Schlager som tidsspegel

Det finns säkert de som förundras över att jag kombinerar ett intresse för seriös musik med ett intresse för mer lättfärdig sådan; mina veckokåserier om mina mödor med melodikrysset är ett exempel på det senare.

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) skrev jag – i nummer 5 1983 (10 mars) – faktiskt en två och en halv sidor lång artikel om det här ämnet:

Schlager som tidsspegel

Schlagerns drömmar och verklighetsflykt är en spegel av sin tid. Men schlagertexten kan också vara mer tidskommenterande. ”Mot härliga tider, ska vi gå vad det lider” sjöng man 1932. ENN KOKK har lyssnat på 140 gamla slagdängor. Dom finns på tio LP i Sonoras 50-årsjubileumsserie ”Det var bättre förr”. Plattorna går att köpa separat. 49 kronor styck kostar dom.

Sonoras 50-årsjubileumsserie ”Det var bättre förr!” (Polygram, distribution GDC) om tio LP med ”melodier från den gamla goda tiden” är en veritabel guldgruva. Mer om detta nedan, men låt oss ta invändningarna först.

Först några årtalsbesynnerligheter. Sonora-jubileet gäller perioden 1932-1982 enligt skivmapparna. Sonora startades 1932 och såldes efter grundarens död 1958 till Philips, nuvarande Polygram – i själva verket har efter 1959 Sonora-märket bara i ett fåtal fall använts för originalinspelningar, däremot för återutgivningar. Nu spelar det här senare ingen större roll, eftersom serien ”Det var bättre förr!” endast omfattar inspelningar gjorda senast 1955. Å andra sidan börjar de första tvilling-LPna med inspelningar från 1931 (trots att Sonora alltså startades först 1932). Vid närmare besiktigande visar det sig också att skivserien ”Det var bättre förr!”, som alltså ges ut med anledning av Sonoras 50-årsjubileum, i själva verket omfattar inspelningar för inte mindre än sex av Philips/Polygrams märken, utöver Sonora också Polyphon, Polydor, Philips, Karusell och Ecco.

Den andra besynnerligheten gäller de inspelningar man har valt. I inte så få fall har låtarna i den här LP-serien aldrig utgivits i de inspelningar som finns medtagna här! De bevisar alltså inte att det var bättre förr – om Polygram menar att de är bra borde de ju i så fall ha utgivits när det begav sig. Nu är många av de här nyutgåvorna som alltså har funnits lagrade i årtionden faktiskt i de flesta fall inte särskilt märkliga, vilket gör deras närvaro på jubileumsskivorna desto märkligare. (Bara några icke utgivna Taube-visor är roliga att ta del av, men de hör lika fullt inte hemma i just det här sammanhanget.)

Och det tredje – det tristaste – med de här tio LP-skivorna är att ganska mycket representativt (och bra) material saknas: Ulla Billquists ”Min soldat”, Alice Babs ”Swing it, magistern” och många, många andra. De och inte de aldrig tidigare utgivna inspelningarna borde förstås ha varit med på ”Det var bättre förr!”. Förklaringen till det här är sannolikt kommersiell. Många av de representativa låtarna finns på andra Sonora-återutgåvor: Sonoras årtalsserie och på speciella LP-skivor med populära artister som Ulla Billquist, Alice Babs, Åke Grönberg, Bertil Boo, Sven-Olof Sandberg och så vidare.

Men när detta är sagt vill jag åter igen betona att ”Det var bättre förr!” är en veritabel guldgruva för den som av den ena eller den andra anledningen är intresserad av svensk schlagermusik. Varje årtionde ägnas två hela LP-skivor, en a- och en b-volym; uppdelningen ska inte fattas i kvalitativ mening. Varje skivsida innehåller sju schlager, vilket gör fjorton per LP och inte mindre än 28 per årtionde. Sammanlagt innehåller de tio LP-skivorna alltså 140 olika inspelningar. Jag har systematiskt lyssnat mig igenom samtliga, och jag är trots invändningarna ovan och trots att allt inte är guld mycket förtjust i helheten.

Nå, vad är det för bra med gamla schalger då? Först och främst är naturligtvis alla gamla schlager inte bra. Texten kan vara förljugen och tafflig, musiken kan vara banal, framförandet kan påminna om de värsta amatörtävlingar. Men också schlager som inte är bra är en intressant tidsspegel: Även drömmar, verklighetsflykt, schabloner och dåliga artister som slår säger något om sin tid. Dessutom tycker jag man ska erkänna att populärmusiken (vare sig den kallas schlager, svensktopp eller pop) faktiskt slår! Och då tänker jag inte bara på dess effekter på den så kallade breda publiken: Den berör även oss som har en varierad och komplicerad musiksmak. Jag tillstår öppet att rader av femtiotalsschlager (låtar som spelades i radio under mina tonår) fortfarande slår an känslosträngar och väcker minnen hos mig. Jag gillar Nancy Eriksson, också, för att hon i tidningsintervjuer har förklarat att hon lyssnar på Svensktoppen – ja, den är ju nedlagd nu trots att jag skrev på Aftonbladets protestupprop – och dansar till låtarna.

Så till det enligt mitt tycke bästa på de olika LPna.

Vol 1 a 1931-35 (Sonora 6362 090) innehåller ett lysande exempel på schlagern som tidsspegel: Harry Persson sjunger Fred Winters och Fritz Gustafs ”Det ordnar sig alltid”. 1932 sjöng man ”Lyckan kommer, lyckan går” och ”mot härliga tider, ska vi gå vad det lider, och livet ska börja för dej och mej”. Calle Hagman gisslar kungahuset i Karl Gerhards ”Bernadottevisan” – redan rimmet ”grisvant” / ”Issvandt” gör visan värd att lyssna på. Och samme Karl Gerhard åstadkom tillsammans 1932 tillsammans med Jules Sylvain en visa som öppnade famnen för både adel och borgare: ”Vi ä’ soldater i samma armé” (inspelad i Berlin av alla ställen med Hilmer Borgeling). Annat hörvärt: ”Det sker blott en gång”, Fred Winters ”En kärleksnatt vid Öresund” med samme Borgeling och så Bing Crosbys hit från musikalen Hello Broadway ”Please”, här med Inga-Lisa Bock.

Vol 1 b 1931-35 (Sonora 6362 091) börjar med Gösta Jonssons version av ”Ingen rädder för vargen här”. Att denna visa från Walt Disneys film ”Tre små grisar” slog just 1933-34 kan ju faktiskt också ha med tiden att göra. Däremot är det helt säkert att Kai Gullmars ”Med flygande fanor och klingande spel” (insjungen 1934 av Sven-Olof Sandberg) är en antidepressionssång. Dess budskap om ungdomen och den nya tiden kunde vara hämtad ur en samtida kampsång; ”tusen unga hjärtan klappa segervisst i dag” sjunger SOS bland annat. På den här LPn dyker det förresten upp ett par namn som vi känner från rörelsemusiksammanhang: Eskil Eckert-Lundin och Sune Waldimir. Annat som låter trevligt: Kai Gullmars och Gus Morris´ ”Alla tiders sjöman”, Hilmer Borgeling i ”Lille man säg nu godnatt och sov” och Sven-Olof Sandberg i ”Välkommen i vårt glada gäng”, de båda senare försvenskade av Nils-Georg.

Vol 2 a 1936-40 (Sonora 6362 092) börjar med en kul melodi, ”Musiken går runt, bara runt”, och med tidernas snyftare, ”När ljusen tändas därhemma”. På sidan 1 finns vidare ”Indiansk locksång” och Gösta Rybrants ”Är det så här när man är kär?” med SOS och så en kärlekssång vars optimism kanske också har att göra med att samhället nu var på väg upp ur depressionen, Jules Sylvains och Gösta Stevens ”Nu ska vi opp, opp, opp”, där Hilmer Borgeling sjunger om ”himlen blå ovan molnen”, Sidan två inleds med en hit från 1937, ”Den gamla moraklockan”, med Sven-Olof Sandbergs bästsäljare ”Två solröda segel” och så ”Han hade seglat för om masten”.

Vol 2 b 1936-40 (Sonora 6362 093) börjar även den praktfullt. Med SOS och den folkhemska ”En röd liten stuga”, en av Kar de Mummas mycket få vistexter, den svenska versionen av ”Här ska dansas Lambeth Walk”, här med Sven Arefeldt och Nisse Linds orkester, och Sylvains och Stevens ”Det är den stora, stora, stora kärleken”; även Sylvains och Åke Söderbloms ”Klart till drabbning” är fortfarande hörvärd. Intressantast från tidssynpunkt på sidan ett är nog ”Till hemmet tanken går” med Johnny Bode och Carl Jularbos orkester; den är skriven efter krigsutbrottet 1939 och är klart patriotisk. På sidan två håller samme Bode, assisterad av Willard Ringstrands orkester, modet uppe hos beredskapssoldaterna genom att sjunga ”Det kommer en vår” (1940). Paradnumret på sidan två är annars ”Vårat gäng” med Alice Babs och Seymor Österwalls orkester. Hörvärt i övrigt: Kai Gullmars ”Jag har en liten melodi”, likaså ”Uti Rio de Janeiro” med Adolf Jahr och den ursprungligen danska ”Inga stora bevingade ord”.

Vol 3 a 1941-45 (Sonora 6362 094) börjar med ett populärt stycke ur en filmoperett, Jules Sylvains och Lasse Dahlquists ”Löjtnantshjärtan”. Sidan ett är annars mager, men där finns i alla fall krigsårens stora internationella schlager ”Lili Marleen”. Själv lärde jag mig den som barn i Estland, på estniska och på tyska – än i dag kan jag inte höra den utan att känna en rysning av nostalgi. ”Britta”, första låten på sidan två, är – hör och häpna – en beredskapsvisa skriven av Evert Taube. Sven-Olof Sandberg, som lanserade den, sjunger: ”Det kan kvitta, säger Britta, om jag vänta får ett år”. Sidan två rymmer också ”Silvermåne över bergen” med Lisbeth Bodin, ”En stilla lagun” med SOS och Ulla Billquist i Jules Sylvains och Åke Söderbloms ”Inte han”.

Vol 3 b 1941-1945 (Sonora 6362 095) har en förstasida som avslutas med Lillebror Söderlundhs och Ture Nermans (inte Nils Ferlins som det felaktigt står på skivmappen) fredsvisa ”Den vackraste visan”, insjungen av Anders Börje 1944. Och Ulla Billquist sjunger ”Det blåser åter friska vindar”. Fast ännu roligare är det att höra henne göra Tore Ehrlings ”En månskenspromenad”. Ytterligare en kär gammal bekant är ”As Times Go By” ur filmen ”Casablanca”, ”Vad som än sker” när Anders Börje sjunger den. Sidan två är mycket mager men innehåller i gengäld den Sonora-skiva som har sålt mest genom tiderna: Anders Börjes insjungning 1944 av Martin Nilssons ”Nordsjön”. Att den slog just då har säkert att göra med de svenska sjömännens farliga och nödvändiga värv under krigsåren.

Vol 4 a 1946-50 (Sonora 6362 096) innehåller en del , Evert Taube-material, till exempel ”Västanvind” och ”Ellinor dansar” (”Får jag lov, lilla pappa”) med Anders Börje och ”Vals i Furusund” (”Vi kom på kryss från Öregrund”; vi sommaröregrundare älskar Evert för dom raderna!) med Calle Reinholdz och Ebbe Jularbos orkester. Anders Börje sjunger också Gunnar Turessons och Nils Ferlins fina ”Syner i lövsprickningen”. På sidan två sjunger Bertil Boo ”Hjärtats saga”, SOS ”Romans i moll”, Harry Kullenborg och Aina Grönberg ”Pappa, varför de’? ” och Naemi Briese ”I rosenrött jag drömmer”.

Vol 4 b 1946-50 (Sonora 6362 097) tilltalar mig mycket; sidan ett innehåller mängder av schlager som jag minns från min folkskoletid: ”En dörr på glänt” med Bertil Boo, ”I en roddbåt till Kina” med Sven Arefeldt (de inte helt purunga läsarna minns säkert hur han lekte på pianot), ”Jag ska ta morfar med mig ut i kväll” med Brita Borg, ”Alla fyrar blinka” med Gösta Jonsson och ”Den gröna dalen” (det vill säga ”Red River Valley”) med Bertil Boo. Samma förhållande har jag till materialet på sidan två: När jag hör låtar som ”Music, music, music” med Brita Borg, ”C’est si bon” med Carl Holmberg och ”Röda rosor, blå violer” med Brita Borg och Flickery Flies gnolar jag med. De flesta av tidens artister har jag förresten upplevt live (som det heter numera) på midsommarfesterna i min barndoms och ungdoms Juniskär.

Vol 5 a 1951-55 (Sonora 6362 099) omfattar en period då jag var i tonåren, åldern fjorton till arton år närmare bestämt. Det är märkligt att åter höra dom där gamla låtarna; jag upptäcker att jag kan långa bitar av texterna utantill, fortfarande efter alla dessa år. Här finns ”Aba daba” med Sven Arefeldt, ”För ung” (”Too Young”) med Berit Bohm, ”Kan någon ge ett svar” (”Can Anyone Explain”) med Carl Holmberg och Thore Swaneruds orkester, ”Rudolf med röda mulen” (underbar!) med Margareta Nisborg och Flickery Flies, ”Dom finns på landet” av en ung folkskollärare vid namn Stig Andersson (Stikkan sjunger själv. Jo det ör sant! ”Flickorna som kan det. Dom finns på landet.”), Åke Wassings ”Jag har talat om för varje liten stjärna” med Inger Lindbladh och ”Gärdebylåten” av och med Hjort Anders, på sidan två ”En stjärna föll” med Sonja Stjernquist, ”Utan dej” med Sonia Sjöbeck (en svensk schlager som faktiskt slog i USA), ”Din kyss av eld” (”Kiss of Fire”) med Carl Holmberg, ”Vildandens sång” med Thory Bernhards (herregud, jag kan varje tonfall!) och ”Elda för kråkorna” med Brita Borg och Flickery Flies.

Vol 5 b 1951-55 (Sonora 6362 099) innehåller förstås material som är lika välbekant för mig och min generation: ”Tror du att jag förlorad är” med Sonia Sjöbeck, ”Sången från Moulin Rouge” med Carl Holmberg, ”Valpen i fönstret” med Lily Berglund, ”Det blir inget bröllop på lördag” av Stikkan Andersson (fast han skulle nog inte drömma om att rymma undan utmätningsmannen till just Afghanistan i dag!), ”Famnen full utav solsken” med Thory Bernhards, ”Rosen och fjärilen” med en av de många sjungande idrottsmännen, Tjotta Olsson, ”Legenden om Tina” med Sven Erik Vikström, ”Vildrosen” med Lily Berglund, ”Viktoria, Viktoria” med Stig Olin och ”Ann-Caroline” med Thory Bernhards.

Tycker ni att min uppräkning av femtitalsschlager är tjatig? Gör experimentet att lyssna på er egen ungdoms schlager i så fall! Själv är jag närmast skakad – så hårt satt dom alltså i öra och hjärta och tunga och hjärna…

Slutligen ytterligare en pärla bland LP-skivor, Jubileumsskivan Sonora 50 år (Sonora 6363 962, distribution Polygram/GDC). Den börjar med Elof Ahrles Sonora-reklam från 1936 och innehåller sen uteslutande tidigare outgivna inspelningar med eliten av Sonoras sångare och orkestrar: ”Kyssar” med Wiggerskvartetten och All Stars Orchestra, Evert Taubes ”Här, Rose-Marie, syns blåa Nämndöfjärden” med SOS, ”Vad gör det om 100 år” med Kai Gullmar, Hoagy Carmichaels ”College Swing” med Sven Arefeldt och Swing Singers, ”I zigenarlägret” med Carl Jularbo, ”Hjärtats saga” med Folke Andersson, ”Katarina, Maria och Sofia” med Alice Babs och Nisse Linds trio, ”Hemåt” med Åke Grönberg och Olle Johnys orkester (26 januari 1945: ”Freden ska komma tillbaka” och ”Det ska komma en vår, då allt blir som förr”, sjunger Grönberg), ”A-again” med Kjerstin Dellert och Symor Österwalls orkester, ”Här var’e varm korv” med Calle Reinholdz och George Gershwins ”Nice Work If You Can Get It” med Symor Österwalls – rysligt trevlig musik; lyssna på Gösta Theselius’ tenorsax och Rolf Larssons bebopinspirerade pianospel och njut!

Just där Sonoras jubileumsutgivning slutar, i mitten av femtitalet, bröt en ny musik igenom. Rock’n roll. Men det är en annan historia.

Melodikrysset nr 8 2007

En mängd saker har hindrat mig från att lösa melodikrysset förrän nu, vilket alltså har skett med hjälp av webbradion. I lördags åkte vi tidigt hemifrån för att vara med om årsmöte med Helga Henschens Vänner plus seminarium med åtföljande middag i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Sen gick större delen av söndagen åt till planeringsmöte med oppositionsgruppen (s+v+mp) i kulturnuämnden, vilket genomfördes här hemma hos mig; Birgitta bjöd på läcker lunch, hemgravad sik. Ända sen i fredags har jag dessutom varit förkyld, värst i går kväll (söndag).

Men nu kände jag mig äntligen i form för att ta ett nappatag med krysset, och jag tror att jag har lyckats, även om där som vanligt fanns en del musik, som inte precis är min.

Dit hör till exempel Paris Hilton med ”Stars Are Blind” och Spice Girls med ”If You Wanna Be My Love”. Och det var uteslutande med hjälp av ledbokstäverna jag kom på att låten från Eurovision Song Contest 1978 kom från Israel. Därefter googlade jag och fick veta, att de som sjöng hette Moti Giladi och Sarai Tzuriel och att deras låt hette ”Yavoh Yom”.

Däremot är det ju lätt att komma i håg fjolårets vinnare av Eurovision Song Contest, Lordi från Finland med ”Hard Rock Hallelujah”.

Självklart identifierade jag med lätthet Gabriel Jönssons och Gunnar Turessons ”Flicka från Backafall”, där det förekommer en yr ollonborr.

Jag är väl också i rätt ålder för att minnas Bröderna Djup, som alltid brukade ha lien med sig på scenen.

Till mitt så att säga självklara popmusikkunnande hör ”Hotel California” med Eagles, vilket skulle ge Californien – av ledordet ”Backafall” att döma tydligen skrivet med C, fastän Eldeman efterlyste den svenska formen, som rimligen borde vara Kalifornien.

Eftersom jag inte är helt borta på svensktopp heller, kom jag naturligtvis i håg Anna Books ”ABC”, i vars text det bland annat talas om biologi.

Och skulle jag inte känna igen musiken till ”Ronja Rövardotter”? Jag har ju tidigare skrivit om både boken och filmen (se under Kulturspegeln, Barnkultur).

Vidare: jag är gammal nog att vara uppvuxen med hawaiimusik, och jag hade därför inga svårigheter att komma på titeln ”Aloha oe”. Att den skrevs 1878 av drottning Lili’uokalani har jag däremot lärt mig i dag, på Google.

Jerome Kern är det som har skrivit ”The Way You Look Tonight”, som här sjöngs av Rod Stewart.

Bland det jag för min del fann lätt fanns ”Jag hade en gång en båt”, Cornelis Vreeswiijks svenska version av ”Sloop John B”, ursprungligen en karibisk traditionell sång, som har sjungits in av The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys.

Jag hade en gång en båt

Svensk text: Cornelis Vreeswijk
Musik: karibisk trad (”Sloop John B” / ”Wreck John B”)

Jag hade en gång en båt
Med segel och ruff och köl
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en dröm
Jag trodde att den var sann
Så väcktes jag ur min sömn och drömmen försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Det fanns en gång en soldat
Han kysste sin mor farväl
Han sa till sin flicka: Du, jag kommer igen
Svara mig du
Var är han nu?
Jag bara undrar… Var är han nu?

Det fanns en gång en stad
I parken där lekte barn
Så släppte man ner en bomb och staden försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en båt
Jag drömde en dröm en gång
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?

Veckans fråga inom den klassiska musiksfären tror jag många tyckte var svår. Namnet på kompositören är emellertid Carl Orff, inte David Orff som jag först råkade skriva; jag var nämligen svårt förkyld, när jag löste veckans melodikryss.

Det senare ledde till att jag också missade att redovisa ett svar, som jag klarade lätt som en plätt: Det var Noice som framförde ”En kväll i tunnelbanan”. Noice har inte precis hört till mina favoriter, men jag har en dotter som var i rätt ålder, när dom var poppis.

***

Har du med hälp av Google hamnat här i ditt letande efter något svar i det allra senaste melodikrysset, föreslår jag, att du antingen går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller trycker på Blog ovan och sen bläddrar dig ner till aktuell lördag.

Estlandssvenskarna och gammalsvenskbyborna

Jag är est, inte estlandssvensk; dock finns i min släkt svenska familjenamn som Niiholm (Nyholm), vilket jag tror hade att göra med de nära förbindelserna över Finska viken mellan kustbefolkningen i norra Estland, som jag kommer ifrån, och den till stor del svenskspråkiga kustbefolkningen i södra Finland.

När Rustan Rydman ber mig berätta mer om gammalsvenskbybornas öden, saknar jag direktkunskap inte bara för att de avgörande händelserna ägde rum på 1700-talet utan också för att jag inte kommer från den estlandssvenska kulturkretsen.

Jag är naturligtvis sedan tidigare hyggligt påläst om den svenska minoriteten i Estland, men när jag nu ska skriva om den och om gammalsvenskbyborna, får jag färska upp mitt minne med hjälp av böcker, främst Nationalencyklopedin men också till exempel Andres Küngs ”I svenska fotspår. Människor och miljöer i Estlands svenskbygder” (Timbro, 1990).

Gammalsvenskbyborna var estlandssvenskar, närmare bestämt från Dagö.

Det finns mycket tidiga skandinaviska skeppssättningar på Ösel (Saaremaa) i Estland och på den kurländska kusten i Lettland; ytterst ut på den kurländska halvön bodde det för övrigt tidigare ett numera utdött finsk-ugriskt folk, liver. Svenska bosättningar på de estniska öarna i Östersjön och också på sina håll längs östersjökusten finns säkert från 1200-talet och framåt. Den första skriftliga uppgiften om en svensk bosättning i västra Estland härrör från 1294, då svenskarna nämns i Hapsals (estniska Haapsalu) stadslag. Från 1340 finns skriftliga uppgifter om var i Estland det fanns svenska bosättningar. Under svensktiden i Estland (1561-1710) skedde en ytterligare påfyllnad av svenskar.

Svenskarna blev den dominerande folkgruppen på öarna Dagö (estniska Hiiumaa), Ormsö, Odensholm och Rågöarna i nordvästra Estland samt Runö i Rigabukten, också i Rickul på fastlandet. Svenskar fanns också i kommuner, där esterna var i majoritet: Nuckö, Sutlep, Neve, Vippal, Padis och Nargö, den senare en ö utanför Tallinn.

I Tallinn bodde vid mitten av 1930-talet drygt 600 svenskar. Därav förstår man, att svenskarna i Estland har varit en mycket mindre minoritet än svenskarna utgjorde i Finland. Som flest var estlandssvenskarna (vid nordiska sjuårskrigets utbrott 1563) cirka 12.000. I början av 1700-talet rycktes halva den estlandssvenska befolkningen bort av pesten; Nationalencyklopedin uppger, att inte mindre än 1.300 dog bara på Nuckö.

Under den första estniska självständighetsperioden (folkräkningen 1934) var antalet estlandssvenskar 7.641 (= 0,7 procent av befolkningen).

Skolverksamhet på svenska påbörjades i Estland redan på 1650-talet. Vid starten av mellankrigstidens estniska självständighetsperiod fick de nationella minoriteterna omfattande skydd och privilegier: I svenskbygderna fanns ett tjugotal skolor med svenska som undervisningsspråk. I kommuner med svensk majoritet var svenska förvaltningsspråk. Under senare delen av 1930-talet, nationalismens tidevarv i hela Europa, ökade dock trycket mot svenskarna från esternas sida.

Andra världskriget och sovjetväldet därefter slog i realiteten ut det svenska språket och den svenska kulturen i Estland. Större delen av den svenskspråkiga kustbefolkningen i Estland tog sig – delvis med svensk hjälp – över till Sverige under kriget. Kvar i Estland blev cirka 1.200 svenskar, bland dem kvinnor vars män under den första sovjetockupationen hade mobiliserats i röda armén. Men många av dessa skingrades: sändes i väg från sina hembygder och försvann i esternas och ryssarnas mycket större folkdjup.

I det återuppståndna självständiga Estland finns bara spillror kvar av den forna estlandssvenska befolkningen. Bland annat med hjälp av den estlandssvenska kolonin i Sverige har försök gjorts att restaurera en del av den svenska kulturen i Estland, men ett realistiskt antagande är nog, att dess tid i Estland i huvudsak är förbi.

***

Den som är road av musikaliska avtryck från den svenska kulturen i Estland rekommenderas CDn ”Koraler och bröllopsmusik från Runö” (Caprice CAP 21514). Där finns psalmer på en uråldrig svenska plus bröllopsmusik på fiol, alltsammans bandat 1938.

***

Svenskbyborna är benämningen på ättlingar i Ukraina till den svenskspråkiga befolkningen på Dagö. Denna kom i tvist med den svenske adlige godsägaren Stenbock på Dagö och anvisades, när de vände sig till den ryska kejsarinnan Katarina II, cirka 13.000 ha mark i ett av ryssarna från turkarna erövrat område i södra Ukraina. Cirka 1.000 estlandssvenskar från Dagö gav sig i väg dit, men när de anlände år 1782, hade mer än hälften, främst barn och äldre, dukat under av köld och sjukdomar. Deras anvisade område reducerades också genom tyska bosättningar – det som återstod kom att benämnas Gammalsvenskby. 1904 var deras antal åter, trots vidareflyttning både till Sibirien och till Canada, uppe i 710.

Missväxten och sovjetiseringen under 1920-talet ledde till strävanden att återvända till det ursprungliga moderlandet, Sverige. 1929 utvandrade 885 personer till ett Sverige, som också det var drabbat av ekonomisk kris. Trots detta lyckades flertalet, bland annat genom insamlingar för inköp av gårdar, finna ny bärgning i Sverige, främst på Gotland och i Västergötland. Men 240 av dem återvände besvikna till Gammalsvenskby och grundade där ett kollektivjordbruk med namnet Sveriges Kommunistiska Parti!

Under 1930-talet drabbades Gammalsvenskby liksom övriga Sovjetunionen av Stalins arresterings- och deporteringsvåg, och ännu värre blev det efter det att en del gammalsvenskbybor hade samarbetat med tyskarna under deras ockupation av Ukraina: mellan 200 och 300 skickades till läger i Sibirien.

Sen har tiden gjort sitt. Men en liten rest av de dagösvenskar, som utvandrade till Ukraina, finns fortfarande kvar i Gammalsvenskby.

Staffan Skott om Det unga gardet

Min korrespondens med Staffan Skott, signaturen Skott på DNs Namn och nytt plus översättare och författare, har lett till att Staffan lät förlaget skicka över ett exemplar av sin senaste bok till mig, ”Är du alldeles rysk? Smått och stort från Ryssland med närområden” (Hjalmarson & Högberg, 2006). Tack, Staffan!

I boken finns ett avsnitt, som kastar ytterligare ljus över ett ämne jag själv nyligen skrev om, ”Andreas Hofers Unga garde”. Avsnittet börjar så här: ”En av de härligaste melodier som blåsorkestrarna spelar på första maj och liknande evenemang är `Det unga gardet´.”

Jag lämnar här därhän Staffans jämförelser mellan översättningarna till ryska respektive svenska, likaså hans jämförelser mellan svenska kommunisters respektive socialdemokraters sätt att sjunga sången; den som är intresserad av detta kan ju gå till boken.

Men jag vill gärna förmedla det Skott skriver om sången och dess melodi, ämnet också för min artikel här på bloggen:

”Melodin anges ibland som `folklig musik´ eller `tysk folkvisa, Zu Mantua´. Arbetarrörelsens unga garden har hämtat melodin från den i det tyska språkområdet mycket kända Andreas Hofer-sången, som anges med en kompositör – Leopold Knebelsberger (född 1814, död 1869 i Riga), och tillägget `efter en folkvisa´. För övrigt är detta noga räknat `nya Andreas Hofer-sången´. Det finns också en äldre, som enligt legenden, Andreas Hofer själv ska ha diktat till melodin till en gammal soldatvisa.

Andreas Hofer var värdshusvärd och vinhandlare i S:t Leonhard i den romantiska Passeierdalen i den numera italienska delen av Tyrolen. Han ledde ett uppror när Österrike hade avträtt Tyrolen till Bajern. Först gick upproret bra och sen gick det inte alls och till slut förråddes Hofer av landsmän och fördes till Mantua där han arkebuserades 1810, ett av otaliga offer för Napoleonkrigen.

Julius Mosen (1803-1867) skrev texten som inleds med orden `Zu Mantua in Banden…´ – till Mantua i fängsel. I visan får den beundrade folkhjälten uppträda stolt och föraktfullt vid arkebuseringen – `så illa ni skjuter!´

Det finns en cd med Andreas Hofer-musik från Museum Passeier (info@museum.passeier.it). Spelar gör 50 goda musiker i Passeier Blasorchester och sjunger gör kyrkokören i S:t Leonhard – bland annat Andreas Hofer-sången både som marsch, käckt och glatt, och i dess egenskap av `Tiroler Landeshymne´. Ty det unga proletariatets melodi antogs 1948 av Tyrolens lantdag som officiell hymn! Då framförs den riktigt långsamt.

Det finns många andra Andreas Hofer-marscher och den mest kända är skriven av Karel Komzák d.y, så de mest officiella militärmusikkårer i tyskspråkiga områden spelar gärna vad som är den socialistiska och revolutionära `Vi är ditt unga garde´. Denna marsch avrundar cd:n.

`Hof´ betyder ju bland annat värdshus, och det är ingen orimlig gissning att det är ursprunget till nationalhjältens efternamn, han kom från en gästgivarsläkt. I kyrkokören från hans födelseort S:t Leonhard återfinns intressant nog sju medlemmar med efternamnet Hofer. Det står inte en rad i det annars faktaspäckade texthäftet till cd:n, med text på tyska och italienska, om det faktum att utanför Tyrolen är melodin mest känd som `Det unga gardet av proletariat´. Inte heller att den ryska texten gav namn åt en rysk ungdomsgrupp i den underjordiska rörelsen på ockuperat område under andra världskriget; åt en tidskrift, ett förlag, en litterär grupp och till slut en stad – Molodgvardejsk.”

Melodikrysset nr 7 2007

Dagens melodikryss började med ett par frågor, som var enkla för mig. Det är bra, om man klarar några frågor alldeles i början: då får man nämligen ledbokstäver.

Sångtiteln ur växtriket var ”Edelweiss” av Richard Rogers och Oscar Hammerstein, hämtad ur ”Sound of Music”.

Och hon som sjöng Ulf Peder Olrogs ”Saltaste bönan i stan” (”Bröder och systrar i Sodom och Gomorra…”) var Annalisa Ericson.

Annat som var lätt för mig var Evert Taubes ”Oxdragarsång” (med textraden ”Dra, dra min snälla oxe..), Loa Falkmans röst i ”Vandraren”, sångaren, pianisten och showmannen Fats Waller i ”How Can You Face Me”, barnvisan ”O se det snöar” och ”Helan går”, som skulle ge uppmaningen drick!

Till det för mig lätta hörde också ”Den flickan ska bära mitt efternamn” ur Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” (svensk text: Stig Bergendorff och Gösta Bernhard), som skulle ge namn.

Filmmelodierna hade jag som vanligt svårare för.

Med hjälp av ledbokstäverna kom jag i alla fall fram till att westernfilmskådespelaren med ”I Talk to the Tree” måste vara Clint Eastwood. Likaså hade jag hjälp av ledbokstäverna, när jag ringade in den tecknade filmen ”Shrek”. Sen kontrollgooglade jag och fann, att ”Stay Home” där mycket riktigt sjöngs av Self.

Med hjälp av ledbokstäverna listade jag också ut, att sångerskan som hade sjungit i en Bond-film måste vara Shirley Bassey (i ”Goldfinger”). Men när det gällde upphovsmannen till ”It Must Have Been Love” måste jag bekänna min okunnighet; jag fick googla. Per Gessle i Roxette var det som hade skrivit låten.

Dagens för mig svåraste fråga var den svenska tjejgruppen, som sjöng ”Domino Dancing” ur Pet Shop Boys repertoar. Pet Shop Boys hör verkligen inte till det jag brukar lyssna på, men jag känner åtminstone till den här pojkgruppen. Men dem som sjöng, West End Girls, har jag inte ens hört talas om!

***

Har googlesökning efter rätta svar på senaste melodikrysset lett dig hit, kan du i stället pröva med att alternativt gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen bakåt, tills du hittar melodikrysset.

Linneansk kulturfrukost

I morse var det kulturfrukost om linnéåret i Uppsala, på länsstyrelsens restaurang Trean (Hamnesplanaden 3).

Med anledning både av platsen och landshövdingens roll i planeringen av linnéåret var det helt naturligt, att Anders Björck var förste talare. Det blev förstås mycket om Carl von Linné men nästan lika mycket om kungligheter, och då inte bara om det japanska kejsarparets besök i Uppsala – konungen skulle göra det ena och drottningen det andra. När också kronprinsessan Victoria visade sig ha en roll, skickade jag över en lapp till Peter Gustavsson, där jag undrade, varför prinsessan Madeleine och prins Carl Philip inte hade fått några uppgifter. Men där misstog jag mig. Strax nämndes också ett arrangemang, där Carl Philip figurerade.

Mariette Mankelow, projektkoordinator för linnéjubileet i Uppsala kommun, nämnde att cirka 250 evenemang och aktiviteter planeras i Uppsala under jubileumsåret 2007. I stället för att rabbla evenemang rekommenderar jag er att gå in på den hemsida, där man kan finna allt som planeras. För er som inte bor i Uppsala med omnejd skulle jag särskilt vilja rekommendera jubileumsveckan den 20-27 maj – Linné föddes den 23 maj 1707.

Övriga medverkande bidrog till att på olika sätt bredda bilden och minnet av Linné: Annika Windahl Pontén, projektledare för Linné 2007 på universitetet, uppehöll sig vid levande linnéminnen som Linnéträdgården, Linnés Hammarby och Botaniska trädgården. Linnésällskapets ordförande Carl-Olof Jacobson påminde om sidor hos Linné, som vi gärna glömmer: att många av hans och lärjungarnas resor hade till syfte att kartlägga (och i slutändan exploatera) naturen, också om hur snubblande nära Linné var evolutionsteorin. Roland Moberg, projektsamordnare vid universitetet, berättade om Linné som lärare, bland annat om hur Linné undervisade i det fria, i Linnéträdgården. Och Gunilla Ramberg, informationsråd vid Sveriges lantbruksuniversitet, berättade om markanvändaren Linné, också om den roll Linné via en av sina lärjungar hade för utvecklingen av veterinärkunskapen.

Som vanligt ramades de muntliga föredragningarna in av musik, den här gången från 1700-talet.

Under samlingen, medan vi drack kaffe och mumsade på ostfralla, spelade blockflöjtensemblen Pifferi (från kommunala musikskolan) musik av Bach och Bellman.

Senare spelade en kvartett från musikskolan (piano, två fioler och en cello) Pianokvartett i g-moll av Wolfgang Amadeus Mozart.

Och så framförde operasångerskan Magdalena Hedman (med blomsterkorg och allt) och konserpianisten Susan Yondt ett program med samlingsnamnet Musica Botanica.

En fantastiskt intressant och trevlig kulturfrukost. Tack Birgitta Öman, Ulla Hjorton och kulturkontoret!

Janis Joplin på svenska

Janis Joplin (1943-1970) är svår att komma förbi, om man är intresserad av amerikansk sextio- och sjuttiotalsmusik, och självfallet finns hon i mina skivhyllor. Hon hör ju inte till kategorin politiska sångerskor, men som så många andra unga amerikaner i hennes ålder revolterade hon mot sin inskränkta uppväxtmiljö – hon försökte frigöra sig från den och även från de värderingar som låg bakom att hon valdes till ”the ugliest boy in school”.

I hennes, liksom i alltför många andras, fall kanaliserades revolten tyvärr i missbruk av sprit och droger, ända tills en överdos heroin på ett hotell i Los Angeles 1970 ändade hennes liv.

Men dess förinnan brann hon under några år som en lysnade fackla i amerikansk blues- och jazzinfluerad rockmusik, framför allt från det att hon i mitten av sextiotalet började framträda tillsammans med San Fracisco-bandet Big Brother & The Holding Company.

Hon skrev en del själv, men mycket av det material som har gjort henne historisk som artist är skrivet av andra.

Den som vill göra nya versioner, till exempel på svenska, av de sånger som är förknippade med henne ställs inför stora problem. Vi kan jämföra med Bob Dylan, en av mina husgudar från den här tiden (fastän still alive): Hans texter är så personliga, att detta personliga också måste slå igenom i översättningarna. Melodierna, hans egna så väl som bearbetningarna, gör han själv ofta i flera olika men också i dessa fall alltid personliga versioner, vilket gör det naturligt för till exempel svenska uttolkare att tolka dem i sin egen stil.

Det här tolkningssättet är mycket svårare att tillämpa på Joplin. Vad som då återstår att hänga upp en svensk Joplin-platta på är igenkänningsfaktorn: musiken och, framför allt, hennes hesa, intensiva sångstil.

Jag tycker mot den här bakgrunden att det är djärvt, ja beundransvärt av Caroline af Ugglas att våga göra CDn ”Joplin på svenska” (Siloton, V 2 Music Scandinavia, VVR 1044242, 2007).

Hennes svenska översättningar är OK – men det är ju inte på grund av texterna utan genom framförandet många av Janis Joplins låtar fick den fantastiska lyster de ofta hade. Men af Ugglas anstränger sig verkligen; redan i den allra första låten, ”En del av mitt hjärta” (”Piece of My Heart”), har hon en joplinartad spruckenhet i rösten. Musiken känns tamare än den på Joplins skivor, men åtminstone i några låtar, till exempel ”Gå vidare” (”Move Over”, för övrigt skriven av Joplin själv), finns ett riv som känns äkta.

Annat känns inte lika självklart bra; ”Bobby McGee” är hygglig, men det finns andra svenska artister som har gjort mer personliga (och just därför mer intressanta) versioner.

Några av Joplins paradnummer finns över huvud taget inte med på Caroline af Ugglas CD: ”Summertime” och ”Mercedes Benz”. Och jag kan ana varför – det skulle vara omöjligt att lyssna på svenska versioner av dem utan att hela tiden i huvudet höra Joplins speciella röst och utlevelse.

Kanske låter jag nu för kritisk. Jag är nämligen ändå glad över att Caroline af Ugglas har vågat sig på att göra den här skivan.

***

I mina skivhyllor finns följande CD med Janis Joplin:

”Big Brother & the Holding Company Featuring Janis Joplin” (1967, CD med fyra bonusspår Columbia / Legacy 492862 2, 1999)
”Janis Joplin with Big Brother and the Holding Co Live at Winterland ’68” (Columbia / Legacy 485150 2, 1998)
”Cheap Thrills” (1968, CD med fyra bonusspår Colubia / Legacy 492863 2, 1999)
”I Got Dem O’ Kozmic Blues Again Mama!” (1969, CD med tre bonusspår Columbia / Legacy 492864 2, 1999)
”Pearl” (utgiven postumt 1971, CD med fyra bonusspår Columbia / Legacy 492865 2, 1999)
”The Very Best of Janis Joplin” (CBS 451098 2, 1983).

Politik, blågul blues, releaseparty på LO, Singin’ in the Rain och en födelsedag

Det är fortfarande full rulle på pensionärsfronten.

Möte hos Uppsala arbetarekommun i måndags: De första resultaten av valanalysen redovisades. Mitt i allt elände fanns där ett glädjeämne: I Södra Kvarngärdet gjorde vi ett fantastiskt val, 51,1 procent (plus sju procent!). Och det finns en förklaring också: Peter Gustavssons (s)-förening gjorde ett enastående fotarbete i form av närkontakt med väljarna. Lyckas vi allihop göra om deras konststycke i nästa val, vinner socialdemokratin tillbaka makten i Uppsala lätt som en plätt! Motionsdebatten på samma arbetarekommunmöte visade dessurom, att det finns en radikal ung påfyllnad i arbetarekommunen. Inte så att varje motion var ett mönster av stringens, men jag gillade den radikala ansatsen och stridsviljan.

Men jag kunde naturligtvis inte hålla mig: Under diskussionen kring en motion om public service ger jag Peter Gustavsson följande lapp: Ölutskänkning – en pub-lik service.

***

I onsdags kväll var det dags för möte i (s)+(v)+(mp)-gruppen i kulturnämnden. Jag redovisade bland annat uppdragsmötet med kommunalråden, till exempel Lena Hartwigs (s) fråga till nämndordföranden Jan-Erik Wikström (fp) och hans svar, det som mina läsare tidigare har kunnat ta del av. Jag berättade också, att kommunalrådet Jan Ask (s) under måndagens möte i arbetarekommunen sa till mig, att dialogen med kulturnämnden hade varit den bästa han dittills hade varit med om.

***

På torsdag kväll var jag och Birgitta på Reginateatern, på premiären för Claes Jansons ”Blågul blues”. Blueskänslan fanns i texterna mer än i musiken, som mer vette åt jazz men icke desto mindre var hörvärd. Janson, sång, kompades med den äran av Micke Skoglund, piano, Joakim Ekberg, trummor, Klas Lindqvist, sax och klarinett, och Hans Backenroth, bas.

Texterna var genomgående på svenska. Ett och annat av detta är kanske mest känt i sitt engelskspråkiga original, som ”Ode till Billie”, alltså Holiday (”The Man I Love”). Men stomme i programmet var verk av svenska visdiktare. Gamla som Carl Michael Bellmans ”Gubben Noah”. 1900-talsklassiker som Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch” och Nils Ferlins och Lille Bror Söderlundhs ”En valsmelodi”.

Också svenska vis- och låtmakare och översättare av en något yngre generation hade fått lämna bidrag till programmet. Nästan given i det här sammanhanget var Fred Ahlerts ”Walkning my Baby Back Home”, fast förstås i den svenska tappning Beppe Wolgers gjorde för Monica Zetterlund, ”Sakta vi gå genom stan”. Och där fanns också annat Monica-anknutet, två låtar med text av Hans Alfredson och Tage Danielsson: Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga” och Toots Thielemans ”Bluesette” (”Hör min bedårande sommarvals”).

Också Olle Adolphson fanns med i programmet med ett par nummer. Den här, berättade också Claes Janson från scenen, skrev Olle i samband med Pinochets maktövertagande i Chile 1973:

Nu kommer kvällen

Text och musik: Olle Adolphson, 1973

Nu kommer kvällen och solen går
och skuggorna är nära.
Snart stiger natten och mörkret rår
och blir kanske svårt att bära.

Så sjung mens himlen ännu är ljus
och sång kan ge ro och lisa!
I våldets, i ondskapens hus
där hjälper oss ingen visa.

Men om den dödas när modet flyr
för mörker, nöd och fara
så skall den födas när dagen gryr.
Då blir det gott att vara.

Även Ulf Lundell fanns med på ett hörn, med den fina ”Och går en stund på jorden”. (Jag saknade bara dragspelet från originalinspelningen med Lundell.)

Av Cornelis Vreeswijk blev det ännu mera: den finstämda ”En visa om ett rosenblad” (som han gjorde tillsammans med Georg Riedel), ”Somliga går med trasiga skor”, ”En halv böj blues” (tillsammans med Waldemar Hajer) och ”Ångbåtsblues”. Inte minst den senare gungade häftigt i Claes Jansons tappning.

Gungade gjorde det också i Povel Ramels ”Gräsänkling blues”.

Och ännu mer gungade det i ”Det går över”, Bobby Charles ”Jealous Kind” i Hans Widmarks svenska version.

Det är klart att det blev ett par extranummer också, allra sist ”Har du kvar din röda cykel”, skriven av Anders Widmark för Claes Janson.

Efter konserten var vi kvar på en liten efterfest en trappa upp. Berömde Claes Janson. Såg honom få en blomsteruppsättning av (s)-kommunalråden Lena Hartwig och Jan Ask. Pratade med teaterchefen Paul Kessel. Konstaterade ihop med flera andra, att Regina under hans ledning (och delfinansierad av kulturnämnden) har blivit ett fantastiskt tillskott till Uppsalas kulturliv, dess gästspelsscen.

Claes Janson på skiva? Här är tre förslag, som fångar in mycket av den repertoar jag har nämnt ovan: ”Cornelis svenska bilder” (tillsammans med Kjell Öhmans orkester, Uppsala stadsteater och Skivbolaget, SBCD 509, 1993), ”Ångbåtsblues” (Gazell Records, GAFCD 1038, 2001) och ”Blågul blues” Gazell Records, GAFCD 1052, 2002).

***

På fredag eftermiddag gjorde jag den första av tre stockholmsresor tre dagar i rad.

Min bloggarkollega Rosemari Södergren, hon med Kulturbloggen (länk finns här intill), har skrivit en bok, ”Alla kan blogga” (Bilda förlag, 2007), och hade haft vänligheten att bjuda mig till ett releaseparty på LO, där hon är webmaster. Jag är ju själv inte längre nybörjare, men jag kan verkligen rekommendera Rosemaris bok till alla som vill lära sig och lära sig lite mera. Jag fick den med dedikation av henne och gav henne själv min ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Som dagens medelpunkt blev hon ständigt upptagen av nya gäster, så jag fick inte tillfälle att prata tillräckligt mycket med henne.

Annars är ju ett sånt här bloggarparty ett fint tillfälle att prata lite med bloggare, som man har besökt och kommenterat, i mitt fall till exempel Jonas Morian och Magnus Ljungkvist. Kul också att träffa Jonas Söderström med bloggen Blind höna; Jonas kom fram och berättade, att han är son till Paul Söderström som jag en gång i världen hade mycket samarbete med; Pålle arbetade då på ARE Idé 2.

På väg till Rosemaris releaseparty stötte jag förresten ihop med Wanja Lundby Wedin i en korridor. Som vanligt uppstod en hjärtlig kontakt. Henne gillar jag verkligen!

***

På lördag, när jag var färdig med melodikrysset, var det dags att åka till Stockholm igen.

Birgitta hade, när dottern Anna hade lunginflammation före jul, kommit överens med Annas döttrar Sara, Amanda och Ella om att de skulle stå för julstädningen, och när tjejerna faktiskt gjorde jobbet med den äran, bjöd hon dem och deras mamma (och även mig) på ”Singin’ in the Rain” på Oscars. Till bilden hör att tjejerna aldrig har varit på musikal förut, inte heller förstås på Oscars.

”Singin’ in the Rain” är intressant på flera sätt. Den är, trots att den är en av tidernas bästa musik- och dansfilmer, inte en film, byggd på en musikal, utan en originalfilm (regi Stanley Donen och Gene Kelly, 1952). Filmen, som jag själv förstås också har på video, innehåller bland annat några fullkomligt suveräna dansnummer; huvudrollerna spelas, dansas och sjungs av Gene Kelly, Donald O’Connor och Debbie Reynolds.

Av denna succéfilm (manus Adolph Green och Betty Camden) har det senare blivit också en musikal, i det här fallet översatt och bearbetad av regissören Bo Hermansson, i fallet sångtexterna av Bosse Carlgren. Huvudrollerna spelas, sjungs och dansas på Oscars av Rennie Mirro (Don Lockwood), Carl Dyall (Cosmo Brown) och Hanna Lindblad (Kathy Selden) samt, inte att förglömma, Sissela Kyle som Linda Lamont.

Linda Lamont är den svårt självfixerade stumfilmsstjärnan, som har en alldeles förfärlig röst – vilket ju inte gör något så länge det är stumfilm. Men poängen i den här filmen och musikalen är just att ljudfilmen kommer. Hon räddas genom dubbning, till att börja med utan sin egen vilja, av den unga Kathy Selden. Av att Don Lockwood faller för Kathy och ratar Linda Lamont blir det ett mycket roligt triangeldrama.

Ur oscarsföreställningen vill jag på plussidan, utöver Sissela Kyles gestaltning av Linda Lamont, också nämna framför allt Carl Dyalls dansnummer.

Minus finns det nästan inga; dock tycker jag att orkesterljudet är påskruvat för högt.

Vi avslutade teaterkvällen med middag på japansk restaurang.

***

På söndag var det dags för Stockholm igen.

Sonen, Matti Dahl, fyller år den 15 februari, 34 den här gången. Vi var med anledning av detta bjudna på söndagslunch hemma hos honom och sambon Karin på Bränningevägen i Årsta. De har rustat upp och målat om; det har blivit jättefint!

Mamma Birgitta uppvaktade med en effektpedal till någon av Mattis många elgitarrer, jag med Joe Cockers ”Mad Dogs and Englishmen” och John Lennons ”Gimme Some Truth” på DVD samt två CD, Van Morrisons ”Moondance” och Jan Hammarlunds ”Röda linjen” (med dedikation från Jan). Dessutom fick han en slant för att inhandla DVDn ”Cream: Classic artists (Their fully authorised story)”, som jag förgäves hade sökt i flera skivaffärer.

Vi bjöds på paj, sallad, kapris, oliver, rökt lax plus lite goda röror samt fruktsallad till efterrätt.

Fast före fruktsalladen tog vi en eftermiddagspromenad. Först till Årstas klassiska Folkets hus, ett svenskt kulturarv från 1950-talet. (Huset, från 1953, är ritat av bröderna Thore och Erik Ahlsén.) Sen förbi ett fint koloniområde ner mot Årstaviken.

***

Söndagskvällen avslutade vi hemma med att se den flerfaldigt oscarsbelönade filmen ”Pianot” (”The Piano”, 1993) på DVD. Jane Campions triangeldrama i nyzeeländsk miljö med Holly Hunter i huvudrollen är verkligen sevärd. Birgitta har sett den tidigare, på bio. För mig var det första gången.

***

I dag har vi burit hem Finn Asko-soffan i ljus björk, som har varit hos tapetserare för att spännas om.

Och snart är det dags att hämta Viggo och Klara på dagis.

Så här pinnar det på, pensionärslivet.

Melodikrysset nr 6 2007

Min gamle vän Bo Krogvig brukade ibland påminna mig om en händelse, som belyser min inställning till dansband: Det var ett sådant som hade städslats att stå för dansmusiken vid en partikongress, men man måste ju ändå bjuda upp sin hustru. När vi passerade Krogvig, som satt bredvid dansgolvet, lutade jag mig fram mot honom och väste: – Ful musik!

Som ni förstår, kunde jag därför inte förknippa ”Nere vid hamnen” med rätt dansband, men när jag hade löst den för mig betydligt lättare operafrågan, ”Trollflöjten” av W A Mozart, fick jag ut Sten, och jag är ju inte mer bortkommen i dansbandsvärlden än att jag sen också fick ut Stanley.

Fast egentligen fick jag kämpa mer med ett par andra svar i dagens melodikryss.

Refrängen i partajmusiken kände jag så väl igen, men det tog ett tag innan jag, vägledd av ledbokstäverna, kom på att låten som hade spelats var Magnus Ugglas ”Efterfest”.

Det andra svaret jag kämpade med, trots att jag så väl kände igen melodin, var titeln på balladen som Lars Roos spelade. Men sen gick det upp ett ljus: Det var ju Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”.

Att Kate Ryan sjöng för Belgien i Eurovision Song Contest 2006 mindes jag förstås inte, utan jag fick googla.

Inte heller mindes jag att det var Paul Harrington & Charlie McGettigan som vann tävlingen 1994 med ”Rock ´n Roll Kids”, men ledbokstäverna ledde mig likafullt snabbt till Irland.

Eftersom Uno Svenningson inte ingår i mina skivsamlingar, fick jag googla för att hitta också låten ”Under ytan”.

Bland det jag klarade med lätthet fanns till och med en dansbandslåt, Vikingarnas ”Leende guldbruna ögon”, som skulle ge verbet le.

Mera ögon: Elof Ahrle hette skådespelaren, som tillsammans med Sickan Carlsson sjöng ”Jag har bara ögon för dig”.

Inte bara för att jag känner Lasse Åberg; jag träffade honom senast på Anders Björcks middag för hedersupplänningarna på Uppsala slott: Hans Electric Banana Band, här med ”Kameleont”, har jag ett gott öga (öra?) till.

Jag hör till den åldersgrupp som fick traggla psalmer i småskolan. Bland de första psalmerna vi fick lära oss fanns förstås Lina Sandell Bergs ”Tryggare kan ingen vara”. Jag är ateist men ser ändå många av de här psalmerna som en del av det svenska kulturarvet. Och formuleringarna sitter fortfarande i bakhuvudet: ”Stjärnan ej på himlafästet. / Fågeln ej i kända nästet.” Vi talar om svensk psalm nummer 513.

Sist det som ligger mig kanske allra varmast om hjärtat i dagens melodikryss: I Mats Paulsons ”Visa vid vindens ängar” fladdrar det till i en tyllgardin. Också med Mats har jag beröringspunkter: Han var en av pionjärerna när vi återintroducerade Joe Hill i Sverige.

***

Skulle Google i ditt letande efter något svar i senaste melodikrysset ha lett dig hit, förslår jag, att du i stället trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Victor Jara i orginalinspelningar

Joanna Mossberg frågar mig om hur man kan få tag på originalinspelningar med Victor Jara.

Liksom hon själv har jag en mängd Victor Jara-sånger på andra språk än spanska, inte minst på svenska. Jag äger, till min egen förvåning, bara en enda LP med Victor Jara i original, ”Canto a lo humano” (Movieplay GONG 17.1543/0, 1979).

Min första tanke var därför att gå till Smithsonian Folkways i Washington, som är inte bara USAs utan sannolikt också världens bästa skivbolag för politisk musik. Jag skrev in Victor Jara på deras Quick Search och fick mycket riktigt upp några skivor med Jara (plus några andra plattor med andras inspelningar av hans sånger). Kruxet visade sig emellertid vara, att det på samtliga Jara-skivor stod ”Not for sale”; normalt kan man beställa hem Smithsonian Folkways skivor per post. Dock har två av tre Jara-skivor som kommer upp lyssningsfunktion på samtliga ingående låtar.

En googlesökning ledde mig sen till något annat intressant: Warner Chile (alltså ett USA-ägt bolag!) har för bara några år sen påbörjat en återutgivning av originalskivor med Victor Jara. Du hittar alltihop – skivtitlar, originalskivbolag och så vidare – här.

Det betyder, att skivorna rimligen är beställbara som CD. I och med det kan man gå till en välsorterad svensk skivaffär och be dem söka de Victor Jara-skivor man är intresserad av. Skivaffären behöver då namnet Victor Jara, fullständig skivtitel på spanska och gärna också skivbolag och skivnummer. Jag har själv gjort mängder av beställningar av svåråtkomliga utländska skivor på det här sättet hos till exempel Mega Skivakademien i Stockholm. Det brukar ta sin tid, men det behöver inte bli våldsamt mycket dyrare att köpa på det här sättet specialbeställda skivor än att köpa en vanlig CD till normalpris. Även om Warner Sverige inte har Victor Jara-skivor på lager, kanske de finns till exempel hos Warner i Spanien, vilket gör, att de inte behöver beställas ända från Chile. Prova!