Melodikrysset nummer 46 2009

Tack än en gång för alla uppmuntrande tillrop, som min hjärtinfarkt föranledde från melodikrysslösare och andra. Så sent som i går fick jag liljekonvaljer från Anna och från författaren själv nyutgåvan av Kurt Salomonsons roman ”Sveket”, som ni kan läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Jag har klarat veckans kryss. även om där fanns signaturen till en TV-serie som jag förstås inte har sett – jag ser sällan TV-serier. Men med de ledtrådar Eldeman gav (Patrick Swayze, motsatsord) var det inte alltför svårt att komma fram till att den serie som efterlystes var ”Nord och Syd” (”North and South”), som handlade om amerikanska inbördeskriget.

Biofilm förekom det förstås också i krysset. I dag fick vi höra Edvard Persson sjunga ”Alla är vi sjömän”, som ingick i ”En sjöman till häst” från 1940.

Och så demonstrerade Anders Eldeman åter igen sin stora kärlek till James Bond-filmer. Den här gången fick vi höra ”Live and Let Die” med Paul McCartney och The Wings. På svenska kallades filmen ”Leva och låta dö”.

Det är inte bara till James Bond Eldeman ständigt återvänder. I dag kommer jag på rak arm på åtminstone tre ljudillustrationer, som har varit med förr.

Den första var ”Med en enkel tulipan”, som skrevs av Jules Sylvain och Sven Paddock 1938. Mest känd är den väl i den insjungning, som gjordes av Harry Brandelius.

Också ”Lesson One”, på svenska ”Kalle Johansson”, har tidigare förekommit i krysset. Det Russ Conway spelade på kallas för spikpiano.

Och visst har vi tidigare hört även Mats Paulsons fina ”Visa vid vindens ängar”, där det bland annat fläktar till i en tyllgardin.

Lisa Nilsson kallar sin senaste CD för ”Sambou Sambou”, och på den hittar man bland annat ”Wave”, som väl ursprungligen är en Tom Jones-låt.

Ännu nyare på skiva är ”Du som tog mitt hjärta”, där Patrik Isaksson sjöng duett med Sarah Dawn Finer, trippelfråga i krysset nyligen.

När det gäller de svenska artisterna i övrigt, hade Eldeman bemödat sig om att hitta sådant som inte är allt för vanligt och lättidentifierat.

Alltså hörde vi Lill Lindfors i ”I mig finns en sång”, där musiken är lånad från Frédéric Chopin.

Inte heller hör man så ofta ”Så glad som dina ögon”. Men nog var det Agnetha Fältskog som sjöng!

Gipsy Kings – här med ”Baila me” – hade Eldeman också grävt fram ur skivgömmorna, dock inte de svenska. (De är franska romer.)

Ja, sen är det väl bara dagens två barnvisor kvar att redovisa, ingen av dem särskilt svår: ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” och så Alice Tegnérs ”Mors lilla Olle”.

Trots uppnådda 72 års ålder är jag fortfartande barnsligt förtjust i barnkultur.

Ett tyskt requiem

Birgitta och jag har säsongsabonnemang på konserterna i Musikens hus med Uppsala kammarorkester. I går kväll var det dags igen, men jag fick gå ensam, eftersom hustrun var bjuden på avskedsmiddag på Sätergläntan i Dalarna; hon har varit ordförande för denna den svenska hemslöjdsrörelsens främsta utbildningsanstalt.

Eftersom vi brukar äta ute före de här konserterna, valde jag att göra det också i går: intog en ensam middag i restaurangen på nedervåningen i vårt konserthus. Det blev hjortstek.

Birgitta hade ringt Musikens hus och meddelat, att hennes plats stod till förfogande, om någon ville köpa biljett där, och eftersom vi har fasta platser för två till höger om högra gången, var det lite intressant att se, vem som skulle hamna bredvid mig. Det visade sig vara en kvinna som jag kände igen men inte genast kunde placera – hon däremot visste omedelbart vem jag var. Så hon presenterade sig, Lena Redin, och berättade också att när hon googlade på sin dotters namn – Maria Nytell – fick hon upp dotterns namn tillsammans med mitt. Maria har en gång, när hon jobbade på Elevorganisationen, bloggvägen kontaktat mig om elevriksdagen 1959. Mamman, Lena, är välkänd för alla oss som brukar lyssna på ”Odla med P1” i radion. Hon gör också musikprogram.

Ibland är världen liten.

Ni som brukar läsa mina kommentarer till olika konserter med klassisk och annan seriös konstmusik vet, att jag inte alltid är så förtjust i musik av Johannes Brahms (1833-1897).

Det jag hörde i går vann dock mitt gillande.

Det vi fick höra var nämligen ett körverk, ”Ein deutsches Requiem”, påbörjat 1865 och avslutat 1868.

Brahms requiem skiljer sig inte bara från många andra sådana genom att det har text på tyska i stället för på latin; innehållsligt/textmässigt har det också en ljusare ton än mycket annat i genren, även om de texter som sjungs är hämtade ur Bibeln.

Ett par sångsolister, Anders Larsson, baryton, och Karin Roman, sopran, medverkade i några korta solopartier, men trots att inte minst Roman var väl värd att lyssna på, var solopartierna inte kvällens stora behållning – de spelar helt enkelt en ganska liten roll i helheten.

I stället spelade körerna, den här kvällen två stycken, huvudrollen: S:t Jacobs kammarkör och Gustaf Sjökvists kammarkör med vardera över 30 sångare. De fungerade oerhört fint ihop med kammarorkestern, och man kan nog ana att orkesterns dirigent, Paul Mägi, vars hemland, Estland, är ett av de riktigt stora körmusikländerna, har fått det att låta så här bra.

Synd att min hustru, den före detta ordföranden i Sveriges körförbund, inte fick höra det här!

”…där bluesen möter det socialdemokratiska vemodet”

I dagens DN (11 november 2009) hittar jag i PO Tidholms recension av Louise Hoffstens nya CD ”På andra sidan Vättern” några meningar som jag önskar hade varit mina egna:

”Hoffsten bottnar i en svensk musiktradition där det anglosaxiska möter det nordiska, där bluesen möter det socialdemokratiska vemodet. Blundar jag ser jag Louise Hoffsten framför mig på ett blåsigt torg i en svensk småstad, hon står mitt i verkligheten om man så vill.”

Jag har allt som Hoffsten hittills har gett ut utom alltså den här helt färska CDn.

När jag har skaffat den, kommer jag att själv skriva om den här på bloggen.

Melodikrysset nummer 45 2009

Allra först: ett stort och varmt tack till alla er – kända så väl som okända – som har hörts av med omtänksamma och vänliga hälsningar med anledning av mitt, som det skulle visa sig, tillfälliga frånfälle. (Några av er har dessutom framfört hälsningar via min dotter Kerstins blogg, så tack också till hela personalen i Coop Konsum i Öregrund – vi ses nog som vanligt i mellandagarna.) Jag är helt överväldigad!

Några ord således också om det som hände. Birgitta och jag var i Öregrund för att vinterstänga huset, och jag var ute i trädgården för att sätta hönsnät runt fruktträden, ett bra sätt att hålla hararna borta. Jag har, som många av er vet, sedan tidigare pacemaker, men det här är ju, objektivt sett, inget tungt jobb. Men knäböjandet och resandet tog tydligen ändå på hjärtat, och bara efter en liten stund var jag trungen att avbryta på grund av smärta i bröstet. När det inte hjälpte att vila på sängen, ringde min resoluta hustru Vårdcentralen, och vi fick omedelbart tid. Vårdcentralen misstänkte genast att det var fråga om hjärtat och efter lite koll tillkallade man en ambulans för transport till Akademiska sjukhuset i Uppsala. På väg dit kollade man mitt hjärta och sände i väg resultaten till Uppsala; jag fick också tabletter. Sen in genom akutintaget, och efter några ytterligare kontroller blev jag mycket noggrant undersökt av en ung hjärtläkare, estländare liksom jag själv men hitkommen efter frigörelsen från Sovjetunionen och helt utbildad här. (Lite senare träffade jag vid en rond på ytterligare en est, en ung kvinna den här gången.)

För att göra den här historien någorlunda kort: Det visade sig att jag hade en förträngning i ett av kärlen från hjärtat, vilket man – helt underbart – numera hittar och åtgärdar genom att intravenöst gå från vänster handlov till förmaket. Genom en ballongsprängning vidgas kärlet och lagas sedan med ett konstgjort nät. Sen, vips, är smärtan och de övriga besvären av hjärtinfarkten (i mitt fall en lindrig) borta, och efter några dars vård och tillsyn plus diverse nya mediciner är man mogen att få åka hem igen och göra Melodikrysset.

Jag vill också tillägga att jag har haft en fantastisk uppbackning av familjen, utöver Birgitta barnen Matti, Kerstin och Anna. Jag har fått besök, farsdagspresenter och blommor, och Matti har stannat kvar i Uppsala ett par dar bland annat för att med den envishet han har ärvt från sin far se till att farsgubben också genast börjar motionera lite för att gradvis få upp konditionen.

Men efter en promenad efter lunch i dag kunde jag till slut äntligen sätta mig ner vid datorn och lösa veckans melodikryss.

Det var inte vansinnigt svårt men innehöll också musik, som jag inte var förtrogen med.

”Still Loving You”, rockballaden med Scorpions, tror jag till exempel att jag tidigare inte hade hört, inte heller ”Broken Strings” med James Morrison och Nelly Furtado.

Men mina läsare ska för den skull inte automatiskt tro att detta har sin bakgrund i att jag är 72 år. Dagens kryss avslutades till exempel med en låt av och med Lars Winnerbäck, ”Jag får liksom ingen ordning”. Den finns på hans senaste CD ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen”, 2009. Den har jag inte bara lyssnat på utan också recenserat här på bloggen – kolla själva här!

Så där kan det också vara med film. Jag gillar att se film, men jämfört med i yngre dar ser jag mycket färre filmer på bio. ”Pirates of the Caribbean” har jag till exempel aldrig sett, men eftersom det sökta ordet för de agerande såg ut att bli pirater, måste det rimligen ha varit ur den som musiken var hämtad.

Kryssets andra film var äldre. På den punkten kan jag väl helt sonika citera en kommentar från min melodikryssvän Gunnar Bergquist: ”Ankaret opp” heter låten, tagen ur filmen ”Flottans glada gossar”’ från 1954 med bland andra Åke Söderblom, Egon Larsson, Äke Grönberg, Gunnar Björnstrand och Yvonne Lombard. Grabbarna har fått höra att båten ska gå till Monte Carlo och då brister de ut i sång: ”Nu går flaggan i topp, nu ska ankaret opp…”. Då måste man ha ankrat först.

Och när vi nu är ute på havet, kan vi väl också passa på att redovisa veckans Evert Taube. Han skrev ”Så skimrande var aldrig havet” 1948.

Mer drastiskt avslutade relationer avhandlas i Bengt Sändhs ”Drängen gick på ängen”. Sändh var en trubadur med starkt intresse för ämnen som snus, mus och brännvin och ägnade sig mycket riktigt efter att ha avslutat sångarkarriären åt att tillverka snus.

Men tillbaka till den mer trånande kärleken igen. Vi hörde Ray Charles i ”Georgia On My Mind”. Han fick en hit med den 1960, men låten hade skrivits redan 30 år tidigare, av Hoagy Carmichael.

Minns jag texten i ”Congratulations”, sjungen av Cliff Richards, rätt, handlar även den mer om kärlek än om att bli uppvaktad med presenter, vilket skulle vara svaret på den frågan i dagens kryss.

Sådan kärlek kan, åtminstone om den uppstår här i Sverige, ända i att man får behov av en brudmarsch, till exempel ”Brudmarsch från Delsbo” med Orsa spelmän.

På vissa håll i Sverige är det, förstår jag, redan dags att sjunga Felix Körlings år 1913 skrivna ”Nej se det snöar”.

Här i mina trakter är dock en annan sång som var med i dagens kryss mer aktuell, ”Regnet det bara öser ner”, den där Siw Malmkvist 1970 också sjöng ”och jag blir blöt om både skor och strumpor” – här skulle den få oss att tänka på ordet pöl. Melodin till den här, ”Raindrops Keep Falling On My Head”, hade året före skrivits av Burt Bacharach.

För egen del föredrar jag, åtminstone väderleksmässigt, Solstollarna (det vill säga Ola Ström och Per Dunsö), som vi i dagens kryss hörde i ”Tusen bitar”.

Ännu längre tillbaka, på 1970-talet, var det aktuellt med ”Tajta jeans”, som framfördes av ett annat scenpar, Brasse Brännström och Magnus Härenstam.

Men, som vi redan har varit inne på, snart är det nog dags att övergå till lite varmare byxor.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Scener ur ett äktenskap

Jag håller Käbi Laretei (född 1922) för att vara inte bara en mycket hörvärd pianist utan också en intressant författare. Jag har läst alla hennes böcker, vilkas innehåll finns i gränslandet mellan självbiografi och skönlitteratur – mina recensioner finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Jag har också träffat henne, till och med dansat med henne i ett nyårsprogram i TV, där vi båda medverkade, men jag kan inte säga att jag känner henne närmare annat än genom hennes böcker.

Ingmar Bergmans (1918-2007) filmer har jag träget sett genom åren, sedan också gärna återvänt till. Ett urval recensioner jag har skrivit om bergmanfilmer finns att läsa under Kulturspegeln, Film.

Att jag har intresserat mig för både Laretei och Bergman har att göra med att de är intressanta kulturskapare, inte med att de i tio års tid (1959-1969) var gifta med varandra – men naturligtvis har jag känt till deras relation, så omskriven som den har varit.

Efter Bergmans död har Käbi Laretei gett ut en bok, ”Vart tog all denna kärlek vägen?” (Norstedts, 2009), som genom att återge brev – hennes egna så väl som Ingmars – samt dagboksanteckningar kastar ljus över deras förhållande. Kommentarerna och förklaringarna är mycket fåtaliga, vilket gör att läsaren nog bör ha en viss förhandsorientering både om de båda huvudpersonerna och annat och andra som förekommer i de oftast korta texterna. Men för mig, som alltså kan en del om både Käbi och Ingmar (i breven tecknar han sig oftast iMMi), har det varit odelat intressant att ta del av dessa scener ur deras äktenskap.

De här båda konstnärerna, verksamma på olika områden (Bergman använde sig dock av pianisten Laretei i några av sina filmer), verkar ha dragits till varann så fort de hade träffats – de var tidigare inte bekanta med varann, och de var båda gifta på var sitt håll. En tät brevväxling övergick till en sexuell relation och sen till ett äktenskap.

Bergmans många äktenskap – fem, som resulterade i nio barn – och älskarinnor är ju kända.

Laretei bröt upp från ett äktenskap med dirigenten Gunnar Staern, med vilken hon hade dottern Linda.

Det märkliga är att hennes förhållningssätt till uppbrottet från sitt första äktenskap av henne själv i de texter hon publicerar skildras som mycket mer lättvindigt – som ett rus av kärlekens lättsinne – än allt det som vi har fått veta om komplikationerna kring Bergmans många relationer och uppbrott. Både i boken och i en intervju given med anledning av den (Svenska Dagbladet den 6 maj 2009), ”Svartsjukan var det värsta”, framgår det märkligt nog, att Bergman var den av de två som fruktade otrohet.

De här båda konstnärspersonligheterna var, även om de fann en gemensam nämnare i musiken, på de flesta områden mycket olika varann som människor: Käbi social och utåtvänd, Ingmar inåtvänd och i ständig kamp med sina demoner.

Boken slutar med sonen Daniels födelse, alltså redan 1962 (även om den i några stycken går lite längre fram i tiden), och man får alltså inte veta så mycket om vad som hände sedan och vart all denna kärlek tog vägen. Men om Käbi Lareteis och Ingmar Bergmans liv vet vi, att de långt senare, ända fram till Ingmars död, hade en vänskaplig relation – Käbi fick bo i ett av hans hus på Fårö och hade där två flyglar att spela på.

Slutligen: De texter Käbi Laretei har publicerat har i flera avseende också bäring utanför den privata relation de oftast kretsar kring. Av allt att döma spelade Laretei till exempel en avgörande roll för att Bergman tog sig igenom en konstnärlig kris och gjorde filmen ”Tystnaden” (1963).

I den filmen förekommer för övrigt ett lätt förvanskat estniskt ord, timukas som betyder bödel. ”Stadsnamnet Timoka såg jag i en bok som min dåvarande hustru hade. Hon är ju estniska. Det var en diktbok och där stod ordet ’Timoka’ på en rad och utan att veta vad det betydde döpte jag staden till Timoka. Så frågade jag henne vad det betydde och då sa hon – estniskan har en massa kasus – att det betyder ’bödeln tillhörig’. Men annars var det ett rent påhittsspråk.” (”Bergman om Bergman”)

Händel, Schönberg och Haydn

Birgitta och jag var på Socialdemokraternas partikongress på Älvsjömässan i förra veckan, bodde över där också på hotell, men avvek på torsdagskvällen för att inte missa vår abonnemangskonsert i Musikens hus hemma i Uppsala. På vägen dit slank vi också in på Katalin och åt middag, husets fisksoppa med hembakt bröd. Soppan värmde gott i det kyliga höstvädret.

Också musiken som sen följde värmde: Uppsala kammarorkester under ledning av Anthony Halstead spelade Händel, Schönberg och Haydn.

Av Georg Friedrich Händel (1685-1759) fick vi höra Svit nummer 1 i F-dur ur den berömda ”Water Music”. Att kompositören med sitt tyska namn – han var tysk – skrev verk med engelsk titel hade sin bakgrund i att han, blott 25 år gammal, fick tjänst vid det engelska hovet – märk dock att den blivande engelske kungen George I (egentligen Georg Ludwig) själv var tysk. Det var för övrigt för en av kungens båtturer på Themsen Händel komponerade sin ”Water Music”, som 1717 uruppfördes från en pråm.

Före pausen fick vi också höra Arnold Schönbergs (1874-1951) Konsert för stråkkvartett och orkester från 1933, vilken märkligt nog är en bearbetning av Händels ”Concerto grosso” – stråkkvartetten är sålunda ett tillägg från Schönbergs sida. Jag gillar både Händel och annan barockmusik, men jag måste tillstå att jag finner också Schönbergs ganska fria och moderniserade bearbetning mycket hörvärd.

Att vi efter pausen fick höra musik av Joseph Haydn (1732-1809) hade säkert också det med Händel att göra; Haydns musik har bland annat utvecklats under påverkan av Händel. Vi fick höra Haydns ”Symfoni nummer 94” i G-dur, mer känd under titeln ”Pukslaget”, på engelska ”The Surprise Symphony” – den skrevs efter Haydns två besök i London på 1790-talet. Dess dramatiska sätt att överraska publiken med ett ”puk-utbrott” är ju väl känt, men i även i övrigt var det ett nöje att lyssna till den här symfonin.

Anthony Halstead gav genomgående lyster åt musiken genom att hans instuderingar av de stycken som spelades bland annat genom instrumenteringen underströk det tidstypiska i dem.

Melodikrysset nummer 44 2009

Jag har varit gäst på den socialdemokratiska partikongressen, var så även i lördags när Melodikrysset sändes. Men också på socialdemokratiska partikongresser blir det en hel del musik. Vi har förstås tillsammans sjungit sådant som ”Bandiera rossa” och ”Internationalen” men dessutom fått lyssna på till exempel Miss Li och Alcazar, artister som ju förekommer i Melodikrysset. Men skulle Anders Eldeman sända delar av det som Henrik Schyffert respektive Thomas Oredsson underhöll S-kongressen med, bleve han väl anmäld till Radionämnden av ilskna borgerliga radiolyssnare.

Nå, först i dag, på måndag, har jag haft möjlighet att lyssna till och lösa veckans melodikryss, och jag tyckte nog att det innehöll en del knepigheter. ”Reveal” med Roxette, det vill säga Marie Fredriksson och Per Gessle, hade jag till exempel inte tidigare hört – men nog var det de som sjöng.

Svårare för mig var det då att identifiera Darin i ”Paradise”, men eftersom jag hade ledbokstäver och sen fick både låttitel och album (”Flashback”), kunde jag ju få svaret bekräftat på Google.

Boyzone är definitivt inte några jag brukar lyssna på, men ”No Matter” har skrivits av Andrew Lloyd Webber.

Tommy Körbergs ”En som du” från 1968 hade jag inget som helst minne av, och eftersom jag heller inte mindes ”Red, Red Wine” med Neil Diamond, tog det en stunds googlande att komma på svaret.

Detsamma gällde en låt jag mycket väl kom i håg, den om kyrklig grönska. Som gammal radiolyssnare kom jag omedelbart på titeln, ”In a Monestary Garden”, på svenska ”I en klosterträdgård”. Men vad hette den där engelske varietéartisten som visslade? Jo, som artist kallade han sig Ronnie Ronalde – fast på riktigt hette hen Ronald Charles Waldron.

Det för oss osökt vidare till Gotland med alla sina ruiner, många av dem just kyrkoruiner. Som illustration hörde vi ”Gotländsk sommarnatt”, stor hit med Ernie Englund 1960.

Och på tal om sommaren: Anders Eldeman behagade också spela en låt om midsommar, Rune Lindströms och Håkan Norléns fina ”Visa vid midsommartid” (1946). Läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – här.

Därefter kan vi väl ta veckans melodifestivallåtar.

Vi hörde Laila Kinnunen göra en finsk version av ”Sol och vår” av Ulf Källqvist och Åke Gerhard. Den här låten vann den svenska uttagningen 1962 och sjöngs av Inger Berggren och Lily Berglund. I eurovisionsschlagerfinalen gick det inget vidare.

1993 tävlade Nick Borgen med ”We Are All the Winners” och kom tvåa i den svenska uttagningen.

Och alla kommer väl fortfarande i håg ”Moving On” med Sarah Dawn Finer i årets melodifestival.

Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” från 1946 känner jag förstås till, också ”Allt du kan göra kan jag göra bättre” som ingår i den, detta stycke där mästra kan sägas vara ledmotivet. För egen del har jag dock aldrig tidigare hört den med just Pernilla Wahlgren och Anders Sohlman.

Desto oftare har jag, framför allt under matinébesöken under små- och folkskoletiden, sett kortfilmer med Hacke Hackspett eller Woody Woodpecker, som han heter i original. Och har man det, vet man ju, att det är sin näbb Hacke använder i alla möjliga sammanhang. Hackes signaturmelodi, ”The Woody Woodpecker Song”, skrevs av George Tibbles och Ramey Idriss.

* * *

PS: Jag glömde bort att redovisa svaret på en fråga: Vi hörde Hurricanes i ”Jag är lapp och jag har mina renar” – svaret ska alltså bli ren. I amerikanskt original heter den ”Red River Valley”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuelllt kryss.

Tillfälligt avbrott – på partikongress (S) resten av veckan. Inget melodikryss på lördag

I dag åker jag på Socialdemokraternas partikongress i Stockholm. Det blir inget bloggande på några dagar – jag samlar intryck, antecknar och skriver sedan.

Eftersom kongressen avslutas först på söndag, blir det heller inget melodikryss för min del på lördag. Senast på måndag återkommer jag med både kryss och intryck.

Last chorus: Olle Dahl

Som andra i min ålder bevistar jag allt fler begravningar. Fast i och för sig är det ju helt normalt att man dör när man har uppnått 86 års ålder. Det gjorde Birgittas farbror Olle Dahl (1923-1909).

Jag har träffat Olle ganska många gånger – i familjen Dahl ses man inte bara vid begravningar – men släkten Dahl är myllrande stor, och det är många man ska hinna prata med när den ses. Jag har uppfattat Olle som en man med rationalistiska principer, och jag antog därför att han kanske heller inte tillhörde de religiösa i släkten – den stora och vittförgrenade familjen Dahl rymmer förvisso även religiösa människor, men särskilt Olles mycket envetna och ständigt återkommande plädering för aktiv dödshjälp (en ståndpunkt som jag för övrigt inte delade med honom) fick mig inte att tro att han skulle vara religiös. Jag bör kanske tillägga, att Olle dog en helt naturlig död.

Dagens begravningsgudstjänst i Hoppets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm var dock en eftertrycklig dementi av mina slutsatser. Allt fanns på plats där: psalmer, Herrens bön, bibeltexter, välsignelsen. Dessutom också Bachs ”Sarabande” plus ”Allt under Himmelens fäste” framförda på violin av ytterligare en i Dahl-släkten, violinisten Ylva Magnusson. Att Olle hade bett Ylva spela på sin begravning är ett av många exempel på att släktband upprätthålls också i sådana här sammanhang. Intressantare utifrån det perspektiv jag har anlagt är emellertid, att den utpräglat religiösa begravningen också i övrigt tycks ha planerats av Olle själv. Jag upplevde visserligen Olle som en person som vill ha full kontroll – det finns flera sådana i familjen Dahl – men om man väljer inte bara officiant utan också psalmer till sin egen begravning, måste där ju också finnas en tro bakom.

Efteråt samlades vi på Värdshuset Ulla Winblad för lunch. En mycket stor del av dem som var med i kapellet var med där också. Och mot slutet av den här delen av sammankomsten kom minnesorden, vittnesbörd som i bästa fall – och så var det i dag – gör bilden av den avlidne mer detaljerad och därmed intressant. Så där var det också den här gången. Själv lärde jag mig åtskilligt mer om Olles liv, bland annat om hans mångåriga jobb på nykterhetsrörelsens försäkrignsbolag Ansvar.

Två minnestal grep mig särskilt. Båda hölls av kvinnor, en gammal och en ung.

Olles syster, Birgittas faster Karin Dahl, 89 år den 8 november och en av de främsta bärarna av den radikalism som också lever i den här släkten, höll ett både ömsint och inkännande tal till sin döde bror.

Och så blev vi, alla tror jag, starkt berörda av de personliga barndomsminnen Olles dotterdotter Malin berättade om sin morfar. Plötsligt såg vi Olle med barnbarnets ögon, helt utan yrkesroller och skyddsmasker och hårt slipade argument. Vi såg människan!

Kommunister

När jag och Birgitta tidigare i höstas invigde en utställning om de estniska båtflyktingarna, som i slutet av andra världskriget kom till Sverige – jag var själv en av dem, då sju år – var många i publiken på museet själva estniska flyktingar. I samband med det här kom ordföranden i Estniska föreningen i Uppsala, Uppsala Eesti Selts, Kaljo Kalm, fram till mig och frågade om jag inte hade lust att också komma till föreningen och göra ett progam. Han hade hört talas om min stora samling av politisk musik på skiva och undrade nu om jag inte kunde komma över en kväll, spela skivor och berätta om dem.

Jag sa ja och fick dessutom nästan genast en idé om temat för detta program.

Estniska föreningen i Uppsala har ända sen 1956 haft en källarlokal med flera rum på Geijersgatan 12. Jag har varit där fast för mycket länge sen, under mina första år som student i Uppsala, 1959-1960 eller så. Då, innan jag helt uppslukades av politisk verksamhet inom den svenska socialdemokratin, var jag med på några möten i de här lokalerna med den estniska studentföreningen – de estniska studenterna var på den tiden så många i Uppsala, att de kunde upprätthålla en verksamhet som på många sätt liknade studentnationernas. Jag var dessutom också medlem i den estniska studentföreningen Raimla, med rötter i universitetet i Tartu.

I Sverige verkade vidare ett estniskt socialdemokratiskt parti i exil, med Johannes Mihkelson och Raimond Kolk som drivande krafter. Jag var för egen del aldrig aktiv i detta parti, vars centrum fanns i Stockholm, men jag medverkade ganska många gånger med artiklar i partiets tidskrift Side (på svenska ungefär Förbindelse, Band).

I början av 1960-talet skrev jag också lite för – satt till och med i redaktionsrådet för – den frihetligt socialistiska estniska tidskriften Vaba Eesti (Fritt Estland). År 2000 omtrycktes i boken ”Vaba Eesti tähistel” (redaktörer Peeter Tõnus, Hellar Grabbi, Ivo Iliste och Vahur Linnuste, Tallinn 2000) min essä i Vaba Eesti nummer 1 1963 om partier och ideologier, ”Poliitilised parteid kontra ideoloogiad”.

Som man kan förstå av detta talar jag och läser estniska, men eftersom jag aldrig har gått i estnisk skola, finns det brister i min grammatik och ibland även stavning, när jag försöker skriva på estniska, men uppbackande vänner har då alltid bisträckt mig.

Mitt myckna resande i mitt gamla hemland under övergångsåren från sovjetvälde till ny självständighet – jag var då de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare – lärde mig bland mycket annat också att läsa och tala en mycket mer modern estniska än den jag genom familjen hade lärt mig som barn. Bland annat har jag fått lov att hålla anföranden på estniska, och fastän det här nu var för ett antal år sen, märkte jag, när jag satte mig ner för att göra mitt program för Estniska föreningen i Uppsala, att det gick märkvärdigt lätt.

Som tema för mitt program med politisk musik valde jag något för sammanhanget passande, kommunister. Inte så att det skulle ha funnits kommunister bland mina åhörare – nå, jag har ju inte kontrollerat, men jag finner det högst osannliket. Dock borde ju ämnet intressera med tanke på att Estland slöks av Sovjetunionen och under alltför många år var en del av en kommunistdiktatur.

Jag öppnade mjukt med att spela Margareta Söderbergs fina insjungning av Bo Granhammars (det vill säga Fritz Gustaf Sundelöfs) revyvisa ”Kata Dalström” – du kan läsa mer om den här.

Kata var ju en av de socialdemorkater som gick över till Socialdemokratiska vänsterpartiet, det som lite senare blev Sveriges kommunistiska parti.

Efter en brygga över de många dogmatiska år som sen följde – jag citerade bland annat kommunistpartisången från DDR, ”Die Partei, die Partei, sie hat immer recht” – introducerade jag Vienna Midnight Cabaret och paret Helmut Qualtinger och Gerhard Bronner som skildrade avstaliniseringen i sin fantastiska ”Der Dialektiskche Materialismus-Rock”. Läs gärna mer här!

De svenska kommunisternas tilltagande svårigheter i denna nya tid illustrerade jag med att låta TidningsTeatern (Michael och Thomas Segerström, Bo Rehnberg med flera) framföra radiosketchen ”Werner i strid med kungahuset”.

Och då måste jag ju också ta med ett par av VPKs vänsterutmanare under sjuttiotalet. KFML/SKP fick representeras av Arbetets söner och döttrar, som klämde i med ”Hälsa alla herrarna” med musik lånad från Hjort Anders. Läs mer här! Och när det gällde KFMLr, var valet lika givet: ”Lär av historien” framförd av Knutna nävar (tidigare Love Explosion) till musik av John Fogerty. Läs mer här!

Kvällens program avrundade jag med Musikteatergruppen Oktober, som i ”Revolutionärernas paradis” berättar, vad det blev av Lenin, Stalin och alla dom andra när dom dog. Jo, dom bor alla numera i ett kollektiv i en nedlagd skola i Småland:

Revolutionärernas paradis

Text: Henric Holmberg och Ninne Olsson, 1977
Musik: Jan Lindell, 1977

Det finns en sak där man ändå gjort en miss
i historiematerialismen annars heltäckande skiss,
det kanske är en lapsus, nå’t man undvikit berätta.
Det jag tänker på är nämligen: LIVET EFTER DETTA.

Jomen tänk hörni själva, vilken festlig idé,
vilken syn för gudar det vore att få se
alla stora marxister från Marx till onkel Ho
samlade på ett ställe i himmelsk ro.

Ni tror dom sitter på molnen och plingar
på harpor i linnen med änglavingar?
Nej, inte alls, det är högst materiellt.
Här följer svaret på den fråga jag ställt:

Dom har hittat sitt paradis – ja, vet ni var?
I Småland, i en nedlagd skola som finns kvar!
Där bor dom alla i kollektiv
med odlingar och verkstad och en katt som heter Siv.

I köket står Marx och lagar spagetti,
Engels tar fram tallrikar och glas med servett i,
de lyssnar förstrött på melodiradioskvalet
och tänker på en fjärde del av Kapitalet.

”Engels, kom och smaka, är köttsåsen för svag?”
”Du borde använt lite mera kryddor tycker jag.”
”Oreganon är slut” – ”man får ta vad som ges,
av salvia och timjan blir en god syntes.”

”MIDDAG”, ropar Engels, ”ta in några tomater!”
Från alla håll och kanter strömmar hungriga kamrater,
från biblioteket däruppe i överbyggnaden
tittar Lukacs förvirrad: ”Är det mat nu igen?”

”Först kommer käket, sedan moralen”
upplyser Brecht. ”Skicka peppar, men malen!
Varför kommer inte Trotskij? Han som alltid är så kvick.”
Alla ser på Stalin med frågande blick.

Stalin ser i brodet och tystnaden är kall.
Då hörs en munter röst: ”Tjena, fint, va ball!”
In kommer Trotskij ”Förlåt om man är sen,
men jag har vatt och omvänt några polare igen.

Och vi har världens projekt som vi ska dra igång,
vi ska helt enkelt öppna en frisersalong!”
”Jag har väntat”, säger Stalin, ”att just du tar den funktionen,
du som faktiskt tänkte permanenta revolutionen.”

Man käkar spagetti och stämningen är glad,
efter middan går man på promenad.
Marx tar på stövlar: ”Jag ska gå och fiska,
ska du me’ Rosa Luxemburg, det är Stalins tur att diska.”

På kvällen har man stormöte i kolonin.
På dagordningen står frågan om ekonomin,
hushållskassan tryter trots att allas löner
går till kooperativet ”Marx & söner”.

Lenin säjer först: ”Vi måste stifta nya lagar,
så vi får tjäna egna pengar vissa dagar”,
men Kollotaj varnar för detta sätt att bli rik:
”Nu kommer han dragandes med sin NEP-politik.”

”Alexandra, du gör mej så rysligt besviken,
att du inte vågar lita på dialektiken!”
Diskussionen blir het av den polemiska lågan,
eniga blir man blott om att bordlägga frågan.

Under ”Övrigt” får Ho Chi Minh ordet till slut:
”Kamrater! En nykomling väntas hit ut.
vi borde ge honom nå’t – det är Mao Tse-tung,
jag föreslår nå’t som kan hålla honom ung.”

Idéerna haglar, fantasin sej svingar,
det är hopprep och hantlar och romerska ringar,
men ett förslag får plötsligt allas poäng:
Vi gräver i trädgår’n en simbassäng!

Håll med om att tanken behövts vissa stunder,
visst vore det skönt för en marxist att tro på under
och veta att mästarna samsas i en kåk
i denna den splittrade vänsterns epok.

Men vi måste ju leva som vår insikt lär
och tro på våra krafter nu och här.
Det gäller att förvalta denna goda gåvan
och inte tro på några krafter ifrån ovan.

Den här pärlan finns på LPn ”För släkt och vänner” med Musikteatergruppen Oktober (Amalthea AM 1, 1977).

Och sen slutar jag väl som jag slutade på Estniska föreningen i lördags: ”Jah, see oli kõik, seltsimehed.” (Ja, det var allt, kamrater.)