Melodikrysset nr 51

Egentligen hade jag inte tid att göra dagens melodikryss – jag har fortfarande för mycket kvar att ordna inför i morgon, julafton. Men min hustru vet, vad den här timmen framför radion i köket betyder för mig, så hon gjorde sitt allra bästa för att inte störa mig, när hon gjorde i ordning julskinkan och satte den i ungnen.

Egentligen var det bara en fråga som beredde mig svårighet, vågrätt 1. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att det skulle bli snögubbe. Fast fortfarande har jag inte kommit på vilken melodi det var.

Ibland gör Eldeman för övrigt enkla saker svåra, ofta genom att spela låtarna i arrangemang, som förvillar. Sålunda tog det mig i dag en stund att komma på att det han spelade var ringleken ”Vi äro musikanter”.

Annars började det enkelt. Jussi Björling sjöng ”Adams julsång” (”O helga natt”).

Av artistfrågorna i övrigt hade jag svårast att komma på Smokie med ”Marys Boychild” och George Michael med ”Last Christmas”. I övrigt beredde artistfrågorna och titlarna mig inga större svårigheter: Bing Crosby sjöng ”I´m Dreamin´ of a White Christmans”, som på svenska heter ”Jag drömmer om en jul hemma”. Tommy Körberg sjöng ”Fri som fågeln” tillsammans med Sissel Kjyrkjebö. Elvis Presley sjöng ”Silent Night”, och Bosse (Bo) Parnevik stod för härmandet.

Det var alltså julmelodier för hela slanten i dag, utöver de redan nämnda även ”Gläns över sjö och strand”, ”Jul, jul, strålande jul” och refrängen ”Granen står så grön och grann i stugan”. ”Jag såg tomten kyssa mamma” gav jultomte.

Och så spelades förstås en låt ur ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”.

Det är ett oumbärligt inslag också i mitt julfirande.

Och en hjärtans god jul önskar jag er alla, melodikrysslösare så väl som övriga bloggläsare.

***

Har du via Google hamnat här i din jakt på något svar i senaste melodikrysset, kan du i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan – därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Mare Kandre och The Global Infantilists

Mare Kandre (1962-2005) är en alltför tidigt – för egen hand, har jag förstått – bortgången författarinna. Hon skrev på svenska, en lysande svenska, men hade av namnet att döma en helestnisk familjebakgrund.

Efter sin död har hon rönt än mer uppmärksamhet, nu senast i ett temanummer av tidskriften 00-tal.

Mare Kandre slog igenom redan med debutboken, ”I ett annat land” (Bonniers, 1984). Jag har läst henne mycket men inte recenserat böckerna, eftersom de kom ut efter min redaktörs- och recensentperiod.

Böckerna utöver debutboken (samtliga utgivna på Bonniers) är:
”Bebådelsen” (1986)
”Bübins unge” (1987)
”Det brinnande trädet” (1988)
”Aliide, Aliide” (1991)
”Deliria” (1992)
”Djävulen och Gud” (1993)
”Quinnan och Dr Dreuf” (1994)
”Bestiarium” (2001)
”Xavier” (2002)

Ett stilsäkrare författarskap får man leta efter!

Själv kom jag först i kontakt med Mare Kandres skapande inte genom någon bok utan genom MPn ”The Global Infantilists”, som kom 1982.

The Global Infantilists var Mare Kandre, sång och piano, Olle Schedin, piano och synth, Sven Ohlman, bas, och Mats Wigerdal, trummor.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1982 (18 november) skrev jag följande:

En närmast reservationslös entusiasm känner jag inför The Global Infantilists´ debut-MP ”The Global Infantilists” (MNW 7 M). Vilken fantastisk sångerska (dessutom pianist) är inte Mare Kandre! Lyssna till exempel på hennes ljuvligt vackra röst i Jim Morrisons ”Chrystal Ship”. (In med henne i skivstudion igen, MNW. Hon kommer att göra vad som helst – jazz, rock, blues – bra som själva fan.) Musiken i övrigt är gruppens egen. Jag faller även för den – äntligen något riktigt begåvat i nya vågens efterföljd. Den kan mycket väl karaktäriseras som ”monotont melodiös” som det står i MNWs pressmeddelande, och jag håller också med om att ”de avsiktliga dissonanser som uppstår förstärker skönhetsintrycket”.

På omslaget till skivan finns en målning av Mare Kandre.

Sång, musik, bildkonst och prosa – hon var alltså rikligt begåvad på en rad konstnärliga områden. Varför ville hon dö så ung?

På konsert i Blå hallen

I kväll var Birgitta och jag bjudna på festkonsert i Blå hallen i Stockholms stadshus. Inbjudare var norske ambassadören Odd L Fosseidbråten.

Norska ambassaden anordnar en sådan här konsertkväll varje år strax före jul; vi har varit med tidigare.

Nytt för i år var utdelandet av det 2005, till 100-årsminnet av unionsupplösningen instiftade Prins Eugens kulturpris. En norsk och en svensk konstnär eller artist får 50.000 svenska kronor vardera.

Priset gick till dels den unge svenske cellisten Andreas Brantelid, som ni kanske minns från nobelfesten, dels till den unga norska trumpetaren Tine Thing Helseth.

Brantelid spelade ett par satser ur Cellosonat i A-dur av César Franck och Helseth ”Legende” av Georges Enescu samt ett par satser ur Trumpetkonsert i Ess-dur av Johann G B Neruda; Helseth spelade på ett par olika stämda trumpeter, den ena delvis även med sordin.

Roligt att unga musikbegåvningar belönas. Roligt att få höra dem live också.

Båda solisterna ackompanjerades på flygel av Peter Friis Johansson.

Andra delen av konserten stod ett svensk-norsk samarbetspar för, Lill Lindfors, sång, och Ketil Bjørnstad, flygel.

Lill Lindfors känner ni alla till. Bjørnstad stod för ett kraftfullt pianospel, särskilt i ett solonummer, som uppskattades av mig men inte av min hustru. De här båda har samarbetat länge, visade det sig. Lill sjunger och Ketil spelar och, inte minst, komponerar. I det här fallet hade han bland annat tonsatt dikter av Edith Södergran.

En av de dikter Bjørnstad har tonsatt och som Lill Lindfors sjöng var Södergrans kanske mest kända och citerade dikt, ”Dagen svalnar”, den som slutar:

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

Programmet började och slutade med Katarina kyrkas barnkör och aningen äldre ”cathrinor”. De startade med Georg Riedels ”Änglarna från himlens sal” och slutade med att backa upp den unisona sången – publiken deltog, dock inte jag – i psalmen ”Härlig är jorden” eller ”Deilig er jorden” som den heter på norsk. Publiken var blandad, så båda språken blandades.

***

Vi hade reserverade platser på första raden. Till vänster om mig satt två gamla laboremuskompisar, Anna-Greta Leijon och Karin Rudebeck, med vilka jag förstås utbytte information om vad som hade hänt sen sist vi träffades. Till höger om Birgitta satt Ingrid Dahlberg – jag hörde att damerna hjälptes åt att skälla på saker i politiken som båda ogillade. Också andra kulturvänner var där, till exempel Christina Mattsson.

Och så hade kronprinsessan Victoria bjudits dit för att dela ut Prins Eugens kulturpris.

Matti och Mack på Café 19

På lördag kväll var jag och Birgitta på Café 19 på Svartbäcksgatan här i Uppsala. Det är ett ganska speciellt ställe: Det var här Katalin låg förr i världen. Musiken sitter så att säga i väggarna.

Det som förde oss dit var att sonen, Matti Dahl, spelade där tillsammans med sitt band Mack. Jag kan uppriktigt säga, att jag var imponerad – men någon recension i vedertagen mening kan jag, med den nära relation jag har till honom, naturligtvis inte skriva. Jag kan inte ens titlarna på alla låtarna som han har skrivit. Låt mig bara säga, att i första avdelningen ”arga låten” och den latinoinfluerade låten med frasen ”hold me tight” gjorde intryck på mig. I andra avdelningen var det fullt ös. Bandet blev också inropat igen men kunde tyvärr bara upprepa en låt från första avdelningen – basisten har endast spelat med bandet i två månader och har helt enkelt inte hunnit lära sig fler av Mattis låtar.

Matti tog gitarrlektioner och började spela mycket tidigt. Han har jobbat hårt med att få till den där kombinationen av känsla och teknisk färdighet, som skickliga musiker måste ha. Jag minns fortfarande, hur han tränade in låtar efter till exempel den virtuose Happy Traum (från en av mina LP, ”American Stranger”). Sen blev bland andra Eric Clapton husgud – i det fallet är det Matti som har lärt farsan mer. Mig har han också glatt med att på en jämn födelsedag spela blues och annan musik jag gillar. Ett roligt minne är när han med sin dåvarande flickvän var med föräldrarna och syskonen med familjer i New York och på Jamaica: han använde en god del av sin inte alltför stinna reskassa till att åka till Martin Guitars i New York och köpa en fin akustisk gitarr. Men han spelar på alla möjliga slags gitarrer, har periodvis ägt ett drygt tiotal.

Han har haft egna band sen mycket lång tid tillbaka, långt före bildandet av Mack; Oak vill jag minnas att ett band hette. Men han har hela tiden spelat även i andra konstellationer – finns också på CD med le fox, med Grassdancer och snart med Gabriel Munck. I höstas spelade han i Gabriel Muncks band som förband under en turné med Mando Diao.

Som den realistiske unge man han är, hyser Matti inga illusioner om att kunna försörja sig på den musik han skapar och spelar. Inte så att psykologutbildningen – han arbetar som psykolog – skulle vara något andrahandsval, något bara för försörjningen, men han utvidgar sin vardagssfär genom att också odla sin konstnärliga ådra.

***

Café 19 är praktiskt taget fullsatt under spelningen. Flertalet i publiken är förstås åtskilligt yngre än vad jag och Birgitta är.

Efter konserten börjar några, som sitter vid samma långbord som vi, prata med oss. De känner Matti och känner förstås också igen hans mamma.

De vill prata politik.

Inget tvivel om att hjärtat slår till vänster hos dem.

Och utan att gå in på några detaljer i något som ändå är ett privat samtal: det de säger indikerar tydligt, att Göran Persson inte var deras favorit; tvärt om hade de närmast blivit chockerade av att han, tillfrågad därom, inte var beredd att kalla sig socialist.

Och plötsligt inser jag det som de senaste opinionsmätningarna (med starkt ökande siffror för socialdemokraterna) bland mycket annat indikerar, nämligen att somliga helt enkelt aktivt ville rösta bort Göran Persson och den närmaste kretsen kring honom.

Det här intrycket förstärks ytterligare, när våra bordsgrannar noggrannt förhör oss om vem eller vilka vi kan tänka oss som partiledare – samt inte minst om vad för slags åsikter dessa personer har.

Melodikrysset nr 50

Lite mer livligt än vanligt runt omkring mig var det, när jag skulle lösa dagens melodikryss: Vid tiotiden anlände Bo med Viggo och Klara. Birgitta hade lovat baka pepparkakor med barnbarnen. Det gjorde hon också, men naturligtvis tittade ungarna då och då in också hos morfar, som satt och löste melodikrysset inne i sitt arbetsrum.

De här störningarna från de små älsklingarnas sida kompenserades dock av att Bo, som stannade en stund, utan minsta tvekan levererade svar på några frågor, som jag inte skulle ha klarat utan att googla.

En var den colombianska sångerskan och UNICEF-ambassadören Shakira, hon som sjöng ”Via especial”.

Inte heller kände jag igen dansbandslåten – hette den ”Vet inte vad som har hänt” på svenska? Långt mindre hade jag någon aning om vad den hette i original. Men Bo kom rappt med svaret: ”Love Is In the Air”.

Den sista frågan, som jag inte skulle ha klarat utan hans hjälp, var den om sångerskan från La Cream. Tess heter hon.

På gränsen till vad jag klarar – men här knäckte jag svaren själv – ligger Antique (Helena Paparizou och Nikos Panagiotidis), som tävlade för Grekland i Eurovision Song Contest med ”I Would Die For You”.

Jag fick ta Google till hjälp för att hitta Daniel Lindström med ”Någon slags verklighet”. För övrigt kan det aldrig någonsin, i något som helst sammanhang, heta ”någon slags”. Det heter ”något slags”, eftersom det heter ”ett slag”, inte ”en slag”.

Resten – och det gäller till och med filmmusiken och TV-signaturen – klarade jag lätt.

Filmen var Lasse Åbergs ”Sällskapsresan”, som jag har sett.

TV-signaturen kunde knappast höra till något annat än ”Tre kronor” – som jag aldrig någonsin har sett.

Dagens barnvisa var ”Imse vimse spindel”.

Musikalfrågorna var ovanligt lätta. Dels spelades ”Guldet blev till sand” ur Benny Anderssons och Björn Ulvaeus ”Kristina från Duvemåla”. Dels spelades musik ur Irving Berlins ”Annie Get Your Gun”.

En annan klassiker, ”Smoke Gets In Your Eyes”, gav den svenska singularen öga.

Sist den roligaste frågan. The Mills Brothers sjöng ”Darling Nellie Grey”, som är ett av många bevis på att Evert Taube inte alltid komponerade ”sina” sånger själv. I Taubes version heter låten hur som helst ”Min älskling i Peru”. Och huvudstaden i Peru – svaret på frågan – heter Lima.

Nu ska jag återgå till att leka med barnbarnen. Klockan fem kommer Bo hit för att äta middag med oss och barnen, och sen tar han med ungarna hem.

Sen går jag och Birgitta på Café 19 på Svartbäcksgatan här i Uppsala. Där spelar i kväll sonen, Matti Dahl, med band.

***

Söker du något svar till senaste melodikrysset och har hamnat här med hjälp av Google, kan du pröva med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

ODs Caprice 2006

Som alla som läser den här bloggen vet, är jag och min hustru hängivna musikvänner; Birgitta har bland annat varit ordförande för Sveriges körförbund, landets näst efter idrotten största folkrörelse.

Här i Uppsala har vi några av Sveriges yppersta körer. En av dem är manskören Orphei Drängar, OD.

I lördags kväll var vi på deras Caprice i en knökfull universitetsaula. En Caprice bjuder på överraskningar; programinslagen, allra minst gästartisterna, är inte kända i förväg – man får heller inget program.

Den här Capricen var jätterolig från början (spermierna) till slut (änglarna). Som röd tråd hade den alltså livskurvan: sångliga delavsnitt ägnades barndomen, ungdomen, lumpen, medelåldern och ålderdomen. Så här kul var det länge sedan jag hade på en konsert.

Som sammanbindande (och livsförloppet framåtdrivande) länk fungerade en av gästartisterna, Wille Crafoord, som rätt många i publiken, Willes insatser för den moderata valsegern till trots, varken tycktes känna igen eller känna till. Hur som helst, han gjorde ett rejält jobb, som vanligt som en musikalisk kameleont; det enda som stör mig lite är att han ibland försöker vara en corneliskopia.

Men den som, framför alla andra, fick publikens ovationsartade jubel var Henrik Dorsin. Flera av hans nummer, uppbackade av OD, var helt sanslösa: från den inledande snapsvisan till allsången ”Heja Sverige” på ”Rule Britannia” – denna lagomhyllning till fosterlandet kommer att skrålas i många uppländska syrenbersåer nästa midsommar. Många – bland dem jag och Birgitta – känner till Henrik från till exempel TV4s ”Parlamentet”. Men inte visste vi vilken sånglig begåvning den här mannen också har! Han demonstrerade den framför allt i sin långa, fullkomligt suveräna operaparodi. Vid middagen på slottet efteråt sa vi det också till honom själv.

Ett minnesvärt nummer stod dirigenten, Robert Sund, för: Han aviserade, under publikens ljudliga protester, sin avgång. Den muntliga deklarationen följde han sen upp med att solo (!) sjunga en passande beatlesklassiker, John Lennons och Paul McCartneys ”When I´m 64″:

When I get older, losing my hair, many years from now,
Will you still be sending me a Valentine, birthday greetings, bottle of wine?
If I’d been out ’till quarter to three, would you lock the door?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Hmm——mmm—mmmh.
You’ll be older, too. Aaah, and if you say the word, I could stay with you.

I could be handy, mending a fuse, when your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside, sunday mornings, go for a ride.
Doing the garden, digging the weeds, who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me, when I’m sixty four?

Every summer we can rent a cottage in the Isle of Wight, if it’s not too dear. We shall scrimp and save.
Ah, grandchildren on your knee, Vera, Chuck, and Dave.

Send me a postcard, drop me a line stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say, yours sincerely wasting away.
Give me your answer, fill in a form, mine forever more.
Will you still need me, will you still feed me, when I’m sixty four?

Han ackompanjerade sig själv på flygeln, upplyst av en stor elkandelaber. För att göra texten ännu mer personlig fogade han in namnen på sina egna barnbarn. Inget öga var torrt.

Men sen kom ODs conferencier in och meddelade torrt, att Robert även fortsättningsvis var välkommen på repetitionerna; det behövdes alltid folk som kokade kaffe.

Efteråt var det, om man hade betalt för det också (och det hade min hustru gjort), Stor-OD med galamiddag i Rikssalen på Uppsala slott: laxrulle med färskost och räkor plus löjromsdressing och dilltoast, vitvinsmarinerad lammfilé med dijonsås, ugnstekt potatis och grönsaker samt chokladtårta med hallonsås och vaniljcurd – det senare måste förstås en diabetiker som jag avstå från. Till förrätten drack vi Slottskällans pilsner och årets julsnaps, Gripsholms aquavit, till huvudrätten förstås ett rött vin, 2004 Compolieti Ripasso, Luigi Righetti, Valpolicella, Italien. Det som serverades till efterrätten, El Candado PX Sherry, A R Valdespino, Jerez de la Frontera, Spanien, kunde jag bara smutta på; det var alldeles för sött för mig.

Det som sjöngs till snapsdelarna går knappast att beskriva i ord för den som aldrig har ätit middag med gäster, som består av en manskör och många tidigare medlemmar av kören. Skönsången fortsatte sedan under hela middagen och avslutades med Stor-Glunten.

En av höjdpunkterna under Stor-OD var som vanligt Hans Dalborgs middagstal. En mer spirituell talare får man leta efter.

Tacktalet, också det hörvärt, hölls av nya kulturministern, Lena Adelsohn-Liljeroth, som trots sin partitillhörighet inte drog sig för att skämta om TV-licenser. Under middagen och under kaffet och cognacen efteråt pratade vi mycket med Jan-Erik och Cecilia Wikström, med Jan-Erik, som nu tar över ordförandeskapet i kulturnämnden, bland annat om situationen för kulturpolitiken i Uppsala efter valet. Jag vill inte vara indiskret om det konkreta innehållet i samtalet, men det är väl ingen hemlighet, att Jan-Erik, redan före valet, har haft sina tvivel om det moderata samlingsparti, som nu helt dominerar högeralliansen i Uppsala.

Under middagen pratade Birgitta – som satt bredvid dem – med Folke Alin och Cecilia Rydinger Alin samt med Robert och Margareta Sund, som satt mitt emot. Vid kaffet och avecen hamnade vi vid samma bord som Hans Dalborg samt Lena Adelsohn-Liljeroth och Ulf Adelsohn; vi känner båda paret Adelsohn sen åratal:Birgitta har haft Lena som ledamot i Nordiska museets nämnd. Jag var som journalist med på den moderatstämma, som valde Ulf till partiledare och satt vid samma bord som han vid presslunchen efteråt. Jag minns fortfarande hur Ulf – en glad skit – uttryckte sina känslor över vad han just hade varit med om: ”Jag känner mig som ett utsketet äpple.”

Vi stannade tills dansen började och dansade under de första låtarna, bland annat ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Men det var inte samma tryck i dansmusiken den här gången, som när Phontrattarne spelar; de är ju upptagna på annat håll. Vi måste också hem och lägga oss: Tidigt på söndag morgon skulle Birgitta åka till Sätergläntan, hemslöjdens gård i Dalarna.

Hon kommer hem i kväll, lagom till nobelmiddagen i TV. I år lagar jag vår variant av den.

Söndagens, nobelfestdagens, stora ettabild i Upsala Nya Tidning föreställer för övrigt min hustru, förra talmannen Birgitta Dahl, klädd i den röda sidenklänning hon hade vid nobelfesten 1998 – tyget är köpt i Chinatown i New York, och klänningen är sydd av min landsmaninna, skräddaren Aino Kastberg, som har sytt de festklänningar Birgitta inte har sytt själv.

Bilden är tagen i universitetets trapphall före Capricen. Den blev sista biten i ett bildreportage på hela fyra sidor i dagens UNT.

På ettabilden syns även jag, iförd pingvinskrud.

***

PS. Vid Capricen och den efterföljande middagen lyste som vanligt den nuvarande landshövdingen i Uppsala med sin frånvaro, trots att han bor i slottet. Han hör givetvis till de inbjudna. Enligt ett rykte jag har hört genom en ledande ODit, ska det bero på att han i början av sin landshövdingekarriär i Uppsala var med på ett Stor-OD men blev stött, när han inte fick sitta bredvid den vid detta tillfälle närvarande drottningen. Då ska man komma ihåg, att det inte är landshövdingen som är värd vid middagen, även om den hålls på Uppsala slott.

Luciakonsert med Uppsala musikklasser

När vi i fredags kväll gick mot Domkyrkan, fanns där en jättekö nästan ända ner mot S:t Erikstorg. Det är många – många av dem är förstås föräldrar, syskon och andra anförvanter – som vill vara med om musikklassernas traditionella luciakonsert. Vi behövde dock inte bekymra oss: Vi hade fått reserverade platser längst fram i kyrkan. Det senare handlar inte om att ”fint” folk, till exempel den före detta talmannen, särbehandlas. I Birgittas fall är inbjudan ett tack för att hon här om året genom lobbying i vårt eget parti spelade en viktig roll för att lösa lokalfrågan för musikklasserna.

Varken hon eller jag har några egna intressen i den här frågan. Vi tycker bara, att musikklasserna spelar en viktig roll, bland annat som påfyllare nerifrån i åldrarna, i Uppsalas kulturliv. Musikklasserna är också ett exempel på rimlig och positiv valfrihet inom den kommunala skolans ram – det ska inte behövas privatskolor för att gå de elever till mötes, som vill fördjupa sina kunskaper i musik. I det kulturpolitiska program kulturnämnden utarbetade och som antogs av fullmäktige, har vi, på socialdemokratiskt initiativ, till och med velat utvidga verksamheten till kulturskola. Vi får väl se hur det blir med det nu…

Redan innan man ens skymtar det enormt långa luciatåget, stiger tonerna av ”Sankta Lucia” upp mot Domkyrkans gotiska valv: studsar där, så det nästan låter som kanon. Men det är inte fråga om kanon, däremot stämsång. Och så skrider luciatåget fram i två separata led längs kyrkans väggar, förenas nere vid ingången till dubbla led och vandrar upp igen genom mittgången, de äldre eleverna försedda med levande ljus, de yngre med elektriska.

Musikklasserna sjunger under ledning av David Anstey och Gunnel Haulin. I huvudsak utan ackompanjemang men med mindre orgelinslag av Lars-Göran Angsten.

Programmet är långt och innehållsrikt, 23 sånger om jag har räknat rätt. Någon enstaka Christmas carol – men mest är det sånger ur den svenska och nordiska traditionen, många av dem förstås lånade utifrån och införlivade i vår sångskatt. Allt man kan vänta sig finns där: olika varianter av luciasånger och staffansvisor. Adams ”Julsång” (med Lars Arvidson som solist). ”Jul, jul, strålande jul”. Och så ”Stilla natt” och andra julpsalmer.

Som församlingssång användes ”Nu tändas tusen juleljus”. Jag kan tänka mig att sjunga med i första versen:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens mörkblå rund.

Men sen kommer allt det där jag inte tror på, i tredje versen dessutom ”Du stjärna över Betlehem”, som i dagens värld väcker känslor av kluvenhet.

Trosmässigt känns det egendomligt, men jag är ju uppvuxen med det här kristna arvet, kan till och med psalmerna utantill efter alla dessa år. Och så är det vackert. Och i minnet kan jag förnimma doften av våta yllevantar i vinterdunklet före jul i Nylands skola, Njurunda.

Ett kulturarv är det här onekligen.

Vad har arbetarrörelsen gjort av sitt kulturarv?

Melodikrysset nr 49

I dag började det relativt enkelt, vilket är bra, eftersom det ger ledbokstäver. Orup sjöng ”Med dig i mina tankar”, och Evert Taubes litterära figur var förstås Rönnerdahl.

Och för att fortsätta med enkla klassiker: Povel Ramels ”Underbart är kort” var lätt att identifiera, liksom en låt som jag associerar till Harry Brandelius, ”Ungmön på Käringön”, även kallad ”Fiskargubben”, vilket förstås skulle ge verbet fiska. Ytterligare ett exempel är Gunnar Wiklunds svenska tolkning av en Jim Reeves-låt, ”Han måste gå” (”Tala närmre, håll telefonen intill din mun”) – den som uppfann telefonen var ju Graham Bell. Och ännu enklare var det att identifiera Owe Thörnqvists ”Kom och titta här”, som har handlingen förlagd till en skola.

Lite förvirrande var det att höra Inger ”Pippi” Nilsson sjunga disco (”Keep on Dancing”). Men visst var det hon, och hennes rollefternamn var då förstås Långstrump.

Det finns artister, som man känner igen på rösten. En sådan är Lill Lindfors, som här sjöng ”Gör mig lite levande” tillsammans med textens upphovsman, poeten Jacques Werup. En annan är Willie Nelson, han med ”On the Road Again”.

Dagens klassiska kompositör var Wilhelm Peterson-Berger, förkortad PB. Jag har honom i skivhyllorna men har inte lyssnat på honom på länge. Men eftersom musiken sas illustrera något ur växtriket, bör det ha varit ett stycke ur ”Frösöblomster”.

Sist de tre frågor, som vållade mig någon huvudbry.

Jag hade inga svårigheter att komma på, att det var Laleh som sjöng ”Unga pojkar och äldre män”. Men eftersom jag aldrig läser kvällstidningarnas nöjessidor och skvallerbilagor, har jag ingen aning om vad hon ska vara bra på att göra. Jag kom dock fram till att det måste vara sy. Se kommentarer!

Detta bekräftades sedan, när jag googlade efter vem som kunde tänkas ha gjort ”Back In Baby´s Arms” och själv föreslog Patsy, eftersom jag hade P och T och, sannolikt, SY. Jo, Patsy Cline har gjort den här låten. Men jag måste tillstå, att jag varken har minnen av henne eller av låten.

Slutligen filmmusikfrågan, och där vill jag understryka, att mitt svar är en gissning – jag har ju för övrigt tidigare bekänt, att jag är rätt usel på TV-signaturer och filmledmotiv. Det skulle vara musik ur en relativt modern skräckfilm, och jag hade N och R, så här gissar jag på att musiken kom från ”När lammen tystnar”. Jag har filmen i huset i Öregrund, men det skulle inte hjälpa om jag hade den här, i lägenheten i Uppsala, eftersom jag inte längre kommer i håg, hur musiken lät, som Eldeman spelade.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter rätt svar på senaste melodikrysset, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Grön musik

Martin Kjellin, miljöpartist som nu lämnar kulturnämnden i Uppsala, har skickat följande mejl, som jag gärna vidarebefordrar till mina bloggläsare:

Hej!

Vid ett gruppmöte för några månader sedan, där bristen på nutida politisk musik diskuterades, lovade jag att jag skulle spela lite grön politisk musik för er. Naturligtvis har jag lyckats glömma bort det gång på gång sedan dess, vilket jag nu tänkte försöka kompensera. Jag vill därför tipsa om Den förlorade generationen, ett band som spelar ”grön progg” och som jag själv har gjort några smärre inhopp i. En av centralfigurerna i bandet är för övrigt Niclas Malmberg, som ni alla torde vara mer eller mindre bekanta med i rollen som miljöpartistiskt kommunalråd.

Alla bandets låtar finns för avlyssning och nedladdning (”alla rättigheter serverade”) på adressen dfg.rosnix.net. Från den senaste skivan ”Tillväxten eller livet” kan jag särskilt rekommendera ”Lösningen på alla problem”, som kommer med en dos sund tillväxtkritik, ”Facklåten”, med ett queert perspektiv på tillvaron, och ”Alla”, som sätter asylpolitiken i fokus. Samtliga anbefalles varmt till alla röda nämndkamrater.

Mycket nöje och dito eftertanke!
/Martin

Melodikrysset nr 48

Jag tar det som var svårast för mig i dag allra först. Jag kände så väl igen melodin som Eldeman sa handlade om något gott. Titeln skulle sen ge det som det goda var producerat av. Men vilken var nu titeln? Jag hade två säkra ledbokstäver, begynnelsebokstaven M och så J i mitten. Det rimliga svaret var alltså majs. Alltså borde godiset vara popcorn. Jag googlade och fann att det mycket riktigt fanns en låt från den av Eldeman angivna tiden, tidigt sjuttital, med titeln ”Popcorn”. Så även om det handlar om slutledningar, tror jag, att jag har hittat rätt svar.

Att ”Du är så yeah, yeah, wow, wow” sjöngs av en som heter Svensson löste jag också med hjälp av ledbokstäverna. Martin Svensson, visade det sig, när jag kontrollgooglade. Han sjöng låten i Melodifestivalen 1999, och jag mindes åtminstone melodin och orden i titeln.

Det många andra säkert tyckte var svårt var frågan om vad det var för salongsstycke Lars Roos spelade. Inte heller för mig var det här helt lätt: åter igen kände jag så väl igen melodin, men vad i helskotta hette den? Jo, Chopin har skrivit ett sådant stycke, som heter ”Jungfruns bön”. Den finns mycket riktigt på skiva med Lars Roos, har jag kollat på Google.

Resten hade jag inga allvarligare problem med.

Krysset började enkelt med Helen Sjöholm i ”Lätt som en sommarfjäril”.

Att en wieneroperett hör hemma i Österrike var ju heller inte så svårt att lista ut.

För en person i min ålder var också den gamla schlagern ”På söndag” av Stig Olin lättidentifierad.

Ungefär lika lätt (av samma skäl) att komma på var att den av Björn Skifs sjungna ”Violen från Flen” skrevs av Ulf Peder Olrog.

Han med välgörenhetsgalorna, till lika frontfiguren i Boomtown Rats, var förstås Sir Bob Geldof.

Dan Anderssons visor har jag lyssnat mycket på – kolla förresten gärna under Kulturspegeln, Musik, vad jag har skrivit om Sofia Karlsson. Alltså vet jag, att ”Omkring tiggarn från Luossa” har tonsatts av Gunde Johansson. Om Gunde berättade förresten min gamle chef på Örebro-Kuriren, Herbert Söderström följande historia: Herbert hade bjudit den i trakten bosatte Gunde plus Aftonbladets Gunnar Fredriksson på middag. Fredriksson har ju skrivit mycket om filosofer. Gunde visade sig dess värre också vara jätteintresserad av filosofi, så intresserad att Gunnar mot slutet av kvällen drabbades av svår huvudvärk.

”Opp och ner, ner och opp. Grisen gal i granens topp” – vem kan ha skrivit något sådant, om inte Astrid Lindgren? Fast det finns varianter av den här texten, där det till exempel är tuppen som gal i granens topp.

Riktigt kul var det av Eldeman att låta oss härleda flicknamnet Ester ur signaturen till TV-programmet ”Gäster med gester”.

Göran Stangertz var det som sjöng ”Nu”. De av Eldeman nämnda övriga skådespelarna (Sven Lindberg, Mona Malm) förekom tillsammans med Stangertz i Richard Hoberts film ”Höst i paradiset”.

Och så avslutar vi med de två låtarna av Carl Michael Bellman.

Den första var ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21, egentligen ”Måltidssång”.

Den andra var Fredmans epistel nummer 43, ”Till Ulla Winblad skriven vid ett ömt tillfälle”. Den börjar: ”Värm mer öl och bröd…”.

Den finns förresten i en fin insjungning av Cornelis Vreeswijk på LPn ”Spring mot Ulla, spring! Cornelis sjunger Bellman” (Philips 6316010, 1971.

***

Har du med hjälp av Google hamnat här i jakten på rätt svar på något i det allra senaste melodikrysset, kan du pröva med att antingen gå direkt in på min bloggadress, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du ner dig till aktuell lördag.