Breven till min tjejliga

5 december 2007 17:00 | Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Det finns arbetskamrater som blir ens kamrater och kolleger som inte är några kamrater.

1989 jobbade jag på socialdemokraternas centrala partikansli, 68an kallad. (Det låg och ligger fortfarande på Sveavägen 68 i Stockholm.)

När jag började jobba där i början av 1968 (som pressombudsman), var fortfarande relativt få av de anställda funktionärerna kvinnor. Själv anställde jag sedan bara kvinnor under mina nio år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) , och också på partiexpeditionen anställdes allt fler kvinnor som funktionärer.

När jag under senare delen av 1980-talet biträdde partisekreterare Bo Toresson, fanns på hans kansli också till exempel Eva Marcusdotter, som jag mycket snart blev god vän med. På organisationsavdelningen arbetade Mona Hillman, som jag också fick god kontakt med, inte bara för att hon kom från min gamla hemstad Sundsvall. Som praktikant till min gamla tidning ”Aktuellt i politiken” kom Gisela Lindstrand, senare bland annat känd som Ingvar Carlssons pressekreterare. Vid eftermiddagsfikat i stora kafferummet kom vi snart att ofta sätta oss vid samma bord, så där som folk som trivs i varandras sällskap gärna gör. Och till pressavdelningen kom, som en frisk fläkt, Lotta Gröning. Jag tror att hon fortfarande minns när hon var på sitt livs första funktionärssammanträde på Bommersvik och när hon, efter att frejdigt på sin norbergsdialekt ha yttrat sig om den svenska modellen, från mig fick en lapp (som först hade gått runt bordet) med texten: ”Den svenska modellen är blond och blåögd”. Lotta har humor, och även vi blev snart goda vänner.

De här fyra damerna från olika avdelningar och våningar på partiexpeditionen fann också varann: började träffas after work. Efter en sådan träff fick jag i internpåse en bunt krognotor (varav man kunde ana att damerna inte hade varit riktigt nyktra) samt en vit serviett, knökfull med inskriptioner gjorda med bläckpenna, samtliga med anspelningar på mitt namn: ”Du är som enn ros”, ”Enn oförglömlig kväll”, ”Kongressenn”, ”Du är den ennde” och rent av ”Feminsmenn”.

Sådana kärleksförklaringar lämnar en ju inte oberörd, och jag och de fyra damerna började träffas allt mer, dock fortfarande bara på jobbet och vid funktionärssammanträden och konferenser. De var vid det här laget en sammansvetsad tjejliga, och jag kände mig som ett slags adopterad manlig satellit.

Eftersom det finns en hel del flams och lättsinnigheter i det jag fortsättningsvis kommer att redovisa, vill jag redan nu tillägga, att det redan från början utvecklades en både djup och seriös vänskap mellan mig och de fyra damerna, en relation som alltså varar än i dag. Den vänskap som ända sedan den här tiden har funnits mellan oss har gjort, att vi i svåra lägen har kunnat ge varann både råd och tröst.

Den 23 augusti 1989 skrev jag hur som helst följande brev till dem:

Eva
Gisela
Lotta
Mona

Kära ölliga!

Rörd till tårar av det faktum att ni tänker på mig åtminstone i berusat tillstånd, vill jag nu återgälda detta med att invitera er på middag hemma hos mig, Idrottsgatan 12 nb i Uppsala.

Det blir i princip en dammiddag, dock med mig som kock.

Förslaget gäller torsdagen den 7 september efter jobbet. Jag har valt torsdag kväll med tanke på Evas helgutflykter till Örebro, Lottas till Norberg och Monas till Sundsvall. Skulle dagen, trots mina sonderingar hos tre av de berörda, inte passa och det hela haverera på just det, är jag beredd att förhandla vidare.

Är damerna intresserade, kan vi komma överens om en lämplig tågtid efter jobbet.

Eftersom det blir en – åtminstone vad dryckerna beträffar – bättre middag, föreslår jag, att Eva, Gisela och Mona sover över; vi har tre extrabäddar, men om Lotta inte orkar ta sig hem, kan vi säkert ordna något åt henne också.

Eftersom fru Dahl i Svartbäcken är ute och agiterar och borta över natten, vill jag hänvisa till bilden här intill. (Den föreställde en äldre man, som sade: – Klart man tittar på flickorna, men enbart av pedagogiska skäl.) Räcker inte det för att lugna damerna, vill jag där utöver påpeka, att vi i våningen har överfallslarm, som går dels till polisen i Uppsala, dels till rikspolisstyrelsen.

Med något lämpligt morgontåg färdas vi nästa morgon till Stockholm och jobbet.

Eder

Kokk

* * *

Planerna gick i lås, och inbjudningsbrevet följdes av denna bekräftelse:

Vackra, begåvade och roliga damer!

Höstens svårmod skingras, när man får tillbringa en hel lång kväll i så trevligt sällskap.

Dryckerna är hemburna från Systemet. Och efter lunch på torsdag åker jag hem för att laga till rätter ur det estniska och det kaukasiska köket. Kalorisnålt är det måhända icke, men, som den kloke Piet Hein skriver i en Gruk:

Flickor utan fett på
har skarpa kanter mitt på.

Kram och välkomna fram mot klockan sju!

Enn

* * *

Middagen blev verkligen mycket speciell. Damerna hade tagit vägen över Lottas lägenhet på Luthagen och där och på vägen över Fyrisvall samlat ihop det mest obeskrivliga skrot, som jag fick i present, när de ringde på. De sjöng redan i dörren unisont ”Varför ska man älska den man ändå aldrig får”.

Den middag jag hade lagat bestod av en estnisk variant av fiskseljanka, kaukasisk lammgryta med äpple och kanel, georgisk grönsakssallad med valnötssås samt estnisk äppelkaka med vispgrädde. Med vid middagsbordet satt också min 16-årige son Matti, allt mer förundrad över pappas märkliga fest och ljudnivån på damerna. De senare sjöng gamla schlager hela kvällen, dess värre olika schlager var och en av dem, samtidigt.

Karaktären på festen och hur den ändade framgår av följande brev, som jag tillställde damerna under måndagen:

Försummade middagsgäster!

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt!

Det blev ett utomordentligt snöpligt (för mig) och frukostlöst (för er) slut på vår samvaro.

Men allting har sin förklaring.

När ni hade gått till sängs, såg jag mig omkring i vardagsrummet och i köket och kom fram till att så här fick det inte se ut, när jag väckte damerna till frukost. Så jag diskade och diskade och diskade, tills klockan blev tre.

Medan jag diskade, gjorde jag något som jag inte borde ha gjort: Jag drack upp den lilla slatt rödvin och den ganska stora slatt vitt vin som stod kvar i ett par flaskor på köksbordet.

Jag vaknade halv nio och fann, att väckarklockan stod upp och ner på nattduksbordet.

Jag steg upp och fann en tom våning och er hälsning. Jag konstaterade också, att varken kropp eller hjärna var i det skick att jag egentligen borde stiga upp då heller. Så jag gick och la mig igen och sov till halv tolv. Sen steg jag upp och städade och tvättade frotté och lakan. Medan lakanstvätten pågick, sov jag igen.

Av ovanstående torde framgå att jag var, vad de lärde plägar kalla bakfull. Så bakfull har jag inte varit, sen jag var i er ålder, varav man kanske bör dra slutsatsen, att gamla män inte bör bjuda unga damer på middag.

Så håna mig icke: jag har redan fått mitt straff.

Fram mot kvällen – långt efter den tid jag hade sagt – for jag ut till Birgitta i Öregrund. Till hennes ohöljda förvåning drack jag bara Vichy Nouveau under middagen och även därefter.

Under lördagen ringde dottern och berättade, att hon hade talat med sin bror, vars version av kvällen var följande:

– Flickorna var fulla och sjöng hela kvällen, så jag inte kunde göra franskläxan, trots att jag hade dörren stängd. Pappa hörde jag inte så mycket av, men han var nog full han också. Han sov, när jag kom hem från skolan.

Fast sen, under lördagen, tog det sig. Jag plockade ner samtliga plommon och nästan alla äpplen och klippte gräsmattan. En mild och varm sol lyste över mig. På kvällen återvände vi till stan med blombuketter – gladiolus, fackelblomster, luktärt, rosor, atlasblommor, rosenskära, doftliljor med mera – avsedda för Kerstins tjugoårsdag dan därpå.

Hon fick tre brödrostar.

Kära hälsningar

Enn

* * *

Sen gick mitt umgänge med damerna in i lugnare banor. Under en period skrev jag långa, gemensamma brev till dem, vars innehåll främst speglar mitt eget liv, tidigare och under de aktuella åren.

Strax före jul 1989 skickade jag följande text till mina kvinnliga vänner; en del av texten är återbruk av tidigare publicerade ledarsideskåserier:

Snöbrev

En tidig morgon med snö på taken läser jag, medan jag dricker kaffe, gamla julnummer av aktuellt i politiken, närmare bestämt mina egna ”Det händer”-kåserier. Jo, det händer, att jag längtar tillbaka till det skapande skrivandet. I jobbet, menar jag; just nu är annars söndagarna vid datorn i mitt rum hemma i Uppsala det som stillar denna längtan.

Men det var om jularna jag skulle skriva.

Från Estland minns jag bara den väldiga granen mitt på trägolvet i mormors och morfars hus, Siguri (Cikoria-gården på svenska).

Minnena från barndomens jular i Juniskär söder om mitt och Monas Sundsvall är desto fler.

Fast min första jul i Sverige, 1944, tillbringade jag på en bondgård, hos Halléns i Nyland, också i Njurunda och inte så långt från Juniskär. Vi kom från flyktingförläggningen i Härnösand och placerades där i avvaktan på att vi skulle få en varaktig bostad och att pappa skulle få jobb. Halléns hus var ett stort vitt trähus, och vi bodde på övervåningen.

Jag kommer egentligen inte i håg så mycket av den där julen, men kvar i minnet finns ett brottstycke – någon minut – från en av juldagarna. Jag stod ute på gårdsplanen. Vädret var gråkallt. Snön låg hög runt de upplogade gångarna, i hagarna och ute i skogen. Ovanför huset, där vi bodde, och ovanför de väldiga granarna utanför staketet reste sig en bergssida – ett inslag i landskapsbilden som jag inte var förtrogen med från det platta Estland.

Och så:

Längs bergssidan glider en räv snett uppåt. Som ett rött streck.

Från lagårdshållet hör jag någon av lilldrängarna Ture eller Einar (båda bröder till Ivar Nordberg, numera industriminister, som då bodde inackorderad i en granngård) vissla ”Stadsbudsvisan”. Jag har ingen aning om varför just det här har fäst sig på näthinnan och i minnet. Av den julen tror jag mig i övrigt bara minnas, att vi i släde åkte till julottan i Njurunda kyrka.

Denna kyliga morgon läser jag åter en ”Det händer”, som tål att läsas om och citeras i sin helhet (Lotta har fått en kopia av den i ett annat sammanhang. Tillagd förklaring: Det var när hennes egen pappa hade omkommit i en flygolycka):

”DET
HÄNDER

…plötsligt: En morgon känns vintern nära. Luften är kall och klar. Det är frost på marken. Träden står svarta och nakna mot himlen.

* Hela denna morgon tänker jag på barndomens bottenhavsvik med dess sjungande blankis. Efter skolan, i halvmörkret, spände vi skridskor under pjäxorna – det var inte så eleganta och dyrbara don i slutet av fyrtitalet och början av femtitalet i mitt lilla mellannorrländska samhälle. Och så i väg ut mellan sjöbodarna. På kvällen stod månen för belysningen.

Sen kom förstås snön. Många av mellandagarna mellan jul och nyår tillbringade ungarna i byn i kampen mot snön. Det gällde att skrapa ren en bit havsis för att kunna använda skridskorna, julklappsnya eller gamla.

* En vinter byggde pappa en isjakt. Slanor i kryss. Skridskor som medar och under rodret bak. Mast med segel.

Vi provade den tillsammans med honom en blåsig dag. Isjakten formligen flög över fjärden! Man fick hålla i sig, när den med ett skutt åkte igenom vallar av sammanblåst drivsnö. Rädslan pirrade i maggropen. Men det var spännande.

Till slut ändade den vådliga färden med att bommen slog över och förpassade oss i var sin egen kana över isen.

* Jag är ingen sörgårdsromantiker. Staden har sitt behag.

Men ibland saknar jag den känsla av vintern som en obönhörlig naturkraft, av dess väldighet, som jag hade som barn.

Kölden kom som en väldig Mårra, som en isfru tyst om natten, och tämjde det stormande havet i sitt grepp.

Snön föll och föll och tornade upp sig i meterhöga drivor, som låg kvar hela vintern.

Som barn levde man i pakt med vintern och naturen. I snövallarna, som plogbilden kastade upp vid staketet, grävde vi de mest fantastiska snögrottor med nischer, rum och gångar. Allt som sluttade och buktade sig, från källartak till bergssidor, blev skidbackar. På småvägarna åkte man kälke. Men mest av allt saknar jag kanske de osandade landsvägarnas glatta, hoppackade snö och sparkstöttingfärderna.

På sparkstötting fraktade man också hem julgranen, som pappa och vi barn tillsammans högg i skogen.

* Numera köper jag, som de flesta andra, min gran.

Hjärtans god jul på er allihop, förresten!”

Min barndom var, vad man – om man inte använder förskönande omskrivningar – brukar benämna fattig. Jag har vuxit upp i rum och kök tillsammans med mamma och pappa och två yngre bröder.

Fast jag var privilegierad. Jag fick ligga ensam i köket, i kökssoffan.

Enda värmekällan åren efter kriget var en vedspis. Det fanns heller inte rinnande vatten eller avlopp. De kallaste nätterna kunde det hända, att det bildades en skorpa av is på vattenhinken i köket.

Badvattnet till julbadet – om man inte åkte till bastun i Njurunda – fick mamma värma på spisen. Och så skrubbade hon oss ungar rena i det stora bykkaret.

Av mina jular i barndomen minns jag bara enskildheter av det här slaget, och jag kan oftast inte placera händelserna i tidsordning.

Så nyckfullt (och ibland bedrägligt) är minnet.

Jag kommer i håg några nattliga julstädningar med mamma. då vi tillsammans stökade (jag dammtorkade alla skåp ut- och invändigt) och hörde på ”Endast mamma är vaken”.

Jag kommer i håg väntan och förvändtan på julaftons morgon och långa, långa förmiddag. Då jag och min bror Matti ibland åkte spark i backarna i Juni, medan vi väntade.

Men jag skulle inte gå i land med att säga, när det ena eller det andra ägde rum.

Fast det viktiga för mig som vuxen människa är, att mitt samlade minne av barndomens jular är så märkvärdigt ljust.

Vi hade det mycket knapert, i varje fall under den första efterkrigstiden, så det har ingenting med överflöd eller prylar eller julklappar att göra. (Julklappar gavs efter vars och ens förmåga, lyckligtvis mest hårda paket. Min enda olyckliga jul var den gången då jag inte fick någon bok; då grät jag. Men det var nog mer andan kring julen än julklapparna det handlade om.)

Det fanns ett sken av mänsklig värme, av gemenskap och vänlighet, över min barndoms jular. Såna jular har jag i min tur försökt ge mina barn, och jag hoppas, att de ska minnas sina jular på samma sätt som jag.

Fast fattigdom har de aldrig behövt uppleva.

Min familj kom, som ni vet, hit vid krigsslutet, som flyktingar från Estland. Jag var sju år då.

De hade varit tvungna att lämna precis allt efter sig.

Inte heller Sverige var något överflödssamhälle då för tiden. Men kontrasten mellan det som ändå fanns och det man själv inte hade var slående.

Jag minns fortfarande julskyltningarna i Kvissleby. Med röda öron och en vit kvast framför munnen stod vi ungar framför skyltfönstrens överflöd och stampade i kylan. Man kunde också stå framför disken i Berglunds handelsbod och bara längta.

En av de första jularna i Sverige hörde vi någon gå i vår farstu utan att komma in. Där ute fanns det en korg med julgotter, jag vet ännu i denna dag inte från vem. Men det kom från någon som ville ge utan att spegla sig i vår tacksamhet.

Som damerna vet, brukar jag citera Muminmammans devis ”Allt som är gott är nyttigt för magen”.

Men jag känner också en djupare själsfrändskap med Tove Janssons muminvärld. I muminvärlden finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten över isigt vinterhav, uppehållet i Finland där min yngste bror föddes och rotslåendet i ett nytt och främmande land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Man påminner sig en mycket representativ scen i Tove Janssons författarskap: muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess invånare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords, har man också frihet! Man kan göra vilka äventyrliga utflykter som helst i den omgivande, farliga världen.

Mumins värld är heller inte en värld av borgerlig idyll. Där finns också solidaritet och öppenhet mot omvärlden.

Skulle ni inte förstå, vill jag anbefalla slutkapitlet i ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten, som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen, säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop!
God jul, Eva!
God jul, Gisela!
God jul, Lotta!
God jul, Mona!
Muminjul.

Enn

* * *

Den här tjejligan har genom åren fortsatt att träffas, ibland med långa och ojämna mellanrum.

Den har som princip haft ”inga karlar, dock ibland med undantag för Enn”. Deras egna manliga relationer – ni ska inte missförstå mitt förhållande till dem – har också hållits utanför. Jag minns en sådan träff hemma hos Mona Hillman i Sundsvall, då Monas dåvarnde man, Joao Pinheiro, vackert fick hålla sig i en annan del av våningen.

Jag fortsatte också att skicka kollektivbrev till dem. Här är ett exempel från vårvintern 1990:

Vårvinterbrev

En sen eftermiddag går jag, på väg till Coc Blanc, över Adolf Fredriks kyrkogård. Snödroppar och vintergäck blommar; de första krokusarna har slagit ut. Bredvid mig går, med tunga steg, Björn Wall och leder en cykel.

Tegnérgatan upp passerar vi café Piastowska. Där åt jag polsk ärtsoppa och pannkaka med Lotta den där sorgliga dagen, då hon berättade, att hon skulle sluta. Jävla Lotta!

Men jag säger inget till Björn. Jag tror inte, att han, med sina mycket snäva föreställningar om vad man kan ha för relationer till unga damer, skulle förstå min sorg.

Snart nog slutar väl Eva och Mona också.

Sen får man umgås med Björn Wall.

* * *

Jag kan inte ens rymma till Öregrund. Vi bygger om och bygger till; husen är utrymda och obeboeliga, och möblerna står i en container nere vid vägen.

Fram i maj blir det förstås fint, så där som vi i alla år har drömt att ha det.

Allt repareras och målas om, in- så väl som utvändigt, men med karaktären pietetsfullt bevarad: röda väggar med vita knutar, spröjsade fönster, lackerade furugolv, vedspisen kvar.

Men vi får äntligen toa och dusch inomhus, fler sovutrymmen och glasveranda. Och ett gammalt uthus byts ut mot bastu och tvättstuga.

Men väntan och längtan under denna långa och snölösa vår känns outhärdlig! Jag vill kratta gräsmattan. Jag vill försiktigt pilla bort de gula och bruna lönn- och asklöven från rabatterna, så att vårblommorna får sol och ljus. Jag vill dricka vårens första kopp med rykande hett kokkaffe vid gamla trädgårdsbordet längst ner i trädgården. Jag vill gräva land. Jag vill kärra jord. Jag vill promenera ner till Tallparken och sen gå ensam längs stranden bort till vårt badberg.

Sen, när värmen kommer på riktigt, kommer försommaren som en explosion. Trädgården byter skepnad dag för dag. På en vecka blir trädgården som förvandlad.

Gräsmattan blir frodigt grön. Mellan syrenhäcken och krikonträden växer en matta av förgätmigej. Vid staketet blommar hundkäx i höga stånd, i halvskuggan under den stora asken vid vägen blåsippor och vitsippor. (Längre fram kommer gullvivor och liljekonvaljer.)

Krikonträden vid uthuset slår ut; krikonblommorna är små och vita. Körsbärsträdgården nedanför huset ser från fönstret i den hittillsvarande lillstugan ut som ett blommande hav. Äppelträden får stora vita och rosa blommor, som doftar. Flera tusen lökväxter blommar i alla de rabatter vi har anlagt vid tomtgränsen och överallt bland bergknallar och snår: vintergäck, vårlök, narcisser, tulpaner, krokus, pärlhyacinter; gräsmattan utanför staketet mot gatan är blå av scilla.

Det känns som om själen skulle sprängas av glädje!

Det här, flickor, skulle jag vilja visa er någon gång, stolt som en tupp.

Enn

* * *

I början av november 1990 skrev jag så här:

Novemberbrev

Fredag.

Regnet har upphört, men ovanför hustaken utanför fönstret i mitt arbetsrum tornar molnen upp sig, blålila på gränsen till svarta. Skymningen faller. Bilarnas ljuskäglor blänker i asfalten.

Tomas (förtydligande: Wennström) håller på att utveckla bilden av folkhemmet som ett hus i flera våningar. Jag säger, att jag då ska ge partiprogrammet titeln ”Anteckningar från ett källarhål”. (I morgon ska jag entusiasmera partivänner från Uppsala län vid en kurs om partiprogrammet, anordnad av partidistriktet.)

Jag kallar funktionärerna till nästa funktionärskaffe. På baksidan återger jag Povel Ramels ”Livet är ett helvete”.

(Då hade jag ändå ännu inte sett resultatet av den senaste opinionsmätningen. Inför förra SIFO hade ledningsgruppen vadslagning om vår egen siffra, och jag tippade 29,3. Jag fick ju rätt men var en mätning för tidigt ute; genomslaget kom först i den här mätningen. Därför måste jag köpa whisky åt Bosse (Toresson) och Leif (Gustafson) som vann. Nu, måndag, ska jag lämna över min andel, dock med konstaterandet, att dom kan behöva spriten nu, när jag har fått rätt.)

– – –

Förra fredan åkte jag ensam ut till Öregrund för att släppa in en hantverkare, som jag hade avtalat tid med dan därpå.

Medan bussen dundrar fram genom uppsalaslättens vida mörker och regnet strömmar nedför de smutsiga bussfönstren, försöker jag läsa ”Moderna tider”. Men jag har svårt att koncentrera mig; i huvudet mal tankarnas sorgekvarn. Jag byter till Weibulls katalog hösten 1990, ”Blomsterlökar”. Till slut somnar jag och drömmer om våren.

Fast på vägen från busstationen till stugan är det höst igen; det är häftig blåst, på gränsen till storm.

Jag vrider upp elementen, drar ner persiennerna och tänder levande ljus. Efter maten sitter jag i gungstolen på glasverandan, smuttar på en konjak och lyssnar på Vivaldi.

Under lördagen påtar jag, medan snickaren arbetar med isolering uppe på vinden, lite i trädgården. Vädret har slagit om, och det är kallt. Hela dagen är det frost på gräsmattan. Jordskorpan har blivit hård, och jag får bryta upp hål i ytskiktet i rabatterna, när jag pillar ner ytterligare blomsterlökar.

Skogsfåglarna kretsar redan runt fågelbordet, och jag köper frö åt dem.

Enstaka skrumpnande krikon finns kvar på de kala och taggiga krikongrenarna, Några klasar fläderbär i busken vid knuten hänger svarta. Den stora lönnens löv har lagt sig som en gulbrun bädd i syrenbuskarna mellan husen; också rabatten längs staketet har ett lönnlövstäcke. Asklöven har delvis pulvriserats; de håller på att multna. De blommor som har frusit är gröna fast i en onaturlig, sjuk nyans.

I skymningen, före min ensamma middag, sätter jag på bastun. Bastun blir varm, men ur duschen kommer bara iskallt vatten. Det visar sig, att elektrikern förra helgen hade skruvat ur proppen till varmvattenberedaren och sen glömt att återställa den.

När jag på söndag kväll återvänder till stan, har Kerstin och Matti lagat farsdagsmiddag. För en stund smälter hjärtat; glädjen återvänder.

Men snart är det måndag igen.

– – –

Glädje?

Det är att höra Evas stämma i telefon.

Det är att ringa till Lotta och säga ”VOV, VOV!”.

Det är att få en protestnot från Gisela, som tror sig vara liknad vid en gås i röda stövlar.

Det är att tillbringa två underbara kvällar med Mona i Åhus respektive på Sundet.

”Livet har mist nu i dag / nå’t av sitt forna behag”, som det heter i en gammal schlager.

Fast då stämmer ni väl upp refrängen:

”Räkna de lyckliga stunderna blott
och glöm dem som sorger dig ge.
Göm alla soliga minnen, du fått
och allt ska sig ljusare te.
Himlen kan vara ibland så tung och grå,
men då ska du ju bara tänka tyst som så:
Räkna de lyckliga studerna blott
och låt dem i hjärtat bestå.”

En stor, varm kram

Enn

* * *

I december 1990 följde så ett

Julbrev

Det händer, att små rödnästa barn så här års ringer på dörren och ska sälja jultidningar.

Jag var också en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare en gång i världen. Första gången gjorde jag min pappa alldeles förskräckt genom att sälja så många ”Mors julbrev” och ”Sagoprinsessan” och ”Flickornas julbok”, att han måste lägga ut alla sina kontanter på mitt postförskott. Det blev ett jättepaket att frakta hem per spark från Njurunda.

Nyttan – utöver det rent pengamässiga – var, att jag lärde känna alla människor på en halvmils omkrets runt Juniskär. Det använde jag mig sen av, när jag började sälja ”Folket i Bild” och FiBs folkböcker. Så småningom övergick jag också inför jularna till att sälja FiBs julnummer och ”Julfacklan” och ”Julnötter” och ”Pelle Svanslös”, samtliga utgivna av Folket i Bilds förlag.

Med ”Aktuellt i politikens” julnummer försökte jag långt senare åter ge arbetarrörelsen en jultidning, något som inte hade funnits sedan ”Folket i Bilds” försäljning och gradvisa förvandling till ”FiB-aktuellt”, i vilken ordet ”julnummer” betydde något helt annat och där damerna inte voro paketerade ens i snören.

* * *

Apropå avklädning – förr i världen, när man inte hade badrum, var julbadet en stor sak.

Vatten hämtade man ur en isig brunn. En vinterkväll, då brunnen var ishal, lyckades min bror Matti tappa en av pappas galoscher, som han hade tagit på sig, när han sändes ut för att hämta vatten, ner i brunnen. Vi fick fiska och fiska med den långskaftade brunnsskopan, innan vi fick upp galoschen igen.

Mamma värmde vatten i stora kastruller på vedsprisen.

Sen hämtades bykkaret av trä in från tvättstugan och ställdes framför spisen i köket. I karet blandades det badvatten till lämplig temperatur, och så fick vi pojkar i tur och ordning krypa ner och bli skrubbade på ryggen och i håret av mamma.

Än i dag kan jag minnas doften av vått trä och tvålvatten.

I Estland hade vi badat bastu både till jul och i vardagslag. Varje gård hade egen bastu, ungefär som i Finland.

Bastu är en av jordens fröjder. Man sitter där och kurar i hettan, slänger en skopa vatten på de heta stenarna, så att bastun fylls av brännande ånga, som får svetten att bryta fram, och tömmer avslutningsvis en hink vatten över huvudet, som vi gjorde i Estland, eller duschar iskallt.

Bastuseden tog vi förstås med till Sverige. Så småningom byggde pappa egen bastu i Juniskär. Men till en början fick vi lov att gå till den kommunala bastun i Njurunda.

En gång var jag där före jul och badade med pappa och en annan farbror från Estland. Jag var liten och skulle busa med farbrorn – tog sats och knuffade honom i ryggen, där han stod i duschen.

Han som vände sig om, förvånad, var en vilt främmande karl, som tittade frågande på mig: framifrån var han inte alls lik farbrorn från Estland. Tablå! Jag kunde ha sjunkit genom golvet. Jag var röd som en pion i ansiktet.

Fast den främmande farbrorn blev inte arg, log bara vänligt.

Om jag i framtiden börjar fira jul ute i Öregrund, ska jag återinföra seden med julbastu.

Nu får jag nöja mig med dusch och badkar, när julstöket äntligen är klart natten mot julafton och julgranen står där, klädd, strålande och grann.

Birgitta och jag har en egen julsed, förknippad med detta sena julbad, som aldrig äger rum före midnatt och ibland inte hinns med förrän mellan två och tre på natten. Då sätter vi oss i fåtöljerna framför julgranen i vardagsgrummet och pustar ut med var sin stor dry martini (två tredjedelar gin, en tredjedel torr vermouth, gröna oliver, citron och krossad is).

* * *

Kroppslig njutning ska man inte förakta, vare sig det rör sig om bastu, dry martini eller annat. Allt som är gott är som bekant nyttigt för magen. Dessutom mår man psykiskt bra av att bejaka det kroppsliga.

Julbordet är således bra även för själen.

Hemma hos oss har vi var sina specialiteter.

Birgitta står för pepparkakor, skinka och sillsallad.

Min specialitet är estnisk julsylta.

Jag lärde mig göra den av min mamma redan som liten pojke; det var nämligen jag som fick göra pilljobbet – jämför nedan – med kniv och gaffel.

Man kokar kalvkött och fläsklägg i bitar i en stor gryta. I vattnet häller man utöver salt rikligt med hel vitpeppar, kryddpeppar och svartpeppar, där utöver också lagerblad, skivade morötter och gul lök. Sen kokar man och kokar i flera timmar; man måste då och då hälla på mer vatten.

Därefter tar man stycken av kalvköttet och fläskläggen på en tallrik. Med kniv och gaffel pillar man bort kryddor, lök, morötter och fett. Sen trådar man upp köttet i ett par centimeter långa delar, vilket ger den här syltan en grov, härlig struktur. När man får fullt på tallriken, lägger man gradvis upp det skurna på ett större fat.

Kokspadet silar man rent i en bunke av lagom storlek.

Sen lägger man det blandade kalv- och fläskköttet som bottenlager i formar (aluminiumfolieformar går bra) och häller kokspad över, så att köttstrimlorna täcks.

Med lock på formarna sätts syltorna på balkongen för kylning; de kan förstås också ställas i kylen. Under natten stelnar de.

Sen är det bara att stjälpa upp dem på fat och servera, lämpligen med kokt potatis och saltgurka.

Pripps pils, med sin härliga beska, och en väl kyld snaps är goda tillbehör.

* * *

Skål på er, vackra och begåvade och trevliga damer! Skål och god jul från en man, som tycker, att den vänskiap, som inte åtminstone är menad för livet, inte är mycket att hänga i julgran. Låt nu julen värma hjärta och sinne och lekamen, innan det stora vemodet åter rullar in!

Enn

Med det här brevet följer en bilaga med vinterdiker av Bengt Berg, Werner Aspenström, Folke Isaksson, Birger Norman och Viktor Rydberg. Dem får vi ta en annan gång.

* * *

När vi den 9 mars 1991 hade en träff hos Lotta Gröning (som då bodde på Luthagen här i Uppsala), blev inte bara jag utan också min hustru inbjuden.

Vid det tillfället kom vi också överens om att vi i vår tur skulle bjuda hem tjejligan till oss i Öregrund. Det mötet blev av den 14 juni 1991.

Också sommarträffen i Öregrund föregicks av ett långt brev:

Försommarbrev i det stora vemodets tid

Jag var nog en ovanlig pojke, för jag var intresserad av blommor.

Jag gick omkring i markerna och plockade små och stora buketter. I Juni – byn heter så – fanns (och finns kanske än) intill Norbergs lägdar en bergknalle, under vilken det fanns en rand av lövträd. Där växte det – var blomma hade sin tid – blåsippor och vitsippor, gullvivor, smörblollar, humleblomster, blåklockor, gökärt och, nere i lägdkanten, styvmorsviol.

Där fanns också nyponrosor. Jag minns, hur jag en gång låg på rygg i gräset under en stor, blommande hägg, berusad av solsken och häggens tunga doft.

En gång, många år senare, tog jag dit Birgitta en midsommar.

Hemma på tomten i Juniskär anlade jag mitt livs första rabatt. Jag byggde upp en mur av sten mot bäcken, och så fyllde jag ut med jord mot potatislandet. Där sådde jag, huller om buller, ett tjugotal sorters sommarblommor; kampen om tillvaron fick sen avgöra, vilka som klarade sig.

Fast jag rensade också, även om jag inte gallrade.

Bland annat, kommer jag i håg, en gång vid tvåtiden en norrländskt ljus sommarnatt.

Trädgården i Öregrund är i huvudsak tillkommen under loppet av mina nio redaktörsår på Aktuellt i politiken.

Varje försommar såg jag till, att jag fick en obruten grävvecka runt Kristi himmelsfärdsdag. Nio dagar kunde det bli med båda veckohelgerna.

Lass efter lass med sand och matjord har jag på så sätt med hjälp av spade och skottkärra förvandlat till gräsmattor, potatisland, kryddträdgård, köksland och en massa blomrabatter.

Trädgårdar byggs av möda och kärlek.

Och med hjälp av Birgitta. Långt ifrån allt är mitt verk.

Under senare år har det blivit mer sparsamt med såna grävveckor. Men arbetet har förstås fortsatt, så snart det har givits tillfälle.

Förra året gick de flesta helgerna åt till att röja undan de värsta spåren efter om- och tillbyggnaden. Bland annat har jag kärrat bort och staplat rivningsvirke, så att det räcker att elda med till långt efter min död.

Men i år skulle det bli av igen. Hela vintern och våren har jag längtat efter kristihimmelfärdsveckan.

Längtan till Öregrund har varit desto mer ihållande, som jag har tyckt, att mitt dagliga värv har känts allt mer meningslöst. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Plikttroget och samvetsgrant gör jag allt som läggs på mig, men valrörelsen känner jag mig mest vara en sorgmodig betraktare av. Jag reser: till Helsingfors, till Oslo, till Köpenhamn, till Reykjavik, till Bonn, till Tallinn. Samtidigt känns världen allt mer egendomlig och verklighetsfrämmande.

Redan i februari började jag läsa frökataloger och skriva upp i datorn hemma, vad jag skulle köpa; till slut omfattade min lista ungefär 170 sorter (om man räknar med de olika varianter det finns av aster, luktärt och annat). I mars kunde jag inte hålla mig längre utan började handla blomfrö: från Hammenhögs, från Weibulls, från Konsums Coop. Sammanlagt har jag – jag kan inte hjälpa det; jag är så galen – köpt blomsterfröer för ungefär 900 kronor.

Sen har jag köpt plant för lika mycket. Till årets nyheter hör bolltistel, höstvädd, hornviol, vit stormhatt, vitt löjtnantshjärta och tremastarblomma. Ett par nya liljehybrider har jag också hittat.

Och så beställde jag hem ett lastbilslass – tio kubikmeter – matjord utöver den hög jag hade kvar från reparationerna i höstas.

Men glädjen, glädjen? Aldrig någonsin kom den tillbaka.

Först rök den första veckohelgen, för bra ändamål medger jag dock.

På lördagen hade Baltikumkommittén solidaritetsdag på Stortorget i Gamla stan. Programmet var bra – Anna-Greta Leijon, Anders Linder, Jörgen Lantz, den estniska countrygruppen Kukkerpillid med flera – men vädret var erbarmligt: det var kallt och blåsigt; då och då regnade det. Inga större skaror kunde förmås att stanna och lyssna någon längre stund. Bland åhörarna fanns Anna Lindh och Gunnar Sträng och Lars Ulvenstam. Men var fanns Stockholms arbetarekommuns medlemmar? Var fanns fackföreningsfolket? Personalen på partiexpeditionen, som hade fått en särskilt kallelse att komma och hjälpa till, representerades av min sekreterare Petra Vainionpää, som kokade kaffe hela dan, samt, en stund, Monica Andersson. Själv samlade jag pengar i två och en halv timme och fick ihop ganska mycket.

På söndagen åkte jag åter till Stockholm, nu för att hålla en lunchföreläsning på Estniska huset om svensk politik för en stor grupp ester, inbjudna av ABF någonstans i västra Sverige; ena halvan kom från Estlands socialdemokratiska parti, andra halvan var en folksång- och folkmusikgrupp, som för övrigt gav några fina exempel på sin repertoar.

Och så, på söndag kväll, anlände jag då äntligen till Öregrund.

Ett av syftena med att tillbringa hela veckan i Öregrund var, att hantverkarna från Svartbäcks bygg på Gräsö skulle få tillfälle att utföra de sista återstående jobben på vårt bygge.

Det mesta blir också gjort: målarna målar skafferiet och går över fönstren ett varv till, två killar sätter upp en ny grind i stället för den som blev bilkvaddad i vintras, och Myran Pettersson, snickaren, sätter upp svart plåt i nederdelen av träpanelen mot gatan: där ska jorden i en ny rabatt gå upp mot väggen. Men rörmokaren är sjuk och kommer icke.

I väntan på Myran gräver jag bort torv och tar bort stenar och rötter, där den nya rabatten ska ligga. Jag påbörjar också reparationen av slänten, där vatten- och avloppsledningarna nu finns nedgrävda i en sten-, singel- och nässelhög.

Därefter kärrar jag jord, från morgon och till kvällen. Kärrlass efter kärrlass.

Det är uppförsbacke, och mitt på den nya planerade rabatten finns en smal bit mellan husväggen och en bergknalle, en passage som man bara genom yttersta precision kan klara skottkärran igenom. Varannan gång klämmer jag vänsterknogen mellan kärrskakeln och väggen; trots att jag har arbetshandskar, slår jag sönder skinnet, och ovansidan av handen svullnar. Sen måste jag få kärran – jag skjuter omväxlande på med knän och mage – över en stor sten, innan jag kan tippa ut jorden. Jag får ta i, så att jag blir illamående. Och aldrig tar det slut.

Inte heller är min snart femtiofyraåriga kropp vad den en gång var. Den första dagen är ett helvete, och den andra dagen känner jag mig besinningslöst trött. Fast mot slutet av veckan börjar det gå riktigt bra. Musklerna har fått träning, och jag har slutat flåsa.

På onsdag kväll anländer Birgitta.

Jag tar emot med uppvärmd bastu och grillad sik med importerad färskpotatis. Vitt vin till och därefter andra drycker.

Hon kvitterar med att på fredag steka strömming. Resterna av den stekta strömmingen läggs in och serveras till lunch på lördag tillsammans med böckling och rökt abborre. Vi dricker Pripps pils och tar nubbe till: hemblandad bäsk och likaså hemblandat kumminbrännvin.

Det är gott, och Birgitta och jag har trevligt, men ändå vill vemodet aldrig riktigt släppa greppet om själen. Nu erkänner jag för mig själv men också för Birgitta, att en av mina galna drömmar nästan säkert kommer att spricka: jag har varken jord eller tid nog kvar för att anlägga den nya stora snittblomsrabatt, där jag hade tänkt så allt mitt frö.

På lördag kväll är jag i alla fall klar med den förbannade rabatten längs långväggen mot vägen. Birgitta beskådar underverket och planterar pioner och en klätterros i det.

Vi badar bastu igen, och jag grillar Cai P-kyckling, en banal men somrigt god anrättning. Till det dricker vi Sidi Brahim.

På söndag morgon stiger stackars Birgitta upp för att åka till Handels’ kongress i Malmö. Vi säger hej, och jag lyckas somna om, bara för att någon timme senare vakna svettig och illamående.

Medan jag löser Melodikrysset, försöker jag få i mig lite frukost, men jag klarar bara lite kaffe och juice. Sen mår jag riktigt illa.

Jag orkar inte göra något, knappt plocka var sin bukett att ta med in till stan åt Birgitta respektive Kerstin. Vädret är kallt, och det kommer några stänk regn.

Jag packar håglöst.

Timmen innan jag ska åka hem slår vädret om: solen bryter fram, och luften blir mild och varm. Jag går en runda runt trädgården. Lönnen på gårdsplanen blommar på bar kvist; dess krona är genomskinligt ljusgrön mot solen. Påskliljor och narcisser blommar, och tulpanerna är i färd med att slå ut. Under asken står liljekonvaljbladen med raka stänglar, ännu inte utslagna, ur marken. I stenpartiet blommar pärlhyacinter och primulor. I den i höstas reparerade och nysådda gräsmattan mot vägen blommar nu de scillor vars lökar jag då stoppade ner i jorden.

Jag sitter en liten stund vid bordet längst ner i trädgården och hör fåglarna kvittra. Men nu är grävveckan obönhörligt slut.

På bussen hem sover jag tungt. När jag vaknar, mår jag lite bättre.

Hemma i Uppsala måste jag gå ända till Servus på Luthagen för att handla; vårt Servus har stängts för gott. Jag förbereder sen middag för Birgitta, som kommer hem från Malmö vid åttatiden, och för Matti och Kerstin. Kerstin jobbar just nu på sin uppsats i historia på min dator i mitt arbetsrum, som tidigare var hennes rum.

Under middagen glider samtalet förstås in på den politiska situationen. Båda ungarna, organiserade SSUare, Kerstin med kommunalt förtroendeuppdrag i biblioteksstyrelsen, säger sig ha svårt för att inför kompisar försvara dagens socialdemokratiska politik. Kerstin har läst P C Jersilds artikel i DN, där han definierar socialdemokratin som ett socialliberalt parti. Vad tycker författaren av partiprogrammet, deras far? Jo, säger jag, tyvärr måste jag hålla med Jersild i det stora hela – även om partiet rymmer olika tendenser. Och jag tycker inte om den här utvecklingen, säger jag. Jag känner, att jag stiger i ungarnas aktning.

Vilken sida står för vad då?, frågar Matti. De båda ministrarna på finansen betraktar jag som socialliberaler, säger jag. Och deras föregångare var det också. Men han hade åtminstone intellektuella kvaliteer – man kunde argumentera med honom, och ibland var han beredd att ändra sig.

Jo, vi är mitt inne i en ideologirealisation.

Dagligen får jag brev till partiet från partivänner, ibland signerade, ibland anonyma. Breven kan handla om olika sakfrågor (sjukförsäkringen, EG, öresundsbron, skatteomläggningen, kärnkraften, pensionärernas villkor, arbetsrätten, nu senast inlandsbanan), men det gemensamma med dem alla är, att man bakom raderna kan höra, hur brevskrivarna gråter i sin själ.

De kan inte förstå en politik, vars huvudmedel är att försöka beveka marknadskrafterna.

De tycker, att det inte längre finns någon kvalitativ skillnad mellan vår politik och de borgerligas.

(Och de som gillar det de upplever som anpassning till vad de borgerliga har krävt i årtionden reagerar inte med att flytta över sin partisympati på oss; de känner tillfredsställelse, ibland skadeglädje, och befästs i sin borgerliga uppfattning. Unga LO-arbetare, fostrade i den materialism och brist på ideologi som präglar dagens fackföreningsrörelse, tar ett steg till – steget till Ian och Bert.)

I de flesta sakfrågor finns förklaringar till och argument för varför det har blivit som det har blivit. Jag kan dem och är beredd att åtminstone delvis ställa upp på dem. I några frågor har jag en annan uppfattning i sak än brevskrivarna.

Det som gör det så svårt att argumentera är, att de som skriver de här breven (och många, många fler) har slutat tro på att partiledningen och regeringen (eller åtminstone de som de uppfattar som tongivande i dessa församlingar) längre står för de klassiska socialdemokratiska värderingarna.

För var finns hettan i engagemanget? Var finns värmen, var finns solidariteten? Var finns visionerna? Var finns den knivskarpa argumentationen för jämställdheten eller för jämlikhet mellan medborgarna på samhällslivets samtliga områden?

Pissliberal är jag icke! Jag är socialist av känsla och övertygelse.

* * *

Jag ber tusen gånger om ursäkt för denna långa och nedstämmande introduktion till mitt egentliga ärende.

Som jag sa, när vi träffades hemma hos Lotta, vill jag se er i Öregrund på kvällen den 14 juni och så länge som möjligt under den då begynnande veckohelgen.

Partiets VU har sammanträde denna fredag, så jag kan själv inte åka ut till Öregrund långt i förväg för att förbereda festligheterna. Med buss 811 (tidtabell bifogas) tar det en timme och 45 minuter till Öregrund, med Lottas bil ungefär en timme. En lämplig samlingstid kan väl vara 19.00; själv ska jag försöka hinna ut åtminstone lite i förväg för att bland annat hinna handla och laga mat.

Birgitta kommer ut mycket sent på kvällen – hon ska först tala på Studentförbundets kongress.

Av dessa sammanlagda skäl vore det roligt, om ni kunde stanna åtminstone också på lördagen, helst med en middag till plus övernattning. Under lördagen kunde vi då bese trädgården grundligare, vidare också titta närmare på Öregrund. (Vi kan till exempel gå till Tallparkens naturistbad och titta på nakna karlar – jag kan låna ut min kikare.)

I hänryckningens tid

Enn

* * *

Lite närmare festen postades ett

Junibrev i förväntningens tid

Förra helgen – med avfärd på Estlines Nord Estonia fredag kväll och återkomst, på samma båt, tisdag morgon – besökte jag Estland.

Anledningen var ett seminarium, anordnat av Estlands socialdemokratiska parti med ekonomiskt och annat stöd av Jämtlands partidistrikt. (Det visade sig dessutom, att vårt kvinnoförbund hade lagt ett kvinnoseminarium parallellt på samma ställe, Lohusalu, på kusten väster om Tallinn.)

Lohusalu har drivits som ett slags kombination av semesterhem och ställe för överläggningar och har ägts och ägs fortfarande av den estniska regeringen; runt om ligger de gamla kommunistpamparnas sommarhus. Stället ligger mycket vackert vid havet – mellan huvudbyggnaden och vattnet finns en smal remsa gles tallskog och så en oändlig vit sandstrand. Byggnaden vittnar om den tilltagande fattigdomen och det växande förfallet i det estniska samhället: färgen flagnar, rören är rostiga, kaklet sprucket.

Nu används huset för skilda ändamål, däribland också som kursgård.

De estniska partivännerna dominerar stort bland deltagarna – de är ju arrangörer. Men de har också bjudit in andra mittenbetonade partier, som de anser vara möjliga koalitionspartners: centerpartiet, liberalerna, kristdemokraterna med flera.

Efter bastun på lördag kväll pratar jag ganska länge med en centerpartist, en kvinna i trettiofemårsåldern som arbetar på en kolchos. Hon har ena handleden i bandage, och när jag frågar om detta, får jag en interiör ur den estniska vardagen: det är fråga om en arbetsskada, och hon har i tur och ordning tvingats operera båda handlederna. Tidigare har hon varit relativt välbetald, men operationerna har lett till att hon inte bara har tvingats byta jobb utan också har fått se sin lön halverad till cirka 250 rubel i månaden. Hon är frånskild, med fyra barn.

Första dagen håller jag en timslång föreläsning om politiska rörelser i väst, deras ideologier och praktiska politik. Sen har vi grupparbete och jämför med estniska förhållanden.

Andra dagen har jag en lika lång föreläsning om politiskt vardagsarbete i Sverige. Jag har också lagt ut en jätteutställning av material från vår expedition. Även här har vi grupparbete om vad som eventuellt går att tillämpa i Estland.

Jag känner, att det bär. Diskussionen, även gruppdiskussionen, blir livlig. Grupparbete ha de här människorna aldrig deltagit i; ”förr kom ju allting uppifrån och ner”, konstaterar en deltagare som tycks uppskatta den här nymodigheten.

Dessutom har jag en bestämd kännsla av att ha lyckats få deltagarna – även dem som kommer från borgerliga partier – att begripa, att nyliberalismen inte är något för Estland.

När jag åker därifrån i buss genom ett landskap fyllt av blommande hägg och enbackar, som lyser av gullvivor, tänker jag, att jag vill att vi ska vinna valet hemma, om inte annat så för de här människornas skull.

Det är på söndag kväll.

Båten går inte förrän måndag kväll, så jag får ett helt dygn för mig själv i Tallinn. När jag har suttit en dryg timme i kön hos passpolisen för att få mitt visum förlängt med en dag – visumavdelningen på sovjetambassaden i Stockholm har gjort fel – har jag en hel fri dag.

Vädret är underbart: ovanför Tallinns medeltida tinnar och torn finns en klarblå himmel; solen lyser på syrener just i färd med att slå ut.

Jag går ut på en helt oplanerad upptäcktsfärd.

Flera gånger blir jag igenkänd av människor som jag har träffat i olika sammanhang, vilket ger en egendomlig hemkänsla. Uppe vid slottet – parlamentsbyggnaden – när jag fotograferar en demonstration för att man inte ska släppa ifrån sig de mest förryskade områdena i nordöstra Estland, kommer tre yngre människor, som jag inte känner, förbi, och en av dem säger: ”Och här står herr Kokk och ser bekymrad ut över våra förhållanden.”

Det är gamla stan-dagar, och hela gamla Tallinn vibrerar av musik.

På Rådhustorget finns en stor estrad. På en gård jublar ungarna åt dockteater. På Pikkjalg, gatan Långa benet, spelar en grupp ungdomar, iförda tidstypiska dräkter, medelida musik. Uppe på Toompea, Domberget, på gräsplanen bredvid tornet Kik-in-de-Kök, uppträder ett folkdanslag till tonerna av en folkmusikgrupp. I parken som går ner till centrum är det modern balett på en friluftsscen. Ungdomar ligger i gröngräset. På vägen ner går jag in i den grottliknande källarrestaurangen i slänten och tar ett glas rykande hett glühwein. Sen går jag och lyssnar på trottoarmusik: fyra flickor spelar Vivaldi på flöjt, två fioler och cembalo.

På morgonen har jag växlat hundra kronor mot fem hundra rubel, och efter lunch på en restaurang vid Rådhustorget inser jag, att jag därmed är en mycket förmögen man. Två gånger går jag in i en skivaffär och köper en hel hög LP-skivor samt deras sammanlagt fyra CD för ett belopp, som understiger vad en enda LP kostar här i Sverige. LPna kostar mellan tre och sju rubel, CDna 22 per styck. Jag får Mozart, operamusik med Eri Klas, Haydn, urgammal estnisk folkmusik bearbetad av Veljo Tormis, tre LP med musik av Heino Eller, en med musik av Tubin, flera LP med, visar det sig, utmärkt jazz och så vidare för nästan ingenting.

Till damen som hjälper mig säger jag urskuldande, att jag måste bli av med mina rubler. När hon då blitt svarar, att ja, jo, om man kommer från utlandet, kan man ju ha såna problem, är jag nära att bita av mig tungan. Jag känner mig som det valutasvin jag är.

Nästa morgon, när båten ska till att angöra Frihamnen och jag ställer mig bland de andra väntande passagerarna i utrymmet framför landgången, blir det musik igen. En estnisk ungdomskör sitter på golvet och underhåller medpassagerarna. Lutade mot sina ryggsäckar sjunger de gamla och nya estniska sånger men också till exempel ”Michelle” och en fullkomligt betagande version av ”Love Me Tender”. De sjunger perfekt i stämmor, med något stöd av en gitarr, ett munspel och en skallra.

Sen går jag över landgången ut i det svenska regnvädret.

På återingvigningen av 68an nästa kväll träffar jag Lotta och, kort, Gisela.

Gisela har varit duktigast på att snabbt svara med blankett. Av den framgår det, att hon kommer till Öregrund, på villkor att hon får låna kikare. (Förklaring: Jag hade utlovat promenad, bland annat till Tallparken, Öregunds naturistbad.) Däremot gillar hon inte bastu. Hon ska stanna till mitt på lördagen någon gång.

Mona däremot vill bada bastu, förutsatt att där finns nakna karlar. (Förklaring: Detta är polemik mot att jag hade erbjudit dambastu.) Hon ämnar stanna kvar till söndag morgon.

Mona anländer till Öregrund mycket sent på fredag kväll, eftersom hon kommer till Arlanda från London först 20.55. Hon hade, berättade Lotta på tåget hem till Uppsala, kommit överens med samma Lotta om att bli hämtad i bil. Men jag hade en ännu bättre lösning: Birgitta, som på fredag kväll talar på Studentförbundets kongress och som åker statsrådsbil via Uppsala till Öregrund, hämtar upp Mona vid Arlanda, så kan Lotta åka tidigare till Öregrund (och eventuellt ta med de övriga damerna).

Lotta stannar tydligen också över lördag natt i Öregrund, men jag har ännu inte fått bekräftelse på blankett.

Icke heller Eva har hört av sig i detta ärende, varken på blankett eller på annat sätt.

Jag kan nu ytterligare locka damerna med att Birgitta lagar middag på lördag kväll. Det blir grillspett på bland annat havskräftor.

I övrigt kan meddelas att jag i söndags gjorde en korttur till Öregrund för att något förbereda nästa veckohelg:

Jag klippte gräset. (Några fläckar med förgätmigej och tusensköna lät jag dock vara.)

Jag bar dit en gigantisk väska, fylld med drycker, inköpta på mina resor. Barskåpet rymmer nu vitt och rött vin, starköl från Finland (Lapin Kulta), Danmark (Tuborg) och Norge (Lysholm), whisky (Cutty Sark), gin (Gordons), torr svensk vermouth att blanda till dry martini med, Sandemans vita portvin, Dubonnet, punsch (Carkshamns) samt likörerna ”Mesimarja” och ”Vana Tallinn” (”Gamla Tallinn”).

Sannerligen, jag ser fram mot den här festen!

Mellan hägg och syren

Enn

Jag upprepar:

Håkanssonsgatan 26 är adressen. Vid den lilla trekantiga öppna platsen vid Pensionat Västerport (förklaring: numera Floras Trädgård) viker man, strax före Filadelfia, av åt höger och in på Håkanssonsgatan. Man passerar Posten (förklaring: numera nedlagd och ersatt med Svensk kassaservice) och Konsum och kommer strax därefter rakt på en park (en gräsplan med en tall), varefter Håkanssonsgatan gör en liten krök åt vänster. Precis i kröken, på höger sida, bor vi. Till vänster om grinden finns en jättelik ask, till höger en faluröd bastu. Och en bit upp finns, numera, ett enda avlångt rött hus.

(Därefter följer anvisningar om busshållplats; tågtid- och busstidtabeller bifogas.)

* * *

Fredagsmiddagen med, till att börja med, Eva, Gisela och Lotta avlöpte lugnt och trivsamt. Jag bjöd på nygrillad sik med jämtländsk sås, gjord på fil, italiens salladskrydda, fransk senap, dill och persilja. Drickandet var måttfullt – uppräkningen ovan var föranledd av debaclet hemma hos mig förra gången. Senare på kvällen anslöt, helt enligt planen, Birgitta och Mona. Det blev sent.

Samvaron fortsatte även under lördagen. Mona badade bastu – ensam.

* * *

I och med detta upphörde jag att skriva långa brev till min tjejliga. Men mitt umgänge har fortsatt med ojämna mellanrum, ofta i form av en lunch när tillfälle har givits, då förstås bara med någon enda av damerna.

En större samling med Birgitta närvarande måste dock särskilt omnämnas. Upphovet till det här mötet var Aftonbladet.

Tidningen hade från 1988 och framåt i sin söndagsbilaga en evighetsserie under vinjetten Go’middag, där kändispar bjöd goda vänner på middag – recepten bifogades, och tidningens festtraktörer var med under tillagningen, dukningen och fram till dess att gästerna hade satt sig till bords.

Birgitta och jag fick i slutet av 1992 en förfrågan om att medverka i den här serien, och vi tackade ja efter att först ha funderat över vilka vi skulle bjuda. Jo, tjejligan förstås! Med dem och Aftonbladet kom vi överens om att genomföra den här festen med Aftonbladet närvarande på trettondagen, den 6 januari 1993. Ute i Öregrund förstås!

Festtraktörerna, Kicke Sturesjö och Ulf Lundqwist, anlände redan på morgonen. De ville följa matlagningen och göra anteckningar om det mer exakta innehållet i rätterna. Fotografen tog bilder av Birgitta med en rad råvaror på arbetsbänken i köket och sen av de olika rätterna, allt efter som de blev klara. Trots att Birgitta vid det här tillfället enligt vår inbördes överenskommelse skulle stå för hela matlagningen, löd rubriken, när artikeln publicerades:

Birgitta Dahl har
Enn Kokk i köket

Två entréer serverades:

Gravad öregrundssik med gravlaxssås samt sallad med tre hemlagade majonnässåser (naturell, vitlök och senap).

Kycklingleverpaté med cornichonger och cumberlandsås.

Till detta serverades Pripps Blå Export samt hemkryddade nubbar: bäska droppar på malört, perikum på johannisört och så snaps på renfana.

Som huvudrätt serverades

Gammaldags renstek på västerbottenvis (med salt, peppar, sirap och vispgrädde) med hasselbackspotatis, vaxbönor från egen odling samt hemlagade geléer på röda och svarta vinbär, givetvis från våra egna bärbuskar.

Till det serverades 2683 1987 Masaia Bach Cabernet Sauvignon, alltså rött vin.

Som efterrätt fick vi en av Birgittas specialitéer, rabarberpaj med marängtäcke plus iskall vispad grädde – rabarbern kom naturligtvis också från vår egen trädgård.

Till det bjöds dessertvinet 2624 1982 Brolio Vin Santo.

Rabarberpajen döptes sen i tidningen (Aftonbladets söndagsbilaga den 31 januari 1993) till Rabalderpaj – eftersom diskussionens vågor enligt tidningens utsända gick höga under middagen. Underrubriken löd: Det blir mat och politik när vännerna träffas.

Huvudbilden (foto Börje Thuresson) föreställer tjejerna runt vårt bord i köket (med röd duk, tända blå ljus och förrätterna, ölen och snapsarna framdukade). Jag syns närmast kameran. Bakom gänget, med ryggen mot vår gammaldags murade spiskupa, står en stolt värdinna i svart klänning med brodyr.

Där under ser man på en mindre bild, hur vi står på yttertrappan och välkomna tjejerna/gästerna med var sitt glas fläderblomsaft (på bär från vår egen fläder), blandad med gin.

Det här blev faktiskt en av de roligaste middagarna i hela mitt liv.

Matreportaget finns – tyvärr utan bilderna på tjejerna – med som inledning till Ulf Lundqwists och Kicke Sturesjös kokbok ”Gästabud” (Informationsförlaget, 1997). Vi har den med dedikation från de båda festtraktörerna.

* * *

En sak till vill jag nämna, att vänskapen med tjejligan har bestått genom åren.

När jag den 19 juni 1997 fyllde 60 år, firades detta med en fest på 68an. Där sjöng Eva, Gisela, Lotta och Mona gemensamt en bearbetad version av den sång de hade sjungit för mig den där märkliga kvällen den 7 september 1989:

Till Enn på 60-årsdagen den 19 juni 1997

Varför ska man älska
den man ändå aldrig får?
Varför tändes i vårt hjärta
kärlek vid så unga år?

Partiet såg oss mötas,
aldrig skiljas kunde vi.
Politiken fört oss samman,
Käre Enn – vi längtar efter dig!

prat: Den som älskar aldrig glömmer,
den som glömt ej älskat har.
Den som älskat, och som glömt
visste ej vad kärlek var.

Vi har pratat, vi har ätit,
vi har druckit av ditt vin.
Du har fotat, men har önskat
att en bandare du haft.
För vi sjöng ju varsin sång
gärna alla på en gång!
Du förstummad satt och lyssna.
Käre Enn – vi längtar efter dig!

Poem, ballader och lite blues x 2

2 december 2007 13:57 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

1970 gav Anders Burmans Metronome ut dubbel-LPn ”Poem, ballader och lite blues” med Cornelis Vreeswijk. Samma bolag, nu Warner-ägt, återutgav den på CD 1990 (Metronome 9031-70900-2).

När nu Bonnier Amigo ger ut en cover av den med moderna svenska artister, startar jag förstås med att lyssna igenom Cornelis’ eget original.

Eftersom detta är producerat av Anders Burman, anar man ju gärna hans ande över arr, val av musiker med mera. Det är säkert rätt det också, men jag råkar veta, att det dessutom finns en annan musikalisk bakgrund. Skivinspelningen hade föregåtts av en folkparksturné, där Cornelis hade kompats av Made in Sweden-musikerna Georg Wadenius, gitarr och elbas, Tommy ”Slim” Borgudd, trummor, och Bosse Häggström, bas, piano och orgel. Made in Sweden låg dock, om jag minns rätt, inte på Metronome utan på konkurrerande Sonet – men eftersom åtminstone Wadenius och Borgudd medverkar på ”Poem, ballader och lite blues”, anar jag influenser också från turnén med Made in Sweden-folket.

Man behöver förresten inte bara ana: Trion från Made in Sweden står för musiken till Gustaf Frödings ”Ett gammalt bergtroll”, som Cornelis sjunger med djup själsfrändskap till den värmländske poeten. Wadenius är också medupphovsman till ”Sonja och Siw”, en ganska typisk Cornelis-text (om en trekant) och musikaliskt oerhört bra. Sammantaget hör de här båda låtarna till CDns bästa.

Den här Cornelis-utgåvan är ovanlig, så till vida att den också innehåller en rad upplästa dikter – Cornelis gav ju också ut poesi i bokform – ibland med aningen musikbakgrund pålagd: ”Apollinaire”, vidare ”Jag”, ”Etta”, ”Ett brev”, ”Predikan”, ”Hemställan”, ”Skulle jagh söria såå wore jagh tokott” (OBS! inte Lasse Lucidors text) och ”Anna själv tredje” (tillägnad Evert Taube).

Ett mellanting mellan dikt och musik är ”En visa till Gagga”, där Cornelis deklamerar till musik av Björn J:son Lindh. I stämning ligger det här nära Jan Johanssons ”Jazz på svenska”.

Och i så fall ska man väl kanske också nämna, att ”Ågren” (där originalet är en norsk folkvisa) låter som ”jazz på norska”.

Över huvud taget rymmer ”Poem, ballader och lite blues” många jazzinfluenser. I ”Huvudlösen för aftonen”, för övrigt en bra låt, nämns till och med John Coltrane.

För det jazziga borgar bland annat medverkan av Rune Gustafsson på gitarr och Palle Danielsson på bas men förstås också att Rune Gustafssons kompis Georg Riedel har skrivit musiken till två av låtarna. Den första, ”Rosenblad, Rosenblad”, fördärvas en smula av lätt symfoniskt smet, men det avslutande numret på CDn, ”En viss sorts samba” i snabbt tempo, är desto mer hörvärd.

Annars tror jag att det är Björn J:son Lindhs medverkan på skivan – som kompositör, som arrangör och som musiker (piano, cembalo, flöjt) – som gör den så jazzigt svängig. ”Fåglar” hjälper han till att göra som visjazz. ”Cool Water – på Den gyldene freden” är otvetydigt jazz.

”Hajar’u de då Jack!” vill jag i brist på bättre etikettering kalla Cornelis-jazz.

”Märk hur vår skugga”, Fredmans Epistel Numero 81 av Carl Michael Bellman tycker jag här görs mer musikaliskt avskalat än materialet på den också fina Bellman-LPn ”Spring mot Ulla, spring!”, där Cornelis ju samarbetade med samme J:son Lindh. Hur som helst låter det här mycket bra.

Ballader, som ju också finns med i titeln, är det mycket lite av på den här skivan. Först som nummer 17 hittar man en riktig ballad, ”Elisabeth” – och den hör inte till Cornelis bästa. ”Transkription till D’Artagnan” är däremot en bra ballad.

Av och till gör Cornelis också riktigt bra blues, för att knyta an till den sista tredjedelen i titeln. ”Blues för Inga-Maj” är hederlig gitarrblues. (Inga-Maj, Sonja och Siw… Det märks att Cornelis hörde till min generation.) En mycket bra låt är ”Hopplös blues” – här märks för övrigt åter jazzinfluenserna.

Ett par av låtarna är så där riktigt vreeswijkska, på det där sättet som vi som hörde honom redan i begynnelsen associerar med honom. ”Generalens visa” hör kanske inte till det bästa i det facket, men ”Morbror Frans” är verkligen Cornelis Vreeswijk på gott och ont.

* * *

Varför har då Amigo valt att göra en cover på just den här skivan? Det normala när man har låtit dagens pop- och viselit tolka storheter som Taube och Vreeswijk har ju varit att låta artisterna välja egna favoriter; ofta har artisterna då också valt att göra några av de mest kända numren av legenden i fråga. Men i det här fallet har man alltså valt att göra nya versioner av låtarna och dikterna på en och samma dubbel-LP, där faktiskt mycket av materialet – hur bra det än är – inte hör till Cornelis’ mest kända.

Jag kan inte säga, att jag har fått något riktigt bra svar, när jag nu också har lyssnat mig igenom ”Poem, ballader och lite blues. Återbesöket” (Amigo AMCD 921, 2007). Medproducent är Nina Ramsby, som själv medverkar med sång och på en rad instrument. Kapellmästare (bas för en mängd duktiga musiker) är Marin Hederos. Den här dubbel-CDn innehåller förvisso några riktigt bra nummer – jag ska strax återkomma till dem – men i många fall förstår jag inte själva ansatsen.

Vi kan ta dikterna först: När vi nu har de här dikterna av Cornelis lästa av honom själv, ska det ju rätt mycket till för att hans texter med en annan inläsare ska få någon ny och intressant valör. Jag kan heller inte se, att ens Ingvar Hirdwall och Kristina Lugn, som medverkar på Amigo-CDn, lyckas med detta och långt mindre då flera av de övriga poesiuppläsarna. En överraskande bra tolkning gör dock Hans Appelqvist av Cornelis’ ”Hemställan”.

En annan knepighet som de som gjorde cover-CDn måste ha ställts inför är det faktum att Cornelis ju, utöver att sjunga egna sånger, inte så sällan tolkade också andras material.

Hans Bellman-tolkningar är således legendariska. I dem fanns Cornelis’ idiom och, tror jag jag törs säga, liv i kombination med Björn J:son Lindhs trollspö. Men vad gör norskan Ane Brun, för övrigt en sångerska jag gillar, av ”Märk hur vår skugga”? Jo, hon relaterar inte till Cornelis utan sjunger en epistel av Carl Michael Bellman – dess värre inte på något särskilt minnesvärt sätt.

Och som jag ser det, har Sofia Karlsson, en sångerska som jag verkligen älskar att lyssna på, ställts inför ett helt olösligt problem, när hon sattes att sjunga Gustaf Frödings ”Ett gammalt bergtroll”. Kanske har avsikten varit att låta Sofia Karlsson sjunga utifrån den bergtagna prinsessans perspektiv, vilket också skulle kunna vara förklaringen till att Made in Sweden-musikernas fullkomligt suveräna bakgrundsmusik här har bytts ut mot nykomponerad av Nina Ramsby. Jag är inte säker på att detta ens teoretiskt skulle gå – läs Frödings text – men det riktigt stora problemet i just det här sammanhanget är, att Cornelis’ tolkning, som det här ju är en cover på, bygger på manlig identifikation, i viss utsträckning till och med på paralleller mellan sångarens respektive skaldens verkliga liv.

Ett liknande problem ställs Miss Li inför, när hon ska tolka ”Sonja och Siw”: Cornelis’ text handlar om en trekant. Jag gillar verkligen, rent musikaliskt, den här versionen, där Sonjas kropp besjungs till våldsam rockmusik. PO Tidholm har i DN (30 november) gjort den intressanta tolkningen, att det här – med en kvinnlig sångare/berättare – skulle kunna röra sig om en trekant med tre kvinnor. Problemet är att texten uttryckligen handlar om en ”yngling”.

I övrigt innehåller de båda CDna nytolkningar av, helt naturligt, blandad kvalitet, nytolkningar som inte ställer lyssnaren, särskilt den inbitne cornelislyssnaren, inför det slags principiella problem som jag anför ovan.

Ett exempel på att man kan göra Cornelis i en modern version och ändå känna att det är Cornelis är ”Transkription till d’Artagnan” med Christian Kjellvander.

Nina Ramsbys ”Rosenblad, Rosenblad”, som glider över från folkton till rockig jazz, är OK men inget mer.

Annika Norlin – Säkert! gör ”Generalens visa” som tung rock – inte så tokigt, men jag gillar inte hennes ä:n.

Stefan Sundström är som väntat riktigt bra i ”Fåglar”. Men Cornelis’ egen version var faktiskt ännu bättre.

Britta Persson gör en mycket bra version av ”Hajar’u de då Jack”. Men den här låten fick, när det begav sig, en extra kvalitet av Cornelis’ personliga tonfall.

Den första låten i den här utgåvan som jag verkligen faller platt för är ”Morbror Frans”, framförd i vanvettigt tempo av Moenybrother. Lysande!

Inte lika bra men ändå klart hörvärd är den reggaerap Ebbot Lundberg och Timbuktu gör av ”Huvudlösen för aftonen”.

Kristoffer Åströms ”Blues för Inga-Maj”, långsam jazzmusik med blueskänsla, är inte oäven den heller.

Klart godkänt får också Thåströms version av ”Cool Water – på Den gyldene freden”.

Förtjänsten med Mattias Hellbergs version av ”Elisabeth” är att han, i Cornelis’ anda, faktiskt gör den som ballad.

Till ”Återkomstens” allra bästa nummer hör Nicolai Dungers ”En visa till Gagga”. Till det bidrar också att det folkmusikaliska draget i melodin framhävs så starkt.

Intressant nog är pendangen ”Ågren” i sin nya version med Dan Berglund också mycket bra – detta trots att draget av norsk folkmusik här är nedtonat.

Jaqees version av ”En viss sorts samba” är däremot inte lika bra – musiken är för stompig för samba.

Allra sist vill jag nämna det som kanske är nyutgåvans höjdare, Dan Viktors ”Hopplös blues”, till största delen med akustisk bluesgitarr, spelad av Viktor själv.

Cover-CDn innehåller ett helt nytt element, som man kan ha eller, oftast, mista: Många av låtarna har försetts med musikalisk prolog eller epilog, ett instrumentalt broderi som tar upp trådar ur melodin i fråga. När det här fungerar som bäst, blir resultatet som i Nils Bergs prolog till ”En visa till Gagga” med dess basklarinettslinga à la jazz på svenska.

Jesper Wadstens fina omslag och illustrationer i texthäftet förtjänar ett särskilt omnämnande.

Melodikrysset nr 48 2007

1 december 2007 12:02 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag tror att jag har löst dagens melodikryss rätt, men jag hade faktiskt problem med flera av frågorna.

Ta som exempel lodrätt 4. Jag kände så väl igen melodin, men vad hette den? Hur som helst är det enda verb som går in där le.

Och det är klart att jag har hört gladpoplåten ”Pretty Belinda”? Men vem gjorde den i engelskt original? Jo, Chris Andrews 1970, berättar Google.

I ett par andra fall klarade jag svaren med hjälp av ledbokstäver.

Det första var nästan en bravad, eftersom jag klarade efternamnet (tio bokstäver) med hjälp av bara två ledbokstäver. Och jo, Justin Timberlake är född 1981 (ledtråd från Eldeman).

Den brittiska tjejgruppen, den med ”Ladies Night”, klarade jag bums första delen av namnet på, Atomic. Jo, det var Atomic Kitten, bildad 1999, som gjorde den här låten 2003. På Google lär jag mig dessutom, att gruppen består av Natasha Hamilton, Liz McClamon och Jenny Frost.

Slutligen hade jag, som vanligt också svårt att klara TV-signaturen. Till att börja med verkar jag aldrig lägga märke till de här signaturerna. Och i det här fallet – ”Mot alla vindar” – har jag dessutom aldrig sett ett enda avsnitt av serien. Men när jag fick ledbokstäver, dök titeln upp i minnet.

Lättare var det då att känna igen Magnus Härenstam i ”Tajta jeans” och den legendariske sommarprataren med mera Torsten Ehrenmark.

Sångerskan och skådespelerskan med ”The Looptroop Song” var förstås Cher, det vill säga Cherilyn Sarkisian LaPiere. Sarkisian tyder på armeniskt påbrå.

I de fall jag kommer i håg melodifestivalmelodier, brukar det bero på att det är något speciellt med dem. Py Bäckmans ”Stad i ljus” är en sådan låt. Det gick ju i och för sig inte särskilt bra för Tommy Körberg med den i Eurovision Song Contest 1988, men det är en bra schlagermelodi.

Till barnkultursfären får man väl hänföra visan om tre små gummor, de som gick till marknaden i Nora.

Och då är steget inte långt till midsommarfirandet. Vi hörde Håkan Norléns och Rune Lindströms ”Visa vid midsommartid”, som börjar ”Jag lindar av olvon en midsommarkrans”. Du kan hitta hela texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Eric ”Slowhand” Clapton lärde jag mig till fullo uppskatta med min gitarrspelande son Matti Dahl som kunnig guide. Clapton, här med den fina och dessutom personliga ”Tears in Heaven”, är verkligen en fantastisk instrumentalist och även låtskivare. Numera är Clapton rikligt företrädd i våra skivhyllor. Jag har också sett honom live på Globen.

Allra sist en låt som jag också gillar väldigt mycket, Stevie Wonders hyllning till Duke Ellington, ”Sir Duke”. Jag har den nånstans i skivhyllorna i en svensk version, på en LP där – vill jag minnas; jag hittar den inte just nu – bland andra Bengt Hallberg och Tre damer medverkade och Björn Barlach skrev texterna. Men Bengan Janssons dragspelsversion var kul även den.

En dag med nykterhetsrörelsen

25 november 2007 18:12 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Söndagen blev nästan en heldag med nykterhetsrörelsen.

Nej, jag är inte helnykterist, men var det länge i unga år. Under mina laboremusår här i Uppsala hade jag en stor del av min vänkrets bland socialdemokrater, som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan. Där bodde på den tiden bland andra Birgitta Kettner, senare mer känd under sitt återtagna flicknamn Dahl.

Två av våra barn har också bott på Arken. Dels Anna, Birgittas dotter i ungdomsäktenskapet med Bengt Kettner; Bengt och Birgitta bodde där, när Anna föddes, och Anna flyttade sen också dit för egen maskin. Dels min och Birgittas dotter Kerstin.

Kerstin är fortfarande starkt engagerad i nykterhetsrörelsen, arbetar dessutom som informatör och arkivarie på IOGT/NTOs centrala kansli i Stockholm. Hon har också varit mycket aktiv i organisationens lokala verksamhet här i Uppsala.

Till dess traditioner hör den årliga julmarknaden i nykterhetsrörelsens hus Drabanten snett emot centralstationen. Drabanten är en påminnelse om att det fortfarande finns folkrörelser som – i motsats till arbetarrörelsen – kan driva och hålla i gång en Folkets hus-liknande verksamhet i ett hus, ägt av rörelsen själv. Jag har varit där också i andra sammanhang: gjort ett program om politisk musik för en IOGT-förening, arrangerat ett Ordfront-möte där med mera. Även om jag alltså själv inte tillhör nykterhetsrörelsen, möter jag där – som nu under julmarknaden – människor som känner igen mig, inte bara för att jag är Kerstins pappa. Birgitta, med sitt gamla ordförandeskap i Studenternas helnykterhetssällskap, SHS, i bagaget, är förstås ändå mer välkänd där.

Vi går på julmarknaden både för att vi vill stödja den verksamhet den bidrar till att finansiera och för att köpa årets enriskransar att sättas upp hos oss här i Uppsala nu i advent, till nyår på ytterdörren till vårt hus i Öregrund. Birgitta köper också annat, bland annat julgransprydnader. Kerstin och hennes kompisar har tillverkat det här, och vi handlar av Kerstin.

I en annan del av julmarknaden kan man köpa skivor och böcker. I år kommer många av dessa, via Kerstin, från min i höstas avlidne bror Stor-Mattis kvarlåtenskap – Kerstin var en av arvtagarna.

För 10 kronor styck köper jag fyra CD som har tillhört min bror: Garmarnas ”Guds spelemän”, ”Munspel & Handklaver” i Musica Suecia-serien med svensk folkmusik, finska Piirpauke med ”Muuttolinnut / Terra nova” och så de kanadensiska systrarna Kate och Anna McGarrigles CD med bland annat ”Complainte pour Ste-Catherine”, den som i svensk version blev ”Ingen kommer undan politiken” – den som jag har diskuterat här på bloggen med Lars-Gunnar Blom och Hans O Sjöström. (Ni kan hitta texterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.)

Det finns också böcker efter Stor-Matti på julmarknaden, men när det gäller böcker väljer jag att köpa böcker ur Folket i Bilds klassiska folkbokserie, snyggt inbundna med vit linnerygg och text i guld på rött respektive blått. Jag köper tolv böcker – tre stycken kostar tio kronor! – och finner, när jag kommer hem, att jag bara har en av dem inbunden i bokhyllan, ytterligare två i häftad upplaga. På det här sättet får jag bland annat två Eyvind Johnson, en Aksel Sandemose och en Marika Stiernstedt, som jag inte äger.

Jag har tidigare skrivit om att nykterhetsrörelsen under senare år har fått en stark tillströmning av nya medlemmar till sin ungdomsorganisation – en anmärkningsvärt stor tillströmning till och med. Av detta syns dock inte mycket på julmarknaden: de flesta av dem vi möter där är gamla, många i vår egen ålder. Ändå är det roligt att få möta en folkrörelse med en livaktig verksamhet.

Bengt Kettner – far till den ovan nämnda Anna – och hans fru Inger Grandell är med oss på julmarknaden. Bengt har skjutsat oss dit i sin bil; han och Inger bor nära oss, och de vet, att jag plågas av ischias. Också jag känner dem sen tiden på Arken, och vi träffas regelbundet familjevis även efter det att Anna för årtionden sen blev vuxen och flyttade hemifrån.

Bengt och Inger samt jag och Birgitta finns på bild från julmarknaden på Kerstins blogg: här.

I våra gemensamma planer ingår att efter besöket på julmarknaden fortsätta till ett par andra gamla arkabor, Lennart Källströmer och Inger Lindqvist. De är sen ungdomsåren gamla vänner till Bengt och Birgitta; nu för tiden sitter Lennart och jag dessutom båda i Folkrörelsearkivets i Uppsala styrelse, Lennart som representant för nykterhetsrörelsen, jag (via kulturnämnden) som representant för Uppsala kommun. Lennart och Inger har, på grund av tilltagande ålderskrämpor, under hösten flyttat till en ny och bekvämare bostad, belägen ganska nära Brostugan – i sin tur alldeles nära Jumkilsgatan där jag hyrde rum i början av min tid här i Uppsala. De har fått det jättefint!

De har bjudit gamla vänner, många av dem ungdomsvänner från tiden på Arken, till sitt nya hem, för eftermiddagkaffe och prat om forna tider. En av dem jag träffar där är Leni Björklund, som också hon har bott på Arken och som, lite efter mig, var aktiv i Laboremus. Jag känner naturligtvis inte alla närvarande, men det uppstår snabbt en varm samvaro.

Med Lennart hinner jag prata både om Helmer Grundström och om Torgny Lindgren, även om Molly Åsbrink. Lennart är från Norsjö. Och så läser han min blogg.

När vi bryter upp är det redan mörkt.

Jag konstaterar att jag har haft en trevlig dag med nykterhetsrörelsen.

Melodikrysset nr 47 2007

24 november 2007 12:01 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | 3 kommentarer

I dag fanns det en konkurrent till Melodikrysset: Socialistiskt forum i ABF-huset i Stockholm. (Se förra inlägget.) Även där förekommer musik, dock av ett annat slag än i Melodikrysset. Men jag åkte aldrig till Stockholm, detta trots att min hustru medverkar som moderator på ett EU-seminarium. Förklaringen är att jag fortfarande har så svårt att gå; jag har ischias, har haft det i tolv veckor.

I dag tyckte jag inte att melodikrysset var våldsamt svårt. Men vi kan ju starta med det jag inte kunde omedelbart och som jag måste kontrollgoogla på.

Darin (Zanyar) har jag faktiskt i skivhyllan, på CDn ”Artister mot nazister”. Men jag kan inte hans röst och repertoar särskilt bra och kunde heller inte koppla ihop honom med ”Saturday Night”. I det här fallet klarade jag artistnamnet med hjälp av ledbokstäverna.

”A Little Bit of Love” har jag definitivt hört men mindes inte att det var Andreas Johnson som hade sjungit in den. Också här hade jag varannan bokstav, och det var därför inte svårt att lista ut förnamnet; sen kontrollgooglade jag.

Resten var mer eller mindre lätt.

Magnus Ugglas ”Kung för en dag”, med orden kung i baren i refrängen, kände jag till exempel omedelbart igen.

De ännu äldre exemplen på schlager- och topplistemusik kunde jag som vanligt identifiera ganska lätt.

Vi hörde Anders Glenmark i ”Sunny Girl” av Benny Andersson. Den spelades väl ursprungligen in av Hep Stars.

Sten Nilsson i Sten & Stanley var det som sjöng ”Leende guldbruna ögon”.

En riktig evergreen spelades också i dag: Jules Sylvains och Sven Paddocks ”Med en enkel tulipan”. Harry Brandelius gjorde en minnesvärd inspelning.

På Svensktoppen hamnade väl också Cornelis Vreeswijks ”Hönan Agda”, som vi här hörde i en holländsk version med Cornelis själv. Jo, det var 1969, läser jag i Lars Gurells ”Svensktoppen i våra hjärtan”.

Det var mycket lite utländskt material i dagens melodikryss. Det som spelades var dock inte illa: Vi hörde ”Annie” av John Denver, här dessutom på flöjt med James Galway.

Den senare spelar ju mest klassisk musik, så då kan vi ju, passande nog, redovisa svaret på veckans klassikerfråga: Francis Poulenc har skrivit en sonat för piano och oboe.

Två barnanknutna frågor var det i dagens kryss.

Vi hörde TV-signaturen till Bamse, som ju då och då styrker sig med dunderhonung.

Och så hörde vi Gullan Bornemarks svårt pedagogiska ”Sudda, sudda”: enligt den ska man sudda bort sin sura min.

Då är det bara den första och mycket lätta frågan kvar. Evert Taube är det som har skrivit ”I Roslagens famn” eller ”Calle Schewens vals” som den egentligen heter. Det här är ett av många exempel på att de första orden i en sång inte så sällan får status av alternativ titel.

Årstiden fordrar nästan att man tar Taubes visa till hjälp för att påminna om att det finns bättre tider:

Calle Schewens vals

Text och musik: Evert Taube

I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna kluckar mot strand,
och vassarna vagga och nyslaget hö,
det doftar emot mig ibland.
Där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan gunås.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron
till angenäm styrka och smak
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
som hörs från mitt stugugemak.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
jo rospiggen spritter i mig!
Det blir bara värre med åren det där
med dans och med jäntornas blig.

Se måsen med löjan i näbb, han fick sitt!
Men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dansa en vals.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
i natt ska du vara min gäst!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.

Då vilar min blommande ö vid min barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
Min älva, du dansar så lyssnande tyst
och tänker, att karlar är troll.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och valsen förklingar i moll.

Men hej, alla vänner som gästa min ö,
jag är både nykter och klok.
När morgonen gryr skall jag volma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen
med Roslagens ros,
han dansar tills solen går opp!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http;//enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Socialistiskt forum i ABF-huset 24-25 november

23 november 2007 15:38 | Film, Konst & museum, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Årets Socialistiskt forum genomförs lördagen den 24 och söndagen den 25 november. Plats: ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41. Fri entré. ABF och LO är huvudarrangörer, men många organisationer från vänstern i mycket vid mening medverkar. Det senare irriterar den politiska högern. Nog finns där arrangörer och arrangemang som även jag känner tvekan inför – men det här är ju ett fritt samhälle, och det står var och en fritt att också gå dit och opponera.

Klockan 11.00-20.00 på lördag sjuder det följaktligen av aktiviteter att ta del av. Här är några förslag:

Jan Hammarlund
klockan 11 30-13.00 i Katasalen om Bertolt Brecht, flykting och poet:
”Jag behöver ingen gravsten”

”Den hemlösa konsten”
klockan 10.30-12.00, Källarsalen
Margareta Ståhl från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek talar om ett aktuellt problem:
Den svenska arbetarrörelsen förvaltar unika konstsamlingar. Men under senare år har allt fler av rörelsens traditionella samlingslokaler lagts ner, sålts ut eller omvandlats till neutrala konferenslokaler. Vad sker då med arbetarkonsten?

EU – freds- eller krigsprojekt?
klockan 14.30-16.00 i Z-salen
Debatt arrangerad av Folkrörelsen Nej till EU och Folket i Bild/Kulturfront i Stockholm
Inledning: Eva Myrdal, föreningen Folket i Bild
Max Andersson (mp)
Paul Jonsson, sakkunnig (m)
Ola Matsson, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Ingela Mårtensson, Folkrörelsen Nej till EU
Martin Schibbye, redaktör Folket i Bild/Kulturfront
Marie Wikberg (c)
Moderator: Birgitta Dahl, före detta talman

”Sånger från barrikaderna”
klockan 18.00-20.00 på restaurang Cirkeln
Marketta Franssila & Björn Hedén med SEKO-kören
Jan Hammarlund
Sanna Carlstedt
Lars Demian
Jerry Adbo spelar dragspel och leder allsång
Konferencier: Daniel Suhonen

I övrigt är dagen knökfull av intressanta arrangemang: seminarier om europafrågor, globalisering, fackliga frågor, konkurrenssamhälle och marknadisering, tortyr, sociala forum, miljö- och klimatfrågor, marxism, skattepolitik, generationskonflikter och klasskillnader, jämställdhet, mångfald och palestinafrågan, vidare film, konst, politisk poesi, sång och musik. Bland de medverkande hittar man till exempel Kajsa Borgnäs, Stefan Carlén, Björn Elmbrandt, Lasse Eriksson, Lotta Fogde, Göran Greider, Klas Gustavsson, Bengt Göransson, Carin Jämtin, Katrine Kielos, Ingemar Lindberg, Roland Spånt, Carl Tham, Anna Thoursie, Mattias Vepsä, Sven Wollter och många, många fler.

Hela programmet hittar du här.

Söndag 25 november är utformad som en heldag (klockan 12.00-17.00) om revolutionerna 1917/18.

Det handlar alltså om vad som i spåren av första världskriget hände i Ryssland, Tyskland och Finland – och om varför det inte blev någon revolution i Sverige.

I Sverige, som i många andra länder, avsöndrades dock ett revolutionärt kommunistparti ur socialdemokratin. Hur ser arvtagarna till dessa båda grenar, dagens socialdemokrati respektive vänsterparti, på den skilsmässan i ett nittioårsperspektiv.

Medverkande:
Håkan Blomquist
Lars Ilshammar
Anne-Marie Lindgren
Lars Ohly
Vandring i Lenins Stockholm ingår i programmet.

OBS! Medan det är fri entré hela lördagen, kostar det 50 kronor att delta i söndagens revolutionsseminarium.

På kryckor in i framtiden

23 november 2007 15:22 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Nu har jag haft ischias i 12 veckor, och smärtorna ser inte ut att lägga sig. Men jag kan ju inte gnälla över det här varje dag, och för övrigt vägrar jag att kapitulera: tvingas visserligen att avstå från en del vardagssysslor som kräver användning av benen – tack för all hjälp, Birgitta! – men försöker i övrigt fullfölja det program jag brukar ha.

I torsdags var jag till exempel i Folkets hus på rådslagssammanträde; vi håller på att skriva ett lokalt, kulturpolitiskt program inför nästa val. Jag formulerar.

Fredag morgon var det extra partigrupp (s + v + mp) och därefter, under förmiddagen, sammanträde i kulturnämnden. Vi lyckades, bland mycket annat, rädda ett litet anslag åt Konstfrämjandet. Vi antog också det som den borgerliga majoriteten kallar för Biblioteksplan men vi i oppositionen hellre hade kallat Plan för folkbiblioteken, detta eftersom planen – anmärkningsvärt nog – inte tar upp den viktiga frågan om skolbiblioteken.

Vi avgav därför ett särskilt yttrande till protokollet; yttrandet tar också upp en annan viktig aspekt på hur biblioteken i Uppsala borde utvecklas:

”Den plan som förelagts kulturnämnden vid dagens möte är inte en biblioteksplan i lagens mening, då den inte inbegriper skolbiblioteken. Det är positivt att vi nu har en plan för folkbibliotekens verksamhet, och vi stödjer planens huvudsakliga inriktning. Däremot är det fel att kalla planen för en biblioteksplan. Vi har reserverat oss mot detta beslut, och avger följande särskilda yttrande till planen i stort:

Skolbiblioteken har en oerhörd betydelse för att utveckla barns och ungdomars läsande och bidra till mer kunskap i skolan. Läsvanor grundläggs ofta tidigt, och det är oerhört viktigt att det finns personal på skolorna som entusiasmerar till läsning av skönlitteratur. Erfarenheter från många håll i landet visar hur samarbete mellan skolbibliotekarier och lärare kan ge mycket positiva effekter på elevernas läsande i tidiga åldrar. Därför är det viktigt att snarast möjligt få fram en biblioteksplan som omfattar all biblioteksverksamhet i kommunen, inte bara den som sker inom ramen för kulturnämnden.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet vill även poängtera vikten av en god biblioteksservice i hela kommunen. Uppsala är en av Sveriges största landsbygdskommuner med drygt 50 000 invånare boende utanför staden. Biblioteksbussar har många förtjänster, men de kan inte vara de lokala kulturcentra som planen talar om. Därför är vi skeptiska till en omfattande centralisering av biblioteksresurserna.”

Kulturnämnden beslöt också att, på förslag från stipendieutskottet, som leds av den kloke Bo Östen Svensson (s), tilldela författaren Elsie Johansson årets hedersstipendium om 25.000 kronor. Jag instämmer helhjärtat i motiveringen:

”Elsie Johansson har genom sitt mångfacetterade författarskap vunnit en plats i uppsalabornas hjärtan. Hennes författarskap rymmer barn- och ungdomsböcker, poesi och romaner, skrivna med humor och allvar. Hennes böcker hör till de mest utlånade på Uppsala kommuns folkbibliotek.

Elsie Johansson har, kanske framför allt genom romansviten om Nancy, även nått en bred läsekrets långt utanför Uppsalas gränser. Därmed har hon också bidragit till att bredda kunskapen om Uppsala genom sitt kvinnoperspektiv och skildringen av sin proletära uppväxt.”

Jag har själv både publicerat och recenserat henne. Läs mer under Kulturspegeln, Prosa & lyrik!

Torsdagskvällen ägnade hustrun och jag åt en annan del av stadens kulturliv: vi gick på konsert i Musikens hus med Uppsala kammarorkester.

Dirigent var den mycket energiske Gérard Korsten, 1994-1998 Uppsala kammarorkesters förste chefdirigent. Korsten är född i Sydafrika och från början violinist. Han har dirigerat på musikscener på olika håll i Europa och också bland annat varit konsertmästare och konstnärlig ledare för Camerata Salzburg.

Gårdagskvällens program kallades ”Två klassiker och en modernist”.

Den förste av klassikerna var Joseph Haydn (1732-1809), här med Symfoni nummer 48 C-dur ”Maria Theresia”, inte något av Haydns mest kända verk. Jag greps mest av adagiot med sordinerade ståkar samt inslag av oboe och horn.

Inte heller det man spelade av Ludwig van Beethoven (1770-1827), Symfoni nummer 4 B-dur opus 60, hör till denne kompositörs mest spelade verk. Beethovens musik hör normalt inte till det som jag och Birgitta är våldsamt förtjusta i; jag har ibland undrat, om dess ibland ganska våldsamma klanger helt enkelt kan vara effekter av kompositörens tilltagande dövhet. Men det aktuella verket var, åtminstone i det här utförandet, både hörvärt och intressant. Och åter igen fångade klangerna av oboe (och dessutom av fagott) mitt intresse.

Särskilt intressant var det dock att höra kvällens modernist, Olov Franzén (född 1946), vars ”Lamento di terra för symfoniorkester” spelades före pausen; det rörde sig om ett beställningsverk till Uppsala kammarorkester 2007.

Lamento di terra betyder Jordens klagosång. Mycket riktigt har kompositören avsett att skriva musik som uttrycker Jordens klagan: ”Ingen behöver idag förvånas över att Planeten våndas, med den allt omildare behandling som vi människor utsätter den för, vårt hem i Universum, vår livgivare och välgörare”, säger Franzén i programbladet.

På fredag morgon var det dags att plåga sig upp igen ur sängen och starta dagen med den sjukgymnastik Kristin på Vårdcentralen har ordinerat mig. Inte så att jag har blivit bättre av den. Men, som hon förklarade vid det avtalade besöket hos henne under förmiddagen, den är främst avsedd att förhindra, att ytterligare muskler, på grund av den påtvingade orörligheten, ska försvagas.

Det rör sig alltså om uppehållande försvar i avvaktan på att Ortopeden på Akademiska ska genomföra den magnetröntgen min husläkare, Ing-Marie, i förra veckan skrev en remiss om och på att man sen eventuellt ska kunna göra en operation. Att något avgörande skulle kunna ske före jul och nyår är väl inte troligt. Så det blir till att halta på coh att svälja smärtan så gott det går.

Med mig hem fick jag ett par kryckor, de första i mitt liv. Med dem som stöd liknade jag sedan hem genom snögloppet. På kryckor in i framtiden, åtminstone den närmaste…

Med dagens post kom dock en försändelse, som åtminstone momentant gav mig livsmodet tillbaka. I ett tjockt kuvert, poststämplat på Gräsö utanför Öregrund, kom Lyrikvännen nummer 4 2007 med tema Estland samt fyra diktsamlingar av estniska poeter, översatta till svenska: Doris Kanervas ”Tidens gestalt”, Kalju Kruusas ”Mötesvis”, fs’ ”2007” och Jürgen Roostes ”Presidenten bor någonstans i närheten” (samtliga Ellerströms, 2007, och i översättning av Peeter Puide).

Samtliga innehöll dedikationen ”Söderboda 22.11.07 Ennule parimate soovidega Peeterilt” – till Enn med bästa hälsningar från Peeter.

Peeter Puide är inte bara en mycket läsvärd författare – han skriver på svenska; se Kulturspegeln, Prosa & poesi. Han är också en modig kritiker av vårt forna hemlands historia: Jag vill verkligen uppmana alla att läsa hans dokumentärroman om de estniska judarnas öde under den nazityska ockupationen, ”Samuil Braschinskys försvunna vrede” (Norstedts, 1997). Den som efter att ha läst den boken framhärdar i att alla ester i landsflykt här i Sverige är gamla nazikollaboratörer är sannolikt obildbara – men den här boken visar, att det naturligtvis också fanns sådana bland de estniska flyktingar som kom hit.

Peeter Puide och jag är alltså själsfränder.

Ändå hade vi aldrig – trots att jag har läst och recenserat hans böcker – träffats förrän sommaren för två år sen, och det skedde också då hastigt och av en slump. Jag sprang på honom utanför Konsum i Öregrund men var väl inte helt överraskad, eftersom jag hade läst, att han hade ett hus i Söderboda på Gräsö.

Jag gick fram och hälsade och presenterade mig – och möttes omedelbart av hjärtlig sympati. Han konstaterade att vi två borde träffas – men att han just då bara tillfälligt var på Gräsö för att se till huset; sen skulle han tillbaka till hustrun, som jobbar i Södra Afrika. Vi kom dock överens om att i stället ses nästa sommar: ta oss en estnisk bastu, språka om det ena och det andra och kanske också ta oss ett glas.

Nästa sommar – den 2007 – blev som den blev för min del: pacemakeroperation, häftig lunginflammation och sen konvalescens som före höstinflyttningen in till stan förbyttes i ischiasbesvär. Det blev helt enkelt inte läge att ringa Peeter och försöka få till stånd den där träffen.

Men det är inte för sent än, Peeter!

Mavis Staples: We’ll Never Turn Back

18 november 2007 14:40 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag har tidigare berättat om den konsert på Berns som Anna (Kettner) bjöd mig på i 70-årspresent; du hittar texten här.

Mavis Staples pappa, metodistpastorn Roebuck “Pops” Staples, var en av de kyrkoledare som stödde Martin Luther King. (En annan var Aretha Franklins pappa, lärde mig Anna på Berns.)

Pops Staples startade tillsammans med sina barn Cleotha (född 1934), Pervis (född 1935), Yvonne (född 1936) och Mavis (född 1939) gruppen The Staple Singers. De startade 1948 med att framträda i kyrkor i chicagoområdet och fick sitt första skivkontrakt 1952. Utöver gospel sjöng de också soul och rytm ‘n blues. På 1960-talet blev de riktigt stora. Och till deras storhet bidrog också att de deltog i medborgarrättskampen.

Pops Staples är numera död, och dottern Mavis har sedan länge skapat en framgångsrik solokarriär. På sitt senaste album, producerat av Ry Cooder (som jag har skrivit om), “We’ll Never Turn Back“ (Anti 6830-2, 2007), har Mavis Staples återvänt till sångerna från 1960-talets svarta medborgarrättskamp. Ry Cooder medverkar själv på gitarr och mandolin. Övriga musiker är Mike Elizondo, bas och piano, Jim Keltner, trummor, och Joachim Cooder, percussion. Körar gör Ladysmith Black Mombazo samt Rutha Harris, Charles Neblett och Bettie-Mae Fikes. Tillsammans åstadkommer de fantastisk musik i spannet mellan gospel och soul.

Ja, ibland – som i den inledande ”Down In Mississippi” – åstadkommer de något som smakar tung rockmusik eller i vart fall rythm ’n blues. Och redan i den, där Mavis Staples återvänder till sina rötter, kommer den här skivans delvis starkt politiska innehåll i dagen: Det är inte alla vattenfontäner man får lov att använda, om man är törstig men är svart. Så vitt jag förstår använder sig Mavis Staples här av en annan textversion än den man vanligen finner, om man till exempel söker på nätet.

”Keep Your Eyes On the Prize” är lika hörvärd på CDn som den var på Berns – du hittar texten under länken ovan och dessutom också under Kulturspegeln, Sångtexter.

Välkänd från medborgarrättskampen är också ”We Shall Not Be Moved”. Den har använts både av fackföreningsrörelsen och i medborgarrättskampen. I Mavis Staples version finns båda aspekterna med, inte bara ”We’re fighting for our freedom” och ”Black and white together” utan också ”The Union is behind us”.

När jag 1970 publicerade den i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), valde jag att publicera fackföreningsvarianten (jag publicerade också medborgarrättssånger i boken). Men märk att också fackföreningsvarianten innehåller textraden ”Black and white together”! Så här löd min sångingress:

Originalet är en andlig sång från tiden före inbördeskriget; den sjöngs av slavarna. Sin nuvarande funktion och form fick den på 1930-talet av medlemmar i Southern Tenant Farmers Union. Det finns många både tillfälliga och mer långlivade versioner. 1938 sjöngs den av strejkande arbetare i Rockwool, Tennessee, på sextitalet av medborgarrättsdemonstranterna. Under protestmarscherna mot Vietnam-kriget har man använt strofer som ”Johnson is a stinker, We shall not be moved…”.

Den amerikanska originaltext jag tog med i ”Upp till kamp!” var denna:

We Shall Not Be Moved

Amerikansk text: medlemmar av Southern Tenant Farmers Union, 1930-
talet
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång från tiden före inbördeskriget

The union is behind us, we shall not be moved,
The union is behind us, we shall not be moved,
Just like a tree that’s standing by the water,
We shall not be moved.

We shall not, we shall not be moved,
We shall not, we shall not be moved,
Just like a tree that’s standing by the water,
We shall not be moved.

We will stand and fight together, we shall not be moved…

We shall not, we shall not be moved…

We are black and white together, we shall not be moved…

We shall not, we shall not be moved…

För ”Upp till kamp!” gjorde förlagsredaktören, sedermera förlagschefen på Prisma Gösta Åberg följande översättning till svenska:

Ingen rubbar oss

Svensk text: Gösta Åberg (1970)
Amerikansk originaltext: medlemmar av Southern Tenant Farmers Union, 1930-
talet
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång från tiden före inbördeskriget

Förbundet är med oss, ingen rubbar oss,
förbundet är med oss, ingen rubbar oss,
vi är som träd med djupa, djupa rötter,
ingen rubbar oss.

Ingen, nej ingen rubbar oss,
ingen, nej ingen rubbar oss,
vi är som träd med djupa, djupa rötter,
ingen rubbar oss.

Vi aka slåss tillsammans, ingen rubbar oss,
vi ska slåss tillsammans, ingen rubbar oss,
vi är som träd med djupa, djupa rötter,
ingen rubbar oss.

Ingen, nej ingen rubbar oss…

Svart och vit står eniga, ingen rubbar oss,
svart och vit står eniga, ingen rubbar oss,
vi är som träd med djupa, djupa rötter,
ingen rubbar oss.

Ingen, nej ingen rubbar oss…

I ”Upp till kamp!” finns också noter.

I diskografin hittar man hänvisningar till följande dåtida inspelningar:
The Almanac Singers: ”The Original Talking Union with the Almanac Singers & Other Union Songs with Pete Seeger and chorus” (Folkways FH 5285, 1955).
Pete Seeger: ”Songs of the Civil War” (Folkways FH 5717).

I bibliografin i ”Upp till kamp!” finns en sångbok, som innehåller medborgarrättsversionen, Guy och Candie Carawans ”We Shall Overcome! Songs of the Southern Freedom Movement compiled for the Student Non-Violent Coordinating Committee (SNCC)”, Oak Publications, 1963. I den introduceras ”We Shall Not Be Moved” så här:

Talladega, Alabama: Bob Zellner describes a mass march on the mayor’s office of about 200 Talladega College students protesting police brutality and collusion with the mob which beat demonstrators:

”The march was stopped about a block and a half from the campus by 40 city, county, and state policemen with tear gas grenades. billy sticks and a fire truck. When ordered to return to the campus or be beaten back, the students, confronted individually by the police, chose not to move and quietly began singing ’We Shall Not Be Moved’.”

Den sångtext som därefter återges (med noter) är den här:

We Shall Not Be Moved

Adaption of traditional song by members of SNCC

We are fighting for our freedom, we shall not be moved,
We are fighting for our freedom, we shall not be moved,
Just like a tree, planted by the water,
We shall not be moved.

We are black and white together, we shall not be moved…

We will stand and fight together, we shall not be moved…

The Government is behind us, we shall not be moved…

Our parks are integrating, we shall not be moved…

We’re sunning on the beaches, we shall not be moved…

Men tillbaka till Mavis Staples’ CD. Där finns massor av bra musik att nämna, till exempel ”In the Missippi River” (soul), ”On My Way (to the Freedom Land)”, ”Turn Me Around”, ”We’ll Never Turn Back” (som hon också sjöng på Berns) och inte minst ”This Little Light of Mine”.

Flera av de här sångtexterna vore värda att återpubliceras, men texterna ovan får räcka för den här gången.

Fast ni kan ju lyssna själva – Mavis Staples’ CD är värd att skaffa och lyssna på, dessutom ett bevis på att politisk musik kan göras på andra sätt än som marschmusik.

Melodikrysset nr 46 2007

17 november 2007 12:55 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Astrid Lindgren för hela slanten! Eldeman firade 100-årsminnet av Astrids födelse genom att bara ha frågor kring hennes böcker och visor och så filmer som bygger på hennes böcker.

Ingen som läser min blogg kan ha missat, att jag själv är Astrid Lindgren-fan. Jag har läst hennes böcker för tre barn, och vi har tillsammans sett filmerna och TV-serierna som bygger på hennes böcker. I bokhyllan har jag ersatt de lindgrenböcker, som följde med barnen när de flyttade hemifrån, med egna exemplar. Birgitta och jag missar sällan repriserna i TV av ”Vi på Saltkråkan”, ”Emil i Lönneberga”, ”Bröderna Lejonhjärta” och allt vad de heter. En del av vad jag har skrivit om henne finns ovan under Kulturspegeln, Barnkultur respektive Film.

Det här betyder förstås, att jag inte tyckte att dagens lindgrenpräglade kryss var svårt – men det var desto roligare att lyssna på!

Krysset började med en Emil-visa, ”Du käre lille snickerbo”, i en mycket jazzig version – inte helt fel med tanke på att Georg Riedel har skrivit melodin.

Emils syster Ida har, med ”Idas sommarvisa”, till den grad trängt in i svenska folkets hjärtan, att den här faktiskt underbara visan har trängt undan nästan allt annat på skolavslutningarna inför sommarlovet:

Idas sommarvisa

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Du ska inte tro det blir sommar,
ifall inte nån sättar fart
på sommarn och gör lite somrigt,
då kommer blommorna snart.
Jag gör så att blommorna blommar,
jag gör hela kohagen grön.
Och nu så har sommaren kommit
för jag har just tagit bort snön.

Jag gör mycket vatten i bäcken
så där så det hoppar och far.
Jag gör fullt med svalor som flyger
och myggor som svalorna tar.
Jag gör löven nya på träden
och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen
för jag gör den alldeles skär.

Och smultron det gör jag åt barna,
för det tycker jag dom kan få,
och andra små roliga saker
som passar när barna är små.
Och jag gör så roliga ställen
där barna kan springa omkring.
Då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring

Georg Riedel har för övrigt skrivit så mycket också av den övriga musik som spelades i dagens melodikryss, att det känns onödigt att upprepa hans namn i varje enskilt fall. Också om Riedel har jag skrivit – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Men även frågan om det yrke mannen i visan har innehåller musik av Riedel, och eftersom jag tänker återge visan, ”Fattig bonddräng”, kan jag knappast hoppa över kompositören – även om mitt syfte med att återge texten är att illustrera, att Astrid Lindgren hade en känsla också för människor, som inte levde på livets solsida:

Fattig bonddräng

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Jag är fattig bonddräng, men jag lever ändå.
Dagar går och kommer, medan jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär.
Går bak mina oxar, hojtar visslar och svär.

Jag är fattig bonddräng, och jag tuggar mitt snus.
Och när lörda’n kommer, vill jag ta mig ett rus.
Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss.
Vila hos en flicka vill jag också, förstås.

Sen, så kommer sönda’n, och då vill våran präst,
att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men,
för en fattig bonddräng, börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.

Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.

Från drängen går vi över till pigan, i det här fallet Lina i Emil-böckerna och -filmerna. Lill Lindfors var det som sjöng hennes visa, ”Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken”:

Liten visa om huruledes livet är kort liksom kärleken

Text: Astrid Lindgren
Musik: Georg Riedel

Flickan sa sisåhär:
Det är vår kom håll mig kär
Vårens tid är så kort
Snart den rinner bort
Kärlek kom, o, kom
Ljuv som vårens blom
Lika skön och lika kort
Svinner lika fort

Flicka sa sisåhär:
Kom, o, kom och håll mig kär
Ty min tid är så kort
Snart ska jag vissna bort
Nu står jag i blom
Kärlek kom, o, kom
Blommningstiden går så fort
Livet är så kort

Flickan sa: Kommer höst
Finns för mig ej kärlekströst
Som en dröm svinner bort
Så är livet kort
Men i jordens famn
Där jag når min hamn
Ska jag ännu sakna den
Ljuva kärleken

Sucka då i min grav
Ge mig en att hålla av
Inget mer ber jag om
Kärlek kom, o, kom!

Och apropå Lina, Alfred, Emil, Ida och de andra, så hade Eldeman med Emil i Lönneberga i ytterligare en fråga: Det djur som efterfrågades var Griseknoen.

Jag hoppas att ni har läst Madicken-böckerna. Då måste ni rimligen också ha lagt märke till att de här böckerna präglas av socialt patos. Hos Madicken själv tar sig den sociala medkänslan ganska handfasta uttryck. Ytterligare en intressant sak är att hennes pappa är radikal tidningsredaktör. Den musikillustration som skulle leda oss till Madicken var ”Piluttavisan”.

Och i en annan fråga – illustrerad med musik komponerad av Bengt Hallberg – frågade Eldeman om var Madicken bor. Jo, på Junibacken.

Madicken är en stark och trygg liten person.

Men i många av Astrid Lindgrens sagor och böcker finns också ensamma och utsatta barn. I ”Nils Karlsson Pyssling” (bok 1949, också mycket fin som film 1990) är huvudpersonen, Bertil, mycket ensam – ända till dess att han får en ny vän i pysslingen. Visan, som illustrerade frågan, heter ”Vad det är bra” och är skriven av regissören Staffan Götestam.

Ännu mer hjärtskärande är ”Mio min Mio”, som innehåller följande radioefterlysning:

”Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva.

Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.”

Om utsatthet, men med en glad liten fighter i huvurollen, handlar ”Rasmus på luffen”. Ur den för övrigt mycket fina filmen – se under Kulturspegeln – hörde vi ”Kattvisan”, den som börjar ”Tänk jag drömde i natt, att jag hade en katt”.

Och just en glad fighter är ju också Astrid Lindgrens kanske mest berömda figur, Pippi Långstrump, hon som har en mamma som är en ängel i himlen och en pappa som finns långt borta på Kurrekurreduttön. Här hörde vi – i Sophisticated Ladies’ version – Pippi bjuda upp till en halsbrytande dans.

Men visst finns det också idylliska drag i Astrid Lindgrens barnböcker. Ofta kombineras detta, som i Emil-böckerna, med hårt slående socialrealism och engagemang: där finns både ”Idas sommarvisa” och Emils kamp mot Kommandoran och för fattighjonen.

I dagens kryss illustrerades Astrid Lindgrens idylliska sida främst av musiken ur ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Själv gillar jag också den sidan hos Astrid – i likhet med Werner Aspenström vill jag inte ”med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv”.

Därför har jag heller inga som helst problem med en visa som ”När mamma var liten, då var hon så rar”, här framförd av Lisa Nilsson.

Jag vill avsluta med att tacka Anders Eldeman för det här Astrid Lindgren-programmet.

Och så hoppas jag att mina läsare har haft lika stort nöje av dagens melodikryss som jag har haft.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Lill-Babs sjunger Lars Forssell

16 november 2007 22:08 | Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Som mina läsare vet, är jag en musikvän som också gillar att lyssna på populärmusik. Jag har samma fäbless för det höga så väl som det låga som utmärkte Lars Forssell, som jag har skrivit långt och uppskattande om – se ovan under Kulturspegeln.

Inte för att Barbro ”Lill-Babs” Svensson tillhör mina favoriter inom populärmusiken, men eftersom Lars Forssell 1982 skrev en scenshow åt henne – den gick på Bacchi Wapen och Södra Teatern – och jag gillar själva det fräcka greppet, borde jag kanske ha sett showen när det begav sig – också för att Berndt Egerbladh medverkade som pianist. Men det gjorde jag alltså inte. För mig kändes kombinationen Forssell-Lill-Babs fel.

När min bror Matti nyligen oväntat dog, hittade jag i hans skivsamling LPn ”Lill-Babs i en show av Lars Forssell” (CBS 85746). Skivan spelades in i samband med TV-inspelningen av scenshowen, som sändes i TV för första gången den 11 april 1982.

Jag har nu lyssnat på skivan – och fått mina fördomar bekräftade: Det dröjer till inledningen på sidan 2, ”Betrakta dig” (”Consider Yourself”), som framförs som en klassisk revyvisa, innan jag tycker att Lill-Babs lyckas, åtminstone någorlunda. Men redan när jag kommer till nästa låt, ”Och allt sånt nys” (”And All That Jazz”), tänker jag: Vad skulle inte Monica Zetterlund ha kunnat göra av den?

I pincip samma fråga ställde jag mig redan när jag hörde den avslutande låten på sidan 1, ”Sjung!” (”Mon fils chante”). För mig känns det helt enkelt inte trovärdigt att höra Lill-Babs i sångintroduktionen säga ”En sång kan inte arkebuseras”. Men jag fastnade för texten:

Sjung!

Svensk text: Lars Forssell, 1982
Fransk originaltext: Gérard Jouannest (”Mon fils chante”)
Musik: Maurice Fanon

Om dom som gör en farlig färd
för att de vill en bättre värld
inte skyr skarpa svärd, mitt barn,
sjung!

Om dom som kämpar för sitt liv
utan att frukta för sitt liv
och ger sitt liv för andras liv
sjung!

Om dom som ser som livets lag
att göra våldets natt till dag
Må deras sol gå upp en gång
sjung!

Om dom som faller för en skur
mördarekulor vid en mur
om dom som står därnäst i tur
sjung!

Mitt barn och dina barn
som du ska få en dag
och som ska leva en gång:
Frihet som aldrig dör
kräver en frihetskör
BARN – DET BEHÖVS – EN SÅNG!

För dom som maktens eld förtär
för dom som frihetslängtan bär
rätt genom maktens här. mitt barn,
sjung!

För folk som dom som världen styr
plågar med svart och grym tortyr
djupt i ett blodigt valv, mitt barn,
sjung!

För dom som aldrig mer ska se
den fria ljusa himlen le
över Pireus hamn, mitt barn,
sjung!

För dom som kämpar för sin rätt
för dom som aldrig gör reträtt
under Angolas sol, mitt barn,
sjung!

Mitt barn och dina barn
som du ska få en dag
och som ska leva en gång:
Frihet som aldrig dör
kräver en frihetskör
BARN – DET BEHÖVS – EN SÅNG!

La-la-la la-la-la…

Texten är hämtad ur Lars Forssell: ”Jag har dansat” (Atlantis, 2004). Där finns också noter.

I samma sångbok hittar jag också den mycket vackra texten till ”I körsbärens tid” (”Le temps des cerises”, en traditionell fransk visa): ”Vad himlen är vid / i körsbärens tid / när gräset är grönt / på ängar och lid / och allt är en kärlekssång.”

Då, och i flera andra fall då förlagan är en fransk visa, längtar jag vansinnigt efter Ulla Sjöblom.

Det slår mig förresten, att det bara är några få av sångerna från den här showen, som finns med i de båda forssellsångböckerna från Atlantis; jag har, utöver de citerade två, bara hittat ”Anna Stark” (”Je me voyais deja”) där.

Slutligen en fråga. En av sångernas kallas på skivan ”O, vad blev alla vänner av?”. Kan verkligen Lars Forssell ha åstadkommit en sådan språklig horrör?