Och så har man varit morfar igen

Bo ringde. Någonting viktigt hade kommit emellan på jobbet, så han skulle inte kunna hämta Viggo och Klara i skolan respektive på dagis vid den tid de ska hämtas. Kunde morfar ställa upp?

Jo, det är klart man ställer upp när det behövs.

I dag klaffade kommunikationerna så starten på hämtningen blev tidigare än planerat: Bussen som går hem till familjen Kokk-Strömberg kom precis när jag hade kommit till hållplatsen, och när jag hade lämnat middagsmaten i huset på Kadettgatan, kom det också en buss i motsatt riktning nästan med detsamma.

Sista biten till Klaras dagis promenerade jag alltså i sakta mak i eftermiddagssolen, väntade till och med utanför en stund innan jag gick in på dagis för att hämta Klara. Också hon sken som en sol och visade upp hela sin treåringsenergi när hon tog på sig alla vinterkläderna. Sen gick vi långsamt genom allén som går bort mot Viggos skola, en stor och en liten, och småpratade. Klara bar sin lilla ryggsäck med gosedjuret i famnen, tyckte inte hon behövde morfars hjälp.

Viggo var utomhus när vi kom till skolan, gömde sig bakom ett stort träd för Klara och morfar – men Klara såg nog Viggo och letade upp honom à la kurragömma. Och så kramades bror och syster så att de trillade omkull i snön.

Viggo hade haft en stor dubbelpulka med till skolan, så han och Klara satte sig förväntansfullt på den: morfar skulle dra. Morfars fysiska ork är ju som den är, men åtminstone där det var isig snö gick det bra att dra barnen på pulkan. Dock fanns det sandade eller snarare grusade partier, och i de järnvägsviadukter vägen hem går igenom fanns det bara asfalt. Så då och då, även när det blev bara fläckar där hemvägen går genom en stor park, fick barnen gå.

När det i själva verket inte var så vansinnigt långt kvar till Kadettgatan, kom Klara plötsligt på att hon var väldigt kissnödig. (Morfar hade frågat på dagis om hon var kissnödig, men det tyckte inte Klara att hon var då.) Det är ju inte så lätt att skala av en treåring overallen plus flera andra lager kläder, så morfar erbjöd i stället Klara att snabbt bli dragen hem på pulkan. Klara trodde inte att det skulle gå så bra men accepterade – med påföljden att Viggo, som inte gärna upprätthåller högt tempo, blev ett par kvarter efter.

Hem till Kadettgatan kom vi dock, och så snart vi hade kommit in i hallen kasade morfar ner större delen av Klaras vinterkläder ner till vaderna och lyfte upp henne på toalettstolen. I stort sett gick det bra, men trosorna blev lite kissiga och måste bytas.

Sen blev det mellanmål och därefter lek nere i källarvåningen, där det bland annat finns TV-spel.

Medan barnen lekte, lagade morfar middag: prinskorv och pommes frites, mat som ungarna borde gilla. Viggo klagade dock genast på att maten smakade konstigt. När Bo så småningom kom hem, uppdagades det varför: morfar hade gjort pommes friten i ugn, men barnens föräldrar har skaffat utrustning för att kunna fritera pommes friten hemma – och därför smakade den förstås inte som den skulle. Nå, det blev pommes frites och prinskorv kvar också åt Bo och åt Kerstin, som kom hem ännu senare.

Bo tröstade den hungrige Viggo med ostmackor och chokladmjölk, så slutet gott, allting gott.

Klara hade redan somnat på vardagsrumssoffen, när hon med morfar bredvid sig och mammas täcke över sig tittade på Bolibompa.

Innan morfar gick hem fick han av Bo CDn ”Infinity” med Warsaw Village Band, på polska Kapela ze wsi Warszawa, ett band som spelar polsk folkmusik med etnostuk. Jag har botaniserat lite på nätet och hittat lysande recensioner både i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och i brittiska The Guardian och i amerikanska The New York Times. Bo har hittat en kunskapslucka i mitt musikkunnande, som jag nu snarast ska fylla igen.

Från Älvdalen, Njurunda och Ven

Per Gudmundson, Ale Möller och Lena Willemark har jag lyssnat på hur länge som helst, tillsammans i Frifot, i olika andra konstellationer och solo, live så väl som på skiva.

På CDn ”Flyt” (Amigo AMCD 762, 2007) finns mycket av den mångsidighet som utmärker den här gruppen. Som väntat blandas material från traditionsbärare inom svensk folkmusik med bearbetningar och eget material. Alla sjunger, ibland solo, ibland tillsammans. Per Gudmundson och Lena Willemark trakterar båda fiol och altfiol, Lena Willemark dessutom flöjt. Ale Möller spelar mandola, flöjter, kohorn och skalmeja. Av detta blir det en ljuv och salig blandning, det senare inte bara i psalmen ”Jag lyfter mina händer” som här sjungs i stämmor som man gjorde i Gammalsvenskby i Ukraina.

i sångerna agerar annars främst Lena Willemark, och det rör sig då ofta om dikter, tonsatta av henne själv. Hon rör sig över vidsträckta gap i tiden: I ena stunden använder hon sig av en dikt av Maria Wine, ”Höst eller vår”:

Höst eller vår
sommar eller vinter
Alla har vi flugit kring
med årets fyra vingar
Gråtit mull
skrattat snö
förnummit stenens liv
hört floden simma inom fisken

I andra stunden har hon tonsatt Michelangelo, ”Min sol”:

Som månen lyser av ett sken
som solen om natten lånar ut
Så syns jag ej förrän jag
tänds av dig
Du är min sol

(En parentetisk reflektion: Den här dikten ingår i en Michelangelo-volym, som speglar manlig kärlek till män; min hustru har fått ett exemplar i gåva från översättaren, Sverker Åström. Men när Lena Willemark sjunger den, får texten förstås en annan laddning.)

Också mellan dikter tonsatta av Ale Möller finns för övrigt samma tidssprång: Å ena sidan ”Kappa grå” från 1400-talet, skriven av Charles d’Orleans och översatt av Lasse Söderberg. Å andra sidan ”Sommarvalsen”, en dikt om Ven av Gabriel Jönsson.

Som man kan ana finns här mycket material från Älvdalen och övriga Dalarna. Som mycket hörvärda exempel kan nämnas den avslutande låten, ”Skomakarens vals”, skriven av Wilhelm Hedlund från Enviken, och ”Täpp Jons polska”, likaså ”Hurven” efter Gammelspaken.

Men åtskilligt av det som vinner mitt öras gunst kommer från helt andra delar i landet, inte minst flera nordliga landskap. Så ”Härjedalingarna” och ”Svedins polska”, som stammar från min gamla hemkommun Njurunda i Medelpad.

Näst sist på CDn ligger ett spår med två låtar i svit: Först ”Stäv” med text lånad från William Shakespeares ”Henrik IV”, här i övesättning av Erik Blomberg:

Allt som lyssnade sjönk ned
i en dvalas tysta fred
även böljorna på hav
Sådan är musikens makt
sorgen somnar i dess takt
somnar eller dör därav

När man först tar del av den här texten, vill man göra invändningar: Visst kan musik dämpa sorgen, men ibland kan ju musiken också vagga en ännu djupare ner i den.

Fast när man omedelbart på det hör ”Slit- och slängpolska” från Oviken i Jämtland, är man strax beredd att ta tillbaka alla invändningar mot innehållet i texten.

Epistlar för vår tid

Jag har med åren skaffat mig allt fler bellmaninspelningar. I själva verket har jag också Proprius’ fina boxar, som innehåller samtliga ”Fredmans epistlar” respektive samtliga ”Fredmans sånger”, inspelade av olika artister. Men jag har dessutom mängder av separatskivor med musik av Carl Michael Bellman, bland dem förstås till exempel Fred Åkerströms och Cornelis Vreeswijks bellmanskivor.

Trots den avsevärda tid som ligger mellan oss och Bellman, berör hans epistlar och sånger än i dag. När jag nu lyssnar på Mikael Samuelsons ”Fredman” (Joglar JGL-102, 2009) med nyinspelningar av åtta epistlar, slås jag av svärtan i många av texterna – kanske är det min egen ålder som får mig att särskilt ta till mig budskapet hur nära vi står gravens rand.

”Gubben är gammal, urverket dras, / visaren visar, timman ilar. / Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas, / kring buteljen strött sina pilar”, heter det i Epistel nummer 27, ”Som är dess sista tankar”, här kallad ”Gubben är gammal”.

”Charon i luren tutar” inleds Epistel nummer 79 eller ”Avsked till mor Maja Myra i Solgränden vid Stortorget, anno 1785”. Charon återkommer också i Epistel nummer 81, ”Till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven”:

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frère,
inom ett mörker sig slutar,
hur guld och purpur i skoveln, den där,
byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
och tre gånger sen dödgrävaren själv,
mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv
gravsten över vår syster!

Svärta finns det mycket av också i Epistel nummer 23, ”Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-in, gent emot bankohuset, en sommarnatt år 1768”, den där Fredman ligger i rännstenen och förbannar sina dagars upphov: ”Ack, du min moder, säj vem dig sände / just till min faders säng”.

Och till och med Epistel nummer 43 avslutas trots sin ansats – ”Till Ulla Winblad, skriven vid ett ömt tillfälle” – så här: ”ända i din kärlekstimma / måste du en död förnimma; / masken dold i blomman, bådar blommans död”.

Det mesta av det här gör Mikael Samuelson fint, men jag kan ibland tycka att han har ett lätt manierat tonfall. Det senare hindrar inte att jag gläds åt att den här utgåvan kan bidra till att locka nya generationer att lyssna på Bellman, ungefär som Fred och Cornelis gjorde på sin tid. Till detta bidrar i hög grad kompet med sitt moderna tilltal: Christer Karlsson på klaviaturer och Sven Lindvall på elbas. Jag vill inte påstå att det de gör är i höjd med det Björn J:son Lindh gjorde ihop med Cornelis, men till exempel den inledande Epistel nummer 28 ”Om ett anställt försåt emot Ulla Winblad” (”I går såg jag ditt barn, min Fröja”) är mycket hörvärd, den redan nämnda Epistel nummer 23, där dessutom Bengan Andersson spelar trummor, likaså.

Tyvärr tycker jag att den avslutande Epistel nummer 82 eller ”Oförmodade avsked, förkunnat vid Ulla Winblads frukost en sommarmorgon i det gröna” (”Vila vid denna källa”) här har blivit ett musikaliskt misslyckande: kompet är väl muntert, nästan glättigt.

Men låt inte just detta avskräcka er från att lyssna på den här skivan!

Holly Near och Ronnie Gilbert tillsammans

Ronnie Gilbert (född 1926) har jag främst lärt känna som den kvinnliga medlemmen i Pete Seegers legendariska grupp The Weavers, den som Joseph McCarthy kommuniststämplade, vilket ledde till att de – trots sin enorma popularitet – utestängdes från radio- och TV-stationer och många konserthallar.

Betydligt yngre är Holly Near (född 1949), sångerska och vänsteraktivist med rötter i den proteströrelse vietnamkriget väckte i USA. I vår skivsamling finns hennes LP ”Hang In There” (på det egna skivbolaget Redwood Records 1973); skivan är en gåva till min hustru, då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, från den amerikanska delegationen vid stockholmskonferensen den 29-31 mars 1974.

När jag för ganska lång tid sedan, medan jag fortfarande jobbade i Stockholm, upptäckte att de här båda radikala sångerskorna hade gjort en skiva tillsammans, gick jag min vana trogen till en av de största skivaffärerna i Stockholm för att be dem ta hem den åt mig från USA. Killen jag pratade med där visade en reaktion som gjorde mig både road och förbryllad: jag minns inte den exakta formuleringen, men med en tydlig avsmak i rösten talade han om dem som lesbiska feminister. Det mest intressanta med den här reaktionen var att han av allt att döma själv var bög. Nåväl, han lyckades aldrig få hem den där skivan. Fast det kan ju ha haft att göra med att skivbolaget var litet och okänt.

När jag senast var i New York, var jag runt i ett par större skivaffärer och letade folkmusik, politisk musik och annat som intresserar mig. Bland det jag hittade fanns dubbel-CDn ”Lifeline Extended” (Appleseed Recordings APR CD 1066, 2002) med Holly Near och Ronnie Gilbert. Det rör sig om konsertupptagningar från Great American Music Hall i San Francisco 1983 plus tilläggsmaterial; allting har tidigare funnits på skiva, ”Lifeline” plus ett par andra plattor, samtliga på Redwood Records, men materialet är nu remastrat.

Kompet är lite ovanligt för artister som man förknippar med folkmusik: Jeff Langley, piano, och Carrie Barton, bas. Jag har någonstans läst att en del radikala amerikanska feminister inte gillar att de båda sångerskorna använder sig av en manlig pianist, men Langley är en skicklig sådan och har dessutom i några fall skrivit musiken, ensam eller tillsammans med Holly Near. Hur som helst vänjer sig öronen snart vid pianokompet, detta speciellt som flera av numren har karaktären av scenkabaré. Mycket tydligt finns de här dragen till exempel i mixen av ”Army Song” ur Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” och Ronnie Gilberts – hon har också arbetat som skådespelerska – dramatiskt framförda ”Chairman of the Board”.

Naturligtvis finns de lesbiska och feministiska dragen där i många nummer, dessutom högljutt bejublade av en publik som av allt att döma är övervägande kvinnlig. Ofta görs det här mycket skickligt: bitar av slagnummer ur The Great American Song Book får en ny färgning av att sjungas av två kvinnor, och Ronnie Gilbert drar sig inte ens för att framföra en ändrad textversion av The Weavers’ stora slagnummer, Huddie Ledbetters ”Goodnight Irene”.

Annars finns här ganska mycket som man väntar sig av två vänsteraktivister om än av skilda generationer. Radikala hjältar hyllas: de båda dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti, Harriet Tubman, hon med the underground railroad, Steve Biko (i en fin låt av Bernice Reagon). Vi hör Woody Guthries ”Pastures of Plenty” och en sång om försvunna i Chile, ”Hay Una Mujer Desaparecida”.

Ännu bättre på den här skivan är ett par sånger av den för mig okända Ruth Pelham – särskilt ”I Cried” om en riktig olycksdag är enastående fin både textmässigt och musikaliskt. Jag blev också mycket förtjust i ”Perfect Night” med text av Holly Near och musik av henne plus Jeff Langley.

Fin är också den näst sista låten på andra CDn, Holly Nears ”Singing For Our Lives”, en kampsång mot homofobi.

* * *

Och så ska jag då kanske nämna att Ronnie Gilbert är bisexuell: har varit gift med en man som hon har en dotter med men har senare ingått gayäktenskap – i San Francisco, var annars?

Och Holly Near lever i ett lesbiskt parförhållande.

Melodikrysset nr 6 2009

I dag spelade Anders Eldeman Felix Körlings ”Nej se det snöar”, och snöat är vad det har gjort här i Uppsala de senaste dagarna. Här skulle låttiteln ge substantivet snö.

Jag tyckte dagens kryss var lätt ända fram till slutet. Sen körde jag fast på den kvinnliga artist som av Eldeman beskrevs som färgstark. Några ord jag uppfattade i texten ledde mig sen genom googlande fram till att det kan ha varit Pink, i så fall med ”Please Don’t Believe Me”, men alldeles säker är jag inte. /Låten heter ”So What” upplyser mig en av mina läsare./

Tragglandet med den här frågan gjorde att jag också tappade koncentrationen när jag skulle lösa dagens allra sista fråga, den om något gott. Melodin kände jag så väl igen men kunde inte, hur jag än försökte, komma på titeln. Eldemans ledtråd ”det är i alla fall lördag” fick mig dock att, med hjälp av första och sista bokstaven som jag hade, satsa på att det handlade om en drink. ”Pink” och ”drink” går in i varann, så kanske har jag hamnat rätt – men ta det för vad det är: gissningar. PS: Just när jag har lagt ut den här texten, går det upp en talgdank: Det vi hörde var ju gamla kära ”Cocktail For Two”, och då bör ju svaret bli just det jag gissade: drink.

Det här trasslet på slutet fick mig också att glömma vad exakt det var som spelades som illustration till näst näst sista frågan. Att det var musik av Lars-Erik Larsson är solklart. Jag tror också att det som spelades var hämtat ur hans ”Pastoralsvit”, men själva ljudillustrationen har vid det här laget suddats ut ur minnet.

Resten av dagens kryss hade jag inga större svårigheter med. Det började till exempel med ”Guldet blev till sand” ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”, och det tror jag alla klarade utan att man hörde Peter Jöback sjunga texten.

Leo Ferrés visor har översatts till svenska av Lars Forssell – i dag hörde vi ett exempel, ”Snurra min jord”. Jag har skrivit utförligt om Lars Forssell – se ovan under Kulturspegeln – och även fått några vänliga kommentarer här på bloggen från hans son Jonas.

Även om Cornelis Vreeswijk har jag skrivit mycket – du hittar också det ovan under Kulturspegeln. Cornelis har jag (liksom för övrigt Lars Forssell) haft personlig kontakt med. Jag har alla hans plattor i skivhyllorna och känner förstås genast igen ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Fröken Cecilia Lind”.

Jag är över huvud taget väl förtrogen med den svenska vistraditionen, till exempel Birger Sjöbergs visor. Fast i dag var det ju den lite ovanliga artisten som efterfrågades: skådespelaren Ernst-Hugo Järegård.

Lill Lindfors känner vi ju främst som sångerska. Men hon har också komponerat, väl till och med. I dag hörde vi ett exempel, ”Musik ska byggas utav glädje”.

Jag brukar bekänna att jag ofta är urkass på signaturer till TV-serier, men Leif Kranz’ ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvurollen och med musik av Berndt Egerbladh såg jag faktiskt när den gick 1976. Det kan ju förstås ha att göra med att handlingen har anknytning till mitt Uppsala.

Till det roliga med Melodikrysset hör att där spelas både yngre och äldre musik.

De yngre lyssnarna hade säkert inga svårigheter att identifiera Darin, här i ”Dance” från senaste CDn ”Flashback”.

Däremot kanske de inte kände igen ”Ålefiskarns vals”. Här bjöd dessutom Eldeman på en halv slamkrypare: Jag försökte först, som efterfrågat yrke på huvudpersonen, skriva in ”ålefiskare”, men det visade sig att det som gick in var ålfiskare.

Tidshopp igen: Lisbet Jagedal sjöng ”Allt vad du begär”, som i Roy Orbisons original heter ”You Got It”.

Och så får vi väl, med tanke på kvällens begivenhet, avsluta med en melodifestivalare, närmare bestämt från 2007. Tyvärr gick det ju sen inte så bra för Ola Salo och The Ark: I Eurovision Song Contest hamnade deras ”The Worrying Kind” på artonde plats.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Försök då med att antingen gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Baiba Skride, en ny virtuos, spelar Mendelssohn och Brahms

Baiba Skride heter en ung violinist, född 1981 i Rīga i Lettland. I lördags hörde vi henne i Konserthuset i Stockholm, och det är bara att konstatera att en ny violinvirtuos är född, fullt jämförlig med de bästa violinister vi har hört live respektive på skiva.

Snart kommer det vi hörde henne göra tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna under ledning av Sakari Oramo för övrigt att finnas tillgängligt på CD. Köp – ni kommer inte att ångra er.

Men att se och höra henne live, både i solopartierna på Stadivarius-fiolen och i perfekt samspel med filharmonikerna, var en upplevelse av mycket speciellt slag.

Först på programmet stod ett mycket känt och spelat stycke, ”Violinkonsert i e-moll”, opus 64 (1844) av Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-1847). Så här bra, perfekt i fråga om både känsla och teknik, har jag knappast någonsin hört den förut.

Jag har tidigare uttryckt en viss svalhet inför Johannes Brahms’ (1833-1897) musik, men sällan har jag hört den bättre framförd än här. Konsertens avslutades nämligen med hans ”Violinkonsert i D-dur ”, opus 77 (1878). Fast nu som tidigare föll jag främst för de ungerska men egentligen zigenska dragen i verket.

Däremellan, före pausen, fick vi höra filharmonikerna (alltså utan Skride) i Johann Strauss den yngres (1825-1899) stora slagnummer ”An der schönen blauen Donau”, opus 314 (1867). Eftersom jag har gjort en längre båtresa på Donau, måste jag protestera mot att floden skulle vara blå, men en fin klassisk vals är det onekligen. Okestern spelade med både temperament och känsla. Särskilt roligt var det att få se dirigenten Sakari Oramo leda orkestern inte bara med taktpinnen utan med hela kroppsspråket. Ibland undrar jag hur det kommer sig att finnarna och deras nära stamfränder estländarna har producerat just så många fantastiska dirigenter. Vad är det i de här ländernas musikkultur som får det här till effekt?

* * *

Jag fick den här konserten (plus den efterföljande föreställningen på Stadsteatern, som jag ska återkomma till) i julklapp av min hustru. Det tackar jag för; det blev en enastående musikupplevelse. Dessutom tackar jag för den mycket goda minilunch – danska smørrebrød och kaffe – vi hann klämma i oss i Konserthusets servering som drivs av Annorlunda – vi kom från uppsalatåget och besökte på väg till Konserthuset dessutom Sidencarlsson, som ska klippa till den festblåsa Birgitta ska hjälpa dotterdottern Amanda att sy till skolavslutningen – Amanda går i år, med ett skolår överhoppat, ut nian, vad jag kan ana med toppbetyg; tjejen är bland annat mattesnille.

Sjäv avundas jag Birgitta för en annan sak: I morgon bitti flyger hon till New York för ett UNICEF-möte. Hon brukar göra bra ifrån sig på mötesfronten, och det är inte den jag avundas henne, men hon har också en av kvällarna bokat biljett till ytterligare en violinkonsert, som dock inrymmer samma stycke av Mendelssohn som jag har skrivit om ovan. Men nu med Ann-Sofie Mutter, som vi senast hörde tillsammans i vårt konserthus här i Uppsala.

Melodikrysset nr 5 2009

Min tid är hårt schemalagd för närvarande. I går var Birgitta och jag i Riksdagen och närvarade vid utdelningen av Olof Palme-priset, och senare i dag ska vi åter till Stockholm för besök både i Konserthuset och på Stockholms stadsteater.

Jag ska be att få återkomma till detta, men först lördagsförmiddagens sedvanliga tidsfördriv, Melodikrysset.

Dagens kryss tyckte jag för egen del inte var alltför svårt. Det enda jag inte kunde någorlunda spontant var Jerry Goldschmidts filmmusik. Men redan med hjälp av hjälpbokstäverna listade jag ut att musiken kom ur ”Omen”. Den har jag inte sett, men jag har kontrollgooglat.

Musiken till TV-serier brukar jag ha svårt att komma i håg, inte bara för att jag sällan ser sådana. Men delar av ”Lagens änglar”, i original ”L. A. Law”, har jag faktiskt sett. Dessutom var det, med de ledbokstäver jag redan hade, ganska lätt att lista ut, att seriens handling är förlagd till Los Angeles, närmare bestämt till en advokatbyrå där. Jag har för egen del besökt Los Angeles, även Hollywood, och har vissa känslor för staden – även om jag har mycket kritiskt att säga om dess bilbaserade trafikapparat.

Vi kan väl då fortsätta med resten av det amerikanska.

Vi fick höra Frank Sinatras stora hit från 1966, ”Strangers In the Night”.

Jag gillar den men också Paul Simons och Art Garfunkels ”The Sound of Silence”. Det här paret har jag allt av på skiva. Framför allt Paul Simon har ju senare gjort även hörvärda soloplattor, men jag hör till dem som sörjer att Simon & Garfunkel gick skilda vägar.

Av senare datum är ”The Rivers of Babylon”, hörvärd även den med Boney M.

Dagens svenska bidrag var inte dumma de heller.

”Kall som is” gjordes av Karin och Anders Glenmark i 1984 års melodifestival.

Army of Lovers bidrog med ”Give My Life”. Jag gillar ofta inte Alexander Bards åsikter, men jag har för den skull inget att invända mot mycket av den musik han gör.

Ytterligare en svensk grupp, som det ibland svänger om, hörde vi i dag, Ace of Base, i det här fallet i ”All That She Wants”.

Svenska poplåtar ligger också till grund för Bamses dunderhits. I det exempel vi hörde i dag, ”Dunderhonung hej”, var förstås förlagan Gyllene Tiders ”Sommartider”, som skulle leda oss vidare till svaret på frågan när originalet utspelar sig: på sommaren.

Folk i min ålder har förstås hört inte bara Thore Skogmans nya text till ”Guldgrävarsången”, ”Min gitarr”, utan också originalet med Lapp-Lisa. Fast här skulle instrumentet i titeln skrivas i pluralis: gitarrer.

Ännu äldre är Jules Sylvains fina ”Titta in i min lilla kajuta”. Som väl de flesta populärmusikintresserade vet, var upphovsmannen inte fransman utan svensk – han hette i själva verket Stig Hansson.

Då återstår det att redovisa svaren på veckans två klassikerfrågor.

Vi hörde ”Farfars sång” (”Än en gång”) ur operetten ”Fågelhandlaren”, skriven av Karl Zeller 1891.

Betydligt modernare och djärvare musik hörde vi i ett verk av Nikolaj Rimskij-Korsakov, ”Humlans flykt”. Det ljud som vi förknippar med detta är förstås surr.

Och därmed är det färdigsurrat för i dag. Dags för Stockholm och andra slags kulturupplevelser!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En vecka i kulturens tecken

Ingen som läser den här bloggen kan väl ha missat att jag är starkt intresserad av kultur. Dessutom är jag kulturpolitiker: sitter som representant för Socialdemokraterna i kulturnämnden i Uppsala.

I tisdags kväll var jag i den senare egenskapen på Lilla Teatern, en förnämlig scen för barnteater – men den här gången inte för att tillsammans med något barnbarn se en föreställning utan för att lyssna på de många fria dans- och teatergrupperna i Uppsala. Jag sitter själv i det av kulturnämndens utskott som bereder frågor om anslag till de här grupperna, och jag konstaterade i ett inlägg att pengarna inte tillnärmelsevis räcker för att i tillräcklig utsträckning stödja allt det som borde stödjas. På den rödgröna sidan är vi överens om att de här anslagen borde höjas. Detta inte sagt främst i polemik mot de borgerliga politikerna i kulturnämnden. Dock finns det högre upp i deras partihierarkier några riktiga proppar, som aldrig ser något gott med kulturpolitik.

Kvällen därpå var jag på gruppmöte med oppositionen (s + v + mp) i kulturnämnden. I vår grupp har vi ett utomordentligt gott samarbete mellan de rödgröna partierna; vi resonerar oss alltid samman, agerar aldrig separat. När vi diskuterade biblioteksservicen i norra och östra Uppsala, citerade Vänsterpartiets representant något jag hade sagt vid ett tidigare tillfälle: I kulturpolitiken finns det, så fort någon utvidgning är på förslag, en tendens att bete sig som det måste handla om ett nollsummespel: Bygger man något nytt, måste åtminstone en god del av finansieringen ske genom besparingar på någon annan front.

Gruppmötet hölls på Biotopia, det som förr hette Biologiska museet. Vi i kulturnämnden lät momentant stänga Biologiska museet, beläget i Vasaparken, för om- och tillbyggnad. I oktober 2007 nyöppandes det, nu under namnet Biotopia. Publiksiffrorna för 2008 överträffade alla förväntningar: 55.000 besökare (mot förväntade 30.000) hittade dit – och ser dessutom ut att återkomma. Naturligtvis är det många skol- och förskoleklasser som kommer till Biotopia för att delta i olika aktiviteter, se på dioramorna med mera. Men hela 75 procent av besökarna hör till den kategori som brukar benämnas allmänheten. På helgerna kommer det helt naturligt många barnfamiljer till Biotopia, och många av de här familjerna återvänder helg efter helg, berättade museichefen, Dag Eriksson, för oss.

En liknande nytändning skulle Konstmuseet, otillgängligt beläget uppe på Uppsala slott, behöva. Andra lösningar diskuteras, än så länge främst bland tjänstemännen på kulturkontoret. Även den diskussionen präglas av försiktighet, en hållning som måhända är begriplig mot bakgrund av den hätska diskussion som föregick byggandet av vårt nya fina konserthus, Musikens hus. För egen del är jag dock inte övertygad om att lösningen finns i något befintligt hus som råkar stå till förfogande – ibland ligger huset i fråga inte tillräckligt centralt, ibland är det inte optimalt för just det här ändamålet. Så jag säger: Gör som Kalmar! Bygg nytt, vackert, centralt och ändamålsenligt! Jag är väl medveten om den kommunalekonomiska situationen just nu, men vänta då hellre ett par extra år och få till ett hus som är värdigt både konsten och Sveriges fjärde stad.

I torsdags kväll stod Konserthuset, Musikens hus, på programmet: Birgitta och jag skulle gå på vårsäsongens första konsert i serien abonnemangskonserter med Uppsala kammarorkeseter.

Som vi brukar vid de här konserterna, inledde vi kvällen med att äta middag ute. Den här gången valde vi att äta på KB, Konsertbaren, som ligger på Väderkvarnsgatan snett emot Konserthuset. Det blev kalvytterfilé med rödvinssås, bakad schalottenlök (inte charlottenlök, som det stod i menyn), rödbetor och potatiskaka med getost.

I Konserthuset på Vaksala torg gavs ett program, kallat ”Stjärnsopran”, vilket förstås hade att göra med att konserten hade ett sångligt inslag. För det sångliga stod sopranen Eva Mei, för övrigt gift med kvällens dirigent Gérard Korsten, som 1993 och en tid framåt var Uppsala kammarorkesters förste chefdirigent.

Första delen av konserten ägnades musik av Joseph Haydn (1732-1809). Vi fick allra först lyssna till hans Symfoni nummer 1 i D-dur, komponerad 1758 eller 1759. I den uppskattade jag själv främst andante-partiet. Därefter var det dags för Eva Mei att inta scenen: Hon sjöng, briljant, två operaarior och en konsertaria av samme Haydn. Jag har aldrig hört hans opera ”Orlando Paladino” (1782), men arian ur den, ”Non partir, mia bella face”, var den som gjorde starkast intryck på mig.

Efter pausen spelade orkestern Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 3 i Ess-dur” (1803-1804), den så kallade ”Eroica”. Så kraftfull, ibland nästan brutal, som Beethovens musik är, kunde man inte tro att han startade med att ta lektioner av just Haydn, men så är det faktiskt. I det aktuella fallet, ”Eroica”, är dock det här kraftfulla musikaliska angreppssättet begripligt med tanke på att symfonin avsågs spegla franska revolutionens ideal. Uppsala kammarorkester under ledning av Gérard Korsten hade fångat symfonins temperament på pricken, vilket ledde till att lyssnare som likt mig inte har Beethoven bland sina musikaliska husgudar föll platt för framförandet.

Veckan har också rymt många andra kulturupplevelser i form av till exempel filmer och böcker, men till dem ska jag be att få återkomma separat.

Melodikrysset nr 4 2009

I dag fanns det egentligen bara en fråga som låg helt utanför min musikaliska kunskapssfär. Jag tillstår att jag inte har hört talas om Coldplay, inte heller hört deras ”Lost”. Men man kan väl googla!

Betydligt lättare hade jag då att klara frågan om vilken svensk grupp som sjöng ”Burning Down the House” tillsammans med Tom Jones: Jo, The Cardigans.

Mest besvär hade jag annars med en fråga där jag genast kunde filmen och boken den byggde på, Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”. Jag har läst boken flera gånger och även sett filmen. Vad behövde hjälten, Phileas Fogg, på sin jordenruntresa i luftballong? En pust (= vindpust) tänkte jag först med hjälp av ledbokstäverna. Men den preciserade frågeformuleringen, ta med ett sådant, fick mig att tänka ett varv till, och så kom jag på att han väl – även om jag inte kommer ihåg det från boken eller filmen – måste ha haft nytta av ett pass. Roligt nog hette ju hans betjänt och medpassagerare dessutom Passepartout, vilket dock betyder något helt annat.

Fler filmer:

Vi hörde musik ur den franska filmen ”Amélie från Montmartre”. Dock ska man inte skriva accent i krysset, för då händer något egendomligt med nästa filmtitel.

Den svenska filmen, filmad först med Adolf Jahr, sedan med Cornelis Vreeswijk, är matinésnyftaren ”Rännstensungar”, ur vilken vi hörde ”I min lilla, lilla värld av blommor”.

Jag tror inte att jag har hört just ”Delirium”, men Lena Philipssons röst var inte så svår att identifiera.

Och inte lurar man mig genom att byta ut ”mamma” mot ”äiti” – så mycket finska kan jag faktiskt. Fast här var det knappast nödvändigt att kunna någon finska: Vem minns inte när Siw Malmkvist sjöng ”Mamma är lik sin mamma”? Siw Malmkvist kunde vi förresten se i TV i går kväll, i det utmärkta, både roande och bildande TV-programmet ”På spåret”.

För egen del brukar jag ha det betydligt knepigare med dansbandslåtar – dansbandsmusiken är liksom inte min musik. Men visst var det exempel vi hörde i dag den gamla Sven-Ingvars-hiten ”Vid din sida”, även om vi här hörde den i en dansk version.

Då kan det väl passa att gå över till ytterligare ett nordiskt grannland, Norge. ”Teskedsgummans visa” framfördes av författaren och kompositören själv, Alf Prøysen. Han står mitt hjärta mycket nära, och jag är ledsen att jag har sumpat att leverera en önskad text om honom till norska Prøysen-sällskapets årsbok.

Steget från Prøysens musik till Igor Stravinskijs är verkligen ganska långt, men så här kan det ju vara i Melodikrysset. Nå, i mina skivhyllor finns inte bara massor av Prøysen-skivor utan också till exempel Stravinskijs balettmusik från 1913, ”Våroffer”.

Full sommar, inte vår, är det i visklassikern ”Flickorna i Småland”, den där man går på lingonröda tuvor. Själv minns jag den särskilt i femtiotalsinsjungningen med Delta Rythm Boys, som jag förresten hörde live vid en av midsommarfesterna i min barndoms och ungdoms Juniskär.

Från 1950-talet är också Count Basies berömda inspelning av ”April In Paris”. För personer ur min generation är det den sortens musik som gäller, om vi nu ska tala om dansband.

Som ett par läsare påpekar, hade jag glömt att redovisa ett svar. Vi hörde Evert Taubes ”Eldarevalsen”, och huvudpersonen där eldar förstås.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pete Seeger, snart 90

I tidninarna läser jag att Pete Seeger, snart 90 år gammal, fortfarande fungerar i sin gamla roll som politisk vänsteraktivist. Den 18 januari 2009, två dar före installationen av Barack Obama som USAs nye president, deltog han i en konsert vid Lincoln Memorial i Washington och sjöng tillsammans med Bruce Springsteen, Tao Rodriguez-Seeger och the Washington Youth Choir Woody Guthries legendariska sång ”This Land Is Your Land”.

Den sången har ju, i lite nedslipad form, nästan blivit en alternativ amerikansk nationalsång, men Seeger sjöng den här – som en påminnelse till den nye presidenten, kan man förmoda – med de bortopererade, mer radikala stroferna:

There was a big high wall there that tried to stop me;
Sign was painted, it said private property;
But on the back side it didn’t say nothing;
That side was made for you and me.

In the shadow of the steeple I saw my people,
By the relief office I seen my people;
As they stood there hungry, I stood there asking
Is this land made for you and me?

Nobody living can ever stop me,
As I go walking that freedom highway;
Nobody living can ever make me turn back
This land was made for you and me.

* * *

Nej, Seeger är alltså inte död än. Senare i vår fyller han 90.

Och även om hans sångliga (och fysiska, antar jag) krafter har avtagit, sjunger han än.

I höstas kom det faktiskt en nyinspelad CD med Pete Seeger, ”At 89” (Appleseed Recordings. APR CD 1113, 2008).

Skivan inleds med ett banjoriff, och på flera spår, till exempel ”If It Can’t Be Reduced” där han spelar sitt andra huvudinstrument, gitarr, visar han, att han trots sin höga ålder har lyckats bevara sin gamla instrumentala fingerfärdighet.

Fortfarande är det också så att han sjunger vackert, men hans röstregister är numera mer begränsat, rösten ibland aningen darrig.

Det här gäller till exempel CDns andra spår, ”False From True”. Det är musikaliskt en bra låt, dessutom minst lika intressant på grund av sitt politiska innehåll.

Den är skriven vänsteraktivismens år 1968 men är i själva verket en uppgörelse med Seegers eget kommunistiska förflutna. Seeger var liksom många andra i den amerikanska sångvänstern medlem av det amerikanska kommunistpartiet; säkert var det, på stort avstånd från den sovjetiska verkligheten, lätt att romantisera dess överlägsenhet framför den amerikanska verkligheten med dess rasism, klassklyftor, mycket stora grupper av verkligt fattiga, förföljelse av fackförenings- och vänsteraktivister och annat sådant. Men den som fick en mycket stor del av de amerikanska kommunisterna att byta åsikt var inte senator Joe McCarthy utan Nikita Chrustjov: När Chrustjov 1956 kom med sina avslöjanden om Stalin, lämnade cirka 90 procent av medlemmarna det amerikanska kommunistpartiet.

Här är texten till Seegers sång:

False From True

Text och musik: Pete Seeger, 1968

When my songs turn to ashes on my tongue,
When I look in the mirror and see I’m no longer young,
Then I got to start the job of separating false from true,
And then I know, I know I need the love of you.

When I found tarnish on some of my brightest dreams,
When some folks I trusted turned out not quite what they seemed;
Then I got to start the job of separating false from true,
Then once more I know, I know I need the love of you.

No song I can sing will make Governor Wallace change his mind,
No song I can sing will take the gun from a hate-filled man;
But I promise you, and you, brothers and sisters of every skin,
I’ll sing your story while I’ve breath within.

We got to keep on keeping on, even when the sun goes down,
We got to live, live, live until another day comes ’round;
Meanwhile, better start over, separating false from true,
And more and more, I know I need the love of you.

I dag, och sedan mycket länge, är Pete Seeger politiskt främst en engagerad miljöaktivist. På den här skivan finns flera sånger som är uttryck för detta. Ett exempel är ”If It Can’t Be Reduced” med text av Martin Borque och musik av Seeger; den här låten handlar om hållbar utveckling. Seeger sjunger den till banjo med uppbackning av en kör.

1967, under vietnamkriget, skrev Seeger en hårt slående protestsång, ”Waist Back In the Big Muddy”, som också blev skivtitel. När han sjunger den här finns det visserligen en fiol med bland instrumenten, men innehållsligt har den, trots att inte ett ord har ändrats i texten, fått en helt ny syftning. Fast precis nu är ju the big fool i färd med att avgå…

Waist Deep In the Big Muddy

Text och musik: Pete Seeger, 1967

It was back in nineteen forty-two,
I was a member of a good platoon.
We were on maneuvers in Louisiana
One night by the light of the moon.
The captain told us to ford a river,
That’s how it all begun.
We were — knee deep in the Big Muddy,
But the big fool says to push on.

The Sergeant said, “Sir, are you sure,
This is the best way back to the base?”
“Sergeant, go on! I forded this river
About a mile above this place.
It’ll be a little soggy but just keep slogging.
We’ll soon be on dry ground.”
We were — waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

Well, the Sergeant said, “Sir, with all this equipment
No man will be able to swim.”
“Sergeant, don’t be a Nervous Nellie,”
The Captain said to him.
“All we need is a little determination;
Men, follow me, I’ll lead on.”
We were — neck deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

All at once, the moon clouded over,
We heard a gurgling cry.
A few seconds later, the captain’s helmet
Was all that floated by.
The Sergeant said, “Turn around men!
I’m in charge from now on.”
And we just made it out of the Big Muddy
With the captain dead and gone.

We stripped and dived and found his body
Stuck in the old quicksand.
I guess he didn’t know that the water was deeper
Than the place he’d once before been.
Another stream had joined the Big Muddy
About a half mile from where we’d gone.
We were lucky to escape from the Big Muddy
When the big fool said to push on.

Well, I’m not going to point any moral;
I’ll leave that for yourself
Maybe you’re still walking, you’re still talking
You’d like to keep your health.
But every time I read the paper
Them old feeling come on;
We’re — waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.

Waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.
Waist deep in the Big Muddy
And the big fool says to push on.
Waist deep! Neck deep!
Soon even a tall man’ll be over his head,
We’re waist deep in the Big Muddy
The big fool says to push on!

Feg eller taktiskt undvikande har Seeger aldrig varit.

Som många gånger förr återvänder han, med hjälp av en Bach-kör, till judarnas öde i Treblinka, men man ska säkert se det faktum, att den följs av en gammal Weavers-klassiker, ”Tzena, Tzena, Tzena”, som en politisk markering: Seeger har samarbetat med både juden Issachar Miron, som skrev sången, och med den palestinske poeten Salman Natour för att få till också en palestinaarabisk text.

Mycket annat kunde nämnas, till exempel ”Alleluya”, en traditionell kanon för kör, och ”Little Fat Baby”, där Seeger alternerar med tre andra sångare.

Jo, lite mer hjälp – både med sång och med fler instrument – behöver han numera jämfört med i sin krafts dagar. Men herregud – vore jag som Seeger om 20 år, när jag (kanske) har uppnått hans ålder, skulle jag skatta mig lycklig.