Melodikrysset nr 34 2007

Veckans melodikryss innehöll en del knepigheter, men jag tror jag har klarat det.

Sångaren Ben E King har jag till exempel aldrig hört talas om, men efter diverse googlande hittade jag hans namn med hjälp av sångtiteln, ”Spanish Harlem” (inte Garden som jag först uppfattade det som).

Att känna till sångaren i The Ark, Ola Salo, här med det svenska vinnarbidraget ”The Worrying Kind”, som sen föll i Eurovisionsschlagern, var ju lätt. Men ett annat bidrag i årets melodifestival, ”Kom” med Jessica Andersson, hade jag redan glömt.

Det senare gällde för övrigt också ”Evighet” från Melodifestivalen 2006, men i det fallet söktes vem som sjöng, och Carola känner man ju igen på rösten. Fast någon av mina favoriter är hon inte!

Och för att på en gång klara av hela den del av populärmusiken, som jag inte är så bekant med: Alcazar sjöng ”Don’t Leave Me Alone”. Jag klarade gruppen med hjälp av ledbokstäverna och har sen kontrollgooglat.

Lättare, för mig alltså, var då ”Kärlekens tid”, med musik av Benny Andersson och text av Ylva Eggehorn.

Möjligen fanns det melodikrysslösare, som tyckte att dagens filmfråga var svår. Men gruppen vi hörde var Duran Duran, och filmen de medverkade i var James Bond-filmen ”Levande måltavla”.

Som väl mina läsare har kunnat konstatera, har jag ibland svårt med den allra senaste popmusiken – klarar däremot ganska lätt äldre schlager och annan musik som brukade spelas i radions enda kanal, när jag växte upp.

Jag är ju inte tillräckligt gammal för att själv ha upplevt Ernst Rolf, men eftersom han ofta spelades i radio förr i världen, känner jag ändå igen hans röst och maner. Här hörde vi honom i ”Efteråt” – refrängen löd ”Det vet man inte förrän efteråt”.

En som jag däremot både har hört live, i radio och på skiva är Povel Ramel. (Läs gärna mera under Kulturspegeln, Musik.) Här hörde vi en instrumentalversion av hans ”Det är dom små små detaljerna som gör det”.

En instrumentalversion fick vi höra också av Carl Michael Bellmans ”Solen glimmar blank och trind” (Fredmans epistel nummer 48), som skulle ge det sökta ordet, sol.

Om man som jag har tagit studenten (1958, i Högre Allmänna Läroverket i Sundsvall), har man förstås – i mitt fall, trots mycket höga betyg, högst motvilligt – sjungit ”Studentsången”. I den påstås det att ”den ljusnande framtid är vår”.

I den tidens latingymnasium fick man lära sig en del inte bara om Bellman – se ovan – utan också om Nils Ferlin. Fast jag var bekant med honom också genom gamla Folket i Bild och FiBs lyrikklubb. Här hörde vi Sven Bertil Taube sjunga hans ”Goggles” i tonsättning av Olle Adolphson.

Slutligen veckans klassiker. Ett ögonblick stod det alldeles still i huvudet, men så kom hustrun till hjälp: Det vi hörde var Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna” (”Quattro Stagioni”), som Birgitta och jag så ofta brukade lyssna på när vi var unga och just hade blivit ett par. Här skulle titeln ge en romersk siffra: IV. (Man är väl latinare.)

* * *

Söker du svar på någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Jan Hammarlund vid Vinterviken kommande lördag

Vännen Jan Hammarlund meddelar:

För att fira sommarens sista suck i gröngräset anordnar vi en
gratis musikfest vid Vinterviken i Stockholm på lördag, den 25 augusti 2007.

Man åker till Aspudden – finns bara en utgång – och går till höger Erik Segersälls väg förbi skolan in i skogen och nedför backen (det tar 10 minuter). Det kommer att vara skyltat.

Festen börjar klockan 14.00. Den är GRATIS!

Jag sjunger klockan 17.00.

Det är Bo Hansson (ni vet Sagan om ringen-Bosse) som avslutar sent på kvällen.

Man kan bada i Vinterviken en bit bort, festen äger rum alldeles vid trädgårdscaféet (men där kommer att vara kö, så ta gärna med picknick).

Här är artistlistan:

BERNADOTTE

LASSE FABEL

JAN HAMMARLUND

BO HANSSON

ERIK MALMBERG/ORGEL & TRUMMOR

ANNA JÄRVINEN

LIFE ON EARTH!

MECKI MARK MEN

MYLLA

TRUMMOR & ORGEL feat. EBBOT

TURID

SUBLIMINAL SOUNDS

hälsningar

Jan

PS – mitt inslag i FELICIA (i P2 söndagar klockan 12.03) om Ulla Billquist sänds 26/8 i stället för 19e – DS

* * *

Jan Hammarlund om sin hemsida:

Jag har just lagt in en hel del nytt på min hemsida, bla annat två svenska folksånger och spanska och engelska versioner av Birger Sjöberg, Bellman och Hammarlund.

Titta gärna in!

www.janhammarlund.se

Helmer Grundström – lappmarksdiktare och klarabohem

Helmer Grundström (1904-1986) var en av de första svenska poeter jag på allvar läste och lärde mig uppskatta. Han var en flitig medarbetare – med dikter och då och då även noveller – i gamla Folket i Bild, som jag läste och också var ombud för under mina formativa tonår.

En av hans dikter lärde jag mig rent av utantill, kan den fortfarande utantill:

Langt nol i väla

Langt nol i helvitta,
langt nol i väla,
drar jag mitt dragspel
för värken i själa.

Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa.
Langt nol i helvitta.
Langt nol i väla.

Den publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 3 mars 1937, alltså samma år som jag är född men långt innan jag kom till Sverige. Det senare gäller också utgivningsåret för den diktsamling där den infördes och som för övrigt var den bok han på allvar slog igenom med: ”Detta är mitt land” (Norstedts, 1939).

Själv mötte jag den här dikten 1955, då jag var arton år, genom FiB-redaktören Ivar Öhmans ”Svensk poesi” (Folket i Bilds förlag) – den var en av tre lyrikantologier Öhman redigerade och gav ut i samband med starten av FiBs lyrikklubb. De här tre antologierna innehåller många av de dikter, som sedan har följt mig genom åren.

I Öhmans antologi fanns flera dikter av Grundström, som genom sin lapidariska ton, sin väl fångade miljö och sin rimmade form var lätta att ta till sig och minnas. Här är ytterligare ett exempel:

Som förut

Milan hostade till
och slog.
Kolarn ramlade i
och dog.
Inte en knota
blev kvar av karn.
Käringen med
sina nie barn
tvangs av nöden
på socknen ut.
Annars var allt
som det var förut.

Men varken Helmer Grundström eller flera av de andra författarna i Öhmans poesiantologier var ändå några helt nya bekantskaper för mig. Grundström kände jag alltså redan till genom dikter då och då i Folket i Bild. Dessutom hade en roman av honom, ”Rosalie”, 1945 utkommit i serien FiBs folkböcker. Det senare var före min tid som aktivt FiB-ombud men är värt att nämnas, eftersom de författare, som utgavs i den här serien genom seriens enorma upplagor därmed blev tidens mest lästa. Grundströms ”Rosalie” hade året före, 1944, kommit ut på Wahlström & Widstrand och då sålt i begränsad upplaga; den hade tryckts i 2.200 exemplar, varav 36 hade sålts. När Folket i Bilds förlag året därefter gav ut den i billigupplaga (häftad 1:35, inbunden 2:45, halvfranskt band 4:50; jag äger den häftad), blev upplagan astronomisk, 55.000 exemplar.

FiBs folkbokserie är ju känd främst för de svenska proletärförfattarnas romaner, ofta förlagda till arbetarmiljö, inte sällan uttalat politiska. Också ”Rosalie” innehåller sådana element – en av bokens huvudfigurer, Blinde Anton, har förlorat synen genom ett sprängskott, där förekommer ett gäng vägarbetare, som diskuterar de orättvisa samhällsförhållandena och annat sådant – men miljömässigt är den ändå mest en glesbygdsroman från det nordliga Sverige, mer folklivsskildring än en proletärroman i ordets mer politiska bemärkelse. Kanske är det därför inte särskilt förvånande, att Grundström, som gav ut sina två första böcker (1929 och 1931) på socialdemokratiska Tidens förlag under senare delen av sitt författarskap hade bondeägda LTs förlag som sitt huvudförlag. I fallet Folket i Bild är skillnaden inte så stor som man nu för tiden kunde tro: Tidningen Folket i Bild hade företrädare för jordbrukets föreningsrörelse med i sin styrelse (som i övrigt mest bestod av folk från arbetarrörelsen), och i FiBs folkbokserie ingick ofta och gärna också folklivsskildringar från det icke-urbana Sverige som befolkades av småjordbrukare, skogsarbetare, fiskare och fabriksarbetare – många kombinerade för övrigt de här yrkesrollerna.

Gunnar Balgårds oerhört rika och intressanta bok med undertiteln ”Helmer Grundströms liv och diktning” utgör, innehållsligt men också genom sin huvudtitel, ”Detta är mitt land” (Leopard förlag, 2006), en påminnelse om detta svunna Sverige, som alltså var Helmer Grundströms och många, många andras.

Grundströms föräldrar var fattiga torpare (pappan givetvis också skogsarbetare) i södra Lappland, och deras son, Helmer, kom också efter det att han hade blivit författare att ambulera mellan föräldrahemmet i Svanabyn i Dorotea kommun och olika adresser i Stockholm.

I sin bok på dryga 500 sidor kartlägger Balgård, i de flesta fall så långt det över huvud taget går, Grundströms liv och dikt.

När det gäller Grundströms författarskap, är Balgård balanserad och rättvis: det är ingen tvekan om att Grundströms litterärt mest fullgångna böcker kom ut under slutet av 1930-talet och början av 1940-talet.

Själv har jag kanske inte en lika hög uppfattning som Balgård om den ovan nämnda romanen ”Rosalie”. Som kärleksroman – och det är den i huvudsak; den handlar om de starka kännslor som uppstår mellan Rosalie och anläggningsarbetaren Halvar Stör – är den färgad av tidens romantiska alster i genren. Och de långa sångpartierna – Blinde Anton försörjer sig, ibland med bistånd av dottern Rosalie, som lutsångare – innebär longörer. Men för all del, den har en genomförd, sammanhängande om än melodramatisk romanberättelse, och just långa sammanhängande prosaberättelser hade Grundström ofta svårt att skriva.

Hur som helst håller jag med Balgård om att Grundströms författarskap – det gäller så väl poesin som prosan – är som allra bäst, när det har sin rot i barndomens lappländska glesbygd.

Grundström gjorde också andra slags litterära försök, dock utan att någonsin riktigt lyckas. Till det märkliga med hans liv och författarskap hör, vilket är värt att nämna just i detta sammanhang, att en av hans nära vänner och litterära tillskyndare (!) under lång tid var Gunnar Ekelöf. För Grundströms egen poesi är ju knappast ekelöfsk…

Jag hörde tidigt, och hör fortfarande, till dem som uppriktigt beundrar delar av Helmer Grundströms författarskap. Det hindrar inte, att jag i detta författarskap har hittat åtskilligt annat, som inte håller måttet, ibland faktiskt inte borde ha publicerats. (Grundström hade för övrigt emellanåt mycket svårt att hitta förläggare för sina böcker.)

Balgårds långa väv av liv och dikt visar med all önskvärd tydlighet, att Grundströms alltför många alster hade sin bakgrund i tämligen urskillningslöst brödskrivande. Han skrev dikter, noveller, recensioner, reportage för alla dagstidningar och tidskrifter som var beredda att publicera och betala: i Västerbotten både Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad, i Stockholm Social-Demokraten så väl som Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet och Nya Dagligt Allehanda; till det ska läggas dagstidningar över hela landet. Han skrev för Folket i Bild och Vi samt praktiskt taget hela fackförbundspressen så väl som åt Vecko-Journalen (krigskorrespondent i Finland!) och Sunt Förnuft. Han skrev i alla jultidningar som fanns, och de var många på den tiden. Och han skrev mycket för Lektyr: äventyrsberättelser från Vilda Västern och andra med Västerbotten besläktade ställen – i det avseendet var han en produkt av barndomens och ungdomens urskillningslösa massläsning.

Främsta målet för mycket av det här skrivandet var förstås att få in pengar. Märk att det här ägde rum under en tid, då författare inte hade några statliga garantistipendier. Och faktiskt lyckades han under långa perioder försörja sig på sitt skrivande – dock avbröts dessa produktiva perioder av depressioner och skrivkramp.

Sammantaget räckte pengarna ändå sällan till att försörja någon familj, konkret de barn han fick med två olika hustrur. Till det jag personligen har svårast för i Gunnar Balgårds skildring av författarens liv hör det faktum att Helmer Grundström, trots viss enstörighet ändå vad hans samtid kallade en karl med kvinnotycke, övergav kvinnorna, när det kom till att ta ansvar för barn.

I unga år var Helmer Grundström en glödande förkämpe för två av tidens stora och vitala folkrörelser: arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Han var medlem och agitator, skrev i de båda rörelsernas tidningar. Han gick också i två omgångar på Brunnsviks folkhögskola.

Arbetarrörelsen övergav han aldrig, även om glöden med tiden svalnade.

Men med nykterhetsrörelsen – han var under många år en av dess ledande kulturskribenter, till exempel i tidskriften Reformatorn – kom det till en brytning. Helmer Grundström upphörde, bokstavligen över en natt (dråpligt skildrat av Balgård), inte bara med att vara nykterist – det fanns senare perioder i hans liv, när han söp ganska duktigt.

Det senare gällde bland annat under åren som bohem i Klara.

Och bohemeriet i Klara är sen i sin tur upphovet till att jag på 1970-talet kom att både träffa honom och publicera honom. Mina regelbundna publiceringar av hans dikter i Aktuellt i politiken (s) ledde dessutom till publiceringen av en av hans relativt sena böcker. Det här har den annars minutiöst noggranne Gunnar Balgård missat, så därför ska jag något komplettera honom.

När jag 1974 blev chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), gjorde jag, med start i julnumret 1974, om detta gamla partiorgan till ett socialdemokratiskt familjemagasin med många drag gemensamma med gamla Folket i Bild. Viktigast i det här sammanhanget var att jag i varje nummer började införa noveller och lyrik; jag stod själv för urval och val av illustratörer.

Som ett led i tidningens nya strävan att också presentera litteratur påbörjades i nummer 8 1975 (7 maj) en långserie artiklar under vinjetten Klarabohemer. Den bestod av en serie författarporträtt, skriven av Sven O Bergkvist, själv en gång med i kretsen av klarabohemer. I serien, som illustrerades av Gunnar Hörberg (bland annat med författarporträtt), ingick också litterära smakprov på författarens i fråga produktion.

Nummer tre av sålunda presenterade klarabohemer var Helmer Grundström (Aktuellt i politiken nummer 10 1975, 8 juni).

Jag citerar en bit av Sven O Bergkvists artikeltext:

”Grundström har i sitt skapande sändigt återvänt till sin norrländska ursprungsmiljö. Han har skurit realistiska bilder ur landskapets karghet och berättar i klartext om människors bittra villkor i kallblåsiga ödsligheter – som till exempel i Fattiglappsliv som ingår i ’Prasslet i asparnas skog’ (1954):

Ingen värme. Och ingen sol.
Mörker. Och inget ljus.
Långt till grannar. Och högt i nol.
Ensam. Och ruckligt hus.

Värk i benen. Och maten knapp.
Skumögd. Och krokig rygg.
Övergiven. En fattig lapp.
Bitter. Och tvär. Och skygg.

Skidan sprucken. Och famnsdjup snö.
Narblåst från Gallo fjäll.
Tungt att leva. Och svårt att dö.
Golvdrag. Och lusig fäll.”

Bergkvist skriver därefter om Grundströms ständiga nomadiserande mellan Stockholm och barndomslandet: ”gång på gång har han dragits tillbaka till Svanavattnet ’där nolpå’” (något man också kan läsa om i Gunnar Balgårds ”Detta är mitt land”).

Som fristående läsprov publiceras en dikt ur Grundströms diktsamling ”När skogens källa sinar” (LTs förlag, 1974):

Den gamle

Lutad över en slekig snickarbänk i en
förfallen trädgård står en gammal man och
täljer på en vri: en björkknöl som skall
bli en skål.
Han är över nitti år och den äldste i byn.
Hans syn är skral och vänster arm och
hand rör sig motspänstigt och stelt.
När man pratar med honom svarar han
i vädret därför att hans hörsel är nedsatt.
Han signerar skålarna, karvar in årtal och
bokstäver i bottnarna. Skålarna är klumpiga,
den ena sidan är ofta tjockare än den
andra. Ibland skär han genom och då
måste han kassera vrin.
Men hoppet har inte övergett honom.
Om hundra år ska skålarna få ett stort
värde. Det är han säker på.
Då ska man kivas om dem och hans namn
få en ärorik sida i folklegendens
muntliga bok.
Han är en mycket gammal man men utan
något tvivel i sin förkalkade hjärna.
Men han är redan glömd och i grann-
stugorna sitter yngre män och karvar
vackrare och ändamålsenligare träskålar.

”När skogens källa sinar” var Helmer Grundströms första publicerade bok på femton år – föregångaren ”Lappmarksdikter” utkom 1959 – och det är lätt att se att den här dikten om den gamle snickaren, förbisprungen av en yngre generation men fortfarande med hopp om att i framtiden bli ihågkommen – är ett självporträtt.

När det gällde artikeln i Aktuellt i politiken (s), skickade vi naturligtvis tidningen till Grundström. Självfallet fick författaren också betalt för publiceringen av hans dikter.

En intressant effekt av serien Klarabohemer var, att flera av de klarabohemer, som porträtterades, fick upp ögonen för tidningens nya litterära ambitioner. Och inte nog med det – de började regelbundet sälja dikter till Aktuellt i politiken (s), rent av själva à la klaratraditionen besöka redaktionen för att sälja dikter och, helst kontant och på stubinen, få betalt för det som redaktören, det vill säga jag, valde ut för publicering. Det gällde till exempel Harald Forss, Erik Nyhlén och Tor Bergner. Och så Helmer Grundström.

I fallet Grundström infördes hans första fristående bidrag i tidningen, två dikter, i nummer 17 1975 (28 oktober), ett tjockt kongressnummer. Han fick två sidor, ett helt uppslag, i numret: foto med vidhängande författarpresentation med samtliga publicerade böcker med utgivningsår; jag skrev alla författarpresentationer i tidningen. Den som fick illustrera Helmer Grundströms dikter var Bert Olls, som redan tidigare var en flitig medarbetare i tidningen: hans lite grova, svartvita teckningar passade Grundströms stil mycket bra, tyckte jag. (Grundström själv tycks ha haft en ambivalent inställning till Olls, läser jag nu hos Balgård. Men det hindrade inte, att Grundström och Olls kom att samarbeta mycket i fortsättningen.)

Dikterna som publicerades var dels ”Maximus Singel”, dels den här:

Från glesbygda

Lilljänta från Ammarnäs
låg och skreva i sommargräs.
Hur gick det för henne?
Åja; det gick ganska bra.
Hon blev mamma en sommarda.
Så gick det för henne.

Båda de här dikterna kom sen att ingå i diktsamlingen ”Från Glesbygda” (Settern, 1976).

Gunnar Balgård noterar i sin grundströmbiografi, att den här boken var ett beställningsverk från förläggarens, Ingvar Wahléns, sida och att författaren och illustratören fick förskott för att åstadkomma en hel bok (jag har själv, nu, ringt Bert Olls och kollat hur det gick till) men inte den exakta bakgrunden, inte heller den fortsättning som följde publiceringen av de här båda dikterna i AiP.

Ingvar Wahlén var författare och grundade även förlaget Settern. Han var politiskt aktiv och hade haft kommunala uppdrag för socialdemokraterna. Wahlén följde Aktuellt i politiken (s), skickade regelbundet över recensionsexemplar av böcker från Settern till oss och tipsade i några fall författare om att Aktuellt i politiken (s) publicerade kvalitativt bra litterärt material – och betalade bra för det. I nummer 1 1982 (14 januari) medverkade han själv med en novell, ”Någon måste skjuta haren!”, i tidningen.

Om vad som hände i det här fallet skriver han själv på den bakre omslagsfliken till ”Från Glesbygda”.

”Det var i Aktuellt i politiken som bland annat dikten ’Från glesbygda’ först publicerades med Bert Olls som illustratör. Förläggaren ringde lyrikern och tecknaren omedelbart och det bestämdes på stubben att man gemensamt skulle göra en presentbok. En diktare och en konstnär hade funnit varandra.”

En diktare och en konstnär hade funnit varandra också som regelbundna medarbetare i Aktuellt i politiken (s). I nummer 6 1976 (25 mars) var det dags igen, nu med

Den gröns skogen

Vad väntar du på?
På ingen.
Men varför är du här då?
Jag står här och lyssnar.
Lyssnar till vad?
Till suset från skogen.
Du dåre! Det är vinter! Skogen är stelfrusen!

Det är inte den frusna krattskogen jag lyssnar till.
Det är till den förtrollningens skog
som alltid står sommargrön
och som aldrig blir stelfrusen.
Det är suset från den skogen jag lyssnar till.
Och det suset är ljuvt.

Den dikten kom också att ingå i boken ”Från Glesbygda”, som alltså utkom 1976.

I Aktuellt i politiken (s) fortsatte samarbetet mellan Helmer Grundström och Bert Olls längre än så. I Första maj-numret 1977 (nummer 7, 14 april)) publicerades till exempel två dikter med gamla ordstäv som tema, givetvis illustrerade av Olls. I Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1979 (30 augusti) återkom paret med

Fågelhot

– Kom inte hit!
– Kom inte hit!

Förbannade fåglar i jävlars skog.
Jag hör er nog.
Skäll som ni vill.
Jag går vart jag vill.
– Gå vill!
– Gå vill!

Kvittra och gal för maka och bo.
Men ge mej ro.
– Ku ku! Ku ko!
– Uhu! Uhu!

Och i nummer 19 1979 (1 november) var det dags igen för Grundström och Olls: under rubriken Tre dikter publicerades ”Kråka hon bara kraxa”, ”Fyra små gossar” och så den här:

Föräldrarna på hemkörrgårn

Här ligger dom båda i jorden och sover
där maskarna grävt sina mörka alkover.
Och allt vad dom tänkte
och allt vad dom drömde
och allt vad dom sörjde
och allt vad dom gömde
förvandlas till mullkorn i maskarnas bo.
Gud give Gud give dom båda har ro.

I nummer 11 1979 (21 juni) behandlade jag ämnet Helmer Grundström, nu på recensionsavdelningen Spegeln.

Där fanns dels en kort översiktsrecension, där jag kort – alltför kort – påminde om några böcker av Helmer Grundström från senare år:

Helmer Grundström

Helmer Grundström är en poet vars dikter Aktuellts läsare då och då har kunnat läsa i denna tidning; denne son av Norrland och Klara hälsar då och då på på redaktionen med nyskrivna dikter. En av hans senare diktsamlingar, ”Från Glesbygda” (Settern, 1976), är förresten Aktuellt upphov till. Förlaget tände på kombinationen av dikt och bild och beställde en hel diktbok av paret Helmer Grundström och Bert Olls (som brukar illustrera Grundström i Aktuellt). Helmer Grundström upplever vi väl också mest som glesbygdsdiktare och kärleksdiktare (se till exempel urvalet ”Ros och tröst”, LT 1976). Hans dikter utmärks av kärv kantighet och en innerlighet i skildringen av kärleken till naturen; de liknar inget annat.

”Skogarnas röda guld” (LT 1978) är en prosabok, men berättelserna i den är fulla av samma slags poesi. Även i dem står den lappländska glesbygden i centrum, om man nu kan tala om centrum i ett författarskap helt ägnat den yttersta periferin. Själv tycker jag att Grundström är bättre i lyrikens korta och komprimerade form. Berättelserna blir också lite för ofta skrönor. Men flera av dem har styrka och ett djup som inte utmärker den folkliga skrönan. Bäst är i mitt tycke den gåtfulla berättelsen om lindormen.

* * *

Jag har, när jag påbörjade den här artikeln, läst om samtliga böcker jag har av Grundström. I fallet ”Skogarnas röda guld” skulle jag vilja tillägga följande kritiska anmärkning: Novellerna eller berättelserna i den har ofta starka och intresseväckande inledningar, men Grundström har påfallande ofta svårt att få till ett lika bra slut. Några av berättelserna är av det slaget att man nästan anar det som Gunnar Balgård i sin biografi visar: de har ursprungligen skrivits för Lektyr.

Diktsamlingen ”Ros och tröst” är alltså ett urval av tidigare publicerad kärlekspoesi. Den här dikten är till exempel från 1947:

I fjol

Skogen susade.
Bäcken brusade.
Månen gled mellan ny och nedan.
Grönt i liden.
Doft av siden.
Doft av flicka och nattviol.
Längesedan. Längesedan.
Längesedan. I fjol. I fjol.

Allt i den här antologin är inte lika välformulerat som ”I fjol”, men åtskilliga dikter är förvisso läsvärda. Det jag slås av vid omläsningen, gjord efter det jag har läst Balgårds biografiska bok, är att så många av de här kärleksdikterna – så typiskt för Grundströms eget liv – uttrycker ensamhet och saknad. Men man ska då veta, att ensamheten också till största delen var självvald. Långvariga och djupa (och krävande!) relationer var kanske inte Helmer Grundströms starkaste sida.

Flertalet av de böcker som publicerades sent i Helmer Grundströms liv (i ett fall postumt) var urvalsvolymer med tidigare publicerat material.

Parallellt med ”Ros och tröst” arbetade Grundström med en annan temaantologi, ”Träl och fri”, vars undertitel var ”Dikter om frihet i urval”. Den publicerades 1979 av Folket i Bild / Kulturfronts förlag Kulturfront. Tanken hos läsaren leds av titeln till uttalat politiska dikter, men det visar sig, att många av dikterna i det här urvalet har ett ganska allmänt befrielsetema, mer på det psykologiska planet; vissa dikters placering i den här temaantologin har jag rent av svårt att förstå. Inte heller tycker jag att de mer renodlat politiska dikterna som finns i samlingen, till exempel i avdelning III, hör till de bättre i Helmer Grundströms lyriska produktion.

Gamla fina ordstäv – ”Tala är silver men tiga är guld” respektive ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen”, som Grundström publicerade i Aktuellt i politiken (s) återkommer i ”De vitnande benen på Gallo fjäll” (Cewe-förlaget, 1980) men nu med annan illustratör än Bert Olls, Lennart Jäger. Den här boken innehåller också andra dikter, som tidigare hade publicerats i Aktuellt i politiken (s): ”Guds vackra fåglar i skogen”, som är en variant av ”Fågelhot” och ”Föräldrarna på hemkörrgårn”.

Cewe-förlaget fanns i Bjästa, och en av dess specialiteter var provinsiell lyrik; förlaget gav till exempel ut Birger Normans dikter på ångermanländska. Också med Cewe-förlaget hade jag under min redaktörsperiod på Aktuellt i politiken (s) täta kontakter – jag recenserade både Normans diktsamlingar och åtskilligt annat. Hur som helst: det var väl inte särskilt förvånande, att Cewe-förlaget ville ge ut Grundström, som skrev om glesbygden och ofta på mål.

Det ovan nämnda materialet ur Aktuellt i politiken (s) är originaldikter från 1970-talet; i ”De vitnande benen på Gallo fjäll” finns få omtryck av tidigare publicerade dikter. Det betyder inte, att denna 1970-talspoesi allt igenom är bra. Jag vet inte om det är Cewe-förlagets dragning till provinsialism och dialekt och folkligt burleskeri eller någon förändring hos Grundström själv som gör, att flera av dikterna känns grova. Här finns bajshumor i ”Kråka hon bara kraxa” och ”Gåta” och en skabrös ton i ”Midsommarnatta” (som börjar ”Ta fitta / ta fitta / ta fitta å ta en mus. / Kamm håre / kamm håre / kamm håre å knäpp en lus.”) och i ”På renlevnadens stig”. Och så rymmer samlingen en räcka prosadikter – av mycket skiftande kvalitet. Flera av dem borde inte ha varit med i Helmer Grundströms allra sista diktsamling. Men ”Biskopens skärv” är inte så dum, och ”Ortstidningen eller skogsarbetarnas klockor” är politisk dikt långt över nivån på över den man finner i ”Träl och fri”.

Om Grundströms egna bidrag till den här boken är ojämna, avslutas den med två avsnitt som är desto bättre: Fotografen Sune Jonsson presenterar i en svit svart-vita bilder hemmet i Svanabyn, naturen i Grundströms hemtrakter och författarens miljö på Söder i Stockholm. Och så har Gunnar Balgård skrivit ett långt, fint efterord, ”Vi människor bor överallt”.

Så här skrev jag om den här boken i Aktuellt i politiken (s) mummer 16 1981 (17 september):

Grundström

Helmer Grundströms ”De vitnande benen på Gallo fjäll” (CEWE-POOL) innehåller både lyrik och små prosastycken, de senare ibland prosalyrik, ibland små berättelser. Grundströms styrka är inte prosan, men det finns undantag: ”Hon ljug”. Hans lyrik däremot, som ofta kretsar kring natur, människor, kärlek och andra lika ovanliga ting, kan ibland gripa hårt tag i en (även om boken också rymmer en och annan dikt som inte vittnar om tillräcklig självkritik). Inte utan stolthet konstaterar jag att några av de allra bästa dikterna i samlingen har varit publicerade i Aktuellt: ”Föräldrarna på hemkörrgårn”, ”Guds vackra fåglar i skogen” och ”Fyra små gossar”.

I en efterskrift presenterar Gunnar Balgård Helmer Grundströms författarskap. Sune Jonsson porträtterar honom i en fin foto-svit. Lennart Jägers blyertsteckningar kunde vi däremot ha varit utan.

* * *

Postumt publicerade Cewe-förlaget Helmer Grundströms allra sista (men av honom själv redigerade) diktsamling ”Mot höstkanten” (1991). Det rör sig genomgående om äldre dikter, hämtade till exempel ur tidningar och tidskrifter. Samlingen rymmer ett par fina minnesdikter, till Ulla Winblad respektive Helmer Osslund, tidigare publicerade i Stockholms-Tidningen 1944 respektive 1938, men också ett och annat som inte borde ha återpublicerats. Till samlingens disparata karaktär bidrar det i och för sig intressanta avslutande partiet, där man finner Grundströms tolkningar till svenska av några dikter av den norske proletärdiktaren Rudolf Nilsen och en dikt av hans landsman Sigbjørn Obstfelder.

Boken får dock ett plusvärde av Rune M Lindgrens efterskrift.

* * *

Helmer Grundström, med den rytmiska och rimmade och sångbara poesi som är hans kännemärke, har förstås också tonsatts och finns på skiva.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1975 (21 juni) skrev jag följande:

Helmer Grundström

Gunnar Enqvist skivdebuterar med LPn ”En äkta norrlänning” (Phonogram / Philips 6316 109, distribution GDC). Det är en trevlig och övertygande debut.

Huvuddelen av materialet är tonsatta dikter av Helmer Grundström (som Enqvist förresten har turnerat tillsammans med). Här finns paradnumret ”Langt nol i väla”. Men Enqvist själv har också gjort en rad utmärkta tonsättningar, till exempel av ”Gubben och gumsen”, ”Midsommarfesten” och ”Lilljänta från Heligfjäll” (”Det var den dag när solen sken / och skyn stod blå och hög. / När sommarns vackra fjäril flög / kring dina bruna ben”).

Ett par visor av en annan fin Norrlands-författare, Birger Vikström, finns där också. Och bland annat ”Nu vill jag sjunga” av Tor Bergner, ”en liten visa som Per och Lisa och jag förstår”.

Och så är det en rad Enqvist-tonsättningar av texter av den vitsige Hans Fällman. ”Vid kortlinjen”, en visa om fotboll (!), är till exempel hemskt rolig.

Att Enqvist kan skriva också text, visar han i ”Lillemans sommarnatt”, där han faktiskt låter lite som Harry Belafonte.

Han har inte någon tokig röst, förresten.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1980 (8 december) fanns följande recension, skriven av mig:

Visor

Ann-Kristin Hedmark och Gunnar Enqvist, som har gjort ABF-turnéer tillsammans, kommer ut med en gemensam LP, ”Var dag i visa och versch” (a disc BS 800902, distribution Brevskolan). De sjunger inte tillsammans; deras respektive material varvas. Ändå har det blivit en LP som fint hänger ihop. Vismaterialet kommer från så olika personer som Mikael Wiehe, Cornelis Vreeswijk, P O Enqvist, Tage Danielsson, Helmer Grundström, Olle Adolphson, Finn Zetterholm och Sonja Åkesson. Och ändå känns skivan homogen!

Av Gunnars låtar vill jag särskilt nämna Hans Fällmans ”Containervalsen” (man hör en slinga av ”Gamla Nordsjön” i ena hörluren, men akta er vad sjölivet har förändrats!) och samme upphovsmans ”Julversch”. Helmer Grundström lyckas han också på ett ställe förvandla till country!

Ann-Kristins bästa nummer är Mikael Wiehes ”Victor Jara” och Sonja Åkessons ”Vaggsång”. Och så, framför allt, P O Enqvists hjärtskärande text till en gammal låt från Västerbotten, ”Malin Häggströms vaggvisa”. Redan den är värd pengarna för LPn.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1982 (11 februari) skrev jag på min personliga recensionsavdelning Spegeln om en LP med Tor Bergner på arbetarrörelsens eget (nu för länge sen nedlagda) skivbolag a disc:

Trubadurer

Broder Tor – Tor Bergner – dyker då och då upp på Aktuellts redaktion som ett levande bevis på att traditionen från Klara fortfarande lever. Fastän det forna Klara icke är längre, och fastän många av bröderna är döda sedan länge.

Detta gamla poeternas Klara får nytt liv genom LPn “Broder Tor i S:ta Clara” (a disc BS 811001, distribution Brevskolan). Genom producenten Thorstein Bergmans kärleksfulla mapptext till gamla fotografier. Genom Tor Bergners talade introduktionstexter till visorna. Och sist och viktigast förstås genom Broder Tors tonsättningar (som han själv sjunger) av klarabröderna Emil Hagström, Helmer Grundström, Harald Forss, Willy Walfridsson, Birger Vikström och Nils Ferlin samt Tor Bergner själv. Bäst är Emil Hagströms “Till en målare”, Birger Vikströms “Nu vill jag sjunga” och Nils Ferlins “Stjärnorna kvittar det lika” och, ännu bättre, “Gammal visa” (”En skål, I bröder”). Olle Adolphson och Anders Dahl har arrangerat fint och medverkar dessutom på gitarr respektive fiol. Bergner själv tolkar sitt eget material utmärkt och tar sig ibland friheter à la den gamle Taube.

* * *

Jag är medveten om att det finns mer av Helmer Grundström på skiva, men det här de skivor jag tidigare har skrivit om.

* * *

Något också om böcker där Helmer Grundström presenteras.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1983 (1 december) uppmärksammade jag en bok av detta slag:

Hans Bing och Bert Olls är välkända för Aktuellts läsare, bland annat med porträtt av svenska visdiktare. I boken ”Våra visdiktare” (Bra Bok) hittar man mycket riktigt texter och teckningar, som tidigare har publicerats i Aktuellt, material kring Dan Andersson, Tor Bergner, Helmer Grundström med flera. De Aktuellt-läsare, som gillar Hans Bings och Bert Olls’ visdiktarporträtt ska absolut köpa ”Våra visdiktare”, som innehåller åtskilligt mer av det här slaget: porträtt i text och bild av 33 visdiktare, av vilka man oftast publicerar tre vistexter (varav en med noter) vardera. Här finns till exempel Hans Alfredsons ”Sov lilla Totte”, Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”, Lasse Dahlquists ”Dans på Brännö brygga”, Lars Forssells ”Snurra min jord”, Alf Hambes ”Visa i Molom”, Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”, Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” och så vidare.

En fin presentation av klaraförfattarna, inklusive Helmer Grundström, finns i Lennart Bromanders (redaktör) ”Klarabohemernas bästa” (En bok för alla, 1985).

Bromander tecknar i en kort men mycket innehållsrik inledning bilden av det litterära Klara under decennierna från 1930 till 1960: av författarna som under längre eller kortare perioder umgicks, påverkade varandra och söp ihop när de hade råd, av café- och krogmiljöerna samt lyorna/hyresrummen, av de många tidningsredaktionerna i området, som mot kontant betalning (viktigt!) var beredda att köpa ett par dikter, en novell eller något annat manus. I och kring Klara fanns på den tiden en hel mängd dagstidningar (som också hade litterära helgbilagor), fackförbundstidningar och, inte minst, gamla Folket i Bild som varje vecka publicerade dikter, noveller och artiklar med litterär ådra.

Centralfiguren i bohemlivet i Klara var Nils Ferlin. Men i kretsen ingick också mängder av både äldre och yngre författare, flertalet av dem poeter, några också prosaförfattare: Victor Arendorff, Erik Asklund, Tor Bergner, Harald Forss, Emil Hagström, Gösta Höglund, Magda Lagerman, Erik Nyhlén, Gösta Pettersson, Ester Sjöblom, Willy Walfridsson (den ende renodlade prosaisten), Birger Vikström. Och så Helmer Grundström.

Grundström fick en mycket framträdande plats i den här antologin, och ”Klarabohemernas bästa” kom utan tvekan att spela en betydelsefull roll för ett förnyat publikintresse för hans författarskap.

Om Helmer Grundström skriver Bromander:

”Redan i debutdiktsamlingen ”Skum” 1929 dominerar de norrländska motiven och i den långa rad av diktsamlingar, som Helmer Grundström givit ut under mer än femtio år som diktare står ofta fattiga, hunsade ödemarksmänniskor i centrum omgivna av karg, oförsonlig men mäktig och suverän natur. Men Grundströms diktartemperament bryter på ett fruktbart sätt mot hans hårda erfarenheter. Som versmakare är han en ljuslynt melodiker, mer än någon annan av Klara-poeterna en Frödings efterföljare. Hans rytmkänsla och musikalitet hör till de mest virtuosa här i landet, och ingen kan förvåna sig över att många trubadurer lockats av Grundströms dikter – ofta är de så till den grad sångbara, att någon tonsättning knappast behövs. Sin kluvenhet mellan Norrland och Stockholm lyckades Helmer Grundström så småningom föra till harmoni genom att under sommarhalvåret vara bosatt i Svanavattnet och resten av året i Stockholm.”

Det urval av Grundström-texter som finns i boken gör författaren full rättvisa. Novellen ”Långe Jims munspel” ur ”Polisen gör chock” (Bonniers, 1933), som jag tidigare inte hade läst, är till exempel ett exempel på Grundströms prosa när den är som bäst. Detsamma gäller ”Mot höst” ur den ovan behandlade ”Skogarnas röda guld” (LT, 1978).

I lyrikurvalet saknas i och för sig de två paradnummer jag inleder den här artikeln med, men det som finns där är gott nog.

Urvalet inleds med en riktigt bra politisk dikt från Helmer Grundströms radikala ungdom, ”De trasiga ledens sång”, som fanns i debutboken ”Skum” (Tidens förlag, 1929). Bindningen till Lappmarken, som sedan kom att löpa genom hela Grundströms lyriska produktion, fanns också redan från början, till exempel i ”Jag skall komma tillbaka”, som ingick i ”Här nere på jorden” (Tidens förlag, 1931).

Som sig bör ligger sedan tyngdpunkten i lyrikurvalet på Grundströms böcker från sent 1930-tal (med början i genombrottsboken ”Detta är mitt land”, Norstedts, 1939) och tidigt 1940-tal. Ett par femtiotalsdikter finns också återgivna.

Lennart Bromanders ”Klarabohemernas bästa” duger alltså gott som en första introduktion till Helmer Grundströms författarskap.

* * *

Det finns ett Helmer Grundström-sällskap. För den som är intresserad finns en länk till dess hemsida här.

Melodikrysset nr 33 2007

Hej igen, allihop!

I lördags hade jag opposionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden i Uppsala här hos mig på planeringsöverläggning. Vi satt först runt trädgårdsbordet och sen – efter en bensträckare ner till hamnen och den dräktparad som ingick i badortsdagarna – på glasverandan, med dörren öppen mot trädgården.

Jag hade förberett lunchen i förväg, och medan vi hade vår överläggning, lagade Birgitta en treträttersmiddag, som vanligt (i hennes fall) superb. Kvällen tillbringades sen i glatt samspråk och inmundigande av diverse drycker (OBS! inte på skattebetalarnas bekostnad; det var vi som bjöd mina vänner i kulturnämnden). Det hann bli ganska sent, innan vi skildes åt.

Strax innan kompisarna från kulturnämnden anlände, per buss från Uppsala, hann jag ändå lyssna igenom och lösa Melodikrysset. Däremot fanns inte tid att skriva in svaren på bloggen. Och hela morgonen och förmiddagen i dag har jag diskat – det fanns ett lager att ta av från i går kväll, om man säger så.

Men vi återvänder till gårdagens melodikryss.

Jag noterar roat, att flera av mina melodikryssvänner redan har använt den till nytt webbhotell just flyttade bloggen till att – som vanligt – utbyta tankar om de rätta svaren.

The Ink Spots, som tydligen har vållat problem, klarade jag själv med hjälp av Google, faktiskt innan jag av Eldeman hade fått den korrekta titeln, ”Address Unknown”.

Jag tog också hjälp av Google för att komma fram till att den eftersökta sångaren i Freestyle (med ”Fantasi”) hette Tommy Ekman; jag hade ledbokstäver nog för att komma fram till rätt efternamn men måste kontrollgoogla, eftersom jag inte mindes sångaren.

Till de svårare frågorna tyckte jag hörde den som illustrerades med ”Take My Breath Away”. Men när jag hade lyckats ta reda på att gruppen som framförde den hetter Berlin, var ju svaret enkelt: mur.

Stressad inför det kommande sammanträdet som jag var, hade jag också först svårt att komma på vad det var för välbekant men ändå annorlunda låtande melodi Eldeman spelade för vågrätt 15. Först under sammanträdet malde det svar fram, som Lars-Gunnar Blom redan har redovisat: ”Fångad av en stormvind”.

Som vanligt hade jag handikappet, att jag aldrig tycks lägga märke till TV-signaturer. I det här fallet handlade det dessutom om en svensk TV-serie, som jag egentligen aldrig har följt, bara sett några enstaka fragment av. Men det är klart – vad kan ha gått i 318 avsnitt? Jo, ”Rederiet”.

Filmmusiken var då enklare för mig; jag ser att några av mina läsare har kämpat med den frågan. Den härrörde från filmen ”Född fri”, och svarsdjuret, Elsa, var ett lejon.

En film, som jag har sett både i dess gamla ursprungliga svartvita och dess nya kolorerade version, är ”Rännstensungar” – en snyftare men ändå en ganska rar film. I den nya versionen medverkade Cornelis Vreeswijk i en viktig roll, även om vi alltså normalt knappast förknippar honom med sånger som ”I min lilla, lilla värld av blommor”.

Cornelis förekom också i ytterligare en fråga. Vi hörde – utan text – hans ”Turistens klagan”. I den hörs ett antal ungar på Karl Johann i Oslo. Cornelis är jag mycket förtrogen med – har alla hans skivor och har skrivit en del om honom (se Kulturspegeln, Musik).

Sport däremot är jag inte ett dyft intresserad av. Men det är klart att jag som tidningsläsare och med idrottsintresserade kompisar omkring mig inte har undgått att höra talas om Lennart Nacka Skoglund. Och självfallet har jag i radio hört hans ”Vi kommer tillbaka”.

På samma sätt har jag kommit i kontakt med Thore Skogmans ”Jämtgubben”, han som sjunger ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin med det samma”.

Melodikrysset är de häftiga kontrasternas program. Från Thore Skogman är steget långt till Måns Zelmerlöw, här med ”Cara mia”.

Honom har man relativt nyligen sett i TV. Men hur är det, kommer melodikrysslösarna fortfarande i håg ryskan Alla Pugatjova, som här i Sverige lanserades av Jacob Dahlin?

En ganska typisk eldemanare fanns det också i veckans kryss. Vi fick höra ”Monday, Monday” men skulle i kryssrutorna fylla i den veckodag som kommer kommer två dar senare, alltså onsdag.

Sist veckans barnvisa, den av Alice Tegnér. Våra barn har vuxit upp med hennes visor framförda på skiva av Alice Babs, så det är klart att jag genast kände igen ”Dansa min docka”, fastän den här framfördes på finska. Fast å andra sidan hade jag, med mina åtminstone rudimentära kunskaper i finska, klarat sången den vägen också.

***

Jagar du något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Badortsdagar i Öregrund 17-19 augusti

Jag är inte någon varm anhängare av riktigt alla stora sommarevenemang här i Öregrund.

Värst var det på den tiden då Roslagsloppet och Expressens Getingloppet genomfördes samma veckohelg, på lördag respektive söndag. Då var varenda gatstump och park i Öregrund packad med tillresandes bilar. Ungdomar utifrån i massor tältade – och skräpade ner – överallt där det fanns något litet utrymme, sov också ibland olovandes över i hammocken i någons trädgård. De söp kopiöst och lämnade drivor av tomma ölburkar och krossat glas efter sig. Pissade och sket i buskagen. Natten mellan lördag och söndag gällde det då att ha grinden låst, men naturligtvis hjälpte inte det heller. Jag och många andra höll vakt i våra trädgårdar långt in på natten; jag har några gånger faktiskt använt fysiskt våld för att förpassa inträngligar tillbaka över staketet.

Med Getingloppet bortopererat och kulmen alltså under en enda dag under veckohelgen är Roslagsloppet numera ett uthärdligt evenemang. Men helst lämnar jag fortfarande inte huset och trädgården medan det pågår. Innehåll, publik och livsstil är liksom inte min bag.

Så har jag då bekänt min snobbism.

Raka motsatsen är då senare års säsongavslutande badortsdagar i Öregrund.

Inte så att jag socialt och kulturellt känner mig hemma heller i den badortssocietet från förra sekelskiftet, som fanns här när Öregrund var en fin och ansedd badortsidyll vid havet, det som badortsdagarna knyter an till.

Men skalan är mänsklig, och programmet innehåller trevliga och intressanta punkter.

Årets badortsdagar äger rum kommande veckohelg, 17-19 augusti:

Fredag 17 augusti

16.00-20.00 Öppet hus på Hembygdsgården
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet
För tremannalag.
Arr: SPF Havsörnen Öregrund

19.00 Badortsvandring – Samling vid Societetshusets trappa
En guidad vandring runt badortskvarteren.
Arr: Öregrundsguiderna

18.00 Jazzmusikalisk cabaret – Societetshuset
En kväll i Louis Armstrongs fotspår med
Björn Sjödin/Peter Lind and the Cabaret Band.
Inträde 140 kronor. Förköp Öregrunds Turistbyrå.
Arr: Björntjänst, Nytta och Nöje/ Lions

Lördag 18 aug

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs med Rådhusgatan
Arr: Nytta och nöje / Lions

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen – Start Hasselbackspiren
För vuxna och barn.
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning – Hasselbackspiren
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-15.00 ”Dunk-Dunk” – Hasselbackspiren
Prova på att åka tändkulebåt.
Arr: Öregrunds Båtklubbs Veteranbåtssektion

10.00 Öregrundsrundan – Start/målgång Scenen
Anmälan på Turistbyrån Öregrund alternativt anmälan på Badortsdagen kl 08.00-09.30 vid start.
Startavgift: Över 16 år 50 kronor
Under 16 år 30 kr
Arr: ÖIK

11.00 Invigning av Badortsdagarna vid stora scenen följt av det traditionella Badortsdoppet.
Invigningstalare: journalisten, historikern och öregrundskännaren Stig Sandelin.
Var med och tävla om det prestigefyllda vandringspriset skänkt av Roland Kallström. Anmälan till Badortsdoppet sker på Öregrunds Turistbyrå tel. 0173-305 55
Baddräkter i begränsat antal finns att hyra på Turistbyrån.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården
Kaffeservering, hantverkare och underhållning av Småländska paviljongsorkestern.
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

11.30 Mässingsorkestern Blåslaget underhåller – Scenen
Oktett med trumslagare. Alla från Sala.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.45 Skötbåtstävling
Start i hamnen. Målgång beräknas till cirka 12.45.
Arr: Gräsö Skötbåtsförening

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet.
• Utställningar:
* Ralf Wiberg, Harg, akvareller.
* Roland Lundegård, Öregrund, modellbyggen av gamla
skolan och rådhuset samt fartyg från Öregrund.
* Ingegärd Lundegård, Öregrund, vykort från
badortsepoken.
• Via DVD visas gamla privata filmer från Öregrund.
• Stig Sandelin finns med sin öregrundshistoria på DVD. Den finns idag att köpa och behållningen går till Lions.
• Vernissage i Rådhussalen 11.00-18.00
Skärgårdsvyer och porträtt; oljemålningar av Alf Rådström, Öregrund och Ylva Lindberg, Saltsjö-Duvnäs.
Arr: Kulturnämnden / Biblioteket

12.00-16.00 Öppet hus Vävstugan (gamla polishuset)
Öregrund/Gräsö vävförening visar sin verksamhet i de anrika lokalerna.
Arr: Öregrund-Gräsö vävförening

12.00-16.00 ”Öregrunds Hafsbadsanstalt” – Strandhotellet
Kom och njut av hälsobringande massage av nacke, axlar och rygg, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage. Avsluta med kaffe och Roslagspunsch på Strandhotellets veranda. Underhållning av Blåslaget och Honey Jam.
Arr: ”Aloeveratjejerna”, ”Massörerna”, SPF Havsörnen och Strandhotellet

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset
Servering av kaffe och hembakat bröd. Bälgadraget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven kl. 13,00 och 15,30.
Arr: PRO

12.00 Barnkören Busungarna – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.00 Brunnshusspelet – Bryggan Brobänken i hamnen
Lustspel i badordstidens anda av ensemblen ur Österby Herrgårdsspel.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.30 Barnkarneval – Från Turistbyrån till Hembygdsgården
Låt fantasin flöda! Klä ut dig till vad du vill! För barn mellan
0-13 år. Alla som deltar får pris. Efteråt blir det lekar, skoj och saft.
Arr: Nytta och Nöje, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Veteranbilsuppvisning – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.00 Badortsvandring – Start vid Societetshusets trappa.
Lär dig mer om Öregrund som badort runt förrförra sekelskiftet. Följ med på en guidad tur genom de gamla kvarteren och kanske har du turen att träffa på några kända ”öregrundsprofiler” såsom dr Westerlund och Lubbe Nordström.
Arr: Öregrundsguiderna

13.30 Barnunderhållning – Hembygdsgården
”Det försvunna skrattet”. En sång- och dansföreställning för barn från 4 år där barnen själva är aktiva i spelet.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.30 Prisutdelning för Skötbåtstävling – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

14.00 Lådbilsrally – Hembygdsgården
Bygg din egen lådbil och visa vad den går för! Ålder 7-12 år.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.00 Honey Jam – Scenen
Honey Jam är en dixielandorkester med bara damer. ”Vi är glada och spelar glad jazz.”
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.30 Dräkt- och hattparad – Turistbyrån
Badortsdagarnas höjdpunkt! Visa upp dig i mormors dräkt,
grannens hatt eller sök efter fynd på vinden…
Anmälan till turistbyrån som även är startplats för paraden. Alla deltagare premieras i denna uppvisning. En jury ger hedersomnämnanden till de bästa i varje klass.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

15.30 Prisutdelning för tipsrodd samt lotteridragning – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

15.40 Båtparad med veteranbåtar
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

19.00 – cirka 20.30 Konsert med Trio ALTE KAMERADEN – Societetshuset
Några av de största melodisuccéerna från den glada badortsepoken 1900-1930 väcks här till nytt klingande liv.
Leif Bergman, sång till luta
Per Sandklef, violin
Leif Thuresson, piano
Biljettpris 140 kronnor vid entrén, förköp 120 kronor på Öregrunds Turistbyrå och Biblioteket.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Mäktig eldshow av Eldsjälarna Efrit från Uppsala – Hasselbackspiren
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Dans på Strandhotellet
Arr: Strandhotellet

Övriga aktiviteter under lördagen
• ”Stallet” vid Kyrkans hus och Hantverksboden Ekan, har öppet under dagen. Småländska Paviljongsorkestern medverkar.
• Ponnyridning
• Konstapel på stan
• Höghjulingar
• Positivhalare
• Försäljning av lotter.
• Scoutbåten Kerstin finns på plats.
• Badortspunsch från Norrtelje Brenneri serveras på stadens restauranger.

Söndag 19 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst – Hembygdsgården
Kyrkkaffe och deltagande av Småländska Paviljongsorkestern.
Arr: Öregrund/Gräsö församling, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Badortshelgens unika ”antikrunda” – Societetshuset
Kom och få dina antikviteter värderade. Max 2 objekt/person. Kaffeservering
Arr: Nytta och Nöje / Lions, PRO

Arrangörerna manar avslutningsvis: Kom till Badortsdagarna i tidsenlig klädsel, även om du inte tänkt ställa upp i dräktparaden – det kan löna sig!

***

Vid val av näringsställen har jag själv tidigare, på grund av matsedel och miljö, rekommenderat

Ankargården, Telegrafgatan 12 – man viker upp på denna tvärgata från Rådhusgatan, bakom Apoteket/Vårdcentralen. Utomhusservering på gården, men det finns också plats inomhus.

Floras trädgård, Västergatan 20. Utomhusservering i stor och vacker trädgård. Café med hembakt bröd och lättare luncher. Fantastiskt vacker miljö.

Köket Grill : Café, Strandgatan 12. Däck en trappa upp från hamnpromenaden, utsikt över hamnen.

Strandhotellet med Seglarbaren, Västergatan 1 (ingång även från hamnpromenaden, via trappa). Utiskt över piren och mot Gräsö.

***

Själv kommer jag tyvärr bara i begränsad omfattning att kunna ta del av årets badortsdagar. På lördag har jag nämligen oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden Uppsala hos mig här i Öregrund på planeringsöverläggning. Men kanske kan vi smita i väg en stund och titta på åtminstone något.

Men alla ni övriga: Ta gärna en tur till Öregrund under badortsdagarna. Det är värt besväret.

Städsommar med Susanna Alakoski

Sommarprogrammen i radions P1 pågår fortfarande. Många av dem är inte särskilt märkliga. I går lyssnade jag till exempel med ett halvt öra på Christer Fuglesangs program, som varken när det gällde innehållet eller musiken lyckades fånga mitt fulla intresse.

Men det finns undantag.

Ett sådant var dagens sommarprogram med författarinnan Susanna Alakoski.

Det hade ett mycket tydligt klass-, köns- och invandrarperspektiv. Det hon talade om var självupplevt, vilket gav programmet dess styrka.

Alla dessa tre perspektiv löpte samman i hennes attack på borgarklassens nya städsubventioner; hon kallade för övrigt vid ett tillfälle sitt program ironiskt för ”Städsommar”. Hur man efter att ha hört det här programmet fortsatt kan tro på värdet av pigavdrag övergår mitt förstånd!

Argumentationen blev inte svagare av att den beledsagades av musik, vald med humor: Monica Zetterlund med ”O, vad en liten gumma kan gno”, ”Teskedsgummans städvisa” (”Diska och städa och sopa och gno”) och ”Pippi skurar golv”.

Att programmet hade ett tydligt arbetarklassperspektiv hindrade henne inte från att, helt berättigat, markera mot det mansperspektiv som envist har levt kvar också inom arbetarrörelsen. Hon illustrerade det senare bland annat genom det potpurri av kända arbetarsånger hon spelade i början av programmen: ”Internationalen”, ”Arbetets söner”, ”Första maj”, ”Vi bygger landet”, även den finska ”Punalippu” med Reijo Frank (jag har den själv på skiva). Jag hör till dem som älskar de här gamla sångerna. Men jag inser självfallet också, att de är genomsyrade av ett manligt perspektiv. Och jag tyckte det var fantastiskt kul, när Susanna Alakoski som kontrast till allt detta spelade ”Mamma byggde landet” med Karin Nielsen med flera.

Om den flerdubbla bördan människor av hennes sort – arbetarklass, kvinna och invandrare – har fått bära (och fortsatt får bära) har hon skrivit en prisad roman, ”Svinalängorna” (Bonniers, 2006), och också i sitt sommarprogram återvände hon till Fridhem (bokens Svinalängorna) i barndomens Ystad.

Hennes perspektiv är annars inte hjärtnupet, ömkande eller nostalgiskt. Sina finska föräldrars flytt till Sverige på 1950-talet betecknade hon inte som nödtvungen arbetskraftsinvandring – hon kallade glatt föräldrarna för ”äventyrsinvandrare”. Men sen spelade hon ändå ”Satumaa” med Reijo Taipale, en finsk tango. Finsk tango med dess märkliga blandning av svårmod och kärlek gör åtminstone mig svårt nostalgisk i sinnet, på gränsen till tårögd.

Musiken i Susanna Alakoskis sommarprogram var över huvud väl vald; mig tilltalade den starkt. Där fanns Bob Dylans ”Hurricane”, Leonard Cohens ”I’m Your Man”, Bertolt Brechts och Kurt Weills underbara ”Alabama Song”, Sofia Karlsson med Lars Forssells tolkning ”Jag står här på ett torg” av Boris Vians ”Le déserteur” och så ett par låtar av och med Stefan Sundström.

Den här, som för övrigt har ingått i en valdiktsamling, redigerad av Thorstein Bergman (”Människans röst”, P M Bäckströms förlag, 1994), har jag ett antal gånger spelat vid de program med politisk musik jag då och då gör i olika föreningar:

Nån har slagit upp ett hål

Text och musik: Stefan Sundström, 1994

Över stan så hänger stjärnorna, hotar med att falla ned
Ja, det far så mycket märkligt genom luften
På en nattbusskarusell runt, runt genom sovande kvarter
Vill Nefretite flyga buss men hon får aldrig upp den

Men dom som lyckas far till Bryssel nu, tar en grogg högt över stan
Skålar för att Gubben Grå han har fått sparken
Flygvärdinnor ler som änglar, men i styrhytten bor Fan
Så tillitsfullt dom störtar emot marken

Nån har slagit upp ett hål
Och utanför står änglarna på rad
Nån har slagit upp ett hål
Nu faller alla stjärnor över stan

Vi gömmer oss i källarhål med stjärnljus-stroboskop
I vårt eget lilla fega Cosmonova
Stjärnor på dekis och en måne som ett svart och hotfullt hål
Jag borde sluta yla nu och gå och lägga mig och sova

Men varje gång jag blundar ser jag Nefretites buss
som ett rymdskepp utan tillstånd att få landa
Som att fastna i en dataloop, som att be djävulen om skjuts
Man ser hans bockfot först när man ber honom att stanna

Nån har slagit upp ett hål…

Nån börjar snurra himlen som ett jätte-stroboskop
Dom privatiserar Venus för mediabruset
Dunkelspel och Calle GoddagsPilt, ja dom har horoskop
Men det är båg för stjärnorna far snabbt som ljuset

Sen Palme gick på bio har allt blivit som på film
Folk ler som flygvärdinnor i ett JAS-plan
Medans vi dansar runt på marken i en loop och som dom vill
Medans Adolf slöjdar flitigt på sin gaskran

Nån har slagit upp ett hål…

(Låten finns på följande album med Stefan Sundström: ”VitaBergsPredikan”, 1994, ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”, 1999 och ”Golden Hits”, 1998.)

Till Alakoskis styrka hörde slutligen också, att hon klarade att skildra de arbetarklass- och invandrartäta miljonprogramsområdena både med kärleksfull förståelse (de som flyttade in i miljonprogramhuset tyckte att de hade fått det fantastiskt: modernt och fint) och med kritik av deras baksidor (den bristfälliga miljön, ghettoiseringen, den sociala utslagningen – synd bara att hon endast hann nämna, inte spela också Ulf Dagebys och Nationalteaterns ”Barn av vår tid”).

Den som är intresserad av den politiska Susanna Alakoski, med tonvikt på hennes kvinnliga klassperspektiv, rekommenderar jag att läsa hennes bidrag i Ordfront-antologin ”Tala om klass” (2006), där för övrigt även till exempel Anneli Jordahl, Elsie Johansson, Doris Dahlin och Lo Kauppi medverkar.

Melodikrysset nr 32 2007

Vi får väl se om det fortfarande funkar att lägga ut en text på bloggen i dess hittillsvarande webhotell. Men melodikrysset är färskvara, så jag gör ett försök:

Det svåraste, för mig vill säga, i dagens melodikryss var ”Vi kan gunga”, som i Melodifestivalen 2005 sjöngs av Jimmy Jansson. Honom har jag inget som helst minne av och inte av melodin heller. Jag fick googla.

Däremot klarade jag, helt utan Eldemans ledtrådar, omedelbart vem som har skrivit texten till ”Uti Rio de Janeiro”, som här sjöngs av Ulla Billquist. Textförfattaren kallade sig Gus Morris men hette egentligen Gustaf Wahlenius. Musiken skrevs för övrigt av Kai Gullmar.

Också i övrigt bestod dagens melodikryss av en blandning av gammalt och nytt.

Till det riktigt nya hörde Per Gessles ”En händig man”.

Någorlunda moderna är också Tommy Nilssons ”Öppna din dörr”, som här spelades av Lars Roos, och Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, som börjar ”Inte ett moln, så långt ögat kan nå”.

Äldre musiklyssnare som jag tyckte förstås att det var minst lika lätt att identifiera Rudolf Frimls ”Donkey Serenade”, som här skulle ge pluralen åsnor, och Ralph McTells ”Streets of London”.

Ytterligare en europeisk huvudstad, Paris, förekom i dagens melodikryss: Vi fick höra ”April In Paris”, dock tyvärr inte med upphovsmannen, pianisten och orkesterledaren Count Basie.

Veckans klassiker var ”Kejsarvalsen” av Johann Strauss d y. Den här wienervalsen skulle ge titeln kejsare.

Till klassikerna vill jag för min del också räkna Evert Taubes (ET) ”Calle Schewens vals”, där det bland annat förekommer nyslaget hö.

En vid det här laget klassisk sångerska är Edith Piaf, som här fick sjunga ”Non, rien de rien”. Trots att hon är död, medverkar hon med sin sång på den aktuella filmbiografin ”La vie en rose”.

Ett annat slags film, för barn, förekom också i dagens kryss. Vi fick höra signaturmelodin till Leif Krantz’ mycket suggestiva ungdoms-TV-deckare ”Kråkguldet”. Signaturmelodin har för övrigt skrivits av Thorstein Bergman, som ni har mött som skribent här på bloggen ett par gånger. Jag vill för övrigt också rekommendera Leif Kranz’ ”Kullamannen”; båda de här filmerna finns numera att köpa som DVD.

Då återstår väl bara ett frågesvar att redovisa, ”What a Day For a Daydream” – ordet dagdröm skulle här ge dröm. Det är en härlig låt, signerad Lovin’ Spoonful.

***

Letar du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset. Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag (ibland söndag).

Melodikrysset nr 31 2007

Inte heller veckans melodikryss var särskilt svårt. Jag löste det själv, trots att dottern, Kerstin, är här i Öregrund och kunde ha tillfrågats på några punkter.

Den enda fråga jag kontrollgooglade på för att vara säker på att jag hade rätt var duetten ”Coul’d I Have This Kiss Forever”: Jo, det var Enrique Iglesias och Whitney Houston som sjöng.

”Vad du än trodde så trodde du fel” från Melodifestivalen 2005 mindes jag i och för sig inte – men det var ju inget tvivel om att det var Arja Saijonmaa som sjöng.

Senare delen av hennes förnamn gav sedan en ledtråd till att det var Meja (egentligen Anna Pernilla Beckman, inhämtar jag på Google) som sjöng ”All About the Money”.

Den engelske sångaren, som senare konverterade till islam och bytte namn (till Yusuf Islam), var Cat Stevens. Fast egentligen hette han Stephen Demetre Giourgiu. Här sjöng han ”Can’t Keep It In”.

Vad den amerikanska popgrupp som efterfrågades sjöng kom jag inte på. Men utan tvekan var det Eagles. Eagles har, vad jag minns, varit med i Melodikrysset tidigare också.

Ingen som någon gång har sett ”Allsång på Skansen” i TV kan väl ha missat signaturmelodin, skriven av Lasse Berghagen: ”Stockholm i mitt hjärta”.

TV-anknytning kan man väl säga att också den fråga hade, som illustrerades med ”Man ska leva för varandra”. Det riktiga förnamnet på sångaren, Loket, är nämligen Leif (Olsson).

Dagens melodikryss innehöll också några frågor, som en inbiten gammal radio- och schlagerlyssnare klarade galant:

”Under ekars djupa skugga”, som väl en gång i världen sjöngs av Carli Tornehave, skulle här ge singularen ek.

Det viktiga som efterlystes med hjälp av ”Någonting att äta, någonting att dricka” var mat.

”Nya fågelsången”, här framförd av Kurt Olsson (det vill säga Lasse Brandeby) skrevs av orkesterledaren och pianisten Sam Samson.

Anknytning till min hemstad, Uppsala, hade ”Att segla uppför Fyrisån i undervattensbåt” av Ulf Peder Olrog. Sången framfördes här av Sven-Bertil Taube.

Taube den äldre representerades i dag av ”Så länge skutan kan gå”.

Därmed är vi inne på klassikerna.

Men det Eldeman menar med klassisk musik representerades av Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden”.

Och det var väl alltihop.

***

Söker du något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Lars Forssell

Lars Forssell, född 1928, dog 26 juli 2007, sjuttionio år gammal. Han var en mycket betydelsefull person i det svenska kulturlivet. Hans mångsidighet är legendarisk: Han skrev visor, poesi, dramatik, om film och mycket annat. Deltog också i samhällsdebatten, alltid från ett vänsterperspektiv.

På en lite yngre generation av vänsterintellektuella – mig bland andra – gjorde han tidigt intryck genom att i Sverige introducera den franska kabarétraditionen. Ett av instrumenten var den radiokabaré han tillsammans med Pär Rådström gjorde 1956, ”Två åsnor”.

Sina översättningar av franska visor samlade han sedan i sångboken ”Snurra min jord och andra visor” (Bonniers, 1958). I den fanns visor som ”Säj vad ni vill” (”Paris-Canaille” av Léo Ferré), ”Snurra min jord” (med originaltext av samme författare), ”Evas visa” (”Comme hier” av Georges Brassens, som jag äger en hel binge originalskivor av) plus många andra mycket hörvärda visor – bland dem de två som jag nedan återkommer till. Boken var en kultbok i den radikala unga socialdemokrati där jag tillbringade mina tidiga studentår: Laboremus i Uppsala (och de övriga socialdemokratiska studentklubbarna).

Ett med tolv visor utvidgat urval – bland annat med mer originalmaterial – kom sedan i ”Snurra min jord och nya visor”, FiBs lyrikklubb, 1966. Ett ännu större urval forssellvisor fanns i ”Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok” (Författarförlaget, 1979) – i den vill jag särskilt framhålla det stora urvalet tolkningar av sånger, skrivna av Mikis Theodorakis. Och ska vi fortsätta ännu längre fram i tiden, gav Atlantis 2004 ut Lars Forssells samlade visor, nu med noter, i två praktfulla band: ”Jag har dansat” och ”Säg vad ni vill”.

Min gamla LP där Ulla Sjöblom sjöng Lars Forssells franska kabarévisor, ”Lars Forssell Visor” (Telstar TR 11017) är nästan sönderspelad. Som tur är finns den åter tillgänglig, nu på CDn ”Ulla Sjöblom sjunger Sonja Åkesson och Lars Forssell (MNW CD 232, 1993)”.

***

När jag i maj 1960 valdes till ordförande för Laboremus och skulle planera höstens program, var en av mina första tankar, att jag skulle engagera Lars Forssell. Det lyckades också: Han framträdde vid den recentiorsafton, som inledde höstens mötesserie. Vi spred en folder om detta och om det övriga programmet till alla nyinskrivna på universitetet (recentiorer) och annonserade i Upsala Nya Tidning, och si – stora samlingssalen på Västgöta nation var knökfull den där kvällen då Lars Forssell var där och talade över ämnet ”Att protestera i Sverige”. Det blev en benådad afton.

Laboremus betalade Forssell för resan från och tillbaka till Stockholm, för övernattning (vilket han hade begärt) på hotell Hörnan, och så fick han ett litet arvode. Sen berättade vår kassör Mary Schelin (senare Erixon), som då för tiden arbetade på arbetarekommunen, att Forssell nästa dag hade återvänt, blek, bakfull och black, och bett om mer pengar. Vilket han fick. Mary var (och är fortfarande) en förståndig kvinna. Forssell hade ju faktiskt gett oss en flygande start på verksamhetsåret, som för övrigt ändade i att vi hade dubblat medlemsantalet från 125 när jag startade som ordförande till 250 när jag avgick för att bli vice ordförande.

***

När jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det alldeles självklart att be Lars Forssell om lov för att i bokens frihetssångavdelning ta med ”Jag står här på ett torg”, hans översättning av Boris Vians sång om algerietkriget – jag hade själv varit i Algeriet 1960, alltså under kriget, och bildat opinion mot det – ”Le déserteur”.

Boris Vian föddes 1920 i Ville-d’Avray och dog 1959 i Paris. Ursprungligen var han ingenjör, men han blev författare – av dramer, lyrik, romaner, essäer och sånger – och hörde till kretsen kring Eugène Ionesco.

”Le déserteur” hade förbjudits av den franska censuren:

Le déserteur

Fransk originaltext och musik: Boris Vian, 1954

Messieurs qu’on nomme grands
Je vous fais une lettre
Que vous lirez peut-être
Si vous avez le temps
Je viens de recevoir
Mes papiers militaires
Pour partir à la guerre
Avant mercredi soir
Messieurs qu’on nomme grands
Je ne veux pas la faire
Je ne suis pas sur terre
Pour tuer des pauvres gens
C’est pas pour vous fâcher
Il faut que je vous dise
Les guerres sont des bêtises
Le monde en a assez

Depuis que je suis né
J’ai vu mourir des pères
J’ai vu souffrir des mères
Et pleurer des enfants
Les mères ont tant souffert
Et d’autres se gobergent
Et vivent à leur aise
Malgré la boue, le sang
Il y a des prisonniers
On a volé leur femme
Et tout leur cher passé
Demain je partirai
Je fermerai ma porte
Au nez des années mortes
J’irai sur les chemins

Je mendierai ma vie
Sur la terre et sur l’onde
Aux yeux du nouveau monde
Et je dirai aux gens:
Profitez de la vie
Éloignez la misère
Nous sommes tous des frères
Gens des tous les pays
S’il faut verser le sang
Allez verser le vôtre
Messieurs, les bons apôtres
Messieurs qu’on nomme grands
Si vous me poursuivez
Prévenez vos gendarmes
Que je n’aurai pas d’armes
Et qu’ils pourront tirer
Et qui’ls puorront tirer

Lars Forssells svenska version lyder så här:

Jag står här på ett torg

Svensk text: Lars Forssell, 1958
Fransk originaltext och musik: Boris Vian (”Le déserteur”), 1954

Jag står här på ett torg.
Ett cirkuståg passerar.
En clown, en vind passerar.
Men jag är full av sorg.

Mitt hjärta är en sång.
Den handlar om hans läppar.
Den handlar om hans ögon
som spelade en gång.

O, säj, Ni som är här,
vad skulle Ni då höra,
vad skulle Ni då göra,
om den som som Ni har kär

blev borta i ett krig
till ingen, ingen nytta
där mänskor blev förbytta
som djävlarna med dig.

Jag står här på en square.
Det regnar i mitt hjärta.
Det säjer i mitt hjärta
att han är inte här.

Fast fåglarna ger hals
och träden gröna vaknat…
jag ser det med min saknad.
Jag ser det inte alls.

För den som jag höll av
har stympats, bränts och satsats,
förlorats, glömts och kastats
med andra i en grav.

Vem spelar detta spel
med blod och svett och tårar,
med kulsprutor och bårar…
Jag vet att det är fel.
Ni vet att det är fel.

Jag vet att jag är dum.
Säg ingenting om riken,
de Gaulle och politiken,
för då så blir jag stum,

men säj, hr President
om ni har tid att svara…
å, kunde Ni förklara
det onda som har hänt?

Vem är det som ställt till
så vi som är som andra
ska slåss emot varandra
fast ingen av oss vill?

En annan av de stora i 1950-talets franska viskonst var Léo Ferré (1916-1993): poet, visdiktare, musiker, anarkist.

Också hans visor översatte Lars Forssell. När jag gjorde sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), var det ganska självklart att i bokens fredsavdelning ta med Ferrés ”Le piano du pauvre” och Lars Forssells svenska översättning ”De fattigas piano”.

Le piano du pauvre

Fransk originaltext och musik: Léo Ferré, 1954

Le piano du pauvre
Se noue autour du cou
La chanson guimauve
Toscanini s’en fout
Mais il est pas chien
Et le lui rend bien
Il est éclectique
Sonate ou java
Concerto polka
Il aim’ la musique

Le piano du pauvre
C’est l’Chopin du printemps
Sous le soleil mauve
Des lilas de Nogent
Il roucoule un brin
A ceux qui s’plais’nt bien
Et fait des avances
Ravel ou machin
C’est déjà la fin
Mais v’là qu’y r’commence

Le piano du pauvre
Se noue autour des reins
Sa chanson guimauve
Ça va toujours très loin
Car il n’est pas chien
Toujours il y r’vient
Il a la pratique
C’est pour ça d’ailleurs
Qu’les histoir’s de coeur
Finiss’nt en musique

Le piano du pauvre
Est un joujou d’un sou
Quand l’amour se sauve
Y’a pas qu’lui qui s’en fout
Car on n’est pas chien
On le lui rend bien
On est électique
Jules ou bien machin
C’est déjà la fin
Mais v’là qu’on y r’pique

Le piano du pauvre
C’est pas qu’il est voyou
La chanson guimauve
On en prend tous un coup
Car on n’est pas chien
On a les moyens
Et le coeur qui plisse
Quand Paderewsky
Tir’ de son étui
L’instrument d’service

Le piano du pauvre
N’a pas fini d’jacter
Sous le regard fauve
Des rupins du quartier
Pendant qu’les barbus
Du vieil Institut
Posent leurs bésicles
Pour entendre au loin
Le piano moulin
Qui leur fait l’article

Le piano du pauvre
Dans sa boîte à bobards
S’tape un air guimauve
En s’prenant pour Mozart
S’il a l’air grognon
Et joue sans façons
Des javas perverses
C’est qu’il est pas chien
Et puis qu’il faut bien
Fair’ marcher l’Commerce…

Lars Forssells svenska version lyder så här:

De fattigas piano

Svensk text: Lars Forssell, 1956

Fransk origianltext (”Le piano du pauvre” och musik: Léo Ferré, 1954

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Milano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten, sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta…

De fattigas piano
som klinkar i Paris
ger rytm åt hela stan. Åh…
tavaritsch, spiele, please
ej mer om sorg och nöd
men mer om kärleksglöd,
du minns väl den där sången
som diktats av Prévert
om hur man kan bli kär
för hundrasjätte gången.
De fattigas piano!
Mitt hjärtas metronom!
Hör Louis Mariano
på restaurang Atom
och Maurice Chevalier
på Café Devalver!
Då vet man att man lever!
Jag tror att Patachou
ger mera fred och ro
än varje duskål i Genève – er…

(Musiken spelar. Talar:)
Sitt nära, kom nära intill mig!
Läs något för mig. The hollow men?
Så skall världen sluta, inte med
en smäll utan med en snyftning.
Läs den och sitt nära!
Minns du den tiden med kulsprutor…
och stalinorglar… stalinorglar,
det är numera… helt enkelt

De fattigas piano
som värpte pling-plong-pling
en skur av blyguano
som döda’ – ingenting!
Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte,
värre än själva fan å
mot det är åskans knall
DEN FATTIGES PIANO
en lärka i en tall!
Sitt lugnt min kära vän
och läs ”The hollow men”,
låt ingen oro störa!
En smäll blir slutet men
kanhända snyftningen…
ändå blir svår att höra!

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Mialano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta!

Han med stora blan, han som svänger sin käpp, är förstås Charlie Chaplin. Om honom skrev Lars Forssell 1953 boken ”Chaplin”. Forssell var mycket filmintresserad, skrev också om film.

***

Cornelis Vreeswijk gjorde ett par år efter det att min ”Upp till kamp!” hade kommit ut en hel egen LP med sånger av Lars Forssell, ”Visor, svarta och röda. Cornelis Vreeswijk sjunger Lars Forssell” (Philips 6316 018, 1972). Den innehåller ganska få av de tidiga kabarévisorna, och när det förekommer – ”Djävulens sång” (Georges Brassens’ ”Le Gorille”), ”Menuett på Haga” (Charles Trenets ”Polka du roi”) – är Cornelis’ versioner sämre än Ulla Sjöbloms. Dock finns det en intressant textmässig avvikelse från den version hon på sin tid sjöng: Lars Forssell hade senare gjort en råare och rakare (men samtidigt poetiskt svagare) variant av ”Jag står här på ett torg”, och det är den Cornelis sjunger:

Desertören

Text: Lars Forssell (finns i ”Jag står här på ett torg”, Författarförlaget, 1979)

Musik: Boris Vian (”Le déserteur”), 1954

Min galne general
som leder våra härar
Förlåt att jag besvärar
men jag har gjort mitt val
Jag är förbannat trött
på all er propaganda
om truppens goda anda
Den får mig att se rött
Den får mig att se blod
att höra hur ni skryter
när blod och tarmar flyter
om era pojkars mod
Min tapperhet är slut
Jag tänker desertera
och göra det som flera
än jag funderat ut

Snart ä’re inspektion
Här är för hett i solen
Nu kastar jag pistolen
och gör revolution
Så nästet över ån
det får ni själv förgöra
Jag tänker inte störa
Jag sticker härifrån
Ska det va livets lag
att människan ska födas
helt enkelt för att dödas
då inser ni en dag
att det finns bättre fält
än slagfält där det mördas
och bara döden skördas
och bryter era tält

Ja bryter era tält
och öppnar krig mot nöden
och börjar slåss mot döden
och sjukdomar och svält
Ni drar dit folken dör
och spar de billioner
Ni ödslar på kanoner
och köper lite smör
Ja blir det som jag vill
så kommer generalen
med hela arsenalen
till oss och hjälper till
Men jag vet vad ni gör
den dag ni hinner fatt mej
Jag får ett skott i nacken
Det får en desertör.

Annars finns de musikaliskt bästa tolkningarna på sidan två: den roliga ”Jenny Jansson” (amerikansk traditionell melodi), där Cornelis sjunger duett med Monica Törnell, den jazziga ”The Establishment” med musik av Cornelis själv, ”Vaggvisa” med musik av Kjell Andersson och så, inte minst, ”Avanti popolo”. Den här italienska kampsången till en traditionell melodi har jag i en annan svensk textversion i min ”Upp till kamp!”, men jag skulle gärna vilja ha fatt på Lars Forssells text. Den finns inte i någon av de sångböcker jag äger. Har någon den?

***

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade då som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och en rad KSFare.

Att få med en känd och av många älskad författare som Lars Forssell bakom det här uppropet var onekligen en bravad; Forssell satt dessutom sen 1971 i Svenska akademien. Den som värvade honom var Carl Zetterström, Carl Z, tyvärr också han nu död.

***

Jag började tidigt läsa poeten Lars Forssell, och många av hans dikter hör till det jag har citerat genom åren, ibland nästan kunnat utantill.

”Poesi är inte bara vaggsång, om någon skulle tro det:
Vad är den, poesin?
Parkettgolv under virvelvindar,
melodiskt gungfly under lärkan
eller – som kärleken – en domkraft?”

Så skrev Lars Forssell i en liten introduktion han hade gjort för en åttasidig folder från Författarcentrum 1969, ”Dikter”.

Lars Forssell kunde vara politisk men var aldrig någonsin någon plakatpoet. Hans politiska poesi fick läsaren att reflektera. Här ett exempel ur diktsamlingen ”F C Tjetjens” (1954):

Samvetet, allmän version

När på order guden fallit
och legoknektarna slagit sönder hans lemmar
och i skydd av mörkret delat
hans ägodelar mellan sig
smög jag, Er tjänare, mig fram
i första morgonljuset
och krökte försiktigt ett hår
på det avhuggna huvudet.

En del av det Lars Forssell skrev, som vette åt politisk dikt, ägde trots ett annat formspråk släktskap med de tidiga kabarévisorna. Ett exempel är diktsamlingen ”Jack Uppskäraren och andra visor” (1966). I ”Ändå” (1968) finns dikter som ”Skärvor från Zimbabwe”. Mer tveksam är jag, trots de obestridliga poetiska kvaliteterna, av politiska skäl till ”Oktoberdikter” från 1971 med dikter som ”Lenin talar till arbetarna”. Men inte heller här uppträder Lars Forssell som plakatpoet. Och det är intressant att notera, att han alltså bara två år efteråt, 1973, var beredd att skriva under det socialdemokratiska valuppropet från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.

Den samhällstillvände Lars Forssell vore värd en mycket längre och uttömmande analys, än vad jag här kan prestera. Låt mig bara avslutningsvis redovisa ett av hans sista verk på detta fält.

***

I fråga om detta spelar min hustru, Birgitta Dahl, en avgörande roll. Under hennes talmanstid 1994-2002 blev hon, och också jag som medföljande make, regelbundet inbjudna till nobelprisutdelningarna och några andra av Svenska akademiens publika sammankomster, till och med någon eftersittning efter litteraturpristagarens föreläsning. Jag tror mig ha kunnat notera, att de akademiledamöter vi kom i personlig kontakt med då (till sin glada överraskning, antar jag) upptäckte, att det offentliga Sveriges främsta folkvalda representant och hennes make visade sig vara belästa och bildade människor.

Vi kom naturligtvis i kontakt även med Lars Forssell, men inte så tätt som den här inledningen kanske låter antyda. Forssell blev under den här perioden allt mer skröplig och var inte så sällan också frånvarande från akademiens sammankomster. Möjligen spelade alkoholen någon roll däri – om det vet jag inte så mycket. Att jag djärvs dra den slutsatsen beror bland annat på de minnesglimtar den betydligt yngre akademiledamoten Peter Englund har publicerat på sin blogg – läs mera här.

Men tillbaka till huvudämnet. Riksdagens talman hade inför millennieskiftet kommit på idén, att Sveriges riksdag borde högtidlighålla skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal genom att beställa ett litterärt och musikaliskt verk. Och inte bara det: den bästa tänkbara textförfattaren var Lars Forssell.

På den punkten vill jag citera författarens eget Post Scriptum till hans allra sista publicerade bok, antologin ”Förtroenden” (Atlantis, 2000):

”Hemkänslan är en beställning från Sveriges riksdag genom dess talman Birgitta Dahl och Rikskonserter. Med musik av Hans Gefors uruppfördes den på Operan den 15 december 1999 och sändes i radio på nyårsafton. Medverkande var Operans kör och Hovkapellet under Erik Solén. Solister var Birgitta Svendén och Ola Eriksson.”

Vi var förstås där och delade loge med bland andra Lars Forssell och Hans Gefors.

Dess förinnan hade talmannen hållit ett välkomstanförande, som avslutades med följande:

”Nu kommer ögonblicket – då tiden vänder blad – då vi kan stilla oss och få rum för eftertanke och besinning. En tidsrymd av förändring, en tidsrymd av utveckling skiljer oss från människorna vid tusentalets gryning – allt fortare. Det gäller än mer det senaste decenniet – fortast, fortast.

I det förflutnas landskap finner vi ondskans mörker. Men vi skymtar även stråk av ljus – det är goda människors oförtröttliga gärningar. Det är då freden och friheten, då demokratin och respekten för mänskliga rättigheter har segrat.

Så har också vårt årtusende, vårt sekel tett sig. Det ska vi bära med oss. Där hämtar vi kraften och modet att gå vidare.

Vad ska de minnas, de som kommer efter oss? Vad ska de minnas av det sekel som nu väntar, av det årtusende som nu ligger framför oss? Det – får vi aldrig veta.

Men vi vet, att det är vi – just du och jag, här och nu – som bär vårt ansvar för hur epilogen till vår historia en gång ska skrivas.

Ärade gäster,
’Hemkänslan’ är en sång, av Hans Gefors och Lars Forssell, om det som varit och det som nu väntar.

’Så möjligheter finns i tusental, det finns ett val att välja,
en möjlighet till val,
vid den korsväg där hon tvekar, människan…’

Ärade gäster, kära vänner,
Varmt välkomna!”

Utöver ”Hemkänslan” bestod programmet av en millenniekonsert: Franz Berwalds uvertyr till operan ”Estrella de Soria” samt Hugo Alfvéns kantat för solo, kör och orkester ”Vid sekelskiftet Opus 12”.

Hela programmet spelades in och återfinns på CDn ”Tusen år Tusen toner- Konsert för nytt sekel och tusen nya år” (Sveriges riksdag, Operan, Sveriges Radio P2, Caprice CAP 21657, 1999).

Texten till ”Hemkänslan” finns i CD-mappen och alltså också i Lars Forssells bok ”Förtroenden”.

När det gäller innehållet i ”Hemkänslan”, vill jag gärna citera Birgitta Dahl, när hon återvände till kantaten i samband med invigningen av Eva Eek-Schaeffers bildväv om vårt ansvar för medmänniskor på flykt, ”Flykten”, i riksdagen den 8 mars (internationella kvinnodagen) 2002:

”I den diktcykel ’Hemkänslan’, som Lars Forssell på riksdagens uppdrag skrev inför årtusenskiftet heter det:

Vi är alla invandrarbarn
Vi kom en gång alla till främmande land.
Vi är alla invandrarbarn
men snart tog hemkänslan
överhand.”

Kanske upphöjde Sveriges riksdag med den här beställningen Lars Forssell till nationalskald. Men man ska alltså märka, att hans nationella hemkänsla omfattade också invandrarna och flyktingarna. Var han nationalskald, var han en inkluderande nationalskald med hjärtat till vänster.

***

För mig personligen är det ändå Lars Forssells kärlekslyrik som har betytt allra mest. Inte många svenska poeter har skrivit rader som de här:

”På vänster höft har du ett litet märke
Och när du skrattar får du fem rynkor
Vi näsvingen.”
(Ur ”Ballad om att du finns” i ”En kärleksdikt”, 1960)

I ”Telegram” (1957) fanns en dikt, som är svindlande vacker och som samtidigt beskriver kärleken med de sår och de komplikationer som den också är full av:

Aria

Den kärlek som är
vill förkasta en annan
och ändå likna den
så som den var.
Vintern som rår
har ett blont ärr i pannan
och i sommarn som rår
går en snövind kvar.

Vindar som vet
det grå, det sista –
om dag i natt kvävs,
ger skymningen svar?
Ge mig den styrka
som krävs för att mista
och den svaghet som krävs
för att hålla den kvar.

Sorg är en flöjt.
Det strömmar, strömmar
bläck ur dess sång
och vind som var.
Ger den mig drömmar
skall de brista.
Tiden är lång
och stannar kvar.

Fågel som sjunker
ner i din klyfta –
ormvråk, fjäril,
mitt svindelpar…
ge mig den tyngd
som krävs för att lyfta
och den kärlek som krävs
för att stanna kvar.

”Aria” har tonsatts av Olle Adolphson.

En våldsam uppmärksamhet – både bland lyrikälskarna och moralisterna – väckte Lars Forssells samling ”En kärleksdikt” (1960). Särskilt de köttsligt erotiska dikterna i den väckte både entusiasm och anstöt. Här är ett exempel:

Ballad 1952

1

Ditt kön är mörkrött
Och fuktigt som fruktkött

Och den svarta skogen över det
Vajar när jag blåser

Längst därinne sitter ett vinteräpple
Smetigt som efter ett regn

Och över ditt ansikte glider
Sju fåglars vingskuggor

Ett ben om min rygg
En hand om mina testiklar

Och din mun öppnar sig som en mussla
och jag är trygg

2

Och du somnar
Med halvslutna ögon och ljusreklamen
målar djävlar på väggen

Det är i Paris eller Rom
Eller Salzburg eller

Världen är med oss för mycket
Vi är tillsammans
Imorgon skall vi

Din fot mot min mun
Din andedräkt mot min fot

3

Och imorgon vaknar vi
En vissling från gatan
Städet som skäller

Och du tvättar dig bakom förhänget
Och när vi går ut har vi vunnit

Må det tillåtas mig att citera ännu en personlig favorit ur samma diktsamling:

Som kartan

I ljumsken har du en narighet
som du skäms för lite
Den må du ha
För mig är den en smula morgon

Och när vi ligger med varandra
Springer din fot som en gårdvar
Hungrigt upp och ned för min rygg

Först biter jag dig hårt
Sen försiktigt i brösten
Sen hårt igen

Under mig ligger du
Som kartan i mitt pojkrum
Som väckte obeskrivlig lust efter resor

Under mig ligger du
Under mig under
Så att jag säkert vet att du finns

Under mig som kartan
Som väckte en outsläcklig lust

Jag kan se kartografen
Varligt teckna en kust
Och minnas och glömma fradgan

Lars Forssells ”En kärleksdikt” finns också som LP (Gazell FMP-1000), där poeten själv läser de här dikterna.

Sviten Yeatsvariationer i ”Ändå” (1968) innehåller ett perspektiv på kärleken bortom nuets passion:

II. Älskandes klagan

Lönnen
väntar våren.
Den vet att hon kommer igen
och vattnar dess rot.
Men vår kärleks eld
skall med åren
kvävas i sot.
Käraste.
Säg emot.

Kroppar
omslingrande varandra.
Vi är som en.
Men jag känner hot.
Det är älskandes öde,
mun mot mun,
fot mot fot,
att de sakta vaggas mot döden.
Käraste.
Säg emot.

Ingmar Bergman – The End, Fin, Fine, Slut

Den journalistiskt snyggaste rubriken med anledning av Ingmar Bergmans (1918-2007) död har dagens Upsala Nya Tidning: The end, fin, fine, slut.

Ingmar Bergman hade flera strängar på sin lyra – han var också författare och teaterregissör – men i mina ögon är han just som filmmakare en av världens stora. Att döma av reaktionerna i ledande utländska media är världen uppenbarligen ense med mig om detta.

Jag, i dag 70 år, fångades redan i unga år av Ingmar Bergmans filmer, förstod att det han skapade var filmkonst. Filmer som ”Det sjunde inseglet” (1957) gjorde ett outplånligt intryck; jag minns att jag under gymnasietiden skrev om den i en av mina svenskuppsatser.

Men egentligen hade mitt bergmanintresse vaknat redan tidigare. Jag var genom Folket i Bild väl förtrogen med Per Anders Fogelström, och hans ”Sommaren med Monika” såg jag givetvis också på bio, när Ingmar Bergman år 1953 gjorde en filmversion av den.

Det fanns hos den unge filmaren Bergman ett rebelliskt drag, som talade direkt till oss som befann oss i de upproriska och hormonstormpräglade tonåren. Ett annat exempel på detta är en film, som han inte har regisserat själv, Alf Sjöbergs ”Hets”, men där han skrev manus samt biträdde Sjöberg som regiassistent och scripta. När jag i änden på gymnasieåren tillsammans med Anders Thunberg tog initiativ till att bilda Mellannorrlands elevorganisation, en kretsorganisation inom Seco, fixade Anders visning av ”Hets”, på Saga-biografen i Sundsvall om jag inte minns fel. Trots att ”Hets” gjordes redan 1944, var det inte svårt för oss som var gymnasister på 1950-talet att i våra egna läroverk hitta paralleller till filmens tyranniske latinlärare Caligula (Stig Järrel).

När jag tittar på listan över de filmer Ingmar Bergman har gjort, framför allt de filmer han gjorde under 1950- och 1960-talen, ser jag, att jag har sett dem allesammans, flertalet redan när de hade biopremiär, många av dem dessutom senare i repris i TV. Jag har också många bergmanfilmer på video.

Jag var extremt filmintresserad under de här åren. Läste de ledande filmrecensenterna i stockholmstidningarna och försökte gå på alla filmer som föreföll sevärda. Under studenttiden i Uppsala var jag med i Studentfilmstudion, där förresten under en period min vän Jonas Sima (senare filmrecensent och filmare) var ordförande.

Trots vad jag ovan har skrivit om den unge rebelliske Ingmar Bergman och även i beaktande av hans många filmuppgörelser med den borgerliga familjen (inte minst hans egen), kunde man ju kanske vänta sig, att en ung, kulturradikal med mina värderingar kanske skulle ha vänt sig ifrån honom och hans filmer; somliga gjorde det ju också under de röda årtiondena. Men icke – jag har obrutet haft en så stor respekt för Bergmans konstnärliga begåvning, att jag aldrig har varit ens i närheten att se honom som ointressant heller då han har behandlat ämnen som i grunden är mig främmande. Den här prästsonens eviga brottning inte bara med fadern utan också med Fadern har ju liksom inte varit min bag, men det sätt på vilket han har brottats med existentiella problem har varit så konstnärligt intressant, att jag inte har skjutit ifrån mig hans filmer såsom varande likgiltiga för en människa med min övertygelse.

Det har av naturliga skäl blivit mycket Bergman det senaste dygnet. Jag har läst mängder av artiklar och delar av de bilagor som har ägnats åt minnet av honom. I går kväll såg Birgitta och jag nyhetssändningarna i TV och så första delen av Marie Nyeröds verkligen intressanta och välgjorda intervju med inklippta filmklipp. Därefter såg vi ”Smultronstället”, som också visades i TV 1.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här filmen, sedan den premiärvisades år 1957. Jag har alltid hållit den för att vara en av Ingmar Bergmans bästa filmer. Till det bidrar Gunnar Fischers foto men framför allt den åldrade Victor Sjöströms gestaltning av huvudpersonen, Isak Borg: med små medel, ofta bara knappt märkbara förändringar i ansiktsuttrycket, ger han nycklar till sin både yttre och inre resa.

”Smultronstället” är en både mörk och sommarlätt berättelse. Dess tidsaxel spänner formellt från tidig morgon till sen kväll, men genom uppehållen i ungdomens sommarviste, Smultronstället, och hos den urgamla mamman (spelad av den sprött fågellika Naima Wifstrand) samt inte minst genom drömmarna – Isak Borgs drömmar – ser vi ett helt liv speglas i sina väsentliga delar. Det här är urskickligt gjort av Bergman!

Filmens grundtema initieras redan i den dröm Isak Borg vaknar ur i gryningen: Han vandrar ensam genom ett öde stadslandskap, där den klocka han tittar på saknar visare. Han möter en hästskjuts utan kusk men med en likkista som, när vagnen slår i mot en gatlykta, trillar i gatan. När Isak Borg går fram till kistan, vars lock har gått upp i fallet, ser han sig själv ligga i kistan, och hans döda hand griper efter honom för att dra honom ner i kistan.

Det handlar alltså, som så ofta hos Bergman, om döden och om hur dödens obönhörliga närmande får oss att reflektera över vårt liv och meningen med det.

Filmens handling går ut på att för Isak Borg visa hans eget livs tillkortakommanden: egoismen, slutenheten, misslyckandena i relationerna till dem som borde ha stått honom närmare.

Den yttre handlingen är en bilresa från Stockholm till Lund, där Isak Borg samma kväll ska promoveras till jubeldoktor.

Utöver av modern, som Isak Borg gör ett kort uppehåll hos på väg mot Lund, använder Bergman sig av två par och en triangel som katalysatorer, i så väl filmens verklighet som i Isak Borgs drömmar, för att få honom att se sig själv som den han verkligen är.

Som medresenär får han till att börja med sonhustrun Marianne (utmärkt spelad av Ingrid Thulin), som har separerat – om tillfälligt eller permanent vet man än så länge inte – från sin man Evald (Gunnar Björnstrand), alltså Isaks son. Orsaken till deras dittillsvarande barnlöshet – Isaks egen skuld till detta så väl som personlighetsdrag sonen delar med honom – blottläggs under bilfärden.

I samband med uppehållet vid Isaks forna sommarviste, filmens Smultronställe, dyker det upp tre unga liftare på väg till Italien: Sara (Bibi Andersson), Anders (Folke Sundquist) och Viktor (Björn Bjelfvenstam). Bibi Andersson spelar samtidigt i Isak Borgs drömbilder rollen som hans ungdomskärlek, som hans mer praktiskt kurtiserande bror lyckas erövra och senare gifter sig med. Pojkarnas roll i filmens nu är dels att konkurrera om Sara, dels att, på ett närmast komiskt övertydligt sätt, illustrera två livshållningar: ateistens och den religiöses: de råkar bokstavligen i slagsmål, av både den ena och den andra anledningen får man förmoda.

En djupare religiös ingång finns hos Isak Borg själv, när han i samband med en måltid och rast på Brahehus vid Vättern ur minnet läser de två första verserna i Johan-Olof Wallins psalm ”Var är den vän, som överallt jag söker”, men i den här bergmanfilmen spelar Freud en betydligt mer framträdande roll än Gud som inspiratör och förklaringskälla.

Det här blir särskilt tydligt i de delar av filmen, där det både bilhavererade och personligt havererade paret Altman, ingenjören och katoliken Sten (Gunnar Sjöberg) och hans fru Berit (Gunnel Broström) finns med i handlingen. Parets gräl i bilen väcker minnen från Isak Borgs eget äktenskap, och drömsekvenserna (han somnar i bilen medan Marianne kör) återkallar både egna tillkortakommanden (tentamensscenen) och hustruns (nu död) otrohet.

Men nu närmar sig Isak Borg mer och mer sanningens minut: Mycket av det han har råkat ut för och sedan känslomässigt hållit ifrån sig beror kanske på honom själv?

Isak Borg har kommit till självinsikt, när bilen väl kommer till Lund och promotionen.

Och så slutar filmen närmast lyckligt.

När de blivande jubeldoktorerna i procession går in i Lunds domkyrka, vinkar och ropar Sara till ”farbror Isak”, och när han senare på kvällen är på väg att lägga sig, står de tre liftande ungdomarna utanför och sjunger serenad för honom: ”Blommande sköna dalar” med text av Zacharias Topelius.

In i sovrummet kommer också i tur och ordning sonen Evald och sonhustrun Marianne; hon är hemma för att byta skor inför dansen, och de ska alltså fortsätta festen (och sannolikt livet) tillsammans. Försonande och vänliga ord växlas också mellan dem och gamle Isak.

Och jubeldoktor Isak blir inför natten som vanligt omskött av hembiträdet fröken Agda (Jullan Kindahl, som gör en stor liten roll). Hon upprätthåller, trots ett litet försök till motsatsen från hans sida, den klassmässiga distansen dem emellan. Vilket inte hindrar att de i filmens slutscener framstår som ett rart gammalt par.

Över huvud taget finns – särskilt i avsnitten från sommarstället / Smultronstället – även i den här filmen skildringar av det slags borgerliga familjeliv, som har blivit ett av Ingmar Bergmans signa. Jag har knappast alls refererat dem här, men det står ett skimmer av både det förfelade men också förlorade och saknade kring dem.

”Smultronstället” är en rik film i det att den förenar smärta och leenden, i inte så få fall faktiskt rent av muntra skratt.

Medan jag skriver det här, hör jag också på reprisen av Ingmar Bergmans sommarprogram, det som i så hög grad förenade minnen med musik.

Också i ”Smultronstället” förekommer mer musik än den jag redan har nämnt, till exempel en fuga av Bach. Musiken har alltid en mycket speciell, ofta utstuderad roll i Bergmans filmer.

I själva verket har en av dem som stod för musiken i några av hans filmer, Käbi Laretei, landsmaninna till mig och skicklig konserpianist samt gift med Ingmar Bergman 1959-1969, gett mig viktiga nycklar till Bergmans sätt att leva och skapa. Något av detta speglas i de recensioner jag har återpublicerat ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi.