Bob Dylan knyter åter an till sin ungdoms musik

Bob Dylan överraskade redan på sin CD från 2006, ”Time Out of Mind”, med att knyta an till sin tidiga ungdoms musik. Nu gör han samma sak igen, på CDn ”Together Through Life” (Columbia 88697516972, 2009).

Må vara att David Hidalgos dragspel i till exempel ”This Dream Of You” har smak av tex-mex, men det dominerande intrycket av musiken på skivan är foxtrot och tidig rock från 1950-talet. Den här musiken är mycket dansant – tro en som var med under det nämnda årtiondet.

”Forgotten Heart” skulle det sålunda gå att dansa gammaldags pardans efter. ”Life Is Hard” låter som min ungdoms foxtrot, med Dylan som manlig refrängsångare. ”I Feel a Change Comin’ On” smakar foxtrot av lite jazzigare slag. ”It’s All Good”, med snyggt dragspel, har ett stråk av boogie woogie. ”Shake Shake Mama” är 50-talsrock – det hörs ju redan på titeln – och så även ”Jolene” – och den inledande ”Beyond There Lies Nothin’”, åter igen med Hidalgos dragspel, är hörvärd rockmusik av gammalt märke även den.

Ett för Dylan ovanligt inslag på den här CDn är att i alla låtar utom en har texten skrivits av Dylan tillsammans med Robert Hunter, känd för sina texter för Greatful Dead.

När det gäller musiken anger skivmappen Willie Dixon som upphovsman till en låt, ”My Wife’s Home Town”, som här framförs på det där sättet som utmärker skivan, blandningen av foxtrot och femtiotalsrock – och så hör vi förstås åter igen Hidalgos dragspel. (Det är samme Hidalgo, från Los Lobos, som jag skrev om när jag recenserade Ramblin’ Jack Elliotts nya bluesskiva.)

Fast när alla andra låtar tillskrivs Dylan, bör man – vet vi av erfarenhet – vara på sin vakt. Frasen ”If you ever go to Houston”, här en låttitel, förekommer ordagrant i ”Midnight Special”, som brukar krediteras Leadbelly men egentligen är en låt som har bearbetats av denne. Och jag är säker på att jag skulle hitta fler stölder, om jag orkade leta.

Det här säger jag inte för att anmärka. ”Together Through Life” är ändå en så pass bra platta och präglad av Dylans personlighet.

* * *

En fingervisning om att min lyssning, med Dylans musiklyssnande i ungdomsåren som bakgrund till musiken på CDn, är rätt är det faktum, att vi som medföljande bonusskiva får ett entimmeslångt program ur hans radioserie ”Theme Time Radio Hour”, där han väljer och pratar om skivorna han spelar. Programmet har den här gången temat ”Friends & Neighbours”, och de skivor Dylan väljer är oftast mycket äldre än ”Neighbours” med The Rolling Stones, som alltså också är med i det här programmet. I övrigt hör vi till exempel Hank Williams, Little Walter, Howlin’ Wolf, Carole King och Sister Rosetta Tharpe samt dessutom en rad artister och låtar, som vittnar om att Dylan är en musikalisk allätare, som ibland – liksom jag själv – älskar också undermålig musik.

* * *

Vidare får man på köpet ytterligare ett stycke dylaniana, ”The Lost Interview” med Roy Silver.

Silver var Dylans förste manager, när Dylan hade kommit till New York och försökte slå sig in i musikbranschen, i The Village och annorstädes. En dag kom Dylan upp till Silver och spelade upp en ny låt han hade gjort, ”Blowin’ In the Wind”. Silver berättar i den här intervjun hur han blev alldeles hänförd, sa till Dylan, att den här måste vi spela in. Silver, lika fattig som Dylan, lånade lite pengar på en närbelägen tvättinrättning och spelade in en demo av ”Blowin’ In the Wind”, och så fort han sen hade spelat upp den för CBS, sa man där, att det här var en låt för Peter, Paul and Mary.

Där började Bob Dylans klättring uppåt, men Silver fick lämna ifrån sig sitt fynd till mer penningstarka krafter. Fast som plåster på såren fick han 10.000 dollar, en förmögenhet på den tiden.

Proggposters, Jan Hammarlund och Tjia Torpe

Vi hade fått inbjudan till Nordiska museets vernissage för utställningen av proggposters. Birgitta har varit ordförande för Nordiska museets nämnd (styrelse), och museets styresman, Christina Mattsson, vet att jag under de röda sextio- och sjuttiotalen gav ut sångböcker och recenserade proggbolagens skivutgivning.

Jo, det är sant. I Aktuellt i politiken (s) skrev jag, ofta uppskattande, ibland kritiskt, om proggmusik, och jag har fortfarande en mycket stor samling plattor från proggbolagen.

På ett av de senare, MNW i Vaxholm, jobbade Tjia Torpe. Jag kände henne inte då men blev senare, när hon var kulturborgarråd (S) i Stockholm, bekant med henne, har också pratat med henne om MNW och proggeran. Nu hade hon fått äran att hålla invigningstalet vid öppnandet av proggaffischutställningen, och hon berättade, mot slutet med tårar i ögonen, om den där tiden när alla dessa unga – musiker, sångare, festivaldeltagare, skivköpare – trodde på musikens makt.

Utöver Tjia medverkade Jan Hammarlund med ett par sånger. Han är en av dem från den där tiden som har stått fast vid sina gamla radikala ideal. Han hör till de proggartister jag skrev om i Aktuellt i politiken (s) – mina recensioner finns ovan under Kulturspegeln, Musik, Hammarlund, Jan. Jag kände honom inte personligen på den där tiden, men senare har vi blivit vänner; han sjöng, som kompis, inte betald artist, vid min och Birgittas gemensamma 70-årsfest.

När vi anlände till Nordiska museet, var Jan en av de första vi stötte på. Vi hälsade hjärtligt, och Birgitta fick en stor kram.

Också Tjia kom och pratade med oss, påminde mig bland annat om ett samtal vi under en gemensam väns födelsedagsfest hade om MNW-tiden.

Över huvud taget blev den här vernissagen ett kärt återseende med sextio- och sjuttiotalsvänstern. Vid ett tillfälle hörde jag någon bakom mig tala om Göran Therborn och tidskriften Zenit, och när jag vände mig om, såg jag, att det var Lars Anell. Lars var väl sosse redan då, men många andra hörde till konkurrerande vänsterrörelser. Flertalet har vid det här laget – som Göran Rosenberg, som kom fram och hälsade på mig och Birgitta – lämnat KFML/SKP och de andra kommunistiska bokstavspartierna. Är de i dag något annat än socialdemokrater, några dess värre även borgerliga, är de, som Jan Hammarlund, vänsterpartister.

När det gäller proggmusikerna, gårdagens huvudpersoner, hade jag ett problem som jag säkert inte var ensam om: både jag och de har blivit så gamla, att jag inte längre känner igen dem. ”Alla är här”, försäkrade Christina Mattsson, när jag frågade, och så bekräftade hon att det var Tore Berger från Blå tåget, som jag hade sett gå förbi mig.

Mot slutet kom en liten gråhårig farbror fram till mig och Birgitta, men honom kände jag faktiskt igen. Det var Finn Zetterholm, som jag en gång i världen hade ett omfattande samarbete med om hans LP med Joe Hill på svenska: han fick, innan boken var publicerad, tillgång till texterna i min ”Joe Hills sånger”, som utkom 1969, och jag skrev sen en text om Joe Hill plus sångintroduktioner till hans LP. Vi har också träffats i andra sammanhang, till exempel när han var i Öregrund och deltog i inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”. Vi hann både prata om Joe Hill-LPn och om var min och Birgittas jättesamling med politisk musik (skivor och sångböcker) borde hamna, när vi går ur tiden.

Affischutställningen då?

Gå och se den – den pågår till 4 oktober.

Den är en charmerande blandning av amatörism och professionalism, så karaktäristisk för den här röda eran. Både till form och till innehåll, även politiskt innehåll.

I det senare avseendet speglar den tidens käpphästar, allt från kineskommunisternas ”Låt hundra blommor blomma” och ”För en folkets kultur” till KFML(r)s mer brutala kampbudskap. Solidariteten med Vietnams folk finns givetvis med också på de här i huvudsak musikrörelseanknutna affischerna.

Detta slags broar mellan musik och politik var så typiska för tiden. Jag hittade affischer för ”Rock Against Racism” (Lasse Tennander, Peps Blodsband med flera), för ”Mullvadsoperan” (det handlade om en husockupation), för ”Rock mot atomkraft”. för Fria Proteaterns ”Typerna och draken” (om Dagens Nyheter) samt förstås för tidens vänsterbetonade kvinnorörelse.

Mycket är givetvis främst reklam för musikarrangemang, till exempel Gärdesfesten 1971 och konserter med enskilda artister och band. Men man ska alltså ha klart för sig, att en mycket stor del av tidens aktivister ansåg, att musik och politik hörde ihop.

Formmässigt spänner de här affischerna över ett stort fält, från KFML(r)s som sagt ganska fyrkantiga affischer till sådana som, likt Hansson & Karlsson-affischen från 1967, är psykedeliska. Allt är verkligen inte stor konst, men bland formgivarna hittar man namn som Channa Bankier, Carl Johan de Geer, Helena Henschen, Kjartan Slettemark, Christer Temptander och Anna-Clara Tidholm.

Jag hittade till exempel Carl Johan de Geers berömda vapenvägraraffisch med texten
Vägra värnplikt
– mörda
– mördas.

Den som har samlat de flesta av de här afficherna är Håkan Agnsäter, på den tiden det begav sig i bandet Solen skiner. Han intervjuades vid öppnandet av Christina Mattsson. Er som inte har möjlighet att ta er till utställningen på Nordiska museet vill jag tipsa om att han har lagt ut sin samling på www.proggposters.se.

En suveränt bra blues-CD med Ramblin’ Jack Elliott

Elliott Charles Adnopoz, född 1931, är mer känd under sitt artistnamn, Ramblin’ Jack Elliott – epitetet ”Ramblin'” lär han förresten ha fått av Odettas mamma. Som folksångare är han bland annat känd för att ha gjort sig till vapendragare för och uttolkare av den alltför tidigt bortgångne Woody Guthrie och hans sånger, också – vilket hänger samman med det föregående – för att ha spelat en mycket viktig roll för den unge Bob Dylan.

Det märkliga är att han nu, vid snart 78 års ålder, har åstadkommit en av sina allra bästa skivor, ”A Stranger Here” (ANTI- 7005-2, 2009). På den har han dessutom spelat in tio sånger, som inte kan sägas höra hemma inom de genrer han vanligtvis har rört sig i – här sjunger och spelar han blues, i huvudsak countryblues-låtar från den amerikanska depressionseran.

Det senare betyder inte att de här sångerna har samma slags bakgrund som, säg, Woody Guthries ”Dust bowl ballads”. Men mänskligt elände finns det också i de här texterna, till exempel i den allra första låten:

Rising High Water Blues

Text och musik: Blind Lemon Jefferson

Backwater rising, Southern peoples can’t make no time
I said, backwater rising, Southern peoples can’t make no time
And I can’t get no hearing from that Memphis girl of mine

Water in Arkansas, people screaming in Tennessee
Oh, people screaming in Tennessee
If I don’t leave Memphis, backwater spill all over poor me

People, since its raining, it has been for nights and days
People, since its raining, has been for nights and days
Thousands people stands on the hill, looking down were they used to stay

Children stand there screaming: mama, we ain’t got no home
Oh, mama we ain’t got no home
Papa says to the children, ”Backwater left us all alone”

Backwater rising, come in my windows and door
The backwater rising, come in my windows and door
I leave with a prayer in my heart, backwater won’t rise no more

Och så fort man har börjat lyssna på den här låten är man fast: Här spelas tung, gungig blues, vars rytm framhävs av piano, bas och trummor.

Just musiken hör till det som gör den här CDn så hörvärd. Producenten, Joe Henry, har satt samman ett band som, förutom Ramblin’ Jack Elliott, sång och akustisk gitarr, består av David Piltch, ståbas, Jay Bellerose, trummor och percussion, Keefus Ciancia, piano och keyboards, och så ytterligare några som förtjänar ett särskilt omnämnande: mulitiinstrumentalisten Greg Leisz, akustisk gitarr, mandolin, mandola, dobro och Weissenborn, David Hidalgo, akustisk gitarr och dragspel, samt Van Dyke Parks, piano och vibrafon. Det här gänget åstadkommer i låt efter låt överraskande men sköna klanger av ett slag som man inte väntar sig på en skiva med traditionellt bluesmaterial. Lyssna till exempel på David Hidalgos dragspel i Leroy Carrs ”How Long Blues”, det kanske allra bästa spåret på CDn, eller på Van Dyke Parks’ skitsnygga spel i den avslutande ”Please Remember Me” av Walter Davis.

Några andra mycket hörvärda spår är Reverend Gary Davis’ ”Death Don’t Have No Mercy” och Tampa Reds ”New Stranger Blues”. Men också Lonnie Johnsons ”Rambler’s Blues” med sin inledande tunga basgång och ”Richland Women Blues” av Mississippi John Hurt har blivit bra på den här skivan.

Egentligen innehåller den ingenting som jag skulle ha velat vara utan.

Den text jag inledningsvis citerade är inte representativ i den meningen att allt material på CDn skulle ha ett socialt eller rent av politiskt perspektiv. Självfallet finns här material, som textmässigt hör hemma i bluestraditionalismen. Men jag vill ge ytterligare ett exempel på att också bluestexter kan ha ett socialt perspektiv:

New Stranger Blues

Text och musik: Tampa Red

I’m a stranger here, just blowed in your town,
I’m a stranger here, just blowed in your town,
Just because I’m a stranger everybody wants to dog me around,
Lord, I wonder do my good gal know I’m here?
Lord, wonder do my good gal know I’m here,
Well, if she do she sure don’t seem to care.
I wonder how can some people dog a poor stranger so,
I wonder how can some people dog a poor stranger so,
They should remember they gonna reap what they sow.
I would stay up North but there’s nothing here that I can do,
I would stay up North but there’s nothing here that I can do,
But hang around this corner and sing the poor stranger blues.
Mama, I am going back south if I wear ninety nine pair of shoes,
Mama, I am going back south if I wear ninety nine pair of shoes,
Then I know I’ll be welcome and I won’t have the stranger’s blues.

An die Freude

I Ludwig van Beethovens nionde symfoni (1824) finns slutkören ”An die Freude” med text av Friedrich von Schiller (1787). Numera är ”An die Freude” känd som ”Europahymnen”, det vill säga EUs ”nationalsång”, men användes, på grund av dess broderskapstema, dess förinnan inom den politiska vänstern: jag har hört den med Pete Seeger, och i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) har jag en Unga örnar-översättning, ”Och nu ljuder nya toner”, av en arbetarrörelsetext skriven av norrmannen Dagfinn Rimestad.

”An die Freude” betyder ”Till glädjen”. När Ingmar Bergman 1949 använde den som musikaliskt tema i en film, som fick premiär 1950, gav han dock filmen en titel i obestämd form, ”Till glädje”. Hans film handlar inte om broderskap över gränserna utan, som så ofta hos honom, om individuella relationer, om hur svårt det är att vara till glädje för varann.

En viktig ram för handlingen i den här filmen är symfoniorkestern i Helsingborg (eller Hälsingborg som stan hette på den tiden), och filmen innehåller mycket riktigt delar av ovanligt många verk av klassiska kompositörer, utöver av Beethoven också av till exempel Mozart och Mendelsohn. Rollen som orkesterns dirigent, Söderby, spelas av Victor Sjöström, och filmens huvudpersoner, de nya violinisterna Stig Olsson (Stig Olin) och Marta Olsson (Maj-Britt Nilsson), hittar varann just i orkestern.

Det tragiska slutet i filmhandlingen kommer redan i dess inledning: Mitt under repetitionerna av Beethovens nia får Stig reda på att hans hustru, Marta, har omkommit i en spritköksexplosion i sommarstugan.

Därefter rullas handlingen tillbaka sju år i tiden, då Stig och Marta båda samtidigt kom som nya violinister till orkestern och efter lite inledande trassel gifte sig i rådhuset, för övrigt med Söderby som bröllopsvittne.

I huvudsak är filmen sedan ett äktenskapsdrama, ett inte så ovanligt tema i Bergmans fall, dock inte någon av hans bästa skapelser i genren: Stig vill till exempel inte ha några barn, men paret får ändå två. Ett misslyckat soloframträdande med dåliga recensioner som följd förbittrar Stigs sinne, men i motsats till vad som brukade utmärka Bergman själv, låter han sig ändå inte förföras av den vackra Nelly (Margit Carlqvist). Hans och Martas äktenskap ser ut att haverera men de börjar åter närma sig varann, när den där olyckan sätter punkt för Martas liv.

Filmen fick ganska nedgörande recensioner från tidens ledande filmkritiker, bland dem Harry Schein, och jag känner ingen lust att gå i polemik mot dem – själv ser jag då och då gamla bergmanfilmer, också mindre lyckade sådana, eftersom jag är intresserad av hans samlade filmskapande. Dessutom kan det ju vara intressant att studera även destruktivt mänskligt beteende.

För det destruktiva i den här filmen står i huvudsak Stig: Han vill inte ha barn, säger sig avsky barn. Han tror på själens obotliga ensamhet och betvivlar nyttan av tvåsamhet. Han uttalar till och med den gamla schablonuppfattningen, att stor konst bara kan skapas, om man är olycklig.

I övrigt är det roande att se exempel på de gamla könsrollsschabloner, som fortfarande med full kraft regerade i början av 1950-talet. Men man anar också ett paradigmskifte, som när dirigenten Söderby hälsar Marta välkommen till orkestern:

– Sen har vi fått hit ett funtimmer till orkestern. Det är ju lite löjligt och helt mot naturen, men hon är djävligt begåvad.

Melodikrysset nr 17 2009

Veckans melodikryss innehöll åtminstone några knepigheter, men jag tror att jag ändå har lyckats lösa det rätt.

Till det lättaste för mig brukar visorna höra.

I våra skivhyllor finns allt av och med Olle Adolphson, till exempel ”Sigge Skoog”.

I dag förekom också Evert Taubes ”Sov på min arm”, även kallad ”Nocturne”. Den spelade vår son Matti på gitarr i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten – det var avslutning i domkyrkan.

Och apropå skolavslutningar: inte förvillade det väl någon, att Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa” – ”Sommarsången” var det i själva verket, påpekar en läsare – här framfördes på tyska. Melodin skrevs av den oförliknelige Georg Riedel.

Även barnvisor brukar jag, efter mycket praktiserande i livet, vara bra på. När Anna var liten spelade vi ofta Alice Babs’ LP med sånger av Alice Tegnér; bland dem fanns förstås ”Blåsippan”, som börjar ”Blåsippan ute i backarna står”. Och det stämmer just nu, åtminstone här i Öregrund.

Också ”Kungens lilla piga” är en känd barnvisa, även om vi här hörde den i en annorlunda version, exekverad av den gotländske krukmakaren Göran Ringbom och så konstnären, filmaren, Musse Pigg-samlaren med mera Lasse Åberg. Åbergs röst klarar jag ganska lätt, eftersom jag brukar träffa honom på landshövdingens i Uppsala hedersupplänningsmiddagar; både han och min hustru har utsetts till hedersupplänningar.

Lasse Åbergs vurm för Disney för oss osökt över till den sena disneyfilm, som här eftersöktes. Den (fiktiva) geografiska plats som eftersöktes var Narnia, en skapelse av C S Lewis. Läs gärna böckerna, om ni inte redan har gjort det!

Dagens andra film var av annat slag. ”Hair”, där ”Let the Sunshine In” ingick, skrevs 1967 av James Rado och Gerome Ragni samt Galt MacDonald MacDermot (musik) och tog snart klivet från Off-Broadway till de stora scenerna. 1979 gjorde Milos Forman en mycket sevärd film av den. Själv såg jag den på bio tillsammans med ovan nämnda Anna, vid det laget tillräckligt gammal.

Gamla schlager hör jag gärna i Melodikrysset.

”Mjölnarens Irene” spelades flitigt i radion på 1950-talet. Den skrevs 1953 av Leon Landgren (musik) och Åke Gerhard (text) och blev året därpå en landsplåga, bland annat med Thory Bernhards.

Lite yngre, från 1959, är Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som vi som är tillräckligt gamla minns i Lill-Babs’ insjungning.

Inte alls tokig är också ”Ge mig en kaka till kaffet”, som vi i 2006 års melodifestival hörde med Östen med resten. En av medlemmarna i gruppen heter Jens Kristensen.

De artister som tillsammans har gjort ”Nu när du gått” är Orup och Lena Ph, det vill säga Philipsson.

I filmen ”Livet är en schlager” sjöngs ”Aldrig ska jag sluta älska dig” med text av Jonas Gardell av Helena Bergström. Visste ni att Helena är en samhällsengagerad skådespelerska? Hon sitter bland annat i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond.

Populärmusikkavalkaden i veckans melodikryss innehöll också ett par bidrag av utländskt ursprung.

Sist i dag hörde vi den döde Dean Martin på en skiva, gjord ganska nyligen. Dean Martin hade här, i ”Please Don’t Talk About Me When I’ve Gone”, genom teknikens under bringats att sjunga duett med Robbie Williams.

Och så hörde vi finska Eeero ja Jussi and the Boys sjunga ”Cadillac”, vilket alltså skulle leda oss till det sökta ordet, bil.

Någon bil har jag inte, har aldrig haft, har inte ens körkort. Så nu blir det till att promenera till Konsum för att handla lunch- och middagsmat – i dag är det min tur att laga mat.

Men turen till Konsum är kort, bara ett par kvarter, och vädret är ljuvligt.

* * *

På jakt efter nåogt svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sedan bläddar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Lasse Werner Uncut

Smoke Gets In Your Eyes

av Jacques Werup, 1983
(till Lasse Werner med tack för hans valspråk ”Lev länge, dö ung”)

Värme kräver förbränning.
Själv satte jag eld på min egen kropp.
Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

Kvarterets folk – läkare – tjänstemän –
såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
I promise: no soul! De frös och hade bläckröster.
De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

De var rädda för att känna igen sig i mig!
Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeh man!

Numera liknar jag det allra sista vedträet,
den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
i jordens mest övergivna sommarstuga.

Kroppen är slut. Det drar. Det viner
och blir frostblommor på toalettspegeln.
Jag har inget mer att elda med.
Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.
Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
skör som ett kinesiskt porslinsägg.
Jag är askan efter femtio års ständig eld.
Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
fan så mycket mindre patetisk än de flestas
enda lilla fuga av Bach!

Smoke gets in my eyes

För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

* * *

Bloggen slår broar mellan människor som aldrig har träffats.

Jag skriver ju mycket om musik, ibland också om jazz. När jag här förleden skrev om Dizzy Gillespie, fick jag en kommentar från Mats Werner, bror till jazzpianisten och kompositören Lars Werner (1934-1992).

Mats undrade bland annat om jag hade hört hans bror, och jag svarade, att det hade jag men att jag tyvärr ägde bara en skiva med honom, LPn ”Lasse Werner & hans vän Christer Boustedt” (Bellatrix 702, 1979). Detta ledde till fortsatt kontakt med Mats, som bland annat skickade en CD med i huvudsak outgivet material till mig. Fast numera kan man ju själv tillverka CD som icke desto mindre ser ut som professionellt utgivna CD-utgåvor. Den här har således mycket pricksäkert porträttomslag signerat Carina Werner och titeln ”Vakna – förste, siste! Lasse Werner – uncut”. CDn gjordes till julen 2002, för familj och vänner, men på mitt exemplar har Mats lagt till några spår från tidigare utgivna skivor.

Lars Olof Werner, som Lasse egentligen hette, var en mycket kreativ ande, komponerade både för piano och för mer sammansatta sättningar. Som pianist förenade han känsla för musiken med den där perfekta tekniken, som hos en pianist ser ut att sitta i fingertopparna. Han var en gränsöverskridare: skrev mycket musik för teatrar och medverkade själv på scen, skrev också filmmusik och medverkade dessutom i Vilgot Sjömans ”Lyckliga skitar” från 1970.

Som man kan ana av Jacques Werups dikt, brann han häftigt och slocknade tidigt. Enligt den text som finns på brorsan Mats Werners blogg, ”Bror min – en lycklig skit”, levde Lasse ett självförbrännande liv:

”Tack vare en dödlig skräck för injektionsnålar hade Lasse klarat sig från det hårda knarket som alltför tidigt tog död på många av hans jämnåriga och vänner, men mycket sprit och under en period kraftigt bruk av LSD satte sina spår i personlighet och hälsa. Han utsatte sina vänner för stort lidande och själv fick han diabetes som tvingade honom att acceptera också de hatade nålarna. Till slut drabbades han av en kraftig coma under fyra dagar vid midsommar 1978 som höll på att ända hans liv. Ingen trodde han överhuvudtaget skulle vakna upp. Än mindre att han skulle kunna lämna sjukhussängen. Men han lärde sig tala och gå på nytt och efter ett år satt han i en egen lägenhet och efter ytterligare ett år gav han hemtjänsten kicken och försjönk i sin fåtölj med en cigarett i näven, en bok i knät och grammofonen på nära håll. Blommorna i fönstret självdog och förtorkade. Dammet lägrade sig och Lasse blev en riktigt lycklig skit!”

Lasse kom till och med tillbaka som musiker – ett slags jazzmusikens Victor Borge, beskriver brorsan Mats det – men i februari 1992 dog han äntligen, för att travestera Piraten.

På svenska blir det spektaklet som följer pålandsvind

Av Gunnar Möllerstedt med anledning av Lasses död 1992

Idag klarnar sjödistriktet
inte regelbundet men från hotet
mellan gin och tonic
och därför dricker jag

I dag är hastigheten
som gråmassa bunden i synfälten
och jag skall inte nämna namnen
därför att jag super

Men ett vattenstånd vid ämnesomsättningen
måste jag kartografera:
London med ituklippta seglationer
Därför blev jag pianist

Kryddsläktet reglerar annars sin avkomma
inte rotfäst utan från klaviaturens saltade
inre och i mitten ett sprak av syner
i all den vithet som rymmer:
lila, rosa, gin och bubbel

Där beskådar jag hur de andras
livräddningsförsök
hoppar mellan hoten
i vita rocken
nyssknuten om
fingrarnas bakrus
idag bara tangerande vågfärgens rund:
As summer falls
winter springs

* * *

Lasses sista, i stort sett outgivna studioinspelning gjordes redan 1978, bara tre veckor före den där diabetescoman jag redan har berättat om. Jag citerar Mats Werner:

”Den 1 juni 1978 hade radio- och skivproducenten Lasse Westin bokat Lasses favoritflygel i en Malmöstudio. Flygeln hade den där ’spikiga’ pitchen som Lasse alltid gillat.

Med Lasse i studion var Maj Sjöwall” – Lasses sista stora kärlek – ”och hennes son Teets samt Lasse Westin som publik. Det blev en inspelning som i ett nötskal ger hela Lasses musikaliska väsen. Från Peterson-Berger till Vakna – förste, siste.”

Med på den CD jag har fått är Lasses mellansnack och kommentarer, ibland verbala inpass mitt i spelet. Dessutom envisas han med att ibland sjunga till sitt pianospel, detta trots att han själv i ”Ambrosia” urskuldar sig: ”fast jag är ingen sångare”.

När han ska introducera ”Ambrosia”, vänder han sig till sin lilla publik och förklarar att man ”måste inte vara dödstyst”; ”man ska höra att det är människor inblandade”. Musiken, vackert bluesig, interfolieras sen med allt från ”Ur svenska hjärtans djup en gång”, ”Flamma stolt mot dunkla skyar” och ”Du gamla, du fria” till sådant som smakar Beppe och Monica Z.

Just ”Ambrosia” finns utgiven på det som kom att bli hans sista skiva, den från 1979. Resten av materialet finns outgivet på hans skivbolag, Dragon, och jag kan ju förstå att den mer städade jazzvärlden kliar sina huvuden men tycker ändå att fler än jag och Lasses närmaste borde få ta del av det som mer än mycket annat illustrerar Mats Werners tes om Lasses släktskap med Victor Borge.

Sångnumren, som ”Tea For One”, är, trots att Lasse har rätt om sin sångförmåga, ändå intressanta – ”Till Babs Gonzales” med sin ibland lite falska bopsång och prat emellan är ett annat kul exempel.

I andra fall, som i ”I Can’t Get Started”, börjar han med ett långt, talat intro, men sen spelar han samlat och koncentrerat.

Och det inledande långa stycket ”Vakna – förste, siste”, där det spikiga pianot kommer mycket till sin rätt, är revolterande musik, kraftfull och samtidigt finstämd. Det här är så bra att skivbolaget borde acceptera en och annan suck samt lite prat och harklingar på bandet.

Den utmärkta ”Can’t Help Loving That Man” väcker min nyfikenhet till liv: hör jag ”Falling In Love Again”, en gång en stor hit med Marlene Dietrich?

Den här privatutgåvan saknar nämligen uppgifter om eventuella originalkompositörer och om inlån i det som här har blivit Lasses musik.

I fallet ”Lilleman” är jag dock som gammal schlagerlyssnare ganska säker. Visst hette den i original ”Lilleman ska sova”.

Och i fallet ”Sommarsång”, här på grund av bandbyte uppdelad i två avdelningar med snack emellan, rör det sig ju helt uppenbart om Wilhelm Peterson-Bergers komposition, bearbetad till vackert klingande jazz med lugn andhämtning.

De tillägg Mats Werner har gjort på mitt CD-exemplar, alla hämtade från tidigare utgivna skivor, är naturligtvis i teknisk mening bättre än soloupptagningen från 1978.

Ljudbilden blir också fylligare, när man som i ”Living Up To Life” (från ”Bombastica”, 1959-1960), får höra hela The Werner-Rosengren Swedish Jazz Quartet.

Från ”Lasse Werner och hans vänner” har Mats hämtat den utmärkta ”Ballad för tenorsaxofon”, ”Till Idres” (det vill säga Sulieman) och så ”Vals för Nannie” (det vill säga Porres, förresten 70 år på valborgsmässoafton).

Ett kul bonusspår är också ”Faithful Forever”, en tjugotalslåt som var mamma Werners favorit – här hör vi den med Lasse på piano, Janne Carlsson på trummor och Gösta Wälivaara på bas.

Ja, det var väl allt, folks.

Tack, Mats!

Vårkonsert med Orphei Drängar

I söndags var vi i universitetsaulan, på vårkonsert med Orphei Drängar. OD, den anrika manskören, har numera som dirigent en kvinna, Cecilia Rydinger Alin, och hon skötte sitt värv med känsla och elegans, presenterade dessutom på ett intresseväckande sätt de olika stycken som framfördes.

Programmet blev än mer hörvärt genom medverkan av slagverksgruppen Kroumata, till exempel i estländaren Veljo Tormis’ verk och finländaren Mikko Heiniös ”Tomumieli” – i det senare fallet anar jag en påverkan från Tormis – samt i några bejublade extranummer. Kroumata plus Folke Alin på piano bidrog också till att det officiella avslutningsnumret, delar av Carl Orffs och Johan Andreas Schmellers ”Carmina Burana”, blev så lyckat.

OD är ju en kör som hör hemma i det akademiska Uppsala, och som sig bör innehöll deras vårkonsert både dryckesvisor och vårsånger. Av de senare återhör jag själv gärna ”Under rönn och syren” (”Blommande sköna dalar”) med text av Zacharias Topelius och musik av Herman Palm.

Till de två finländska verk jag redan har nämnt kommer också Jean Sibelius’ ”Terve kuu” (där ”kuu” betyder ”måne”). Att ”terve” i den översättning som fanns i programhäftet återgavs som ”hell” kan möjligen förklaras av att sången är tagen ur Sibelius’ ”Kalevala”, men även om man kanske inte ska använda ”hej, måne”, tycker jag nog att man kunde välja något mindre högtidligt, till exempel ”var hälsad, måne”. Nå, det är en betraktelse lite i marginalen – OD framförde stycket mycket bra.

Helt uppenbart bemödar sig OD också om att studera in sånger från andra språkområden, till exempel det estniska, så att språkklang och betoningar låter rätt även i mina estniska öron. Och en eloge till Cecilia Rydinger Alin för att hon, vid presentationen av Tormis’ ”Vistel-vastel”, lyckades säga någon fras på estniska, så att en estnisktalande som jag förstod. Kanske har mycket musikaliska människor särskilt lätt för att lära sig hur andra språk ska låta?

Trots ett par sånger av Robert Schumann – inget ont om dem! – hade den här vårkonserten en tydlig tyngdpunkt i nordisk ton. De finländska och estniska (jag räknar Estland till den nordiska kulturkretsen) numren är redan nämnda. Vi hörde också ”Aftenstemning” med musik av Carl Nielsen och så August Södermans tonsättningar av Adam Oehlenschlägers ”Skjøn Jomfru! Luk dit vindve op” och Claus Pavels Riis’ ”Og jeg vil ha’e mig en hjertenskjær”.

Vårkonserter blir gärna idylliserande i sitt sångurval, men den här bröt på ett förtjänstfullt sätt den ramen. Veljo Tormis’ ”Pärismaalase lauluke” är ett exempel. Paula af Malmborg Wards hyllning till minskadade kvinnor i Angola, ”Tending Fields”, ett uruppförande, är ett annat exempel. Och så sjöng OD ”A Stopwatch and an Ordnance Map”, en dikt från spanska inbördeskriget av Stephen Spender med musik av Samuel Barber.

* * *

Fyllda av sångtexternas mening och sångernas skönhet gick vi ut i aprilkvällen. Birgitta har fler förrättningar framför sig och måste stanna ytterligare ett par dar i stan, medan jag skulle återvända till Öregrund.

Men dess förinnan ville vi äta middag tillsammans på restaurang. Både Hambergs och Hijazz visade sig vara söndagsstängda, så till slut hamnade vi på Amazing Thai i det som inte längre är Folket hus.

Deras Geng Ped Bed Yang, grillad anka i röd curry med äggplanta, rambutan, vindruvor, ananas, körsbärstomater, paprika, kokos, söt basilika och limeblad kan jag verkligen rekommendera. Däremot var väl inte det thailändska röda vinet Moonsoon Valley, som vi prövade, någon höjdare. Vi avslutade sen med var sin Irish Coffee.

Melodikrysset nr 16 2009

Strax innan jag hörde Vivaldis ”Våren” spelas i Ring så spelar vi, kom det ett lätt snöfall här i Öregrund. Men när vi i Melodikrysset hade kommit till ”Rudolf med röda mulen”, hade snön redan smält, även i skuggan. Den här sången, som i original heter ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, minns vi äldre radiolyssnare med Alice Babs.

”Istanbul-Konstantinopel”, som vi här hörde med för mig okända The Champs, minns jag bland annat med Flickery Flies, bland vars medlemmar fanns Brita Borg, Allan Johansson och Oskar Rundkvist. Det land titeln skulle leda oss till är förstås Turkiet.

Vi fortsätter på gamlinglinjen.

Radioter i min ålder minns väl ”Titta in i min lilla kajuta” med text av Nils Gustaf Granath och musik av den fantastiske melodimakaren Jules Sylvain. Här skulle sångtiteln ge oss ordet titt.

”Någonting att äta, någonting att dricka” ingick i filmen ”Kärleksexpressen” från 1932, men jag gissar att flertalet – även jag – minns den med Sune Mangs.

Också ”Beatrice Aurore”, med text av Harriet Löwenhjelm, är en goding, men här hörde vi den med en fortfarande aktiv sångare, Tommy Körberg.

Från de gamla godingarna kan vi väl sen hoppa till melodifestivalbidragen.

Lättast att komma i håg bland dem är ”Mama Take Me Home” från 2006, detta för att den sjöngs så medryckande av gruppen Rednex.

Varför jag minns ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” från 1975 vet jag inte riktigt. I alla fall har jag inget som helst minne av sångerskan, Ann-Christine Bärnsten; jag fick googla för att komma på hennes namn.

Det senare fick jag också göra för att hitta Jimmy Jansson, vars bidrag 2005, ”Vi kan gunga”, jag heller inte minns.

Rebecca Törnqvist, här i ”One Hour Drive”, hade jag däremot ingen svårighet att identifiera. Men då har vi förstås lämnat melodifestivalerna bakom oss.

Med det menar jag inte att allt som framförs där är skräp. ABBA har ju till exempel gjort bra melodifestivallåtar, även om just ”Dancing Queen”, som vi hörde i dag, inte gjordes för någon melodifestival. Själv hörde jag den från scen förra året, i broadwayuppsättningen av ”Mamma Mia”.

Björk, som vi i dag hörde i ”Human Behaviour”, har jag faktiskt också hört live, vid Nordiska rådets kulturprisutdelning i rådhuset i København. Jag satt nästan längst fram, så det var en extra upplevelse att se och höra henne så nära. Och ni vet förstås själva att hon kommer från Island.

Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes ”Kajsas udde”, har jag också hört live några gånger. Tidigt en gång, på krogen. Men den mäktigaste upplevelsen av honom fick jag, när han 1970 medverkade i introduktionskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Kongresshallen i Stockholms Folkets hus var fullsatt, och publiken sjöng så att väggarna gungade.

Kvar att redovisa är då svaren på två frågor, som låg intill varann men var ganska olika. Men så ska det ju vara i melodikrysset.

Den irländska walesiska artist som vi hörde i ”Warwick Avenue” heter (Amee Anne) Duffy.

Och Norrlandsoperan, som vi hörde i ”Opp Amaryllis”, finns i Umeå, en stad vars kulturpolitik jag som kulturpolitiker (S) – jag sitter i kulturnämnden i min egen hemstad, Uppsala – värderar högt.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att anitingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att knappa på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 15 2009

Dagens melodikryss var märkligt påskbefriat. Ganska lätt var det också, för mig åtminstone. Min musikaliske son, Matti, var här när krysset sändes, men jag behövde inte rådfråga honom om något.

Annars beror det här hur man bedömer ett kryss’ svårighetsgrad ofta på om inledningsfrågan är så lätt att man får ledbokstäver. Och så var det i dag: Vi hörde Frank Sinatra i klassiska ”New York, New York”.

För min del – jag har mycket folkmusik från olika delar av världen i skivhyllorna – var det sen också lätt att att snabbt konstatera, att den påföljande musiken kom från Irland.

För en man i min ålder var det vidare lätt att identifiera alla gamla svenska schlager, som Eldeman spelade.

Så inte förvillade det mig att Four Cats sjöng Anita Lindbloms jättehit från 1963, ”Sånt är livet”, på finska.

Och jag hör till den generation som hörde den unga Alice Babs, både i radio och live. I dag hörde vi titellåten i filmen från 1940, ”Swing it magistern”.

Under 1940- och 1950-talen – det som Woody Allen har döpt till ”Radio Days” – hörde man i radio ofta både ”Kan du vissla, Johanna?” och ”Med en enkel tulipan”. Den senare, som skrevs av Jules Sylvain och Sven Paddock 1938, hörde många av oss sedan också som signaturmelodi till radioprogrammet ”Det ska vi fira”.

Tekniken att låta kända svenska artister sjunga på andra språk än svenska tillämpas ganska ofta av Anders Eldeman. Men visst kände vi genast igen rösten på Barbro Lill-Babs Svensson, även om vi här hörde henne på tyska. Då var den tyska titeln svårare att uppfatta, men jag har hittat den: ”And’re sind genauso lieb wie Du”.

En modern storschlager spelades också, Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ ”Du är min man”. Här hörde vi den naturligt nog inte med text, det vill säga med Helen Sjöblom Sjöholm, utan i en betydligt sämre version med Dannys dansband.

Och så körde Eldeman, som så ofta, några melodifestivalare.

En sådan var ”Min kärlek”, som Shirley Clamp sjöng 2004.

Ännu färskare var ”La Voix”, den vinnande låten i årets upplaga. Den har artisten, Malena Ernman, skrivit ihop med Fredrik Kempe.

Aktuell på ett annat sätt – TV-aktuell – är Magnus Uggla. Här hörde vi honom i ”24 timmar”.

Mer 24 timmar: Vi hörde en låt som, när Dusty Springfield gjorde den, hette ”24 Hours From Tulsa”. I Östen Warnerbrings svenska version blev detta ”Femton minuter från Eslöv”.

LPn ”Var mig nära” från 1975 med det dåtida kärleksparet Rune Andersson och Lena Nyman finns i min skivsamling.

Jag har också en rad plattor med Raj Montana Band, vars sångsolister var Dan Hylander och Py Bäckman; här hörde vi dem i ”Skuggor i skymningen” från 1984. Från Olof Palmes begravning 1986 minns jag, att en av de största och finaste kransarna kom från Py och Dan. Kransen låg sedan utlagd på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag varje morgon och kväll sneddade över på väg till och från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen.

Här i Öregrund är det underbart påskväder: sol från en klarblå himmel över krokusarna och snödropparna i rabatterna. Hoppas att också ni alla runt omkring i Sverige har en fin helg.

Glad påsk till er allihop!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Giganter från öst

”Giganter från öst” var temat för torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester i Musikens hus. Vi inledde kvällen med mat ännu längre österifrån, på thaikrogen Amazing Thai snett över gatan. Där frågade vi nyfiket servitrisen om det thailändska vin, som stod upptaget i vinlistan, men hon visste inte ens att det fanns där, långt mindre hur det smakade. Så vi tog något annat.

Konserten började också med något helt annat än den östliga musik som utlovades i temat för kvällens konsert, ett uruppförande av uppsalatonsättaren Åke Erikssons (född 1937) ”Playing Area”. Vår nyfikenhet för det här beställningsverket hade väckts genom en presentationsartikel i Upsala Nya Tidning dagen före, och vi blev inte besvikna. Verket var mycket omväxlande när det gällde klangfärger och rytm och innehöll till och med ett moment av improvisation.

Kvällens höjdpunkt var dock enligt min mening Jean Sibelius’ (1865-1957) ”Violinkonsert d-moll” opus 47 från 1903-1904. Den enligt professionella bedömare, inte minst musiker, mycket svårspelade solostämman på violin hanterade solisten Klara Hallgren suveränt. Men också orkestern, under ledning av Paul Mägi, bidrog till att helheten blev så fin.

I pausen träffade vi konserthuschefen, Magnus Bäckström, som myste över det som redan då såg ut att bli en av säsongens höjdpunkter.

Och inte heller programdelen efter pausen, Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1” opus 10 (1926), fick oss att ändra uppfattning. Det här är ett verk fullt av överraskningar, allt från marschliknande inslag till slut som lurar åhörarens öron.

Det här var en konsert, värd att applådera. Och vi applåderade.