tillställningen och ville gå, men eftersom hedersgästens uppbrott också skulle bli en signal till övriga att de nu kunde gå, vågade han inte ens titta på sin egen klocka utan frågade rabbinen hur mycket klockan var.

Hans musikurval rymde ett par låtar, hämtade från det som genom tjänsten i Stockholm skulle bli hans nya hemland. Dels en sång ur den religiösa svenska sångskatten – rabbi Narrowe är ekumeniker: ”Gammal fäbodpsalm” med Busk Margit Jonsson och Monica Dominique. Dels ett nummer hämtat från Jan Johanssons ”Jazz på svenska”, ”Visa från Utanmyra”.

Men mycket av det övriga var hämtat ur den judiska musiktraditionen i vid mening, och där spelade han bland annat artister som finns också i min skivsamling, sådana som Barbra Streisand, Leonard Cohen, Theodore Bikel och Tom Lehrer. Särskilt uppskattade jag här – ett exempel är Leonard Cohens ”Hallelujah” – att Narrowe utförligt berättade om varför han hade valt just den låten, ofta på grund av dess religiösa anknytning.

Fast avslutningslåten, ”Hey Jude” med The Beatles, hade han valt av ett mer världsligt skäl – han kallar sin hustru för just Jude.

Sommar i P1 med Andreas Dregen

Dregen, född som Andreas Svensson, numera med namnet Andreas Dregen, finns trots sina framgångar med både Backyard Babies och The Hellacopters inte representerad i mina skivhyllor. Hårdrock tål jag förvisso, men den är inte direkt min favoritmusik.

I dagens Sommar-program hårdstartade han med att spela Ac/Dc, Kiss och Sex Pistols, och sedan följde en hel del av samma slag. Men man fick också höra Bob Dylan i ”Girl From North Country” och John Lee Hooker i ”One Bourbon One Scotch One Beer”, vilken senare passar väl in i ett av Dregens huvudtemata, alkohol och ännu vådligare droger, som han medgav att han hade missbrukat i sådan mängd, att det till slut ledde till en krasch. Jag kan förstå att turnélivet frestar till det här, men kanske borde han tidigare ha tagit varning av faderns alkoholism, som slutade i självmord.

Det som till slut fick honom att välja en annan hållning var uppenbart det barn han efter många försök och mödor lyckades få med sin älskade, Pernilla Andersson. Pernilla förekom också i det här sommarprogrammets musikdel, dels med ”Runmaröpsalm”, dels tillsammans med Dregen i ”Jag och min far”.

Hon fanns också med i ett av det här programmets (och inte bara dess) mest dramatiska händelser, tsunamin i Thailand julen 2004. Det här paret hörde till dem som sveptes med i den första tsunamivågen men som klarade sig tillsammans, så småningom genom att klättra upp på ett tak.

Sommar i P1 med Evabritt Strandberg

Dagens sommarpratare, Evabritt Strandberg, har jag förstås sett både på film och på teater, och en av hennes sammanlagt rätt många makar, Sven Wollter, talade jag med under en middag för inte så vansinnigt länge sedan. Mitt första riktigt starka intryck av henne fick jag genom LPn ”En sång, ett vapen”, utgiven 1965. En av sångerna på den, sjungen av Jan-Olof Strandberg, den antifascistiska ”Den svarta tuppen”, spelade hon för övrigt i sitt Sommar-program i dag i samband med en ganska dråplig historia om när hon utan att först ha bett om lov lånade Sven-Bertil Taubes sommarhus i Spanien. För egen del tog jag med den här motståndssången i min arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”.

Fast Evabritt Strandberg personligen har jag aldrig träffat.

Som sommarpratare har en person som Evabritt Strandberg två uppenbara fördelar. Dels är hon med sin mångåriga rutin från scen och film en livfull berättare som man verkligen lyssnar på. Dels finns det i det hon berättar om ganska mycket som åtminstone jag som teater- och filmintresserad och även samhällsintresserad lyssnare kan relatera till.

Ännu bättre blev det här av att hon var så personlig, i något fall utlämnande. Hon berättade om en barndom, som rymde föräldrarnas konfliktfyllda skilsmässa och moderns knapra ekonomi. Ännu djärvare var det att berätta om inspelningen av samlagsscenen i Widerberg-filmen ”Kärlek 65”, som ett tag blev så intensivt intim, att Keve Hjelm måsta avbrytas innan det hela övergick till att bli ett riktigt samlag.

Roligt var det också att få en glimt av hur det gick till, när hon, trots att hon var självsvåldig och ibland hade svårt att passa tider, blev antagen på Dramaten av Ingmar Bergman, som hade noterat dessa hennes brister men ändå ansåg att hon var ”en begåvad jävel”.

Musiken i hennes sommarprogram var genomgående värd att lyssna på: Gipsy Kings, Charles Trenet, Frank Sinatra & Quincy Jones, Cornelis Vreeswijk, Peggy Lee, Liza Minelli, Monica Zetterlund. Kul också att låtlistan innehöll en del som var lite mer ovanligt: Lina Wollter och Kongo Allstars med ”Only Dead Fish Follow the Strem” (ett bra politiskt budskap!) och ”Bellmans epistel numero 9” med elever från Kungsholmens gymnasium.

Skicka henne dit där hon hör hemma – annars dukar Jimmie Åkesson under

Från Visby kördes i kväll programmet Kall sång i Almedalen med Jimmie Åkesson som körledare.

När det var klart, slog vi om till den andra SvT-kanalen och såg där Allsång på Skansen.

Där var det värme och glädje, och i publiken syntes, sjungandes svensk allsång, en ung dam i hijab.

Sommar i P1 med Helene Ripa

Helene Ripa tog guld på längdskidor 15 kilometer i Paralympics i Sochi i år. Jag hör till kategorin som aldrig någonsin läser sportnyheterna i media, vare sig de rör handikappidrott eller annan idrott, men jag ser och hör ju till exempel nyhetsprogrammen i etermedia, så jag har åtminstone noterat den där guldbragden.

Jag är ingen idrottshatare men för mig är särskilt tävlingsdelen av idrotten helt främmande. Likväl kan jag förstå lusten hos en handikappad tjej – Helene Ripa fick vid 14 års ålder på grund av en elakartad cancer ena benet bortopererat – att ändå prestera, i Ripas fall som simmare och skidåkare, det senare rimligen en mycket svårare idrottsgren i ett fall som hennes.

Till plussidorna med hennes Sommar-program hörde också att hon ibland, genom ett litet darr på rösten, visade sina egna känslor inför det hon berättade.

När det gäller musiken i programmet, spelade hon mest låtar som förmodligen speglar den fart och fighting spirit som säkert har bidragit till att ta henne vidare.

Bara några få av de artister hon spelade – Eric Gadd, Elvis Presley, Bee Gees – är bekanta för mig, men jag noterade med glädje att hon hade använt Lars Hollmers mycket vackra ”Boeves psalm” som bröllopsmarsch på sitt eget bröllop.