Melodikrysset nummer 20 2015

16 maj 2015 12:06 | Musik, Prosa & lyrik, Resor, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag vaknade ovanligt tidigt i dag, och eftersom det är melodikryssdag, gick jag ner till brevlådan och hämtade morgontidningarna. I dag skiner solen, och det är en vacker försommardag. Men den här veckan har det varit varannandagsväder. Här om morgonen fick jag på min morgontidningstur hejda mig i regnet och ur en av rabatterna plocka upp mina dyngvåta marimekkoskjortor – krikongrenen tvättlinan var fäst vid hade brustit.

Såna morgnar får man inte lust att följa Evert Taubes mönster i ”Nudistpolka”, dansa naken.

Som väntat i dessa melodifestivaltider spelade Anders Eldeman i dag ett par av årets bidrag.

Dels ”Don’t Stop Believing” med Mariette och med Miss Li bland låtskrivarna.

Dels ”Can’t Hurt Me Now” med Jessica Andersson.

Dessutom spelades en engelskspråkig version av ”När vindarna viskar mitt namn”, som Roger Pontare tävlade med år 2000.

Ett grepp som Anders Eldeman ganska ofta använder numera är att spela låtar som man inte förknippar med artisten i fråga, därför hämtade till exempel från ”Så mycket bättre”. I dag fick vi således höra Darin göra Magnus Ugglas ”Astrologen”.

Det är förvisso vällovligt av Eldeman att vilja utmana melodikrysslösarna genom att spela också något klassiskt stycke. I dag var dock musiken som spelades av det lättsammare slaget. Först spelades Jacques Offenbach. Och lite senare fick vi höra en låt ur ”Mamma Mia”, ett Björn & Benny-verk jag för egen del har sett på Broadway.

Ett slags klassiker, fast i genren tonsatt dikt, är också Nils Ferlins och Lillebror Söderlundhs ”En valsmelodi”. Där klagar Ferlin över att han är ganska mager om bena. Tyvärr tycker min läkare inte det om mina ben, så jag får lov att ta vattendrivande tabletter, vilket är ett helvete.

En klassiker i en lite annan genre är ”Vill ni se en stjärna” med Zarah Leander.

Och till visklassikerna hör definitivt ”Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” med mycket fin text av Cornelis Vreeswijk.

Och då hampar det sig att de två kryssvar som återstår att redovisa också på sina områden är klassiker:

Kul alltså att få höra Lou Reed sjunga ”Walk On the Wild Side”.

Och för egen del har jag en ännu större kärlek till ”Tennessee Waltz” med Alma Cogan.

Last Chorus: Guy Carawan

12 maj 2015 20:44 | Last chorus, Musik, Politik | 2 kommentarer

Guy Carawan (1927-2015) dog den 2 maj. Jag och många andra – de flesta av dem i USA – förknippar honom främst med 1960-talets främsta kampsång för medborgarrätt, för lika rättigheter åt afroamerikanerna, ”We Shall Ovecome”. Jag nämner honom självklart i introduktionstexten till den i min gamla ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Nej, han skrev inte den här sången. Den har, med lite annan text, sina rötter i en gammal afroamerikansk psalm, ”I’ll Overcome Someday”, och hade då textrader som ”I’ll be all right… I’ll be like him… I’ll wear the Crown… I’ll overcome…”. En fackförening, Negro Food and Tobacco Union i Charleston, South Carolina, tog sen upp den gamla psalmen igen, nu för bruk i en strejkvaktkedja (picket line) 1945, och därifrån kom sången till Highlander Folk School, numera Highlander Research and Education Center. Den som där, 1946, i huvudsak gav den dess mest kända form, ”We Shall Overcome”, var läraren Zilphia Horton, men också den kände folksångaren och aktivisten Pete Seeger. Seeger lärde sig sjunga den i samband med ett av hennes besök i New York, och både han, Zilphia och andra bidrog sedan med nya strofer, som knöt an till fackförenings-, freds- och integrationrörelserna: ”We will end Jim Crow…, ”We shall live in Peace…, ”We shall organize…, ”The whole wide World around” et cetera.

Zilphia Horton dog 1956, och på Pete Seegers rekommendation anställdes i hennes ställe år 1959 Guy Carawan, en vit folksångare och aktivist som Seeger kände. Carawan hade spelat och sjungit tillsammans med Frank Hamilton, som sedan blev medlem av The Weavers, där Seeger var ankare. Carawan spelade själv, utöver gitarr, även banjo och dulcimer.

Han fortsatte Zilphia Hortons verk att göra ”We Shall Overcome” till Highlander’s speciella sång, men en ännu större roll för dess framtida spridning och funktion fick hans medverkan vid SNCCsStudent Nonviolence Coordination Committee’s – grundandekongress 1960. Då lärde sig SNCC-aktivisterna den här sången, och snart förekom den i afroamerikanernas demonstrationer och andra aktioner över hela USA. Så även om Guy Carawan inte är registrerad som medförfattare till ”We Shall Overcome”, måste hans namn nämnas i samband med den här sången.

Och på det här sättet fick sången allt vidare spridning. När till exempel bussbojkotten i Montgomery, Alabama, under ledning av Martin Luther King kulminerade, sjöngs den av demonstrerande svarta i ansiktet på den fientliga vita mobben – och TV-kamerorna bar ut sången över hela landet.

Skivor med anknytning till texten:

Sing For Freedom. The Story of the Civil Rights Movement Through Its Songs” (Smithsonian Folkways, CD SF 40032, 1990), sammanställd av Guy och Candie Carawan.

Guy Carawan, The Mongomery Gospel Trio & The Nashville Quartet: ”We Shall Overcome: Songs of the Freedom Riders and Sit-Ins” (Folkways FW 05591, 1961). Guy Carawan sjunger bland annat ”Hold On” och ”Oh, Freedom”, ”We Shall Overcome” och ”We Shall Not be Moved”.

Olika artister: ”Classic Protest Songs From Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways SFW 40197, 2009). Guy Carawan sjunger ”We Shall Overcome”.

Olika artister: ”Folk Music of the Newport Folk Festival 1959-1960, Vol 2” (Folkways FW 2422, 1961). Guy Carawan sjunger ”We Shall Overcome”.

Sibeliuskväll

10 maj 2015 16:14 | Mat & dryck, Musik | 10 kommentarer

Det är 150-årsjubileum för Jean Sibelius (1865-1957), och Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi firade som sig bör detta med en konsertkväll med tonvikt på Sibelius.

Enda undantaget i programmet var ”Florez och Blanzeflor”, skriven 1891 av Wilhelm Stenhammar (1871-1927), men det valet var kanske inte så långsökt. Stenhammar och Sibelius var vänner, och åtminstone det drag av vemod som finns i det aktuella stycket av Stenhammar finns understundom också i Sibelius’ musik, även om den senare ofta är mer kraftfull i känslouttrycket.

Sibeliusdelen av konserten började dock inte med sådant som jag finner mest karaktäristiskt för Sibelius – dels musiken, från 1898, till skådespelet ”Kung Kristian II”, dels sånger, tonsättningar av dikter skrivna av andra. I den här sångpräglade delen hade solisten insjuknat och fått bytas ut mot Gabriel Suovanen. Det här medförde också, att urvalet av sånger på någon punkt hade fått ändras. Men för egen del gillade jag nytillskottet, ”Iltalle” (”Till kvällen”).

Tyngdpunkten kom ändå att ligga på den sibeliusmusik som spelades efter pausen, ”Symfoni nummer 2 i D-dur” (1901-1902). I det här verket återkommer Sibelius genom alla satserna till ett tema, som med furiös kraft också hörs i finalen.

* * *

Bengt och Inger är på resa i Lettland, så Anna utnyttjade en av deras biljetter till att ta med sin starkt musikintresserade och själv spelande dotter Amanda på den här konserten.

Vi hade kommit överens om att äta middag tillsammans före konserten, och den här gången blev det på det Uppsala konsert & kongress näraliggande Lucullus.

Alla valde olika rätter, jag för min del en rätt som kommer från länderna i det forna Jugoslavien, ćevapčići: grovmalda köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis. Jag har ätit det förr på en lunchrestaurang i ABF-huset på Sveavägen och tycker det är gott.

Melodikrysset nummer 19 2015

9 maj 2015 12:00 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Upptäckte ni att Karl Gerhard faktiskt förekom två gånger i dagens Melodikrysset?

Jag gissar att de flesta vet att det är Karl Gerhard som har skrivit texten till ”Nu ska vi vara snälla”, med musik av Jules Sylvain.

Rune Mobergs serie om Lilla Fridolf, förr känd både via radio och film, dessutom som tecknad serie, känner nog också de flesta till. Men signaturmelodin som spelades är till ursprunget dansk, och till Sverige kom den med text av samme Karl Gerhard – fast då hette den ”Lilla Frida och jag”.

Annars visade Anders Eldeman åter prov på sin fäbless för upprepningar.

Rednex förekom nyss i ett melodikryss och fick i dag återkomma med ”Cotton Eye Joe”. Ta nu inte det här som en invändning mot Rednex – jag gillar dem.

En stark fäbless har Eldeman också för Lars Berghagen. Berghagen är för all del ojämn, men ”En kväll i juni” är verkligen en bra låt.

Ytterligare en egenhet som Anders Eldeman har är att han regelbundet spelar kända låtar som när det gäller arrangemang och instrumentering görs på ett sätt som avviker från det som sitter i lyssnarnas musikminne.

Ett exempel på detta i dag var signaturmelodin till ”Mio min Mio”.

Ett annat är Lennart Palms version av ”Tre gringos”, där vi dessutom skulle komma i håg att man där gav sig i väg för att skaffa en saxofon.

Annat var relativt lätt att känna igen.

Ett exempel på det var ”Stick iväg Jack” (”Hit the Road Jack”) med Monica Zetterlund. Jag har allt av henne på skiva.

Och ”Rasmus på luffen” med Allan Edwall och Erik Lindgren har jag förstås i min DVD- och VHS-samling.

Men också flera av de utländska skivartisterna var, även om jag inte för egen del har samlat på deras plattor, välkända.

Ett exempel är Cher, vars ”Dark Lady” spelades i dag.

Ett annat är Van Morrison, i dag med ”Brown Eyed Girl”.

För egen del skulle jag också hänföra Mark Knopfler, i dag med ”Beryl”, till kategorin kända artister. Själv har jag lyssnat mycket på hans skivor – introducerade Knopfler för mig gjorde min son, själv en mycket skicklig gitarrist – men andra krysslösare skulle knappast hänföra honom till kategorin mycket kända artister.

Den sista frågan kvar att redovisa svaret på är ett gränsfall. Madonna är ju mycket känd, så också låten hon sjöng, ”American Pie”. Men vem var det som gjorde den? Jo, Don McLean.

Skrivet i Öregrund med ett väldigt blommande bigarråträd utanför fönstret.

Inför Eurovision Song Contest: De svenska presentatörerna förstår jag mig inte på, inte heller flertalet av tävlingsbidragen

5 maj 2015 23:02 | Media, Musik | Kommentering avstängd

I kväll har jag åter suttit framför TVn för att lyssna in mig på och bedöma en bunt av de låtar de tävlande länderna, på grundval av högst olika uttagningsförfarande, skickar till finalen i Wien.

Det var inte mycket mina öron gillade av de låtar som presenterades i dag, och jag förstår mig inte heller på de bedömningar juryn av gamla melodifestivaldeltagare gjorde. För min del förstår jag till exempel inte studiojuryns höga värdering av Italiens bidrag.

Sammanlagt två låtar fångade mitt intresse.

En av dem var Irlands bidrag, ”Playing With Numbers” med Molly Sterling.

Den fick en någorlunda hygglig ranking också av de svenska kommentatorerna, men dessa värderade på för mig obegripliga grunder ner den låt jag själv tyckte var bäst, Englands ”Still In Love With You” med duon Electro Velvet. Den är en ganska härlig, medvetet otidsenlig låt, medryckande, dansant. Skönt med en kontrast till all den utslätade musik vi tvingas lyssna på i den här tävlingen.

Och så är det det här att de deltagande länderna i dag tillåts att tävla med annat än melodi, text, sångförmåga och ackompanjerande musik. Det värsta jag i år har sett i den vägen är Norges bidrag, ”A Monster Like Me” med Mørland & Deborah Scarlett, med dess mer obehagliga än roliga bild av en middag.

Jag gillar normalt Norge, men den här gången hoppas jag att landet bombas med sallad indränkt i någon riktigt kladdig dressing.

Melodikrysset nummer 18 2015

2 maj 2015 23:16 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag kunde alltså inte lösa Melodikrysset i morse, eftersom jag och Birgitta skulle åka till Stockholm för att träffa vårt nya barnbarn, så nytt att hon ännu inte har fått namn. Vi åkte hem till mamma Karin och pappa Matti, som är vår son, och de bor i Stockholm. Men vi ville också gratta Ella, nu storasyster, på treårsdagen. Det blev mycket trevligt och lyckat alltsammans, men nu är vi alltså tillbaka i Öregrund igen och jag har hört och löst (tror jag) Melodikrysset på webben.

Särskilt svårt tyckte jag inte det var i dag. Det enda jag fick grunna lite på var INXS med ”Need You Tonight” från 1987. Men det lät ju bra, och lite hjälp fick vi också: australisk grupp.

Över huvud taget fick man mycket hjälp av Anders Eldeman i dag, till exempel med att sångerskan som gjorde ”All About the Money” (1998), det vill säga Meja, hade lyckats bli populär i Japan.

Också i flertalet andra fall fick man sångtitlarna till hjälp, så till exempel ”Sexual Religion”, en låt med Rod Stewart. I hans fall fick man ytterligare hjälp genom att hans ”American Songbook” nämndes.

Duetten ur Georges Bizets ”Pärlfiskarna” (1863) sjöngs av Jussi Björling och Robert Merrill.

Loa Falkman gör ju regelbundet utflykter också till populärmusikvärlden, men nog tycker jag att han där har gjort roligare saker än ”Lady In Red”.

En gammal schlagernörd som jag minns mycket hellre en låt som ”Den ena röd, den andra vit”, på sin tid hit med både Carl Holmberg och Ernie Englund.

Och ännu mer begeistrad blir jag, när en visa har både textmässiga och musikaliska kvaliteter. Som i dag ”Höstvisa” av Tove Jansson och Erna Tauro, den som skulle leda oss till det sökta ordet höst. Texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Några av Lars Forssells sångtexter har jag publicerat dels här på bloggen, dels i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Forssell har gjort den svenska texten till Léo Ferrés ”Snurra min jord”, inspelad på skiva av Jan Malmsjö. Fast i dag fick vi höra den på franska, i Ferrés egen insjungning.

Men jag är en sån där konstig prick som gillar också populärmusik, dock som bekant inte allt som numera förekommer i Melodifestivalen. Men låtar därifrån med catchy text och/eller musik gillar jag. Ett exempel är ”Mama Take Me Home”, som Rednex tävlade med 2006.

Kalle på Spången” (1939), med ”Jag har bott vid en landsväg”, framförd av Edvard Persson och skriven av Lasse Dahlqvist, har väl, liksom låten med Rednex, förekommit tidigare i Melodikrysset?

Kvar då att redovisa är den inte så lite Karl Gerhard-aktiga ”Kupletten” med Henrik Dorsin. Honom har jag hört och sett live på en OD-konsert som jag har skrivit om. Vi träffade honom också personligen och tackade honom vid den OD-middag på Uppsala slott som följde konserten. Lite blyg verkade han faktiskt, den här mycket frejdige scenartisten.

Sorry – jag kan, av goda skäl, lösa Melodikrysset först i kväll

2 maj 2015 9:07 | Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Mina regelbundna läsare vet att jag varje lördagförmiddag brukar skriva ett kåseri om dagens Melodikryss, där man också hittar de förhoppningsvis rätta svaren.

I dag kan jag inte lösa krysset förrän i kväll.

Och jag har skäl som jag tror att ni alla förstår och respekterar.

Jag har blivit farfar för andra gången, och i dag åker farfar och farmor till Stockholm för att för första gången träffa det nya barnbarnet. Dessutom ska vi, på grund av just den här nedkomsten en smula försenat, gratulera hennes syster Ella – storasyster nu, minsann – på hennes födelsedag.

Så välkomna tillbaka i kväll eller i morgon.

Första maj i ett regnigt Uppsala

1 maj 2015 18:35 | Musik, Politik, Ur dagboken | 15 kommentarer

Jag hör inte till dem som stannar hemma Första maj. Men hjärtproblem och andra krämpor gör, att jag inte längre klarar att gå i tåget den långa vägen från Vaksala torg till Parksnäckan i Stadsparken. Så Birgitta går ensam av vid den hållplats som ligger närmast torget, samlingsplatsen, medan jag fortsätter med bussen till Akademiska, varifrån man snabbt kan ta sig till mötesplatsen.

Fast strax efter det att vi har skilts åt, vid korsningen Kungsgatan/Vaksalagatan, stannar bussen och blir stående en lång stund. Den korsande gatan blockeras av ett demonstrationståg som marscherar förbi, Vänsterpartiets tåg. Det är ett även för detta demonstrationsbenägna parti ovanligt långt tåg, 1.200 deltagare enligt Upsala Nya Tidning. Förklaringen till att så många trotsar regnvädret är att talare i år är partiledaren Jonas Sjöstedt.

Så småningom, efter det att ytterligare ett litet demonstrationståg har passerat, kommer bussen i gång igen.

Vädret vacklar lite hit och dit. En bit inne i Stadsparken får jag lov att spänna ut mitt medhavda paraply. Tur att jag tog en tjock vinterrock i alla fall!

Just inga andra har ännu anlänt, men jag går till bänkraden framför scenen och tar plats, även åt Birgitta. Efter en stund får jag sällskap av en kamrat från Laboremus-tiden, senare även kulturnämnden, Bo Wirmark, numera gammal liksom jag. Vi pratar gamla minnen, medan en trubadur från scenen sjunger allt från Beatles till Taube.

Sen marscherar demonstrationståget, drygt 400 pers, in och större delen av sittplatserna tas i anspråk. Birgitta hittar mig och sätter sig på min andra sida.

Snart börjar det regna igen, inte häftigt men så pass att inte bara jag utan alla andra som har paraply med sig fäller upp sitt eget skydd mot regnet.

Men folk går inte därifrån. Vi som har kommit dit är alla inställda på att lyssna på talarna, fyra till antalet. Och vi står upp och sjunger med, när musikkåren spelar ”Arbetets söner”.

Först talar Majlene Ahlgren, ordförande i LO-distriktet. Det är ett agitatoriskt tal, möjligen aningen för långt, men ett genuint uttryck för samhörigheten mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren, också med krav från den förra på den senare.

Asal Gohari, vice ordförande i SSU i Uppsala, bidrar med ungdomlig kämpaglöd och jävlaranamma. Även en panchis som jag fylldes åter av ungdomens entusiasm.

Huvudtalare var Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister och trots sin ungdom – hon är född 1975 – före detta förbundsordförande i Vision, det som tidigare hette Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, SKTF. Sällan har jag hört ett inte bara så engagerat utan också så personligt Första maj-tal. Med tydlig vilja att verkligen lösa de frågor hon har ansvar för och dessutom med ett personligt avstamp i hemmiljön i Bergsjön i Göteborg rörde hon vid mitt röda hjärta.

Och så överraskade oss arbetarekommunens nye ordförande Gustaf Lantz med en personlig betraktelse om omtanke och solidaritet från en ortsbo i den lilla skånska by där han och hans familj har sommarstuga, en berättelse som starkt kontrasterar mot den främlingsfientlighet och avoghet som i dag präglar alltför många i de där trakterna.

Sen sjöng vi ”Internationalen” och höll varann i händerna.

Och så var Birgitta och jag framme hos Annika Strandhäll och tackade henne för det fina anförandet, Birgitta först. När det blev min tur, presenterade jag mig – vi hör ju inte till samma politiska generation. Men då hutade Annika åt mig: Det var klart att hon visste vem jag var. Och jag tillstår att jag blev glad.

Trädgård och musikalisk bakgård

28 april 2015 23:01 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Det blev mycket TV i kväll.

Mer av en slump såg jag en del av ”Go’kväll” – fastnade där för ett par inslag om trädgård och odling: dels råd från den kunniga Gunnel Carlson, dels ett besök i Tage Andersens orangeri, fyllt av kamelior.

Uppfylld av detta fortsatte jag med att efter Rapport se även det nya programmet ”Trädgårdstisdag” med Pernilla Månsson Colt som programledare. Det kommer jag aldrig att göra igen, eftersom programmet var en salig röra av restaurering av ett uthus (med hjälp av grejer som de flesta människor inte har), udda matlagning och lite om odling, främst gödsling. De medverkande, framför allt damen i de egendomliga trädgårdskläderna, får för min del gärna hamna i gödselstacken.

Sen såg jag ytterligare ett presentationsprogram av låtar som ska tävla i Eurovision Song Contest. De bedömdes av en liten jury, som bestod av tidigare deltagare i de svenska schlagerfinalena, bland annat Christer Björkman, och leddes av Sarah Dawn Finer.

Den här gången förstod jag mig inte på deras preferenser.

I mina öron lät i och för sig Österrikes bidrag ”I Am Yours”, som framfördes av The Makemekes, ganska bra. Så också i deras, men den hamnade inte tillräckligt högt upp i deras sammanvägda rankinglista.

Ännu längre ner i den hamnade Ungerns bidrag, ”Wars For Nothing” med Boggie (Boglárka Cseme). I mina öron hade den här låten den överlägset bästa melodin.

Jag gör verkligen inte det valet för att jag skulle gilla den politik Ungern för, och jag begriper därför inte de reservationer den här bedömningsgruppen gjorde mot Ryssland, alltså dess politik, inte dess tävlingsbidrag (som jag själv inte fann så bra som de gjorde).

Eurovision Song Contest är en tävling i populärmusik, inte politik. Och inte heller i dans, koreografi, ljuseffekter et cetera skulle jag vilja tillägga.

När politiken blir teater

26 april 2015 18:12 | Mat & dryck, Media, Musik, Teater | 6 kommentarer

Daniel Suhonen skrev boken om Håkan Juholts uppgång och fall, ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard, 2014). Det är en bok på in emot 550 sidor, så väldokumenterad – Suhonen har på något sätt fått tillgång till de under en tjugoårsperiod hemliga protokollen från Socialdemokraternas verkställande utskott och har sannolikt också haft uppgiftslämnare, som har stått honom bi – att de i boken agerande politikerna uppenbarligen inte har funnit det meningsfullt att dementera eller försöka lägga till rätta.

Att banta ner allt detta till en fungerande teaterpjäs är därför ingen lätt uppgift, men jag tycker ändå att Stina Oscarssons scenversion, också kallad ”Partiledaren som klev in i kylan”, med premiär i går på Uppsala stadsteater, är sevärd.

Daniel Suhonen har – berättade han själv för mig under samlingen före premiären för särskilt inbjudna gäster; jag känner Suhonen en smula ända sen han var ganska ung – fått läsa manus i förväg, och i det tryckta programmet kan man om pjäsen läsa ”av Stina Oscarsson efter boken av Daniel Suhonen”.

Och en del av det som Håkan Juholt (trots utseendeolikheten utmärkt spelad av Aksel Morisse) säger, sådant som en bit ur det tal Juholt höll för den socialdemokratiska partikongressen – jag var där – när han valdes till ordförande och en bit ur det avskedstal han höll i Oskarshamn när han avgick, känner jag själv igen.

Mer problematiskt är det att knyta flertalet av de repliker som yttras vid till exempel VU-sammanträdena till bestämd person, och jag tror inte heller att det har varit manusförfattarens eller regissörens (Ulla Kassius) avsikt att ge föreställningen en dokumentär karaktär av den typen – den normala teaterpubliken vet ändå inte vilka VU-ledamöterna 2011-2012 var.

De nio agerande skådespelarna, flera av dem för övrigt mycket yrkeskunniga, har också i olika delar av pjäsen olika roller. I dess början agerar de publik i ett Folkets hus någonstans, en publik som väntar på Daniel Suhonen, som ska berätta om sin Juholt-bok. Utöver VU-ledamöter spelar de också det mediauppbåd som jagar Juholt. En av dem (Moa Silén) spelar Juholts nya kärlek, hon som visar sig ha en förskingring i bagaget och vars hyresandel Juholt, måhända i naiv oskuld, lät Riksdagen betala. Flertalet i publiken kan säkert identifiera Mona Sahlin, men lika säkert har flertalet ingen aning om vem PR-mannen (och tidigare SSU-ordföranden) Niklas Nordström är.

Stina Oscarsson försöker alltså inte idealisera Håkan Juholt, och det förefaller vid pjäsens slut inte helt orimligt att han väljer att avgå. Men till det senare bidrar – det framgår med all önskvärd tydlighet – också partivänner i olika positioner, socialdemokrater som ogillar Juholts vänstergir.

Allt detta får vi se med fanborg på scenen och uppbackat av sånger som ”Vi bygger landet” och ”Internationalen”.

Det var fullsatt vid premiären, och jag såg förstås en del kända socialdemokrater i publiken, till exempel det socialdemokratiska partidistriktets nyligen avgångna ordförande Agneta Gille. Jag vet inte hur mina partivänner reagerade, men skratten (och några spontana applåder) under föreställningens lopp tydde på att publiken förstod vad den här pjäsen ville säga, och när den var slut ropades ensemblen in tre gånger och fick varma applåder.

* * *

När vi efter föreställningen var på väg till garderoben, gick vi förbi Daniel Suhonen, men han var upptagen av ett annat samtal, så jag fick inte tillfälle att prata mer om pjäsen med honom.

I stället träffade jag (och lite senare även Birgitta) en gammal vän från Laboremus-tiden, Jonas Sima, senare filmare och filmkritiker på Expressen, även kolumnist i Aktuellt i politiken (s) på min tid som chefredaktör. Han hade sett föreställningen tillsammans med dottern Jonna Sima, numera på LOs Arbetet.

Birgitta och jag hade först tänkt äta ute efter teatern men bestämde oss för att i stället köpa två rejäla sushi på den japanska restaurangen på Centralstationen och sen äta hemma.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^