Melodikrysset nr 21 2008

Veckans melodikryss var, som Eldeman sa, svårt. Ett svar, på V 7 + L 13, har jag inte riktigt lyckats klara. Kompositörens namn måste vara Ted, och eftersom det var Anders Berglund som spelade, bör det röra sig om Ted Gärdestad. Men jag kände inte igen melodin. Det finns ett par låttitlar med Ted som upphovsman, som passar in på ledtråden att det var titelns tredje ord som skulle passa in: ”Snurra du min värld” och ”Kom i min fantasi”, så jag gissar, att svaret ska vara min. Men det är alltså en gissning.

Låten som Framåt Fredag-gänget hade gjort om till att handla om allergi, handlade rimligen i originalversion om ett finger. Det här var ingen melodi som hade fastnat i mitt musikminne, men Lotta Engberg, som parodierades, har väl gjort en låt som heter ”Ringen på mitt finger”?

Filmatiseringen av Jan Guillous ”Arn” har jag inte sett och tänker inte se heller. Inte ens för att få höra ledmotivet ”Snö” med Laleh, detta trots att jag gillar henne mycket bättre än Guillou.

I dag var det helt klart att jag hade lättast med den äldre musiken.

Olle Bergmans ”Sjung och le” (1955) minns jag från min tonårstid.

Hoagy Carmichaels ”Star Dust” känner folk i min ålder också igen.

”Amazing Grace” har jag själv i flera bra inspelningar – dock har jag den inte med Helmut Lotti; honom har jag över huvud taget inte på skiva.

Också ”Proud Mary” har jag på skiva, dock inte med Ike och Tina Turner, fast det här var en riktigt bra version.

”Månstrålar klara” (Tantis serenad) vill jag minnas att jag har hört med Bertil Boo.

Vi hörde vidare finalen ur operetten ”Geishan”, mer känd under namnet ”Tehuset Augustimånen” – det är där handlingen utspelar sig.

Till mina gamla favoriter hör Svante Thursesson, som jag också har hört live. Inte heller Lisa Nilsson, som han sjunger duett med i ”Solen i maj”, är fy skam.

Och som jag tidigare har skrivit, gillar jag också Eva Dahlgren, som vi här hörde göra sin ”Om jag skriver en sång” i Melodifestivalen 1979.

Så sent som i 2006 års melodifestival kunde vi höra Rednex i den medryckande låten ”Mama Take Me Home”.

* * *

Som många andra såg jag finalen i Eurovision Song Contest i går kväll – man måste ju rusta sig för kommande melodikryss. Jag har sett semifinalerna också, och nu har jag alltså tre gånger fått höra vinnarlåten från Ryssland – men det märkliga är att jag inte minns ett spår av den. Det svenska bidraget med Charlotte Perrelli, som jag i och för sig heller inte höll tummarna för (jag hittade över huvud taget inget att hålla tummarna för), hade åtminstone en refräng som fäste sig i minnet. Jag konstaterade än en gång, att jag inte har den blekaste aning om varför folk röstar på det ena och inte på det andra i det här spektaklet, där normen nu är att man ska sjunga på engelska och göra en scenshow med mer utanverk än musik. Heder åt bidrag som Kroatiens, som åtminstone avvek något från den alltför lika mängden!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Fri etnojazz med Syster Fritz

Jag hörde Syster Fritz vid en kulturfrukost nyligen och tyckte att de var så pass bra att jag köpte deras pinfärska CD ”Fritno” (Syster Fritz SFCD 01, 2008). Syster Fritz, som själva definierar sin musik som fri etnojazz, består av Helena Andersson Bromander, sång, viola, fiol, djembe, trumpiano, koklocka, ägg och bamburassla, Sara Backström Lindeberg, flygel, sång, tvärflöjt, djembe, tamburin och keybord, samt Charlotte Magnusson, tvärflöjt, bastvärflöjt, sång, ganga och ägg. Djembe är en skinnklädd afrikansk handtrumma. Vad ganga är vet jag dess värre inte. När jag såg de här tjejerna framträda, trakterade de bara var sitt instrument. Mångfalden av instrument förekommer som pålägg på CDn.

Även den är klart hörvärd, musikaliskt så väl som textmässigt – alla tre medlemmarna i gruppen har skrivit egna bidrag.

Sara Backström Lindeberg har skrivit den här sången, som jag hörde även på kulturfrukosten; texten skildrar på ett sympatiskt sätt ett ungt pars stretande i hyggligt jämställd anda med allt det där som ingår i småbarnsföräldrarnas vardag:

Allting har sin tid

Text och musik: Sara Backström Lindeberg

Jag tömmer ut, du ställer in, vi diskar rent
Jag matar barn, vi betalar alla räkningar
Livet går sin gilla gång
och allting har sin tid

Du skottar snö, jag hämtar barn och vi går på
Jag hänger tvätt, vi fördelar ganska jämnt
Dag blir natt och natt blir dag
och allting har sin tid

Vi drömmer om resor tillsammans alla fyra
men resorna är så förfärligt dyra…

…så du ställer in, jag tömmer ut och vi går på
Vi pratar om barnen om pannor och värmesystem
Livet går sin gilla gång och alltid saknas tid

För allt måste göras
Inget får glömmas
Jag gillar sött, du gillar surt

Jag ringer samtal, skickar post, du vattnar blommor,
lagar bilen,
går på Konsum, visslar Bamse, byter blöjor,
torkar snor
Du lagar mat, jag äter upp och vi går på
Vi pusslar med tiden, räknar timmar och minuter
Men vi älskar vårt liv för allting har sin tid

(Min dotter)
Blommors doft och älvguldsstoft
Prinsessorna på bal dom håller tal

Men vi smutsar ner och tvättar rent och vi går på
Du leker varg medan jag bygger hus åt Barbie
Vi nattar barn, jag tömmer ut du ställer in
vi fördelar ganska jämnt

Helst vill vi bara va tillsammans alla fyra
men timmarna är så förfärligt dyra

Vi matar på, det går en vecka eller två
Vi torkar tårar möter skratt – ja vi blir rikare
Livet går sin gilla gång och allting har sin tid

Den här andan präglar också mycket av det övriga textmaterialet, till exempel inledningslåten, Helena Andersson Bromanders ”Min man”, som slutar så här:

Han ger mig ro att gro i
Lust att leva i
Rum att rumla i
Han vill göra mig allt gott han kan
– det är min man, min man

Helena Andersson Bromander har också skrivit en svit fina sånger om hur det är att vänta barn, få barn och sen bära ansvaret för ett barn: ”Det rör sig” (i magen alltså), ”Den avskalade hösten” (om promenad med ett nyfött barn) och ”Han blev bara blöt om fötterna” (om det där hemska som kunde ha hänt ens barn).

Charlotte Magnussons texter är inte lika konkreta men har ofta poetiska kvaliteter (”Fritt fall” om att våga släppa taget); några av dem har även element av religiös eller existentiell symbolik (”Sakrament i snö”).

Musiken kan oftast karaktäriseras som frijazz, men några låtar lånar också drag från folkmusiken: ”Virvelsvindla” med sin stämsång och instrumentallåten ”Cirkeln”, båda skrivna av Charlotte Magnusson.

Du kan själv bilda dig en uppfattning om Syster Fritz’ musik genom att gå in på Myspace.

Den här CDn finns med all säkerhet inte att få tag på i första bästa skivaffär. Men du kan gå in på Syster Fritz’ hemsida och för 180 kronor (vilket inkluderar moms och frakt) beställa deras skiva.

Allan Edwall med Lill-Bengths

Lill-Bengths är ett gruppnamn, som man ofta ser på affischer för nöjesarrangemang i vår roslagsbygd. Lill-Bengths brukar man också höra vid sommarevememanget Öregrundsmåndag, som går av stapeln från en scen nere vid Fyrskeppet. Sist vi stötte på Lill-Bengths var sista april i Societetshuset, när Birgitta vårtalade – om detta har jag tidigare skrivit.

Vi talar om en trio, Rolf Arvidsson, sång, Lill-Bength Erixon, dragspel, och Lasse Karlsand, gitarr, bas och synt.

När vi var på sista april-firandet, fick vi deras senaste skiva, CDn ”Åh vad skönt det är att bo på landet” (RACD 0801, 2008), som innehåller 14 visor av Allan Edwall. Vi gillar båda Allan Edwall, så det var definitivt rätt att ge den till oss.

Allan Edwall var ju jämte och hämtade ofta motiv från sin gamla hembygd, men det slår mig, att mycket av det han skrev – om vanliga människors vardagliga jobb och kärleksbekymmer, om gubbar och käringar och annat sådant – med all säkerhet är igenkännbart också i de här trakterna med sina bruk och lantliga miljöer.

Samtidigt är det djärvt att ge sig på just Allan Edwalls låtmaterial. Han själv var ju, med sin kombination av skådepelartalang och musikalitet, närmast oefterhärmlig; bara några få artister har, genom att addera sin speciella personlighet – Stefan Sundström är ett exempel – hittills lyckats. Att vänta sig att ett amatörgäng, om än ett duktigt amatörgäng, skulle nå de här nivåerna vore att ställa orimliga krav.

Det hindrar inte att CDn med Lill-Benghs är hörvärd, i vissa stycken rent av bra. Edwalls ”Tittut” gör sålunda sångaren, Rolf Arvidsson, till ett slags gammeltjoa-rap. Och i flera fall lyckas trion riktigt hyggligt, när den låter den mollton, som (inte bara i musikalisk mening) är så karaktäristisk för Edwall, komma fram. Det gäller till exempel ”Far” med sin dystra ton.

Det gäller ”Förhoppning” (Det mesta blir väl inte som man tänkt sig / och ingen annan kan man skylla på / och baken har man bakåt fast man vänt sig / och knappast blir de nå bättre.).

Och det gäller förstås också ”Dystervals”:

Kom och var mig nära,
aftonen är sen
extraordinära
äro dina ben.

Men Allan Edwall vore inte Allan Edwall om inte de bland oss som drömmer om det grönare gräset bortom stängslet, om trevliga tjejer med snygga ben och jämnt och glatt humör, där får oss en tankeställare: “Men den jag har därhemmave’ får kanske duga / joo, det tror jag faktiskt att hon gör.”

Åge Aleksandersen sjunger Dan Andersson

När Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe tidigare i år gav en konsert i Konserthuset (Musikens hus) i Uppsala, sjöng Aleksandersen bland annat Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa” i Gunde Johanssons tonsättning. Det gjorde han så bra att jag beslöt mig för att försöka skaffa den Dan Andersson-CD han har gjort hemma i Norge.

Så vitt jag har kunnat se har den väckt föga uppmärksamhet i svenska tidningar. Naturligtvis fanns den inte heller i lager hos Musikörat i Uppsala, där jag brukar handla mina skivor, men eftersom jag har skaffat fram skivtitel, bolag och skivnummer – ”Snöharpan”, Solregn/Odeon 0946 378330 2 5, distribution EMI, 2006 – har Musikörat tagit hem den åt mig.

Åge Aleksandersen har berättat att hans bestefar, som hörde till resandefolket, medan han tillverkade knivar och andra vackra föremål, för 50 år sedan reciterade ”Omkring tiggarn från Luossa” för lille Åge. Och det är ju föga förvånande, att just Dan Anderssons lyrik, där det finns mycket vaganter och utstötta men samtidigt drömmande och längtande människor, lockade medlemmar av resandefolket. För Åge Aleksandersen blev Dan Andersson sedan en följeslagare genom livet.

”Omkring tiggarn från Luossa” är, också på CDn ”Snöharpan”, en av Aleksandersens allra bästa tolkningar av Dan Andersson-material. Välkända för svensk publik och likaledes fint tolkade är Gunnar Turessons ”Jag väntar vid min mila” och Dan Anderssons egna tonsättningar ”Jungman Jansson” och ”Till min syster”.

Åge Aleksandersen har själv tonsatt åtta dikter av Dan Andersson, dikter med en spännvidd som visar att den norske trubaduren är väl förtrogen med den svenske författarens (1888-1920) produktion.

Som alltid när det gäller nya tonsättningar av sådant som har tillkommit som poesi – i det här fallet dock en melodisk och rimmad poesi – är resultatet av skiftande kvalitet.

Med det menar jag inte att just något skulle vara dåligt, men det är ju de nya guldkornen man letar efter.

Jag kan tänka mig att titelspåret, den avslutande ”Snöharpan”, ganska snart kommer att räknas in bland de klassiska Dan Andersson-tonsättningarna. Den och ett antal sena svenska tonsättningar av skaldens lyrik borde kunna ingå i en utvidgad upplaga av Gösta Åbergs (red) klassiska sångbok ”Dan Anderssons vackraste visor” (Prisma, 1971).

En fin valsmelodi har Aleksandersen också satt till ”Predikaren”. Där talar dock Dan Anderssons text mot att den här sången får klassikerstatus. Dan Andersson var ju inte bara vildmarksskildrare och proletärförfattare – i hans diktning finns även religiösa och filosofiska svulstigheter av det här slaget.

Ytterligare en av låtarna på ”Snöharpan” är värd att särskilt nämna, ”Ett rus”. Att den blir så bra här har nog inte bara med Aleksandersens tonsättning att göra; den lyfts av det smittsamma kompet (bland annat på banjo och mandolin).

Aleksandersen gör samtliga låtar utom en (som är skriven på engelska) på Dan Anderssons språk, svenska. Det gör han med den äran. Det enda som inte känns riktigt svenskt är hans långa a:n – de saknar den dragning åt å, som finns i svenskans långa a:n.

Slutligen en ganska rolig sak, som inte är Aleksandersens utan sättarens och korrekturläsarens fel: I det medföljande texthäftet finns här och var en sammanblandning av å och ö. I ett fall blir effekten av detta mycket komisk. I ”Frestaren” hittar man här följande rad: ”och i gröt må du hava din tröst”.

Men ingen skugga alltså över Aleksandersen: Han sjunger ”gråt”, inte ”gröt”.

Sakari Oramo intar Konserthuset

Sakari Oramo är blivande chefdirigent för Stockholmsfilharmonikerna. Han kommer närmast från City of Birmingham Symphony Orchestra men är också bland annat chefdirigent för Finska radions symfoniorkester. I lördags eftermiddag fick Birgitta och jag, trägna gäster på olika musikevenemang, bland annat på Konserthuset i Stockholm, möjlighet att med egna öron konstatera, att Oramo är ytterligare en i raden av ytterst skickliga finländska (och estniska, ska man kanske tillägga) dirigenter. Ofta lägger man ju, av naturliga skäl, märke till dirigenters kroppsspråk, men hos den sobre Oramo anar jag mer av analytisk förmåga: det sätt på vilket han förmådde filharmonikerna att, mycket inkännande, tolka verk av ganska olika karaktär tyder på att inte bara känsla utan också intellekt här spelar en betydelsefull roll.

Sakari Oramo har gjort sig känd för att arbeta mycket med ny musik, och den här konserten startade med ett verk från 1995/2005, svensken Jörgen Dafgårds (född 1964) ”Veils”. De slöjor titeln syftar på är de dimslöjor som drar över de ängar och skogsgläntor, där älvorna dansar. Dragningen till saga och magi finns också i Dafgårds musik, och Oramos och filharmonikernas framförande lockar åtminstone mig till att försöka få tillfälle att höra mer av Dafgård.

Magnus Lindbergs ”Violinkonsert” från 2006 hade utgått ur programmet, detta eftersom violinisten Lisa Batiashvili, som Lindberg har tillägnat sin komposition, hade fått förfall.

Solister i Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Sinfonia concerante”, Köchel 364, från 1779, var britten Lawrence Power, viola, och norskan Marianne Thorsen på violin. För egen del blev jag särskilt tagen av Thorsens virtuosa spel och detta verkligen inte för att hon hade fått hoppa in på kort varsel. Eftersom även Thorsen har verkat i Storbritannien, kan man förmoda, att Sakari Oramos kännedom därifrån om båda solisterna kan ha bidragit till att de nu hamnade på Konserthusets scen. Dirigentbyten kan ibland ha det goda med sig, att de tillför en orkester nytt blod. God mozartkänsla var det hur som helst i det här framförandet.

Efter pausen blev det programmusik av Nikolai Rimskij-Korsakov (1844-1908): ”Scheherazade”, opus 35, från 1888. Scheherazade var som bekant den persiske vesirens dotter, hon som natt efter natt – i ”Tusen och en natt” – räddade sitt liv genom att ständigt berätta nya, spännande och oavslutade sagor för kung Shahriar, han som annars lät avrätta sina hustrur direkt efter bröllopsnatten. Trots att jag har läst ”Tusen och en natt” och således är bekant med grundhandlingen, hade jag problem med att tillräckligt handfast tolka musiken i termer av det som berättades, om Sindbad Sjöfararen och annat.

Men trots att jag hyser en viss skepsis till programmusik, fann jag Rimskij-Korsakovs verk i genren intressant, nämligen rent musikaliskt (då alltså bortsett från det tänkta innehållet). Här vill jag också särskilt framhålla konsertmästaren Joakim Svenhedens solospel på violin som starkt bidragande till det njutbara resultatet.

* * *

Från Stockholm tog vi efter konserten tåget till Uppsala, men eftersom vi skulle åka vidare till Öregrund, gjorde vi en paus för att äta middag. Vi gjorde det på Uppsala C, där det – i nordändan av stationshuset – faktiskt finns en utmärkt restaurang, Bistro Hijazz, som serverar mat vars kulinariska rötter finns i östra medelhavsregionen.

Vi valde Kuzu guveç, en het gratäng i stengods: lamm, champinjoner, aubergine, paprika, tomat, vin och bladtimjan. Mycket gott med ris och spanskt vin till!

Därefter tog vi bussen ut till ett kallt och regigt Öregrund.

Det här vädret riskerar att knäcka både humlorna och pollineringen av fruktträden. Må sommaren komma tillbaka!

Eric Sahlström Institutet tio år

Oerhört viktig för att bevara och vidareutveckla nyckelharpstraditionen var spelmannen Eric Sahlström (1912-1986). Han levde i Göksby i den norduppländska bruksbygden, i det här fallet Tobo. Eric Sahlström är en av dem som genom att upprätthålla nyckelharpsspelandet, en konst då i utdöende, genom både bevarande av äldre låtmaterial och genom att själv komponera nya låtar räddade över nyckelharpan in i en ny tid, då intresset för det gamla instrumentet åter har ökat explosionsartat – i dag är nyckelharpan känd och älskad även i amerikanska folkmusikkretsar och över stora delar av den övriga världen. Eric Sahlström spelade också en viktig roll som nyckelharpsbyggare: han anpassade instrumentet så att det lättare går att använda i ensemblespel.

Eric Sahlström Institutet i Tobo bildades 1998 och blir i år alltså tio år gammalt. Nyckelharpan står förstås i centrum för verksamheten, och jubileet firades mycket riktigt med att man invigde en nyckelharpsverkstad. Men verksamheten är vidare än så: institutet är ett nationellt, i dag också internationellt centrum för folkmusik och folkdans och folklig sång. Internatkurser genomförs i folkmusik med betoning på nyckelharpa men också i folkdans. Till detta kommer kortkurser, seminarier och konserter.

Birgitta och jag hade äran att höra till 150-talet inbjudna till tioårsfestens fredagsdel; jubileumsaktiviteterna fortsatte sedan också under lördagen och söndagen. Lunchbuffén omgärdades av tal och presenter och förstås av musikinslag. Under samlingen spelade och dansade elever, och fredagsprogrammet avslutades med en fantastiskt fin konsert med samma uppläggning; konsertdelen dominerades dock i det fallet av proffs, medlemmar av familjen Sahlström samt fullärda och redan erfarna elever på nyckelharpa. Själv fick jag ett särdeles gott intryck av Emilia Amper, som spelade både en traditionell låt och en egen komposition. Vet någon om hon förekommer på skiva, solo eller i någon konstellation? Annars tycker jag något av folkmusikbolagen snarast borde slå till.

Hur som helst fick vi under lunchprogrammet lyssna till framträdanden av några av våra allra bästa folkmusiker.

Vi fick höra Per Gudmundsson på fiol och också delar av Väsen, Olov Johansson på nyckelharpa och Roger Tallroth på gitarr.

Vid ett sådant här tillfälle fanns det förstås många politiker närvarande; Lena Adelsohn Liljeroth högtidstalade. Jag känner många av dem, men jag nöjer mig här med att nämna bara en av dem, Ingela Thalén, som under en period var en av mina många partisekreterare. Jag nämner henne för att hon här uppträdde i egenskap av ordförande i Svenska Folkdansringen och iförd vacker folkdräkt överbringade Folkdansringens hälsning och present.

Under eftermiddagens vimmel fick jag, äntligen, tillfälle att personligen träffa och prata med Olov Johansson och Roger Tallroth, båda musiker som jag verkligen beundrar. Förmedlande länk var Magnus Bäckström, VD för Uppsala Konsert & Kongress (Musikens hus), fordomdags verksam både med folkmusikbolaget Giga och med Falu folkmusikfestival.

Och så måste jag avsluta med att berätta, att jag, också i det här fallet äntligen, träffade Izzy Young, som jag med uppskattning läste i den amerikanska folksångtidskriften Sing Out! redan på 1960-talet. Han bor sedan mycket länge i Stockholm och driver där, på Söder, Folklore Center, som jag, skam till sägandes, aldrig har besökt. Men nu, när Izzy själv har bett mig komma dit, måste jag förstås göra slag i saken.

Han sa förresten, att båda mina sångböcker, ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) och ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970), finns på centret.

Melodikrysset nr 20 2008

Dagens melodikryss hörde väl knappast till de svåraste. Själv behövde jag ta hjälp av Google bara en gång – typiskt nog rörde det sig om ett melodifestivalbidrag: Inte kom jag i håg ”Kom” med Jessica Andersson från 2007 års upplaga. Men med hjälp av det förmodade efternamnet Andersson och något uppfattat textfragment googlade jag snabbt fram det korrekta svaret.

Däremot mindes jag omedelbart den sång som hämtades från Melodifestivalen 2004, Petra Nielsens ”Tango! Tango!”. I det här fallet var både sången och sångerskan mer minnesvärda.

Minnesvärd – som uppenbarelse – var också Dana International, som med ”Viva (la Diva)” gav Israel segern i 1998 års upplaga av Eurvision Song Contest.

Och så fullbordar vi väl genomgången av den någorlunda nutida populärmusik som spelades i dag: ABBAs ”Honey, Honey” skulle leda tankarna till bin.

Vi tar resten av djurriket också: Vi hörde temat ur filmen (med Kevin Kostner) ”Dansa med vargar”.

Eldeman öppnade i dag krysset med en mycket fin visa av Evert Taube, ”Brevet från Lillan”, det som är undertecknat ”din Ellinor”. Du kan hitta visan ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Vi som någon gång i livet har sjungit eller spelat skivor för våra barn minns förstås också det barnsliga önskemålet ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma”, som här skulle ge pluralen femöringar.

Av det barnanknutna i dag var en psalm, närmare bestämt numero 474, den verkliga höjdaren, snart aktuell vid skolavslutningarna: ”Den blomstertid nu kommer”. Här hörde vi den i en fin version med Lill Lindfors och Nils Landgren.

Också den allra sista ljudillustrationen hade i dag anknytning till barn: Vi hörde Gullan Bornemarks ”Sudda, sudda”, där man ju uppmanas att sudda bort sin sura min, alltså sluta att vara sur.

Samma andas barn kan man väl säga är den gamla revyvisan ”Släng dina sorger i en gammal säck” med Ernst Rolf.

Och för att göra en avstickare till mina egna realskoleår, som i tiden ligger någonstans där emellan: En av de första sångerna jag lärde mig sjunga på engelska, i klassrummet, var ”It’s a Long Way to Tipperary”. Melodin, av Jack Judge och Harry Williams, användes förresten också av Joe Hill till sången ”It’s a Long Way Down to the Soupline”, i Jacob Brantings svenska översättning ”Det är lång väg att gå i soppkön”. Du kan hitta båda textversionerna plus noter i min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma).

Ett par gamla favoriter har jag sparat till sist.

Den första av dem är Olle Adolphsons ”34an”, som ju handlar om att riva en gammal kär kåk. Här hörde vi originalet, ”This Old House”, med Carl Perkins. Själv har jag en gång gjort en alternativ sångtext till ”34an”, ”68an”, som förstås besjunger min gamla arbetsplats, socialdemokratiska partistyrelsen, belägen på Sveavägen 68 i Stockholm.

Allra sist den fullkomligt ljuvliga version Sven Bertil Taube har gjort av ”På en liten smutsig bakgård”, skriven av Ulf Peder Olrog.

På en liten smutsig bakgård

Text och musik: Ulf Peder Olrog, 1945

Änglarna de bor väl i nån sorts studentskehem,
jag vet inte hur de har’t men säkert är det rart.
Bara äkta helgon får väl hälsa på hos dem:
Sankt Niklas, sankte Peter och Sankt Petersson så klart.
Men du och jag får inte vara med i deras gäng,
vi syndare på nåden går och gnolar vår refräng.

På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter
ska vi spela du och jag en kort minut
kanske änglarna i fönstren några slantar kastar ner
innan gårdskarln Sankte Per oss motar ut.
Inga rena vita skjortor har vi fått som dygdens lön
dina skära små pyjamas passar inte i miljön.
På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter,
ska vi spela du och jag en kort minut.

Blir det jubileum hörs från änglahemmets torn
Gabriel som blåser i sitt lilla mässingshorn.
Snart församlas syndarna och hyllar den som är
vår ängla-kvinns-student-förenings-chef-de-sécretaire.
De sjunger ej om Vintern rasat ut och tocke där
i stället hörs en skrovlig sång som låter si så här.

På en liten smutsig bakgård…

Från fönstren startar då och då en änglaflygflottilj,
landar sen på våran gamla källartaksbastilj.
Sen flaxar de omkring här med små vingar utav gull,
det vet jag ganska säkert, fast de säger jag är full.
Men du och jag får inte köpa vingar någonstans
i stället får vi gratis både klövar, horn och svans.

På en liten smutsig bakgård…

Noter och ackord hittar du i Anders Palms och Johan Stenströms ”Den svenska sångboken” (Bonniers, 1997).

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Bråda dagar

Vi har lämnat Öregrund igen för några dagar.

För mig började det med ett besök på Uppsala kommuns kulturkontor i onsdags; jag sitter i det av kulturnämndens utskott som fördelar pengar till kulturevenemang i Uppsala. Pengarna räcker långt ifrån till allt angeläget man skulle vilja stödja. Dessutom får flertalet sökande inte så mycket pengar som de skulle behöva. Evenemangsanslaget borde höjas!

Men visst bidrar kulturnämnden till ett vitalt kulturliv i Uppsala, arrangemang som Konstsommar, Linnévecka i Gränby och fjorton konserter genom Musik i Uppland i Uppsalas landsbygdsbetonade områden.

Resten av onsdagseftermiddagen gick åt till att uträtta ärenden: klippa sig, lämna igen kryckorna till Vårdcentralen, besök hos polisen för att få nytt leg – det gamla går snart ut.

Torsdagen har inte varit mindre späckad.

Dagen började med tidig uppstigning och kulturfrukost, den här gången – med anledning av att det i år är 100 år sen Gösta Knutsson föddes – förlagd till Pelle Svanslös hus, Dag Hammarskjölds väg 9 (mitt emot Uppsala slott). Unn Torell presenterade verksamheten där samt sin nya bok om Gösta Knutsson. Jag undrar om hon där nämner någonting om den radikale Gösta Knutsson, han som stod på rätt sida vid Bollhusmötet om de judiska flyktingstudenterna, han som gjorde barnsidorna och serien ”Pelle Svanslös” för gamla Folket i Bild.

Anna Starbrink presenterade kort Uppsala kommuns ambitioner att 2014 bli Europas kulturhuvudstad. Uppsalas tema är ”Förvandling – Metamorfos”, men jag tycker för egen del att uppläggningen än så länge snarast känns amorf – hoppas det tar sig!

Ett av de kulturevenemang som kommunen stöder – jämför ovan – presenterades av director musices Stefan Karpe från Uppsala universitet. Den 13 respektive 14 juni ges två föreställningar av Puccinis opera ”Tosca” i Uppsala. ”Tosca” rymmer så väl passionerad kärlek som religion och politik, men vad som gör den här uppsättningen så specifik är valet av spelplatser. De tre akterna spelas i Uppsala domkyrka, Universitetets aula samt rikssalen på Uppsala slott – publiken får förflytta sig mellan de olika spelplatserna. Professionella operasångare och ODister medverkar.

Ungefär samtidigt – 12-15 juni – äger årets performancefestival rum på Uppsala konstmuseum, beläget i Uppsala slott. Museilektor Helen Karlsson presenterade programmet.

Därefter presenterade Sissela Nordling Blanco ”Uppsala Pride”, som går av stapeln den 22-25 maj. Möt Bunny Rabbit, Strula med Siri, Mapei, Jan Hammarlund med flera på ställen som Grand, Slottsbiografen, Slottsbacken, Hantverksföreningen, V-dala, Orange och KB!

Samtidigt, söndagen den 25 maj, blir det tre föreställningar i Orangeriet i Linnéträdgården av ”Blomsteruret”, musikteater för barn. Två pigor från Linnés tid berättar om Blomsterkungen.

Kulturfrukosten rymde två musikinslag.

Programmet inleddes med Syskonen Sandbergs jazztrio från Musikskolan. Roligt att se (och höra!) dessa unga musikskolelever spela svängig och bra jazz!

En kul ny musikalisk bekantskap för mig var trion Syster Fritz, Helena Andersson Bromander, sång och fiol, Charlotte Magnusson, flöjt, och Sara Backström, klaviatur. De här tjejerna spelar fri etnojazz ”me humor å humör”, och de presenterade sin alldeles nya CD ”Fritno”. Både musiken och sångtexterna (på temat jämställdhet och familjeliv) tilltalade mig, så jag köpte genast skivan.

Kulturfrukostarna genomförs mellan 08.00 och 09.00, och från Pelle Svanslös hus fortsatte jag till Uppsala C och stockholmståget: jag hade tid för kontroll hos min läkare sen många år, Dr Han. I dag var värdena – blodsocker, blodtryck och annat – i det närmaste perfekta.

Stärkt av detta besked åkte jag tillbaka till Uppsala för nya uppgifter. Efter besök på Akademibokhandeln LundeQ och Musikörat – vad jag handlade kommer i sinom tid att redovisas här på bloggen – var det dags för dagens viktigaste värv: att hämta Viggo och Klara på dagis, roa dem, ge dem middag och passa dem fram till dess att pappa Bo hann hem. Allt det här går jättefint; barnen blir glada, så fort de får syn på morfar på dagisgården.

Klara hann dock somna redan framför Bolibompa och bars i säng av Bo när han hade hunnit hem. Men Viggo ville faktiskt att morfar skulle stanna och natta honom: först läsa Bamse och sen ligga bredvid honom tills han somnade.

Sen skyndade jag hem och skrev.

För i morgon är jag upptagen hela dagen igen, av ett jubileumsprogram på Eric Sahlström-institutet i Tobo.

Väsens Linné

I 70-årspresent från vännerna i kulturnämnden i Uppsala fick jag förra året Väsens CD ”Linnaeus Väsen” (NorthSide NSD 6093, 2007). Ett av skälen var väl att skivan då var ett färskt inslag i det linnéjubileum Uppsala genomförde med den äran; Carl Linnaeus (1707-1778), 1757 adlad och från och med då Carl von Linné, bodde ju och verkade från 1728 och framåt i Uppsala, så fattas bara!

En av dem som avtackas på skivan är Elise Rhodin, anställd på kommunens kulturkontor. Och eftersom jag träffade henne i dag för en föredragning av bidragsansökningar till kulturevenemang, faller det sig naturligt att fram mot kvällen redovisa mina intryck av Väsens Linné-CD.

Som väl redan tidigare har framgått av vad jag har skrivit här på bloggen, gillar jag Väsen – vilket väl var den andra anledningen till att jag fick den här skivan i 70-årspresent – och ”Linnaeus Väsen” har verkligen inte fått mig att ändra uppfattning.

Det betyder inte att jag inte skulle ha en del frågetecken kring innehållet på skivan. Den är framtagen till linnéjubileet – men egentligen vet vi inte tillräckligt mycket om Linnés musiksmak; vi vet inte ens om han någonsin lyssnade till alla de här låtarna.

Om Carl von Linné har det sagts att han intet öra hade för musiken. Detta hindrade honom inte från att dansa till tidens dansmusik, polskor och menuetter; det finns till och med vittnesbörd om att Linné var en god dansör. En verkligt intressant källa till vad han faktiskt lyssnade på och förmodligen dansade till är hans bevarade och restaurerade vevpositiv, som innehåller 22 melodier. Några exempel finns med på den aktuella CDn: menuetter efter Linnés farmors bror Sven Tillander och ”Klippiga handskar” efter Andreas Höök, som var kusin till Linnés svåger Gabriel Höök.

Eljest har Väsen i sitt urval arbetat mycket med just släkt- och vänskapsband. Men att ”Luringens polska” efter den småländske spelmannen Hansa Luring (1773-1840) nådde Linnés öron och fötter innan han dog 1778 kan man ju knappast anta, bara därför att Lurings farfar Sven ”Uttern” Andersson var spelkamrat med Linnés svåger Gabriel Höök.

Men jag ska inte vara småaktig. ”Kör i Lunken” från Österlövsta, Erik Bohlins brudspolska från Uppsala och ”Söderbloms polska” från Leufsta hör alla hemma i den uppländska musikaliska miljö som var Linnés under större delen av hans liv. På motsvarande sätt kan man resonera om ”Skumpolska”, som har sina musikaliska rötter kring Linnés barndomshem i Stenbrohult i Småland.

Fast egentligen är det här reflektioner mera i marginalen. Väsen – Olov Johansson, nyckelharpa, Roger Tallroth, gitarr, och Mikael Marin, fiol – spelar som vanligt medryckande. Det dansanta i musiken framhävs den här gången ännu mera genom medverkan av slagverkaren André Ferrari.

Lyssna på den här konstellationen i till exempel den inledande låten, ”Carl Linnaeus polones” av Gabriel Höök, och ni kommer genast att önska, att ni hade fått vara med på danserna på Linnés Hammarby!

Melodikrysset nr 19 2008

I dag var jag lite stressad, när jag löste Melodikrysset. Barnbarnen, Klara, tre, och Viggo, fem, är här, och mitt i krysset måste hustrun ta bussen till Östhammar: hon ska hämta ut beställda växter på Eds handelsträdgård och där hämtas upp av barnens föräldrar, Kerstin och Bo, som kommer hit i bil från Uppsala. Barnen är hur snälla som helst, men det är ändå svårt att upprätthålla koncentrationen.

Stressen gjorde att jag hade rejält besvär med en fråga. Jag kände så väl igen melodin men kom under programmets gång för mitt liv inte på vad det var. Ledbokstäverna antydde att det andra av de sökta orden borde bli ”naken”. Det första av de sökta orden borde bli ”av”. Först efter programmets slut kom jag på en melodititel som detta passar in på, Eva Dahlgrens ”Jag klär av mig naken”.

Eva Dahlgren ligger ju kvalitetsmässigt över mycket av det som oftast förekommer i melodifestivaler och på schlagertopplistor.

Det betyder inte att jag ser ned på allt som spelas där. Jill Johnson är en trevlig artist, och hon gjorde bra ifrån sig i Ted Gärdestads ”Oh, vilken härlig dag”.

Lika tänd blev jag inte på Patrik Isaksson i ”Under mitt tunna skinn”.

Det är väl så att de äldre schlager vi hör i Melodikrysset generellt känns kvalitativt bättre därför att det där har hunnit ske en selektion: Eldeman spelar gärna godbitarna; tiden har dragit en barmhärtig slöja över all smörja som producerades också förr i världen.

En sådan godbit i dag var Kai Gullmars ”Den gamla refrängen”, sjungen av den oförglömlige Max Hansen.

En annan var Jules Sylvains och Karl Gerhards ”Nu ska vi vara snälla”.

En tredje var Dan Anderssons sjömansvisa, den som börjar ”Hej och hå, jungman Jansson”.

Och så hörde vi Lars Lönndahls gamla hit ”Tänk att få dansa vid midnatt tango med den man har kär”.

Men man måste naturligtvis inte gå så långt tillbaka i tiden för att hitta låtar, som har hunnit bli evergreens. Ett exempel är väl ABBA-hiten ”Dancing Queen”, den som vi i dag hörde med Anni-Frid Lyngstad och The Real Group.

En annan modern klassiker är ”Time to Say Goodbye”, som vi här hörde med Andre Boccelli och Sarah Brightman.

En klassiker är utan tvivel också Beatles’ ”Help”. I det fallet hade dock Eldeman gjort sitt bästa för att förvilla lyssnarna: den lät, med hjälp av gitarr och bandoneón, som argentinsk tango. Om bandoneón kan du förresten läsa mer i den text som ligger närmast under den här.

Men för att återvända till svenska schlager: Jag måste bekänna, att jag inte är någon av Lasse Berghagens riktigt stora beundrare. Här sjöng Berghagen tillsammans med Jan Malmsjö sin egen ”Då är sommaren säkert här”. Den innehåller fina ansatser (”Då i syrenbersån njuter bror och jag av Ljunglöfs snus…”) – men i motsats till Eldeman tycker jag inte att det riktigt vill sig.

Mer förtjust är jag då i Hasse Alfredson – även om jag inte tyckte att dagens sång om livet på SL hör till det allra bästa han har åstadkommit.

En ljudillustration kvar. Dagens klassiska stycke var ”Pastoralsvit”, som Lars-Erik Larsson skrev 1938.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.