Brevlådestöld och melodikrysset

Lördag morgon, och jag går som vanligt ner till brevlådan – en stor markstående – för att hämta tidningarna. Ingen brevlåda! Jag går ut på gatan och till snårskogen tvärs över gatan och letar, utan resultat.

Om en stund knackar det på dörren. En närboende dam har sett vår brevlåda – det står namn på den – på Odengatan. Birgitta tar cykelkärran och går och hämtar den, där den står på gatan utanför ett av radhusen. Den är tung. Busarna har väl inte heller orkat släpa den längre än runt hörnet in på Odengatan. Damen som tipsade oss berättade, att det hade varit mycket busliv under natten.

Birgitta går också till Konsum och köper morgontidningarna i tron att vi, i avsaknad av brevlåda, inte har fått några. Det visar sig dock, att tidningsbudet har varit hyggligt nog att gå in genom grinden och lägga våra tidningar på bastutrappan. Tack!

Själv sätter jag som vanligt på lördagsmorgnarna på radions P 4 för att lösa melodikrysset.

Dagens lättaste svar för folk i min ålder var nog Nidälven och Arne (Lamberth), han som spelade ”Oh mein Papa” på trumpet. Owe Thörnqvists ”Varm korv boogie” på norska, som gav ”låda”, var också lätt. Och inte för att jag är a londoner, men London hörde också till de enklaste uppgifterna, likaså Galenskaparna med ”Macken”. Att gamla ”34an” skulle ge ”riva” var ju heller inte svårt att lista ut.

För mig var också Öbarna lätt. De har turnerat för socialdemokraterna, Aktuellt i politiken har skrivit om dem och deras fina Taube-tolkningar finns förstås i våra skivhyllor. Eva Jarnedal i Öbarna är förresten dotter till Taubes Huldas Kari.

Svensktopps- och melodifestivalmusiken hör inte till mina starkare sidor. Men Charlotte (Nilsson) och (Tusen och) en (natt) klarade jag. Faktiskt minns jag också duon Nina (och Kim) från en melodifestivaluttagning.

Närmare till hands för mig att känna igen var då Mats Ronander, som här sjöng tillsammans med Kim Larsen, som jag gillar ännu mer. Cardigans klarade jag också.

Av dagens klassiska nummer var Brahms ”Vaggvisa”, som gav uppmaningen ”sov”, lättast. Att svaret på den andra klassiska frågan skulle bli ”tre” har nog de flesta melodikrysslösare listat ut med hjälp av hjälpbokstäverna, men vad var det för stycke? Jo, Nikolai Rimskij-Korsakovs ”Kärleken till de tre apelsinerna”.

Allsång i Almedalen

Jag har tidigare, i hemlighetsfulla ordalag, berättat om hur jag träffade min förre arbetskamrat, informationschefen på socialdemokratiska partistyrelsen Bo Krogvig samt hans nutida arbetskamrat på Springtime, Johanna Elgenius. Deras ärende var att få tips till ett partigränsöverskridande sånghäfte, avsett för en helt ny typ av arrangemang, allsång i Almedalen.

Det är klart att jag ställde upp.

Jag skrev på begäran också en text om politiska sånger, som sen – förkortad från ursprungligt A 4-format till A 5-format – placerades sist i sånghäftet.

Bo Krogvig har nu lämnat en rapport om hur det gick:

Hej!

Bra precis nu har jag varit hemma en vecka efter almedalsäventyret.

Måste berätta om det lilla äventyr som vi hade med ”Allsång i Almedalen”.

Trots våra tidiga möten i ärendet kom vi inte till grönt ljus för evenemanget förrän onsdagen för två veckor sedan. Först då ordnande det sig med lokal och allsångsledare.

Vi hade ju tänkt oss att vara vid det mest centrala ”vattenhålet” – Donners Brunn, men Bosse som driver detta ställe tyckte till slut inte att det var någon bra idé. Han hade ju folk nog ändå, som han sa. Då kom tvivlet tillbaka. Kan vi verkligen göra detta? Det måste ju bli bra. Efter lite tänkande föll våra blickar på baren Friheten, en innebar av källar- och loungekaraktär, som inte brukar vara särskilt besatt under varma sommarkvällar; folk vill ju sitta ute. Inte nog med att namnet passar, den ligger helt nära Donner plats, i källaren på Visby Hotell.

Nåväl, vår modiga och frimodiga organisatör, Tomasine, ringde Stefan på Friheten. Han tvekade, men efter övertalning sade han OK till att låta oss köra en timme från niotiden under söndagen, socialdemokraternas kväll.

Då när lokalen var klar backade vår första trubadur ur, av familjeskäl. Febrig ringde jag till Danne Karlsson, som du säkert har mött – han brukar sjunga ihop med Pekka, tror jag; den duon har sina rötter i ABF och särskilt i Sollentuna. Dom har ordnat ”Spelman i Storstad” under många år. När jag fick tag på Danne så sa han genast ja. Febern lättade och vi var på rull. Nu gällde det att fixa sånghäftena. Det ordnade Maria. Vi gjorde ett litet läckert sånghäfte med röda och gröna dekorfärger till den svarta texten.

Vi kom till Gotland på lördagen och började genast genom mun mot mun-metoden föra budskapet vidare. Fram på söndagen var vi väl ett tiotal som bar budskapet om allsång i Almedalen vidare. Så höll Persson tal, och budskapet spreds till allt vidare kretsar, utan att han nämnde det.

Några minuter i nio kom jag till Friheten. Danne var där. Han hade fått beställd sånganläggning. Men där satt oxå Mats Odell och Sigfrid Leijonhufvud, båda kd, med sina fruar. Så började folk droppa in. Danne började sjunga lite allmänna sånger i sin uppsjungning, och redan där märkte vi att detta kommer att bli nåt. Så vid kvart över började vi. Lokalen var nästan fullsatt. Det var kö och oordning i baren. Stefan hade glömt sätta in personal så det var några unga som skulle langa pilsner till den sång- och pilsnertörstande publiken.

Maria Arnholm hälsade välkommen. Så drog Danne i gång. Han valde sex sånger från varje sida. Oj, oj, oj, vad vi sjöng. Taket lyfte sig nästan. Magnus Ljungkvist gjorde en bejublad version av ”Åsså kommer det en såsse”. En liten paus. Påfyllning och lite rökande. Lokalen var fullsatt. Och varm. Så fortsatte vi. Lars Hjalmarsson var där med Lena. De krävde oavbrutet ”Folkpartimarschen”. När den väl kom hade dom gått. Den anfördes av Johanna Elgenius och Maria Arnholm – oxå den blev en trevande succés. Så fortsatte vi i häftet. Det blev lite av kamp mellan höger och vänster. Vänstern vann – vi har bättre låtar. Så avslutade Danne med att leda oss i ”Vi måste höja våra röster”. Då trodde jag taket skulle lyfta och rutorna krossas. Det var en fantastisk kväll. Och i publiken såg vi Britt Bohlin och Sten Olsson, och han sjunger ju inte såå bra, Tomas Bodström med entourage, Kristina Axén Olin, Inger Roos, landstingsråd i Stockholm, vår gamla kollega Lena Thulin och många många fler. I vår rörelse och i andras.

Under en av de sista låtarna frågade vi Stefan om vi fick köra på tisdag också. Han svarade genast ja. Så vi utlovade en repris till folkets jubel.

Nöjda, gick vi sedan till Donners Brunn och njöt en god, sen, middag.

På måndagen skrev Almedalsbloggen om att detta avgjort var det trevligaste arrangemang man kunde minnas. www.almedalsbloggen.se

Om söndagen blev en succé, blev tisdagen magisk. Ännu mer folk, samma upplägg, bättre flyt i baren. Vi delade då in vår timme i fyra delar. Del 1. Uppsjungning, med allmänt kända låtar. Del 2. sex låtar från var sida, Del 3 några andra låtar och ur häftet, del 4 tre önskelåtar ur häftet. Söndagen tog en timme och en kvart, tisdagen en och en halv. På tisdagen var det lika många kända och okända men kryddan var där en gäng ungdomar från Rättvisemärkt, anförda av Alice Bah.

Vi lovade strax att köra också nästa år.

I häftet, som jag ska skicka till dig, skrev vår VD Maria Arnholm förordet och din text blev ett mycket uppskattat efterord.

Letar du på www.springtime.nu hittar du häftet, under nyheter.

Vi fick en del vacker mediauppmärksamhet:

www.sydsvenskan.se/val2006/article170641.ece

www.aftonbladet.se/vss/val2006/story/0,2789,852885,00.html

Vill med denna uppsats ”Mitt sommarlov” tacka dig för din inspirerande insats. Utan dig hade det inte blivit så bra som det blev.

Lev väl, jag lovar att inte skicka några mackor i posten.

Hälsa Birgitta, ungar och andra hälsningsberättigade.

På sommarverandan med ett glas vin

Vännen

BoK

***

För dem som är intresserade av min längre betraktelse om kampsång, den som kortades i häftet, bifogas här originalversionen:

FRÅN KAMP TILL CAMP

En höjdarlåt, tycker min dotter och hennes vänner, är ”Lär av historien”, en KFMLr-skapelse från de röda åren, då farsan var ung. I likhet med farsan har dottern och hennes kompisar inget till övers för sjuttiotalsrevolutionärerna. Men texten är så fruktansvärt komisk, musiken, som är lånad från John Fogertys ”Proud Mary”, häftig.

Så har en låt vandrat från kamp till camp, blivit party music i stället för partimusik (r).

Många tycker säkert att ”Folkpartimarsch” är lika komisk, men i det fallet sätter valet av melodi hinder i vägen för att den skulle kunna bli lika populär som ”Lär av historien” på dotterns fester.

Annars är kampsången nästan helt en vänsterföreteelse. Jag vet, för jag har samlat på politisk musik i hela mitt vuxna liv. (Jag bortser nu från högerextremisterna; vad jag bedömer är den normala demokratiska högerhalvan i politiken.)

Jag har gett ut ett par sångböcker i genren och har gjort det för att jag gillar materialet. Visst finns det bland de gamla arbetarrörelsesångerna sångtexter, som känns antikverade, men att gå från nu till då är att slå en nödvändig brygga tillbaka till rörelsens rötter. I förordet till min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) skrev jag:

”Jag tror att sången är en emotionell faktor, som inte får vara politiskt engagerade – på allvar politiskt engagerade – människor främmande. Politik är inte teknokrati.

Arbetarrörelsens gamla sånger speglar – i all sin vulgaritet och valhänthet – en rättfärdighetslidelse, som rymmer enorma kvantiteter emotionellt sprängstoff. Det var den rättfärdighetslidelsen som bar fram arbetarrörelsen till de politiska segrarna.”

I det här urvalet sånger är ”Vi bygger landet” och ”Den röda fanan” exempel på det jag skriver om ovan.

Kampsångsgenren måste dock, som alla andra musikgenrer, förnyas, om den ska överleva. I min gamla ”Upp till kamp!” tog jag därför med en mängd (då) nya sånger, till exempel ”Kapitalismen”, ”Befria Södern”, ”Den svarta tuppen” och ”Where Have All the Flowers Gone?” (som det finns en parafras på i det här sånghäftet). Jag var också den som, med min ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) tog hem Joe Hill – gävlesonen Joel Hägglund – till Sverige igen; ”Prästen och slaven” och ”Rebellflickan” fanns alltså med i min sångbok.

Skulle jag göra en ny version av ”Upp till kamp!” i dag, skulle Evert Taubes ”Änglamark”, Stefan Sundströms ”Nån har slagit upp ett hål” och Margareta Grapes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders ”Befrielsen är nära” ha en given plats i den.

Jag tror inte att det är en tillfällighet, att ”Jösses flickor” på nytt spelas på Stadsteatern i Stockholm. Min näsa säger mig nämligen att den politiska musiken på bred front är på väg tillbaka. Rent musikaliskt är den i dag mycket annorlunda. Tänk på rapparna och till exempel Dixie Chicks. Men det finns också mycket intressant grävande i det förflutna. Ani DiFranco har gjort en Joe Hill-CD och spelat in en underbar instrumentalversion av ”Internationalen”. Bruce Springsteen lyfter i ”The Seeger Sessions” på nytt fram den gamle vänsterikonen och protestsångaren Pete Seeger (som jag sverigelanserade i min ”Upp till kamp!”).

I USA, av alla ställen, finns i dag en vital vänstertradition bland singers/songwriters. Varför skulle inte just den amerikanska trenden hitta hit?

Enn Kokk

Den som vill veta mer om politisk musik rekommenderas att gå vidare till bloggen http://enn.kokk.se. Där finns texter både om det allra senaste och om gamla godingar som ”Der Dialektische Materialismus Rock”.

Du ska få en dag i mårå

Den norske vissångaren och författaren, inte minst barnboksförfattaren Alf Prøysen (1914-1970) är en favorit också hos många svenskar. Många i de yngre generationerna är uppvuxna med hans ”Teskedsgumman” (”Teskjekjerringa”), både som julkalender i TV med Birgitta Andersson som gumman och i bokform (på Rabén & Sjögren).

I vår familj har en annan bok av Alf Prøysen spelat en lika central roll: ”Byn som glömde att det var jul” (”Bygda som glømte at det var jul”) i svensk översättning av Ulf Peder Olrog och med teckningar av Nils Stödberg (Rabén & Sjögren). Den måste läsas före julklappsutdelningen på julafton! Kerstin och hennes familj har fört traditionen vidare.

Men ännu tidigare spelade en av Prøysens visor en roll i vår familj. När jag och Birgitta bildade par i mitten av sextiotalet, följde Birgittas dotter Anna med till den nya familjen, dessutom också en EP med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna” (”Lille vackre Anna”, 1955).

Själv hade jag då ett ännu äldre förhållande till Alf Prøysen.

Jag tänker då inte bara på Nora Brockstedt och ”Tango för två” eller på Prøysens samarbete med Owe Thörnquist, ”Anders och Brita”.

1954, när jag var FiB-ombud i Juniskär – jag sålde både tidningen och FiBs folkböcker – utkom Alf Prøysens ”Trastsommar” i FiBs folkbokserie. Den var översatt från hedemarksdialekt av Karl-Hampus Dahlstedt. Visorna i den, återgivna med noter, var bearbetade av Prøysens svenska översättare och parhäst Ulf Peder Olrog – de brukade översätta och sjunga varandras visor.

”Trost i taklampa” (1950), som den hette i original, var Prøysens enda roman. Den blev en väldig succé: teater 1952, film 1955, musikal 1963. Succé med rätta – ”Trastsommar” är en underbar liten roman. Jag kommer alltid att minnas flickan som återvänder hem till landet i det hon kallar för ”blåklocksveckan”.

Prøysen förekom över huvud taget många gånger i gamla Folket i Bild. Föga förvånande, eftersom han också medverkade flitigt i FiBs norska motsvarighet, Magasin for alle (tidigare Arbeidermagasinet). Dess redaktör var Nils Johan Rud, själv författare (givetvis publicerad både i Folket i Bild och i förlagets folkbokserie) och dessutom god vän med Folket i Bilds legendariske chefredaktör Ivar Öhman (som i slutet av sitt liv blev kulturattaché i Oslo).

Redan av detta kan man dra den korrekta slutsatsen, att Alf Prøysen var en del av norsk arbetarrörelse. Han skrev för barn i norska Kooperatøren. 1951-1970, i nitton år, skrev han 838 ”Lørdagsstubber”, korta prosatexter, för Arbeiderbladet i Oslo. Hans böcker utkom på arbetarrörelseägda Tiden norsk forlag (senare sålt till Gyldendal).

Liksom Socialdemokratiet i Danmark (minns vad jag skrev om ”Svantes lykkelige dag”) har norska Arbeiderpartiet odlat en sångtradition, som inte bara omfattar traditionella kampsånger utan också visor. Och vem skulle de norska partivännerna sjunga, om inte Alf Prøysen? Många gånger har jag på Arbeiderpartiets landsmöten (kongresser) sjungit den här sången, en av Prøysens finaste:

DU SKA FÅ EN DAG I MÅRÅ

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen ”detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Den här sången finns förresten också i en svensk version från 1976, ”Du ska få en dag i morgon”, signerad Carl Anton Axelsson.

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har posthumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

På Arbeiderpartiets kongresser brukade Tiden norsk forlag, på den tiden det ännu var partiförlag, ha bokbord. Där hade jag en gång lyckan att hitta Alf Prøysens visor i fyra band.

Last chorus: Jacob Branting

Jag läser, med stort vemod, att ännu en av mina gamla vänner, Jacob Branting, har dött. Jacob var född 1930, således 76 år när han dog. Han var son till advokaten och vänstersocialdemokraten Georg Branting; Hjalmar Branting var Jacobs farfar.

Inte så att Jacob och jag har haft ett tätt umgänge genom åren. Vi har ätit en och annan lunch ihop. Sist vi träffades var på min kombinerade 65-årsmottagning och avskedsmottagning på 68an (Sveavägen 68 i Stockholm), när jag gick i pension från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen.

Men vi hade under 1960- och 1970-talen en lång skrivarrelation, där han ömsom var redaktör och jag skribent, jag ömsom var redaktör och han skribent. I den rollen gillade vi varann; jag är säker på att det var ömsesidigt.

Under min studenttid i Uppsala försörjde jag mig periodvis som frilansskribent – jag skrev kulturartiklar, recensioner och politiska debattinlägg. Arbetarbladet i Gävle gjorde under det tidiga 1960-talet försök att få prenumeranter även i det s-tidningslösa Uppsala, och jag skrev lite åt tidningens lilla uppsalaredaktion men framför allt för dess kultursida. Dess redaktör var Jacob Branting, och han gjorde en mycket läsvärd och bred kultursida, en av de bästa i landsortspressen. Jacob upptäckte mig först som debattör och uppmanade mig gång på gång att skriva debattartiklar för Arbetarbladet. Men sen såg han förtjänster också i de recensioner jag skrev, och det började komma en mängd böcker, framför allt med politiska förtecken, från redaktionen i Gävle till min studentlya i hörnet av Kungsgatan/Linnegatan för bedömning.

Samtidigt var jag redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, som utgavs under devisen ”Regeringsorgan i ständig opposition” och ibland innehöll lika mycket kultur som politik – för detta fick jag mycket beröm, inte bara i Arbetarbladet utan också i stockholmspressen.

Det var klart att Jacob Branting skulle vara med i Libertas! I nummer 1-2 1963 fanns fem dikter av Svante Foerster men också Jacob Brantings

LITEN DAGBOK VID KUSTEN

23.1

Under natten var Futa här, uggleögd och hispig. Hon tog ett gammalt grått trähus och tryckte det i spillror med tummen.

Det är lika kallt fortfarande, men hon har liksom inte tid att frysa, verkar det.

2.3

Det blir liksom inte av med det där dagboksskrivandet. Men jag kom förbi det där huset Futa tryckt ihop. Gren sa, att en dag i slutet av februari, han mindes inte så noga, hade spillrorna börjat försvinna. Han bor mittemot. På natten hade han hållit utkik, och då hade hon kommit igen. Hon samlade upp spillrorna i vänstra handen, reste sig i hela sin längd och slungade ut det i Östersjön. Rubb och stubb var borta på morgonen.

1.7

Nu far jag på semester. Fy fan vad skönt.

22.7

Jaha, det var det det.

3.9

Träffade Gren på gatan. Han sa, att Futa ställt upp ett grått hus av sten där det grå trähuset stod förut. I gatuplanet ligger en affär, som säljer kontorsmaterial.

Jacob Brantings talanger som kulturredaktör uppmärksammades av bland andra Karl Vennberg, och Branting rekryterades till Aftonbladets kulturredaktion. Jag hade redan en relation till Vennberg och hade publicerat kultur- och debattmaterial även på Aftonbladets kultursidor, men kontakterna med Aftonbladets kulturavdelning blev än mer täta, när också Jacob Branting fanns där. Till mina insatser där hör mängder av anonyma notiser i Innerspalten om radikal musik; jag har gett mina bloggläsare ett smakprov i form av det jag skrev om Helmut Qualtinger och ”Der dialektische Materialismus Rock”, men jag skrev mest om ny amerikansk musik. Jag ska försöka återpublicera mer av detta fram över.

I slutet av 1960-talet hade jag, just i Innerspalten, skrivit om att man – gärna på Prisma i samarbete med FiBs lyrikklubb – borde ge ut Joe Hill på svenska, och det stod inte länge på förrän Bertil Hökby på Prisma och Stig Carlson på Lyrikklubben via Aftonbladets kulturredaktion hade tagit reda på vem som hade lanserat den, enligt dem. utmärkta idén. De bjöd mig på lunch och erbjöd mig att bli redaktör för boken.

Rune Lindström (han med ”Himlaspelet”) hade redan översatt en rad av Joe Hills sånger, som man kunde använda. (Det fanns också Joe Hill-översättningar av Ture Nerman, men det är en annan historia, som jag ska berätta i ett annat sammanhang.) Återstod att bestämma sig för vem som skulle göra de kompletterande översättningarna – jag hade fått ihop något som föreföll bli den första riktigt kompletta Joe Hill-sångboken. Jacob Branting förstås!

Jacob Branting var inte ny heller i den här genren. För inte särskilt länge sen hade han översatt till exempel den spanska, antifascistiska sången ”Den svarta tuppen” – jag återkommer till den när jag nedan skriver om min andra sångbok, ”Upp till kamp!”.

Jacob gjorde ett lysande översättnings-, i några fall kanske snarare tolkningsarbete. När ”Joe Hills sånger” kom ut (Prisma och FiBs lyrikklubb, 1969), fick den mycket uppskattande recensioner, till exempel av Agneta Pleijel i Aftonbladet. Och den sålde!

Som exempel på Jacob Brantings förmåga att skriva bra texter väljer jag Joe Hills ”Coffee An´”, som i hans svenska version blev ”Räkna noga”:

COFFEE AN´

Amerikansk text: Joe Hill (Joel Hägglund / Joseph Hillstrom), 1912
Musik: E O Excell, 1897 (”Count Your Blessings”)

”Coffee An´” fanns med i den fjärde upplagan av ”Den lilla röda sångboken” (1912). I en senare upplaga (den 17e, cirka 1922) har den kallats ”Count Your Workers – Count Them!”. Originaltexten, ”Count Your Blessings”, är skriven av Johnson Oatman. Det starka förbund som det talas om i sången var för Joe Hill IWW, Industrial Workers of the World, en radikal fackföreningsrörelse som ville organisera arbetarna oavsett deras utbildning, yrke, ras, språk, tro eller bakgrund. Den från Gävle bördige immigranten Joel Hägglund (1879-1915), som i USA kallade sig Joseph Hillstrom, förkortat till Joe Hill, anslöt sig till IWW 1910 och blev snabbt agitator och organisatör inom rörelsen. Framför allt blev han rörelsens sångare.

An employment shark the other day I went to see,
And he said, ”Come in and buy a job from me,
Just a couple of dollars for the office fee,
But the job is steady and the fare is free.”

Chorus
Count your pennies, count them one by one,
And you´ll plainly see how you are done.
Count your pennies, take them in your hand,
Sneak into a Jap´s, and get your coffe an´.

I shipped out and worked and worked and slept in lousy banks,
And the grub it stunk as bad as forty-´leven skunks.
When I slaved a week the boss he said one day,
”You´re too tired, you are fired, go and get you pay.”

Chorus
Count your pennies…

When the clerc commenced to count. Oh, holy gee!
Road and school and poll tax and the hospital fee,
Then I fainted and I nearly lost my sense
When the clerk he said, ”You owe me fifty cents.”

Chorus
Count your pennies…

When I got back to town with blisters on my feet,
There I heard a fellow speaking on the street,
And he said, It´s the worker´s own mistake,
If they stick toghether they get all they make.”

Chorus
Count your pennies…

And he said, ”Come in and join our union grand.
Who will be a member of this fighting band?”
”Write me out a card,” says I, ”By gee!
The Industrial Workers is the dope for me.”

Chorus
Count your workers, count them one by one,
Join our union and we´ll show you how it´s done,
Stand together, workers, hand in hand.
Then we´ll never have to live on coffee an´.

Så här blev sången på svenska:

RÄKNA NOGA

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext: Joe Hill (Joel Hägglund / Josep Hillstrom), 1912
Musik: E O Excell, 1897 (”Count Your Blessings”)

En förmedlingshaj en dag jag träffa på,
och han sa: ”Följ med, ett jobb det ska du få.
Bara några dollar kostar avgiften,
resan fri och stadigt jobb det får du sen.”

Refräng
Räkna noga, räkna örena,
resten finns hos profitörerna.
Räkna noga, och gå in på ett café,
kaffe kan du klara, kanske smörgås me´.

Jag for dit och slet mig blå och sov i en barack.
Maten smaka pyton i en rödmyrstack.
Sju dar slet jag, sen sa chefen hej och tack:
”Du får sparken, stick nu med ditt pick och pack.”

Refräng
Räkna noga…

På kontoret fick jag lön för alla skift
minus väg- och brand- och sjuk- och skolavgift.
När man räknat färdigt och lagt på procent
svimma jag, för jag var skyldig femti cent.

Refräng
Räkna noga…

Jag gick hem på ben som blev allt skralare,
men i staden hörde jag en talare.
Och han sa att arbetarna handlat fel,
om de håller hop så får de ut sin del.

Refräng
Räkna noga…

Och han sa: ”Kom med, vi har ett starkt förbund!
Vilka vill bli medlemmar i denna stund?”
”Hit med medlemskortet genast”, ropa jag,
”sammanhållning är precis vad jag vill ha.”

Refräng
Räkna noga proletärerna,
vi kan ordna upp affärerna.
Slut er samman nu i obrytbara led,
mer än kaffe klarar vi när ni gått med.

Finn Zetterholm fick låna Jacob Brantings nyöversättningar av mig, redan innan sångboken kom ut. ”Räkna noga” fanns därför med på hans LP ”Joe Hill på svenska” (Intersound ISOLP 100-S, 1970), till vilken jag skrev all mapptext; skivan har senare utgivits även som CD.

Både jag och Prisma hade fått blodad tand av framgången med ”Joe Hills sånger”, och 1970 var det dags för nästa sångbok, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Även där fick just ”Räkna noga” representera Jacob Brantings nyöversättningar av Joe Hill.

Jag lät Jacob Branting översätta en sång, som också Joe Hill hade gjort en variant av (och som följaktligen fanns med i ”Joe Hills sånger”):

HALLELUJAH, I´M A BUM

Amerikansk originaltext: Harry McClintock, 1897 eller 1898
Musik: Sir Henry Rowley Bishop (ouvertyren till operan ”The Miller and His Men”), 1813

Musiken till ”Hallelujah, I´m a Bum” är ouvertyren till en opera från 1813, ”The Miller and His Men”, skriven av Sir Henry Rowley Bishop (1786-1885). Ouvertyren spreds som religiös sång och kallades då ”Revive Us Again”. Den vanligaste texten med titeln ”Hallelujah, I´m a Bum” skrevs 1897 eller 1898 av Harry McClintock, som hade ”Revive Us Again” som förlaga. McClintocks text publicerades i Industrial Union Bulletin 4 april 1908. ”Hallelujah, I´m a Bum” sjöngs 1908 på IWWs konvent och blev mycket populär bland medlemmarna, ”wobblies”. McClintock och Joe Hill kamperade ihop på Hawaii, och Hill skrev en variant av McClintocks text, som finns återgiven i ”Joe Hills sånger”, Prisma, 1969.

Oh, why don´t you work, like other men do?
How the hell can I work when there´s no work to do?

Chorus
Hallelujah, I´m a bum,
Hallelujah, bum again!
Hallelujah, give us a handout
To revive us again!

I went to a house; I knocked on the door;
The lady said, ”Scram, bum, you´ve been here before!”

Chorus
Hallelujah…

I went to a house; I asked for some bread;
The lady came out, said, ”The baker is dead.”

Chorus
Hallelujah…

Oh, I love my boss; he´s a good friend of mine;
That´s why I am starving out on the bread line.

Chorus
Hallelujah…

Oh, why don´t you save all the money you earn?
If I didn´t eat, I´d have money to burn.

Chorus
Hallelujah…

Och här kommer Jacob Brantings svenska version:

HALLELUJA, GÅ OCH DRIV

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext: Harry McClintock, 1897 eller 1898
Musik: Sir Henry Rowley Bishop (ouvertyren till operan ”The Miller and His Men”), 1813

När andra har jobb, varför jobbar ej ni?
Men hur fan får man jobb i en stängd industri?

Refräng
Halleluja, gå och driv,
halleluja, vilket liv!
Halleluja, ge mej ett bidrag,
jag är ”friställd” igen.

Jag kom till ett hus, där jag knackade dörr.
Hon som öppna sa: ”Stick, du har varit här förr!”

Refräng
Halleluja…

Jag kom till ett hus, och där bad jag om bröd.
Hon som öppna sa: ”Lessen, men bagarn är död.”

Refräng
Halleluja…

Jag älskar min chef, han är min hjärtevän,
det är därför jag går här och stämplar igen.

Refräng
Halleluja…

Och varför har du inte löningen kvar?
Om jag svälter ihjäl blir jag välbärgad karl.

Refräng
Halleluja…

Också annat i ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970) hämtades från USA:

“Oh, Freedom” vann stor spridning under 1960-talets medborgarrättsdemonstrationer i USA, men redan årtionden dess förinnan hade den för första gången använts av demonstrerande negrer i Atlanta, Georgia.

OH, FREEDOM

Amerikansk text: Negro spiritual i bearbetning av medlemmar i SNCC

Oh Freedom, Oh Freedom,
Oh Freedom over me, over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)
No segregation, no segregation,
no segregation over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)

No more weeping…

No more shooting…

No burning churches…

No more jail house…

Oh, Freedom…

No more Jim Crow…

No more Barnett…

No more Pritchett…

En fullkomligt suverän insjungning av “Oh Freedom” gjorde Pete Seeger tillsammans med den medsjungande publiken vid den berömda konserten i Carnegie Hall, New York, den 8 juni 1963. En del av konserten fanns på Pete Seegers LP “We Shall Overcome” (CBS/Columbia 62209. Hela konserten finns senare utgiven på dubbel-CDn “We Shall Overcome” (CBS/Columbia C2K 45312, 1989).

För min sångbok “Upp till kamp!” (Prisma, 1970) gjorde Jacob Branting en svensk version av “Oh Freedom”, men han valde då att helt plantera sången i svensk jord.

DENNA FRIHET

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Musik: Amerikansk traditionell melodi; negro spiritual (”Oh Freedom”)

Denna frihet
denna frihet
denna frihet
efter fem, efter fem…
det är bra för industrin
att jag står vid en maskin
tills jag stämplar ut och går hem.

Jämlikheten
jämlikheten
jämlikheten
ska vi nå, ska vi nå
när vi ligger i vår grop
är vi lika allihop
och vår arvsskatt dras av i det blå.

Broderskapet
broderskapet
broderskapet
tror vi på, tror vi på
när en varg vill kyssa lammet
och när säckväv är av sammet
och när flera har makten över få.

Denna frihet,
jämlikheten,
broderskapet
vackra ord, vackra ord.
Men vi har ett liv, ett enda,
bara vi kan få dem tända
som små eldar på människans jord.

Den ovan nämnde Pete Seeger har tillsammans med Lee Hays skrivit en sång, ”If I Had a Hammer”, som Jacob Branting för min sångbok ”Upp till kamp” gav en fullständigt suverän svensk form.

THE HAMMER SONG / IF I HAD A HAMMER

Amerikansk originaltext och musik: Lee Hays och Pete Seeger, 1950

Kring 1950 fanns det i USA en folksånggrupp, som kallade sig The Weavers. Den bestod i originaltappningen av Pete Seeger, Lee Hays, Ronnie Gilbert och Fred Hellerman; senare tillkom, som ersättare, Erik Darling, Frank Hamilton och Bernhard Krause. Gruppen blev en fantastisk succé och hade den ena fullträffen efter den andra på hitlistorna. Efter gruppens upplösning 1953 (på grund av McCarthys förföljelser) återförenades den i flera omgångar i olika konstellationer. Flera av medlemmarna har dessutom gjort stor succé som soloartister. Gruppens medlemmar skrev ofta i olika kombinationer sånger tillsammans. Det är således Pete Seeger och Lee Hays som tillsammans har skrivit ”If I Had a Hammer”, också kallad ”The Hammer Song”. Den har spelats in också av många många andra. En minnesvärd upp-popad version gjordes till exempel av Trini Lopez.

If I had a hammer, I´d hammer in the morning,
I´d hammer in the evening –
All over this land.
I´d hammer out danger, I´d hammer out a warning,
I´d hammer out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

If I had a bell, I´d ring it in the morning,
I´d ring it in the evening –
All over this land.
I´d ring out danger, I´d ring out a warning,
I´d ring out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

If I had a song, I´d sing it in the morning,
I´d sing it in the evening –
All over this land.
I´d sing out danger, I´d sing out warning,
I´d sing out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

Well, I´ve got a hammer, and I´ve got a bell,
And I´ve got a song –
All over this land.
It´s the hammer of Justice, it´s the bell of freedom,
It´s a song about love between my brothers and my sisters,
All over this land.

Med Pete Seeger finns den här låten bland annat på ”Love Songs for Friends and Foes” (Folkways FA 2453), ”Sing Out With Pete!” (Folkways FA 2455), ”Strangers and Cousins” (CBS SBPG 62528) och ”Wimoweh” (Folkways FTS 31018).

Jacob Brantings svenska version i ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970; där finns också noter till samtliga låtar) har alldeles egna kvaliteter:

SLÄGGAN

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Amerikansk originaltext och musik: Lee Hays och Pete Seeger (”If I Had a Hammer” / ”The Hammer Song”), 1950

Om det fanns en slägga
att slå med när det ljusnar,
att slå med när det skymmer
i hela vår värld,
då slog vi för fara,
vi slog för att varna,
då smidde vi kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Om det funnes klockor
att ringa när det ljusnar,
att ringa när det skymmer
i hela vår värld;
vi ringde för fara,
vi ringde att varna,
vi ringde in kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Om det funnes sånger
att sjunga när det ljusnar,
att sjunga när det skymmer
i hela vår värld,
då sjöng vi för fara,
vi sjöng för att varna,
då sjöng vi för kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Nu finns det en slägga
och klockor som ringer
och nu finns det sånger
för hela vår värld.
Det är rättvisans slägga
och frihetens klockor,
det är kärlekens sånger
till vår broder och syster
i hela vår värld.

Björn Arabh har gjort en fruktansvärt bra, gospelartad insjungning av Jacob Brantings svenska version på dubbel-LPn ”Till seger” med röster och sånger ur arbetarrörelsens 90-åriga historia 1979 (Socialdemokraterna / a disc). Det är en m y c k e t bra skiva. Tjata på partistyrelsen om att den borde återutges som CD!

”Los Gallos” är, som jag har nämnt ovan, en spansk frihetssång från francotiden, som smugglades till Sverige 1963. Lite mer fanns att läsa i min ingress till sången i ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Av den framgår också Jacob Brantings roll:

Antalet politiska fångar i Spanien är i dag mycket stort. Dessa fångar fortsätter sin kamp i fängelserna: genom brev och inlagor till fängelsedirektörer och ministrar kämpar de för sina rättigheter, för avskaffande av tortyr med mera; dikter, böcker och konstverk görs i och smugglas från fängelserna. Här är ett exempel. Jacob Brantings svenska tolkning gjordes för ett TV-program, ”En sång, ett vapen”, med Fillie Lyckow, Evabritt Strandberg och Jan-Olof Strandberg som medverkande. Programmet finns inspelat på en LP från SweDisc med samma namn (SWELP-X 39).

I ”Upp till kamp” angavs fortfarande den spanske visförfattaren som anonym, men i dag, när Spanien är demokratiskt, är det riksfritt för honom att bli nämnd vid namn:

LOS GALLOS

Spansk originaltext och musik: José Antonio Sanchez Ferlosio

Cuando canta el gallo negro
es que ya se acaba el dia.
Si cantara el gallo rojo
otro gallo cantaria.

Ay, si es que yo miento,
que el cantar que yo canto
Io borre el viento,
Ay, que desencanto
si me borrara el viento
Io que yo canto.

Se encontraron en la arena
los dos gallos frente a frente,
el gallo negro era grande
pero el rojo era valiente.

Ay, si…

Se miraron cara a cara
y atacó el negro primero,
el gallo rojo es valiente
pero el negro es traicionero.

Ay, si…

Gallo negro, gallo negro,
gallo negro, te Io advierto,
no se rinde un gallo rojo
más que cuando está ya muerto.

Ay, si…

Eftersom ”Upp till kamp!” innehöll ett avsnitt med frihetssånger, var det självklart att där ta med ”Los Gallos”, som i Jacob Brantings svenska översättning hette

DEN SVARTA TUPPEN

Svensk text: Jacob Branting, 1968
Spansk originaltext (”Los Gallos”) och musik: José Antonio Sanchez Ferlosio

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

Refräng
Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Och de möts på en arena
näbb mot näbb mitt för varandra.
Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.

Refräng
Vind…

Svarta tupp, tror du du vunnit?
Säg mej, vem slipade sporren?
Den röda tuppen har aldrig dött,
ni möts kanske i morgon.

Refräng
Vind…

Svarta tupp, tupp svart som natten,
snart blir din tid att förblöda.
Den svarta tuppen är stor
men segrar ej över den röda.

Refräng
Vind…

Utöver de här texterna har Jacob Branting också gjort svenska tolkningar av sånger, skrivna av Phil Ochs.

Jacob Branting gav förstås även ut egna diktsamlingar – tyvärr har jag inte tillgång till någon här i Öregrund; kanske ska jag därför komplettera den här artikeln senare.

Han gjorde vidare flera böcker för FiBs lyrikklubb. 1965 var han redaktör för ”Svenskt 60-tal – ung lyrik i urval” (FiBs lyrikklubb och Prisma) – bland de medverkande poeterna fanns Claes Andersson, Öyvind Fahlström, Lars Gustafsson, Leena Helka, Åke Hodell, Lars Norén, Göran Sonnevi med flera. I ”29 röster -67″ (FiBs lyrikklubb) intervjuade han, Björn Håkanson och Kjell Sundberg 29 svenska författare, bland dem Erik Beckman, Bengt Emil Johnson, Åke Hodell och Lars Gustafsson (1967).1972 gav han ut antologin ”Lucidor. Dikter” (Fibs lyrikklubbs lilla serie).

Efter en schism kring en omgörning av Aftonbladets kultursidor lämnade Jacob Branting och flera andra av kulturredaktionens medarbetare sina jobb där. Jacob Branting återkom dock i Aftonbladet, som dagsversskrivare. Hans dagsverser publicerades i många år och lär vara cirka 2 000 till antalet. Jacob Branting utgav år 1998 ett urval, ”Huller” (Ord & visor förlag). Brantings dagsverser kunde handla om de mest olika ting, och förlagsreklamen – skriven av Branting? – lyder följaktligen: ”Räkna inte med att hitta någon som helst ordning i denna bok. Den är snarast ett bidrag till det sena 1900-talets kaosforskning.”

Och så: ”En del av de mer eller mindre blida noteringarna är tidsbundna och det är meningen. Andra är tidlösa. Det är också meningen.”

Det sista gäller väl också de vistexter av Jacob Branting jag har presenterat. Jag är för egen del övertygad om att de kommer att leva länge, långt efter sin upphovsman.

Och jag är stolt över att ha bidragit till att ha publicerat dem.

Oh my Stalin Party Line

Martin Tollén i Linköping har en läsvärd blogg, som här om dagen tog upp ett ämne, som intresserar mig mycket:

Borgerlig trotskism

Almedalsbloggen har tidigare rapporterat om den politiska allsången som arrangeras under almedalsveckan. Nu meddelar Aftonbladet att en av högersångerna var ”Oh my Stalin” som sjungs till melodin i ”Oh my darling Clementine”.

Låten har funnits i Spartacus sångbok i många år. Vi tipsades av Pelle Rödin som jag tror hittat låten på en trotskistisk amerikansk internetsida. Jag har inte hittat någon uppgift om varifrån texten ursprungligen kommer; jag har alltid trott att den skrivits av någon trotskist som kritik mot Molotov-Ribbentroppakten. Är det någon annan som vet bättre?

Texten nedan kommer från Spartacus sångbok. (EK: Jag har dock tagit med olika varianter och fört in den trolige textförfattarens namn.)

IN OLD MOSCOW, IN THE KREMLIN

Text: Walter Cliff (= Walter Gourlay), 1940-1941
Musik: Percy Montrose (”Oh my darling Clementine”), 1884

In old Moscow, in the Kremlin
In the fall of ‘39
Sat a Russian and a Prussian
Drawing up the Party line

(EK: Varianten ”Setting up…” förekommer. Också varianten ”In the spring of ´39″, vilket måste vara fel, eftersom det handlar om Molotov-Ribbentrop-pakten. Det jag här kallar för variant härstammar från en bloggartikel av Edward Lucas.)

Refräng:
Oh my Stalin, Oh my Stalin
Oh my Stalin Party line
Oh I never will forsake you
‘Cause I love this life of mine

(EK: I varianten finns ett alternativ till de två sista raderma av refrängen: ”First he changed it, then rearranget it / Oh my Stalin Party Line.” I den bok av Ronald D Cohn & Dave Samuelson som ingår i 10 CD-boxen ”Songs of Political Action”, Bear Family Records, BCD 15720 JL, 1996, finns en variant, som troligen är originalet:
Oh my darling, oh my darling,
Oh my darling Party line
Oh, I never will desert you
Cause I love this life of mine)

Leon Trotsky was a Nazi
We all knew it for a fact
Pravda said it, We all read it
‘Fore the Hitler-Stalin pact

(EK: I ”Songs for Political Action” skrivs sista raden ”Before the Hitler-Stalin pact.)

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

Once a Nazi, would be a shotsy
That was then the party line
Now a Nazi’s, hotsy-totsy
Volga boatmen sail the Rhine

(EK: I den variant jag har tillgång till är första radens ”would be a shotsy” utbytta mot ”would be shot, see” – den finns också i ”Songs for Political Action”. Dessutom finns i den andra versionen en extra upprepningsrad allra sist: ”I can bend this spine of mine”.)

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

Now the Fuehrer and our leader
Stand within the Party line
All the Russians, love the Prussians
Trotsky’s laying British mines

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

I den varianttext jag har tillgång till finns en tilläggsstrof:

Party comrade, Party comrade,
What a sorry fate is thine!
Comrade Stalin does not love you
´Cause you left the Party line.

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

***

Jag stötte först på den här sången i Ronald B Cohen & Dave Samuelson: “Songs for Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953″, bok till box med 10 CD, Bear Family, BCD 15720, 1996. Jag har, utan att nämna just den sången, skrivit om den här boxen bland annat i min artikeln om den amerikanska sångvänstern och andra världskriget – se under Kulturspegeln, Musik. Där ges bakgrunden till varför sånger som ”In Old Moscow, in the Kremlin” kom till: den av kommunister dominerade amerikanska sångvänstern predikade, under trycket av Molotov-Ribbentrop-pakten och därtill manade av det amerikanska kommunistpartiet, pacifism. (Men när Hitlertyskland anföll Sovjetunionen, blev det annat ljud i skällan…)

Teorin att kommunisterna, det vill säga stalinisterna, skulle hånas av just trotskisterna för Molotov-Ribbentrop-pakten är ju ganska sannolik redan som teori. Ämnets sångliga sida har också behandlats i en artikel av R Serge Denisoft & Richard Reuss, ”The Protest Songs of the American Trotskyists”, införd i The Journal of Popular Culture nummer 2 1972.

Den aktuella sången är skriven av Walter Cliff alias Walter Gourley, medlem av Young People´s Socialist League (en del av den trotskistiska Fjärde internationalen), Staten Island, New York; den är tillkommen 1940 eller 1941.

På skiva kom den först på Joe Glazers och Bill Friedlands ”Ballads for Sectarians”, Labor Arts, cirka 1951.

Sen sjöngs den in på Joe Glazers och Abe Brumbergs skiva ”My Darling Party Line: Irreverent Songs on International Communism” (Collector Records, Silver Springs, B036 b, cirka 1968); Collector Records har också gett ut en sångbok med texterna till skivan. I just den här sången är Abe Brumberg solist.

Abe (Abraham) Brumberg är en judisk artist, som har sjungit in mycket på jiddish, men han är också känd som kremlolog.

Tom Glazer (1914-2003) är känd för både folksånger och folksångparodier, även tungvrickande barnvisor. Han finns också, tillsammans med bland andra Woody Guthrie, The Almanac Singers, Cisco Houston, Leadbelly, Pete Seeger och Josh White med på en CD, av intresse i det här sammanhanget: ”That´s Why We´re Marching: World War II and the American Folksong Movement”, Smithsonian Folkways Recordings SFW 40021, 1996.

Joe Glazer, känd bland annat för sina Joe Hill-tolkningar (finns på Smithsonian Folkways), var som artist inriktad på fackföreningssånger och startade för det ändamålet ett eget skivbolag i Silver Springs, Collector Records.

Collector Records hela arkiv – skivor, skivrättigheter, sångböcker med mera – har donerats till Smithsonian Folkways, som därmed ytterligare förstärker sitt unikt stora innehav av radikal amerikansk musik. Registrering och systematisering lär pågå.

Från Collector Records arkiv har mycket av materialet hämtats till CDn ”Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways”, Smithsonian Folkways Recordings SFW 40166, 2006, som jag tidigare har skrivit om.

Man kan således inte utesluta, att Joe Glazers & Abe Brumbergs ”My Darling Party Line” eller åtminstone ”In Old Moscow, in the Kremlin” åter kan bli tillgänglig, nu på CD från Smithsonian Folkways – ett alternativ är att skivan, som är fallet med hela Smithsonian Folkways äldre kollektion, görs tillgänglig som CD vid beställning. Mejla gärna och tjata! Ta en titt på de nämnda skivorna på Smithsonian Folkways hemsida.

En olycka kommer sällan ensam

Tidigt på torsdag morgon åkte jag med bussen in till Uppsala. Käkkirurgen på Akademiska kallade: jag skulle få två titanskruvar inopererade – en i underkäken och en i överkäken – för senare inmontering av nya tänder.

Jag är inte smärtkänslig och inte rädd för tandläkare eller läkare, men det här fordrade förstås bedövning både i över- och underkäken. Tandoperationerna gick fint, under inspektion av två som skulle lära sig, och jag gick därifrån glad i hågen och uträttade på väg till Idrottsgatan, dit jag hade ärende, diverse bank- och bokhandelsärenden.

Som alltid öppnade jag datorn och kollade e-posten. Där fanns ett meddelande från gamle vännen Jonas Sima, vars Olof Palme-film från 1973 jag nyligen nämnde i nekrologen över Carl-Adam Nycop:

”Hallå gamle gosse!

Jasså du sitter och bloggar i sommarhettan!

I Roslagens famn antar jag.

Själv är jag i Hölick – och väntar på besök av gamla filmpolarna Leif Furhammar och Nils Petter Sundgren med fruar. Inger förbereder ugnstekt sik med rosévin! Men först ska jag se till att sällskapet doppar sig i det 18-gradiga (sic!) havet.

När kommer du och Birgitta här förbi? Alltid välkomna är ni.

Förnämlig blogg, mycket jobb. Hur orkar du?

Läste nu en massa bra saker, välformulerat, välinformerat, och jag får också vara med på ett hörn…

Man tackar.

Bästa hälsningar

Jonas

PS,

Har du noterat att jag står på 29e plats på s-listan till riksdagen i Sthlm?

Behöver bara 16 000 kryssningar.

Tjo flöjt med den riksdagsplatsen.

Fast ändå. Raskt marscherat i s-karriären på ett par år!!”

***

Jag är ju skriven i Uppsala, så jag kan tyvärr inte rösta på Jonas. Men min blogg har många läsare, även i Stockholm…

Ett eventuellt besök uppåt Hälsingland (i så fall med fortsättning till Sundsvall och Juniskär) finns, av andra skäl, bland det jag och Birgitta har diskuterat. Men i så fall måste frågan om chaufför lösas – vi är ju både bil- och körkortslösa.

***

På bussen från Uppsala till Öregrund började de första efterverkningarna av käkoperationerna ge sig till känna. När bedövningen gradvis släppte, blev jag allt mer dåsig – sov större delen av vägen.

På kvällen var det bara att konstatera, att jag var utslagen.

Nästa morgon vaknade jag och kände, redan innan jag tittade i spegeln, att jag var svullen i ansiktet. Groteskt uppsvullen, visade det sig, i nedre delen av vänstra kinden och i övre delen av högra kinden. Knappast förmögen att visa mig ute bland människor, och om jag gjorde det ändå med risk att ständigt bli hejdad av folk, som skulle undra, vad jag hade råkat ut för, också det besvärligt, eftersom svullnaden gjorde, att jag pratade sluddrigt.

Jag kollade i det papper jag hade fått på Akademiska: Jo, svullnad är en vanlig bieffekt de närmaste dagarna efter en sådan här operation. Råd: ligg stilla med huvudet högt.

Birgitta ställde upp på ett föredömligt sätt: gjorde inte bara gräsklippningen (det var hennes tur) utan också det som återstod av städningen inomhus. Vi har den senaste veckan gjort årets storstädning av sommarhuset: putsat alla fönster, städat igenom alla skåp och så vidare.

Birgitta skickade med anledning därav följande mejl till barnen:

”Hej!

Denna vecka ägnar pappa och jag åt storstädning. Vi har inte hunnit förut, men nu är vi snart klara. Det kommer att vara jättefint innan veckan är slut.

I dag städade jag bland annat TV-rummet. Bakom sängen hittade jag, förutom smuts, en termometer, en blyertspenna och en mycket dammig svart socka. Den håller just nu på att tvättas. Den kommer att finnas för avhämtning, om någon kan påminna sig ha letat förgäves efter en socka. Pennan kanske tillhör något barn. Men termometern är vår.

I morgon ska jag gå båtvakt. På torsdag ska pappa – Enn gå igenom en tandoperation på Akademiska. Han kommer hem samma dag och ska förhoppningsvis vara i form till dess att Matti och Karin kommer. Vi får ta hand om honom.

Välkomna – här är sanslöst vackert!

Mamma

Från sonen, Matti, kom följande svar:

”Sockan är inte min, men jag tror att det kan vara jag som har glömt dammet bakom sängen. Jag har letat efter det.”

***

När jag kom tillbaka till Öregrund i mitt eländiga tillstånd, uppenbarades nästa olycka: datorn hade låst sig och gick inte, trots total urkoppling och försök till omstart, att ansluta till nätet. Totalt avskurna från mejl, Google, Tradera, blogg!

Matti, som på lördag kväll tillsammans med sin Karin börjar semestern här hos oss i Öregrund, har lovat hjälpa oss att få i gång fanskapet igen.

Om det här, som jag lördag eftermiddag skriver som ett Word-dokument, dyker upp på bloggen, är det ett säkert tecken på att han har lyckats.

***

Själv är jag fortfarande inte riktigt i form. Lördagen har fortsatt i seghetens och svullenhetens tecken. Och det har ju inte blivit lättare att klara sviterna av operationerna i den värsta värmebölja, som har drabbat både Öregrund och Sverige i sommar.

Men melodikrysset klarade jag, fast jag inte kunde ta hjälp av Google:

Populärmusikfrågorna, som jag ofta tycker är svåra, var i dag enkla: Nanne (Grönwall – jag såg och hörde henne förresten live på den socialdemokratiska kongressen i Malmö) och Anna (Book) samt Abba (sången till Görel). Iron Maiden klarade jag också lätt, likaså Henry Mancinis ”elefant” (fast det var ju mera från min tid). Och skulle jag inte känns igen Orsa (spelmän) i deras samarbete med BAO?

Då hade jag svårare med den yngste artisten, han som sjöng ”Money for Nothing”. Men ledbokstäverna ledde mig till ”David”. (Här skulle jag ha behövt efterkolla på Google. Kommentar efteråt: några av mina läsare/kommentatorer påpekar, att det ska vara Darin.)

Att Jan (Malmsjö) ingick i paret som besjöng sommaren var inte så svårt att höra. Däremot hade jag till att börja med svårare att identifiera parhästen (Lasse) Berghagen med hjälp av rösten.

Två andra somriga nummer var då mycket lättare: Blommornas (vals) och Den (blomstertid nu kommer).

Likaså tyckte jag det var lätt att hitta orden ur Zarah Leanders signaturmelodi ”(Vill ni) se en (stjärna)”.

Veckans filminslag, ET, var inte heller så svårt.

Det sista ordet, betecknat som svårt även av programledaren Anders Eldeman, fick jag själv fundera en stund på, även om jag kände igen den melodi som spelades. Det var (Cavaleria) Rusticana!

Sofia Karlsson och Dan Andersson

I kväll medverkade Sofia Karlsson i Allsång på Skansen. Hon är en ung favorit. Dan Andesson, vars ”Jag väntar…” hon sjöng, är en ädre favorit.

JAG VÄNTAR…

Text: Dan Andersson
Musik: Gunnar Turesson

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunger och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

(Ur ”Kolvaktarens visor”, 1915)

Text och noter finns i ”Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971).

Sofia Karlsson slog igenom med dunder och brak, när hon gav ut CDn ”Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” (Amigo 756). Skivan var ett tag totalt slut i skivaffärerna i Stockholm.

Dunder och brak är nog alldeles fel ordval, om man ska karaktärisera sången och musiken på den här skivan. De är skönt svenskt folkmusikaliska, har genom inslaget av bouzouki och en del andra instrument inslag av world music och även irländsk folkmusik. Åtminstone en stor svensk föregångare, Thorstein Bergman, medverkar också med lite sång.

Låtarna är, förutom ”Jag väntar…”, ”Vaggvisa”, ”Jag har drömt…”, ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Julvisa i Finnmarken”, ”Vaknatt”, ”Du liv…”, ”Till min syster”, ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Mot ljuset” och ”Minnet”. Några av de mest kända Dan Andersson-tolkningarna således – men också mindre känt material. Skaffa och lyssna!

När jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” på Prisma – Dan Andersson-boken ingår i samma serie av originalsångböcker i pocket – var det självklart för mig att ta med en sång också av Dan Andersson. Jag valde ”Helgdagskväll i timmerkojan” (som även den nu finns med på Sofia Karlssons CD). I sångingressen skrev jag så här:

”Dan Anderssons visa är mer en bild av svenskt arbetsliv än en `kampsång´ av det slag som de flesta sångerna i den här antologin är. Men ingen antologi med anspråk på att ge åtminstone någon inblick i svensk arbetarrörelses sångtradition kan undvara Dan Andersson (1888-1920). Otaliga är de möten där Dan Andersson har sjungits eller reciterats. ”Helgdagskväll i timmerkojan” publicerades första gången i ”Kolvaktarens visor”, 1915. Musiken skrev Sven Scholander på tåget 3.2 1923.”

HELGDAGSKVÄLL I TIMMERKOJAN

Text: Dan Andersson, 1915
Musik: Sven Scholander, 1923

Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer, ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!

Sjung, Björnbergs-Jon, ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals
för spökblåa, månlysta snår!

Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind,
här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind.

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din vackra fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol.

Och Jon, där du sitter vid grytan din,
en baron i din mollskinnsskrud,
se, fast åren ha garvat ditt sega skinn,
i ditt sot är du ung som en gud!

Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingar väl –
kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl!

Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.

Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör
och snarka och vända oss manligt och tungt,
medan elden falnar och dör.

Även den här sången finns naturligtvis med text och noter i Gösta Åbergs (red) ”Dan Anderssons vackraste visor”. Där finns, för att ta sångerna på Sofia Karlssons CD, också ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Julvisa i Finnmarken”, ”Vaknatt” och ”Till min syster”.

Dan Andersson är alltså, som jag skrev 1970, djupt förankrad i den svenska arbetarrörelsens sång- och diktläsningstradition. Också Sofia Karlsson har det här med sig, allt sedan barndomen. Hennes far är Leif Karlsson, som har jobbat tillsammans med mig på socialdemokratiska partistyrelsen, som sen följde med Sten Andersson till departementsvärlden och som nu är drivande kraft i PRO; han är dessutom valberedare i Helga Henschens Vänner. I hemmet spelades mycket Dan Andersson, bland annat med Thorstein Bergman. Jag såg Leif tillsammans med Sofias mor, Anne-Marie Wohlin, i TV-utsändningen från Skansen. (De har förresten också varit och hälsat på oss här i Öregrund. Vår ölöppnare, en fin krumelur i svart gjutjärn, formgiven på ett av de uppländska bruken, minner dagligen om deras besök här.)

Den som är intresserad av att läsa fler av Dan Anderssons dikter, många av dem alltså tonsatta av olika kompositörer, några även av Dan Andersson själv, kan gärna låna eller på antikvariat skaffa Dan Andersson: ”Ballader och spelmansvisor” i urval och med förord av Nils Ferlin och utsökt illustrerad av Mats Nilsson (FiBs lyrikklubb, 1054).

Ett större urval finns i ”Visor och ballader” (Tidens förlag, 1971) med teckningar av Einar Forseth. Där finns ”Kolvaktarens visor”, några saker ur ”Det kallas vidskepelse”, ”Svarta ballader”, ett antal efterlämnade dikter och så några Baudelaire-översättningar.

Livet är inte det värsta man har

I lördags hade vi Anna-Karin Hammar och hennes hustru Ninna Edgardh Beckman på middag; de har ett sommarhus ett stenkast från vårt här i Öregrund.

Vi har varit hembjudna till dem ett par gånger, och nu var det vår tur att bjuda hem dem för första gången. Vi besiktigar huset och promenerar genom trädgården med dess olika rum. Före middagen sitter vi länge vid trädgårdsbordet: dricker vitt sydafrikanskt vin, äter rostade brödstycken med ungersk paprika och vitlök och pratar.

När vi är på väg in till middagen – Birgitta har lagat fläskfilé med örter ur den egna trädgården – utbrister Anna-Karin:

– Vilken underbar kväll!

Och jag replikerar med ett danskt citat: ”Livet är inte det värsta man har.”

Anna-Karin skrattar.

Citatet kommer från Benny Andersen, född 1929.

Sången har jag lärt mig (och lärt mig att älska) på en rad socialdemokratiska partikongresser i Danmark:

SVANTES LYKKELIGE DAG

Av Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

Vi avslutar kvällen på glasverandan, ett inglasat skepp ut i trädgårdens grönska. Dörren står vidöppen ut mot den varma kvällen. På bordet de första jordgubbarna från vår egen trädgård. I skivspelaren Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”.

Och så låter vi samtalet handla om det som tankarna och associationerna för oss till.

Anna-Karin och Ninna vet att vi inte är troende; Anna-Karin frågade mig vid vårt första möte, och jag sa, att jag är ateist.

Men vi har många andra förbindelselänkar, intellektuella och politiska, som gör umgänge och samtal meningsfullt.

Melodikrysset. Det är lördag!

Lördag morgon, och jag sitter vid frukostbordet rustad med Aftonbladets TV-bilaga och en penna: det är dags för melodikrysset.

Som vanligt har jag det svårast med sånt som många andra säkert tycker är lätt. ”Du och jag mot världen” med Fredrik Kempe och Sanna Nielsen är inte precis det slags musik jag lyssnar på, inte heller Alcazar och Cecilia Vennersten.

Sylvia Vrethammars ”Viva España” kan man däremot inte, om man är i min ålder, ha undgått att höra. (Jag minns förresten, att Åke Cato en gång i världen döpte henne till Vresiga Sylthammar.) Och alla i min ålder har förstås också hört Ernie Englund spela ”Gotländsk sommarnatt”, som här gav ordet ”rauk”. Lätt som en plätt var även ”Man ska ha husvagn” – ”husvagnar” i pluralis skulle det stå.

Veckans Evert Taube var ”Min älskling du är som en ros”. Till klassikerna får man väl också föra ”Fia Jansson” och ”Vart ska du gå min lilla flicka?”. (Var det inte Povel Ramel som i en av sina musikaliska sketcher försåg frågan ”Får jag följa med? Får jag följa med?” med svaret ”Ja, om du betalar”?)

Också Helen Sjöholm och BAO framförde en klassiker, Jules Sylvains ”Aj-aj-aj-aj vilken röd liten ros”.

En modern klassiker som spelades var ”Jag ger dig min morgon” av Fred Åkerström. Originalet skrevs av den amerikanske sångaren Tom Paxton, som jag har det mesta av på LP och CD. Jag har alla Freds skivor också, så klart. Fred medverkade 1970 tillsammans med Finn Zetterholm i lanseringen av min sångbok ”Upp till kamp!” i en fullsatt kongresshall i Stockholms Folkets hus. Frid över hans minne!

Ledmotiv ur filmer har jag oftast svårt att klara, men efter lite funderande kom jag på att det som spelades här var hämtat ur ”Sagan om ringen”.

Inte heller var det alldeles lätt att erinra sig namnet på den serie TV-program, där Gunwer Bergkvist, Lars Ekborg, Åke Grönberg och Margareta Krook medverkade. Men sen dök det upp i bakhuvudet: ”Estrad”. Det sändes under sent 1960-tal, tror jag.

***

Allt det övriga gräddvita, som jag ser genom mitt köksfönster, har nu fått sällskap av Astilbe. Om jag skulle gå ut och sniffa på de här blomvipporna?

Fast inte för nära. Det klänger fullt av humlor på dem.

”This Machine Kills Fascists”

Om Woody Guthrie (1912-1967) har jag tidigare skrivit här på bloggen – se Kulturspegeln, Musik, om hans ”This Land Is Your Land” respektive om den amerikanska sångvänstern och andra världskriget.

Givetvis finns ”This Land Is Your Land”, Guthries mest kända sång, med på 3 CD-boxen ”This Machine Kills Fascists” (Snapper Music, SBOX 009, 2005).

”This Machine Kills Fascists” var den text Guthrie hade på sin Gibson-gitarr. Fascisterna nämns i det här urvalet uttryckligen i ”Jarama Valley”, som handlar om den amerikanska Lincoln-brigaden, som slogs mot Franco på den republikanska sidan i spanska inbördeskriget.

Jag nämnde ovan min text om den amerikanska sångvänstern under andra världskriget. Den var, i kommunistpartiets efterföljd, i början av kriget pacifistisk, men efter Hitlertysklands anfall på Sovjetunionen ändrade den uppfattning med besked. I den här CD-kollektionen representeras den nyvunna USA-patriotiska och starkt antinazistiska hållningen av ”Sally Don´t You Grieve” och ”Ship In the Sky”.

Under andra världskriget tjänstgjorde Guthrie själv i den amerikanska handelsflottan tillsammans med vännen och sångaren Cisco Houston. De flesta sångerna i det här urvalet (och över huvud taget) gör Guthrie solo, men många låtar gör han i par med Houston; ibland bildar de trio tillsammans med den svarte bluesmunspelaren Sonny Terry. I enstaka fall förekommer samarbete med medlemmar ur The Almanac Singers (som Guthrie också tillhörde): Bess Lomax och Pete Seeger. Om Seeger och The Almanac Singers finns mer att läsa i artikeln om den amerikanska sångvänstern, om Seeger också i recensionen av Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”.

Woody Guthrie är alltså en av förgrundsfigurerna i den amerikanska sångvänstern. Åtminstone tre av de längre sångcykler han skrev – sånger med ett gemensamt tema – har vänsterpolitiska förtecken.

I artikeln om ”This Land Is Your Land” har jag skrivit om hans Dust Bowl Ballads, som är en blandning av egna upplevelser från hemstaten Oklahoma och inspiration från John Steinbecks ”Vredens druvor”. Den här samlingen innehåller ”Dust Pneumonia Blues”, ”Going Down the Road Feeling Bad”, ”Dusty Old Dust”, ”Dust Bowl Blues”, ”Dust Can´t Kill Me”, ”Do-Re-Me” och ”Tom Joad”, den senare med figurer lånade från Steinbecks roman.

Från The Almanac Singers-perioden, då Guthrie (åtminstone periodvis) ingick i en uttalat politisk sånggrupp, finns ”Reuben James”, ”1913 Massacre” och så de redan nämnda beredskapssångerna.

Märkligt nog finns ingen sång med från en mycket poltisk sångcykel, den av Folkways på en LP utgivna ”Ballads of Sacco and Vanzetti” – Ed Cray, som har skrivit mapptext för urvalet gillar dem uppenbart inte.

Däremot har han, helt berättigat, med ett urval sånger, som Guthrie på beställning skrev åt Bonneville Power Administration för en film om dammbyggena i Columbia River: ”Talking Columbia”, ”Hard Travelin´”, Grand Coulee Dam” och ”Pastures of Plenty”. Det här är, liksom ”This Land Is Your Land”, hyllningar till det arbetande Amerika.

Det går förstås att hitta fler linjer i Guthries sångval. Som så många andra amerikanska sångare har han en kärlek till rövarballader, ofta på Robin Hood-tema, som ”Jesse James” och ”Pretty Boy Floyd”.

Någon vän av att hänga bovarna var han inte. ”Slipknot” är en makabert effektiv sång mot dödsstraff.

Och vid sidan av sådant finns exempel på de mycket rara och roliga sånger han skrev för sina barn (”Car Song”).

Guthrie hann, trots att han dog tidigt, skriva inte mindre än 1 400 sångtexter, de flesta av dem dock inte tonsatta eller, veterligen, skrivna till en specifik förefintlig melodi.

De som det finns melodi till är ungefär 400. De här sångerna är långt ifrån alltid tonsatta av Guthrie själv. Han ä r själv en god sångmakare, men han sjunger också andras sånger och han gör också lika ofta medvetna och, troligen, omedvetna lån, när han snickrar ihop sina melodier. Allt i god folkmusikanda.

”Old Paint”, ”Gipsy Davy”, ”Buffalo Skinners” och ”John Hardy” med flera är traditionella sånger. Leadbelly (Huddie Ledbetter), som också hörde hemma i de radikala sångkretsarna, har stått för det mesta av Guthries versioner av ”Jesse James” och ”Stewball”; dessutom har Guthrie lånat refrängen i Leadbellys ”Goodnight Irene” dels till ”Roll On, Columbia, Roll On”, dels till ”So Long”.

So what! Guthrie gjorde ju goda egna versioner av de här låtarna.

Och dessutom skrev han ju egna texter och egen musik, som har förts vidare av och inspirerat generationer av artister allt ifrån Pete Seeger över Bob Dylan till Billy Bragg och – Dolly Parton.