Sommar i P1 med Leila Lindholm

Många av dem som plockas ut för att göra radions Sommar är kändisar från något område, i Leila Lindholms fall TV-kock. Föga förvånande berättade hon lite om sina erfarenheter av att jobba på krogar – i hennes fall Operakällaren, Melker Anderssons, Fredsgatan 12 och Ulla Winblad, också Aquavit i New York. Men sällan fick det här atmosfär och konkretion; dock fanns det ett par undantag: lite mer berättade hon om sina erfarenheter från Aquavit, och så berättade hon om den könsförnedring hon mötte när hon som 20-åring sökte jobb. En del annat som hon berättade om sitt yrkesliv hade lite för mycket karaktär av marknadsföring.

Det var lovvärt att hon också berättade om sin familjebakgrund. Ett lovande men inte riktigt fullföljt led i detta var berättelsen om hennes marockanske far, som hade försvunnit ur hennes och moderns liv och som hon därför aldrig hade lärt känna. När hon till slut tog mod till sig och försökte ringa honom, svarade någon som visade sig vara hennes halvsyster, en person hon inte ens kände till fanns. Pappan fanns i Marocko.

En del av programmet ägnade hon åt mamma, mormor och den ”farmor” hon vad jag förstår fick genom moderns omgifte. De hyllades som människor, och Leila Lindholm spelade skivor som tillägandes dem: ”Kärleksvisan” med Sarah Dawn Finer, en orkestersvit av Johann Sebastian Bach och ”Dancing In the Dark” med John Legend. Marvin Gaye, Agnes och Ray Charles kan nämnas som exempel på att det fanns ytterligare spridning i den musik hon spelade.

Sommar i P1 med Herman Geijer

Herman Geijer har blivit sommarvärd genom en lyssnaromröstning. Hur många som behövdes för det vet jag inte, men att det finns de där ute som är intresserade av hans ämne, zombies, berättade han själv i dagens Sommar: När han annonserade ut en ABF-cirkel om zombies, kom det ett par hundra intresserade, så man fick dela gruppen i fyra olika cirklar.

Som bokläsande människa är jag inte främmande för att läsa om spöken, zombies, änglar och andra fiktiva fenomen, men eftersom jag är en rationalistisk människa, skulle jag inte komma på tanken att se det här som något hämtat ur verkligheten.

Vad jag förstår tror inte heller Herman Geijer på zombies, men han är i alla fall alldeles otroligt fascinerad av det här ämnet, så insnöad på det att det ibland under sommarprogrammets gång blir svårt att tro att hans (och andras) dragning till människoätande odöda bara har den bakgrund han själv anger: zombierna ska ses som en symbol för en rad storskaliga katastrofer som kan drabba mänskligheten. Vilken nu grunden än var, talade han en del om vikten av att upprätthålla en ständig katastrofberedskap i form av lager av mat och vatten. Med den tolkningen är alltså zombierna symboler för pandemier och naturkatastrofer – fast i de senare fallen tror jag ju för egen del att sunt förnuft och rationalism är till större nytta än föreställningar om zombier.

Av de skivor Herman Geijer spelade, kände jag bara till KSMBs FP, en spark mot Folkpartiet.

De skivor Geijer spelade, med Slayer’s ”Raining Blood” som avslutning, bildade den kanske mest larmande låtlistan hittills i årets sommarprogram. Åter igen aktualiserades frågan, om Sommar, oavsett arten av likriktning, ska få lov att göras så musikaliskt ensidigt. Om Sommar den ena dagen görs på det här sättet, en annan dag med musik som gillas av till exempel många pensionärer – hur ska programmet då någonsin få en stor och någorlunda konstant publik?

Sommar i P1 med Magnus Falkehed

Magnus Falkeheds ”Sommar” är ett av de bästa i den här serien hittills i år. I alla fall om man accepterar att sommarprogrammen inte måste vara lättsamma kåserier.

För det han berättar om sin och fotografen Niclas Hammarströms reportageresa till Syrien, som ändade i 46 dagars fångenskap i en smutsig och källarkall fängelsehåla, är inte något man slölyssnar till i hängmattan. Den här fångenskapen innehöll element av svält och dödshot, även skenavrättningar som väl bidrog till att Falkehed pissade i byxorna och sen var tvungen att tvätta dem i iskallt vatten där nere i sin fängelsekällare.

Till det som gör Magnus Falkeheds berättelse så berörande hör att han berättar sin och kollegans historia i mindre portioner och också mixar det riktigt hemska och hotfulla med historier om hur de, trots språkförbistringen, lyckades etablera ett slags umgänge med sina fångvaktare. Hoppet lever också genom tankarna på hustrun och barnen.

Magnus Falkeheds hustru är fransyska – han har under ganska lång tid varit bosatt i Paris – och det här hade ytterligare en pluseffekt på det när det gäller det talade innehållet mycket fina sommarprogrammet: En mycket stor andel av den musik han spelade hade franskt ursprung. Sist man hörde hyggligt mycket fransk musik i radio var på femtiotalet. Jag skulle gärna vilja höra mer med de artister Falkehed spelade, men hur får man tag på den här musiken, ens reda på att den finns?

Falkehed spelade också artister med anknytning till den del av världen han som journalist bevakar, sådana som syriern Omar Suleyman och den i Paris födda Yael Naim, som har tunisisk-judisk bakgrund – hennes ”New Soul” var en riktigt bra låt.

Och så vill jag gärna också nämna hans val av Bruce Springsteens ”We Take Care of Our Own”

Sommar i P1 med Nilla Fischer

Jag är inte ett skvatt intresserad av damfotboll. Men jag är inte det minsta intresserad av herrfotboll heller, så ta det mer som en förklaring till att jag före dagens Sommar-program egentligen inte ens kände till Nilla Fischer.

Plikttrogen som jag är lyssnade jag ändå på allt hon berättade från fotbollsvärlden, och det fick mig inte att bli mer intresserad av fotboll.

Det i hennes Sommar som fångade mitt intresse var hennes självbekännelse om homosexualitet. Inte så att jag själv har någon dragning åt det hållet, men den här sexuella läggningen är ju så pass vanlig (inte minst i damlandslaget i fotboll, om jag har förstått underrättelseväsendet på nätet rätt), att fenomenet är intressant på flera sätt, inte minst i fråga om omgivningens reaktioner. Nilla Fischer tycks själv ha drabbats på så sätt att närstående vände sig från henne, när hon kom ut med hon var homosexuell. För egen del har jag självfallet inga invändningar mot att hon numera har en annan kvinna som livskamrat.

Konventionens tryck spelade säkert en roll för att hon kom ut så pass sent i livet. Men om hon nu ville bilda opinion, borde hon kanske också ha berättat om hur hon såg på kön och sex i sitt tidigare liv – hon spelade framgångsrikt fotboll i ett pojklag i mycket unga år.

Hon spelade, och nu talar jag om musik, i sitt sommarprogram artister som Eminem, Timbuktu och Beyoncé Knowles och avslutar med Antony & The Johnsons som nog inte bara jag förknippar med den sexuella läggning en viktig del av hennes program handlade om.

Men sammantaget hade en mycket stor del av den musik hon spelade snabbt danstempo – inte fel i det enskilda fallet men ganska enahanda i den helhet ett sommarprogram utgör.

Borde inte producenterna för de här programmen kräva större musikalisk spridning?

Sommar i P1 med Johan Rockström

Dagens sommarvärd, Johan Rockström, är professor i miljövetenskap. Min hustru, Birgitta Dahl, tidigare bland annat miljöminister, satt 2004 i styrelsen för Stockholm Environment Institute och var med om att utse Rockström till institutets chef. Men själv har jag aldrig vad jag minns träffat honom.

Rockströms Sommar-program i dag hade helt och hållet miljön som tema, men det blev trots de många och drastiska varningarna för vad vi människor är i färd med att göra med vår planet ändå inte en dyster domedagspredikan; det finns fortfarande hopp, menade Rockström, och utveckingen kan ännu vändas, även om det håller på att bli knappt om tid. En och annan term var kanske inte bekant för sommarlyssnaren i gemen, men hans många exempel på vad vi människor håller på att ställa till med genom vårt sätt att leva var både skakande och begripliga.

Också mot hans program måste man resa invändningen, att det inte var något lättlyssnat för hängmattan eller badstranden. Men i motsats till de allt för många allt för egotrippade sommarprogrammen var Rockströms variant åtminstone angelägen.

Den här miljöprofessorn hade så mycket angeläget att säga, att han ibland måste tona de skivor han hade valt ut. Ändå gjorde han intressanta glidningar som den från Frank Sinatras till Sex Pistols’ ”My Way”. Bland det han i övrigt spelade fanns Stiff Little Fingers, Pink Floyd, Dire Straits, Bruce Springsteen (i Woody Guthrie-klassikern ”This Land Is Your Land”), Bob Marley, Tracy Chapman, Bob Dylan och John Lennon med flera i ”Imagine”.

Sommar i P1 med Robin Paulsson

Robin Paulsson berättade i sitt Sommar-program om hur han som mycket ung debuterade som ståuppkomiker, men jag har för egen del inte mött honom som sådan. För mig var han relativt okänd när han dök upp i TV-rutan under den svenska uttagningsomgången till Eurovision Song Contest – hans följeslagare Sanna Nielsen kände jag till på ett helt annat sätt.

Skämt som det om att spela ”Det gör ont” vid hustruns förlossning och berättelsen om farsans urartade skämt på flygplatsen i London när en väska hade fastnat, ”It’s a bööömb”, är för all del småkul men får åtminstone inte mig att falla platt för hans förmåga som komiker. Kanske skulle han ha satsat lite mer på den mänskliga sida han också visade upp, till exempel konstaterandet efter det att Melodifestivalen var slut, att nu kunde han äntligen träffa sin nyfödde son.

En del var mer segt än roligt, så till exempel munhuggningen med hans norske svärfar om Zlatan respektive Petter Northug.

Och så är jag inte särskilt förtjust i att sommarpratare spelar skivor med sig själva, i det aktuella fallet en hyllning till Åkarp tillsammans med mellokollegan Sanna Nielsen.

Att han spelade Måns Zelmerlöws ”Heroes” får man väl acceptera, eftersom han ju för många radiolyssnare, inte bara mig, är känd främst via Melodifestivalen.

Hans låtlista innehöll många kända namn, sådana som Michael Jackson, Billy Joel, Timbuktu, The Ark, Beyoncé och Stevie Wonder, men ofta kände jag, att han kanske mer hade valt låtarna efter volym och tempo än för att han hade något riktigt personligt förhållande till dem.

Melodikrysset nummer 28 2015

Melodikrysset firade sitt 50-årsjubileum på 30-årsjubilerande Dansbandsveckan i Malung. Jag vill ge Anders Eldeman en eloge för att han inte alls hade anpassat 50-årsjubileet till 30-årsjubileet.

I stället hade han konstruerat frågor som till mycket stor del var knutna till radiohistorien.

Således fick vi åter möta Farbror Sven – Sven Jerring – i Barnens brevlåda.

Vi skulle klara signaturen till grannprogrammet på lördagsmorgnarna, ”Ring så spelar vi”.

Vi fick också höra signaturen till ett kärt gammalt radioprogram från förr, ”Frukostklubben”, som leddes av Sigge Fürst.

Sen skulle vi minnas Kaj Kindvall och ”Tracks”, där Kent hamnade på maratonlistan.

Tre av forna tiders stora svenska revykungar, också de ofta hörda i radio, spelades.

Dels Ernst Rolf, vars ”Bättre och bättre dag för dag” spelades av BAO. För sången stod Helen Sjöholm och Tommy Körberg.

Dels Karl Gerhard, vars ”Vart tar alla vackra flickor vägen” exekverades av Magnus Uggla.

Slutligen också Povel Ramel, som hyllades av The Real Group.

Stor på Svensktoppen var på sin tid Peter Lundblad med ”Ta mig till havet”, som dock i dag spelades instrumentalt.

Också ”När vi gräver guld i USA” låg på Svensktoppen i tio veckor, även om Eldeman i dag refererade till låtens fotbollsanknytning. Den sjöngs av GES, det vill säga Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt.

Två av dagens låtar förknippar jag själv dock med TV.

Dels ”Händerna mot himlen” för att den sjungs av Petra Marklund, tidigare känd som September, i dag mest känd som programledare för Allsång på Skansen.

Dels Gina Dirawi, i dag med ”Love”, känd bland annat från Melodifestivalen.

Dagens filmfråga hade som svar ET, som veterligen aldrig har varit svensk radio- eller TV-artist, inte heller har tävlat i Melodifestivalen.

Sommar i P1 med Marianne Mörck

Marianne Mörck öppnade sitt Sommar-program i dag mycket starkt, dels genom att för lyssnarna presentera sig som receptionisten Ebba i TV-serien om kommissarie Wallander, dels genom att spela en av de riktigt stora sommarlåtarna, ”In the Summertime” med Mungo Jerry, en låt jag själv sommaren 1970 fick höra om och om igen, eftersom ett barn i familjen plus ett gästbarn spelade den om och om igen på en batterigrammofon, placerad på bergknallen utanför sovrumsfönstret. (Och bland alla sommarhits är den faktiskt enastående stark.)

Jag vet inte om Marianne Mörck för evigt blev präglad av sin bakgrund som fosterbarn, men jag fick intrycket, att hon försökte hålla armlängds avstånd till de svåra sakerna i livet. I vart fall blev också historierna om till exempel en nära släktings bortgång i USA och hemfärd i form av aska ganska anekdotiska.

Den här tonen upprätthöll hon från början, till exempel i berättelsen om hur hon iförd strandklänning mottog medalj ur konungens hand och om hur hon av Birgit Nilsson fick rådet att medan hon sångtränade hålla en enkrona mellan stjärthalvorna – Marianne Mörck fick dock för egen del lov att använda sig av en femkrona.

Kul, men jag hade nog väntat mig mer av känsloskiftningar i skildringen av ett liv som hennes.

Hennes musikval gör mig ännu mer konfunderad, inte bara för att en operasångerska från ”sitt” område väljer att spela bara lite ur ”Madame Butterfly” respektive ”Turandot”. ”Bamboleo” med Gypsy Kings går väl an, så också A-ha, men ”Personal Jesus” med Depeche Mode och Ozzy Osbourne verkar här mest vara ljudillustrationer, och det blir nästan outhärdligt att få höra Carola i ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och Eva Cassidy i ”Over the Rainbow”.

Sommar i P1 med Arash ”Ash” Pournouri

Det fanns knappast något som intresserade mig i Arash ”Ash” Pournouris sommarprogram, möjligen då med undantag för den blåsning han utsattes för i den bedrägliga musikbranschen. Den housemusik han är frälst av får det inte att spritta i mina ben, och det beror inte på att de numera är giktdrabbade. Som radiolyssnare har jag förstås tidigare kommit i kontakt med hans stora fynd Avicii (Tim Bergling), men för egen del gillar jag bättre Aviciis mamma, Anki Lidén.

Det är nästan ett slags rekord, att en musikproducent lyckas göra ett helt Sommar-program utan att – trots att listan med artister och grupper faktiskt också innehåller en del som jag tidigare är bekant med – egentligen beröra mig det minsta.

Nå, vad mig anbelangar får Sveriges Radio gärna göra hur ensidiga program som helst om vi håller oss till musikvalet, men om man som i går respektive i dag lägger två så helt olika program som Hédi Frieds och Ash Pournouris dagarna efter varann – tror man då att någon större del av Sommar-lyssnarna (om man bortser från dårar som jag) kommer att lyssna på båda?

Sommar i P1 med Hédi Fried

Hédi Fried föddes 1924 i Sighet i norra Rumänien. Hennes namn skulle kunna tas för ett namn på någon med tyska rötter, men hon tillhörde en judisk familj. Rumäniens vägval, när det gällde inställning till de stridande parterna i andra världskriget, var krokig, så också landets behandling av sin judiska minoritet, men mer än en kvarts miljon av landets judar mördades under loppet av kriget.

Hédi Fried deporterades tillsammans med den övriga familjen. Fadern avskiljdes från den kvinnliga delen av familjen, Hédi, hennes syster och deras mor. Vid ankomsten till Auschwitz (också känt som Óswięcim i Polen) skildes de båda flickorna från modern, som de sedan aldrig återsåg mer än möjligen som en del av den där röken som ständigt steg upp ur den stora skorstenen. Också systern höll på att gå samma öde till mötes, men Hédis djärva tilltag att genom ett platsbyte åter komma i närheten av systern och en senare sortering med annat utfall räddade livet på systern och möjliggjorde, att de båda flickorna senare transporterades till Bergen-Belsen i Niedersachsen. Här blev deras uppgift att tjäna som arbetskraft.

Berättelsen om det här är nästan outhärdlig, särskilt som Hédi Fried aldrig överdriver, aldrig ens darrar på rösten, när hon berättar om vad hon och hennes familj drabbades av, till dess att allierade trupper den 15 april 1945 befriade dem som hade överlevt lägervistelsen, bland dem henne och hennes syster.

De båda senare hörde till dem som lite senare erbjöds att åka till Sverige för rehabilitering och – något plötsligt nytt i deras liv – få äta sig mätta. Hon berättade om hur några av dem liksom inte vågade tro på att det skulle bli en likadan dag också i morgon och därför gömde mat de inte hade orkat äta upp under huvudkudden.

Men långsamt orienterar de sig i det nya landet. Hittar här andra judar, och en regnig dag blir de båda systrarna på utflykt upplockade av en stor och elegant bil och erbjudna skjuts av en elegant dam med egen chaufför. Först senare går det upp för dem, att damen i fråga är prinsessan Sibylla.

Hédi Fried berättade, att hon hade berättat den här historien för den nuvarande kungen, Carl XVI Gustaf, son till nämnda Sibylla.

Som man kan vänta sig, lockar inte en berättelse av det här slaget till ett alltför ystert musikval. Men mot slutet, i avsnittet om Sverige, ljusnar också tonen i musiken: Charles Trenets ”Boum”, andantesatsen i Johan Helmich Romans ”Drottningholmsmusiken” och Olav Gertels ”Vårvisa”, känd genom Hylands hörna 1959.

I övrigt noterar jag, att Hédi Fried verkar älska Franz Schubert – flera verk av honom spelades. Men också Georg Friedrich Händel och Maurice Ravel spelades.

Dessutom förstås judisk musik, mycket av den helt naturligt på jiddisch. Jag kan som exempel nämna ”Wiegala”, inte primärt för att den sjöngs av Anne Sofie von Otter utan för att den är ett gripande exempel: Den skrevs av Ilse Weber (1903-1944) i koncentrationslägret Theresienstadt, nuvarande Terezini i Tjeckien, under hennes egen vistelse där och med syftet att trösta de barn som också hade placerats där.