Jag minns ingenting från melodifestivalfinalen

Jag har ett problem. Jag lyssnade på melodifestivalfinalen i går kväll, och jag minns Anna Bergendahl som vann men inte den låt hon vann med, ”This Is My Life”. Egentligen minns jag inte någon av låtarna, men jag minns i alla fall hur titelfrasen ”Jag vill om du vågar” lät i Pernilla Wahlgrens tappning.

Jag ser aldrig på TV-programmet Idiot heller, så snart är jag nog körd för gott som melodikrysslösare. Om inte ens finallåtarna i Melodifestivalen har så mycket schlagertycke att de fastnar i musikminnet, hur ska Anders Eldeman då kunna konstruera framtidens kryss?

Melodikrysset nummer 10 2010

Hustrun är på fältstudieresa i Nepal med UNICEF – hon är ordförande i den svenska sektionen, som nu har gått upp på första plats bland de organisationer som samlar in pengar för att hjälpa utsatta medmänniskor. Det är bäst att tillägga att hon inte uppbär lön för det här uppdraget; det rör sig om ideellt arbete.

Eftersom hon skulle till foten av Himalaja, föreslog jag att hon och de andra svenskarna skulle sjunga ”Hela familjen går ut med yetin”.

Dagens kryss innehöll både välbekant och obekant, men jag klarade också det jag inte spontant var bekant med. Att det var Malena Ernman som sjöng dagens sista inslag var ju ganska lätt att höra, men just ”Min plats på jorden” tror jag inte att jag hade hört förut, och alltid hjälpsamma Google hjälpte mig att komma på att den som har skrivit låten är Fredrik Kempe.

Peter Lundblad har jag förvisso hört förut men inte, som jag minns, hans och Lasse Tennanders ”Lika blå som dina ögon”.

Oasis har jag inget nära förhållande till, men så mycket vet jag om dem att bandet bildades av Liam Gallagher, först under namnet Rain. I dag hörde vi dem i ”Ain’t Got Nothing”.

Pink, det vill säga Alecia Beth Moore, har väl Anders Eldeman spelat tidigare i Melodikrysset. Det som skulle föra oss till henne var ”So What”, med den härliga upprepningsraden na na na na na na na.

Också filmen ”Pretty Woman” från 1990 har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Det som skulle föra oss dit var ”It Must Have Been Love” med sång av Marie Fredriksson i Roxette.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag gillar Alfred Hitchcock och att jag har skrivit utförliga artiklar om många av hans filmer – se ovan under Kulturspegeln, Film. En av de bättre är ”Mannen som visste för mycket” (”The Man Who Knew Too Much”, 1955) med James Stewart och Doris Day i huvudrollerna. I den sjunger Doris Day ”Que Sera, Sera”, som blev en schlager även här. På svenska döptes den här låten till ”Det som sker det sker”, och om jag inte minns galet sjöngs den in av Nora Brockstedt.

På 1950-talet, när jag växte upp, var Glenn Miller (tragiskt död 1944) och hans musik fortfarande mycket stora. Jag skulle tro att de flesta i min generation har dansat till ”Moonlight Serenade” från 1939, den som här skulle ge ordet månsken.

Folk i min ålder är också obotliga radioter. Den amerikanske svenskättlingen William Clausen har visserligen både bott och sjungit i Sverige, men själv är jag bekant med honom via just radion. ”Å, å, å, å, himlen är nära” sjöng han i sin svenska version av ”Cielito lindo”.

Utländskt påbrå har också Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros” från 1943. Den skrev han efter Robert Burns’ (1759-1796) ”A Red Red Rose” från 1794. Du hittar Taubes text och de här uppgifterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Olle Adolphson finns, liksom Evert Taube, rikligt företrädd i min stora skivkollektion, och det är klart att jag har hans roliga ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” på skiva.

”Sjung med oss mamma” med Alice Babs och Titti Sjöblom och Torsten Tegnér sjungandes Alice Tegner, musikaliskt beledsagade av Bengt Hallberg, fanns i vårt hem, när barnen var små, men när Birgitta fyllde 60 kunde jag inte vara utan den längre utan köpte en CD-utgåva åt henne. På den finns förstås ”Bä, bä, vita lamm”, som i dag förekom som ljudillustration. I skivkonvolutet finns bland annat Elsa Beskows klassiska illustration till den här visan. Är ni roade, kan ni bläddra ner en smula på bloggen och där (eller ovan under Kulturspegeln, Barnkultur) hitta vad jag har skrivit om fyra Beskow-bilderböcker jag nyligen fick i present av samma Birgitta.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Unga svenskar plus Sibelius

Inför gårdagskvällens konsert i Musikens hus anlände Birgitta med tåg från ett sammanträde i Stockholm, så det passade bra att gå på Hijazz i stationshuset och äta middag. Det blev först musslor och sedan berusad kyckling.

Konserten inleddes med två korta verk av de båda vinnarna i Uppsala tonsättartävling 2010. De som tror att ung, ny musik är svårtillgänglig hade fel åtminstone i de här fallen.

Konserten började med Andrea Tarrodis (född 1981) ”Zephyros” och följdes av Jonas Valfridssons (född 1980) ”The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name”, båda stämningsrika och utrycksfulla.

Före pausen fick vi också höra Rolf Martinssons (född 1956) flöjtkonsert ”Shimmering Blue”, ett stycke vars blueskänsla solisten Magnus Båge förhöjde genom att använda en egenkonstruerad flöjt som medger glissandon.

Avantgardist på sin tid var också Jean Sibelius (1865-1957), vars Symfoni nummer 1 i E-moll, opus 39, från 1898 vi hörde som avslutning efter pausen. Själv tyckte jag den här tidiga sibeliussymfonin, som rymmer både variation och en viss pompa, passade bra ihop med det vi före pausen hörde av de unga svenska tonsättarna. Jag har en ganska stor sibeliuskollektion i skivhyllorna och där finns väl ett och annat som är mer välspelat, men jag tyckte att det också var roligt att höra den här första symfonin med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi.

Spår av ett liv

Skivbolagen försöker numera hitta anledningar för en tänkbar publik att köpa hela skivan i stället för att ladda ner enstaka spår. Ett beprövat sätt, fortfarande användbart i ett fall som rockpoeten Tomas Andersson Wij, är att man då också får texterna – men när det gäller hans senaste CD, ”Spår” (Ebeneser Recordings EBENCDD 001, 2010, distribution Amigo), får man inte texterna till de extralåtar som finns på den särskilt åtråvärda specialupplagan. I ett fall, ”Allt är bättre än ingenting”, spelar det här ingen roll, eftersom det handlar om demon till en låt som finns på den ordinarie delen av skivan. Men det hade varit bra att få texterna till de två andra extralåtarna, den retrospektiva ”Min första resa” (där färden går över Småland till Köpenhamn) och så ”Vikten”, detta eftersom de är högst hörvärda båda två.

Köper man CDn med extramaterialet, får man också en DVD, som faktiskt ger värdefulla nycklar till flera av låtarna. Det gäller i högsta grad ”Allt är bättre än ingenting”, i vars text Tomas Andersson Wij mixar sitt eget barns födelse med förlusten av en vän – egentligen dör två vänner, berättar han på DVDn – och hur nära sammanflätade i tid de här båda händelserna är med varann.

Gud finns närvarande i hans, men inte min, föreställningsvärld, men det är nog egentligen andra delar av vår respektive livshållning, som skiljer oss åt. När man är så gammal som jag och har ett helt livs erfarenheter, personliga/privata så väl som samhälleliga/poltiska, bakom sig, kan man trots de smällar man själv har fått i livet tycka, att Tomas Andersson Wij trots sin relativa ungdom har en för mörk livssyn, men kanske är han en mer svartsynt människa än jag. Relationstexter som den vackra men innehållsligt ganska hemska ”Svenska zombies”, den inledande ”Jag hör dig dåligt” med sin sensommarstämning och ”Allt är bättre än ingenting”, ger exempel. Ibland ger sångerna uttryck för att vi drabbas av ett socialt arv eller ett familjearv -tittellåten ”Spår” är ett bra exempel”; en låt heter rent av ”Mina dåliga gener”.

”Sov ut alla bilder av oss” ger lite mer förtröstan. Stämningen i den lätt rockiga ”Det ligger i luften” känns också bra.

Och så noterar jag, när jag lyssnar på ”Allt”, att det finns intressanta likheter mellan det ganska ensamma livet som resande musiker respektive ombudsman.

Melodikrysset nummer 9 2010

I dag fanns det flera frågor som jag fick brottas rejält med innan jag kom på svaren, men till slut lyckades jag ändå lösa hela Melodikrysset.

Det började redan med första frågan: Vem var det som sjöng ”Andalucia”? Först när jag fick ledbokstäver och kunde sluta mig till förnamnet gick det upp för mig, att den som sjöng var Anna Book.

Inte heller mindes jag ”Som en vind” från Melodifestivalen 1990. Men Google hjälper eller hur man nu säger i den kristna värld där Edin-Ådahl hör hemma.

Att det är Benny Andersson som har komponerat ”Om och om och om och om igen” är ju inte så svårt, men vad var det för dansband som misshandlade hans låt? Jag lyssnar praktiskt taget aldrig på dansband, men efter lite mer googlande fick jag svaret: Torgny Melins.

Idol har jag heller aldrig sett på, så mina kunskaper om Eric Grönwall är ytterst begränsade. Men låttiteln, ”Higher”, hjälpte mig att hitta honom.

Det dröjde också länge innan jag lyckades lösa L 10 och V 15, som är sammanflätade i varann. Slutligen kom jag ändå på att gruppen vi hörde skulle skrivas The Mar-Keys, och att den hade sjungit in den aktuella låten, ”Mustang Sally”.

Den kanadensiska sångerskan kände jag inte igen, inte heller låten som jag fortfarande inte vet titeln på. Men eftersom jag nu hade lly, borde hon heta Nelly, och ja, Google hjälper: Nelly Furtado, född 1978.

Resten klarade jag å andra sidan spontant. (Jag har sen kontrollgooglat och tagit fram årtal och annat sådant.)

”I min blommiga blå krinolin” förekom i Hasse Ekmans film från 1958 ”Jazzgossen”, som ju handlar om frontfigurer i en betydligt äldre svensk nöjesvärld. Melodin är dock ursprungligen inte svensk utan heter i original ”In My Sweet Little Alice Blue Gown”.

Om Josefin som hade en symaskin satt vi ungar och sjöng på verandan i Juniskär, när jag gick i småskolan. Så jag vet att med denna ”uppfinning”, för att citera Anders Eldeman, kunde Josefin sy.

Vi fortsätter på den textila linjen. I Mats Paulsons fina ”Visa vid vindens ängar” fladdrar det till i en tyllgardin. Det fabricerade materialet, för att åter igen citera Eldeman, var alltså tyll.

”Where Or When” sjöng Rod Stewart i duett med Lisa Ekdahl.

På det hade Eldeman påpassligt nog lagt in en platsbestämning. Om man känner igen ”Förälskad i Köpenhamn”, som förekom i en film med Siw Malkmkvist 1960, kan man sluta sig till att det efterlysta landet heter Danmark.

Under Kulturspegeln, Sångtexter, ovan hittar man bland annat ”Sexteen Tons”, detta för att jag där har samlat företrädesvis politiska och samhällskritiska texter – kolla själva texten där, får ni se. Merle Travis skrev låten 1946 och fick en hit med den året därpå; själv gillar jag också The Weavers’ version. Men här i Sverige blev den känd främst genom den insjungning Tennessee Ernie Ford gjorde 1955 och så förstås genom Cacka Israelssons version på svenska året därpå, ”Sexton ton”.

Jag är ju inte religiös, men i den oändliga och bistra vinter vi nu lever var det en lisa att höra psalmen ”I denna ljuva sommartid”, även om vi den här gången inte hörde orden utan bara melodin, tolkad av Sone Banger.

Ack, vore vi där!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Till Amanda with love

Birgitta har varit på UNICEF-möte i Montreux, Schweiz, den här veckan. I måndags flög hon till Genève, men väl nästan där fick planet återvända till Arlanda på grund av tekniskt fel. Sen blev det ny flygtur till Genève och därefter tåg sista biten.

I torsdags återvände hon hem men i stort sett bara för att ställa in väskan hemma i lägenheten. Vi skulle nämligen på konsert i Stockholm på kvällen.

Vi skulle lyssna på Sportlovsorkestern, bestående av ungdomar från Stockholms län – orkestern kallas även för STORK, Stockholms läns ungdomsorkester. En av musikerna var vår Annas 15-åriga dotter Amanda Berger Kettner, som på kort tid har slagit alla med häpnad i två olika men kanske ändå inte helt olika genrer. Först vann hon, själv högstadieelev, en riksomfattande matematiktävling, där även gymnasister deltog. Sen har hon helt plötsligt blivit en allt skickligare violinist – som uppmuntran har hon av Annas pappa Bengt fått hans gamla fiol, som också har restaurerats. Sina olika färdigheter utvecklar hon, trots sin ringa ålder, nu i gymnasiet – den unga damen fick nämligen hoppa över en klass i grundskolan.

Orkestern, med Merete Ellegaard som dirigent och kursledare, hade övat in ett program med brett spektrum. Allt var väl inte perfekt – jag har med förlov sagt hört Johann Sebastian Bachs ”Air” spelas vida bättre – men annat var hörvärt och en del riktigt bra. Det började med Edgar Elgars ”Pomp and Circumstance” och fortsatte med fyra danser ur Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsvit”. Vidare spelades första sviten ur Edvard Griegs ”Peer Gynt”, ”I Bergakungens sal”, och en balettsvit med danser av Dimitri Sjostakovitj.

Sist i programmet låg ett en smula avvikande, dock knappast för ungdomarna i orkestern, stycke, en svit av Howard Shore ur ”Ringens Herre”. Violinisterna hade under programmets gång fått växla med varann i rollen som konsertmästare, och nu var det Amandas tur.

Hon skötte sitt värv med den äran, och när familjen samlades nedanför scenen, Anna med en stor bukett vita rosor till den svartklädda Amanda, och hon dröjde, hojtade jag i riktning mot henne:

– Konsertmästarn!

Då kom hon och fick kramar och tack.

Sen, när vi skulle åka hem och jag hörde att Amanda och några av de andra skulle gå ut och äta, kunde jag inte låta bli att släppa lös min fritt galopperande humor:

– Va, ska du som är konservmästare äta på restaurang?

Men allvarligt talat: Det är jätteroligt att unga på det här sättet uppmuntras att odla sina talanger och visa upp dem inför publik och dessutom i en så fin lokal, Rikskonserters konsertsal från 1878 på Nybrokajen 11.

Folkton och visor med Sofia Karlsson

Jag började lyssna på Sofia Karlsson när hon började göra visplattor, men jag har senare upptäckt att hon egentligen debuterade som folkmusiker och som sångerska i den genren.

Först förra året hittade jag hennes redan 2002 utgivna CD ”Folk Songs” (Amigo AMCD 748) – och fann glädje även i den. Utöver att sjunga spelar hon där härjedalspipa och tvärflöjt och som mycket kompetenta medmusiker har hon Harald Haugaard, viola och violin, Esbjörn Hazelius, sång, cittern och violin, Johan Herdin, tenornyckelharpa, och Leo Svensson, cello.

Musiken på CDn är i huvudsak traditionell svensk folkmusik, men också norskt och danskt material förekommer. Här några spår som särskilt har vunnit mitt gillande: ”Sion klagar”, koral efter Finn-Karin, här dock i bearbetning av Lena Willemark och Eva Rune, ”Polska från Äppelbo”, en traditionell instrumentallåt från Dalarna, ”Om dagen”, en visa, framförd med stämsång, efter Alida Grönlund i Vilhelmina, och så den danska ”2. brudestykke”. ”I denna ljuva sommartid” förekommer i två varianter, av vilka jag mest gillar leksandsvarianten.

”Om dagen” förekommer också på dubbel-CDn med Sofia Karlsson ”Det allra bästa 1999-2009” (Amigo 927, 2009).

Den har uppenbarligen getts ut bland annat för att Sofia har övergett Amigo för ett annat bolag, detta för att Amigo i Bonniers ägo gav allt mindre svängrum åt sina artister. (Nu har Amigo skilts från Bonniers, så vi får väl se vad som händer när det fortsättningsvis åter står på egna ben.)

Den första av de båda CDna, den där ”Om dagen” finns, är en samlingsskiva med material från Sofias olika CD för Amigo. Från Dan Andersson-CDn ”Svarta ballader” kommer till exempel ”Jag väntar” med musik av Gunnar Turesson, ”Omkring tiggarn från Luossa” med musik av Gunde Johansson, ”Jag har drömt” med musik av Sofia Karlsson och så ”Till min syster” vars musik Dan Andersson själv skrev.

Den mer allmänna vis-CDn ”Visor från vinden” har fått bidra med till exempel Peps Perssons ”Jag spelar för livet”, här med fint folkmusikarr, Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”, Esbjörn Hazelius’ instrumentala ”Valsen till mig” och Fred Åkerströms, Inger Hagerups och Finn Kalviks ”Två tungor”.

Sofia Karlssons eget material från CDn ”Söder om kärleken” visar sig hålla påfallande bra i jämförelse: ”Dina händer Göteborg”, ”Visa till kärleken”, ”Skärmarbrink” och ”Stjärnor över Asahikawa”.

Är ni inte tidigare förtrogna med Sofia Karlssons sångkonst, är den här första CDn en inte oäven introduktion, och har ni som jag alla originalskivorna, finns det faktiskt ändå ett skäl att skaffa ”Det allra bästa 1999-2009″: CD nummer två.

Ett och annat på den har visserligen tidigare getts ut på samlingsskivor, till exempel den fina insjungningen av Olle Adolphsons ”Helga Andersson” (på Adolphson-CDn ”Dubbeltrubbel”, ”Frid på jord” på julskivan ”Jul i folkton” och den inte riktigt lika lyckade (Nina Ramsbys nya tonsättning) ”Ett gammalt bergtroll” av Gustaf Fröding på Cornelis Vreeswijk-covern ”Poem, ballader och lite blues – återbesöket”.

Men framför allt innehåller CD 2 en del tidigare inte utgivet material, som verkligen är värt att skaffa. Två sådana fullkomligt suveräna nummer är Thorstein Bergmans tonsättning av Dan Anderssons ”Minnet” och Sofia Karlssons egen ”Näktergalen”.

Fler sådana lyckade, tidigare inte utgivna spår är Cornelis Vreeswiks ”Telegram för Lucidor”, Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, en politisk sång även om den ibland spelas av dansband, och Lars Forssells och Boris Vians ”Jag står här på ett torg” – även om jag tycker att Ulla Sjöbloms gamla insjungning är ännu ett strå vassare.

Annat, som Anders Glenmarks och Niklas Strömstedts ”När du andas” (med Glenmark själv på bas) är jag inte riktigt lika imponerad av, men den här dubbel-CDn innehåller alltså så pass mycket bra extramaterial att den är värd pengarna även för den som har de flesta av Sofia Karlssons plattor.

Eric Bibb hyllar Bukka White

Booker T Washington White (1906-1977), känd som Bukka White, var deltabluesartist – sångare och gitarrist – från Houston, Mississippi. Han debuterade på skiva 1930 och fick ett genomslag med ”Shake ’Em Down” medan han satt av ett straff på Parchman Farm för att ha skjutit en annan man i låret. Han blev en av dem som i fängelsemiljö upptäcktes av John Lomax, och bland annat som en följd av detta fick han göra nya plattor när han kom ut igen. Både den nämnda låten och andra kända låtar av honom, till exempel ”Parchman Farm Blues”, finns i min stora kollektion av amerikansk bluesmusik – där finns också hans ”Fixin’ to Die Blues”, som Bob Dylan hade med på sitt debutalbum. Det senare bidrog för övrigt till att Bukka White på 1960-talet fick en renässans som bluesartist. Han var då industriarbetare i Memphis men fick nu göra nya plattor och börja turnera igen.

Eric Bibb, som jag tidigare har skrivit om – han har bland annat bott och gjort skivor i Sverige – har nu, hemma i USA, gjort en CD tillägnad Bukka White, ”Booker’s Guitar” (Telarc TEL-31756-02, 2009).

Bibb berättar där historien om hur Bukkas – eller Bookers som han konsekvent skriver – gitarr kom i hans väg, men det märkliga med den här annars mycket hörvärda skivan är att Bibb undviker att spela Bukkas låtar. I stället närmar han sig Bukka med ljudbild och miljöer och temata. Ibland kan de namn Bibb nämner – till exempel B B King som var Bukkas kusin – ha ett självklart samband med föremålet för den här skivan, men också många andra namn dyker upp: Bob Gibson, Fats Domino och Taj Mahal.

Detta ska inte tolkas fel. Eric Bibb har med något enstaka undantag (Blind Willie Johnson’s ”Nobody’s Fault But Mine”, en mycket stark låt) själv skrivit sångerna på den här CDn, och de har i flera fall trådar till Bukka Whites liv och verk. Ett par exempel är den instrumentala ”Train From Aberdeen” (alltså Aberdeen i Mississippi) och ”New Home” (med snyggt gitarrspel och gott stöd av Grant Dermody på munspel).

Annat värt att särskilt nämna: ”With My Maker I Am One” (som har religiös text), ”Tell Riley” (Riley = B B King) och ”A Good Woman” (tolvsträngad gitarr plus munspel).

Cornelis live 1981

Cornelis Vreeswijk (1937-1987) gjorde många fantastiska låtar och gav ut ett antal mycket hörvärda skivor. Eftersom han ständigt var i penningnöd, gav han däremellan också ut umbärliga skivor – även om de flesta av dem innehöll åtminstone några guldkorn.

Exploateringen av hans verk har fortsatt efter hans allt för tidiga död: det har kommit både samlingsskivor och nya plattor med konsertupptagningar. Till de bättre i den senare kategorin hör dubbel-CDn ”Cornelis Vreeswijk live 1981” (Vax Records 1009/1010, 2010).

Ljudupptagningen har gjorts vid konserter i Borgholm 10-11 juli 1981. Det här var en period då Cornelis åter valturnerade för Socialdemokraterna och dessutom gav ut ett par plattor på arbetarrörelsens eget skivbolag a disc. De här skivorna, ”Bananer – bland annat…” (1981) och ”Hommager & pamfletter” (1982) finns återutgivna på CD av Amigo, och de är väl värda att skaffa.

Kompet på liveinspelningarna från 1981 är detsamma som på a disc-plattorna: Conny Söderlund, gitarr, rytminstrument, munspel och sång, och Owe Gustavsson, bas. Söderlunds mästerliga gitarrspel firar triumfer redan på allra första låten på den nya konsert-CDn, ”Jag och Bosse Lidén”, det vill säga Kris Kristoffersons hit ”Me and Bobby McGee”.

Mycket känns igen från de båda a disc-skivorna:”The Bananrepubliken sång”, ”Systemblues”, ”Sist jag åkte jumbojet blues” (bra låt, fin text!), ”Blues för Almqvist” (med text av Carl Jonas Love Almqvist), den vidunderliga, smärtsamma ”Blues för Fatumeh”, Chico Barque de Hollandas fina ”Bruna bönor complet” (”Feijoada Completa”) respektive ”Hommage för Sveriges Radio” (”Vai Trabalhar Vagabondo”), ”En resa” (fritt efter Gaius Divus Julius Caesar!) och ”Till Julia” (med text av Erik Johan Stagnelius).

Men här finns mycket annat också, både en lite blekare variant av ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Fröken Cecilia Lind” och en fantastisk version av Carl Michael Bellmans ”Epistel nummer 43: Till Ulla Winblad skriven vid ett ömt tillfälle”. Värda att nämna på den första CDn är också till exempel ”Polarn Per på socialen” och ”Digital reggae (Systemblues)”.

Den andra av de två CDna fullkomligt vimlar av bra material: ”En halvböj blues”, ”Rörande min harpa”, ”Jultomten är faktiskt död”, ”Deirdres samba”, ”Visa vid Nybroviken”, ”En visa till Veronica” med flera.

Jag minns att Socialdemokratiska kvinnoförbundet hade en del problem med utgivningen av en del sånger, där man kunde ha synpunkter på hans sex- och kvinnosyn; på samma sätt kan man hos Cornelis hitta låtar som är, vad ska vi säga, drogliberala. På så sätt liknade medborgare Vreeswijk den Bellman han också mästerligt tolkade.

Men vi får ta honom som han var – och han var en av de största genom tiderna i svensk viskonst.

Melodikrysset nummer 8 2010

Jag kan inte påstå att jag hade några stora svårigheter med att lösa dagens melodikryss.

Visserligen kunde jag inte den spanska titeln på sången som Enrique Iglesias sjöng, men visst var det honom vi hörde.

Inte heller är jag förtrogen med vad Martin Stenmarck sjunger, men redan innan jag fick titeln, ”1000 nålar”, hade jag med ledbokstävernas hjälp listat ut, att det var han som sjöng.

Jag kan tänka mig att fler hade problem med att identifiera ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet”, den som skulle ge oss ordet äta. Den skrevs av Helge Lindberg och Gösta Stevens men var, vad gäller melodin, egentligen en berarbetning av ”Björneborgarnas marsch”, och sjöngs in av Eric Gustafson.

Resten var rena promenaden, allt ifrån Andrew Lloyd Webbers ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur ”Evita” (1978) till Doris Days hit från 1958, ”Everybody Loves a Lover”, som samma år blev hit här i Sverige med Siw Malmkvist, nu med den fjompiga titeln ”Den som glad är”.

Av dagens många melodifestivalare hade jag svårast att komma ihåg ”Med hjärtat fullt av ljus”, som 2009 sjöngs av Shirley Clamp. Jag har kollat att låten heter som ovan, men nog tycker jag att jag hör Shirley sjunga ”Med hjärtat fyllt av ljus”.

Urlätt var det däremot att identifiera dagens första låt, ”La Voix”, som Malena Ernman vann med 2009 och sen fick en obegripligt dålig placering med i Eurovision Song Contest.

Också ”Dover Calais” från 1986 är en sån där melodifestivallåt, som är lätt att komma ihåg. Den sjöngs av Style, det vill säga Gigi Hamilton, Tommy Ekman och Christer Sandelin – det var de båda killarna i gruppen som gjorde låten.

Schlagertycke, det vill säga lätt att fästa sig i musikminnet, hade också ”När vindarna viskar ditt namn”, som Roger Pontare sjöng 1994.

”Klar som en stjärna” hade jag aldrig tidigare hört, men jag kunde genast höra att det var Nordman som sjöng, hörde också att låten hade en omisskännlig ton av Py Bäckman.

Som framgår av föregående inlägg, är jag ingen vän av vintern, allra minst en vinter av det slag vi nu har. Alltså var det en lisa att åter få lyssna på Povel Ramel i Birger Sjöberg-pastischen ”Sommartrivialiteter”, stilenligt ackompanjerad på luta.

PS Ser att jag hade glömt att redovisa svaret på en fråga. Vi hörde Spotnicks göra en engelskspråkig version, ”What a Night For Love” av Tomas Ledins hit från 1977, ”I natt är jag din”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.