Helmer Grundström – lappmarksdiktare och klarabohem

21 augusti 2007 15:11 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 20 kommentarer

Helmer Grundström (1904-1986) var en av de första svenska poeter jag på allvar läste och lärde mig uppskatta. Han var en flitig medarbetare – med dikter och då och då även noveller – i gamla Folket i Bild, som jag läste och också var ombud för under mina formativa tonår.

En av hans dikter lärde jag mig rent av utantill, kan den fortfarande utantill:

Langt nol i väla

Langt nol i helvitta,
langt nol i väla,
drar jag mitt dragspel
för värken i själa.

Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa.
Langt nol i helvitta.
Langt nol i väla.

Den publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 3 mars 1937, alltså samma år som jag är född men långt innan jag kom till Sverige. Det senare gäller också utgivningsåret för den diktsamling där den infördes och som för övrigt var den bok han på allvar slog igenom med: ”Detta är mitt land” (Norstedts, 1939).

Själv mötte jag den här dikten 1955, då jag var arton år, genom FiB-redaktören Ivar Öhmans ”Svensk poesi” (Folket i Bilds förlag) – den var en av tre lyrikantologier Öhman redigerade och gav ut i samband med starten av FiBs lyrikklubb. De här tre antologierna innehåller många av de dikter, som sedan har följt mig genom åren.

I Öhmans antologi fanns flera dikter av Grundström, som genom sin lapidariska ton, sin väl fångade miljö och sin rimmade form var lätta att ta till sig och minnas. Här är ytterligare ett exempel:

Som förut

Milan hostade till
och slog.
Kolarn ramlade i
och dog.
Inte en knota
blev kvar av karn.
Käringen med
sina nie barn
tvangs av nöden
på socknen ut.
Annars var allt
som det var förut.

Men varken Helmer Grundström eller flera av de andra författarna i Öhmans poesiantologier var ändå några helt nya bekantskaper för mig. Grundström kände jag alltså redan till genom dikter då och då i Folket i Bild. Dessutom hade en roman av honom, ”Rosalie”, 1945 utkommit i serien FiBs folkböcker. Det senare var före min tid som aktivt FiB-ombud men är värt att nämnas, eftersom de författare, som utgavs i den här serien genom seriens enorma upplagor därmed blev tidens mest lästa. Grundströms ”Rosalie” hade året före, 1944, kommit ut på Wahlström & Widstrand och då sålt i begränsad upplaga; den hade tryckts i 2.200 exemplar, varav 36 hade sålts. När Folket i Bilds förlag året därefter gav ut den i billigupplaga (häftad 1:35, inbunden 2:45, halvfranskt band 4:50; jag äger den häftad), blev upplagan astronomisk, 55.000 exemplar.

FiBs folkbokserie är ju känd främst för de svenska proletärförfattarnas romaner, ofta förlagda till arbetarmiljö, inte sällan uttalat politiska. Också ”Rosalie” innehåller sådana element – en av bokens huvudfigurer, Blinde Anton, har förlorat synen genom ett sprängskott, där förekommer ett gäng vägarbetare, som diskuterar de orättvisa samhällsförhållandena och annat sådant – men miljömässigt är den ändå mest en glesbygdsroman från det nordliga Sverige, mer folklivsskildring än en proletärroman i ordets mer politiska bemärkelse. Kanske är det därför inte särskilt förvånande, att Grundström, som gav ut sina två första böcker (1929 och 1931) på socialdemokratiska Tidens förlag under senare delen av sitt författarskap hade bondeägda LTs förlag som sitt huvudförlag. I fallet Folket i Bild är skillnaden inte så stor som man nu för tiden kunde tro: Tidningen Folket i Bild hade företrädare för jordbrukets föreningsrörelse med i sin styrelse (som i övrigt mest bestod av folk från arbetarrörelsen), och i FiBs folkbokserie ingick ofta och gärna också folklivsskildringar från det icke-urbana Sverige som befolkades av småjordbrukare, skogsarbetare, fiskare och fabriksarbetare – många kombinerade för övrigt de här yrkesrollerna.

Gunnar Balgårds oerhört rika och intressanta bok med undertiteln ”Helmer Grundströms liv och diktning” utgör, innehållsligt men också genom sin huvudtitel, ”Detta är mitt land” (Leopard förlag, 2006), en påminnelse om detta svunna Sverige, som alltså var Helmer Grundströms och många, många andras.

Grundströms föräldrar var fattiga torpare (pappan givetvis också skogsarbetare) i södra Lappland, och deras son, Helmer, kom också efter det att han hade blivit författare att ambulera mellan föräldrahemmet i Svanabyn i Dorotea kommun och olika adresser i Stockholm.

I sin bok på dryga 500 sidor kartlägger Balgård, i de flesta fall så långt det över huvud taget går, Grundströms liv och dikt.

När det gäller Grundströms författarskap, är Balgård balanserad och rättvis: det är ingen tvekan om att Grundströms litterärt mest fullgångna böcker kom ut under slutet av 1930-talet och början av 1940-talet.

Själv har jag kanske inte en lika hög uppfattning som Balgård om den ovan nämnda romanen ”Rosalie”. Som kärleksroman – och det är den i huvudsak; den handlar om de starka kännslor som uppstår mellan Rosalie och anläggningsarbetaren Halvar Stör – är den färgad av tidens romantiska alster i genren. Och de långa sångpartierna – Blinde Anton försörjer sig, ibland med bistånd av dottern Rosalie, som lutsångare – innebär longörer. Men för all del, den har en genomförd, sammanhängande om än melodramatisk romanberättelse, och just långa sammanhängande prosaberättelser hade Grundström ofta svårt att skriva.

Hur som helst håller jag med Balgård om att Grundströms författarskap – det gäller så väl poesin som prosan – är som allra bäst, när det har sin rot i barndomens lappländska glesbygd.

Grundström gjorde också andra slags litterära försök, dock utan att någonsin riktigt lyckas. Till det märkliga med hans liv och författarskap hör, vilket är värt att nämna just i detta sammanhang, att en av hans nära vänner och litterära tillskyndare (!) under lång tid var Gunnar Ekelöf. För Grundströms egen poesi är ju knappast ekelöfsk…

Jag hörde tidigt, och hör fortfarande, till dem som uppriktigt beundrar delar av Helmer Grundströms författarskap. Det hindrar inte, att jag i detta författarskap har hittat åtskilligt annat, som inte håller måttet, ibland faktiskt inte borde ha publicerats. (Grundström hade för övrigt emellanåt mycket svårt att hitta förläggare för sina böcker.)

Balgårds långa väv av liv och dikt visar med all önskvärd tydlighet, att Grundströms alltför många alster hade sin bakgrund i tämligen urskillningslöst brödskrivande. Han skrev dikter, noveller, recensioner, reportage för alla dagstidningar och tidskrifter som var beredda att publicera och betala: i Västerbotten både Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad, i Stockholm Social-Demokraten så väl som Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet och Nya Dagligt Allehanda; till det ska läggas dagstidningar över hela landet. Han skrev för Folket i Bild och Vi samt praktiskt taget hela fackförbundspressen så väl som åt Vecko-Journalen (krigskorrespondent i Finland!) och Sunt Förnuft. Han skrev i alla jultidningar som fanns, och de var många på den tiden. Och han skrev mycket för Lektyr: äventyrsberättelser från Vilda Västern och andra med Västerbotten besläktade ställen – i det avseendet var han en produkt av barndomens och ungdomens urskillningslösa massläsning.

Främsta målet för mycket av det här skrivandet var förstås att få in pengar. Märk att det här ägde rum under en tid, då författare inte hade några statliga garantistipendier. Och faktiskt lyckades han under långa perioder försörja sig på sitt skrivande – dock avbröts dessa produktiva perioder av depressioner och skrivkramp.

Sammantaget räckte pengarna ändå sällan till att försörja någon familj, konkret de barn han fick med två olika hustrur. Till det jag personligen har svårast för i Gunnar Balgårds skildring av författarens liv hör det faktum att Helmer Grundström, trots viss enstörighet ändå vad hans samtid kallade en karl med kvinnotycke, övergav kvinnorna, när det kom till att ta ansvar för barn.

I unga år var Helmer Grundström en glödande förkämpe för två av tidens stora och vitala folkrörelser: arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Han var medlem och agitator, skrev i de båda rörelsernas tidningar. Han gick också i två omgångar på Brunnsviks folkhögskola.

Arbetarrörelsen övergav han aldrig, även om glöden med tiden svalnade.

Men med nykterhetsrörelsen – han var under många år en av dess ledande kulturskribenter, till exempel i tidskriften Reformatorn – kom det till en brytning. Helmer Grundström upphörde, bokstavligen över en natt (dråpligt skildrat av Balgård), inte bara med att vara nykterist – det fanns senare perioder i hans liv, när han söp ganska duktigt.

Det senare gällde bland annat under åren som bohem i Klara.

Och bohemeriet i Klara är sen i sin tur upphovet till att jag på 1970-talet kom att både träffa honom och publicera honom. Mina regelbundna publiceringar av hans dikter i Aktuellt i politiken (s) ledde dessutom till publiceringen av en av hans relativt sena böcker. Det här har den annars minutiöst noggranne Gunnar Balgård missat, så därför ska jag något komplettera honom.

När jag 1974 blev chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), gjorde jag, med start i julnumret 1974, om detta gamla partiorgan till ett socialdemokratiskt familjemagasin med många drag gemensamma med gamla Folket i Bild. Viktigast i det här sammanhanget var att jag i varje nummer började införa noveller och lyrik; jag stod själv för urval och val av illustratörer.

Som ett led i tidningens nya strävan att också presentera litteratur påbörjades i nummer 8 1975 (7 maj) en långserie artiklar under vinjetten Klarabohemer. Den bestod av en serie författarporträtt, skriven av Sven O Bergkvist, själv en gång med i kretsen av klarabohemer. I serien, som illustrerades av Gunnar Hörberg (bland annat med författarporträtt), ingick också litterära smakprov på författarens i fråga produktion.

Nummer tre av sålunda presenterade klarabohemer var Helmer Grundström (Aktuellt i politiken nummer 10 1975, 8 juni).

Jag citerar en bit av Sven O Bergkvists artikeltext:

”Grundström har i sitt skapande sändigt återvänt till sin norrländska ursprungsmiljö. Han har skurit realistiska bilder ur landskapets karghet och berättar i klartext om människors bittra villkor i kallblåsiga ödsligheter – som till exempel i Fattiglappsliv som ingår i ’Prasslet i asparnas skog’ (1954):

Ingen värme. Och ingen sol.
Mörker. Och inget ljus.
Långt till grannar. Och högt i nol.
Ensam. Och ruckligt hus.

Värk i benen. Och maten knapp.
Skumögd. Och krokig rygg.
Övergiven. En fattig lapp.
Bitter. Och tvär. Och skygg.

Skidan sprucken. Och famnsdjup snö.
Narblåst från Gallo fjäll.
Tungt att leva. Och svårt att dö.
Golvdrag. Och lusig fäll.”

Bergkvist skriver därefter om Grundströms ständiga nomadiserande mellan Stockholm och barndomslandet: ”gång på gång har han dragits tillbaka till Svanavattnet ’där nolpå’” (något man också kan läsa om i Gunnar Balgårds ”Detta är mitt land”).

Som fristående läsprov publiceras en dikt ur Grundströms diktsamling ”När skogens källa sinar” (LTs förlag, 1974):

Den gamle

Lutad över en slekig snickarbänk i en
förfallen trädgård står en gammal man och
täljer på en vri: en björkknöl som skall
bli en skål.
Han är över nitti år och den äldste i byn.
Hans syn är skral och vänster arm och
hand rör sig motspänstigt och stelt.
När man pratar med honom svarar han
i vädret därför att hans hörsel är nedsatt.
Han signerar skålarna, karvar in årtal och
bokstäver i bottnarna. Skålarna är klumpiga,
den ena sidan är ofta tjockare än den
andra. Ibland skär han genom och då
måste han kassera vrin.
Men hoppet har inte övergett honom.
Om hundra år ska skålarna få ett stort
värde. Det är han säker på.
Då ska man kivas om dem och hans namn
få en ärorik sida i folklegendens
muntliga bok.
Han är en mycket gammal man men utan
något tvivel i sin förkalkade hjärna.
Men han är redan glömd och i grann-
stugorna sitter yngre män och karvar
vackrare och ändamålsenligare träskålar.

”När skogens källa sinar” var Helmer Grundströms första publicerade bok på femton år – föregångaren ”Lappmarksdikter” utkom 1959 – och det är lätt att se att den här dikten om den gamle snickaren, förbisprungen av en yngre generation men fortfarande med hopp om att i framtiden bli ihågkommen – är ett självporträtt.

När det gällde artikeln i Aktuellt i politiken (s), skickade vi naturligtvis tidningen till Grundström. Självfallet fick författaren också betalt för publiceringen av hans dikter.

En intressant effekt av serien Klarabohemer var, att flera av de klarabohemer, som porträtterades, fick upp ögonen för tidningens nya litterära ambitioner. Och inte nog med det – de började regelbundet sälja dikter till Aktuellt i politiken (s), rent av själva à la klaratraditionen besöka redaktionen för att sälja dikter och, helst kontant och på stubinen, få betalt för det som redaktören, det vill säga jag, valde ut för publicering. Det gällde till exempel Harald Forss, Erik Nyhlén och Tor Bergner. Och så Helmer Grundström.

I fallet Grundström infördes hans första fristående bidrag i tidningen, två dikter, i nummer 17 1975 (28 oktober), ett tjockt kongressnummer. Han fick två sidor, ett helt uppslag, i numret: foto med vidhängande författarpresentation med samtliga publicerade böcker med utgivningsår; jag skrev alla författarpresentationer i tidningen. Den som fick illustrera Helmer Grundströms dikter var Bert Olls, som redan tidigare var en flitig medarbetare i tidningen: hans lite grova, svartvita teckningar passade Grundströms stil mycket bra, tyckte jag. (Grundström själv tycks ha haft en ambivalent inställning till Olls, läser jag nu hos Balgård. Men det hindrade inte, att Grundström och Olls kom att samarbeta mycket i fortsättningen.)

Dikterna som publicerades var dels ”Maximus Singel”, dels den här:

Från glesbygda

Lilljänta från Ammarnäs
låg och skreva i sommargräs.
Hur gick det för henne?
Åja; det gick ganska bra.
Hon blev mamma en sommarda.
Så gick det för henne.

Båda de här dikterna kom sen att ingå i diktsamlingen ”Från Glesbygda” (Settern, 1976).

Gunnar Balgård noterar i sin grundströmbiografi, att den här boken var ett beställningsverk från förläggarens, Ingvar Wahléns, sida och att författaren och illustratören fick förskott för att åstadkomma en hel bok (jag har själv, nu, ringt Bert Olls och kollat hur det gick till) men inte den exakta bakgrunden, inte heller den fortsättning som följde publiceringen av de här båda dikterna i AiP.

Ingvar Wahlén var författare och grundade även förlaget Settern. Han var politiskt aktiv och hade haft kommunala uppdrag för socialdemokraterna. Wahlén följde Aktuellt i politiken (s), skickade regelbundet över recensionsexemplar av böcker från Settern till oss och tipsade i några fall författare om att Aktuellt i politiken (s) publicerade kvalitativt bra litterärt material – och betalade bra för det. I nummer 1 1982 (14 januari) medverkade han själv med en novell, ”Någon måste skjuta haren!”, i tidningen.

Om vad som hände i det här fallet skriver han själv på den bakre omslagsfliken till ”Från Glesbygda”.

”Det var i Aktuellt i politiken som bland annat dikten ’Från glesbygda’ först publicerades med Bert Olls som illustratör. Förläggaren ringde lyrikern och tecknaren omedelbart och det bestämdes på stubben att man gemensamt skulle göra en presentbok. En diktare och en konstnär hade funnit varandra.”

En diktare och en konstnär hade funnit varandra också som regelbundna medarbetare i Aktuellt i politiken (s). I nummer 6 1976 (25 mars) var det dags igen, nu med

Den gröns skogen

Vad väntar du på?
På ingen.
Men varför är du här då?
Jag står här och lyssnar.
Lyssnar till vad?
Till suset från skogen.
Du dåre! Det är vinter! Skogen är stelfrusen!

Det är inte den frusna krattskogen jag lyssnar till.
Det är till den förtrollningens skog
som alltid står sommargrön
och som aldrig blir stelfrusen.
Det är suset från den skogen jag lyssnar till.
Och det suset är ljuvt.

Den dikten kom också att ingå i boken ”Från Glesbygda”, som alltså utkom 1976.

I Aktuellt i politiken (s) fortsatte samarbetet mellan Helmer Grundström och Bert Olls längre än så. I Första maj-numret 1977 (nummer 7, 14 april)) publicerades till exempel två dikter med gamla ordstäv som tema, givetvis illustrerade av Olls. I Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1979 (30 augusti) återkom paret med

Fågelhot

– Kom inte hit!
– Kom inte hit!

Förbannade fåglar i jävlars skog.
Jag hör er nog.
Skäll som ni vill.
Jag går vart jag vill.
– Gå vill!
– Gå vill!

Kvittra och gal för maka och bo.
Men ge mej ro.
– Ku ku! Ku ko!
– Uhu! Uhu!

Och i nummer 19 1979 (1 november) var det dags igen för Grundström och Olls: under rubriken Tre dikter publicerades ”Kråka hon bara kraxa”, ”Fyra små gossar” och så den här:

Föräldrarna på hemkörrgårn

Här ligger dom båda i jorden och sover
där maskarna grävt sina mörka alkover.
Och allt vad dom tänkte
och allt vad dom drömde
och allt vad dom sörjde
och allt vad dom gömde
förvandlas till mullkorn i maskarnas bo.
Gud give Gud give dom båda har ro.

I nummer 11 1979 (21 juni) behandlade jag ämnet Helmer Grundström, nu på recensionsavdelningen Spegeln.

Där fanns dels en kort översiktsrecension, där jag kort – alltför kort – påminde om några böcker av Helmer Grundström från senare år:

Helmer Grundström

Helmer Grundström är en poet vars dikter Aktuellts läsare då och då har kunnat läsa i denna tidning; denne son av Norrland och Klara hälsar då och då på på redaktionen med nyskrivna dikter. En av hans senare diktsamlingar, ”Från Glesbygda” (Settern, 1976), är förresten Aktuellt upphov till. Förlaget tände på kombinationen av dikt och bild och beställde en hel diktbok av paret Helmer Grundström och Bert Olls (som brukar illustrera Grundström i Aktuellt). Helmer Grundström upplever vi väl också mest som glesbygdsdiktare och kärleksdiktare (se till exempel urvalet ”Ros och tröst”, LT 1976). Hans dikter utmärks av kärv kantighet och en innerlighet i skildringen av kärleken till naturen; de liknar inget annat.

”Skogarnas röda guld” (LT 1978) är en prosabok, men berättelserna i den är fulla av samma slags poesi. Även i dem står den lappländska glesbygden i centrum, om man nu kan tala om centrum i ett författarskap helt ägnat den yttersta periferin. Själv tycker jag att Grundström är bättre i lyrikens korta och komprimerade form. Berättelserna blir också lite för ofta skrönor. Men flera av dem har styrka och ett djup som inte utmärker den folkliga skrönan. Bäst är i mitt tycke den gåtfulla berättelsen om lindormen.

* * *

Jag har, när jag påbörjade den här artikeln, läst om samtliga böcker jag har av Grundström. I fallet ”Skogarnas röda guld” skulle jag vilja tillägga följande kritiska anmärkning: Novellerna eller berättelserna i den har ofta starka och intresseväckande inledningar, men Grundström har påfallande ofta svårt att få till ett lika bra slut. Några av berättelserna är av det slaget att man nästan anar det som Gunnar Balgård i sin biografi visar: de har ursprungligen skrivits för Lektyr.

Diktsamlingen ”Ros och tröst” är alltså ett urval av tidigare publicerad kärlekspoesi. Den här dikten är till exempel från 1947:

I fjol

Skogen susade.
Bäcken brusade.
Månen gled mellan ny och nedan.
Grönt i liden.
Doft av siden.
Doft av flicka och nattviol.
Längesedan. Längesedan.
Längesedan. I fjol. I fjol.

Allt i den här antologin är inte lika välformulerat som ”I fjol”, men åtskilliga dikter är förvisso läsvärda. Det jag slås av vid omläsningen, gjord efter det jag har läst Balgårds biografiska bok, är att så många av de här kärleksdikterna – så typiskt för Grundströms eget liv – uttrycker ensamhet och saknad. Men man ska då veta, att ensamheten också till största delen var självvald. Långvariga och djupa (och krävande!) relationer var kanske inte Helmer Grundströms starkaste sida.

Flertalet av de böcker som publicerades sent i Helmer Grundströms liv (i ett fall postumt) var urvalsvolymer med tidigare publicerat material.

Parallellt med ”Ros och tröst” arbetade Grundström med en annan temaantologi, ”Träl och fri”, vars undertitel var ”Dikter om frihet i urval”. Den publicerades 1979 av Folket i Bild / Kulturfronts förlag Kulturfront. Tanken hos läsaren leds av titeln till uttalat politiska dikter, men det visar sig, att många av dikterna i det här urvalet har ett ganska allmänt befrielsetema, mer på det psykologiska planet; vissa dikters placering i den här temaantologin har jag rent av svårt att förstå. Inte heller tycker jag att de mer renodlat politiska dikterna som finns i samlingen, till exempel i avdelning III, hör till de bättre i Helmer Grundströms lyriska produktion.

Gamla fina ordstäv – ”Tala är silver men tiga är guld” respektive ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen”, som Grundström publicerade i Aktuellt i politiken (s) återkommer i ”De vitnande benen på Gallo fjäll” (Cewe-förlaget, 1980) men nu med annan illustratör än Bert Olls, Lennart Jäger. Den här boken innehåller också andra dikter, som tidigare hade publicerats i Aktuellt i politiken (s): ”Guds vackra fåglar i skogen”, som är en variant av ”Fågelhot” och ”Föräldrarna på hemkörrgårn”.

Cewe-förlaget fanns i Bjästa, och en av dess specialiteter var provinsiell lyrik; förlaget gav till exempel ut Birger Normans dikter på ångermanländska. Också med Cewe-förlaget hade jag under min redaktörsperiod på Aktuellt i politiken (s) täta kontakter – jag recenserade både Normans diktsamlingar och åtskilligt annat. Hur som helst: det var väl inte särskilt förvånande, att Cewe-förlaget ville ge ut Grundström, som skrev om glesbygden och ofta på mål.

Det ovan nämnda materialet ur Aktuellt i politiken (s) är originaldikter från 1970-talet; i ”De vitnande benen på Gallo fjäll” finns få omtryck av tidigare publicerade dikter. Det betyder inte, att denna 1970-talspoesi allt igenom är bra. Jag vet inte om det är Cewe-förlagets dragning till provinsialism och dialekt och folkligt burleskeri eller någon förändring hos Grundström själv som gör, att flera av dikterna känns grova. Här finns bajshumor i ”Kråka hon bara kraxa” och ”Gåta” och en skabrös ton i ”Midsommarnatta” (som börjar ”Ta fitta / ta fitta / ta fitta å ta en mus. / Kamm håre / kamm håre / kamm håre å knäpp en lus.”) och i ”På renlevnadens stig”. Och så rymmer samlingen en räcka prosadikter – av mycket skiftande kvalitet. Flera av dem borde inte ha varit med i Helmer Grundströms allra sista diktsamling. Men ”Biskopens skärv” är inte så dum, och ”Ortstidningen eller skogsarbetarnas klockor” är politisk dikt långt över nivån på över den man finner i ”Träl och fri”.

Om Grundströms egna bidrag till den här boken är ojämna, avslutas den med två avsnitt som är desto bättre: Fotografen Sune Jonsson presenterar i en svit svart-vita bilder hemmet i Svanabyn, naturen i Grundströms hemtrakter och författarens miljö på Söder i Stockholm. Och så har Gunnar Balgård skrivit ett långt, fint efterord, ”Vi människor bor överallt”.

Så här skrev jag om den här boken i Aktuellt i politiken (s) mummer 16 1981 (17 september):

Grundström

Helmer Grundströms ”De vitnande benen på Gallo fjäll” (CEWE-POOL) innehåller både lyrik och små prosastycken, de senare ibland prosalyrik, ibland små berättelser. Grundströms styrka är inte prosan, men det finns undantag: ”Hon ljug”. Hans lyrik däremot, som ofta kretsar kring natur, människor, kärlek och andra lika ovanliga ting, kan ibland gripa hårt tag i en (även om boken också rymmer en och annan dikt som inte vittnar om tillräcklig självkritik). Inte utan stolthet konstaterar jag att några av de allra bästa dikterna i samlingen har varit publicerade i Aktuellt: ”Föräldrarna på hemkörrgårn”, ”Guds vackra fåglar i skogen” och ”Fyra små gossar”.

I en efterskrift presenterar Gunnar Balgård Helmer Grundströms författarskap. Sune Jonsson porträtterar honom i en fin foto-svit. Lennart Jägers blyertsteckningar kunde vi däremot ha varit utan.

* * *

Postumt publicerade Cewe-förlaget Helmer Grundströms allra sista (men av honom själv redigerade) diktsamling ”Mot höstkanten” (1991). Det rör sig genomgående om äldre dikter, hämtade till exempel ur tidningar och tidskrifter. Samlingen rymmer ett par fina minnesdikter, till Ulla Winblad respektive Helmer Osslund, tidigare publicerade i Stockholms-Tidningen 1944 respektive 1938, men också ett och annat som inte borde ha återpublicerats. Till samlingens disparata karaktär bidrar det i och för sig intressanta avslutande partiet, där man finner Grundströms tolkningar till svenska av några dikter av den norske proletärdiktaren Rudolf Nilsen och en dikt av hans landsman Sigbjørn Obstfelder.

Boken får dock ett plusvärde av Rune M Lindgrens efterskrift.

* * *

Helmer Grundström, med den rytmiska och rimmade och sångbara poesi som är hans kännemärke, har förstås också tonsatts och finns på skiva.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1975 (21 juni) skrev jag följande:

Helmer Grundström

Gunnar Enqvist skivdebuterar med LPn ”En äkta norrlänning” (Phonogram / Philips 6316 109, distribution GDC). Det är en trevlig och övertygande debut.

Huvuddelen av materialet är tonsatta dikter av Helmer Grundström (som Enqvist förresten har turnerat tillsammans med). Här finns paradnumret ”Langt nol i väla”. Men Enqvist själv har också gjort en rad utmärkta tonsättningar, till exempel av ”Gubben och gumsen”, ”Midsommarfesten” och ”Lilljänta från Heligfjäll” (”Det var den dag när solen sken / och skyn stod blå och hög. / När sommarns vackra fjäril flög / kring dina bruna ben”).

Ett par visor av en annan fin Norrlands-författare, Birger Vikström, finns där också. Och bland annat ”Nu vill jag sjunga” av Tor Bergner, ”en liten visa som Per och Lisa och jag förstår”.

Och så är det en rad Enqvist-tonsättningar av texter av den vitsige Hans Fällman. ”Vid kortlinjen”, en visa om fotboll (!), är till exempel hemskt rolig.

Att Enqvist kan skriva också text, visar han i ”Lillemans sommarnatt”, där han faktiskt låter lite som Harry Belafonte.

Han har inte någon tokig röst, förresten.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1980 (8 december) fanns följande recension, skriven av mig:

Visor

Ann-Kristin Hedmark och Gunnar Enqvist, som har gjort ABF-turnéer tillsammans, kommer ut med en gemensam LP, ”Var dag i visa och versch” (a disc BS 800902, distribution Brevskolan). De sjunger inte tillsammans; deras respektive material varvas. Ändå har det blivit en LP som fint hänger ihop. Vismaterialet kommer från så olika personer som Mikael Wiehe, Cornelis Vreeswijk, P O Enqvist, Tage Danielsson, Helmer Grundström, Olle Adolphson, Finn Zetterholm och Sonja Åkesson. Och ändå känns skivan homogen!

Av Gunnars låtar vill jag särskilt nämna Hans Fällmans ”Containervalsen” (man hör en slinga av ”Gamla Nordsjön” i ena hörluren, men akta er vad sjölivet har förändrats!) och samme upphovsmans ”Julversch”. Helmer Grundström lyckas han också på ett ställe förvandla till country!

Ann-Kristins bästa nummer är Mikael Wiehes ”Victor Jara” och Sonja Åkessons ”Vaggsång”. Och så, framför allt, P O Enqvists hjärtskärande text till en gammal låt från Västerbotten, ”Malin Häggströms vaggvisa”. Redan den är värd pengarna för LPn.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1982 (11 februari) skrev jag på min personliga recensionsavdelning Spegeln om en LP med Tor Bergner på arbetarrörelsens eget (nu för länge sen nedlagda) skivbolag a disc:

Trubadurer

Broder Tor – Tor Bergner – dyker då och då upp på Aktuellts redaktion som ett levande bevis på att traditionen från Klara fortfarande lever. Fastän det forna Klara icke är längre, och fastän många av bröderna är döda sedan länge.

Detta gamla poeternas Klara får nytt liv genom LPn “Broder Tor i S:ta Clara” (a disc BS 811001, distribution Brevskolan). Genom producenten Thorstein Bergmans kärleksfulla mapptext till gamla fotografier. Genom Tor Bergners talade introduktionstexter till visorna. Och sist och viktigast förstås genom Broder Tors tonsättningar (som han själv sjunger) av klarabröderna Emil Hagström, Helmer Grundström, Harald Forss, Willy Walfridsson, Birger Vikström och Nils Ferlin samt Tor Bergner själv. Bäst är Emil Hagströms “Till en målare”, Birger Vikströms “Nu vill jag sjunga” och Nils Ferlins “Stjärnorna kvittar det lika” och, ännu bättre, “Gammal visa” (”En skål, I bröder”). Olle Adolphson och Anders Dahl har arrangerat fint och medverkar dessutom på gitarr respektive fiol. Bergner själv tolkar sitt eget material utmärkt och tar sig ibland friheter à la den gamle Taube.

* * *

Jag är medveten om att det finns mer av Helmer Grundström på skiva, men det här de skivor jag tidigare har skrivit om.

* * *

Något också om böcker där Helmer Grundström presenteras.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1983 (1 december) uppmärksammade jag en bok av detta slag:

Hans Bing och Bert Olls är välkända för Aktuellts läsare, bland annat med porträtt av svenska visdiktare. I boken ”Våra visdiktare” (Bra Bok) hittar man mycket riktigt texter och teckningar, som tidigare har publicerats i Aktuellt, material kring Dan Andersson, Tor Bergner, Helmer Grundström med flera. De Aktuellt-läsare, som gillar Hans Bings och Bert Olls’ visdiktarporträtt ska absolut köpa ”Våra visdiktare”, som innehåller åtskilligt mer av det här slaget: porträtt i text och bild av 33 visdiktare, av vilka man oftast publicerar tre vistexter (varav en med noter) vardera. Här finns till exempel Hans Alfredsons ”Sov lilla Totte”, Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”, Lasse Dahlquists ”Dans på Brännö brygga”, Lars Forssells ”Snurra min jord”, Alf Hambes ”Visa i Molom”, Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”, Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” och så vidare.

En fin presentation av klaraförfattarna, inklusive Helmer Grundström, finns i Lennart Bromanders (redaktör) ”Klarabohemernas bästa” (En bok för alla, 1985).

Bromander tecknar i en kort men mycket innehållsrik inledning bilden av det litterära Klara under decennierna från 1930 till 1960: av författarna som under längre eller kortare perioder umgicks, påverkade varandra och söp ihop när de hade råd, av café- och krogmiljöerna samt lyorna/hyresrummen, av de många tidningsredaktionerna i området, som mot kontant betalning (viktigt!) var beredda att köpa ett par dikter, en novell eller något annat manus. I och kring Klara fanns på den tiden en hel mängd dagstidningar (som också hade litterära helgbilagor), fackförbundstidningar och, inte minst, gamla Folket i Bild som varje vecka publicerade dikter, noveller och artiklar med litterär ådra.

Centralfiguren i bohemlivet i Klara var Nils Ferlin. Men i kretsen ingick också mängder av både äldre och yngre författare, flertalet av dem poeter, några också prosaförfattare: Victor Arendorff, Erik Asklund, Tor Bergner, Harald Forss, Emil Hagström, Gösta Höglund, Magda Lagerman, Erik Nyhlén, Gösta Pettersson, Ester Sjöblom, Willy Walfridsson (den ende renodlade prosaisten), Birger Vikström. Och så Helmer Grundström.

Grundström fick en mycket framträdande plats i den här antologin, och ”Klarabohemernas bästa” kom utan tvekan att spela en betydelsefull roll för ett förnyat publikintresse för hans författarskap.

Om Helmer Grundström skriver Bromander:

”Redan i debutdiktsamlingen ”Skum” 1929 dominerar de norrländska motiven och i den långa rad av diktsamlingar, som Helmer Grundström givit ut under mer än femtio år som diktare står ofta fattiga, hunsade ödemarksmänniskor i centrum omgivna av karg, oförsonlig men mäktig och suverän natur. Men Grundströms diktartemperament bryter på ett fruktbart sätt mot hans hårda erfarenheter. Som versmakare är han en ljuslynt melodiker, mer än någon annan av Klara-poeterna en Frödings efterföljare. Hans rytmkänsla och musikalitet hör till de mest virtuosa här i landet, och ingen kan förvåna sig över att många trubadurer lockats av Grundströms dikter – ofta är de så till den grad sångbara, att någon tonsättning knappast behövs. Sin kluvenhet mellan Norrland och Stockholm lyckades Helmer Grundström så småningom föra till harmoni genom att under sommarhalvåret vara bosatt i Svanavattnet och resten av året i Stockholm.”

Det urval av Grundström-texter som finns i boken gör författaren full rättvisa. Novellen ”Långe Jims munspel” ur ”Polisen gör chock” (Bonniers, 1933), som jag tidigare inte hade läst, är till exempel ett exempel på Grundströms prosa när den är som bäst. Detsamma gäller ”Mot höst” ur den ovan behandlade ”Skogarnas röda guld” (LT, 1978).

I lyrikurvalet saknas i och för sig de två paradnummer jag inleder den här artikeln med, men det som finns där är gott nog.

Urvalet inleds med en riktigt bra politisk dikt från Helmer Grundströms radikala ungdom, ”De trasiga ledens sång”, som fanns i debutboken ”Skum” (Tidens förlag, 1929). Bindningen till Lappmarken, som sedan kom att löpa genom hela Grundströms lyriska produktion, fanns också redan från början, till exempel i ”Jag skall komma tillbaka”, som ingick i ”Här nere på jorden” (Tidens förlag, 1931).

Som sig bör ligger sedan tyngdpunkten i lyrikurvalet på Grundströms böcker från sent 1930-tal (med början i genombrottsboken ”Detta är mitt land”, Norstedts, 1939) och tidigt 1940-tal. Ett par femtiotalsdikter finns också återgivna.

Lennart Bromanders ”Klarabohemernas bästa” duger alltså gott som en första introduktion till Helmer Grundströms författarskap.

* * *

Det finns ett Helmer Grundström-sällskap. För den som är intresserad finns en länk till dess hemsida här.