Trädgård, musik och så Agatha Christie

I Visby pågår Almedalsveckan, och vi följer förstås via radio och TV med i vad som händer där. Själva lever vi i vår egen lilla värld här i Öregrund, omväxlande även den fast på ett helt annat sätt.

I förrgår gjorde vi en tur till Eds trädgård i utkanten av Östhammar, och i går var Eva-Lotta Hasselqvist, som driver handelsträdgården, här med alla växter vi hade köpt. Hemleverans sker inte i normalfallet, men vi hade bett henne komma hem till oss för att diskutera jobb i vår trädgård som vi vill att hon ska åta sig. I både min släntrabatt nedanför huset och i Birgittas långa rabatt längs gatan har rötterna till de gammaldags rosor vi en gång satte tagit över, så att många av rosenbuskarna numera består av vildrosor. De behöver grävas upp och ersättas av nya exemplar av de gammaldags rosorna. Birgitta överväger också att låta kanta rabatten mot gatan med impregnerade trästockar, ungefär som i mitt eget restaurerade stenparti.

De där växterna jag köpte i Eds trädgård till mitt stenparti ska jag återkomma till. Plantering hanns inte med i går, eftersom vi ockå bjöd Eva-Lotta på kaffe och gick runt i trädgården med henne.

Tidigt på kvällen bar det i stället av till Öregrunds kyrka.

Under den årligen återkommande Östhammars musikvecka brukar kyrkan i vårt lilla Öregrund med dess stora sommarbefolkning få något av de allra bästa seriösa musikevenemangen. I år var det stråktrion Zilliacus Persson Raitinen som stod för musiken.

Cecilia Zilliacus, fiol, Johanna Persson, viola, och Kati Raitinen, cello, har spelat ihop allt sedan Lapplands festspel för tio år sedan. Som man kan ana av namnen och ännu mera av deras sätt att tala, kommer de ursprungligen från Finland, men de spelar numera över hela världen, ett par av dem med framstående positioner i svenskt musikliv som bas.

Konserten började med en duo i B-dur av Wolfgang Amadeus Mozart och fortsatte sedan med en stråktrio i C-dur av Jean Françaix, spännande fransk 1900-talstonsättare.

Och så avslutade trion med Mozarts långa och mycket hörvärda ”Divertimento i Ess-dur” från 1788.

Den finns på den CD från Caprice (CAP 21795) med den här stråktrion jag köper på väg ut ur kyrkan och sen ger åt Birgitta. Jag ser redan fram mot en lyssnarkväll på glasverandan.

Vi kommer hem alldeles lagom för veckans Miss Marple-deckare i TV. Jag både känner igen och känner inte igen det jag ser, så i en paus går jag till en av deckarhyllorna och hittar Agatha Christies ”Hemligheten på Chimneys” (1948, ”The Secret of Chimneys”, översättning Torsten Blomkvist), mitt exemplar en pocketutgåva i Delfinserien, Bonniers, 1970.

Och då förstår jag plötsligt varför jag inte riktigt kände igen mig: Boken, som filmen utgår från, är nämligen ingen Miss Marple-deckare – hon har förts in i handlingen för att passa in i TV-serien!

Sommar i P1. Och på Skansen

Jag använder dagligen datorn, både för att söka information och för att själv skriva, men jag kan inte påstå att jag blev våldsamt fångad av det Sommar-program Nicklas Lundblad, datanörd anställd hos Google i Californien, presterade. Programmet innehöll förvisso en del intressanta saker, men det lyfte aldrig till de där höjderna bra Sommar-program ibland gör. Att man är duktig på sitt område är ingen garanti för att man också kan göra bra radioprogram.

Mer sommarkänsla fanns det då trots regnet i kvällens ”Allsång på Skansen”.

Men ännu mer gick allsångsprogrammet den här gången – mitt under almedalsveckan – i politikens tecken. Själva fenomenet politik bejakades: Marie Bergman framförde en låt hon hade framgång med 1976, ”Ingen kommer undan politiken” med svensk text av Ola Magnell. Det fransk-kanadensiska originalet ”Complainte pour Ste-Catherine” gjordes året före av Anna McCarrigle (text) och Phillippe Tartartcheff (musik) och sjöngs in av Kate och Anna McCarrigle samma år. Det här är en låt som, särskilt med sin svenska text, innehåller en bra uppmaning bland annat till de många unga på Skansen och som Marie Bergman också uppmanade att gå och rösta.

Och mer politik blev det ju den här gången på Skansen – jag tänker då inte främst på ”Mona Sahlins” framträdande.

De rödgrönas färger försvarades där främst av Mikael Wiehe, som startade med en kärlekssång, som han dock så fort han fick chansen dedikerade till de sjuka, de arbetslösa och andra utsatta grupper.

Men den sång han hade valt som allsång var hans egen översättning av Woody Guthries legendariska ”This Land Is Your Land”-

År 2000 kom Mikael Wiehes CD “En sång till modet” (EMI 7243 5256432 3). Det är där han lanserar sin utmärkta version av Guthries sång, som på svenska heter “Det här är ditt land”.

Wiehes svenska text plus noter hittar man i Mikael Wiehes bok “Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002):

Det här är ditt land

Svensk text: Mikael Wiehe, 2000
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World’s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Refräng:
Det här är ditt land
Det här är mitt land
från Ales stenar
till Norra Lappland
från Bohus klippor
till Gotlands raukar
Landet, det tillhör
dej och mej

1.
Med mörka skogar
och höga furor
med vita björkar
och röda stugor
med fält och åkrar
och varv och gruvor
landet, det tillhör
dej och mej

2.
Med skär och kobbar
och djupa fjärdar
med ljusa hagar
och svarta tjärnar
med sina blånande
berg i fjärran
landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

3.
Jag åkte norrut
längs Höga kusten
när skogen rodnade
Det var om hösten
Och havet glittrade
i morgonluften
i landet som tillhör
dej och mej

4.
Jag stod på toppen
av Kebnekaise
och såg på solen
som aldrig sjunker
på myr och mossar
på fjäll och forsar
och på landet som tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

5.
Jag stod där hemma
när dimman lättar
Jag stod bland rapsfält
och klara bäckar
där boken grönskar
och storken häckar
i landet som tillhör
dej och mej

6.
Det var på kvällen
Jag stod vid stranden
under Vintergatan
och Karlavagnen
Jag tog min älskade
hårt i handen
och sa, landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

Mikael Wiehes text är till det yttre mindre politisk än min egen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, ”Det här är ditt land” – men i det lägger jag inte någon värdering. För i rätt sammanhang kan den, har det visat sig, få en enorm politisk laddning.

Den 16 januari 2001 samlades en mycket stor del av Sveriges främsta artister på Globen för galan ”Hela Sverige – artister mot nazister”.

Scenshowen och en dubbel-CD med samman namn, “Hela Sverige – artister mot nazister” (Sveriges skivbolag 7243 5 31810 2 4, 2001) avslutas av Emilia, Petter, Feven, Daddy Boastin, ADL, Ola Salo, Cajsalisa och Blacknuss med Mikael Wiehes “Det här är ditt land”. Skivan börjar också med samma låt, fast då i en studioversion med ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Petter och Peps Persson, och den versionen är ännu bättre.

Det kunde inte bli mer politiskt än så här: Lisa Ekdahls rikssvenska och Peps Perssons skånska blandas med röster som varje lyssnare, med hjälp av uttalet, kan räkna ut hör till någon med utländsk bakgrund. Tillsammans besjunger de ett Sverige, som “tillhör dej och mej”.

Fast mot hela det här uppbådet behövde ju inte högerns sångrepresentant på Skansen i kväll tävla. Det räckte med Mikael Wiehe.

Wille Crafoord, släng dig i väggen!

Missade miljoner

Om dagens Sommar-pratare, Ulf Malmros, vet jag inte mycket. Dock ser jag i en intervju med honom i Aftonbladet Söndag, påpassligt publicerad just i dag, att vigseln mellan honom och hans hustru förrättades av Mona Sahlin. Ulf och Mona blev bekanta med varann när de båda arbetade åt Robert Aschberg på TV3.

Till plussidorna med Ulf Malmros’ sommarprogram hörde att han, vilket väl har att göra med att han är filmregissör, kan berätta och ta ut poänger. Hans berättelse innehöll också dramatiska element som historien om hur han var nära att bli skjuten av John Ausenius, lasermannen, och den om tumören han drabbades av och opererades för precis före jul.

Musiken var, om man ser till Malmros’ yrke, välvald – filmmusik rakt igenom – men den filmmusik han spelade hade ju inte något påtagligt samband med det han pratade om före och efter låtarna.

En smått sensationell nyhet, en egen tabbe, avslöjade han också i sitt sommarprogram: Av Robert Aschberg fick han en pärm med ett manus, som man enligt Aschberg nog skulle kunna göra film av. Men Malmros stoppade undan pärmen med manuset i en hylla, där den förblev oläst. Först senare, och för sent, gick det upp för Malmros att den där pärmen kunde ha gjort honom till miljonär.

Den innehöll nämligen manuset till Stieg Larssons första bok i Millennium-serien, ”Män som hatar kvinnor”.

Sommar med Eva Gabrielsson

Den som trodde att Eva Gabrielsson skulle ägna sitt sommarprogram åt arvsstriden med Stieg Larssons far och bror om alla miljoner som har rullat in, och fortsätter att rulla in, efter publiceringen av hans Millennium-trilogi blev möjligen besviken. Det här berördes bara indirekt: hon och Stieg hade bott ihop i årtionden, till och med varit förlovade, och ingen vettig människa skulle väl komma på någon annan tanke än att det var hon som hade åtminstone den moraliska rätten till arvet efter honom efter hans plötsliga och mycket oväntade död.

Men så är det det här med arvs- och äktenskapslagstriftningen. Birgitta och jag valde att, av bland annat just sådana här skäl, gifta oss efter 22 års gemensamt boende och två gemensamma barn.

Om sitt gemensamma liv med Stieg, ett liv präglat av radikalism och aktivism, berättade Eva Gabrielsson desto mera. Så vitt jag vet var båda aktiva i det trotskistiska Socialistiska partiet, men jag har som socialdemokrat verkligen inget att invända mot deras kamp mot rasister och nynazister, tror också att det inte är särskilt mycket som skiljer radikala socialdemokrater som mig och Birgitta från paret Larsson-Gabrielsson. Birgitta har för övrigt deltagit som talare på antirasistmöten tillsammans med Stieg Larsson.

Och att Eva Gabrielsson själv är av den rätta ullen visade hon i dagens program bland annat med den roliga men tänkvärda historien om hur hon – hon är arkitekt – under sin praktiktjänstgöring på ett bygge satte en osynliggörande leverantör på plats.

Heder åt sådana kvinnor!

Och hennes musik? Musikvalet var definitivt personligt, även om jag inte har ett personligt förhållande till en hel del av det hon spelade. Men både Kent och Jussi Björling finns också i våra skivhyllor.

Och så uppskattade jag mycket att hon spelade Steeleye Span, en mycket hörvärd folkrockgrupp.

Melodikrysset nummer 26 2010

Sommarvädret är så vackert att man inte borde sitta inne, men vad gör man inte för Melodikrysset?

I dag hade jag problem bara med en enda fråga, den uppjazzade versionen av en barnvisa. Trots att jag fick båda bokstäverna och förstod att svaret måste bli ”ge” kom jag först ändå inte på vad det var för visa det handlade om. Trots att jag kan Astrid Lindgrens ”Madicken” från både böcker och film, tog det ända till slutet av krysset innan polletten trillade ner: Den här visan heter ”Ge mej mera köttbullar” och sjungs av Madicken och hennes lillasyster Lisabet.

Som om det därmed inte vore nog med Astrid Lindgren fick vi i dag dessutom höra den betydligt mer lättidentifierade ”Hujedamej”, som förekommer i filmerna om Emil i Lönneberga. ”Hujedamej, sånt barn han var”, utbrister där pigan Lina.

Vi som är lite till åren komna har under våra småskole- och folkskoleår också fått lära oss att sjunga ”Sommarvandring”, den som börjar ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Sin ålderdomlighet till trots, med pluralskrivning av verb och allt, hör den hemma i det sommartema som fanns även i dagens melodikryss.

Vi hörde bland annat Östen Warnerbring drömma om sommaren med dig, ”En sommardröm i vitt”.

Och när Birger Sjöberg besjöng Frida i ”Den första gång jag såg dig”, här tolkad av Ernst Hugo Järegård, skedde ju detta en sommardag. Jo, jag har varit i Vänersborg i juni. På centerstämma. Som journalist.

Dagens allra första fråga har jag ett slags förhållande till som socialdemokrat. Ja, inte till själva låten, ”Stad i ljus”, känd från Melodifestivalen 1987. Men han som sjöng, Tommy Körberg, gjorde tillsammans med Monica Nielsen också en hörvärd arbetarrörelsesångplatta, ”…med hjärtat fyllt av trots”. Och Py Bäckman, som skrev ”Stad i ljus”, skickade tillsammans med Dan Hylander en av de största och vackraste kransarna till Olof Palmes begravning.

I årets melodifestival var en av de hyggligare bidragen ”Underbart” med Kalle Moraeus.

Ofta har jag svårt att komma i håg gamla melodifestivallåtar, men ”Upp o hoppa” från 2008 minns jag faktiskt spontant, kanske på grund av Frida Murenius’ frejdiga sångstil och kroppsspråk.

Vad jag kommer i håg, har jag aldrig sett TV-serien ”Cops”, vars signaturmelodi skulle leda oss till reggaebandet Inner Circle, som jag klarade utan större besvär. Jag gillar reggae, har faktiskt också varit en vecka på Jamaica.

Däremot var jag en hängiven TV-tittare, när ”Snobbar som jobbar” sändes. I den spelade Roger Moore och Tony Curtis ett par med rätt olika rollkaraktärer.

Kul med TV-serier som inte får en att med Magnus Uggla sjunga ”Jag mår illa”!

Sedan återstår det att redovisa ett par av dagens godbitar.

Jan Johansson gjorde underbar jazz på svenska av ”De sålde sina hemman”, som ju handlar om människor som står i begrepp att emigrera.

Och så hörde vi ett stycke mästerlig dragspelsjazz, Erik Franks ”Novelty Accordion”. När jag hör den, känner jag efterklanger av ett Sverige vi borde slå vakt om, ett land med folkparker och lövade dansbanor.

Skön sommar på er!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om en socialdemokrati som ville något i världen

Det fanns en tid då de unga som drogs till socialdemokratin och välkomnades att bidra till att vässa dess linje inte till stor del bestod av en påse nötter. Fast jag vill genast tillägga att jag har gott hopp om dagens unga generation av socialdemokrater – det är inte de som är socialdemokratins problem.

Under Olof Palmes 1970-tal fanns de som formade socialdemokratins allt radikalare linje på alla de platser som på ett eller annat sätt var berörda. Utan kongressbeslut, förankrade i den på den tiden mycket större medlemskadern, skulle inga förändringar ha kunnat äga rum. Men när det gällde biståndspolitiken, nedrustningsfrågorna, neutralitetspolitiken (jo, det fanns en sådan) och EU-politiken (vi var emot svenskt EG-medlemskap, som det då hette, på den tiden), fördes debatten framåt också med hjälp av unga klarsynta och engagerade människor, som fanns som ett informellt nätverk och personligen fanns i statsrådsberedningen, riksdagen, UD, SIDA, ja till och med partiexpeditionen.

En av de här unga engagerade socialdemokraterna var Rolf Ekéus. Jag lärde känna honom då, och när jag och min hustru någon gång träffar honom nu, är det alldeles självklart att inte bara hälsa utan också byta meningar om olika aktualiteter. Birgitta har för övrigt haft ännu mer med honom att göra än jag, allt ifrån tidiga träffar om utformningen av svensk biståndspolitik till möten under resor till New York och Washington.

Jag tänker inte dra hela Rolfs meritlista från hans långvariga internationella arbete. För övrigt gav han ju själv i sitt Sommar-program i dag en rad exempel, till exempel från sitt nedrustningsuppdrag i Irak – hinten från ryssarna, som han sedan själv lyckades följa upp, är ett exempel bland flera på att hans berättelse från det här området innehöll must och konkretion.

Alla de intressanta personer han hade mött inte minst under tjänstgöringarna i USA utgör också bevis på att Rolf Ekéus är en man med en kapacitet långt utöver genomsnittsdiplomatens. Jag tror nämligen inte att vare sig Bush Sr och Jr eller alla kulturpersonligheter med Salman Rushdie i spetsen skulle ha varit intresserade av att träffa en svensk, aldrig så mycket diplomat, om de inte – med rätta – hade tilltrott honom en kapacitet utanför det vanliga.

Också hans musikval vittnade om att vi här hade att göra med en man som visste vad han ville spela för oss. Några nummer – som ”Back In the USSR” respektive ”Yellow Submarine” med The Beatles – var vitsiga pendanger till vad han berättade om sitt arbete som toppdiplomat respektive u-båtsutredare. Men det här var en man som hade allt ifrån Liza Minnelli, Oscar Peterson, Miles Davis och Cole Porter till Richard Wagner, Richard Strauss och Kiri Te Kanawa på sin spelrepertoar.

Och så spelade han den låt som nog ekar i huvudet på många socialdemokrater av Rolfs och min generation.

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin, enligt min mening dock lite för tidigt – en sång, som andades sviken kärlek:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Världen, även Sverige, hade blivit bättre att leva i, om människor som Rolf Ekéus hade getts ännu större manöverutrymme.

En amerikan i Paris

En av det tidiga femtiotalets stora dans- och musikfilmer är Vincente Minnellis ”En amerikan i Paris” (”An American In Paris”) från 1951. I den manliga huvudrollen Jerry Mulligan (!) ser vi Gene Kelly, suveränt behärskad i varje dansrörelse. Han är hötorgsmålare, en av dessa många amerikaner med konstnärliga ambitioner som efter andra världskrigets slut hankade sig fram i Paris. Ur den här ur-hand-i-mun-tillvaron räddas han av en rik landsmaninna, Milo Roberts, spelad av Nina Foch. Men hans hjärta bultar för en ung fransyska, Lise Bouvier (Leslie Caron) – dess värre är hon, åtminstone fram till det lyckliga slutet, av tidigare omständigheter bunden vid en annan man.

Storyn är inte märkvärdig, men parisatmosfären finns där, och musiken, i huvudsak skriven av George och Ira Gershwin, innehåller sådana paradnummer som ”I Got Rythm” och ”S Wonderful”. I filmens avslutning finns också det hela 16 minuter långa dansnumret ”The American In Paris Ballet”.

Framför allt Kelly men också Caron är bra i både det här dansnumret och i andra scener, men liksom en del andra bedömare saknar jag lite av den där speciella magin som man väntar sig ska uppstå mellan den manlige och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i en romantisk film. För egen del hittar jag mer magi av det där slaget i den musik- och dansfilm Gene Kelly medverkade i året därpå, 1952, ”Singin’ In the Rain”. Men visst är ”An American In Paris” fortfarande sevärd den också.

En film om den lyckliga och fria horan

”Aldrig på en söndag” (grekisk originaltitel Ποτέ Την Κυριακή, Pote tin Kyriaki) från 1960 blev en väldig framgång för regissören, till lika den manlige huvudrollsinnehavaren Jules Dassin. Filmen blev samtidigt ett internationellt genombrott för den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Melina Mercouri. Originalmusiken av Manos Hadjidakis gjorde plötsligt grekisk musik spelad i radio runt om i världen, och bilderna från Pireus – i svartvitt – lockade horder av turister till Grekland.

Filmen drog både stor publik och fick mycket god kritik, också här i Sverige. Det är lätt att förstå: dess bildspråk är lysande, och den har både värme och dramatik.

I filmen korsas två världar. I centrum, där den utspelas, finns den prostituerade Ilia (Mercouri). Med avsikten att frälsa henne från hennes skörlevnad finns i Pireus också en amerikan (Dassin), dock med det associationsrika namnet Homer.

Den kampen är Homer dömd att förlora, detta eftersom Ilia framställs som en både fri och lycklig hora. Dessutom framställs hon som både kamplysten och kapabel: tar de andra horornas parti i kampen mot sutenörer, som behöver tryckas ner i skorna.

Allt det här skildras med medryckande dramatik – filmen är verkligen värd att se också i dag. Samtidigt känns den, i sin syn på prostitution, mycket föråldrad. Bilden av de bekymmersfria grekerna kan möjligen kasta ljus också över vad som sig i landet Grekland tilldragit haver även under den allra sista tiden.

Samhället blir bättre för oss alla om vi solidariskt betalar vad det kostar att ge utsatta människor ett gott liv

Dagens Sommar-program, i många avseenden hörvärt, gjordes av Pär Johansson från Hudiksvall. Han har startat och leder Glada Hudik-teatern, där utvecklingsstörda och – för att använda hans tänkvärda terminologi – normalstörda arbetar tillsammans. De har bland annat gjort en bejublad Elvis-föreställning, som har setts av 125.000 människor och bland annat visats i New York. Jag kände tidigare till den här föreställningen bland annat genom svensk TV.

Hans program hade både ett underliggande och ett framfört budskap som ett år som detta borde ha politisk sprängkraft: Vi måste acceptera att det bland oss med vanliga konkurrensmått mätt finns människor som inte förmår prestera och producera lika mycket som somliga av oss andra. Och då får vi som klarar att arbeta i den vanliga konkurrenskvarnen lov att betala de andra mer utsatta av vårt överskott, så att även de får ett materiellt gott liv. Gör vi så, blir samhället mycket bättre att leva i, även för oss som tycker att vi reder oss på egen hand.

Summan av detta blir ett varmare och mer solidariskt samhälle, ett samhälle med mer glädje. Och då tänker jag inte i första rummet på de fantastiskt roliga historier Pär Johansson förmedlade från de utvecklingsstördas stockholmsresa, om besöken i videobutiken och på kungliga slottet och om rulltrappsfärden på Stockholm C. Nej, jag tänker på den givandets glädje alla vi normalstörda borde känna över att med hjälp av skatten hjälpa dem som inte är så duktiga som vi i slitet i grottekvarnen.

Ställer vi upp för ett sådant samhälle, blir vi rikligt belönade.

Vid midsommartid för mer än 40 år sedan fick jag en fantastisk upplevelse av hur världen ter sig, om man inkluderar i stället för exkluderar de medmänniskor som vi benämner som utvecklingsstörda. Det här har min dåtida, nu avlidna vän och partivän Helga Henschen skildrat i sin självbiografiska bok ”Vägen till Rebella” (1981) – du hittar textstycket i fråga ovan, här under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Henschen, Helga.

Läs själv – om du inte tar det där prosastycket från Bommersvik till ditt hjärta, är du ingen riktig människa.

Tom Waits väljer låtar med imponerande bredd

Musiktidskriften Mojo har för vana att som bilaga till varje nummer ha en specialkomponerad CD. Med nummer 200 2010 följer CDn ”Step Right Up!” där Tom Waits har samlat 15 låtar med andra artister. Det här urvalet stärker ytterligare bilden av Waits som en intressant aktör i musikvärlden.

CDn öppnar med en klassiker från 1955, Tennessee Ernie Fords insjungning av ”Sixteen Tons”, som skrevs av Merle Travis redan 1946 men som fick sitt riktigt stora genobrott med Fords insjungning, välkänd också här i Sverige, där Cacka Israelssons svenska cover ”Sexton ton” blev en stor hit 1956. Om du går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, kommer du att kunna konstatera, att ”Sixteen Tons” i hög grad hör hemma i genren politisk musik. Själv är jag sonen, Matti, evigt tacksam för att ha fått den här Tom Waits-valda CDn, redan för att jag därmed äntligen har kunnat foga Tennessee Ernie Fords klassiska insjungning till min stora samling av musik med radikalt politiskt innehåll.

Också annat på den här CDn tyder på att Tom Waits’ perspektiv på tillvaron inte hör hemma på den politiska högerkanten. Bland de artister han har valt finns till exempel den amerikanske vänsterikonen Paul Robeson med en låt som också tar ställning, ”No More Auction Block”. Den har vi också hört med bland andra Pete Seeger, Odetta och Bob Dylan:

No More Auction Block

Text och musik: Traditionell sång bland slavarna i USA

No more auction block for me,
No more, no more.
No more auction block for me,
Many thousand gone.

No more driver’s lash for me …

No more pint of salt for me …

No more peck of corn for me …

No more hundred lash for me …

Bob Dylan finns förresten representerad på den här CDn, med en jättebra tidig insjungning av ”I Was Young When I Left Home”.

Och inget ont om Harry Belafonte; jag gillar honom, och han hör hemma i den radikala amerikanska sångtraditionen. Men när jag hör honom sjunga ”Sylvie”, vet jag ju, att Pete Seeger har gjort den ännu bättre.

Waits har själv en fot i bluestraditionen och annan svart amerikansk folklig musik, så jag blir föga förvånad över att i hans låturval hitta till exempel ”John the Revelator”, här à capella med Son House, ”Honey In the Rock” med Blind Mamie Forehand, ”Ball N’ Chain” med Big Mama Thornton och ”Dorothy Mae” med Howlin’ Wolf.

Men också country kan låta bra, som ”Ramblin’ Man” när den exekveras av Hank Williams.

Sen är det kul att Waits också har tagit med lite udda nummer som den gamla Marlene Dietrich-hiten ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt”, här dock i en märklig version med William Burroughs. Så vitt jag vet var Burroughs främst författare, mer framgångsrik som sådan.

Waits har även hittat en kul avslutning till sitt CD-urval, ”When You Wish Upon a Star” med Cliff Edwards. Den känner vi från Disney-kavalkaden på julafton. Ursprungligen ingick den i ”Pinocchio”.