Sommar i P1 med Morton Narrowe

Den nu 82-årige rabbinen i den judiska församlingen i Stockholm Morton Narrowe kom från USA till Sverige 1965 men har sedan blivit kvar här. I sin nya församling mötte han många judar med radikalt andra erfarenheter än hans egna, många av dem människor som, ibland på ett mirakulöst sätt, hade undkommit nazisternas förintelseläger.

I sitt Sommar-program i dag talade han ganska mycket utifrån sin roll som rabbin, vilket kanske inte talar så mycket till just mig, inte för att jag har något horn i sidan till just judendomen utan för att jag inte omfattar någon religion. Men jag känner respekt för att han, enligt vad han själv berättade, tidigt insåg klyftan mellan sina egna och många församlingsmedlemmars erfarenheter och försökte överbrygga den.

Hans berättelse om sitt liv innehöll också ett och annat som var roligt att lyssna till. Jag tänker då främst på Abba Ebans svarsbesök i Stockholm på dåvarande utrikesministern Sten Anderssons besök i Israel. UD anordnade i sedvanlig ordning en stor middag för Eban plus inbjudna gäster, bland dem rabbi Narrowe. Enligt den senare var det ingen höjdarstämning under middagen, men under minglet efteråt blev Narrowe till sin förvåning kallad till ett samtal med Eban, som han inte kände sen tidigare, och han undrade förstås vad den höge gästen ville honom. Det visade sig att Eban var less på tillställningen och ville gå, men eftersom hedersgästens uppbrott också skulle bli en signal till övriga att de nu kunde gå, vågade han inte ens titta på sin egen klocka utan frågade rabbinen hur mycket klockan var.

Hans musikurval rymde ett par låtar, hämtade från det som genom tjänsten i Stockholm skulle bli hans nya hemland. Dels en sång ur den religiösa svenska sångskatten – rabbi Narrowe är ekumeniker: ”Gammal fäbodpsalm” med Busk Margit Jonsson och Monica Dominique. Dels ett nummer hämtat från Jan Johanssons ”Jazz på svenska”, ”Visa från Utanmyra”.

Men mycket av det övriga var hämtat ur den judiska musiktraditionen i vid mening, och där spelade han bland annat artister som finns också i min skivsamling, sådana som Barbra Streisand, Leonard Cohen, Theodore Bikel och Tom Lehrer. Särskilt uppskattade jag här – ett exempel är Leonard Cohens ”Hallelujah” – att Narrowe utförligt berättade om varför han hade valt just den låten, ofta på grund av dess religiösa anknytning.

Fast avslutningslåten, ”Hey Jude” med The Beatles, hade han valt av ett mer världsligt skäl – han kallar sin hustru för just Jude.