Melodikrysset nummer 40 2009

Veckans melodikryss tyckte jag inte hörde till de lättaste. Den allra sista melodin kände jag alls inte igen, men eftersom jag hade alla bokstäver utom den första, måste svaret rimligen bli Under. Och när jag googlar på Don Patterson, som Anders Eldeman nämnde, hittar jag en låt som heter ”Under the Boardwalk”.

Betydligt lättare var det då att komma på svaret på den allra första frågan. Det var Lili och Susie som i årets Melodifestival sjöng ”Show Me Heaven”.

Fast själv tycker jag nog att Laleh är ett strå vassare i ”Simon Says”.

Och självfallet lyssnar jag med glädje på Povel Ramels ”Tänk dej en strut karameller”, som han gjorde tillsammans med Gunwer Bergkvist.

Lill-Babs är en artist som under årtiondenas lopp har gjort mycket, både sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Till hennes mer lyckade låtar hör avgjort ”En tuff brud i lyxförpackning”, den som här skulle ge ordet lyx. Musiken skrevs av Simon Brehm och Sven Paddock och texten av samme Paddock plus Gösta Stevens. Lill-Babs sjöng den i filmen ”Svenska Floyd”, 1961.

Därmed är vi inne på temat filmer.

”Wonderful Copenhagen”, som här skulle ge Köpenhamn, förekom i en Danny Kaye-film från 1952 om Hans Christian Andersen.

Och så plockade Eldeman fram en James Bond-film igen, ”Dr No”. I den förekom den låt vi hörde, ”Under the Mango Tree”.

Till filmkategorin får man väl också räkna Astrid Lindgrens ”Hujedamej” med musik av Georg Riedel. Ja, ett sånt barn han var, Emil!

TV-serier och deras signaturer brukar inte vara min starka sida. Men Alex Haleys bok ”Rötter” finns i våra bokhyllor – även om jag inte har sett TV-serien med samma namn.

Däremot har jag sett rätt många avsnitt av ”Det kommer mera”, som gick i TV 1993-1996.

Och så över till scenen.

Claude-Michel Schönbergs och Alain Boubils ”Miss Saigon” har jag visserligen inte sett på någon teater, men vi har den på CD. Här var det Peter Jöback som sjöng ”Varför Gud”.

Noel – eller Noël – Coward känner vi både från scen och bioduk, även som sångare. Här hörde vi dock Dinah Washington sjunga hans ”Mad About the Boy”.

En ännu mer smittsam gammal goding – det spritter i bena – är ”Alexander’s Ragtime Band”, som tillskrivs Iving Berlin men möjligen också kan ha komponerats av Scott Joplin. Dagens Alexander exekverades av Roland Cedermark.

Själv har jag inte varit dansant, snarare då krasslig, under en längre tid, men det börjar bli bättre nu, så än är det inte dags att sjunga ”Du ska få min gamla …. när jag dör”. Bland det som med den här sångens hjälp har testamenterats vidare finns en gammal kortlek, i vilken det ju bland annat ingår ess.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Bläddra sen ner till aktuell lördag.

Besök i ett Gottsunda som också finns

Gottsunda, ett av Uppsalas mest invandrartäta områden, har som sina motsvarigheter på andra håll i Sverige skakats av ett vanmäktiga ungdomars utanföruppror. Med den här etiketteringen vill jag på intet sätt ursäkta skadegörelse och andra destruktiva beteenden. Men det är klart att den här sortens krevader inte uppstår i ett socialt tomrum.

För att åter igen balansera bilden måste man samtidigt nämna, att Uppsala kommun också har gjort stora satsningar på Gottsunda. Gottsunda är till exempel ingalunda ett kulturellt utarmat ghetto. Där har under lång tid gjorts stora kultursatsningar, som också kommer stora grupper av invandrare till godo. Men självfallet finns där ändå grupper av ungdomar, vars utanförskap man inte bryter med just den här typen av åtgärder.

Morgonens kulturfrukost i Gottsunda dans & teater visade bredden i de kommunala och kommunalt stödda kultursatsningarna.

Den avslutande programpunkten, ”Bring Down the Beat” med Daniel Bergström, verksamhetsansvarig vid Musicalen i Gottsunda, innehöll fullt med exempel på rap och besläktade musikverksamheter, där invandrarungdomar frekvent deltar. Och från tidigare besök på Gottsunda dans & teater vet jag, att många unga från olika håll av världen deltar i dess dans- och teaterverksamhet. Gottsundabibliotekets samtalsverksamhet presenterades av Sara Bengtsson, och jag kan själv, efter ganska många besök på detta Uppsala kommuns näst största bibliotek, vittna om att det här biblioteket känns som ett vardagsrum för gottsundaborna, inte minst stadsdelens invandrarbefolkning.

Kees Geurtsen, tidigare ordförande (S) i Kulturnämnden, nu verksam inom det i Gottsunda dominerande kommunala Uppsalahem, presenterade de breda kultursatsningar det här bostadsbolaget gör och länge har gjort – Gottsunda är verkligen inte något kulturellt och socialt utarmat förortsghetto.

En av riskerna med att ett område får en sådan stämpel på sig är att vit svensk medelklass och arbetarklass tar till fötterna, flyttar till områden som verkar lugnare och inte har, om vi ska tala klarspråk, så många invandrare. Och ändå finns där alltså till exempel ett kulturliv, som borde tilltala också de här människorna. Som exempel från dagens kulturfrukost kan jag nämna Sylfidkvartetten, en ståkkvartett bestående av fyra unga tjejer – i dag inledde de programmet med att spela ett stycke ur ”Sylfiderna” av Frédéric Chopin. Intressant var det också att få höra Ylva Stolpe tala om Gottsunda konstgille och dess vid det här laget 25-åriga utställningsverksamhet mitt i hjärtat av Gottsunda centrum.

Så åtminstone kulturnämnden, i dag företrädd av sin nye direktör Sten Berhardsson, behöver inte skämmas för att ha gjort alldeles för små satsningar i just Gottsunda. Jag kan här passa på att nämna att en fortsatt kultursatsning i just Gottsunda var en av de viktigaste ingredienserna i Uppsalas tyvärr misslyckade – grattis, Umeå! – försök att bli europeisk kulturhuvudstad.

Därmed vill jag ingalunda hävda att kommunen på alla andra områden har gjort vad den kan för att lösa den svåra integrationsproblematik som finns där.

I arbetarrörelsens rötter finns dess framtid

I fredags var Birgitta och jag ombedda att medverka i den skånska arbetarrörelsens historiekonferens. Den sammanhållande kraften i det här arrangemanget, docenten i historia Roger Johansson, hade dock bett Birgitta att komma till Malmö redan på torsdagen: På högskolan skulle hon berätta om sitt internationella engagemang genom livet.

Vi hade lite tid vid sidan om, och eftersom det var ett tag sen vi var i Malmö, passade vi på att både promenera och göra saker i egen regi. Det började med att vi från järnvägsstationen promenerade till Stortorget: där, på Rica Hotel (förr Anglais), hade vi fått vår inkvartering. Rummet var stort och bekvämt med utsikt över torget, och personalen nere i receptionen orienterade oss snabbt och effektivt med hjälp av en karta om alla mål vi ville nå.

På väg mot högskolan passerade vi åter igen stationsområdet, och på hörnet mitt emot valde vi att äta lunch, stekt strömming med potatismos och lingon. Restaurangen heter numera Café le fil du rasoir men var förr känd som restaurang Savoy. Där utspelade sig, påminner mig Björn Kumm, inledningen till Per Wahlöös och Maj Sjöwalls klassiska polisdeckare – ett av originalen, då Beck fortfarande var känd som Martin Beck – ”Polis, polis potatismos”.

När jag promenerar omkring i Malmö, en stad som befolkningsmässigt inte är så vansinnigt mycket större än vårt Uppsala, slås jag av att Malmö, i motsats till Uppsala, ger en så stark känsla av storstad. Där finns vackra gamla stenhus liksom nya – ett exempel på det senare är högskolan, från vars översta våning man har en vidunderlig utsikt över både bebyggelse och vatten. Där finns många affärsgator och, som knutpunkter, både gamla och nya torg. Vi ilar också till Triangeln, i vars leksaksbutik Birgitta, förgäves, försöker få tag på ett Wall-E-paraply åt Viggo att överlämnas på hans sjuårskalas i dag.

I föreläsningssalen på högskolan samlas en skara av företrädesvis, åtminstone jämfört med oss, ganska ung publik. Birgitta berättar om sitt livslånga internationella engagemang som har varat ända från flickåren och fram till nu. Hon gör nedslag i händelser och händelseförlopp som tysktransiteringen, baltflyktingarna, Sydafrika, Vietnam, de egna FN-uppdragen – ja, vad har hon inte varit engagerad i? Hon väjer inte för besvikelserna, nämner också egna (av andra ofta medvetet feltolkade) misstag som till exempel bedömningen av vad som egentligen hände i Kambodja. Publikens frågor haglar, och engagemanget vittnar om att de som frågar själva är engagerade. Trots att det är sen eftermiddag, vill ingen riktigt gå därifrån, när det är slut.

På kvällen har Birgitta, via nätet, bokat biljetter åt oss på Malmö-operan. Före föreställningen hinner vi äta middag på Operagrillen, god inkokt lax med vitt vin.

Vi är operavänner men har aldrig varit på just Malmö-operan; på opera alltså – Birgitta har varit där på kongress. Invändigt är den med sina väggmålningar och trappor en smula lik Uppsala stadsteater, belägen i det som förr var vårt Folkets hus. Vi har plats på balkongen, och jag upptäcker snart, när föreställningen har börjat, att jag inte kan se textremsorna – operan spelas på italienska: textremsan över scenen har för liten text för min usla syn, och den med större text som riktar sig mot balkongen är från vår plats sett riktad åt höger. Nere i salongen gapar stora bänkpartier tomma. Vi ser att många i publiken är skolungdomar, och vi undrar därför om inte ganska många av de tonåringar som har fått biljetter genom skolan helt enkelt har struntat i att gå. Ytterligare några går också i pausen.

Den föreställning vi ser borde annars inte vara så svår för dem: Gioacchino Rossinis och Giacomo Ferrettis ”Askungen”, som hade premiär i Rom 1817. Och till och med jag, som alltså inte kunde följa textningen, känner ju till askungesagan, både Charles Perraults original från 1697 och Disneys filmversion – åtminstone den senare måste de här ungdomarna ju känna till. Här rör det sig dock om en moderniserad operaversion. Regissören, Alessandro Talevi, markerar genom dräkter och andra attiraljer (till exempel en vespa som körs in på scenen) att tiden här är decennieskiftet 1950-tal/1960-tal. Alltsammans har ett drag av filminspelning över sig. Det är lite Fellini över det här, om ni förstår hur jag menar.

I solopartierna lyckas Clara Maouriz, som gör rollen som Askungen, bäst. Annars hade jag störst utbyte av ensemblesången. Och av Rossinis musik förstås.

Nästa morgon, vid frukostbordet på Rica hotell, träffar vi dem som tillsammans med Birgitta och mig (moderator) står för dagens första längre pass: umeåprofessorn Ronny Ambjörnsson och LO-utredaren från Göteborg Örjan Nyström. Jag förstår genast att jag kommer att få leda ett samtal mellan likasinnade.

Vi får skjuts i bil till Backagården i Höör, där konferensen om arbetarrörelsens historia ska äga rum. På Backagården var jag senast för mycket länge sen, på ett studentförbundsseminarium i början av 1960-talet.

Dit har förbluffande många deltagare sökt sig, 86 stycken, och jag märker snart att de alla är besjälade av att åter gräva fram arbetarrörelsens rötter, de som också ger näring åt dess framtida bestånd och utveckling.

Partidistriktets ordförande Helène Fritzon hälsar deltagarna och inledarna välkomna och hälsar särskilt hjärtligt Birgitta och även mig välkomna. Och när sedan kursledaren Roger Johansson tar vid, startar han med att berätta, att han hade blivit uppringd av Birgittas och min gamle vän Björn Kumm, som bor i Malmö och som hade bett att få vara med. Han berättade också att Björn hade sagt, att han hade läst om konferensen på min blogg, som han följer dagligen: min blogg är, enligt Björn, något som han läser dagligen, nu när det knappt finns några A-presstidningar längre. Så nu gissar jag att jag får en binge nya läsare nere i Skåne…

Vi träffade förstås sen Björn också personligen, åt bland annat lunch tillsammans med honom. Utöver en del kända skånska partivänner på konferensen vill jag också nämna att chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, Lars Ilshammar, var där.

Jag förmår inte ge någon rättvisande och fyllig bild av hela konferensen, men jag kan ju nämna att Birgitta under det första seminariepasset, ”Varför ska vi skriva arbetarrörelsens historia?” målade upp ett brett panorama över det Sverige som arbetarrörelsen har skapat; hon knöt då också särskilt an till de många betydande socialdemokratiska politiker, som har varit från eller haft anknytning till just Skåne. Hon hänvisade också till de stora arbetarförfattarna, bland dem Hertha Wirén. Hennes genomfång av historien, mycket uppskattad av deltagarna fick vi vittnesbörd om, hade samtidigt framtidsinriktning i och med att hon också analyserade de idéer som bar upp reformarbetet och ledde till de samhällsförändringar som ägde rum under 1900-talet.

Att den här utvecklingen har brutits, också på grund av förvirring inom den egna rörelsen, inte minst dess ledning, tycktes både inledarna och publiken vara överens om. Ronny Ambjörnsson refererade där mitt samtal med honom vid morgonens frukostbord: Det krampaktiga talet om frihet i dagens debatt, även socialdemokratiska debatt, bortser från det faktum att meningen med de kollektiva lösningar som arbetarrörelsen förordade ju var att öka just den individuella friheten.

Ronnys inledning kompletterade annars väl Birgittas genom att utgå från ett gräsrotsperspektiv. Han har granskat de tidiga, delvis sammanflätade folkrörelserna, inte bara arbetarrörelsen (parti och fack) utan också nykterhetsrörelsen, i någon mån även frikyrkorörelsen. Han väckte stort jubel genom att referera ett par möten, där man diskuterade frågan ”Har livet någon mening” – vid det första ansåg mötet, att livet inte hade någon mening, men detta korrigerades till sin motsats vid ett kommande möte.

Örjan Nyström bidrog främst genom att problematisera frågan om innehållet i historieskrivningen: Arbetarrörelsens val av kurs har inte alltid varit så enkla och självklara, som de ibland framstår i tillrättalagda jubileumshistoriker. Han rekommenderade att man på nytt ska analysera också dessa historiska vägval.

Det efterföljande passet, ”Vem ska skriva arbetarrörelsens historia?”, fanns knappast den motsättning som man ibland försöker konstruera mellan å ena sidan fackhistoriker, å andra sidan rörelsehistoriker med egen rörelsetillhörighet och egna rörelsesympatier och även historieskrivande av Gräv-där-du-står-slag. Roger Johansson gav, i dialog med fackliga representanter i publiken, exempel på hur båda perspektiven i själva verket kan berika varann. Ett vida värre problem är då att en så stor del av rörelsehistorien i dag hotas, till och med av rörelsens egna. Kjersti Bosdotter från If Metall hade en del talande exempel i den bildexposé hon inledde det här passet med.

En viktig del av konferensens uppläggning var det att de båda seminariehalvorna sen följdes av den avslutande delen ”Hur går vi vidare?? Ett antal ledande representanter för olika grenar av den skånska arbetarrörelsen visade där, att den här konferensen inte kommer att bli bara en engångssamling, visserligen rolig och stimulerande men utan konsekvenser för framtiden. För min del blev jag övertygad om att ett klassiskt reformistiskt förhållningssätt nu har ett brett stöd i det stora skånedistriktet: Rörelsens kurs blir inte bara vilsna piruetter utan en marsch framåt bara om den söker näring i rörelsens rötter. Jag hänvisade på den punkten till det avsnitt i partiprogrammet som nu är struket: ”Från klassamhälle till välfärdsstat” (plus dess då skissade fortsättning, även ekonomisk demokrati). Det här avsnittet fanns i de båda partiprogram jag hade huvudansvaret för, 1975 års och 1990 års, men hade också sin motsvarighet i Ernst Wigforss’ program från 1944 och Tage Erlanders program från 1960.

Innan vi skildes åt fick vi också höra ett mycket intressant och väl framfört föredrag av arbetarförfattaren Fredrik Ekelund, ”Att skriva arbetarhistoria”. Han väckte mitt intresse för en tidig svensk arbetarförfattare, Gösta Larsson, en radikal socialdemokrat som så många andra tvingades att emigrera till USA. Där publicerade han på engelska flera arbetarromaner, av vilka ett par finns översatta till svenska; en av dem utkom i Tidens bokklubb 1947, har jag nu tagit reda på.

Honom skulle jag vilja läsa.

Melodikrysset nummer 39 2009

Jag har varit på ett spännande arbetarrörelseevenemang i Skåne, men jag var förstås också angelägen att ta mig hem till Uppsala igen för lördagens sedvanliga melodikryss.

Det sändes från ytterligare ett annat hörn av Sverige, Göteborg. Som så många andra direktsända kryss var det egentligen inte särskilt svårt, men ett ljudavbrott mitt i sändningen försorsakiade stort kaos. Till förvirringen bidrog att man efter ljudavbrottet först hörde musik – reggae – som, skulle det visa sig, inte hörde ihop med krysset. Sen övergick musiken plötsligt till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, av och vanligen med Håkan Hellström. Med hjälp av lite ofullständig efterhandsvägledning av Anders Eldeman lyckades jag sen också placera in de här orden på rätt ställen.

Min egen hemstad, Uppsala, fanns för övrigt också med i krysset: Vi hörde ”Gun från Dragarbrunn” av Owe Thörnqvist, som jag då och då träffar på landshövdingemiddag för hedersupplänningarna – en av dem är Owe, en annan min hustru.

Owe har ju också skrivit om Dagny, men det är en annan servitris än den som Lotta Engberg besjunger i ”Världens bästa servitris”. Fast Dagny var säkert också världens bästa för killarna som flockades kring henne och ropade ”Dagny, kom hit och spill!”.

På söndag kväll ska jag ut till vårt hus i Öregrund igen. Öregrund ligger i Roslagen. Det, och inte andra ordet i texten till ”Calle Schewens vals” – ”I Roslagens famn…” – var svaret på dagens taubefråga.

I Amsterdam har jag också varit, bland annat köpt tulpaner där till vår trädgård i Öregrund. Den reflektionen föranleds förstås av att vi i dag hörde ”Tulpaner från Amsterdam”. Den minns vi bland annat med Lasse Lönndahl.

En ännu äldre schlager som spelades i dag var Jules Sylvains ”Säg det i toner”.

För min del är jag också tillräckligt gammal för att minnas Gösta Stevens och Nils Georgs ”En är för liten och en är för stor”, vilket alltså var det motsatspar Eldeman efterlyste.

Däremot tror jag att jag aldrig tidigare har hört ”Tobakshandlarvisan”, som vi i dag hörde med Helen Sjöholm och BAO.

TV-serier är inte, som jag flera gånger tidigare har bekänt, min starka sida. Så där får jag gissa och kontrollgoogla.

Men jag tror att den svenska komediserien, vars signatur vi hörde, var ”Kvarteret Skatan”, vilket också stämmer med Eldemans ledtråd att andra halvan av titeln är en platsbestämning.

Inte heller har jag sett ”Mot alla vindar” (”Againts the Wind”), som ju handlar om nybyggare, i Australien närmare bestämt.

Däremot har jag förstås sett ”Sound of Music” på bio. Hon som här (passande nog i skepnad av Carola) sjöng solostämman var Maria, en novis, sålunda en som vill bli nunna.

Och hur många gånger har jag inte sett Disney-filmen om Snövit och de sju dvärgarna, de som sjungande går ner i gruvans ort? Hej hå, hej hå!

Och så återstår då bara att säga hej då, hej då!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikryset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett återbesök i Elisabet Hermodssons bildvärld

Elisabet Hermodsson är född 1927 och således hela 82 år gammal. När jag nu, som en del i en rik utställning med hennes bildkonst på Uppsala konstmuseum, ser henne i Christian Stannows TV-film ”Tecken i rörelse”, påminns jag om hur vacker jag tyckte hon var då på sextiotalet när vi lärde känna varandra. Men hon är vacker nu också, flera årtionden senare. Jag och Birgitta kramade om henne, när vi anlände till vernissagen på Uppsala slott nu i lördags.

Elisabet är egentligen allkonstnär, betydande både som författare, bildkonstnär, visdiktare och sångerska. Som författare har hon framträtt dels som lyriker, dels som debattör med socialism och feminism och religiositet som grund. I det sista avseendet är vi inte själsfränder, men detta har inte hindrat mig från att känna djup respekt för henne och hennes ibland religiöst präglade verk – även om jag alltså är främmande för hennes kritik av vetenskap i den starkt rationalistiska traditionen.

Jag lärde känna denna konstnärligt mångsidiga och intellektuellt spännande person, när vi i slutet av 1960-talet tillsammans satt i styrelsen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala. Elisabet var aldrig någon partigängare – då var hennes mans, konstnären Olof Hellströms, förhållande till socialdemokratin mer rakt och okomplicerat. Elisabet var demokratisk socialist, men partipolitiken passade kanske inte riktigt hennes fria själ.

När jag arbetade på socialdemokratiska partistyrelsen, hade jag under de sista femton åren en dikt av henne på skrivbordet:

Vakna först i sommartid

Somna från all vinterns gnid
det är vad jag önskar
vakna först i sommartid
och när ängen grönskar

Somna från allt satans gräl
fly från sorgebrunnen
vakna med en sommarsjäl
och ta en ros i munnen

Somna, drömma, vara tyst
inte höra kivet
Vakna först när sommarn kysst
solens färg till livet

Den här dikten finns fortfarande på skrivbordet i mitt arbetsrum, numera beläget i våningen på Idrottsgatan 12 nb, Uppsala.

1966 gav Elisabet ut en samling bilddikter, ”Dikt-ting”. En av de stora salar som nu härbärgerar utställningen på slottet ägnas helt åt hennes bilddikter i tusch från 1960-talet. Det gäller att se dem på nära håll: man måste kunna både uppfatta detaljerna i teckningarna och läsa den text som är en vital del av bilderna.

Den ännu större salen innehåller saker i större format, allt från kol och blyerts till olja på duk. Något enstaka verk är från 1970-talet, men tyngdpunkten i den här delen av utställningen ligger längre fram i tiden. Ängeln samsas med narren och döden; narren förekommer också – för att knyta an till hennes religiösa föreställningsvärld – korsfäst. Humor och svärta samsas. Förekomsten av grodor i flera av bilderna förklarar Elisabet själv i en UNT-intervju med att det påstås att grodan var Guds första försök att skapa människan.

Ulrika Knutsson invigde utställningen med att göra en introduktion så intressant att den borde publiceras.

Och hur som helst, måtte många hitta vägen upp till slottet. Utställningen pågår fram till 25 oktober.

I dag är det Birgittas födelsedag

Birgitta fyller 72 i dag, kommer i kapp mig som kom upp i den här åldern redan före midsommar.

Vi firar varandras födelsedagar, även de födelsedagar som inte är storslaget jämna. Alltså har jag under den senaste tiden varje gång jag har varit inne i Uppsala passat på att handla presenter. Eftersom jag i går hade med mig en ansenlig mängd böcker, känner jag åter av mitt ryggonda. Men vad gör man inte för en kär gammal följeslagare från årtionden av gemensam möda och många minnesvärda stunder.

Sanningen att säga har jag ju också själv glädje av att familjens bibliotek utökas med de senaste böckerna av Alexandra Coelho Ahndoril (den om Mäster Palm), Kerstin Ekman (med Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” som utgångspunkt), Per Agne Erkelius (om Auschwitz), Aris Fioretos, Carola Hansson, P D James, Anneli Jordahl (om Ellen Key), Anna Jörgensdotter (en kritikerrosad kollektivroman från Sandviken), Ola Larsmo, Håkan Nesser (med dedikation från författaren, som vi båda känner), Agneta Pleijel, Steve Sem-Samberg (om gettot i Łódź) och Dag Solstad.

De DVD-filmer jag har köpt åt henne ser jag likaledes fram mot att se tillsammans med henne: Fellinis ”La Strada”, Hitchcocks ”Sabotör” och så tre Stieg Trenter-filmatiseringar.

Och jag sitter gärna med på glasverandan, när hon ska lyssna på CDn ”Svenska jazzklassiker” med Arne Domnérus i centrum.

Slutligen gav jag henne en hel kasse med blomsterlökar. Dem får även jag glädje av, när de blommar kommande vårar.

Tidigt i morse var jag ute i trädgården och plockade en födelsedagsbukett: dahlior, luktärter och fackelblomster. Den ställde jag på köksbordet tillsammans med en smörgåstårta med havets frukter som jag själv dess förinnan hade förfärdigat. Från bryggaren på köksbänken doftade det av nybryggt kaffe.

Sen var det dags att öppna sovrumsdörren och sjunga för födelsedagsbarnet. Födelsedagsbarn, med tonvikt på barn, är man alltid, även när man fyller 72.

Melodikrysset nummer 38 2009

Ganska mycket i dagens melodikryss föreföll bekant från tidigare kryss.

Visst har vi väl tidigare hört ”En sten vid en sjö i en skog” med Gyllene Tider?

Och lejonet Elsa från ”Född fri” (”Born Free”, 1966) har väl varit med i krysset tidigare hon också?

Detsamma gäller ”Om jag hade pengar” (”If I Were a Rich Man”) ur Jerry Bocks och Sheldon Harnicks musikal från 1964, ”Fiddler on the Roof” (”Spelman på taket”).

Även ”Jag har bott vid en landsväg” har varit med förr. Den var också med i en film från förr, ”Kalle på Spången” från 1939. Den som sjöng den var Edvard Persson, men sången skrevs av Lasse Dahlquist.

Även ”Sagan om ringen” har jag sett på bio – i den sjöng Enya ”May It Be”. Jag har med behållning läst Tolkien och tyckte också att filmen var bra. Min hustru fann den däremot för våldsam.

Däremot har jag aldrig sett ”Top Gun” från 1986. Den filmen skulle jag aldrig ha klarat utan Google (”Take My Breath Away”, Berlin). Landet däremot var, precis som Eldeman antydde, urenkelt: USA.

Därmed är vi inne på frågor som låg utanför min kunskapssfär. Jag har heller aldrig lyssnat på George Michael i ”Careless Whisper” (”Never Gonna Dance Again”).

Och varför skulle jag komma i håg ”Innan mörkret faller” med Emil Sigfridsson i 2004 års melodifestival?

Däremot kom jag spontant i håg den andra melodifestivallåten i dag, ”En dag” med Tommy Nilsson från 1989 års melodifestival. Fast har inte den också tidigare spelats i krysset?

Ännu lättare var det att komma i håg ”Vilken härlig dag” och att den sjöngs av Ewa Roos.

Och eftersom jag var ivrig radiolyssnare på 1950-talet, minns jag mycket väl Leon Landgrens och Åke Gerhards succé från 1953, ”Mjölnarens Irene”. Den blev först stor i en insjungning av Thory Bernhards, och sen följde ytterligare versioner med Lily Berglund, Britt-Inger Dreilick med flera.

”Vi gå över daggstänkta berg” fick vi lära oss att sjunga i folkskolan, så den känner jag igen även när den framförs i upprockad version. I den går man alltså på dagg.

Och så var det då bara ett frågesvar kvar att redovisa. Eftersom jag lyssnar på mycket klassisk musik både på skiva och i konserthallar, känner jag förstås igen ”Pomp and Circumstance” av Edgar Elgar.

Senare i dag ska jag först gå på konstutställning, därefter på teater. Politiskt vänster är jag också, vänstersocialdemokrat närmare bestämt. Säkert är jag därmed en del av det ”vänsteretablissemang” som KD-ledaren Göran Hägglund skäller på i sin artikel på DN-Debatt den 17 september, och jag medger gärna att jag hör till dem som till exempel vill att män och kvinnor i sina familjerealtioner ska leva ett jämställt liv.

Men Hägglund målar en bild som bra mycket liknar fan på väggen. Även människor som jag har i våra liv sidor, som KD-ledaren helt sonika väljer att radera. Man kan både vara samhällsengagerad på vänsterkanten och gilla att påta i den egna trädgrådstäppan, både läsa lyrik och serier, både gilla opera och tycka att det är kul att lösa Melodikrysset.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Musikalisk resa över stjärnhimlen

Säsongens första abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi förde oss åter igen till Uppsala. Vi har biljetter med fast plats till serien på Musikens hus, Uppsalas eget konserthus, även den här säsongen.

”Stjärnesång” var temat för denna inledande konsert, och antalet stycken som framfördes var, om inte lika många som stjärnorna på himlen, så i alla fall ovanligt många. Tittade man ytligt på programmet, var det heller inte så lätt att urskilja något som skulle föra tankarna till den gemensamma nämnaren, astronomiåret 2009. Själv fastnade jag i det stycket bara för ”Jupiter”, fjärde satsen, molto allegro, ur Wolfgang Amadeus Mozarts symfoni nummer 41.

Annars föreföll programmet ju vara – och var också – en smakfullt sammansatt meny, verk av Giovanni Gabrieli, Johann Sebastian Bach (två stycken ur ”Die Kunst der Fuge)”, Ludwig van Beethoven, Camille Saint-Saëns och Igor Stravinsky. Johannes Brahms förekom också, men han hör inte till hustruns och mina favoriter. Däremot var det mycket intressant att få höra titelverket ”Stjärnesång” av uppsalatonsättaren Håkan Larsson, född 1959.

Jag ser att verket är tillägnat den finske rock- och jazzmusikern Jukka Tolonen, en riktig gränsöverskridare. I programmet ser jag att Håkan har spelat med Jukka, men jag minns inte utan forskningsmöda som jag inte har tid till just nu, i vilken konstellation – Jukkas skivlista är ju vid det här laget jättelång. Själv har jag hört honom i flera olika konstellationer: Tasavallan Presidentti, Wigwam, Jukka Tolonen Trio och Piirpauke, kanske flera.

Men tillbaka till programmet i Musikens hus. För en intressant ordväv runt musiken stod professorn och astrofysikern Bengt Gustafsson, som band samman musiken med astronomin. Så vitt jag förstod – jag är humanist – var en av hans poänger, att så väl musik som astronomi utvecklas med hjälp av matematiken. Nu är Gustafsson också musiksakkunnig, så hans vindlande föredrag, med jämna mellanrum avbrutet av musik, gav också en djupare förståelse av vad som spelades.

På väg till Musikens hus stannade vi till i ett annat musikens hus, Katalin, dock för att äta middag. Vi fastnade för Östras hamburgare, burgare på nötfärs med klyftpotatis, äppelcoleslaw, tomat, rödlök, saltgurka och grönsallad. Mycket gott – särskilt åppel- och vikålsröran var god – tillsammans med argentinskt rödvin.

Ägarinnan, Katalin Varga, kommer, när vi anländer, och ser till att vi får ett bord alldeles intill brasan – det känns skönt; kvällen är kylig. Hon behöver inte fjäska – det här är ett populärt ställe, snart fyllt av gäster – men säger ändå med adress till Birgitta, att hon numera saknar profilerade uppsalapolitiker av Birgittas klass.

Jag tror knappast att det här har att göra med att Katalin är socialdemokrat – jag har aldrig hört att hon skulle vara det – utan med att hon liksom så många andra allmänt uppskattar politiker som det är något med, som har åsikter och personlighet.

Själv minns jag fortfarande när Birgitta under talmanstiden stod på Socialdemokraternas lista och då, trots att hon på grund av talmanskapet inte fick delta i valagitationen, jämfört med alla andra fick skyhöga personkrysstal. Troligen fick hon då också rätt många röster från människor som annars aldrig skulle ha röstat på Socialdemokraterna.

På visit i politikens centrum

I måndags var jag på besiktning hos en läkare på Vårdcentralen här i Öregrund. Jag har haft diverse krämpor en längre tid nu, och hustrun – uppenbarligen angelägen om att jag ska fortsätta att leva – har manat mig att gå till doktorn. Så jag har fått hjärtat kollat; även de smärtor jag har haft i rygg, axelparti och bröst och i samband med det lungorna har doktorn kollat. Och så fick jag ta blodprover.

Det enda mer konkreta som kom ut ur det här var att blodvärdena inte var så bra, dock kanske beroende på den långa infektion jag har dragits med. Så jag ska tillbaka och kolla dem på nytt.

Och kanske håller nu värken på att lägga sig. Jag känner fortfarande av ryggen i vissa sitt- och rygglägen, men det känns i alla fall bättre.

Så i går utnyttjade jag åter igen den årliga inbjudan till riksdagens högtidliga öppnande. Höstmorgonen var dock så solig och vacker – havsvattnet likt en spegel – att det kändes helt avigt att lämna Öregrund.

På Uppsala C mötte jag hustrun, den före detta talmannen, som naturligtvis är orsaken till att även jag varje år indjuds till riksdagsöppnandet. Regeringsdeklarationen kan man ju ta del av på annat sätt, så den är knappast, ens för en politiskt intresserad, något bra skäl för att delta i den här ceremonin. (I år talade för övrigt Fredrik Reinfeldt ganska tyst, vilket för oss uppe på läktaren inte kompenserades högtalarvägen, så jag ska ärligt erkänna att jag under delar av deklarationen inte riktigt uppfattade vad han sa.)

Men man träffar ju gamla kompisar från sin långa tid i politiken, några uppe på läktaren, andra under den mottagning som följer riksdagsöppnandet. Bland annat pratade Ingvar Carlsson med mig – jag var ju länge Socialdemokraternas nordiske sekreterare – om det norska valet; han hade själv varit över och till och med gjort en liten insats i valrörelsen. Också Herman Meltzer, som jag känner från min aktiva journalisttid, kom fram och samtalade om norska valet och om det svenska röd-gröna samarbetet. Meltzer försökte tränga mig i min egenskap av socialdemokratins främste kommunistjägare i modern tid om Vänsterpartiets deltagande i det vänstersamarbete som nu finns här i Sverige, men jag menade att (V) numera innehåller en allt mindre andel av människor, som på allvar definierar sig som kommunister.

Jag har haft mina duster också med Lars Ohly – jag har personligen bland annat mött honom i en radiodebatt – men numera är vårt förhållande hyggligt. I pausen på Operan senare på kvällen skämtade jag lite med honom och hans hustru Åsa, sa att jag minsann hade sett att inte heller de ville ”göra kronan på hans hjässa lätt” – vid kungens intåg sjöngs som vanligt ”Kungssången” – och Lasse flinade och sa, att i deras fall hade det närmast varit uteslutningsgrundande att sjunga med. Det är det inte i mitt och Birgittas fall – jag har sett alltför många ledande socialdemokrater sjunga med i ”Kungssången” – men skulle man bli utesluten för att man inte sjöng med, skulle vi nog inte sjunga med i alla fall.

I pausen var vi tillsammans med diverse makthavare i svensk politik inbjudna till kungens speciella utrymmen på Operan: man hälsar på de kungliga och får ett glas bubbel. Victoria, som bland annat har varit ett slags prao hos Birgitta och som vi båda har ett hyggligt personligt förhållande till, kom i drinkvimlet fram och ville prata. Samtalet kom snart in på ett par av de stora hjälpprojekt Birgitta aktualiter arbetar med, UNICEF och Världsinfektionsfonden. Det Victoria sa tydde på att hon faktiskt vet en del om de här problemen, till och med är engagerad i dem – bland annat kritiserade hon en del jämnåriga i sin egen umgängeskrets för att alltför lättvindigt vifta bort de krav som ställs på oss alla, också dem, med att ju så mycket av de insamlade pengarna ändå inte kommer fram, vilket alltså faktiskt inte är sant.

På väg från Operan till uppsalatåget stötte vi på Tegelbacken ihop med Anne-Marie Lindgren, som jag har känt sen studentförbundstiden och bland annat samarbetat med i programkommissionen. Vi hade gott om tid till tåget och stod kvar en stund och pratade om tillståndet i partiet, enades bland annat om att det i dag åter igen finns ett socialdemokratiskt studentförbund som knyter an till förbundets radikala traditioner från min och Anne-Maries gemensamma tid i det tidiga 1960-talets studentförbund. Ibland handlar det om att ha tålamod, om att inte ge upp. Socialdemokratiska studentförbundet är i dag utan tvivel en viktig komponent i det pågående arbetet med att återradikalisera och på det sättet vitalisera partiet.

Man skulle kunna tro att allt handlar om politik en dag som den här. Men så är det inte.

Riksdagens högtidliga öppnande inramas alltid av musik, så också i år. I det program som mötte den återsamlade riksdagen fanns den här gången två sånger, ”Sámi eatnan duodariid” (”Samelands vidder”) av Nils Aslak Valkeapää och ”Árvas” (”Árvas tundra)” av Sofia Jannok. Sångartist var 26-åriga Sofia Jannok, assisterad av Peter Tikkanen, piano, Tobias Helén, kontrabas, och Johan Englund, slagverk. Sofia är en mycket begåvad sångerska som blandar samisk tradition med pop och jazz – henne ska jag snarast skaffa något av på skiva.

På kvällen gav Operan alltså en festföreställning för Riksdagen.

Före pausen, den jag redan har berättat om, fick vi höra Gioacchino Rossinis ”Barberaren i Sevilla”, uvertyren samt delar av första akten. Det vi såg och hörde var bra, så inget ont om den delen. Jag har sett ”Barberaren” tidigare och har inget otalt med honom.

Men den här kvällens höjdpunkt var ändå det som följde efter pausen, Mats Eks balett ”Rättika” till musiken av Johannes Brahms ”Violinkonsert i D-dur”. Den här baletten har ingen handling utan är en visualisering av musiken i form av dans. Särskilt de delar som ligger före den avslutande ungerska dansen är mycket suggestiva att se på.

När föreställningen på Operan avslutades med ”Du gamla, du fria” – i den sjunger även vi gamla radikaler med – såg jag, vilket var lite rörande, att den norska violinsolisten Vilde Frang, som hade kallats upp på scenen för avtackning, förde upp fiolen under hakan och spelade med i den svenska nationalsången.

Jag får väl kvittera med att avslutningsvis gratulera norrmännen till att i måndags ha gjort ett gott, rödgrönt val.

På 40-årskalas hos Kerstin, politisk musikal och så thaimiddag

Dottern, Kerstin, fyller 40 i dag men startade firandet redan i går: den närmaste familjekretsen var bjuden på kalas.

Birgitta hade ett sammanträde i Stockholm i fredags, så på eftermiddagen tog även jag bussen in till stan, Uppsala, utrustad med inslagna presenter och nyplockad födelsedagsbukett från trädgården här i Öregrund: dahlior, höstanemoner och fackelblomster. Det här gav mig också möjlighet att i lugn och ro på lördag morgon lyssna på och lösa Melodikrysset.

Utöver mig och Birgitta var också Kerstins syskon med på den här delen av födelsedagsfirandet: Anna med dottern Ella och hunden Sudden och Matti med sin sambo Karin. Och så var Birgittas faster Karin, 89 senare i höst, också där, full av engagemang och aktivitet som vanligt.

Vidare träffade vi förstås Kerstins barn, Viggo och Klara, och deras far, Bo. Det är alldeles snart också Viggos födelsedag, och då kommer vi säkert att få träffa också släktingarna på hans fars sida. Men redan i dag – på den riktiga födelsedan – har Kerstin mera kalas, den här gången för några nära vänner. Och senare i höst lär det visst bli en ännu större tillställning.

Kerstin är en boren estet, som bland annat vurmar för porslin från den tid då hennes föräldrar var unga. Hennes önskelista upptog därför många inte alldeles lättåtkomliga tekoppar och andra porslinsföremål. Som smakprov på vad hon fick lägger jag ut länk till den kopp hon fick i present av Matti och Karin, Blå Lillemor från Gefle.

Andra koppar som finns i Kerstins samling syns på bilderna från det bord, där hon hade bullat upp med kakor och tårtor, allihop bakade av henne själv – du kan se överflödet här. Jag är stolt över att vara far till en dotter med den här kapaciteten men vill genast tillägga, att den här talangen främst är ett arv efter mor och mormor.

Bakom alla kakorna kan du förresten se den födelsedagsbukett jag hade med från trädgården i Öregrund.

Jag är ju diabetiker, sträng med vad jag äter, så jag bara tittade på den här härligheten, när de andra lät sig väl smaka. Men dess förinnan hade jag och alla de andra gästerna fått äta födelsedagsbuffé med hembakt bröd (även sockerfri variant), goda röror, hemtrillade köttbullar med mera. Jag noterade att flertalet födelsedagsdrycker, utställda på ett bord på verandan, sådana som Guldus, Rio, Portello och Trocadero, kom från Vasa bryggeri, som både jag och Kerstin tidigare har skrivit om på våra respektive bloggar. Fast jag drack förstås mineralvatten.

Nå, vid den presentudelning som följde visade det sig att Kerstin inte bara fick porslin – även Birgitta och jag bidrog med en eftertraktad sak på det området – utan också annat. Av mig fick hon DVD-filmer, CD och böcker. Men bland bokgåvorna fanns Tove Gyllenstiernas bok om ”designprinsen” Sigvard Bernadotte; från Birgitta fick hon också Ann-Marie Ericssons bok ”Viola Gråsten och modernismen i svensk textilkonst”.

Tiden gick i trevligt sällskap, och så måste vi ändå skiljas åt till slut. Birgitta och jag hade bestämt oss för att delta i en av de många begivenheterna under Kulturnatten, Uppsalas fantastiska årliga evenemang.

Vi gick på Teater Cs musikteaterstycke ”När musiken tog slut”, som hade premiär på Reginateatern. Det var ett stycke både roande och oroande teater med ungdomsarbetslöshet som tema. Dag Thelanders manus har sin startpunkt i nittiotaskrisen, då pjäsens unga agerande alla tar studenten, och ändar i den nyliberalism som fortfarande dess värre är förhärskande. Intressant att se var att ett gäng kända socialdemokrater, Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink och Bengt Dennis, med namns nämnande och projicerade foton, ställs till svars för hur det sedan gick – det här är kärnan i pjäsens kanske allra starkaste sångavsnitt, exekverat av Nils Jansson, mer känd som Kung Henry. Men också de övriga agerande, den i USA teaterutbildade Andrea Geurtsen, den skönsjungande Anna Haglund (som dock borde jobba mer på att få sitt tal gå fram), manusförfattaren Dag Thelander som alltså också själv agerar och så pianisten och kapellmästaren Johan Alex gör alla ett gott jobb. Musiken, som exekveras också av andra i den lilla ensemblen, har skrivits av Janne Tavares.

Jag är glad och stolt över att Reginateatern, Uppsalas egen gästspelscen, som delvis finansieras av kulturnämnden som jag tillhör, har medverkat till att ge den här unga ensemblen en chans. Om detta är jag helt överens med Peter Gustavsson (S), vice ordförande i kulturnämnden; vi träffades efter föreställningen, som han också hade sett, med entusiasm. För er som finns i eller nära Uppsala: den spelas även 14/9 klockan 10.00, 15/9 klockan 13.00, 16/9 klockan 10.00, 17/9 klockan 19.00, 18/9 klockan 19.00 och 19/9 klockan 18.00.

När vi kom ut från Reginateatern, var gatorna packade av människor som ville ta del av Kulturnattens många begivenheter. Vi passerade både en scen på Drottninggatan, flera gatubegivenheter och, på Forumtorget, den sedvanliga bugguppvisningen. Eftersom vi hade gott om tid – nästa öregrundsbuss skulle inte gå på länge – slank vi in på Amazing Thai på Bredgränd och lyckades faktiskt få bord. Vi bestämde oss för wokad anka med stark basilika, babymajs, paprika, långbönor och gul lök samt ris. Till det drack vi Rioja-vin.

Vi hade valt det bland annat för att det i meny betecknades som STARKT! Den thailändska servitrisen dubbelkollade ändå: Ville vi kanske ha det bara medelstarkt?

Men jag framhärdade.

Och det var jävligt gott!