Per Gunnar Evander

Jag minns inte exakt när jag för första gången träffade Per Gunnar Evander. Men vi har träffats några gånger, bland annat i samband med utgivningen av CDn ”Människas glädje”, som jag ska återkomma till nedan.

Ett kostligt minne har jag från Centralen i Stockholm. Vi var på väg till Kristinehamn för den sedvanliga sommarträffen med de närmaste förgreningarna av familjen Dahl; den här gången skulle vi samlas hos Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel i deras sommarstuga i Sjöändan, tidigare tillhörig Birgittas och Ragges moster Rut. Med oss hade vi vår son Matti, med en jättelik ryggsäck på ryggen.

Matti hade under gymnasietiden skrivit ett specialarbete om Per Gunnar Evander och hade också, skriftligt, varit i kontakt med honom. (Innehållet i Evanders böcker och att Matti intresserade sig just för dem borde förresten redan då ha lett oss till att han skulle bli just det han blev, psykolog.)

Precis när vi var inne på Pressbyrån för att proviantera inför resan, fick jag syn på Per Gunnar Evander och gjorde Matti uppmärksam på detta. Matti blev märkbart upphetsad, och när han vände sig för att gå över till Evander, slog han med sin stora ryggsäck mot ett golvställ med godispåsar, varvid det mesta dråsade ner i golvet.

Som den pliktmedvetne unge man Matti var (och är), gick han genast ner på knä och började plocka upp det han hade rivit ner. Under tiden hämtade jag Per Gunnar och presenterade honom och Matti för varandra. Och så började de samtala, Per Gunnar stående och Matti fortfarande krypande på golvet.

Den här historien, i all dess mångtydighet, kunde vara hämtad ur en av Per Gunnar Evanders romaner.

Ett annat minne:

Innan jag (på grund av EMU-frågan) hoppade av uppdraget som huvudsekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen, kontaktade jag per brev ett stort antal politiska debattörer, kulturskapare med flera för att få synpunkter på det ganska digra diskussionsmaterial jag hade sammanställt inför programrevisionen. En av de tillskrivna var Per Gunnar Evander.

Det kom inget svar – förrän långt, långt senare. Det var ett meddelande från Per Gunnar om att han hade tänkt svara men att han sen plötsligt hade förlorat synen, blivit blind. Nu hade han fått synen tillbaka och ville förklara, varför han inte hade hört av sig.

Också det som en historia ur en evanderroman.

När jag gjorde om Aktuellt i politiken (s) till ett familjemagasin med politik och kultur, var det ganska självklart att be Per Gunnar Evander om ett skönlitterärt bidrag. Det mesta vi publicerade var nyskrivet, men Evander ville, när jag kontaktade honom, att vi skulle publicera ett avsnitt ur ”Berättelsen om Josef” (1972). Avsnittet, som här fick rubriken ”En kväll på Folkets hus” och som illustrerades av den gamle FiB-tecknaren Gösta Kriland, är det där Josef vid ett möte på Folkets hus pläderar för att barn borde förses med så tunga leksaker, att de inte ensamma orkade lyfta dem; eftersom då flera barn skulle tvingas samarbeta, skulle man på så sätt fostra dem till en socialistisk människosyn och samhällsuppfattning.

”En kväll på Folkets hus” publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1977 (8 september).

I magasinsuppläggningen ingick också att vi publicerade porträtt av och personintervjuer med intressanta människor i politiken och i kulturlivet.

I nummer 5 1981 (2 mars) var det Per Gunnar Evanders tur. Han finns på omslaget och sen på sidorna 2-7.

Karl-Axel Lindholm berättar om Evanders dittills publicerade böcker.

För huvudartikeln, personintervjun/porträttet ”I proletärförfattarnas spår”, står Birgitta von Otter, då reporter på tidningen. Så här lyder ingressen:

– Jag tror att jag i mina böcker bedriver socialdemokratisk propaganda. Men jag skulle inte ha något emot att VPK hade större representation i riksdagen. Det säger Per Gunnar Evander, författare och socialdemokrat sedan tonåren.

Av artikeln framgår att Per Gunnar Evander föddes i ett borgerligt hem på en ort nära Sandviken men att han redan i tonåren blev övertygad och engagerad socialdemokrat. Han arbetade i unga år ”vid tegelbruk, järnverk, i plåtslageribranschen, som skiftarbetare, vaktman, i skogen” (citat ur artikeln). Den som har läst hans böcker förstår därmed omedelbart, att bruksmiljöerna i hans böcker är gästrikska och att en rad av de arbetsmiljöer han skildrar är självupplevda.

Sen tog Per Gunnar Evander en fil mag i ekonomisk historia, historia och litteraturhistoria och blev folkhögskollärare. I mitten av 1960-talet skrev han en radiopjäs, som omedelbart antogs; själv blev han på kuppen anställd som producent på Sveriges radio.

Och så blev han alltså roman- och novellförfattare. I proletärförfattarnas efterföljd, men ändå en på många sätt annorlunda berättare: mer mångtydig än med ett rakt budskap, mer psykolog än realist i enkel mening; mycket riktigt har han arbetat med psykoanalys. Faktiskt också drastiskt rolig mitt i de ofta allvarliga och mörka romanhandlingarna. Mycket av det han skriver förefaller ha starkt självbiografiska inslag.

Hans senaste roman, ”I min ungdom speglade jag mig ofta” (Bonniers, 2005), ger nya exempel på allt det ovan nämnda.

Boken startar med huvudpersonens/författarens erfarenheter av att vara kroppsarbetare.

Som en röd tråd genom handlingen går skrivandet, framför allt blockeringarna när man borde skriva.

Historien om Eskil på tillfällig visit i missionskyrkan är en sån där typisk evanderskröna.

Och så finns här, som en utvikning, historien om hur han, det vill säga den här bokens huvudperson/författaren, plötsligt blev blind!

På nätterna hemsöks han av svårtydda drömmar, delvis med återkommande bilder.

Och inte bara på nätterna: I Bärsjön i Kolmården, där han lånar en stuga, ser han, gång på gång, dottern Andrea som sträcker upp sina händer mot honom.

Det första avsnittet i bokens andra avdelning börjar så här:

”Lördagseftermiddagen den femte augusti 1995 berövades min dotter livet utanför Karlshamn. Hon hette Andrea och var sexton år fyllda, jag älskade henne gränslöst och ovillkorligt precis på det sätt som alla barn i världen förtjänar och har en självklar rättighet till.”

Per Gunnar Evander hade mycket riktigt en dotter med namnet Andrea – hon finns med på två bilder i Birgitta von Otters artikel i Aktuellt i politiken nummer 5 1981 – och jag har läst om hennes död.

Skulle jag inte känna till det här, vore dock bokens Andrea för mig som läsare en fiktiv figur bland andra .

Mamma till den ”riktiga” Andrea är TV-producenten Agneta Brunius, som Per Gunnar Evander sent i livet, vid 44 års ålder, började leva samman med, framgår det också av Birgitta von Otters artikel. Om jag har fattat rätt – men om det här vet jag egentligen inget närmare – separerade hon senare från honom.

Av en artikel på DNs kultursida, skriven av Per Gunnar Evanders dotter Carin, framgår att hon själv och hennes, liksom den döda Andreas, mamma upplever Per Gunnar Evanders roman ”I min ungdom speglade jag mig ofta” som lögnaktig och som en kränkning av Andreas minne.

Det är möjligt att boken, från denna privata horisont, kan upplevas på det sättet (även om jag som bokläsare utan närmare kännedom om familjeförhållandena har svårt att hitta något i romanhandlingen, som skulle kunna upplevas som kränkande). Men för mig som bokläsare är ändå ”I min ungdom speglade jag mig ofta” en intressant roman.

Jag reagerar inför den som inför Jan Myrdals barndomsskildringar: trots att jag kände och hade mycket stor respekt för Alva Myrdal, bedömde jag de här böckerna som skönlitteratur och fann dem lysande – som romaner.

***

I vår bokhylla finns 22 av Per Gunnar Evanders hittills 32 böcker. Jag har läst de flesta av dem vi har, också recenserat några.

I nummer 12 1980 (2 juli) av Aktuellt i politiken (s) skriver jag om Per Gunnar Evanders roman från samma år ”Se mig i mitt friska öga” (Bonniers), att den ”hör till hans allra bästa romaner. Den har verklighetens egna många i varandra invävda handlingar, och dess personer har många psykologiska bottnar. En gammal historia i bokens Ovangärde, ett av Evanders många gästrikska småsamhällen (Adrian Lundgrens yxmord på sin gamla mamma) visar sig ha relevans för dem som agerar i bokens nu. Döden (huvudpersonen Haralds mors, tidigare hans fars, Martas lille sons) färgar över huvud taget sinnestillstånd och utlöser handlingar. Händelser och beteenden i det förflutna betingar nuets spänningar inom och mellan människorna. Men varför blir den ene sjuk och den andre frisk? Och är det alls så enkelt att dela upp oss i friska och sjuka? Evanders bok har inte så mycket av yttre dramatik men är ändå en i ordets bästa bemärkelse spännande bok.”

***

Samma år, 1980, utkom också ”Ängslans boningar”, som jag recenserade i Aktuellt i politiken nummer 16 1980 (16 oktober):

Jag undrar om inte Per Gunnar Evander håller på att bli en av många kritiker missförstådd och, tyvärr, misskänd författare. Hans ”Ängslans boningar” (Bonniers) har av många bedömts som ytterligare en i raden av evigt lika Evander-romaner. Någon har också sett den som ett ofullständigt manus som förlaget har ryckt ur författarens händer för att kunna få ut i rätt tid i höstbokfloden.

Det är fel, helt fel! I sinom tid kommer väl någon litteraturbedömare att göra den stora omvärderingen av Evander, och då kommer också ”Ängslans boningar” att värderas efter sina förtjänster.

Personerna i ”Ängslans boningar”, inte minst huvudpersonen/författaren, beter sig förvisso gåtfullt för att inte säga besynnerligt. Att romanfigurer beter sig irrationellt är ju en sak. Men det som säkert förargar många läsare är att författaren inte, i egenskap av berättare och utomstående iakttagare, ger åtminstone läsarna nyckeln till hans figurers beteende. Här förvillar Evander ytterligare begreppen genom att göra sig själv till huvudperson. Det är en synnerligen programmatisk handling från hans sida.

En av poängerna i hans författarskap är nämligen att vi inte, mer än ytligt, kan genomskåda våra egna (långt mindre andras) psyken, bevekelsegrunder och handlingsmotiv. Därför gör Evander hela tiden irriterande reservationer till sina utsagor och resonemang. Därför blir Evanders råd till den alkoholiserade Henry Ekberg (eller i en tidigare roman till Lillemor Holm) besynnerligt platta och intetsägande. Därför är hans historier fulla av till synes ovidkommande utvikningar och sidohistorier.

I mitt tycke är Per Gunnar Evanders Sisyfos-arbete med vattenledningen i ”Ängslans boningar” fascinerande obegripligt – men logiskt. Romanhandlingen känns följdriktig från början till slut. ”Ängslans boningar” är faktiskt i långa stycken en lysande roman.

***

I Aktuellt i politiken nummer 6 1983 (30 mars) skriver jag om ”Hundarnas himmel” från 1982:

De berättargrepp Per Gunnar Evander använder i romanen ”Hundarnas himmel” (Bonniers) är välkända för hans läsare: Huvudpersonen. Hans Rudolf Carlsson, borrar sig tillbaka i sitt förflutna. Den psykologiska handlingen är viktigare än den yttre. Berättelsen förs framåt (eller på sätt och vis bakåt) på det associativa sätt som är utmärkande för det krokiga och mångbottnade mänskliga psyket. De flesta agerande, i bokens nu såväl som i dess förflutna, är psykologiskt föga rätlinjiga eller oproblematiska: huvudpersonen, hans alkoholiserade far, hans psykiskt sjuka mor och så vidare. Karaktäristisk för Hans Rudolf Carlsson liksom för många andra av Evanders tidigare huvudpersoner är ett slags monomani. Med små språkliga medel lyckas Evander skapa en sällsam spänning.

Av det ovan sagda ska man alls icke dra slutsatsen att ”Hundarnas himmel” skulle handla om avvikare, om psykologiskt gåtfulla människor eller om krumelurer; ”Hundarnas himmel” hör avgjort hemma i en realistisk tradition, om än en realistisk tradition med tonvikt på psykologisk trovärdighet. I själva verket är hans romanfigurer oerhört v a n l i g a människor, människor med vanliga brister, vanliga tillkortakommanden, vanliga besvikelser, vanliga förträngningar. Evander är bättre än någonsin på att skildra sådant.

Men framför allt är ”Hundarnas himmel” – mer än de flesta av Evanders tidigare, och som jag tycker utmärkta böcker – en hjärtskärande berättelse. Avsnittet om julklappsrundan med pappan hör till det hemskaste och bästa Evander någonsin har skrivit.

***

Till socialdemokraternas 100-årsjubileum 1989 skrev Per Gunnar Evander ”Människas glädje”:

I

Visst var det sant att vi någon gång
kunde skrämmas av vilan och tystnaden i vårt landskap.

Visst var det sant att vi kunde ana hotet
i höstmorgonens skuggor och gråslagna dagrar.

Visst var det sant att det hände
att våra värnlösa hjärtan
ville sprängas av det bleka dis
som skingrades invid vattnets bryn
eller lättade över trädmassivens horisonter.

Visst var det sant att vi lockades tro
att viddernas oförklädda skönhet
och lövdungens sinnliga förintelse
bakslugt vaktade på oss
som vore vi redan skadskjutna villebråd.

Visst var det sant att vi frestades förneka
att vårkvällens återkommande vargtjut
liksom sommardagens barmhärtiga silkesregn
ville samsas med vårt blodomlopp,
ville tygla vårt sätt att andas.

II

Men farligast, förunderligast,
var ändå ingenting av detta.
Farligast, förunderligast
var inte ens tillvarons flöde av nyckfullheter,
inte ens dödens lömska hembesök.

Nej, farligast, förunderligast
var du själv,
medmänniska kallad,
som kunde skygga för den utsträckta handen,
som kunde vägra dela brödet
som du menade var ditt och ingen annans,
kunde vägra avstå från sitt överflöd
som bröt onaturliga rågångar
och gjorde kampen mellan ägare och ägda
så skoningslöst ofrånkomlig,
så hänsynslöst självklar.

III

Men visst var det tillika sant
att vi kunde anlita ett giltigt språk,
ömsa meningar och rön av eget slag,
köpslå om glädjor, rädslor och outgrundligheter,
som gällde det handelsvaror från fjärran bygder.

Och visst kunde vi varsebli brådskan i varandras andetag
och erfara en vresig samhörighet
därför att de rysligt många av oss
var förslavat hemmastadda i en verklighet
som så utan misskund förråade vår vardag.

Så kunde vi också närhelst det föll oss in
vandra de tunnslitna stigarna
ner till sjöstranden
och bara ropa våra namn
och alltid veta
att ekot inte skulle svika oss.

Så kunde vi bevisa för oss själva
att vi trots allt fanns till,
att du var du
att jag var jag,
och besynnerligast av allt:
att vi var vi!

Så kunde vi låta oss tro
att det kanske var hela hemligheten
med vårt landskap,
låta oss tro
att det kanske var hela hemligheten
med att vara människa.

IV

Men hur ofta stod vi ändå inte handfallna
i vår sorgtagna gemenskap,
alltid barfota i kylan,
alltid blottställda i kastbyarnas mitt!

Hur ofta bad vi inte för de våras skull
i samma stund som vi värjde oss för andras böner!
Och hur gärna ville inte frågorna från förr,
de orubbligt tveklösa, ständigt förfölja oss!

Och medan vi bevittnade hur orättrådigt
livets nådegåvor fördelades,
medan vanmakt och hunger torterade oss
och rikedomarna förökade sig nästgårds,
fanns till sist inte längre tid och kraft
att grubbla över naturens mirakel och tecken,
fanns inte ork nog att spjärna emot
vad hotelser och skrämslor det än gällde,
fanns inte tid och kraft
att dröja vid ekots bedövande tröst
eller söka efter människolivets undangömda innebörder,
fanns inte tid och kraft till annat
än att ge efter för frågorna
som ansatte oss redan i det skarpa gryningsljuset,
åter och åter,
oavbrutet.

V

Kan det ha varit meningen först
att människa inte skulle vara
människas glädje?

Kan det ha varit meningen först
att annans värde skulle sättas
högre eller lägre än ditt?

Kan det ha varit meningen först
att den börda du bär, oförskyllt eller ej,
inte också skulle bäras av mig?

Kan det ha varit meningen först
att länken mellan det oförlikneliga som är du
och det oförlikneliga som är jag
skulle brista av outtalad fruktan?

VI

Det var när vi insåg att människovärdet
ville urholkas till näst intill ingenting
som en grovlemmad brushane, en apostel söderifrån,
äntrade margarinlådan i hörnet av Järntorget
och tog till att orera med det omisskännliga,
messianska eftertrycket.

Hans budskap omfattade en framtid
glödgad av förändringens vindar.
Han åberopade en låghalt, skäggprydd mäster
som givit dvärgamödan på båten
och lagt nål och tråd åt sidan,
det sades grov i mun, grov i ord,
grov dessutom i den krympta kroppens språk.

Och sändebudet härmade och citerade,
knöt näven och gick till vädjande attack
i sin frälsare lillpalmens namn,
formulerade det vackraste
som någonsin givits mänskligheten som råd och norm:
förenen eder
och bären varandras bördor!

VII

Och det handlade om betydelsen av att vara människa,
det handlade om att vara människas like.
Det handlade om anständighet och omtanke,
om varsamhet med dessa våra minsta,
om rimliga möjligheter till mänsklig tillvarelseform.

Kanske var det fula ord för den
som redan var avlastad sitt ok
och som hamnat på rätta sidan om kritstrecket,
som redan såg sitt rike bestå
i kraft av nästans umbäranden och förnekelser.

Men där stod han i torgplatsens utkant,
den förutseende hetsporren,
och drabbade häpna lyssnare med sin förkunnelse
medan hans tunga stämma
slog eko mot fattigkvarterens husgavlar.

VIII

Sålunda såddes ett frö
till något som kallas solidaritet.

Sålunda lades i grund ett hopp
om begynnelsen till någonting som kallas jämlikhet.

Sålunda tedde sig upprinnelsern
till någonting som kunde kallas en fördjupad,
en förklarad människosyn.

Jag hade ju skrivit, uppskattande, om både Per Gunnar Evander och Stig Sjödin, faktiskt också skrivit mapptext till skivor, men – om man ser till musik – skrivit mer om andra genrer än seriös konstmusik. Därför blev jag inte så lite överraskad, när jag uppvaktades av Sandvikens orkesterförening om att skriva mapptext till föreningens planerade CD ”Människas glädje. Dikt och musik om arbete, rättfärdighet och människovärde” (Proprius PRCD 9106, 1994). Men efter lite funderande tackade jag ja. Skivans inriktning framgår av ingressen:

Sandvikens Jernverk anlades 1862 och kom naturligt nog att i mycket prägla livet i den stad som växte upp kring verket. Denna CD har tillkommit som en dokumentation av en orkester – Sandvikens orkesterförening – och samtidigt av en bygd och människornas arbete där.

Om arbete, rättfärdighet och människovärde handlar de texter som Per Gunnar Evander och Stig Sjödin har skrivit; musiken skapades av Håkan Sund och Hans Eklund (samtliga med anknytning till Sandviken). Texterna bär på både historia och nutid, är på samma gång dokument och levande tradition. Människosynen och de grundläggande idéerna är i högsa grad aktuella – för vår tid och för varje ny generation.

CDn innehåller följande:

”Människas glädje” med text och recitation av Per Gunnar Evander samt musik av Håkan Sund. Sandvikens orkesterförening.

Hans Eklunds ”Lamento”. Sandvikens orkesterförening.

”Sånger i stål” med text av Stig Sjödin, recitation av Ulf Palme och musik av Hans Eklund. Sandvikens orkesterförening och Hammarkören – solister Rolf Leanderson och Ellinor Carlsson.

”Hjalmar Branting in memoriam” med text och recitation av Stig Sjödin, musik: Hans Eklunds final ur Synfoni nummer 4. Sandvikens orkesterföening.

Här följer mina mapptexter:

Per Gunnar Evander

författare, (född 1933 i Ovansjö), har skrivit radiopjäser och scenpjäser och gjort en lång rad TV-filmer. Men det var som romanförfattare han debuterade, och det är som romanförfattare han har haft stora och välförtjänta framgångar. ”Tjocka släkten” från 1965 har följts av ungefär 25 romaner (titlar som ”Det sista äventyret”, ”Härlig är jorden”, ”Orubbat bo”); tillsammans bildar de ett av de intressantaste författarskapen i svensk samtidslitteratur.

Evander skildar i sina romaner relationer mellan människor, präglade av ångest, skuld och ensamhet. Samtidigt finns hos honom förståelse och förlåtelse – en mänsklig värme som bryter igenom romanhandlingens sakligt rapporterande yta. Därmed är också sagt att ett av de främsta kännetecknen på Evanders författarskap är hans solidaritet med utsatta människor: de som i avgörande skeden av sitt liv inte har fått tillräckligt mycket av kärlek och tillit. I likhet med Lars Ahlin ställer Per Gunnar Evander den avgörande frågan om människovärdet: Har inte alla ett värde blott och bart genom att finnas till?

Människas glädje

Evanders romaner är inte agitatoriska eller i någon platt mening ”politiska”, men de rymmer – liksom Lars Ahlins romaner från ”Tåbb med manifestet” och framåt – frågeställningar om gemenskap och människovärde, som är centrala för människor med en demokratisk och socialistisk åskådning.

Därför var det inte överraskande att han till socialdemokraternas 100-årsjubileum 1989 skrev ”Människas glädje”, en text som mer uttryckligt än någon av hans romaner behandlar den demokratiska socialismens idéer och människosyn.

Texten rymmer förvisso referenser till den svenska arbetarrörelsens historia: ”en apostel söderifrån äntrade margarinlådan” och ”åberopade en låghalt, skäggprydd mäster”. Men dess budskap är djupare än de flesta jubileumskantaters: ”Kan det ha varit meningen först / att annans värde skulle sättas / högre eller lägre än ditt?”

Liksom Ahlin rör sig Evander här i skärningspunkten mellan demokratisk socialism och – i Evanders fall möjligen en sekulariserad – kristendom. Där finns socialismens begreppsvärld med onaturliga rågångar och skoningslösa kamp ”mellan ägare och ägda” men också kristen symbolik – ”dela brödet”, ”bären varandras bördor” och, på samma tema, tredje strofen i svitens femte avsnitt: ”Kan det ha varit meningen först / att den börda du bär, oförskyllt eller ej, / inte också skulle bäras av mig?”

Håkan Sund

(född 1946 i Sandviken), dirigent, pianist, tonsättare. Musiken till ”Människas glädje” stödjer och förstärker texten. Själv asscierar jag omväxlande till balett- och till filmmusik, vilket jag tolkar som att Håkan Sunds musik är mycket sinnlig; den talar samtidigt till flera av våra sinnen.

Hans Eklund

(född 1927 i Sandviken), tonsättare, lärare i harmonilära och kontrapunkt vid Musikhögskolan i Stockholm.

Hans Eklund fick sitt genombrott 1959 med ett beställningsverk för Radioorkestern, ”Musik för orkester”. Bland hans övriga verk kan nämnas de tio symfonierna, ”Musica da camera”-serien om sex konsertanta verk och radiooperan ”Moder Svea”.

Om Eklund skriver Lennart Hedwall i ”Den svenska symfonin”: ”Eklund har i stort hållit fast vid en tonal överskådlighet, men den inre intensiteten har med åren stegrats till allt kärvare dynamik och allt större klanglig expansion.”

Lamento

Ordet är italienskt och betyder ”klagande”. Under barocken fick ordet betydelsen av sorgeeffekt inom vokal- och instrumentalmusiken.

Eklunds ”Lamento” pendlar mellan skärande sorg och tröst. De mjuka och tröstande partierna riskerar aldrig att bli för vackra; mot dem står dissonanser och stråk av sorg.

Sånger i stål

När Sandvikens Jernverk 1962 firade sitt 100-årsjubileum, beställde företaget en jubileumskantat av två sandvikensöner, författaren Stig Sjödin och tonsättaren Hans Eklund. ”Kantat skriven till Sandvikens Jernverks 100-årsjubileum 1962″ uruppfördes på jubileets första dag, den 16 juni 1962. 1976 spelade Sandvikens orkesterförening, med skådespelaren Ulf Palme som recitatör, in verket på LP.

Hans Eklunds musik är ett gott exempel på kompositörens illustrativa förmåga. Det är en böljande, pulserande musik, i inledningen både sträv och pampig. I den fjärde dikten speglar musiken den hetsiga arbetsprocessen – en Maskinsång väl i klass med Elmer Diktonius´ verbala version.

Stig Sjödins texter har i de flesta fall en stram och allvarlig ton. Bildspråket är expressivt: ”På rullbanan smattrar en orm / och hugger sin gadd i haspeln, / vispar med stjärten så att verket skallrar.” Men kantaten börjar ”en varm och solstinn junidag” år 1858, ”när molnen över sjön stod dräktiga med åska”, och där finns också romantiska partier med lugn andhämtning och sommarskir ton: ”Verket ligger tyst i vila, andas lätt i sommardagen. / Brukets alla farstubroar doftar än / av unga björkar.” Och i den avslutande, sjunde dikten roar sig Sjödin med att låta självaste Konsuln stiga ned från sin statysockel för att gå en inspektionsrunda.

Stig Sjödin

För Stig Sjödin (1917-1993) innebar jubileumskantaten ett återvändande till ungdomens arbete som verkstads- och valsverksarbetare i Sandvikens Jernverk, och till den motivkrets han slog igenom med i debutsamlingen ”Sotfragment” (1949), som dock mer präglades av personporträtt och personlig plåga.

Stig Sjödin var en av de främsta skildrarna av kroppsarbetarnas vardag och av industrikapitalismens människoförslitande framfart. Men han var också full av humor, mänsklig värme och, inte minst, sinnlighet.

”Sånger i stål” är ett gott exempel på att det går att skriva litterärt fullödiga beställningsverk; vid sidan av Sjödin har framför allt Birger Norman lämnat goda bidrag till den genren. Båda har också bidragit till att under årtionden göra fackförbundstidningar till intressanta kulturtidskrifter.

Hjalmar Branting in memoriam

När verket uruppfördes i samband med invigningen av nya Folkets hus i Sandviken den 16 februari 1974, medverkade Stig Sjödin som recitatör.

Dikten börjar med att författaren hör Brantings ”röst som talar besinning”. Tanken och dikten går till det berömda foto där Branting, med mörk kostym, hatt och käpp, till synes oberörd vandrar bland ridande poliser med pickelhuvor och sablar, poliser som attackerar en demonstration, som har övergått i kravaller. (Fotot återges på sidan 12 i mapphäftet.) Branting ”behåller hatten och besinningen på”.

Stig Sjödins dikt har en tydlig adress till det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets kommunistiska vänster, den som Lars Ahlin i en socialdemokratisk broschyr 1968 hade anklagat för ”svärmiska elittankar om den fåtaliga gruppen med `det högre medvetandet´”.

Musiken vi hör är finalen ur Eklunds fjärde symfoni, ”Hjalmar Branting in memoriam” (1973). Den vill, enligt kompositören, ”försöka vara ett äreminne över de människor, som trots fattigdom, förtryck och elände hade kraft och mod att kämpa sig fram till en människovärdig existens”. Verket är ett tydligt politiskt ställningstagande från Eklunds sida, vilket understryks dels av att där ingår – utöver Sjödins dikt – ett autentiskt utdrag ur Hjalmar Brantings rösträttstal från 1918, dels av musikaliska citat från kända arbetarrörelsesånger som ”Arbetets söner”, ”Internationalen” och Joe Hills ”Svarta präster”.

Tilläggas bör att CDn har en mycket expressiv omslagsbild, Eigil Thorells ”Två händer”.

Från vinter till påsk

Nu när vi är pensionärer, flyttar vi ut på landet – till Öregrund – före påsk, för att stanna här ett halvår. (Men vi måste ständigt åka in till olika engagemang i Uppsala och Stockholm och, i Birgittas fall, till många andra ställen; i natt sover hon åter igen i lägenheten i Uppsala, för att ta ett exempel. Efter pensioneringen har hon gått ner till heltid, säger hon.)

I söndags, efter lunch, gick flyttlasset: en stor skåpbil fylld av väskor med kläder och skor, en av Birgitta nyinköpt högtryckspump att ta bort mossa med, böcker och skivor vi vill ha tillgång till här ute och så alla krukväxterna förstås.

Det var vackert väder i söndags men ändå mycket mer vinter kvar här ute vid kusten än inne i Uppsala. De senaste dagarna har varit varma; fortfarande ligger dock snön kvar över nästan hela tomten. Gången, som jag skottade upp när vi anlände, är nu helt bar ner till skifferplattorna – där har solen tagit snabbt. Rabatterna längs husets solsidor är också snöfria, och där blommar snödroppar och, precis mot snöranden, ynkligt små krokusar.

Den första eftermiddagen går åt till att packa upp och ställa i ordning. På kvällen går det bara att se TV 1; vi har fått digitala sändningar, så vi är ändå positivt överraskade över att det går att se en kanal. Vi slår oss i stället ner på glasverandan med var sin konjak och lyssnar på ”Cello concertos” av Joseph Haydn och Luigi Boccerini, en underbar CD (Eloquence, Deutsche Grammophon / Universal 469636-2). Inspelningarna med cellisterna Mstislav Rostropovich (från 1978) och Pierre Fournier (från 1968 respektive 1963) är av hög klass. Rostropovich har vi förresten träffat en gång i ett hanterligt litet middagssällskap på Uppsala slott, när Jan-Erik Wikström var landshövding.

Nästa dag förbereder Birgitta påsken genom att ta in stora knippen körsbärskvistar från tomten.

Jag installerar den digitalbox Bo har skaffat åt oss, med gott resultat så till vida att jag får in alla fria program. Med bra bildskärpa – dock med den märkliga förändringen, att vår gamla färg-Luxor plötsligt visar alla program i svart-vitt! Jag har ännu inte lyckats lista ut, vad det var som blev fel.

I dag, när jag var på Konsum och handlade, rensade jag draglådan under lådan med gul lök på allt lökskal. Annika i kassan konstaterade, när jag kom med min plastpåse med lökskal, att jag tydligen som vanligt tänkte måla ägg på estniskt vis.

Det har jag gjort varje påskafton allt sedan barndomen, först i Estland, sen i Juniskär. Hur det går till framgår av Det händer i Aktuellt i politiken nummer 6 1978 (den 23 mars):

DET
HÄNDER

…att jag tillsammans med barnen återvänder till min egen barndom.

Februarilovet tillbringar Kerstin och Matti hos farmor i Juniskär. Jag och Birgitta är inte lediga, men veckohelgen före åker vi upp med barnen. Jämfört med Uppland är Medelpad ett snörike, ett vinterland.

Söndagen är solig och mild. I flera timmar går vi en långpromenad på de osandade vägarna. Vi möter vuxna människor på sparkstötting, denna underbara uppfinning som våra stadsbarn vägrar att uppfatta som ett fortskaffningsmedel. I närheten av min gamla folkskola, Nylands skola, åker Kerstin skidor i en fantastisk utförslöpa. Matti åker pulka. Birgitta och jag får åka med var sin gång. När jag åker med åker vi omkull längst ner i backen.

Snö i munnen – och man befinner sig plötsligt inte bara i barndomslandet utan i barndomen igen.

* När det här numret når läsarna är det redan påsk.

I de södra delarna av landet är det då nästan vår. I sundsvallstrakten är det fortfarande vinter. Från påskdagarna i barndomen minns jag hur jag och mina bröder brukade försöka slå sönder isen på bäcken, för att skynda på våren lite kantänka. Det var en typisk långfredagssysselsättning. En avslutning på den långa och gråa vårvintern.

Det roligaste med påsken var äggmålningen. Inte med pensel och färg, nej på estniskt vis.

Man tar tyglappar och sytråd och gör små paket av äggen. Äggen sveps först in i ett hölje som ska avge färg under kokningen. Det övriga kan man variera, men lökskal, mycket lökskal ska det vara. Av gul lök; rödlöksskal färgar inte av sig. Av det blir det den underbaraste och mest oberäkneliga färgskala, från ljust gult till brunt i spräckliga mönster. Vill man ha in färgbrytningar kan man använda kräppapper tillsammans med lökskalen: rött, lila, grönt. Fjädervipporna på påskriset färgar också bra och ger roliga fjädermönster på äggen. Men man kan också använda sig av naturens egna svagare färger; albark, mossa och annat ger ljusa grön-bruna nyanser. Och så alltså tyg om alltihop.

Man kan hålla reda på sina egna ägg genom att binda samman de enskilda äggpaketen. Och så efter kokningen: Vilken fest när man öppnar alla och jämför! Vilken färgglädje på påskbordet!

Pröva. Och glad påsk!

Enn Kokk

***

Så långt min ”blogg”, som Kerstin brukar kalla mina tryckta ledarsideskåserier.

Jag vill gärna lägga till några ytterligare råd.

Äggen måste, insvepta som de är, koka i åtminstone tio minuter.

De befrias från paketeringen under rinnande kallt vatten.

Och så en varning: det kräppapper, som finns i butikerna i dag, färgar inte som det som fanns i min barndom.

När man använder växtdelar från trädgården eller naturen, ska man alltid lägga dem närmast äggskalet, alltså innanför lökskalen. Växtdelar ur naturen ger inte så mycket färg, men deras form ger oftast en lite ljusare formkontur, som syns på ägget: ett stensöte- eller ormbunksblad, en gräsvippa, ett blåsippsblad, en krokusblomma som man har fällt ut mot äggskalet.

I det påsknummer av bilagan ”Mat & vin”, som följde med dagens Aftonbladet, såg jag några urläckra varianter, som jag ska prova: blad av slätbladig persilja, ruccolasallad, oregano, timjan, körvel. De här växterna bör fungera med lökskal och tyg runt omkring på estniskt vis.

Annat, som rödkålsbad och gurkmeja, fordrar uppenbart andra tekniker för att fungera.

***

Jag förlorade min barnatro, när jag deltog i konfirmationsundervisningen och envisades med att tänka igenom det vi skulle lära oss. Sen tidiga tonår har jag därefter varit ateist.

Jag tror alltså inte på Kristi uppståndelse. Och, för all del, inte på påskkärringar heller.

Fast dom som kommer och tigger godis på skärtorsdan är i alla fall fina att se på.

Och pyntpåsken, med ris och estnisk äggmålning, tror jag definitivt på.

Glad påsk på er, alla bloggläsare!

Israel och Palestina

Bo Strömberg skrev på sin blogg i slutet av januari en försiktigt positiv kommentar till Hamas´ valseger i det palestinska valet. Jag skrev då på hans blogg tre kommentarer, som jag åter igen vill lyfta fram, med anledning av att det socialdemokratiska partidistriktet i lördags (8 april 2006) gjorde ett uttalande om konflikten mellan Israel och Palestina och med anledning av att EU, därefter, har fattat ett olyckligt beslut – det nya i det här inlägget finns därför i slutet.

***

Konflikten mellan Israel och Palestina är som en ond dröm. Just när man tycker sig skymta en ljusning i allt mörkret, händer alltid något som ser ut att för överskådlig tid blockera en utväg ur hemskheterna.

Nyss skedde det hoppingivande, uttåget ur Gaza. Sen försvann uttågets arkitekt (vars fortsatta avsikter jag för övrigt ställde mig mycket tvivlande till) ur bilden, och nu vann Hamas, vars mål är Israels utplånande, det palestinska valet. Men jag håller med Bo: det var ett demokratiskt val, och Hamas´ seger var mycket övertygande, så låt oss alltså ge Hamas en chans. Hamas´ sociala program är bra, och kanske, kanske kan den nya ansvarspositionen bidra till att dess regering kan ta ansvar för en fredlig överenskommelse med Israel.

Tage Erlanders socialdemokrati, som jag en gång i världen anslöt mig till, var uttalat israelvänlig. Det är inte svårt att förstå: 1950-talets människor hade ju fortfarande bilderna från nazisternas utrotningsläger på näthinnan, och en naturlig solidaritetsreaktion var, att judarna nu, äntligen, borde få tillbaka sitt eget land. Men naturligtvis fanns där också en tankelapsus eller ren okunskap med som bakgrund: just ingen pratade på den tiden om att det område, där staten Israel etablerades, redan var bebott.

Just nu är Ola Larsmo aktuell med sitt spel “Bollhusmötet 1939″ om hur uppsalastudenterna den 17 februari 1939 med 548 röster mot 349 antog en resolution, som konkret hade som mål att stoppa arbets- och uppehållstillstånd för tio judiska läkare från Tyskland. I striden mot de rasistiska och nazistiska strömningarna, då och under andra världskriget, hade det Laboremus, som jag anslöt mig till i januari 1960, haft en mycket hedersam roll. En av förgrundsfigurerna i den kampen var Ragnar Edenman – som i unga år, då han fortfarande hette Eriksson, själv för en kort period hade förförts av de bruna idéerna.

I början av 1960-talet var jag i perioder halvtidsanställd ombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet, som fick låna del av lokal av Kommunal i Folkets hus här i Uppsala. Jag slet för en mycket ringa ersättning, och när moderpartiet sommaren 1963 anordnade en ombudsmannakonferens i Israel, bjöds också studentförbundets ombudsman med som en liten uppmuntran. Som ressällskap hade jag bland andra min kompis Sören Thunell, ung ombudsman på Uppsala arbetarekommun, dess förinnan SSU-ombudsman men också hyggligt aktiv i Laboremus.

Jag har skildrat den här resan i artiklar, bland annat i en helsidesartikel i den av Uppsala arbetarekommun utgivna och av mig redigerade tabloiden Uppsala-debatt (nummer 3, september 1963); tidningen delades ut till samtliga hushåll i Uppsala och var en föregångare till Uppsala-demokraten.

Artikeln har rubriken “Socialismen i Israels land” och ger uttryck för en uppriktig beundran över att Israel tycktes ha kommit mycket längre än Sverige i byggandet av den demokratiska socialismen. En tredjedel av näringslivet var på den tiden statlig och ytterligare en tredjedel ägdes av motsvarigheten till LO, Histadrut. Landet hade vänstermajoritet: utöver det stora socialdemokratiska Mapai, vårt värdparti, fanns flera vänstersocialistiska partier.

Särskilt fångades jag av kibbutzsystemet. Min laboremuskompis Hans O Sjöström hade jobbat på kibbutz i norra Israel, Neot Mordechai, och jag och Sören fick namn på ett svenskspråkigt par där, som ordnade visning och lät oss bo över i gästrum. I min artikel skildrar jag ingående den kollektiva produktionen och den kollektiva konsumtionen; kibbutznikarna fick inte lön utan kuponger, de åt i gemensam matsal och hade kökstjänstgöring, barnen sov i nattdagis, en stor del av de gemensamma tillgångarna användes för bibliotek och annan kultur och så vidare. Det var klart att man som ung socialist blev imponerad. (Det är på sin plats att här påminna om att nästan ingenting av dåtidens israeliska socialism i dag finns kvar.)

Helt naiva var de svenska ombudsmännen dock inte, när det gäller konflikten mellan israeler och araber. När legendaren Golda Meir, som vi fick träffa, fick en kritisk fråga om det här, minns jag att hon blev arg. I min artikel nämner jag, fast mycket kort på slutet, bland de problem, vars hantering kan kritiseras, behandlingen av den arabiska minoriteten i landet.

Men sanningen är nog, att det skulle dröja ytterligare flera år, innan jag och många andra inom socialdemokratin förstod den fulla vidden av konflikten mellan israeler och palestinier. Att jag ändå relativt tidigt blev varse problemet har jag min kompis Hans O Sjöström att tacka. Om sina egna erfarenheter av Israel och senare palestinaengagemang skriver han i inledningen till sitt kapitel, “Han rör ju på sej…”, i laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stigbjörn Ljunggren).

Att, som i fallet Israel, se ideal svikas och att själv tvingas ändra uppfattning är inte lätt. Likväl kräver intellektuell hederlighet att man försöker se båda sidors motiv för sitt handlande. Därmed inte sagt att de motiv man kan förstå kan rättfärdiga vidriga handlingar. Jag har full förståelse för palestiniernas desperation och kan därför också förstå varför Hamas vann så stort, men självmordsbombningar, som dödar oskyldiga, bland annat barn, kan aldrig försvaras. Jag begriper israelernas behov av skydd, men när detta tar sig uttryck i svinaktigheter mot palestinier och annektion av allt mer palestinskt land, hänger jag inte med längre.

Jag tycker att all rasism, däribland antisemitism, är djupt föraktlig. Men jag blir också upprörd över att så många av dagens israelvänner i media så ofta tar till debattknepet att stämpla israelkritik som antisemitism.

Ett av de senaste exemplen är den kritik som har riktats mot den danska thrillerserien Örnen, vars samtliga avsnitt jag har sett. Den aktuella kritiken gällde att en sällsynt vidrig skurk – förresten dödad i det senaste avsnittet – är israel. Men herregud, den personbakgrund som tecknas och den faktiska israeliska vapenförsäljningen, som spelar en roll i handlingen, gör ju faktiskt den här karaktären rimlig. Och skurkar med annan bakgrund än israelisk har det fullkomligt drällt av i den här serien: en var ryss, några var litauer, en som fortfarande går lös i serien är kongoles och så vidare. För övrigt fick sig dansk flyktingpolitik också en välförtjänt knäpp på näsan i det senaste avsnittet.

Jag sätter punkt här men återkommer med en musikalisk guide till Israel och Palestina.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-28@ 16:41 #

***

Vår jättelika samling av politisk musik och folkmusik från världens alla hörn rymmer förstås också skivor från och om Israel respektive Palestina.

En EP, som direkt knyter an till temat ovan, är “Yerushalaim Shel Zahav” med Shuly Nathan, som jag och Birgitta fick av vår vän och laboremuskamrat Nils-Åke Eriksson i augusti 1967. Så här har Nils-Åke skrivit på konvolutets baksida: “Jerusalem of Gold kom ut några dagar före 6-dagarskriget och representerar erövringen av Jerusalem: en äkta folksång, som engagerar hela Israels befolkning, som sjunger den med darr på rösten och med tårfyllda ögon.”

I skivhyllorna finns fyra LP från sextiotalets andra hälft med den israeliska folksånggruppen Oranim Zabar med solisten Geula Gill: “Around the Campfire” (Elektra EKS 7166), “Songs of the Negev” (Elektra EKS 7156), “Shalom!” (Elektra EKS 7146) och “A Town Hall Concert” (Elektra EKS 7201) – den senare innehåller bland annat “Havana Gila”.

Town Hall är förstås den i New York. Israelisk musik var populär på den här tiden, och New Yorks musikliv var fullt av judar. I vår samling av sång- och musikböcker från den här eran finns till exempel Ruth Rubins (red) “Jewish Folk Songs In Yiddish and English”, utgiven 1965 på den tidens ledande folkmusikförlag Oak Publications.

En amerikansk artist som förvaltar sitt judiska arv på skiva (skivmärket Elektra) är Theodor Bikel. Som exempel kan nämnas “Jewish Folk Songs” (EKL-14), “More Jewish Folk Songs” (EKL-165) och “Folk Songs From Israel” (EKL-132). På LPn “A Young Man and a Maid, Love Songs of Many Lands”, där han sjunger tillsammans med Cynthia Gooding, finns några sånger på jiddish (Elektra EKS-7109).

Den ovan nämnda Rubin gav också ut egna skivor på tidens – jag höll på att skriva alla tiders – förnämsta skivbolag för folkmusik och politisk musik, Folkways, till exempel “Jewish Folksongs” (Folkways Records FW-8740, 1953) och “Jewish Life: The Old Country” (Folkways Records FG-3801). Folkways-skivor i vår ägo är LPn “Songs of the Holidays and Other Songs, Sung by Gene Bluestein and Children of the Mount Zion Hebrew Congregation” (FC 7554) och den multireligiösa LPn “Easter Ceremonies In Jerusalem” (FR 8951). I vår ägo har vi också i CD-form “The Nativity, By Sholem Asch, Narrated by Pete Seeger” (Folkways F-35001) – Asch var en känd judisk författare.

Hans son, Moe Asch, grundade skivbolaget Folkways, som har gett ut till exempel större delen av Pete Seegers, Woody Guthries och Leadbellys skivor.

Denna musikskatt finns fortsatt tillgänglig genom skivbolaget Smithsonian Folkways i Washington. Smithsonian Folkways härbärgerar också andra förnämliga skivmärken som Paredon, Monitor, Dyer-Bennet, Cook och Fast Folk. Utöver nyutgivningar på märket Smitshsonian Folkways hålls samtliga inspelningar – sammanlagt flera tusen – från de ingående bolagen tillgängliga i form av nyinspelade CD-skivor, som går att postorderbeställa till Sverige: blues, bluegrass, folkmusik från alla jordens hörn, kampsånger och så vidare. Den här skattkammaren hittar man på nätadressen http://www.folkways.si.edu. Om du är intresserad av skivor som hör hemma i just den sfär som avhandlas här, klickar du på Our Recordings, sen på Genres, sist på Judaica.

Palestinamaterialet på de här skivbolagen är magrare och finns framför allt på etiketten Paredon, som var ett superradikalt bolag, grundat av Irwing Silber och Barbara Dane, hon förresten en riktigt bra blues- och jazzsångerska. Jag kan nämna Various artists: “Palestine Lives!” (Paredon Records PAR 01022, 1974) och låten “Free Palestine” med Ruthie Gorton på LPn med olika artister “What Now People, Vol 3″ (Paredon Records PAR 02003).

De fyra Palestina-LPna i vår samling är samtliga utgivna i Sverige: Bruksteatern: “Palestina mitt blod, min väg, mitt land” (Bruksskivor BRULP 1, 1977); Kofia: “Palestina mitt land” (KOFIA 1), Kofia: “Mitt hemlands jord” (KOFIA 2) och Kofia: “En hälsning till mitt folk” (KOFIA 3, 1984). De är alla uttryck för solidaritetsarbetet med Palestina.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-28@ 18:04 #

***

Jag kan inte låta bli att berätta en sidohistoria.

Under ombudsmannaresan till Israel försommaren 1963 blev vi på nationaldagen inbjudna till mottagning på svenska ambassaden. Sören Thunell och jag beslöt oss för att promenera dit men hittade inte riktigt vägen.

Just när vi var på vippen att ge upp, fick vi syn på en blondin med axellångt hår, som med bestämda steg tågade mot något okänt mål.

– Hon ska nog till svenska ambassaden, sa Sören. Vi följer efter!
Gissningen visade sig vara helt korrekt.

Den unga damen, som vi förstås berättade vår historia för, hette Rebecca Weiss. (I själva verket var hon inte alls blondin utan mörkhårig, men med färgat hår.) Hon var dotter till författarna och bildkonstnärerna Peter Weiss och Helga Henschen. I hennes sällskap gjorde vi en odyssé i den mörka och varma natten och träffade bland annat en kille, som på något sätt jobbade med film, om jag minns rätt. Han berättade om unga palestinska intellektuella han hade träffat i Kairo och konstaterade, att de unga intellektuella palestinierna inte så lite påminde om alla unga judiska intellektuella man träffade på i förskingringen överallt i världens storstäder.

Jag träffade Rebecca senast i somras, men jag har mejlkontakt med henne – hon bor i Florida.

Hennes mamma Helga Henschen träffade jag 1967 på Bommersvik, där socialdemokratiska partiet hade kurs för kulturarbetare från KSF-föreningarna. (KSF betyder Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Jag var ordförande för KSF Uppsala.) Det ledde till politiskt samarbete och mångårig personlig vänskap. Efter Helgas död här om året bildade jag och några andra det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner, vars sekreterare jag har varit allt sedan bildandet.

Den som vill veta mer om Helga kan kolla hemsidan www.helgahenschen.com, som görs av dottern Rebecca.

Vill man bli medlem i Helga Henschens Vänner, betalar man in årsavgiften 100 kronor på pg 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Nästa arrangemang är årsmötet lördagen den 18 februari klockan 14.00-17.00 i det nya kulturcentret i Hallonbergens centrum i Sundbyberg – detta nya kulturcentrum ska bland annat inrymma ett Helga Henschen-rum med de av Helga till kommunen donerade konstverken. I övrigt sjunger Urban Ekeblad, gitarr, ackompanjerad av Emma Lundborg på cello, egna tonsättningar av dikter, skrivna av Helga. Det framförda materialet finns också på en CD från 2005, “Änglabarn och röda rävar” (RBA712). CDn kommer att säljas vid årsmötet men kan också beställas direkt från Urban, urban.ekeblad@abfstockholm.se.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-29@ 12:02 #

***

Åter till konflikten mellan Israel och Palestina.

Birgitta och jag deltog i lördags (8 april), numera som gäster och veteraner, i den socialdemokratiska distriktskongressen i Folkets hus i Uppsala. Ett inslag i kongressen var ett antal seminarier på olika temata, och vi valde att delta i det som handlade om utrikespolitik och internationell solidaritet. Inledare var Tomas Brundin och samtalsledare Tone Tingsgård.

Detta seminarium behandlade bland annat ett förslag till uttalande om konflikten mellan israeler och palestinier att därefter föreläggas hela kongressen. Efter diskussion i seminariet fick det följande innehåll:

EN RÄTTVIS FRED I MELLANÖSTERN

Den snart 60-åriga konflikten måste ges en lösning vid förhandlingsbordet och denna lösning genomföras i praktiken. Världssamfundet behöver hjälpa till. Sverige kan spela en ännu tydligare roll. Färdplanen för fred, Genève-initiativet och andra fredsinitiativ kan medverka till att förutsättningar skapas och bidra till att Mellanöstern slår in på vägen till fred.

Grunden för förhandlingarna är 1967 års gränser, en rättvis lösning av flyktingfrågan och en lösning av Jerusalems status och utbredning.

Detta kan bara genomföras om Israel avlägsnar muren som byggts på palestinska områden, den israeliska ockupationspolitiken upphör och bosättningarna utryms samt att Israel påbörjar återställandet av förutsättningarna för en palestinsk stat.

Det förutsätter också att Palestina stärker rättsäkerheten och bekämpar korruptionen på de palestinska områdena, intensifierar arbetet med att bygga en demokratisk statsbildning, samlar folket kring långsiktigt fredliga relationer till omvärlden och med kraft bekämpar alla försök till självmordsbombningar och andra terrorhandlingar.

Sverige och världssamfundet måste bidra till att skapa förutsättningar för en genomförbar fred, ge ekonomiskt bistånd till främst Palestina för att bygga en hållbar stat och vara beredda att bistå med internationella observatörer för att stödja freden.

EU har som granne, största biståndsgivare och som medlem av den internationella kvartetten bakom färdplanen för fred ett särskilt ansvar att driva en aktiv och kraftfull diplomati för att få i gång fredsprocessen. Ett avbrutet ekonomiskt stöd riskerar polarisera och förvärra situationen ytterligare. Den palestinska myndigheten behöver EUs politiska och ekonomiska stöd för att kunna utvecklas och verka för demokrati och i fredlig riktning.

Socialdemokraterna stöder det palestinska folkets rätt till eget land inom de av FN fastställda gränserna.

***

En nyckelmening i uttalandet och ett av de starkaste skälen till att det togs just när det togs var ”Ett avbrutet ekonomiskt stöd riskerar polarisera och förvärra situationen ytterligare” – adressen var här EU.

Måndagen den 10 april kom det beslut från EUs utrikesminstrar, som uttalandet ville varna för: Hamasregeringen anses inte ha levt upp till den så kallade kvartettens krav, och EU stryper därför allt stöd till den palestinska myndigheten. Visserligen heter det, att biståndet dit bara har frysts tillfälligt och visserligen ska EU försöka hitta andra kanaler än den palestinska myndigheten för att nå palestinierna, men beslutet är ändå djupt olyckligt. Med en ledning som varken kan klara löner eller administrativa uppgifter, är risken uppenbar, att de palestinska områdena hamnar i just det kaos, som israelerna aldrig har varit sena att utnyttja till att genom ensidiga åtgärder stärka sina egna positioner. Den israeliska regeringen med valvinnaren Olmert i spetsen kommer då aldrig att riva muren, aldrig att utrymma de bosättningar, som han och hans anhängare anser måste fogas till ett ytterligare utvidgat Israel, aldrig att avträda ens en tum av Jerusalem till palestinierna.

Kvar åt palestinierna blir då ett antal bantustans, övervakade av israelerna, åtskilda av murar, gränser och vägspärrar, och berövade praktiskt taget alla vattenresurser.

Det är skamligt. Och EU bidrar till detta genom sitt beslut att frysa biståndet till den palestinska myndigheten.

Totta och Wiehe sjunger Dylan

Jag har samtliga plattor som Totta Näslund har gjort: solo, med bluesbandet, med Nationalteatern, duetterna.

Jag har samtliga plattor med Mikael Wiehe, givetvis också de skivor han gjorde med Hoola Bandoola Band.

Bob Dylans plattor började jag köpa när han, snabbt, blev ett namn på 1960-talet, och jag har fortsatt att köpa dem år efter år. Jag har samtliga officiella plus några bootlegs (även sådana som inte i efterhand har godkänts för utgivning) men knappast någon helt komplett samling, eftersom det ju existerar så många bootlegs.

Det som fångade hos honom var ett nytt sound, de poetiska texterna och så förstås – vad han än säger i memoarerna – det politiska engagemanget. Jag hörde heller aldrig till dem som förskräcktes av att han gick över från akustisk till elförstärkt musik.

Mikael Wiehe har redan tidigare gjort översättningar av Dylan-sånger, och när jag hörde att han, tillsammans med Totta Näslund (strax före Tottas död), hade gjort en hel CD med Bob Dylan-låtar på svenska, var jag full av förväntan. Och jag blev inte besviken. Totta & Wiehe: ”Dylan” (Capitol/EMI 0946 3 56801 2 6, 2006) är en mycket hörvärd platta.

Den börjar bra med ”Längesen”, där Totta sjunger en rad, som kunde handla om Dylan – men det bör sägas, att det inte rör sig om en exakt översättning: ”Jag bruka´ bry mej men det är längesen.” Men lite längre ner i texten är Wiehe mer trogen originalet:

”Om bibeln har rätt
står världen snart i brand
Jag är på flykt från mej själv
så fort jag bara kan
Somliga saker kan man knappt förstå
Vår värld är för stor
och våra tankar för små”

I original heter den här låten ”Things Have Changed” (1999). Jag har den på Bob Dylan ”Live 1961-2000 – Thirty-nine years of great concert performances”, en CD med tidigare outgivna inspelningar (SME Records/Sony Music SPCS 2438, 2001).

”Du får hålla dej här” har en fin melodi. Både Totta och Wiehe sjunger. Deras version ligger i stämning nära originalet, ”You Ain´t Goin´ Nowhere” (1967) som fanns med på den andra CDn på ”The Basement Tapes” (Columbia COL 466137 2, 1975). Den finns också med på ”More Bob Dylan Greatest Hits” (Columbia COL 467851 2, 1971).

Titeln ”Den blindes pojk´” är väl inte en direkt översättning av ”Minstrel Boy” (1970), men i det här fallet har jag invändningar mot både Wiehes sångversion och Dylans original på ”Selfportrait” (Columbia COL 4601122, 1970); jag förstår inte det här valet.

Inte heller ”Vad var det du ville”, med sång av Totta, hör till de bästa låtarna på CDn. Dylans egen version, ”What Was It You Wanted” (1989) från den Daniel Lanois-producerade ”Oh Mercy” (Columbia COL 465800 2, 1989), är mycket överlägsen. Hur som helst är den här strofen, i ganska adekvat översättning av Wiehe, värd att citera; frågorna i den kunde ställas till Bob Dylan (även om texten handlar om en relation):

”Vad var det du ville
Det hänger inte ihop
Är du samma som innan
Jag menar samma person
Är det nåt som är viktigt
eller nån sorts skämt
Vad var det du ville
Jag har glömt det igen”

”I Shall Be Released” skrevs 1967. Den hör hemma bland The Basement Tapes-inspelningarna men kom med på ”More Bob Dylan Greatest Hits” (Columbia COL 467851 2, 1971); den finns också i en version på dubbel-CDn (live med The Band) ”Before the Flood” (Columbia COL 22137, 1974), vidare på dubbel-CDn ”Bob Dylan at Budokan” (Columbia COL 467850 2, 1978), på ”Biograph Vol 3″ (CBS 66509, 1985), som duett med Joan Baez på dubbel-CDn ”The Bootleg Series Vol 5: Bob Dylan Live 1975 – The Rolling Thunder Revue” (Columbia/Legacy 510140 2, 2002) och på ”The Best of Bob Dylan” (Columbia SonyTV28CD 31-487924-10, 1997), som är digitalt remastrad. På dubbel-bootlegen ”Romantic Facts of Musketeers”, inspelad i London 1995, gör han den tillsammans med Elvis Costello – ljudupptagningen är skraltig, men den engelska publiken jublar. Jag har den också på en inofficiell bootleg, ”The Wiener Club of Spalding” (Rocks, andra CDn 92137, 1994).

Mikael Wiehe, som har gjort den svenska texten ”Jag ska bli fri” sjunger texten (med ett befrielsetema som passar honom); Totta sjunger duett med honom i refrängen. Själv gillar jag bättre Bob Dylans lite hastigare tempo, när han gör den här låten.

Totta gör en fin version av ”Every Grain of Sand”, ”Där anar jag din hand” i Wiehes översättning. Dylans original kom på ”Shot of Love” (Columbia CK 37496, 1981), plattan efter omvändelse-CDn ”Saved” (Columbia COL 32742, 1980), och där finns en tydlig, kristet färgad psalmton. Låten finns också med på ”Biograph, Vol 2″ (CBS 66509, 1985) och på ”The Bootleg Series 1961-1991 Vol 3″ (Columbia COL 468086 2, 1991).

”Ni som tjänar på krig” (”Masters of War”, 1963) är en höjdare också i sin svenska version med sång av Wiehe och ett hårt. rockigt, rytmiskt komp.

”Masters of War” fanns med på debutplattan ”The Freewheelin´ Bob Dylan” (Columbia COL 32390, 1963) och var en av de låtar, som gav Dylan stämpeln att tillhöra den amerikanska sångvänstern. (Han har senare försökt förneka faktum, men om det skulle vara så, att han inte sysslar med förträngning, var han under det tidiga 1960-talet åtminstone trendkänslig som ett lackmuspapper.)

Musiken till ”Masters of War” brukar tillskrivas Bob Dylan, men det är fel. Han använder sig av Jean Ritchies bearbetning av en brittisk traditionell melodi, ”Fair Nottamun Town”.

MASTERS OF WAR

Text: Bob Dylan, 1963
Musik: Jean Ritchie´s bearbetning av ”Fair Nottamun Town”, brittisk trad

Come you masters of war
You that build all the guns
You that build the death planes
You that build the big bombs
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

You that never done nothin´
But build to destroy
You play with my word
Like it´s your little toy
You put a gun in my hand
And you hide from my eyes
And you turn and run farther
When the fast bullets fly

Like Judas of old
You lie and deceive
A world war can be won
You want me to believe
But I see through your eyes
And I see through your brain
Like I see through the water
That runs down my drain

You fasten the triggers
For the others to fire
Then you set back and watch
When the death count gets higher
You hide in your mansion
As young people´s blood
Flow out of their bodies
And is buried in the mud

You´ve thrown the worst fear
That can ever be hurled
Fear to bring children
Into the world
For threatening my baby
Unborn and unnamed
You ain´t worth the blood
That runs in your veins

How much do I know
To talk out of turn
You might say that I´m young
You might say I´m unlearned
But there´s one thing I know
Though I´m younger than you
Even Jesus would never
Forgive what you do

Let me ask you one question
Is your money that good
Will it buy you forgiveness
Do you think that it could
I think you will find
When your death takes its toll
All the money you made
Will never buy back your soul

And i hope that you die
And your death´ll come soon
I will folow your casket
In the pale afternoon
And I´ll watch while you´re lowered
Down to your deathbed
And I´ll stand o´er your grave
´Til I´m sure that you´re dead

Text finns i Bob Dylans ”Sångtexter 1962-2001″ (Prisma, 2004), text och noter i ”Reprints From Sing Out! Vol 7″ (Oak Publications, 1964).

”Masters of War” finns, insjungen av Bob Dylan, också på ”Real Live” (Columbia Col 467841 2, 1961), på ”Greatest Hits Vol 2″ (Columbia COL 471243 2, 1967), på ”Biograph Vol 1″ (CBS 66509, 1985) och, live, på ”No Direction Home: The Soundtrack” (till Martin Scorseses film), The Bootleg Series Vol 7 (dubbel-CD från Columbia/Legacy COL 520358 2, 2005). Jag har den också på en inofficiell bootleg, ”The Wiener Club of Spalding” (Rocks, första CDn 92136, 1994).

Och för att göra en utvikning: En av de bästa insjungningarna av ”Masters of War” har gjorts av Odetta på ”Odetta Sings Dylan” (ursprungligen LPn RCA LMP/LPS 3324, 1965, 2000 också som CD från Camden/BMG 74321 773802.)

Mikael Wiehes översättning av ”Masters of War” på Totta & Wiehe: ”Dylan” (Capitol/EMI 0946 3 56801 2 6, 2006) är lika politisk som originalet:

NI SOM TJÄNAR PÅ KRIG

Svensk text: Mikael Wiehe, 2005
Amerikansk originaltext: Bob Dylan, 1963 (”Masters of War”)
Musik: Jean Ritchie´s bearbetning av ”Fair Nottamun Town”, brittisk trad

Ni som tjänar på krig
och på att människor dör
Ni som tillverkar vapnen
som slår ihjäl och förstör
Ni som säljer gevären
och kanonerna med
Jag vet var ni finns
och jag vet vem ni är

Ni sitter bakom skrivbord
i eleganta kvarter
Och ni leker med världen
som om världen var er
Sen är det alltid nån annan
nån annan än ni
som ska marschera och dö
i era smutsiga krig

Ja, det är alltid dom unga
som ni skickar till slakt
medan ni sitter hemma
i era slott och palats
Och ni talar om ära
och ni talar om mod
Men det enda dom får är ångest
och gyttja och blod

Ja, ni hycklar och ljuger
och ni kör era spel
Men jag ser rakt igenom
era lögner och svek
Ni talar om frihet
och om demokrati
Och så handlar det bara
om simpel profit

Och ni skickar missiler
mot kvinnor och barn
mot gamla och sjuka
som inte har nåt försvar
Ni är liksom gamar
som lever på lik
Fast ni slipper ju höra
dom sårades skrik

Och ni hotar vår framtid
och våra ofödda barn
med bakterier och gifter
med plutonium och uran
Och ni kanske har pengar
och ni kanske har makt
men det enda jag känner
för er är förakt

Jag måste ställa en fråga
Tror ni silver och guld
kan köpa er fria
från ansvar och skuld
Tror ni era mäktiga vänner
kommer att va er till hjälp
den dan när ni brinner
i helvetets eld

Ja, jag hoppas ni dör
och att det inte går fort
Att ni får pinas och plågas
för det ni har gjort
Och den dagen ni dör
blir en underbar dag
Och jag ska gå dit där ni ligger
och jag ska pissa på er grav

Sista strofen i den svenska versionen är till och med några varv ytterligare åtskruvad, jämfört med originalet.

Nästa låt, ”Flykten”, med Totta som sångare, kan väl också anses vara ett inlägg i samhällsdebatten, även om lösningen kommer från ovan.

Originalet, ”Drifter´s Escape” (1968) finns på ”John Wesley Harding” (Columbia COL 463359 2, 1968). Åter igen vinner Dylans egen inspelning, inte bara på grund av munspelet utan framför allt på grund av det snabbare tempot, i jämförelse med den svenska versionen.

Wiehes version av ”Down Along the Cove”, ”Dagen är kommen”, är däremot utan anmärkning. Den har Dylan gjort i två olika versioner. Den första, från 1968, finns på ”John Wesley Harding” (Columbia COL 463359 2, 1968). Det är den Wiehe har gjort en svensk version av.

Likaså gillar jag ”När natten faller som en sten” med Totta som sångare; i refrängen sjunger Totta duett med Wiehe.

Originalet, ”When the Night Comes Fallin´ From the Sky”, fanns med på ”Empire Burlesque” (CBS 86313, 1985). Faktum är att jag föredrar den svenska versionen med dess mer avskalade och mycket rytmiska komp; också sången är utmärkt.

”Blinde Willie McTell”, med Wiehe som sångare, ger däremot inte så mycket.

”Blind Willie McTell”. som handlar om en relativt okänd bluessångare, är skriven 1983 och kom med på ”The Booleg Series 1961-1991, Vol 3″ (Columbia COL 468086 2, 1991). Dylans mer bluesiga version är överlägsen Wiehes.

Wiehe och Totta gör tillsammans en bra version av ”When the Ship Comes In” (1964), en släkting till Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Sjörövar-Jennys sång” ur ”Tolvskillingsoperan” från 1928. (Dylans dåvarande flickvän Suze Rotolo arbetade under den här tiden som scenograf för ”Brecht on Brecht”.) Musiken lånar också drag från en negro spiritual, ”The Gospel Ship”, som Dylan alltså gifter ihop med Brechts och Weills sjörövarskepp.

Wiehes svenska textversion ”När vårt skepp slår till” är poetisk på ett dylanskt sätt: ”Under måsarnas skrin / simmar fiskar omkring / medan vågorna gungar och rullar / Och varje klippa på land / visar vägen in mot strand / den dagen då vårt skepp slår till.”

Dylan hade med den på ”The Times They Are A-Changin´ (Columbia COL 3202 1, 1964). Han sjunger där fortfarande till ackustisk gitarr, liksom Wiehe och Totta gör i den svenska versionen. Den finns också med på ”The Booleg Series 1961-1991 Vol 1″ (Columbia COL 468086 2, 1991).

Näst sist sjunger Totta, som om det handlade om honom själv, ”Inte natt än” med omkvädet ”Det är inte natt än / men snart är den här”. Den här versionen, med dess smakfulla komp, slår kanske till och med originalet.

Originalet heter ”Not Dark Yet” och är från 1997. Den kom på ”Time Out of Mind” (1997).

Allra sist sjunger Wiehe ”Adjö, Angelina”, en fin svensk version av ”Farwell, Angelina” en surrealistisk avskedssång från 1965.

Dylans original spelades in för ”Bringing It All Back Home” (1965) men kom inte med på den utan först på ”The Bootleg Series 1961-1991, Vol 2 (Columbia COL 468086 2, 1991). Känd och älskad blev den här låten främst genom Joan Baez sjätte LP, med namnet ”Farewell, Angelina” (som jag och Birgitta äger i form av en österrikisk Amadeo-utgåva, AVRS 9175); titellåten finns nu tillgänglig på en CD med fjorton dylanlåtar, sjungna av Joan Baez, också den med namnet ”Farewell, Angelina” (Vanguard VMD 79701-2, 2002). I det här fallet föredrar jag Baez framför Dylan.

Sammantaget har Totta Näslund – frid över hans minne – och Mikael Wiehe gjort ett gott jobb med sin gemensamma Dylan-CD. Wiehe har ju tidigare översatt och spelat in dylanlåtar, och det är bara att önska, att han ska fortsätta. Många av de allra bästa låtar som Bob Dylan har åstadkommit finns ju fortfarande inte i svenska versioner.

Den amerikanska sångvänstern och andra världskriget

Woody Guthrie var, åtminstone under en period, medlem av det amerikanska kommunistpartiets avdelning i Greenwich Village, New York. Tre fjärdedelar av The Weavers – mer om dem, om The Almanac Singers och om The Union Boys under Kulturspegeln, Musik – var kommunister: Pete Seeger, Fred Hellerman och Ronnie Gilbert. Och de hade sällskap av flera inom den amerikanska sångvänstern – också andra intellektuella: författare, skådespelare – som räknade sig som kommunister eller åtminstone rörde sig i kommunistpartiets gränstrakter.

Det betyder inte, att Joseph McCarthy hade några reella skäl för sina förföljelser av de här vänstermänniskorna. De var inga landsförrädare. Och, om vi håller oss till sångarna: jag kan inte komma på någon enda sång som de har skrivit, som inte också skulle kunna sjungas av, säg, svenska socialdemokrater.

Varför blev de här människorna, eller åtminstone ansåg de sig vara, kommunister?

Det finns flera delförklaringar.

USA har visserligen haft socialdemokratiska partier – partier som har betecknat sig som demokratiska, reformistiska och socialistiska – men inget av dem har blivit en samhällsomvandlande kraft, ett stort folkrörelseparti, av det slag vi har haft i Skandinavien.

Detta kan i sin tur till stor del förklaras med det amerikanska valsystemet, som gör det oerhört svårt att etablera ett tredje parti. Dessutom har under vissa perioder Demokraterna, eller åtminstone starka demokratiska ledare, fyllt något av den roll socialdemokratin har haft till exempel här i Sverige; Franklin D Roosevelts New Deal är ett exempel. Men det betyder inte, att det demokratiska partiet – i mångt och mycket en koalition av ganska olikartade intressegrupper – generellt kan betecknas som socialdemokratiskt.

Historiskt har amerikansk fackföreningsrörelse heller inte varit en klassbaserad intresseorganisation av samma slag som landsorganisationerna i Europa. AFL var till exempel en organisation främst för yrkesarbetare, som skyddade skråintressen. Joe Hills anarkosyndikalistiska IWW var, bland annat, en reaktion mot det här: man organiserade outbildade lågavlönade arbetare, invandrare, människor med olika etniskt ursprung och så vidare. Och för att göra en utvikning framåt i tiden: som en följd av de förföljelser IWW utsattes för, emigrerade några av organisationens ledare till Sovjetunionen. En av dessa var Joe Hills sångmö, Elizabeth Gurley Flynn – som dock återvände och förresten perioden före sin död 1964 var ordförande i det amerikanska kommunistpartiet.

CIO byggdes även det upp som en motkraft mot AFL, enligt industriförbundsprincipen, och det var följaktligen inom CIO som 1940-talets sångvänster verkade. Men numerärt riktigt stark blev heller inte denna gren av den amerikanska fackföreningsrörelsen; jämför med organisationsgraden i Sverige under motsvarande period. Det i sin tur har väl, bland annat, att göra med att amerikansk politik och lagstiftning inte precis har underlättat facklig organisering (medan det har varit tvärt om här i Sverige).

Om man ser på demokratiska partiet med dess historiska sydstatsarv, på hur stora delar av fackföreningsrörelsen (där den över huvud taget fanns) har rekryterats och på den råa och öppna rasdiskrimineringen, kan man få en viss förståelse för att en del svarta intellektuella som sångaren och scenartisten Paul Robeson och författaren Richard Wright drogs till kommunismen: den hade vackra ideal, och de befann sig långt från dess brutala praktik.

Och också vita intellektuella, till exempel inom sångvänstern, drogs alltså till de här idealen.

I de flesta fall ledde deras engagemang, med eller utan kommunismen, dem till att skriva sånger om jämlikhet, solidaritet och frihet från rasdiskriminering (och till att bli förföljda under mccarthytiden).

Men det finns också åtminstone ett exempel på att medlemskapet i kommunistpartiet fick dem att dra slutsatser, som de själva senare kände sig tvungna att ta avstånd från.

I början av andra världskriget fanns det i USA en ganska stark opinion mot amerikanskt deltagande i kriget. Till stor del bottnade den här opinionen i den klassiska isolationism, som fanns inte minst på högersidan i amerikansk politik. Man kunde ju tro, att den amerikanska vänstern, som under den aktuella tiden dessutom fick stark påfyllnad av judiska och andra flyktingar, skulle ha varit av motsatt uppfattning, men så var det inte. En starkt bidragande orsak var nonaggressionspakten mellan det kommunistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland, signerad av utrikesministrarna Molotov och Ribbentrop den 23 augusti 1939.

Detta ledde till samma ställningstagande från det amerikanska kommunistpartiets sida som till exempel från det svenska kommunistpartiets, att inte i onödan utmana Nazityskland, som ju var i pakt med Sovjetunionen. Och den sångvänster, som var med i det amerikanska kommunistpartiet, agerade efter partiets linje: USA borde hålla sig utanför kriget – ”the communist left supported a non-aggression policy towards Nazi Germany” (Ronald B Cohen & Dave Samuelson: ”Songs for Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953″, bok till box med 10 CD, Bear Family, BCD 15720, 1996).

Alltså skrev man sånger med ett starkt pacifistiskt innehåll. I april 1941 spelade The Almanac Singers – vid detta tillfälle bestående av Pete Seeger, Lee Hays, Millard Lampell, Josh White och Sam Gary – in sex sångerer med denna tendens. De gavs i maj 1941 ut som LPn ”Songs For John Doe” (Almanac Records Album 102). (Under 1941-1942 sjöng också flera andra i The Almanac Singers: Carol White, Bess Lomax Hawes, Woody Guthrie, Agnes ”Sis” Cunningham, Baldwin ”Butch” Hawes och Arthur Stern; jag talar ovan om John Doe-skivan.)

Till Josh Whites gitarr sjöng de till exempel en text på ”Billie Boy”: ”Will you go to the war, Billy boy, Billy boy / Will you go to the war, charming Billy? / It´s a long ways away, they are dying every day, He´s a young boy and cannot leave his mother.”

Och en kommentar till Franklin D Roosevelts inkallelseorder den 16 oktober 1940 löd: ”Oh, Franklin Roosevelt told the people how he felt / We damned near believed what he said. / He said, `I hate war, and so does Eleanor / But we won´t be safe ´till everybody´s dead´.”

De här sångerna finns på CD nummer tre, ”The Almanac Singers March 1941-July 1941″ i den ovan nämnda boxen med den amerikanska vänsterns musik.

Nästa CD i serien, nummer fyra, heter ”Fighting the Fascist: 1942-1944″. Den börjar med åtta låtar med The Almanac Singers. Vad hade hänt emellan?

Givetvis det japanska anfallet på Pearl Harbor 7 december 1941. Men, faktiskt ännu viktigare i det här fallet, Nazitysklands anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941.

Jag citerar Ronald B Cohen & Dave Samuelson:

”Germany´s abrupt invasion of the Soviet Union on June 22, 1941, halted sales of the John Doe, as well as Keynote´s recent release of Paul Robeson singing Spring Song, Harry Schacher´s pacifist poem set to music by Earl Robinson. `Well, I guess we´re not going to be singing any more of them peace songs,´ Guthrie remarked to Seeger.

`He was right of course,´ Seeger later recalled. `The day after the invasion, `The Daily Worker´ (amerikanska kommunistpartiets tidning – E K), which had been preaching peace hard for the previous year, suddenly had its headline, `All Aid to the Soviet Union´.”

Senare tog Pete Seeger avstånd inte bara från att han hade böjt sig för kommunstpartiet i just den här frågan utan också från att han hade trott på Stalin: ”Recently, scrutinizing his role in supporting non intervention at the time, Seeger stated: `Should I apologize for all this? I think so… At any rate, today I´ll apologize for a number of things, such as thinking that Stalin was simply a `hard driver´ and supremely cruel misleader.”

Sången ”Dear Mr. President”, Pete Seegers talking blues till banjo, är en direkt antites till ”Songs For John Doe”:

”Now, Mr. President
We haven´t always agreed in the past, I know
But that ain´t at all important now
What is important is what we got to do
We got to lick Mr. Hitler, and until we do
Other things can wait. In other words,
First we´ve got a skunk to skin.”

Nu ser The Almanac Singers en allierad i presidenten; 1944 hade det gått så långt, att Pete Seeger sjöng för presidenthustrun Eleanor Roosevelt – foto finns i den citerade boken. På bild finns också sångboken ”Songs of the Almanac Singers”, som på omslaget bland annat har militärer ur olika vapenslag och en kvinnlig truckförare, som gör sin krigstida plikt mot fosterlandet. Låtar som nämns på omslaget är ”The Belt Line Girl”, ”Round and Round Hitler´s Grave”, ”Deliver the Goods” och Woody Guthries låt om sänkningen av ett amerikanskt skepp, ”Sinking of the Reuben James” – rena beredskapspropagandan således.

En låt som förstås gjorde stor succé inte bara på skiva (Asch) utan också, först, i radio (den inledde radioshowen ”This Is War” den 14 februari 1942) var

ROUND AND ROUND HITLER´S GRAVE

Text: Woody Guthrie, Millard Lampell och Pete Seeger, 1942
Musik: Amerikansk trad (”Old Joe Clark”) i bearbetning av Woody Guthrie, 1942

Now I wish I had a bushel
I wish I had a pack
I wish I had old Hitler
With a rope aroound his neck.

Round and round Hitler´s grave
Round and round we go
Gonna lay that poor boy down
He won´t get up no more.

Mussolini won´t last long
Tell you reason why
We´re a-gonna salt his beef
And hang it up to dry.

The German army general staff
I guess they missed connection
They went hundred miles a day
But in the wrong direction.

I´m going to Berlin
To Mister Hitler´s town
I´m gonna take my forty four
And blow his playhouse down.

Hitler went to Russia
In search of Russian oil
But the only oil he´ll find there
Is a pot in which he´ll boil.

Now Mister Hitler´s traveling mighty fast
But he´s on a one way track
He started down that Moscow road
But now he´s coming back.

Noter till originalmelodin, ”Old Joe Clark”, hittar man i Pete Seegers ”American Favorite Ballads” (Oak Publications, 1961), gitarrackord i Peter Bloods & Annie Pattersons ”Rise Up Singing. The Group Singing Songbook” (Sing Out Publications, 1992), till vilken man också kan få smakprov på samtliga 1.200 inkluderade sånger på kassett eller CD.

En lysande CD, där ”Round and Round Hitler´s Grave” ingår med The Almanac Singers (i det här fallet Pete Seeger, lead vocal/banjo, Agnes ”Sis” Cunningham, dragspel, och så kör: Millard Lampell, Sis Cunningham, Arthur Stern och, troligen, Woody Guthrie) är ”That´s Why We´re Marching: World War II and the American Folk Song Movement” (Smithsonian Folkways SF 40021, 1996).

Den innehåller i övrigt ”You Better Get Ready” med Union Boys och Burl Ives, ”If You Want To Do Your Part” med Leadbelly, ”Move Into Germany” med Union Boys, Sonny Terry och Brownie McGhee, ”So Long It´s Been Good To Know You” med Woody Guthrie, ”Martins and Coys” med Union Boys, ”Mr Hitler” med Leadbelly, ”Sally Don´t You Grieve” med Woody Guthrie och Cisco Houston, ”Jimmy Longhi Story med Vincent ”Jimmy” Longhi, ”When the Yanks Go Marching In” med Woody Guthrie, Cisco Houston och Sonny Terry, ”The Fuhrer” med Josh White, ”Miss Pavlichenko” med Woody Guthrie, ”National Defense Blues” med Leadbelly, Sonny Terry och Brownie McGhee, ”Gee But I Want To Go Home” med Leadbelly, ”Looking For a Home” med Pete Seeger och ”Now That It´s All Over” med Pete Seeger.

Kulturhelg

I fredags kväll var vi på Reginateatern. En intressant upplevelse var publiken: markant yngre än och inte så uppklädd som på Stadsteatern. En stor andel var, gissar jag, studenter; vi träffade förresten – föga förvånande, med det ämne pjäsen hade – ett par tjejer från Laboremus och så Kristina Lindquist, på vars fars begravning jag var för ett litet tag sen och som, vad jag vet, är aktiv i Vänsterns högskoleförening.

Och så pratade vi med Gunnar Edander, som jag känner genom Helga Henschens Vänner; Gunnar har gjort fina tonsättningar av Helgas dikter och är aktiv i föreningen. Han är väl mest känd för att ha skrivit musiken till nu åter aktuella ”Jösses flickor”. Annars är en av hans specialiteter tonsättningar av svenska poeters verk. Han hade åkt till Uppsala för att se just den här pjäsen, med dess tema urspårad manlig sexualitet – mycket riktigt arbetar han just nu med Gustaf Fröding.

Reginateatern gav Lisa Langseths (manus och regi) ”Pleasure”, ett mycket polerat ord för de uttryck den manliga sexualiteten kan ta sig. Pjäsen har producerats av Riksteatern i samarbete med Teater Västernorrland och Anna Lindhs minnesfond – det är intressant att fonden inkluderar även den här ämnessfären i sin antivåldslinje.

Ulf Dahlströms scenografi är genialiskt enkel: en bardisk, ordet ”Disco” i röd neon mot en svart bakgrund och några stolar.

På stolarna i baren sitter fyra män i olika åldrar, med olika social och i ett fall annan etnisk bakgrund. Pjäsen har formen av ett växelspel av minnesbilder, som ger glimtar av fyra manliga levnadsöden.

Äldst är läraren Nils (Ingmar Virta). Han ger oss en traumatisk och faktiskt ganska rar minnesbild av ett förförelseförsök han som pojke utsattes för av en äldre flicka. Den bild han ger av sitt äktenskap är hur 68-generationens experiment med fri kärlek övergår till ett äktenskap, fyllt av slentrian och tristess. Under en konferens i Moskva lockas han, av en ung dam som ”förstår” honom, vidare till en sexklubb.

Ung och naiv är Erik (David Weiss), som har skjutit upp studierna och i stället har bott ett tag i Thailand. Naiviteten består i att han uppenbarligen inte har begripit, eller vill begripa, att hans älskade unga thailändska är prostituerad.

Simon (Iso Porovic) är operaregissören som, för att besvärja själens furirer, beordrar upp en ung kille på rummet. Han för också resonemang om att man måste skilja på sex och kärlek.

Mats (Jakob Tamm) med sitt jobb på macken, med sin svaga jagkänsla och sin pojkgängstillhörighet är pjäsens mest tragiska gestalt. Den syn på kvinnor han har och inte minst det gruppvåldtäktsartade övergrepp på en ung prostituerad, av allt att döma ett offer för trafficking, han berättar om gör mig illamående.

”Pleasure” är alltså, trots sitt namn, en obehaglig historia, men den visar effektivt, att sex och kärlek – även om de naturligtvis inte är identiska – mår bäst av att vara förenade.

Det är beundransvärt att en kvinna, Lisa Langseth, har lyckats så väl med att krypa in den manliga sexualitetens mörkaste skrymslen.

***

På lördag efter lunch var vi på Upplandsmuseet; Birgitta skulle inviga den utställning av broderier, som hade lämnats in till Täcklebo broderiakademis tävling om guldnålen 2005. Att just Birgitta skulle inviga utställningen är inte särskilt långsökt: Hon är till exempel ordförande i styrelsen för Hemslöjdens gård Sätergläntan och i Nordiska museets nämnd; Täcklebo broderiakademi har en egen ”låda” i Nordiska museets textilgalleri.

Det gick en våg av värme genom den stora vernissagepubliken, när Birgitta som en start på sitt invigningsanförande visade upp sitt eget allra första broderialster, den grytlapp hon vid fem års ålder gjorde åt sin mamma i mors dags-present. (Jag råkar veta åtskilligt mer om hennes förhållande till det som brukar kallas det kvinnliga kulturarvet: Hon stickar, broderar och syr ständigt, till exempel framför TVn eller på sammanträden. Åt mig har hon efter ett folkdräktsmönster stickat en fin estnisk fiskartröja. Den vackra tröja hon hade på sig vid invigningen var hennes eget verk. Och så vidare.)

Temat för akademiens guldnålstävling i fritt broderi 2005 var ”Strömmar”, således också temat för utställningen på Upplandsmuseet. Vid den omröstning, som genomfördes vid visningen i samband med akademiens rikskonferens 2005 i de två museer, som omger Motala ström, Arbetets museum och Stadsmuseet, vann inte oväntat Kerstin Stefansdotters från Hanstorp, Linköping, klassiska norrköpingsmotiv, YFAs gamla yllefabrik med den brusande strömmen nedanför, publikens gunst.

Jag kan väl förstå, att det här broderiet (nummer 35), med dess realistisk bild av Motala ström och miljön kring den, blev en publikfavorit, inte minst i Norrköping. Men guldnålen gick till ett annat, mer finstämt broderi (nummer 73) av Gertrud Järnehag, Sköndal, och det var väl värt sitt pris.

Birgitta berättade i sitt invigningsanförande om hur hon under sin tid som miljö- och energiminister lyckades förhindra en vattenkraftsutbyggnad i Motala ström och därmed ett kulturmord. Hon medgav att hon därvid i det tysta hade utövat ett visst ministerstyre, och publiken på Upplandsmuseet tycktes inte ha något att invända mot förfarandet.

Sin vana trogen använde Birgitta en god del av sitt invigningsanförande till att citera dikter, i det här fallet med strömmande vatten som tema.

Hon började med Harry Martinsons ”Strömkarlslåt” ur ”Natur” (1934): ”Kväll vid Stora kylans vattenfall. / Sjuka granar / risiga av evig vattenrädsla.”

Sen följde mer Martinson, ”Vågen” ur ”Vagnen” (1960) och ”Havsorakel” ur ”Cikada” (1953): ”Vi sjunker länge eller hastigt, beroende på hur strömmen är. / Men under det vi sjunker kan mycket som vi inte känner pressas fram. / Det oerhörda trycket förändrar allt.”

Så Gunnar Ekelöfs ”böljeslag” ur ”Sent på jorden” (1927-1931): ”blå är mina önskningar, blå är himlens och havets önskningar / för hårt är människornas liv för mig, jag trivs bland musslorna och tången”.

Därefter Harry Martinson igen, ”Vattenfallen” ur ”Nomad” (1931-1944) om ”de hetsande, vita vattenfallens ständigt överspända liv”. (Och vattenfall förekom förvisso som motiv på broderier, som ställdes ut.)

Näst sist kom en Bo Bergman-klassiker, som alla vi som gick i gymnasiet på 1950-talet kunde, många av oss utantill:

MÅNSKEN PÅ STRÖMMEN

Som klippt i sotat papper
står södra bergens kontur,
och Strömmen rullar med svarta
virvlar längst kajens mur.

Men över virvlarna spänner
månen sin blanka stråt,
och mitt i det blanka gungar
en fiskare i en båt.

Nu vevar han upp sitt sänke.
Låt se vad han får i kväll.
Det lyser i nätets maskor
som idel glimmande fjäll.

Men det är bara vatten,
som glittrar och rinner bort.
Han fiskar månsken och sjunger
och ror sin väg inom kort.

Poet vad har du fiskat
i kväll i den strida ström?
En bubbla. En månskensdroppe.
En snabbt förrunnen dröm.

Ur ”Elden” (1917)

Och så avslutade hon med en dikt av uppsalapoeten Carl-Erik af Geijerstam:

VATTEN

Du som stiger ner i vatten
överlämnar dig åt något
som kommer tätt intill dig
med andra rörelser än dina egna,
långt inne i vågen blir du buren av
detta
som är något annat än du själv,

överlämnad som i sömnen
åt andningens böljegång
med kroppen nersänkt
till sina stilla rörelser
i detta eftergivande
i detta alltid kommande och nära

Ur ”Öppenheter” (1981)

Utställningen omfattar 77 broderier, och man skulle vilja nämna och beskriva många, många av dem. Jag kan bara göra antydningar om rikedomen i den här utställningen. Kontrasterna är stora. Mot Kerstin Jacobssons, Linköping, abstrakta verk (nummer 59) kan man ställa Maud Karlssons, Norrköping, ljuva sommarmotiv med bäck, vita björkstammar och blommor (nummer 55). Mot Gunilla Bauers, Saltsjö-Boo, verk i en rosa-lila-blå, mild färgskala (nummer 74) kan man ställa Ingrid Palms, Halmstad, färgsprakande verk (nummer 44). Och så vidare. Gå själva till Upplandsmuseet på upptäcktsfärd!

Innan vi gick vidare till nästa anhalt, var vi också ett par trappor upp och tittade på den fina tapetutställningen, som jag tidigare har sett och skrivit om (Kulturfrukost på Upplandsmuseet, 1 mars) men som Birgitta hittills inte hade sett. På det här sättet fick även hon återse vår gamla halltapet med somriga bär från 1970-talet. På väg ut träffade vi åter museichefen, Håkan Liby, som hade läst min bloggtext om tapetutställningen och omedelbart hade förstått, vilken tapet vi hade haft hemma. Han berättade, att hans egen första bostad i Uppsala, när han kom hit som student 1969 (liksom våra lister i hallen) gick i modefärgen orange.

***

Från Upplandsmuseet gick vi vidare till Missionskyrkan, en viktig mötesplats i Uppsalas kulturliv.

I Missionskyrkan gavs ”Till ängeln med de brinnande händerna”, en scenisk konsert för kvinnoröster och fyra musiker med musik av Karin Rehnqvist. Huvudagerande var ”La Capella” under ledning av Karin Eklundh, en kvinnokör fullt i klass med berömdheterna OD, Allmänna sången och Uppsala akademiska kammarkör. Som sångsolist medverkade Susanne Rosenberg. Musikerna, som användes sparsmakat, ibland solo, ibland i parkombinationer, var Sarah Lindloff, flöjt, Backa Karin Eriksson, oboe, och så de båda cellisterna Leo Svensson och Anna Wallgren.

Framträdandet hade också en regissör, Svante Grogarn – verkets ritmässiga karaktär framhävdes inte bara av Missionskyrkans, för övrigt ovanligt vackra, kyrkorum med dess höga fönster ur vilka ljuset spelar och dess vita fond med sitt ovanliga krucifix, utan också med hjälp av ljussättning och körens koreograferade rörelsemönster.

Det bör tilläggas, att Missionskyrkan har mycket fin akustik.

Karin Rehnqvists musik, ”skriven för kvinnoröstens hela spektrum” (Karin Eklundh), är samtidigt både ultramodern och uråldrig. ”Till ängeln med de brinnande händerna” är ett av de bästa nya bidragen till den svenska körrepertoaren.

Texterna, i något fall reciterade, oftast sjungna, är nio dikter. Titeldikten ”Till ängeln med de brinnande händerna” är skriven av Björn von Rosen. Trots det här änglaanslaget uppfattar jag inte temat i de dikter Karin Rehnqvist har använt sig av främst som kristet, snarare då som det Karin Eklundh kallar för ”vår djupa längtan efter verkligt liv”. Märk också att änglarna i Lady Macbeths monolog ”The Raven Himself Is Hoarse” (”Korpen själv är hes” i Göran O Erikssons översättning) i William Shakespeares drama Macbeth är – mordänglar.

De uråldriga dragen i Karin Rehnqvists skapelse framhävs, utöver av drag i musiken, av texter som ”Det mörknar över landet” (samisk trad), ”Rys, hisna, skälf” ur 1695 års psalmbok och skriven av Lasse Lucidor, ”1600-tals-Dylan”, och så ”Ling, linge logen”, en vallvisa efter Lena Larsson från Ytterbyn i Bohuslän. (Den som vill lyssna på ”Ling, linge logen” i original, rekommenderas att skaffa ”Lena Larsson sjunger visor från Bohuslän” i Caprices serie Folkmusik i Sverige 14. Jag har den som LP, CAP 1179, 1979, men den finns säkert numera också som CD.)

Den där brinnande längtan efter liv, som Karin Eklundh skriver om, finns i hög grad hos Edith Södergran, som har fått låna ut två dikter, ”Ingenting” (ur Tidiga dikter ur ”Landet som icke är”, 1925) och inte minst ”Triumf att finnas till…” (ur ”Septemberlyran”, 1918): ”Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!”

Livsberusning hittar man också i Erik Blombergs

I DINA ÖGONS KLARA MORGONLJUS

I dina ögons klara morgonljus
mitt hjärta vaknar – allt är ljus

I dina läppars höga kärlekssång
min glädje brusar – allt är sång.

I dina händers mjuka fågelbo
min oro somnar – allt är ro.

Ur ”Jorden” (1920)

En, av mig mycket älskad, dikt återstår att nämna, Werner Aspenströms

MÄTARLARVEN

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad

Ur ”Litania” (1952)

Efteråt tackade vi, entusiastiskt, Karin Rehnqvist, för det här mycket hör- (och även se-)värda verket.

***

När jag på söndag förmiddag börjar skriva rapporten om vår kulturhelg, lyssnar jag samtidigt, som vanligt, först på världsmusikprogrammet ”Klingan”, sen på visprogrammet ”Felicia”. I ”Felicia” spelas bland annat en låt från Totta Näslunds och Mikael Wiehes CD ”Dylan” (Capitol/EMI 0946 3 56801 2 6). Den köpte jag själv för ett par dar sen och har börjat lyssna på. Till den vill jag absolut återkomma.

Det här är ditt land, det här är mitt land

I sin kommentar till vad jag skrev om Nalin Pekguls plädering för att göra kungahuset till nationell beskyddare av invandrarna skrev Hans O Sjöström: ”Skogen, sjöarna, havet, allemansrätten (åtminstone än så länge), musiken, litteraturen, konsten. Vi har faktiskt en hel del att känna kärlek till.”

Det är så sant. Självklart finns det lika vacker natur också i andra länder. Och visst, jag läser och beundrar Yasar Kemal och Omar Pamuk (för att knyta an till Hans O:s turkiska exempel). Men det hindrar inte, att det, när vi nu bor just här i Sverige – och det gäller även mig som har levt mina första levnadsår i Estland – finns anledning att slå vakt om just de kvaliteter och värden, som utmärker det här landet.

Det handlar om hemkänsla, inte om att vända sig mot andra och deras länder.

Evert Kumm, pappa till min och Hans O:s gamle kompis Björn Kumm, vidgade det här ytterligare till att omfatta också sociala förhållanden, som rörde Sveriges egna invånare. En gång, när han långtidsvikarierade som ledarskribent på min gamla hemstads tidning Dagbladet (s) i Sundsvall, sa han, att han tyckte det var beklagligt, att Nya Samhället, som tidningen fortfarande hette när jag växte upp, döptes om till det intetsägande Dagbladet i stället för till Samhället, som folk ändå sa. Hans motivering var, att det gamla tidningsnamnet, Nya Samhället, hade varit ett uttryck för att den arbetarklass, som, inte bara när det gällde rösträtten, stod utanför den tidens samhällsgemenskap, ville bygga ett nytt och bättre samhälle, där också de kunde känna sig hemma. Nu, när många av pionjärgenerationens mål var förverkligade och arbetarnas valda representanter bar upp samhället, resonerade Kumm den äldre, borde man följaktligen stolt döpa om sin tidning till Samhället.

Det finns en sång om det här. En av de allra bästa.

Woody Guthrie (1912-1967) är den amerikanska folksångens och vänsterns mest legendariske företrädare, erkänd också långt utanför vänsterleden – hans ”This Land Is Your Land” nämns ibland som alternativ amerikansk nationalsång. (Och man önskar, att den vore det!). Hans inflytande har varit stort på ständigt nya generationer; den unge Bob Dylan såg honom till exempel som förebild. Tyvärr var Guthrie mycket sjuk under senare delen av sitt liv och dog 1967 i sin ärftliga muskelsjukdom, Huntingtons Chorea.

Under senare delen av 1930-talet tvingade vädret – Dust Bowls -, missväxten och bankerna tusentals fattiga småbönder i Mellanvästern att överge sina gårdar och söka en ännu mer osäker försörjning som daglönare på fruktodlingarna i Kalifornien. Om detta har John Steinbeck, själv fruktplockare i yngre år, skrivit den mästerliga romanen ”Grapes of Wrath” (”Vredens druvor”), 1939.

Woody Guthrie kom från ett av de drabbade jordbruksområdena i Oklahoma. När han i början av 1940 såg John Fords filmatisering av ”Vredens druvor”, skrev han en hel svit sånger med samlingstiteln ”Dust Bowl Ballads”. Några av dem har direkt anknytning till Steinbecks roman, genom att personer därifrån figurerar i dem. En låt heter sålunda ”Tom Joad”, och i sången om arbetsgivarnas antifackliga våldsverkare, ”Vigilante Man” – en vigilante är en medlem i ett medborgargarde, som tar rätten i sina egna händer – finns Preacher Casey med.

RCA Victor gav 1940 ut ”Dust Bowl Ballads” på två skivor. Dessa gavs ut som en LP av Folkways 1964, som numera också finns tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways, Woody Guthrie: ”Dust Bowl Ballads” (Folkways FH 5212, 1964).

Under 1940-talet var den amerikanska vänsterradikalismen fortfarande stark och livskraftig.

1940 lärde den unge folksångaren Pete Seeger genom Peter ”Butch” Hawes känna en annan vänstersinnad folksångare, Lee Hays. Till den här gruppen sällade sig också den sjungande författaren Millard Lampell, som bodde i Hays´ lägenhet. De ägnade sig åt sångsamlande, sångförfattande och sångspridning och vidgade sin publik till att omfatta inte bara den intellektuella newyorkvänstern utan också fackföreningsrörelsen. Enligt en förklaring började de kalla sig The Almanac Singers, därför att almanackan lotsade vanligt folk genom det vanliga livet (medan bibeln gav vägledning om det kommande). Enligt en annan för att Seeger och flera av hans kompisar under en period bodde i något som kallades ”The Almanac House”. Utöver de fyra nämnda medverkade även andra i varierande grad: Woody Guthrie, Bess Lomax, Sis Cunningham och Arthur Stern. The Almanac Singers tog, utöver att skriva nya, ofta upp äldre sånger. Gruppen blev mycket populär och spelade in en mängd skivor.

Woody Guthrie uppträdde också i andra konstellationer, till exempel med kompisen Cisco Houston, med Leadbelly, Sonny Terry och andra.

Men framför allt var han en lysande soloartist och låtskrivare.

Hans mest kända och mest älskade låt är

This Land Is Your Land

Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World´s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

This land is your land, this land is my land,
From California to New York Island,
From the redwood forest to the Gulf Stream waters,
This Land was made for you and me.

As I went walking that ribbon of highway
I saw above me that endless skyway,
I saw below me that golden valley,
This land was made for you and me.

I roamed and rambled, and I followed my footsteps,
To the sparkling sands of her diamond deserts,
All around me a voice was sounding:
“This land was made for you and me.”

Chorus:
This Land is your land, this land is my land…

/Verser som Woody ockå ofta sjöng:/
In the squares of the city by the shadow of a steeple,
By the relief office I saw my people.
As they stood there hungry I stood there whistling
(what was he whistling?)
“This land was made for you and me.”
Chorus:
This land is your land, this land is my land…

Was a great high wall there that tried to stop me;
Was a great big sign there says “Private Prop´ty”.
But on the other side it didn´t say nothin´ –
That side was made for you and me.

Chorus:
This land is your land, this land is my land…

When the sun come shining, then I was strolling,
And the wheat fields waving, and the dust clouds rolling,
A voice was chanting as the fog was lifting,
This land was made for you and me.

Chorus:
This land is your land, this land is my land…

/Vers som Woody ofta avslutade med:/
Nobody living can ever stop me,
As I go walking that freedom highway.
Nobody living can make me turn back.
This land was made for you and me.

Chorus:
This land is your land, this land is my land…

Det här är en ”nationalsång”, som besjunger dem som byggde landet, de arbetande människorna, även de fattiga arbetslösa.

Text och noter finns i Woody Guthrie: ”California To the New York Island” (The Guthrie Children´s Trust Fund, 1958). Text och noter finns vidare i Irwin Silbers ”Reprints from Sing Out!” (Oak Publications, 1962), Pete Seegers ”American Favorite Ballads” (Oak Publications, 1961) och Pete Seegers & Bob Reisers ”Carry It On. The Story of America´s Working People in Song and Picture” (Sing Out Publications, 1985 & 1991). Text och gitarrackord finns i Peter Bloods & Annie Pattersons ”Rise Up Singing. The Group Singing Song Book” (Sing Out Publications, 1992); till den kan man också köpa en samling kassetter eller CD med smakprov på alla 1.200 sångerna i boken. Endast text hittar man i den nära 200-sidiga bok i stort format av Ronald D Cohen & Dave Samuelson som finns i boxen med tio CD ”Songs For Political Action. Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953” (Bear Family Records, 1996).

Man kan höra Guthrie själv sjunga sången på ”Bound For Glory” (Folkways FA 2481, 1956, numera tillgänglig också som CD från Smithsonian Folkways). Producerad direkt som CD är ”This Land Is Your Land – The Asch Recordings Vol 1” (Smithsonian Folkways 40100, 1997). Guthries insjungning av låten finns också på en CD med olika Folkways-artister, ”Folkways: The Original Vision” (Smithsonian Folkways SF 40001, 1989), på samlings-CDn ”The Greatest Songs of Woody Guthrie, Vol 1” (Vanguard VMD 73105-2, 1972), på barn-CDn ”This Land Is Your Land” (Rounder Kids 8050, 1997), på Best of-CDn ”Pastures of Plenty” (Prism Lesure Corporation PLATCD 427, 1998), på dubbel-CDn ”Ramblin´Round” (Recall/Snapper Music SMDCD 311, 2000) och på samlings-CDn ”Hard Luck Blues” (Catfish Records, KATCD199, 2001). Woody Guthries insjungning finns slutligen också på den tionde och sista CDn, ”An Era Closes: 1949-1953” i den av Ronald D Cohen & Dave Samuelson utgivna boxen ”Songs For Political Action. Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953” (Bear Family Records BCD 15 720 JL, 1996), med vilken följer en nära 200-sidig bok i stort format, där man hittar texterna plus allt om den amerikanska vänsterns musik.

På CDn ”Pastures of Plenty: An Austin Celebration of Woody Guthrie” (various artists, DejaDisc 3207, 1993) finns den med Jimmy LaFave. På CDn ”A Tribute To Woody Guthrie” med Joan Baez, Judy Collins, Bob Dylan, Ramblin´ Jack Elliott, Arlo Guthrie, Richie Havens, Country Joe McDonald, Odetta, Tom Paxton, Earl Robinson och Pete Seeger (Warner Bros 9 26036-2) sjungs den med Odetta och Woody Guthries son Arlo som försångare. På CDn ”Woody Lives! A Tribute To Woody Guthrie” (various artists, Black Crow Records CROCD 217-88620, 1988) sjungs den av Bert Jansch. Skådespelaren Will Geer och sångaren Dick Wingfield gör ett program om Woody och med hans sånger på LPn ”Woody´s Story” (Folkways FA 2930, 1973, nu också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways). På CDn ”This Land Is Your Land: Songs of Freedom” (various artists, Vanguard VCD 797710-2, 2002) sjungs den av Woodys gamle parhäst Cisco Houston. Sonen, Arlo Guthrie, och Pete Seeger gör den tillsammans på CDn ”More Together Again In Concert: Arlo Guthrie & Pete Seeger, Vol 2” (Rising Son Records RSR 0008, 1993).

Naturligtvis har ”This Land Is Your Land” också ingått i Pete Seegers repertoar. Den finns på LPn ”Pete Seeger Sings Woody Guthrie” (Folkways FTS 31002, 1967, nu också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways), på dubbel-CDn ”We Shall Overcome” (Columbia C2K 45312, 1989), på barn-CDn ”Children´s Concert at Town Hall” (Columbia CK 145, 1990, ursprungligen 1962), på barn-CDn ”Family Concert” (Sony Kid´s Music LK 48907, 1992) och på dubbel-CDn ”A Link In the Chain” (Columbia Legacy 485110 2, 1996)

Pete Seegers med fleras framgångsrika sånggrupp The Weavers – mer om dem under Kulturspegeln, Musik – sjöng givetvis också ”This Land Is Your Land”. Den finns med på CDn ”The Weavers Greatest Hits” (Vanguard VCD 15/16, 1971 och 1986), på CDn ”Weavers Classics” (Vanguard VMD 73122, 1987), på ”Wasn´t That a Time, Vol 2” (Vanguard VCD4-147/50, 1993), på dubbel-CDn ”Kisses Sweeter than Wine” (Omega OCD 3021/22, 1994) och på CDn ”Best of the Vanguard Years” (Vanguard VCD 79580-2, 2001).

***

Jag har publicerat en del egna översättningar av amerikanska sånger i min sångbok ”Upp till kamp” (Prisma, 1970). Också därefter har jag fortsatt att då och då göra översättningar. Woody Guthries ”This Land Is Your Land” hade länge lockat mig; dock insåg jag tidigt, att en översättning rakt av av en sång som besjunger USA (även om det är det USA som vi med hjärtat till vänster älskar) inte skulle funka här i Sverige. Den (hittills opublicerade) text jag skrev 1985 planterade därför ”This Land Is Your Land” i svensk jord:

Det här är ditt land

Svensk text: Enn Kokk, 1985
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World´s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

Jag har vandrat vida
på ett band av landsväg
och ovanför mej gick en ändlös molnväg
och nedanför mej låg den gyllne dalen
Sverige är byggt av dej och mej

Vi plöjde jorden
vi fällde skogen
vi sprängde gruvor, vi byggde järnväg
vårt verk det lyser som en ändlös stjärnväg
Sverige är byggt av dej och mej

Arbetets söner
arbetets döttrar
i vårligt majtåg i stora skaror
vi ställde krav under röda fanor
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt hem
det här är mitt hem
i svält och armod vi samman löddes
Per Albins folkhem ur kampen föddes
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

***

År 2000 kom Mikael Wiehes CD ”En sång till modet” (EMI 7243 5256432 3). Den innehåller en bra version, som Wiehe själv har gjort av Woody Guthries ”This Land Is Your Land”; den heter ”Det här är ditt land”.

Wiehes svenska text plus noter hittar man i Mikael Wiehes bok ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002):

Det här är ditt land

Svensk text: Mikael Wiehe, 2000
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World´s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Refräng:
Det här är ditt land
Det här är mitt land
från Ales stenar
till Norra Lappland
från Bohus klippor
till Gotlands raukar
Landet, det tillhör
dej och mej

1.
Med mörka skogar
och höga furor
med vita björkar
och röda stugor
med fält och åkrar
och varv och gruvor
landet, det tillhör
dej och mej

2.
Med skär och kobbar
och djupa fjärdar
med ljusa hagar
och svarta tjärnar
med sina blånande
berg i fjärran
landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

3.
Jag åkte norrut
längs Höga kusten
när skogen rodnade
Det var om hösten
Och havet glittrade
i morgonluften
i landet som tillhör
dej och mej

4.
Jag stod på toppen
av Kebnekaise
och såg på solen
som aldrig sjunker
på myr och mossar
på fjäll och forsar
och på landet som tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

5.
Jag stod där hemma
när dimman lättar
Jag stod bland rapsfält
och klara bäckar
där boken grönskar
och storken häckar
i landet som tillhör
dej och mej

6.
Det var på kvällen
Jag stod vid stranden
under Vintergatan
och Karlavagnen
Jag tog min älskade
hårt i handen
och sa, landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

Mikael Wiehes text är till det yttre mindre politisk än min, men i det lägger jag inte någon värdering. För i rätt sammanhang kan den, har det visat sig, få en enorm politisk laddning.

Den 16 januari 2001 samlades en mycket stor del av Sveriges främsta artister på Globen för galan ”Hela Sverige – artister mot nazister”: ADL, Hans Alfredson, Tomas Andersson Wij, The Ark, Ayo, Alice Bah, Martin Bentancourt, Cajsalisa, Daddy Boastin, Di Leva, Eagle-Eye Cherry, Lisa Ekdahl, Emilia, Fattaru, Feven, Marie Fredriksson, Jonas Gardell, Staffan Hellstrand, Anders Högström, Nougie Jabama, Tomas Ledin, Mark Levengood, Markoolio, Miki, Pee-Wee, Peps Persson, Petter, Joppe Pihlgren & Sahara Hotnights, Profilen, Promoe, Idde Schultz, Stefan Sundström, Superia Swing, Thåström, Timbuktu, Urga, Mikael Wiehe, Lars Winnerbäck, Richard Wolff och Melinda Wrede.

Scenshowen och en dubbel-CD med samman namn, ”Hela Sverige – artister mot nazister” (Sveriges skivbolag 7243 5 31810 2 4, 2001) avslutas av Emilia, Petter, Feven, Daddy Boastin, ADL, Ola Salo, Cajsalisa & Blacknuss med Mikael Wiehes ”Det här är ditt land”. Skivan börjar också med samma låt, fast då i en studioversion med ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Petter & Peps Persson, och den versionen är ännu bättre.

Det kunde inte bli mer politiskt än så här: Lisa Ekdahls rikssvenska och Peps Perssons skånska blandas med röster som varje lyssnare, med hjälp av uttalet, kan räkna ut hör till någon med utländsk bakgrund. Tillsammans besjunger de ett Sverige, som ”tillhör dej och mej”.

Broder Tor

Från Sven-Åke Henriksson i Sollefteå har jag, med anledning av vad jag skrev om Tor Bergner, Broder Tor, och om Birger Norman, fått följande mejl:

Bäste Enn Kokk

Vet inte vem jag ska vända mig till men du är kanske rätt person. Vad gäller saken?

Jo, nu är det verkiligen på tiden att något kommer ut i CD-väg med Tor Bergner. Det är en skam att det inte finns något i skivväg med en av våra allra största poeter och vissångare – en av arbetarrörelsens förgrundsgestalter för inte så länge sedan.

Jag lärde känna Broder Tor i början av 70-talet då jag som ung frilansjournalist skrev kultur för Dagbladet i Sundsvall. Vänskapen med honom under årens lopp var något speciellt. Allt sedan Tors död har jag väntat på att några av hans LP-skivor skulle återutges på CD men inget händer med det han gjorde för bland annat Polydor och YTF.

Den skiva som jag i första hand skulle vilja se återutgiven är den fantastiska ”Broder Tor i S:ta Clara” som arbetarrörelsens eget skivbolag A-Disc gav ut. Jag tror du håller med mig om att det är en klassiker.

Vem äger det nedlagda a discs inspelningar/band? Vem ska man egentligen vända sig till för att försöka få till en återutgivning? Kanske du har lämpliga kontakter och kan påverka.

Med vänlig hälsning

Sven-Åke Henriksson
Sollefteå

PS Måste bara kort berätta att jag var på en välbesökt och fängslande Birger Norman-kväll i går i Sollefteå. Ett arrangemang av Birger Norman-sällskapet. Det är bara att hoppas att något trycks upp igen av allt det fantastiska han skrev. Han hörde verkligen till våra stora skribenter.

***

Jag håller helt med dig.

Arbetarrörelsens tyvärr hädangångna skivbolag a disc drevs inom ramen för Brevskolan, som inte heller finns kvar. Dessutom är den drivande kraften i a disc, Palle Budtz, död.

Ett antal år efter nedläggningen av a disc engagerade sig Per Anders Boquist – han som till exempel har gjort den svenska texten till ”Kapitalismen” och ägare till det oberoende skivbolaget Amigo – för att ge ut delar av a discs förvisso fina utgivning. Amigo gav bland annat ut CD-utgåvor av de plattor Cornelis Vreeswijk och Allan Edwall gav ut på a disc. Huruvida Amigo förvärvade rätten till hela a discs utgivning eller bara de skivor man återutgav vet jag inte.

Sedan såldes Amigo till Bonnier-koncernen och blev Bonnier Amigo. Jag har inga kontakter där, men adressen till hemsidan är http://www.bonnieramigo.com.

Men för att göra saken ännu mer komplicerad: För några år sen startades ett nytt independentbolag, National, lite med stuk av MNW förr i världen. Bland bolagets artister finns Pugh Rogefeldt, Stefan Sundström och – Allan Edwall (alltså det material som i huvudsak gavs ut på a disc). Att National har tagit över Edwall kan ju ha att göra med att bolaget har distributionsavtal med Bonnier Amigo. Nationals hemsida har adressen http://www.national.se.

YTF slutligen har faktiskt återupptagit sin skivutgivning. Dess skivbolag ytf(r)ecords ger ut både nytt och gammalt, i det senare fallet CD-utgåvor av sådant som 1970-talets trubadurer gav ut som LP på gamla YTF. Deras hemsida hittar man på http://hem.fyristorg.com/ytf.web/.

När det gäller nyutgivning av Birger Normans böcker, har jag redan – hittills förgäves – försökt stöta på Norstedts / Prisma, som har övertagit Rabén & Sjögrens vuxenutgivning, där ju Normans böcker låg. Fler kan väl försöka göra samma sak.

Karl Gerhard x 2 + Magnus Uggla

Den som är uppvuxen under 1940- och 1950-talen kan inte undgå att ha ett förhållande till Karl Gerhard. Han gisslade tidens avarter. Ansågs lite farlig, inte bara för att han var radikal; det tisslades om hans homosexualitet (i själva verket bisexualitet) också. Hur som helst var hans val av musik skickligt – melodierna, med vidhängande textrader, blev örhängen.

Jag mötte honom som skribent i Afton-Tidningen, AT, som LO startade 1942 som motvikt mot det då tyskvänliga Aftonbladet; Karl Gerhard var en av Sveriges mest lyskraftiga antinazister. (Ironiskt nog la LO ner AT 1956, när man hade köpt Aftonbladet.)

Jag mötte honom också som skribent i gamla Folket i Bild, som jag sålde och läste under den här perioden. Karl Gerhard medverkade också på de turnéer FiB anordnade med författare och artister. Enligt ett dunkelt minne jag inte har kunnat bekräfta, bevistade jag under min tid som FiB-ombud ett sånt program i Sundsvall eller hemma i Njurunda. Som jag minns det, fanns både Karl Gerhard och Moa Martinson med på scen vid det tillfället.

I själva verket låg, vid den tiden, större delen av Karl Gerhards gärning längre tillbaka, under en tid då jag inte hade kommit till Sverige, ja inte ens var född. Karl Gerhard (1891-1964, född som och fram till 1938 Johnson) började spela revy redan under perioden 1916-1919. Under 1920-talet var han oerhört produktiv som revymakare både i Stockholm och Göteborg.

Det radikala draget i Karl Gerhards revymakeri märks tidigt, till exempel i experimentrevyn ”Ned med tjyvsamhället” (1929), som hämtade inspiration från Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan”. Karl Gerhard kom också att senare, när Brecht från april 1939 befann sig i landsflykt i Sverige, att träffa och samarbeta med honom; en länk mellan de båda var skådespelerskan Naima Wifstrand. Uno Myggan Ericson har i sin bok ”Från scen och cabaret” (Stegelands, 1978) ett mycket intressant kapitel om detta, ”Karl Gerhard och Bertolt Brecht”.

När gamla Folkteatern, där Karl Gerhard hade spelat, revs 1935 och ersattes av nya Folkan, blev han dess förste direktör. Den nya lokalen fordrade mer, stor balett, påkostad dekor, större orkester. Uno Myggan Ericson anser, att det var under den här perioden, 1936-1942, Karl Gerhard skrev och framförde sina allra bästa kupletter. ”Det är goda melodier, sångbara och i vackra orkesterarrangemang.”

I det medföljande häftet till CD-urvalet ”Karl Gerhard 1891-1991 Etthundra år” (Ancha ANC 9091-2, 1990) skriver Myggan vidare;

”Karl Gerhard blir också motståndsman under de här åren. Han utvecklas till en övertygad antinazist, som använder revyscenen för att anlägga moteld mot det bruna barbariet. Han tar politisk ställning på ett sätt som inte faller alla i smaken. Det mest kända exemplet är naturligtvis kupletten `Den ökända hästen från Troja´, ett lysande exempel på hur en revykuplett kan fungera som opinionsbildare och sätta känslorna i brand. Att kupletten förbjöds efter påtryckningar från tyska legationen har självklart bidragit till dess historiska betydelse.”

I ett annat kapitel i ”Från scen och cabaret”, ”Mästaren Karl Gerhard”, beskriver Uno Myggan Ericson fortsättningen i ett, vilket ofta glöms bort, ganska nazistvänligt Stockholm så här:

”Karl Gerhard fick sitt straff för `Gullregn´ 1940. Publiken svek. Han fick lämna Folkan eftersom hans revyer 1941 och 1942 gavs inför klent besatta salonger. Han skälldes kommunist och salongsbolsjevik. Man erinrade sej att han varit i Moskva 1940. Kupletten `Hurra hurra vad det var roligt i Moskva´, som sannerligen besatt ironi och dubbla bottnar, hade på många håll fattats enbart som en hyllning till Sovjet. Han hade Gustav Johansson på Ny Dag” – signaturen Hjorvard i revysammanhang. E.K – ”som nära vän – och kanske som kuplettinspiratör ibland. Han skrev själv krönikor i socialdemokratiska Aftontidningen, då ofta utskälld av högerpressen.”

Men han mötte en stigande uppskattning också. Ockupationen av grannländerna Danmark och Norge bidrog säkert till detta.

För att göra en lång historia kort: Under 1950-talet ägnade sig Karl Gerhard åt att gissla avarter i det svenska folkhemmet.

***

När jag hörde talas om Magnus Ugglas CD med Karl Gerhard-kupletter, funderade jag en del över hur Karl Gerhards ofta mycket tidsbundna och personrika texter skulle fungera i 2000-talet. Jag har lyssnat igenom två CD med ett urval av några av hans mest kända revynummer.

”Karl Gerhard Estradör” (Sonet, 1990, men ursprungligen utgiven 1955) inleds med ”Gungorna och karusellen” från 1948; den blev en stor succé. I den figurerar George Marshall och Truman, som förhoppningsvis är kända även för yngre generationer än min. Men vet de senare vem Sigge Stark var? (Signatur för Signe Björnberg, den tidens mest sålda kioskförfattarinna.) Och Moa (Martinson) i ”Eva och Ada” är nog fortfarande en läst författare. Men, för att gå över till ”En katt bland hermelinerna”, vet de yngre i dag, vilka von Platen, Ahlgren och Höök (alla på hädangångna Vecko-Journalen) var?

Fortfarande känd är väl också Per Albin (Hansson) i ”Tack ska du ha” på CDn ”Karl Gerhard 1891-1991 Etthundra år” (Ancha ANC 9091-2, 1990). ”Om det slumpar sej så och han får tid” från 1937 refererar till Franco, men för att förstå det roliga i att Franco under inspektion av sina trupper ställer frågan ”Talar någon spanska?” måste man också veta något litet om spanska inbördeskriget. Goebbels i ”När kärleken har sin gång” är väl heller inte bortglömd.

Och det kan vara mycket värre än så här. Karl Gerhard ägnade sig verkligen åt detaljerade referenser till händelser i tiden och åt namedropping.

Å andra sidan går allt att uppfatta in i minsta detalj. detta trots att Karl Gerhards rim är halsbrytande, ofta tungvrickande flerordsrim. Hans diktion och frasering var alltid perfekt.

Till det som bär Karl Gerhards verk genom tid och rum hör musiken, ofta skriven av tidens bästa populärkompositörer (Jules Sylvains ”Nu ska vi opp, opp, opp” och ”I de ruskiga kvarteren i det ökända Marseille”, Kai Gullmars ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” och så vidare, och den musikaliska uppbackningen (Sune Waldimirs orkester, Folkans orkester och naturligtvis den ständige följeslagaren, pianisten Herbert Steen).

Musiken till ”Den ökända hästen från Troja” lär ha varit föremål för en upphovrättstvist, vilket möjligen är bakgrunden till den felaktiga angivelsen i ”Den svenska sångboken” (red Anders Palm och Johan Stenström, Bonniers, 1997), där den betacknas som ”Trad” med Lille Bror Söderlundh som rättsinnehavare. Söderlundh, som var Karl Gerhards kapellmästare, när ”Hästen från Troja” (som den också kallas) framfördes från revyscenen, har skrivit musiken till versen. Men musiken till refrängen snodde Karl Gerhard från den judisk-ukrainske kompositören Isaak Ossipovitj Dunajevskijs ”Glada grabbars marsch”, berättar Uno Myggan i den bok jag refererar till ovan.

DEN ÖKÄNDA HÄSTEN FRÅN TROJA / TROJANSKA HÄSTEN

Text: Karl Gerhard, 1940
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1940, och Isaak Ossipovitj Dunajevskij (”Glada grabbars marsch”)

Allting går igen, ur tidens grums och mögel
dyker upp ett skrämmande fantom.
Även Grekland hade sina Wanderfögel,
fostrade i Sparta och i Rom.
Ur seklers skuggor, ur årtusens damm
ett mystiskt spöke i nutiden stiger fram.

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
moderniserad till femte kolonn.
Majoren Quisling är en papegoja,
som imiterar så gott han har förstånn.
Vi äro synbart blott fredliga pågar
med grekisk rakborste uti vår hatt,
men i ett huj dra vi fram våra bågar
och storma Troja från insidan ”by natt”,
Ty det Europa som högljutt hörs hoja,
att makt är rätt, har nu fått sin symbol.
Det är den ökända hästen från Troja,
som alltjämt spelar sin gamla hjälte-rôle.

Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad – hurra!

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja –
en del ha socker i fickorna, ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja –
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.
I vissa tidningar säger man: ”Nå ja,
på rätt vi håller – men helst på rätt häst.”
Och för den ökända hästen från Troja
står odds i dessa dagar onekligen bäst.

Under Gustaf Adolfs och Kung Karols dagar
stredo svenskarna i eld och köld.
Svea Rike styrdes efter egna lagar
och ett lejon bar det i sin sköld.
En igelkott bli´t symbol för vårt lann´-
men jag vet en som är mer aktuell och sann.

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
en av demokraterna sadlad och skodd.
En samlingskrake för slott och koja,
med stora skygglappar, rätt att bli beglodd.
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
när ”Hesa Fredrik” för första gången tjöt.
Av Bagge blev det till får ondulerat,
det utav Rütger fick essen, stackars nöt.
Men har det snart ej gått upp för de loja
i hela världen – båd´ fattig och pamp –
att det är den ökända hästen från Troja,
som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

Noter finns i ”Den svenska sångboken” (red Anders Palm och Johan Stenström, Bonniers, 1997).

***

Magnus Ugglas ”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard” (Cupol, Sony/BMG, 2006) då? Ja, det hade nog inte varit ur vägen med ett förklarande häfte, sång för sång. ”Hästen från Troja” finns naturligtvis med på hans Karl Gerhard-CD, och CDn hade ökat i värde för yngre lyssnare, om de kort hade presenterats för högerledaren Gösta Bagge och hemmanazisten Rütger Essén. Och de frågor jag ovan ställe om ”En katt bland Hermelinerna” gäller förstås i ännu högre grad för Ugglas version av kupletten.

Men jag vill inte vara småkitslig. Det är bra att Magnus Uggla har gjort den här skivan. Han anstränger sig verkligen att efterlikna Karl Gerhard i tydligt uttal och klarar det hyggligt. Ugglas röst ligger högre än Karl Gerhards, men musiken är verkligen idiomatisk – vilka som spelar den, får man tyvärr inte veta.

Det är kul att få tillgång till gamla örhängen som ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” Fortsättningen, ”och var kommer alla fula lea kärringar ifrån?”, är alls inte så reaktionär som det låter. Sången slutar nämligen: ”Vart tar alla vackra gossar vägen, och var kommer alla bakarna på makarna ifrån?”. Karl Gerhard var i många styckern häpnadsväckande modern.

Jag gissar att Magnus Uggla i Karl Gerhard har sett en föregångare, när det gäller skarp tidskritik och kritik av modefenomen. Uggla är inte så politisk som Karl Gerhard (och har också till stor del undvikit den politiske Karl Gerhard). Men låtar som ”Jag är ett bedårande barn av min tid” sjunger Uggla som om den handlade om honom själv. Och Uggla lyckas utan tvivel slå en tidsbrygga mellan sig själv 2006 och Karl Gerhard 1922, när han sjunger ”Jazzgossen”.

Text och noter till den senare finns i ”Gula visboken” (Forum, första upplagan utgiven 1953, red Tage Nilsson och Klas Ralf). Den är illustrerad av Helga Henschen, som i det här fallet kongenialt fångar upp tjugotalsstämningen.

En onsdag i en pensionärs liv

Pensionärstillvaron är ganska omväxlande.

Dagen började med kontrollbesök hos min läkare, så jag måste åka till Stockholm. Jag promenerade från Centralen till mottagningen bortom Odenplan och tillbaka och fick på så sätt den av doktorn ordinerade dagliga motionen. Som åldersdiabetiker för jag loggbok (i datorn) över mina blodsockervärden, och både den och mätningen hos doktorn visade, att jag – med hjälp av vettig kost, motion och tabletter som stimulerar kroppens egen insulinproduktion – håller dem på en bra nivå. Jag hade gått ner tre kilo i vikt, och blodtrycket var perfekt.

***

Stärkt av detta gick jag vidare till ett avtalat lunchmöte på reklambyrån Springtime, som huserar i Centralbadets hus. Jag åt lunch och pratade med min gamla kollega från socialdemokratiska partistyrelsen Bo Krogvig och Johanna Elgenius, som bland annat har varit ledarskribent på liberala Västerbottens-Kuriren. De har ett kul projekt på gång inför almedalsveckan i sommar och ville ha min hjälp med detta – vad det är tänker jag inte tala om.

Medan vi åt, berättade jag, att jag hade haft ett finger med i socialdemokraternas val av ny reklambyrå, Acne.

Under folkomröstningskampanjen om EMU satt jag med i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU. Med mina 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen hade jag ju en del erfarenhet av valrörelser och drogs alltså snabbt in i den operativa kampanjledningens arbete. Den hade i början idén, att Socialdemokrater mot EMU skulle göra affischer, som så mycket som möjligt liknade partiets vanliga affischer – helst borde man använda sig av en byrå, som hade gjort såna åt socialdemokraterna.

Jag gjorde invändningen, att våra affischer då helt skulle drunkna i mängden av affischer, som skulle översvämma landet i valrörelsens slutskede – ingen skulle lägga märke till just våra affischer. Alltså borde dessa, särskilt som vi inte hade våldsamt mycket pengar, avvika så mycket från det övriga reklambruset, att de just därför syntes. Resultatet blev, att vi som vår byrå valde Acne, kanske mest känd för TV-reklamen med Ipren-mannen.

Resultatet blev också lysande. Acne gjorde svart-vita affischer i mycket avvikande stil. Affischen med byråkraten som rider på en emu (alltså en strutsfågel) och med texten ”Vem styr EMUn?” förtjänar att bli en svensk affischklassiker. (Att kanske inte så många kommer i håg den beror på att våra valaffischer med anledning av mordet på Anna Lindh ganska snabbt togs ner.)

Förra året ringde en av killarna på Acne och berättade, att Acne nu gärna också ville jobba åt socialdemokratiska partiet, och undrade, vem det var lämpligt att kontakta. Jag föreslog helt naturligt informationschefen Carina Persson och åtog mig att introducera Acne för henne. Alltså kontaktade jag henne och berättade om mina erfarenheter av Acne; till saken hör, att vi slogs på motsatta sidor i folkomröstningskampanjen. Denna första kontakt följdes sen upp över en lunch med Carina och den nya partisekreteraren, Marita Ulvskog.

Det blev Acne. Bo Krogvig, tidigare själv informationschef hos socialdemokraterna, berättade, att han, när han i ett lite senare skede hade rådfrågats om vilken av flera intresserade byråer partiet borde välja, också hade förordat Acne. (Även Krogvig hörde för övrigt hemma på ja-sidan i folkomröstningskampanjen.)

På partikongressen i Malmö hösten 2005 såg jag de första resultaten av Acnes arbete. På en affisch med texten ”Alla ska med” fanns en öppen bil, knökfull av människor av olika kön, åldrar och samhällsklasser. Det är en rolig klackspark tillbaka mot affischen från 1985, också den med en öppen fast lyxigare bil men med en man av typen finansvalp plus en stilenlig hund. Text: ”Jag röstar på socialdemokraterna för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi.” Vem som var informationschef på partistyrelsen då? Bo Krogvig.

***

På vägen mot uppsalatåget går jag in på Mega Skivakademien och köper fyra CD. Dels två gamla med Karl Gerhard plus Magnus Ugglas nya ”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard” – jag återkommer till dem. Dels Odettas ”Gonna Let It Shine”. Den senare lyssnar jag igenom på eftermiddagen, när jag har kommit hem.

***

Odetta – Odetta Gordon, men det är förnamnet hon använder – är en artist jag verkligen gillar. Jag har mängder med LP och CD med henne, och jag såg henne live när hon var här i Uppsala, på Katalin, den 1 december 2005.

Om den konserten skrev jag på Kerstins blogg:

”Odetta har jag tidgare sett och hört live, på Cirkus i Stockholm i bådas vår ungdom. Nu är hon snart 75, har pacemaker, är höftledsopererad, går med käpp och satt följaktligen på en pall under showen. Men vilken utstrålning, vilken röst! Eftersom jag har de flesta av hennes skivor och kan hennes repertoar, blev det mycket av igenkännandets glädje över den här kvällen: “Rock Island Line” som jag har i inspelningar även med The Weavers och Pete Seeger och så “What Month Was Jesus Born In?”, en gospel som jag gjorde en politisk översättning av, “Varför ska jag gå här och släpa?”, för min gamla sångbok “Upp till kamp” (Prisma, 1970) är ett par exempel. En del av de texter Odetta sjöng på Katalin var för övrigt politiska/samhällskritiska, till exempel Leadbellys underbara “Bourgeois Blues”, Bessie Smiths “Poor Man´s Blues” och Victoria Spiveys “T B Blues”.

Den ackompanjerande pianisten, David Keyes, är faktiskt också värd en eloge.”

***

Originaltexten till ”What Month Was Jesus Born In?” samt noter finns i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970). Att den finns där har förstås mest att göra med min svenska text, som är politisk, inte religiös. Men jag är inte säker på att Odetta skulle ha haft något emot min variant heller.

Originalet, ”What Month Was Jesus Born In?”, är en amerikansk julgospel. Den svenska texten är alltså ingen översättning. Men i uppbyggnaden påminner den om originalet: försångare och kör et cetera. Och refrängen, med årets månader, är en förvanskning, gjord med mycket lätt hand. Pete Seeger sjunger det original, som jag i form av rytmisering med mera närmast knyter an till, på Folkways-LPn ”With Voices Together We Sing” (FA 2452), som numera också finns att beställa som CD från Smithsonian Folkways. Det är alltså Seegers sätt att sjunga sången som den svenska texten knyter an till. Försångare: ”Varför ska jag gå här och släpa?” Kör: ”Snart går ännu ett år.” På motsvarande sätt gör man i de andra stroferna. I refrängen upprepar kören ”januari” och ”februari”, det som står inom parentes, sjunger vidare ”fan anamma!” och så sista versen, ”Snart går ännu ett år”; i övrigt sjunger försångaren.

VARFÖR SKA JAG GÅ HÄR OCH SLÄPA?

Text: Enn Kokk, 1966
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång (”What Month Was Jesus Born In?”)

Varför ska jag gå här och släpa?
Snart går ännu ett år.
Varför ska jag gå här och släpa?
Snart går ännu ett år.

Refräng:
Å, januari (januari).
Februari (februari).
Mars – fan anamma!
Sen april och maj.
Juni, juli, augusti, september.
Oktober och så november.
Sen återstår bara december.
Snart går ännu ett år.

Ingenting har jag själv att bestämma. (Et cetera)

Refräng:
Å, Januari…

Bolaget skiter i hur man har det. (Et cetera)

Refräng:
Å, januari…

Kom allihop, låt oss ändra på saken. (Et cetera)

Refräng:
Å, januari…

***

Odetta: ”Gonna Let it Shine”

Det ges med förlov sagt ut massor av julskivor, som bara kan betecknas som kommersiell skit. Odettas ”Gonna Let It Shine” (MC Records MC-0055, 2005) har undertiteln ”A Concert For the Holidays” men är av en helt annan klass. Hennes fantastiska rytmkänsla suger tag i lyssnaren redan i den inledande ”This Little Light of Mine” (som förresten också får avsluta CDn, fast då i en version tillsammans med The Holmes Brothers; skivan är en konsertupptagning).

De flesta låtarna vittnar redan i titlarna om att det är fråga om sånger i den kristna jultraditionen: ”Rise Up Shepard”, ”Mary Had a Baby”, ”Poor Little Jesus” och så vidare. Så undertiteln ”A Concert For the Holidays” kan synas fegt neutral på det sätt som är så typiskt för dagens USA. Men jag är inte säker på att den måste tolkas så. De svarta amerikaner, som utvecklade den här sångtraditionen, drog ofta paralleller mellan det liv de själva tvingades leva och de gammaltestamentliga berättelserna om de lidanden Israels folk utsattes för. Och också det här finns med på CDn.

Under 1960-talets medborgarrättskamp blev mycket riktigt många av afroamerikanernas traditionella sånger, ibland rakt av, ibland med lätta justeringar eller tillägg, till kampsånger. En av dessa – en av de bästa – ”Oh, Freedom” finns med på ”Gonna Let It Shine”; där ingår den i en svit på tre sånger, ”Freedom Trilogy”, i vilken också ingår ”Come and Go With Me to That Land” och ”I´m On My Way”.

Odetta väjer inte för det politiska, tvärt om.

Här sjunger hon utöver det redan nämnda ”Midnight Special”, en sång som utspelar sig i den arbetslägerliknande fångkolonimiljön i Texas. I introduktionen nämner hon, med anknytning till sången, Houston och säger förklarande till konsertpubliken, att det ligger i Texas. Och så förklarar hon, till publikens jubel, ytterligare: ”That´s where the Bush Boys come from”.

***

En utvikning bakåt igen:

”Oh, Freedom” vann stor spridning under 1960-talets medborgarrättsdemonstrationer i USA, men redan årtionden dess förinnan hade den för första gången använts av demonstrerande negrer i Atlanta, Georgia.

Text och noter finns förtsås med i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970):

OH, FREEDOM

Amerikansk text: Negro spiritual i bearbetning av medlemmar i SNCC

Oh Freedom, Oh Freedom,
Oh Freedom over me, over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)
No segregation, no segregation,
no segregation over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)

No more weeping…

No more shooting…

No burning churches…

No more jail house…

Oh, Freedom…

No more Jim Crow…

No more Barnett…

No more Pritchett…

En fullkomligt suverän insjungning av ”Oh Freedom” gjorde Pete Seeger tillsammans med den medsjungande publiken vid den berömda konserten i Carnegie Hall, New York, den 8 juni 1963. En del av konserten fanns på Pete Seegers LP ”We Shall Overcome” (CBS/Columbia 62209. Hela konserten finns senare utgiven på dubbel-CDn ”We Shall Overcome” (CBS/Columbia C2K 45312, 1989).

***

För ”Upp till kamp!” gjorde Jacob Branting en svensk version av ”Oh Freedom”, men han valde att helt plantera sången i svensk jord.

DENNA FRIHET

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Musik: Amerikansk traditionell melodi; negro spiritual (”Oh Freedom”)

Denna frihet
denna frihet
denna frihet
efter fem, efter fem…
det är bra för industrin
att jag står vid en maskin
tills jag stämplar ut och går hem.

Jämlikheten
jämlikheten
jämlikheten
ska vi nå, ska vi nå
när vi ligger i vår grop
är vi lika allihop
och vår arvsskatt dras av i det blå.

Broderskapet
broderskapet
broderskapet
tror vi på, tror vi på
när en varg vill kyssa lammet
och när säckväv är av sammet
och när flera har makten över få.

Denna frihet,
jämlikheten,
broderskapet
vackra ord, vackra ord.
Men vi har ett liv, ett enda,
bara vi kan få dem tända
som små eldar på människans jord.

***

Men tillbaka till onsdagen den 15 mars 2006 igen. Klockan 17:38 kommer ett mejl från Lotta Rosenström (Lotta Sandberg när hon sjöng solot i ”Hälsa alla herrarna” på LPn ”Arbetets söner & döttrar”, Oktober OSLP 502, 1972):

Hej Enn!

Det var förbaskat kul att få detta mejl som väckte många häftiga minnen. Vilken känsla att stå på Hötorget med massor av folk omkring sig och släppa loss med bandet i denna härliga låt. Den gjorde alltid succé.

Jag har justerat texten efter mitt minne och för att vara riktigt säker ska jag också leta efter texten hemma. Jag tror kanske jag har den någonstans.

Rätt kul hur livet kan arta sig. Nu är jag aktiv i sossarna i Årsta.

Lotta Rosenström

(Jag hade lagt ut texten, så långt jag kunde teckna ner den från skivan, på bloggen och bett läsarna om hjälp. Min gamle kompis Hans O Sjöström – med i vänstersvängen under den aktuella tiden – kontaktade bluespianisten Slim Lidén, som också medverkade på skivan, och fick genom honom mejladressen till Lotta, som jag alltså skrev till.)

Här är nu texten, så som Lotta minns den; tack Lotta!

HÄLSA ALLA HERRARNA

Text: Werner Nilsson, 1972
Musik: Hjort Anders (”Trettondagsmarschen”)

Hälsa alla herrarna som makten har
att dom kan inte lura oss mer
med sin välfärdsmyt och folkhemsbluff
för vi blir allt fler som börjat fatta vad som sker.
Vi har återfunnit rätta takterna
som vi ärvde från Engelbrekts dar,
samma kämpakraft som fädren haft
finns ännu i gamla Sverige kvar.

Dom har lovat jämlikhet i 40 år,
men det mesta har stannat vid prat,
största delen utav välfärden
fick pamparna i vårt monopolkapital.
Vi blev lovade ett mycket bättre liv
och en jättefin levnadsstandárd,
om vi bara gick från gård och grund
och packa oss samman i en stad.

Vi har länge böjt oss under herrarna,
men nu fanimej har vi fått nog!
Ni kan hälsa Marcus Wallenberg,
Sankt Olof, Sträng och allt vad pamparna heter.
Ni har tvingat oss att lämna hembygden,
men nu ska vi därhemma ha knog,
vi vill bort från kal betong och skit
och åter se äng och sjö och skog.

Men varenda gång vi ställer våra krav
börjar tjyvpacket skälla på oss
och vi kallas kverulanter, busar,
fan och hans mormor och jag vet inte vad.
Och i TV, radio och tidningar
där sprider dom dynga om oss,
men nu ger vi oss inte längre, nä,
för nu ska vi ena oss och slåss!

Kom och låt oss enas uti land och stad
i en front emot avfolkningen
och i stan där bildas byalag,
för stadsborna också vill slå vakt om miljön.
Men när vi befriat oss från tjyvarna
uti pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi varenda tum!

Radi-raj-ra, radi-radi-raj-raj-ra,
radi-raj-radi, raj-radi-ra,
radi-raj-raj, ra-raj, raj-raj-ra,
radi-raj-ra, raj-ra, raj-ra, radi-radi-ra.
Men när vi befriat oss från tjyvarna
uti pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi varenda tum!

Tjo!

***

Men dan var inte slut för det. Efter middan – skädda à la wienerschnitzel, lagad av Birgitta – gav jag mig i väg till ett alldeles nytt uppdrag.

Icke utan möda letade jag mig till Valegården, Alsikegatan 6, där Ordfront i Uppsala skulle hålla årsmöte.

Ordfront har jag följt från begynnelsen i den tid då också ”Hälsa alla herrarna” hör hemma. I början hörde föreningen med vidhängande förlag hemma i KFML/SKP-sfären, vilket inte hindrade att mycket som kom därifrån var intressant också för oss som inte hörde hemma där.

Nu finns ju inte den maoistiska förgreningen av den svenska vänstern kvar längre, sedan mycket länge ska man kanske tillägga. Tidskriften Ordfront magasin har utvecklats till en av landets största och viktigaste tidskrifter för kultur och samhällsdebatt – det tror jag man törs säga trots den häftiga debatt och också inre strid dess intervju med Diana Johnstone och en del annat utlöste för något år sen. (Striden slutade med att en bred och demokratisk, men för den skull inte tandlös, vänster i ordets bredaste mening tog över styret i föreningen; en kompis från Socialdemokrater mot EMU, Handelsanställdas förbunds ekonom Stefan Carlén (för övrigt först lanserad av den sida som förlorade) har sen dess varit ordförande. Förlaget ger ut många intressanta böcker; dess utgivning har inte sin motsvarighet hos något av de andra förlagen. Jag och många andra har därför i åratal varit medlemmar men kanske primärt bokklubbsmedlemmar.

I höstas blev jag och Birgitta kontaktade av uppsalaförfattaren Kjell Eriksson, vars signum är samhällsengagerade kriminalromaner. Hans ärende var att be oss skriva under ett upprop för Ordfront, avsett att publiceras i Ordfront magasin. Förfrågan skickades ju inte helt ut i luften heller: När jag 2002 var en av redaktörerna för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, i vilken också Birgitta medverkade, valde vi medvetet Ordfront som förlag – boken handlar om vad det blev av de röda idealen från 1960- och 1970-talen, som både vi laboremiter och tidens ordfrontare, fast på olika sätt, slogs för.

Vi skrev båda två på.

Uppropet publicerades i decembernumret av Ordfront magasin 2005 och lyder så här:

”Ordfront är viktigt! Ordfront har en viktig roll att spela. BLI MEDLEM!

Makten har många megafoner uppskruvade på hög ljudnivå. Alternativa röster är därför nödvändiga. Vi behöver levande exempel som ger oss kunskap, inspiration och hopp.

Ordfronts idé och drivkraft är att vara ett sådant alternativ. Ordfront startade för över 35 år sedan med den uttalade målsättningen att skapa motbilder.

Vi undertecknare av detta brev har olika intressen och sympatier. Vi kan ha olika åsikter om de böcker förlaget ger ut eller om innehållet i Ordfront magasin. Men vi är överens om att Ordfront är viktigt, en tillgång som ska vårdas och utvecklas. Det arbetet är långsiktigt och kan bara utföras av oss och av dig tillsammans.

Medlemmarna äger Ordfront och de är därför vår största tillgång, en källa till framgång, till nya intressanta böcker, artiklar och reportage, till debatt och spännande möten. Det är viktigt att vi är många, det gör att vi kan stå fria. Nu behöver vi bli fler.

ALTERNATIV SKAPAS GENOM HANDLING. BLI MEDLEM. SVÅRARE ÄR DET INTE.”

Bland undertecknarna finns författare och andra kulturarbetare som Ove Allansson, Astrid Assefa, Bengt Berg, Lasse Berg, Maria Bergom Larsson, Kjell Eriksson, Göran Greider, Dick Harrison, Anna Jansson, Maria Küchen, Sven Lindqvist, Aino Trosell, socialdemokrater som jag och Birgitta, Ingemar Lindberg, Maj Britt Theorin och Sören Wibe men också ledaren för Fi, Gudrun Schyman, miljöpartisten Per Gahrton, centerpartisten Birgitta Hambraeus och vänsterpartisten Jonas Sjöstedt plus många, många andra.

Här om dagen kom så ett telefonsamtal från valberedningen i uppsalaavdelningen av Ordfront: jag hade föreslagits som ny medlem av styrelsen. Jag var först tveksam, inte rent principiellt utan för att jag har andra uppdrag som tar tid – sekreterarskapet i Helga Henschens Vänner, kulturnämnden med mera – och också har krämpor, som dess värre blir allt fler med åren. Till tvekan bidrog också, att jag tidigare inte har varit aktiv i föreningen. Men till slut sa jag OK.

Vid mötet i Valegården blev jag så vald till ordinarie ledamot. Ny ordförande blev Kjell Eriksson.

Han, jag och Birgitta har en del annat också gemensamt, har vi redan tidigare konstaterat, till exempel rosenodling. Några av våra gammaldags rosor i Öregrund kommer faktiskt från den handelsträdgård i Ulva han tidigare ägde.

Kjell och jag har som sagt haft kontakt även tidigare, men det här var första gången vi träffades personligen. Och till min glädje hittade jag i gänget med ordfrontare åtminstone några andra, som jag personligen känner sedan tidigare. En av dem är Peter Gustavsson, också han kompis från kampanjledningen i Socialdemokrater mot EMU, den organisation som betydde kanske mer än alla andra för den stora nej-segern.

Han visade sig numera vara anställd på Ordfront.

***

Medlemskap i Ordfront kostar 390 kronor, 290 om man är under 25 år. För det får man
– två valfria välkomstböcker (kontakta mig, enn.kokk@telia.com, och uppge namn och adress, så får du en broschyr)
– 12 nummer av Ordfront magasin
– 12 breda månadserbjudanden från bokklubben Bokfront (som inte bara erbjuder Ordfront förlags egna böcker utan också intressanta böcker från andra förlag i ämnen som samhällsdebatt, historia, skrivande, filosofi och skönlitteratur)
– rabatt på Ordfronts kurser, evenemang, resor, seminarier
– medlemskap i den politiskt och religiöst obundna föreningen Ordfront, som verkar för en bred samhällsdebatt, demokrati och människors lika värde.