Melodikrysset nummer 31 2017

Också den här veckan testade Anders Eldeman våra kunskaper om klassisk musik. Han spelade musik ur ”Djurens karneval” av Camille Saint-Saëns. Fast själva frågan var enklare. Vi skulle identifiera soloinstrumentet, och det var en cello.

Själv tyckte jag att två andra frågor var betydligt svårare. Jag hörde och såg i och för sig Robin Bengtsson i Melodifestivalen och ESC, men jag skulle annars aldrig komma på idén att lyssna på honom, vilket gör, att jag förstås inte bums känner igen hans röst. Och varför han har sjungit in en låt med titeln ”Stevie Wonder” har jag ingen aning om.

Per Eggers tror jag heller inte att jag någonsin har hört på skiva (eller i något annat sammanhang). Och ”When My Little Girl Is Smiling” lockade mig inte heller att bli fan.

Däremot är bröderna Gärdestad hitmakare av den typ jag gärna lyssnar på, när tillfälle bjuds. Och deras ”Sol, vind och vatten” blev inte sämre av att det i dag var Laleh som sjöng den.

Tomas Ledin finns också i min skivsamling, dock inte med det som spelades i dag, ”De dagar vi drömt om”.

Evert Taube har jag allt av på skiva, då förstås också ”Tango i Nizza” som vi i dag hörde på gitarr. Och jag vet att det som förde Evert till många av de orter han har besjungit, till exempel Nice som Eldeman i dag ville att vi skulle skriva, var att han i yngre dagar också arbetade som sjöman.

Tar man sig längre västerut, från Medelhavet till atlantkusten, hamnar man i Portugal. Där, inklusive i huvudstaden Lissabon, har jag varit; jag har också hört Erik Axel Karlfeldts av Bo Sundblad tonsatta ”I Lissabon där dansa de”.

Fortsätter man sen norrut längs samma atlantkust, kommer man så småningom till Belgien, landet varifrån visskaparen och vissångaren Jacques Brel kom, och där har jag förstås också varit. Brel och hans sånger har jag ett långvarigt förhållande till. Ursprungligen kom jag i kontakt med Brels viskonst via Lars Forssell, men sedan har jag också lyssnat på Brels egna insjungningar, på franska. I dag fick vi höra Brel sjunga sin ”La bière”, en visa som vi som har läst franska i skolan förstår handlar om öl.

Från Belgien är det inte långt till Storbritannien, och därifrån hade Eldeman i dag hämtat många låtar.

Vi fick höra en hit för The Clash, den riviga ”Should I Stay Or Should I Go”.

Vi fick höra en instrumentalversion av The Beatles’ ”Yellow Submarine”, också en film som i svensk version fick heta ”Gul gul gul är vår undervattningsbåt”.

Och så fick vi höra en av de artister och låtar som förekom vid en födelsedagsgala för drottning Elisabeth 2002: Vi hörde Phil Collins i ”You Can’t Hurry Love”.

Kvar att nämna är då bara ”My Bonnie Is Over the Ocean”, en sång vi fick sjunga på engelsklektionerna i realskolan under tidigt 1950-tal. Men ska vi vara noga är den ju irländsk till ursprunget.

Och om en stund är det dags för Sven Melander, fast i ett annat radioprogram som jag också skriver om, varje dag.

Sommar i P1 med Jacob Mühlrad

Dagens Sommar-värd Jacob Mühlrad är en ny musikalisk bekantskap för mig, men jag har varit på konserter med musik av den av honom nämnde Sven-David Sandström, likaså Karin Rehnqvist. Jag har likaledes hört musik av de av Mühlrad nämnda John Cage och Igor Stravinskij (här som exempel på folkmusikaliska influenser).

John Cage förekommer i Mühlrads skivval i ”Sommar”, i vilket vi också får lyssna till två inspelningar med Daniel Barenboim, jude och israel som har utmanat landsmännen genom att spela Wagner – men i dag fick vi höra honom i Arnold Schönbergs ”Verklärte Nacht”.

Ur det judiska musikarvet spelade han Leonbard Cohen (”You Want It Darker”), The Barry Sisters (”Chiribim Chiribom” och, förstås, några exempel på sitt eget musikskapande.

Men musikdelen av programmet innehöll också musik med turkisk (Nese Karaböcek) och svensk-litauisk bakgrund (Silvana Imam), dessutom Eva Dahlgrens ”Lev så”. Eva Dahlgren framträdde vid uruppförandet av hans ”Kaddish”, ursprungligen en judisk bön från Armenien.

Somliga fann säkert musikvalet utmanande, men jag överraskades positivt av det.

Jag är inte säker på att Mühlrad i den talade delen av det här sommarprogrammet lyckades reda ut vad det är för slags musik han ägnar sig åt – glöm inte att en stor del av radiolyssnarna inte är förtrogna med den musik han talade om. Men somligt också där var kul att lyssna på, till exempel Sven-David Sandströms omdöme om Mühlrads pianospel (Beethoven och Chopin) vid en familjetillställning: Han borde lära sig spela efter noter eller övergå till popmusik.

Bakgrunden till att han spelade på gehör var att han var dyslektiker och inte kunde spela efter eller skriva noter. Men Sandströms anmärkning fick honom att ge sig fan på att lära sig de där besvärliga nottecknen.

Hans ”Sommar” innehöll annat som bör ha gått rakt in i hjärtat på vilka lyssnare som helst.

Ett var berättelsen om hur större delen av hans judiska familj, mormor och två döttrar, för evigt försvann i ett av de nazityska ockupanternas förintelseläger. Också morfar fängslades men överlevde som genom ett under vistelsen i lägret, också flera förintelsemarscher i slutet av kriget. Så han var en av dem som sen fraktades till Sverige, en till skelett reducerad människospillra, men fortfarande vid liv. Och i Sverige började han om: gifte sig på nytt och fick nya barn, bland dem Jacobs mamma.

Till slut dog han ändå, fast av cancer, och till svärtan i det här sommarprogrammet bidrar också barnbarnets berättelse om hur även morfars dotter, hans egen mamma, får svårartad cancer och beskedet att hon bara har ett par år kvar att leva.

För egen del har Jacob Mühlrad också haft ett handikapp till utöver dyslexin: Han lider av scenskräck, så svårartad att hans terapeut gav upp. Han beskriver hur paniken stiger minut för minut inför ett radioframträdande, bland annat hur han rusar ut på toaletten och kräks och kräks.

Sommar i P1 med Jonna Bornemark

I egenskap av pappa och därmed bekant med vad barnen lyssnade på är jag förstås förtrogen med Gullan Bornemark och hennes sånger. Själv har jag med stort utbyte läst deckare av Kjell-Olof Bornemark – läs gärna mer om honom under Kulturspegeln, Deckare. Däremot visste jag före dagens ”Sommar” ingenting om den som var sommarpratare i dag, Jonna Bornemark, inte heller vem hennes pappa var, han som spelar en viss roll för vad hon skulle komma att ägna sig åt i livet.

Nå, dagens ”Sommar” visade att hon kan stå på egna ben, så det är inte det. Men själv tror jag att vi alltid är präglade också av erfarenheter från och värderingar präglade av viktiga människor i vårt liv, inte minst våra föräldrar.

I samtalen med sin pappa kom Jonna Bornemark tidigt in på sådant som måste ses som filosofiska frågor, och när hon vid ett tillfälle på den fråga hon ställde till honom fick svaret ”Det har jag ingen aning om”, triggade detta henne ytterligare och bidrog till att hon senare under sin studietid gick över från psykologi till filosofi.

Jonna Bornemark blev sedan docent och lektor i filosofi vid Södertörns högskola.

Jag är själv en människa med stark dragning till rationalism, även historiematerialism, så det är under visst intellektuellt motstånd jag noterar, att hon för sin del också har hämtat ganska mycket tankegods från religion och då inte bara den religion vi känner till från vårt eget samhälle. Men jag är ändå road, till och med när hon utmanar mer normala Sommar-lyssnare genom att förhålla sig till och referera till exempel Mechthild av Magdeburg.

Hennes pappa hade enligt hennes mening i det här stycket en för ensidig hållning – hon säger själv att hon kommer från en icke-religiös familj. Men vad mer exakt som har fått henne själv att inta den ståndpunkt hon har framgår inte riktigt, mer än att hennes hållning allmänt är lyssnande och prövande. Hon säger sig också ha lärt sig mycket om sig själv även vid studiet av mycket avlägsna religioner.

Annat i hennes sommarprogram är mer begripligt för mig: Vår kunskap har sina gränser. New Public Management har för ensidigt fått prägla arbetslivet – ett ensidigt produktivitetstänkande riskerar att, som i hennes eget fall, föra oss till sjuksängen. Vi är sällan bara offer – vi bär också en förövare inom oss.

Mer tveksam är jag till hennes öppna hållning till tiggare. Missförstå mig nu inte: Jag är för generositet och ekonomisk utjämning, men individuella allmosor löser ju i grunden inga problem.

Hennes öppna hållning till yngste sonens autism finner jag sympatisk.

Musikvalet i programmet utmärks främst av att hon bara spelar kvinnliga artister, bland dem flera som vi har mött i tidigare sommarprogram i år: Robyn (”Don’t Fucking Tell Me What To Do”), Miriam Bryant (”Last Soul On Earth”) och så den artist och den låt som har spelats flest gånger i årets ”Sommar”, Barbro Hörberg med ”Med ögon känsliga för grönt”.

Men vi får också höra låtar med Laleh, Aretha Franklin, Billie Holiday (”All Of Me”), Laurie Anderson, P J Harvey, Pink och Nina Simone.

Sommar i P1 med Miriam Bryant

Också jag har upptäckt Miriam Bryant. Som hörvärd sångerska.

Som sommarpratare var hon också intressant, men inte riktigt lika bra.

Jag tänker då inte främst på att hon gör några små språkfel, inte betingade av att hennes mamma är finska och hennes pappa är engelsman – det jag syftar på hör samman med hennes klassbakgrund och otillräckliga utbildning. Det senare kompenseras dessutom mer än väl av att hon har talang och musikalisk feeling och förmåga. Och ändå bär hon med sig en rädsla för olyckor och en osäkerhet som aldrig riktigt släpper taget om henne.

Det hon i etapper berättar om sitt eget liv – många av de här delberättelserna är för övrigt intressanta – binds heller inte samman av någon riktigt sammanhängande berättelse, och vi får faktiskt heller inte någon analys till exempel av vad som en gång i världen förde hennes föräldrar tillsammans och vad som, mer konkret, fick dem att separera. Och om nu pappans alltför stora konsumtion av alkohol särade det här paret – varför drack han?

I hennes berättelse drabbas den här familjen av olyckor, utöver den just nämnda också av att en kemiexperimenterande lillebror, fem år, lyckas bränna ner huset den här familjen bor i. Redan innan hon har berättat vad som hände med familjens hem, har vi fått en förvarning: Den här familjen var lycklig innan lillebror föddes och allt sedan gick åt helvete. Till att det gick åt helvete bidrog sen det liv de tvingades föra i ett främmande hus på samma gata, medan deras eget nedbrunna hus renoverades. Till familjens samlade olycka bidrog också det faktum, att mamman blev påkörd av en bil. Föga förvånande rankar hon trygghet främst bland det hon vill se som meningen med livet. Samtidigt säger hon också, med den ambivalens jag ser hos henne, att hon ständigt vill växa och hitta nya saker.

Vi får oss vidare till livs berättelsen om hennes livs första kärlek, som sen ändade i att de separerade. Men trots att killen i fråga om och om igen bedrog henne, tycks hon ändå fortfarande ha kvar ett slags kärlek till honom.

Men det finns också delberättelser i hennes ”Sommar” som är mycket hörvärda. En sådan är den dragning hon redan från mycket ung ålder hade till Håkan Hellström och hans musik. När hon var 12 skrev hon ett slags beundrarbrev till honom, som hon dock inte postade, vakade också i hans portgång. Det här icke avsända brevet läste hon nu upp, peppad av att hon tillsammans med sin idol har fått sjunga på Ullevi för en publik om 70.000 åhörare.

Duetten med Håkan Hellström på Ullevi den 5 juni 2016, ”Det är så jag säger det”, spelas självfallet i Miriam Bryants sommarprogram, och så får vi också höra Hellström sjunga ”Här kommer lyckan för hundar som oss” (i sista ordet i titeln samma språkfel som Bryant tidigare har gjort!).

Hennes låtlista börjar rivigt med Astrid S och ”Vi er perfekt men verden er ikke det” och Haïm och ”The Wire”. Hon spelar också till exempel Veronica Maggio (”Låtsas som det regnar”, Coldplay och förstås sig själv i ”Svart bil”.

Min tjejliga på födelsedagsbesök post festum

Till dem Birgitta hade inbjudit till min 80-årsdag hörde det som i familjen går under benämningen Enns tjejliga, ursprungligen fyra damer – nu tre eftersom en av dem är död – som alla under en period var mina arbetskamrater på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad.

Damerna i fråga är:

Eva Marcusdotter, som var talskrivare åt Bo Toresson under hans tid som partisekreterare – också jag arbetade under den här tiden på partisekreterarens kansli. Senare har Eva under en period bott och varit partiaktiv i Örebro, senare i Östersund. Hon har numera lämnat partiombudsmannaskapet och arbetar med annat.

Gisela Lindstrand, som både har arbetat på Aktuellt i politiken (s) (fast inte under min tid där) och som pressekreterare på partiexpeditionen (hon berättade den här gången bland annat om sitt första möte med Olof Palme). Ingvar Carlsson rekryterade henne sedan som pressekreterare i statsrådsberedningen. Senare har hon arbetat i det privata näringslivet, nu senast i Securitas.

Lotta Gröning, som har doktorerat i Uppsala men också har arbetat på partiexpeditionens pressavdelning. Senare har hon bland annat arbetat åt Mona Sahlin under hennes tid som statsråd, varit politisk redaktör på Norrländska Socialdemokraten och insändarredaktör på Aftonbladet. Nu är hon kolumnist i Expressen.

Den fjärde medlemmen i den här tjejligan var Mona Hillman Pinheiro, men hon är alltså död. Birgitta och jag var på hennes begravning, och jag har skrivit om den och henne under rubriken Last Chorus.

Också Birgitta var med vid besök hemma hos Mona i mitt gamla Sundsvall. Själv blev jag så småningom bekant också med hennes dåvarande man, João Pinheiro, som först förstås undrade över Monas relation till mig. Men den var inte av det slag han hade behövt oroa sig för, och när hon senare separerade från honom och ingick en ny relation var det inte med mig. När jag och min hustru sen var på hennes begravning, kom förstås också exmaken João dit, och eftersom han aldrig ens hade träffat flertalet begravningsgäster, sökte han sig till mig och Birgitta under den efterföljande begravningsmåltiden.

När jag och Birgitta under de tre övriga tjejernas besök med anledning av min födelsedag (de kunde inte komma på den riktiga födelsedagen eftersom två av dem just då hade bokat in en utlandsresa), inledde vi med att dricka alkoholfritt vitt vin vid ett trädgårdsbord – vädret var ljuvligt och trädgården blommade – och jag sa också några ord om vår gamla gemensamma vän Mona och erinrade om hennes begravning.

Men sen gled samtalet förstås – vi är alla politiska djur – in på den pågående regeringskrisen (fast den delen har jag ju redan skrivit om).

Den här födelsedagsmiddagen fick, liksom den på den riktiga födelsedagen, estniskt tema men var bara delvis identisk med sin föregångare. Eftersom Birgitta inför min 80-årsdag hade gravat sik på det sätt hon en gång lärde sig av min estniske pappa och det fanns sådan sik kvar i frysen, tinade jag upp den och serverade den som förrätt med nykokt potatis, på längden skuren saltgurka och Birgittas gravlaxsås.

Sen fortsatte jag på fisktemat.

Jag lagade en estnisk fisksoppa, kallad seljanka, med torsk som huvudingrediens.

Som huvudrätt serverade jag också torsk, men nu som ingrediens i fisk smörstekt som wienerschnitzel, alltså panerad med vitpeppar- och saltblandat vetemjöl, ägg och skorpmjöl och med citronskiva med kapris och ansjovisfiléer ovanpå. Gisela som har österrikisk mor och är van vid traditionell wienerschnitzel blev mycket förtjust och sa genast vid matbordet, att det här tänkte hon laga själv.

Sen hade jag till efterrätt/kaffe natten före bakat stritsel, estnisk födelsedagskringla. I det fallet gjorde jag en tabbe: När jag handlade de många ingredienser som krävs, glömde jag att köpa saffran, och därför blev min stritsel lite för blek, ytterligare understruket av det florsocker man strör över, när stritseln är klar för servering. Men i övrigt fanns smaken där av de många smakämnena man använder.

Födelsedagsmåltiden ägde rum under mycket glam och prat, och gästerna sjöng också en sång de på den tiden fyra damerna sjöng för mig vid ett minnesvärt besök med middag hemma hos mig när vi hade börjat träffas, fyra damer och en på den tiden fortfarande hyggligt ung man. Jag brukade ju se dem på jobbet men förstod sen att de här tjejerna också ibland träffades mer privat, gick ut på krogen tillsammans. En sådan kväll, i9nte helt nykter förstod jag av den nerklottrade servett som sen anlände per internpåse, hade samtalet uppenbarligen spårat in på mig, och på servetten hade de klottrat ner skämtsamma kärleksförklaringar till mig. Alltså upptogs jag i den här kvinnliga kretsen, och vi började träffas också utanför jobbet.

När de på den tiden fyra tjejerna ringde på dörren och jag öppnade, sjöng de sålunda till sonens och, antar jag, grannarnas förvåning unisont och högljutt en visa, vars text började så här: ”Varför ska vi älska dENN vi ENNdå aldrig får?”.

Dess värre måste damerna den här gången alltför tidigt ge sig i väg igen. Men de bor ju numera i Östersund. Göteborg och Norberg, och snart vinkade vi alltså av Lottas bil, som de alla åkte i.

Presenter fick jag förstås dess förinnan: Från Gisela fick jag en Slideranka (Muehlenbeckia complexa) i vacker kruka. Av Eva fick jag ”Smak på Sápmi”, en kokbok med samisk mat. Och Lotta hade med sig två böcker, dels Fredrik Skavlans samlade teckningar, dels (kanske mer med adress till värdinnan, den före detta ordföranden i Svenska kommittén för Vietnam), Åke Kilanders bok om FNL-rörelsen, ”Vietnam var nära”.

För övrigt har jag fått ytterligare en växt att plantera i en av mina nyrestaurerade rabatter. Av Jimmy och Margareta Mattsson, som inte kunde komma på den riktiga födelsedagen på grund av en familjerelaterad begravning, har jag fått en Flikskatta, även kallad Känguruäpple, och eftersom det här är en rabattväxt som kan bli tre meter hög, har jag tagit på mig lite tid för att hitta ett lämpligt ställe att plantera den på. Det blir i min nyrestaurerade rabatt i slänten ner mot vägen.

Sommar i P1 med Aron Anderson

Jag saknar lust att tävla – det var inte lusten att få belöning i form av höga betyg som en gång i världen gjorde mig till A-student. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av idrott, heller aldrig läst sportsidor, men detta har alltså mer haft att göra med mina grundläggande värderingar än med att jag inte skulle kunna prestera mer; orsaken har varit bristande lust. (Och nu, vid åttio års ålder då krafterna avtar, är det hur som helst för sent att ändra attityd.)

Det här gör mig till en olämplig recensent av sommarprogram gjorda av idrottsmän/kvinnor, för så vitt de inte har någon mycket intressant vinkling eller ägnar en betydande del av programtiden åt annat, värt att berätta, ur sitt liv.

Inför ”Sommar” med Aron Anderson var jag medveten om att han har haft stora framgångar inom handikappidrotten och hoppades däför, att hans program skulle kunna bjuda på något annat, något som också med min syn på idrottsliga prestationer skulle kunna bli hörvärt.

Tyvärr blev det här programmet en stor besvikelse.

Hans lust till idrott och hans tävlingsinstinkt fanns innan han vid sju års ålder drabbas av cancer.

Kampen mot cancern med åtföljande sjukhusvistelse och sen rehabilitering är i och för sig en hörvärd historia, men även den präglas av prestationer och ändar i upplevelsen av att den rullstol han till slut tvingas att börja använda kan användas inte bara som transportmedel utan också i handikappidrott. I sådan blir Aron Anderson mycket framgångsrik, vinner den ena medaljen efter den andra. Men OK, rullstolen blir hans väg tillbaka till livet.

Det märkliga är att han ändå aldrig blir nöjd. Lyckan ligger inte i att uppnå det uppsatta målet – han vill mera.

Men sen, när han inför Paralympics i London får ont i höften, visar det sig, att höften är ur led. Han tvingas låta operera höften, och detta ändar i att hans rörlighet (och därmed hans förmåga att tävla) minskar.

Det här möter han sen genom att söka ständigt nya utmaningar: bestiger tillsammans med en kompis Kebnekaise, klarar raden av svenska klassiker (även om det var svårt att lära sig crawla inför Vansbrosimmet), deltar i simning över Ålands hav. Historien om hur han skiter på sig under färden mot Antarktis skulle jag inte ens ha velat höra.

Jo, jag har förstått att han älskar att utmana sig själv.

Men inte ens det faktum att han hjälper barn att inte dö i cancer får mig att tro, att det här är något bra sätt.

Hans låtlista gör mig, trots att den innehåller en låt med Zara Larsson, inte mer vänligt stämd. Detta inte primärt för att den innehåller få låtar med artister som betyder något för just mig utan för att alltsammans är i ett glatt och enahanda danstempo.

Sommar i P1 med Bahar Pars

Mest känd är Bahar Pars för rollen som den iranska grannen Parvaneh i Hannes Holms lysande filmatisering av Fredrik Backmans roman ”En man som heter Ove”. Läs gärna min recension under Kulturspegeln, Film.

Men jag känner också till henne som utmärkt skådespelerska i till exempel Henrik Ibsens ”Hedda Gabler”, när den gavs på Uppsala stadsteater, fortfarande ledd av Linus Tunström – även av den finns recension på Kulturspegeln, fast under Teater.

Hon är gift med Linus Tunström och har barn med honom, men det faktum att hon under hans tid som teaterchef fick framträdande roller på vår stadsteater har ingenting med nepotism att göra. Jag har för övrigt läst att hon återvänder till teatern i Uppsala i höst då han inte längre finns kvar där.

I hennes ”Sommar” i dag spelar Tunström heller inte någon framträdande roll – men han förekommer som medföljande make i historien om när hon är på väg till Oscarsgalan, där ”En man som heter Ove” var nominerad i kategorin ”Bästa utländska film”. Fast den här historien handlar mer om när hon hade glömt passet (men lyckades få tag på det med hjälp av en syster) inför resan till USA, Trumps nya restriktioner mot att släppa in folk av till exempel iransk härkomst och hennes egen märkliga galaklädsel.

Hennes egen bakgrund är inte en värld full av röda galamattor. Hennes föräldrar kom till Sverige som flyktingar från ayatollornas Iran – hon själv är född samma år som den iranska revolutionen genomfördes, och föräldrarna – men även hon som snart kunde bättre svenska än de – hade länge anpassningsproblem i sitt nya samhälle.

Hon förstod snart, att det inte var allom givet att bli accepterad, om man inte var svensk, vilket senare också hennes utseende vittnade om. Hon odlade därför bara intressen som hon själv genuint gillade – mamman sa oroligt: ”Hon vill bara lära sig saker hon tycker om.”

Det här ledde både till skolk och på kvällarna vistelser i stockholmsmiljöer där en ung, dessutom vacker flicka kunde ha råkat mycket illa ut. Det hände att mamman måste hämta henne. Men varför skulle hon plugga?

Fast när det blev dags för gymnasiet, skärpte hon sig – men även det bröts när hon mer intresserade sig för den skrotfärdiga gamla Porsche hon hade lyckats köpa än för studierna. Ändå lyckades hon ta studenten. Många familjemedlemmar och släktingar kom för att hylla henne på skolgården, detta trots att hon inte ville ha något firande.

Vad skulle hon nu göra (mer än kedjeröka)? Hon drogs till teatern, inte minst Ingmar Bergman, även i hans egenskap av filmmakare, och lyckades också komma in på Dramatens elevskola. Och här inleddes hennes klassresa. Hon ville spela, regissera och skriva, men ingenting blev riktigt som hon ville, och även inom teatern fanns en tendens att reducera henne till att spela rollen av invandrare/utlänning – hon erbjöds till och med att spela persiska. Här kom Linus Tunström in i hennes liv – han såg hennes drivkrafter och kreativitet. Hon gick på sin magkänsla och började också regissera och göra egna filmer, även alltså själv göra filmroller.

Och i slutet av sitt ”Sommar”, innan hon låter sin mamma säga några ord, sammanfattar hon sin livshållning med Karin Boye-citatet om att möta livet vapenlös.

Bahar Pars börjar musikdelen av sitt sommarprogram med en annan invandrartjej, Loreen med eurovisionsvinnande ”Euphoria” och avslutar med Nina Simone (igen!) och ”Feeling Good”. Bland dem hon i övrigt spelar finns ”Vitamin String Quartet” (med Michael Jacksons ”Billie Jean”), Roxette (”Listen To Your Heart”), Leila K, 2Pac, Beyonce och Grace Jones, men också Lisa Ekdahl (”Flyg vilda fågel”) och Georg Friedrich Händel (”Rinaldo”).

Sommar i P1 med Fredrik Backman

Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” har jag sett som film (2015), signerad Hannes Holm. Som film med Rolf Lassgård i rollen som Ove blev den en succé (1,7 miljoner besökare) – också jag gillade den.

Den bok filmen bygger på har jag däremot inte läst – jag har inte läst någon av Backmans böcker – men den har, kanske delvis på grund av filmen, också blivit en stor succé. ”En man som heter Ove” har getts ut i 40 länder och sålts i 2,5 miljoner exemplar. Mot slutet av sitt ”Sommar” i dag berättar han om ett besök hans amerikanska förlag, med kontor på Manhattan i New York, inbjöd honom till. Med följde också hustrun och de två sönerna, som busade ganska mycket under besöket på förlaget, beläget på 17e våningen i en skyskapa. Det här var en värld av ett helt annat slag än den han levde i innan han blev författare, och förlagets representant visade honom ett porträttgalleri där han fanns med bland de största författarna.

Eller var det möjligen de mest säljande författarna? I andanom såg han sitt porträtt någon gång senare fraktas ner i fölagets källare.

Det här tvivlet på sig själv och sin aktuella berömmelses varaktighet fanns med som en röd tråd genom hela programmet – sällan har jag hört någon sommarpratare som på det här sättet hela tiden har målat framtiden så svart, satt frågetecken efter nästan allt.

Det är ju helt uppenbart att han har fått erbjudandet att sommarprata på grund av framgången med ”En man som heter Ove”, men några framgångsrecept är han inte förmögen att skriva ut.

Det säger ju i och för sig ganska mycket om den nu överkommersialiserade förlagsbranschen, att han, när han kom med ”En man som heter Ove” till ett av de stora förlagen där fick omdömet, att hans manus saknade kommersiell potential.

Men när han strax därefter kommer in på sin egen förmåga att skriva, konsterar han ärligt: ”Jag har ingen aning om vad jag håller på med.”

Han medger också att han, utöver att ända sen barndomen vara en ganska ensam människa med få vänskapsrelationer, också saknar ett liv att berätta om – vi får veta att han i yngre dar körde truck, därefter arbetade på tryckeri och att han är född i Stockholm, sen har bott länge i Helsingborg och nu åter bor i Stockholm.

I övrigt ger han råd till dem som också vill bli författare, sådant som att inte följa några regler men räkna ut hur många boksidor det ska vara i den roman man planerar. Övriga skrivregler är mycket allmänna (och deras värde reduceras dessutom av att han själv började skriva redan på lågstadiet).

Sammantaget får nog den här författarskolan i radio knappt godkänt.

Inte heller hans musikval gör mig direkt upphetsad, men bland det han spelar finns i alla fall Dolly Parton, Melissa Horn, Pearl Jam, Olle Ljungström och Benny Anderssons orkester.

Sommar i P1 med Lisa Ekdahl

Av Lisa Ekdahl har jag två tidiga minnen.

Som alla andra kommer jag i håg den skräll hennes ”Vem vet” från 1994 blev. Hade man hört den en enda gång, gick den sen inte att få ur huvudet.

Men jag har också ett annat minne, av något som inte är lika känt: När jag fortfarande jobbade på den socialdemokratiska partiexpeditionen, kom partiets informationschef, Bo Krogvig, upp till oss som jobbade på partisekreterarens kansli. Med sig hade han en alldeles nyinspelad valfilm, avsedd att visas på bio, och när jag såg den, såg jag där Lisa Ekdahl.

Artister gör ibland saker för pengar, men trots att Lisa Ekdahl säkert också fick gage för sin medverkan, var jag från början övertygad om att det i det här fallet handlade om övertygelse.

Och när jag redan i början av dagens ”Sommar” hör henne berätta, att hennes föräldrar var socialister, att mamman när hon körde familjens skraltiga bil – den måste parkeras i nedförsbacke för att komma i gång igen – brukade sjunga kampsånger och att hon själv tror på alla människors lika värde, blir jag hur som helst säker på att den här framgångsrika sångerskan knappast någon gång kan ha lagt sin röst på något borgerligt parti. I motsats till sin mammas knutna hand håller hon sin hand öppen, men hon är mycket tydlig med att ”jag står för det jag är”. Och det blir mycket tydligt att hon är feminist, dock i samklang med sitt eget sätt att vara.

Men hon försöker inte göra sig själv till en osårbar hjälte – berättar, för första gången, tror jag – om sin epileptiska kollaps.

Hon skiljer sig från en del andra offentliga och omskrivna personer genom att inte exploatera sina relationer och relationskriser medialt. Vad jag förstår har hon haft åtminstone tre förhållanden, men hon hänger verkligen inte ut de här männen i något skyltskåp och har heller inte ”talat ut” i media. Hon har två barn med två olika män, men barnen och deras fäder förekommer i hennes sommarprat bara i naturliga sammanhang, till exempel hur man tar hand om ett litet barn när man har ett sångjobb och hur hon sover tillsammans med sin man när hennes pappa dör.

Hennes liv är fullt av medvetna val. Hon fick tidigt möjlighet att göra en egen skiva efter att ha ställt upp på en av Toni Holgerssons. När hon sen själv inte tyckte att det blev tillräckligt bra, tog hon strid med skivbolaget trots att detta kunde ända i att hon förlorade möjligheten att göra en egen platta, och det hela höll på att få ett tvärt slut, när en man på skivbolaget kallade henne ”lilla stumpan”. Men hennes krav att få göra om visade sig vara rätt – i ny version blev skivan superbra. Ibland är det bra att ha skinn på näsan och stå på sig, även om man inte är mer än 22 år. Hon blev berömd över en natt, har fått utmärkelser och sålt bra och också en internationell karriär har öppnat sig.

Om den senare berättar hon sedan mera: dels korta omnämnanden av gig runt om i världen, dels utförligare om genomslaget i Paris och den långa vistelsen i New York, då hon började skriva låtar på engelska.

Men den riktigt berörande delen av hennes Sommar handlar om pappan och hans död. Pappan, kärnfysiker, kallar hem de tre döttrarna till deras gamla hem, ursprungligen ett kollektivhus ute på landet. Det han vill meddela dem är att han snart kommer att dö – han har cancer. Lisa har först svårt att tro att det handlar om något riktigt akut, men när hon på hemvägen får skjuts av en systers man, säger denne, som har medicinsk sakkunskap, att det nog tyvärr är sant. Lisa rasar sen, när hon har lämnats av, ihop och gråter.

Det som sedan följer hör till det känslomässigt starkaste jag har hört i något sommarprogram.

En dag får hon ett telefonsamtal om att hon skyndsamt måste ta sig till föräldrahemmet, och medan mamman fortsätter att vaka över maken, går döttrarna undan för att sova en stund, Lisa i ett grannhus tillsammans med sin pojkvän som hon kryper tätt intill. Fast sen kommer det där telefonsamtalet: Pappa är död.

Nästa dag gör mamma allting. Och solen skiner, ”som om ingenting hade hänt”.

Den här berättelsen om pappans död ger Lisa Ekdahl också en existentiell dimension. Hon har tidigare hört pappan, kärnfysikern, i sin sjuksäng säga: ”Jag vet inte vart jag ska.”

För min egen del tror jag att mitt liv slutar i en grav. Det måste nog sluta så – för att vi inte ska bli alldeles för många på det här klotet. Men efter mig lämnar jag barn och barnbarn och nya människor jag inte känner.

Lisa Ekdahl hör också till dem som har förstått poängen med musikvalet i ”Sommar”, möjligheten att understryka det man talar om genom låtval och grundton i musiken.

Bland det hon spelar finns Nina Simone med ”Suzanne”, Marianne Faithfull med Bob Dylans ”It’s All Over Now Baby Blue”, Vashti Bunyan med ”Diamond Day”, Jimmy Scott med flera i ”Nothing Compares 2 U”, Monica Zetterlund i Bill Evans’ ”Monicas vals”, Barbro Hörberg i sin underbara ”Med ögon känsliga för grönt”, The Velvet Underground i ”Sunday Morning”, Lisa Ekdahl i sin egen ”När alla vägar leder hem” och så Cornelis Vreeswijk i Evert Taubes ”Och skulle det så vara”:

Och skulle det så vara
att allt är slut emellan oss,
hur kan du då förklara
att Karlavagnen alltjämt har
sju stjärnor och att nordanvinden
alltjämt rycker kottar ur furan
och kastar dem i spåret av din fot
och att rosorna du satte doftar
som i somras och har nya knoppar
och att igelkotten som dräpte huggormen
alltjämt i skymningen kommer
till mjölkfatet under stugtrappan
och att din baddräkt låg kvar
i ekan

Melodikrysset nummer 30 2017

Vi har ingen tupp, så det vore fel att säga att jag var uppe med den, men jag var uppe tidigt i alla fall, hann också läsa två av våra tre morgontidningar innan det var dags för Melodikrysset.

Det var kul att lösa det i dag, inte minst för att det innehöll frågor som var lite knepiga och för en gångs skull inte bara något mycket känt stycke ur den klassiska repertoaren.

Själv klarade jag utan några våldsamma svårigheter den österrikiske kompositören (bland annat känd för tolvtonsmusiken) Arnold Schönberg, men jag tyckte det var ett framsteg, att Anders Eldeman för en gångs skull utmanade en stor del av krysslösarna.

Jag vet inte om alla känner till, att den tyska nationalsångens, ”Deutschland über alles”, melodi är komponerad av Joseph Haydn. Den andra delen av frågan – antalet bokstäver i förnamnet, angivet med romerska siffror, det vill säga VI, glömde jag sen bort att redovisa men gör det alltså nu, när en läsare har påpekat det för mig. VI stod också i kladden; jag är ju gammal latinstudent.

Klassisk bakgrund – jag talar här om musiken, som är en bearbetning av en komposition hämtad ur ”Bondekantaten” av Johann Sebastian Bach – har också ”Nu grönskar det i dalens famn”, men den är alltså inte en psalm. Fast som framgår av inledningen,
Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
är dess årstid alltså våren, inte sommaren.

Samma anmärkning kan man så här års göra i fråga om ”Inbjudan till Bohuslän”, där ju Evert Taube skaldar och sjunger ”kom och se vårt Bohuslän om våren”.

Men den här sommaren kan man ju, åtminstone varannan dag, frestas att sjunga ”Singin’ In the Rain”, en melodi för evigt förknippad med filmen med samma namn. Fast i den sjöng förstås inte M A Numminen. Honom känner man ju lätt igen, men eftersom jag hade sumpat att skriva ner att Eldeman också frågade om vad man ser det göra i den här melodin, tog det en stund för mig att komma på att jag också skulle fylla i regna i krysset.

Ytterligare en film fanns med i dagens kryss, ”Rännstensungar”, ursprungligen gjord 1944. Ur den hörde vi en orkesterversion av ”I min lilla, lilla värld av blommor”. Det har också gjorts en senare version (1974) av den här filmen, med Cornelis Vreeswijk i rollen som konstnären John Fahlén.

Bill Haley slog ju igenom i filmen ”Vänd dem inte ryggen” (med ”Rock Around the Clock”), men han har gjort annat också, till exempel sjungit in ”See You Later Alligator” 1955.

I min mycket blandade musikvärld ingår ju också att se Melodifestivalen och dess olika deltävlingar. Mycket av det här fastnar inte i musikminnet, men ”En gång för alla” med Nina och Kim 2004 kommer jag faktiskt fortfarande i håg.

Fast det är klart att jag personligen mycket hellre lyssnar på Roy Orbison i ”Anything You Want (You Got It)”.

Pojkband har däremot aldrig varit mitt bord. I dag var det dock inte One Direction vi hörde utan Harry Styles som soloartist i ”Sign of the Times”. Det här var en mycket svårare fråga för mig än den där svaret skulle bli Arnold Schönberg.

Men jag gillar faktiskt också Rihanna, i dag i ”Close To You” (2016). Det skulle nog inte vara så dumt att åka till hennes födelseö Barbados, men den här gubben är ju inte längre riktigt i skick för såna långresor.

Men man måste ju se med humor på det också. Som en lumparkompis kommenderade oss i min ungdom: ”Halta och lemmalytta, framåt!”.