Pete Seeger 1965

Pete Seeger föddes 1919 och är således nu 91 år gammal. Han sjunger fortfarande lite ibland, men rösten är förstås långt ifrån vad den var i hans krafts dagar. Rikhaltiga exempel på vad han förmådde göra till exempel 1965, när han alltså var 46 år, finns på dubbel-CDn ”Live In ’65” (Appleseed Recordings APR CD 1118, 2009), en konsertupptagning gjord i Pittsburgh.

För mig som har praktiskt taget allt Seeger har gjort på skiva och som inte minst har lyssnat på det han spelade in under 1960-talet är inte mycket nytt på den här inspelningen, men det är alltid kul att få tillgång till ytterligare en seegerkonsert med mellansnack och allt och samtidigt påminnas om alla låtarna han sjöng då, både de politiska sångerna och det traditionella folksångmaterialet. För andra och kanske framför allt yngre lyssnare kan den här dubbel-CDn bli inträdesbiljetten till Seegers magiska sång- och musikvärld.

Vi kan ta det sista, musiken, först. Seeger växlar, som så ofta i konsertsammanhang, mellan sina båda huvudinstrument, banjo och tolvsträngad gitarr, väljer pricksäkert vad som bäst passar den låt han för tillfället ska sjunga. Ibland, som i ”Greensleeves”, kan han humma och vissla eller, som i ”I Once Loved a Lass”, tralla och vissla, och även den här gången använder han sig av sin smittande förmåga att få publiken att sjunga med i refrängen, men oftast hör man hans vackra och varma sångröst solo. Han har språköra, och därför kan man få höra honom sjunga både på spanska (”Guantanamera”), ryska (”May There Always Be Sunshine”) och skotska (”Manyura Manya”). ”Malaika” är en traditionell sång med afrikanskt ursprung. Och i ett musikaliskt mellanspel försöker han sig till och med på svensk hambo.

Dock finns en stor del av hans hjärta, här som alltid, i amerikansk folkmusik, som ju i många fall i sin tur har sina rötter i brittisk och irländsk och alltså även skotsk musik. Så vi får också höra ”Oh, Susanna”, ”This Little Light of Mine”, ”Old Joe Clark” och annat material ur den angloamerikanska repertoaren.

Det är den här blandningen som är så karaktäristisk för honom: ”All Mixed Up” för att låna titeln från en av hans låtar om nyttan av kulturell och mänsklig blandning.

Därmed är vi inne på Seegers politiska och sociala engagemang, och låtar som ger uttryck för detta är det gott om på de här båda CD-skivorna: ”Peat Bog Soldiers” (om Nazitysklands koncentrationsläger), ”Los Cuatro Generales” (om spanska inbördeskriget), ”Step By Step” (en gruvarbetarsång), ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” (Bob Dylans sång om det radioaktiva nedfallet), Seegers och Lee Hays’ ”If I Had a Hammer” och hans egen ”Where Have All the Flowers gone?”, båda fredssånger, och inte minst Woody Guthries alternativa amerikanska nationalsång ”This Land Is Your Land”.

Mycket annat kunde ha nämnts, men det här borde räcka för att både locka gamla seegerfans att återuppliva hörminnet av Seeger i hans krafts dagar och dra nya och yngre musikälskare. som jag på det här sättet har gjort nyfikna, till skivaffären.

Melodikrysset nummer 47 2010

Det blev ganska sent i går kväll – vi var på middag på Söder i Stockholm hemma hos Rolf och Monica Annerberg. Rolf var en gång i världen statssekreterare åt Birgitta och några av de gamla kumpanerna från departementstiden brukar någon gång per år ses hemma hos varann. I går kväll deltog också Kjell Jansson med hustru Ulla Svedjelid och så det nuvarande landshövdingeparet i Västerås Ingemar och Ingrid Skogö.

Det var en god middag och det bjöds diverse drycker till den. Eftersom vi sen tog var sin whisky när vi äntligen kom hem, blev jag nästan orolig, när Anders Eldeman aviserade att dagens kryss var svårt.

Jodå. Men jag klarade alltihop, detta trots att ideliga trafikmeddelanden störde sändningen av krysset.

Det gjorde att jag ibland förmodligen missade vissa ledtrådar. Men nog var det till exempel komikern och pianisten Jimmy Durante vi hörde.

Lite trög i huvudet var jag nog själv också. Det tog nämligen en stund att komma på att den ABBA-låt som spelades var ”When I Kissed the Teacher”, vilket i det här fallet skulle ge kryssordet lärare. Och ändå har jag hört den och större delen av ABBAs mest kända låtar på Broadway, i musikalen ”Mamma Mia”.

På samma sätt tog det en stund innan jag kom på att den grekiska melodin (av Mikis Theodorakis) jag så väl kände igen var hämtad ur filmen ”Zorba”. Melodin tycks gå under samma namn, men själv minns jag benämningen ”Zorbas dans”.

Mera dans: Vi fick också höra ”Can Can”. Can Can, mycket populär under en tid som ligger långt före min, ingick bland annat i Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden”.

Evert Taube, ET, skrev ”Så skimrande var aldrig havet”, som vi i dag hörde med Marie Fredriksson. Jag måste bekänna att jag faktiskt aldrig tidigare hade hört den med just henne.

Däremot har jag naturligtvis många gånger hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”. Bo Setterlind skrev texten; melodin är spansk.

Hur Malena Ernman låter har väl många lärt sig genom Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Så även om man inte hade hört just ”Min plats på jorden”, kände väl de flesta igen hennes röst.

Vi som genom åren har lyssnat på Svensktoppen kan knappast ha undgått att höra ”Evert” – 72 veckor på listan – med den märkliga gruppen Matz Stefanz med Lailaz. En av medlemmarna – han som hördes mest här – var Stefan Ljungkvist. Låten skrevs av Eddie Meduza (mera z!).

Svårt eller inte, men det underlättar förstås om man har de spelade artisterna och de aktuella skivorna i sin egen skivhylla.

Själv har jag i stort sett rubbet med Creedence Clearwater Revival, så jag kände omedelbart igen deras sound och även låten, ”Bad Moon Rising”.

Och tro det eller inte: Jag har också ett antal skivor med John Mellencamp, han som under en period använde Cougar som mellannamn. I dag hörde vi honom i ”Small Town”.

Idol har jag däremot aldrig, ens ofrivilligt, lyssnat på. Men ”Higher” med Erik Grönwall har jag ändå hört och kände därför igen.

Annars är jag, som mina trogna läsare väl vid det här laget vet, en musikalisk allätare.

Så det är klart att jag har hört – och älskar – ”Smoke Gets In Your Eyes”, som skrevs av Jerome Kern och Otto A Harbach. Däremot håller jag med Eldeman om att rök är irriterande.

De som följer min blogg mer än på lördagarna vet att jag också regelbundet går på konserter med klassisk musik. I dag hörde vi ett stycke av Giacomo Puccini, ”O mio babbino caro”. Hon som sjöng var den fantastiska Maria Callas.

* * *

Ute snöar det. Nu ska jag slå mig ner i en fåtölj, dricka ytterligare en kopp kaffe och äntligen läsa våra tre morgontidningar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sånger med sjuttiotalsstuk

Jag lyssnar, allt mer häpen, på ”14 visor på fastande mage” (Kakafon Records, KAKA CD 001, 2010) med Gunnar Källström & Fridens liljer. Man kunde tro att det var en skiva gjord på MNW under sjuttiotalet – men så ser jag, när jag kollar på nätet, att det här gänget faktiskt har gjort ytterligare en platta för inte så länge sen, på YTFr. Fast med de här påpekandena har ni också fått en hint om vad det här är för slags platta.

Inte allt på den är suveränt bra, men den som gillar Cornelis’ mer krokiga karaktärer kan här hitta en del som han eller hon gillar. Fred Åkerström sjöng ju in dagsverser av Stig Dagerman, och här dyker det upp en sådan, ”Nu slår blomman ut”, fast tonsatt av Kaja med lite dragning åt det ryska. Det kära gamla paret Sonja Åkesson och Gunnar Edander möter vi i ”Humlan från Kumla”. Tonsatt dikt, vanlig på sjuttiotalet, hittar vi också i François Villons ”Balladen om nåd”, i översättning av Axel ”Kluck” Österberg och med musik av Martin Olsson.

Också musiken drar åt olika håll. Den inledande låten ”Tjena Charlie” liksom introt till ”Lullet och Elvira” kunde vara signerade Django Reinhardt, medan ”Kaffegök hemma hos Brittas moster” mer låter som gammeltjoa. ”Kärleken kom som en åsna” är skön rock n’ roll. ”Brännivinsskåpet” har textmässiga inlån från Evert Taubes ballad om Karl Stranne, ”Briggen Blue Bird av Hull”.

På sjuttiotalsvis har en del av Gunnar Källströms texter också politisk och annan tendens. ”Brev från Dawit” handlar förstås om Dawit Isaak. Och vad ”Kära vän (Visa till apatiskt barn)” handlar om behöver jag väl inte förklara. Men sjuttiotalistisk är alltså också Källströms dragning till samhällets udda existenser.

Den allra bästa låten har jag sparat till sist: ”Alba” med sin mycket vackra text och melodi:

Alba

Text och musik: Gunnar Källström, 2010

När natten andas ut och smyger mot min dörr
så är vår kärlek slut och allt ska bli som förr
Alba

Då går du ut i snö som om den vore ny
fast vintern sagt adjö och ljummen morgon gryr
Alba

I trappan står en vän. Hur fasen kom han hit?
Du vet det inte än. Han gjorde det med flit
Alba

Sen stannar vännen kvar på axeln några dar
som skugga eller hund, på tungan i din mund
Alba

Professorn i etik har skola i din kropp
till dess du ligger lik, till dess du druckit opp
Alba

Andra hyllar Stefan Sundström, 50

Stefan Sundström fyller femtio i år och hyllas av ett gäng andra artister med ”Andra spelar Sundström” (National NATCD 106, 2010).

Sundström har ett mycket eget sätt att sjunga, med egna betoningar, och därför undrar man, innan man börjar lyssna, hur de här andra ska lyckas med att sjunga hans låtar. Jo, det går bra, kanske delvis för att de som har medverkar har valt många låtar som inte hör till de allra vanligaste. Men även i fall där man minns låten i Sundströms original kan det gå riktigt bra: ”Vitabergspredikan” blir riktigt hörvärd i Dundertågets långsamma rocktempo.

Annat funkar inte så bra. Ola Magnell, annars en av mina favoriter, gör ”Sökte Gud” och en dansbandsaktig version av ”Johnny Dunder”, och det tillför inte något.

Lars Winnerbäck lyckas bra i ”Blåöga”, men ”Vårsamba” tänder inte mig i alla fall.

Miss Li är med och körar i de flesta låtarna och lyckas bra i solonumren ”När tåget går” och, ännu bättre, i sin rockiga ”Hög kan bli låg”. Däremot är jag inte så förtjsut i hennes ”Under isen”.

Love Antell gör två låtar, av vilka ”Amors pilar” är bäst.

Den riktigt stora positiva överraskningen på den här CDn är den avslutande låten ”Fula gubben Hitler” med Little Marbles. Den har häftigt rockkomp. och Julia Adams och Linn Tabdulong sjunger så man ryser av välbehag.

Och det senare till denna bisarra text:

Fula gubben Hitler

Text och musik: Stefan Sundström, 2004

I sin egen hjärnas skybar
med utsikt över Bromma
gör herr Crona upp kalkyler.
Högre än han kan ingen komma.

I sin egen hjärnas skybar
gör herr Crona upp kalkyler.
Fem trappor ner i källaren
räknar Jan Banan kanyler.

Välkommen till Bromma,
komma här o komma
in i Brommas övre medelklass.
Då får du skippa Jan Banan
och hålla käften om att du rökt brass.

Fula gubben Hitler
fyra trappor upp
ligger i sitt badkar
och läser en Pin Up.
Snart kliver han upp.

Sen ska han ha en kofta
av waldorfstickad ull.
Vänster eller folkpartist,
bara man inte faller kull.

Alla dårarna på Beckis
dom har släppts ut på Brommaplan,
men det är mottagning i källaren
hos doktor Jan Banan.

Lite spott i nacken
från nån på fjärde våningen,
från nån som hatar alla neranför
o vill upp i himmelen.
Ingen i Bromma är din vän.

Den som vill jämföra med Stefan Sundströms egen version bör gå till CDn ”Hjärtats melodi” (National NATCD 050, 2004).

De dementa 60plusarna rockar vidare

Erik Gedeon föddes i Schweiz 1963 men har en svensk och en schweizisk förälder. Han har studerat piano och komposition, och trots att han huvudsakligen har ägnat sig åt teater, har musiken hela tiden spelat en central roll i det han har gjort för scenen. Som teaterman har han varit verksam vid teatrar i Tyskland, men med ”Evigt ung” (”Ewig jung”, 2007, en vidareutveckling av hans egen ”Bona Vista Social Club”) fick han en fullträff som väckte publikens jubel i en rad europeiska städer.

Och nu har den här succén, i svensk översättning av Klas Abrahamsson och regi av Olle Törnqvist, också nått Uppsala stadsteater. Jag var på premiären i lördags.

Att döma av publikens jubel – jag applåderade själv ofta – kommer det här att bli en succé också i Uppsala, troligen en långkörare. ”Evigt ung” är ett stycke habil underhållning, och mycket i den görs också både skickligt och roligt av ensemblen. Samtidigt är det en ganska tunn historia, inget för teaterns Hall of Fame – men det är alltså kul med musiken och alla skickligt utförda gags, så jag är beredd att förlåta en del av bristen på djup.

”Evigt ung” utspelas i det lokala fallet på Uppsala stadsteater år 2051. Vid det laget är vår stadsteater förvandlad till ålderdomshem – bokstavligen – och bebos av ett gäng skådespelare från dagens stadsteater. Med hjälp av Ulla Kassius, sconografi och kostym, och Per Åleskog, mask och peruk, har några av teaterns skådespelare, somliga av dem mycket välkända för uppsalapubliken, Mirja Burlin, Göran Engman, Robin Keller, Kettil Medelius, Aksel Morisse och Maria Sundbom, förvandlats till lemmalytta och dementa, nu 40 år äldre kopior av sig själva. Och det kan inte hjälpas: att se all denna kroppsliga skröplighet, alla dessa motoriska tillkortakommanden och alla dessa orgier i minnesförlust och manier, är roligt som fars, ofta slapstick.

Gamlingarna övervakas visserligen av syster Elisabeth (Elisabeth Wernesjö, i sin verkliga ålder), men så fort hon stänger dörren bakom sig, överfalls gamlingarna av ungdomens lustar. Sex orkar de väl inte med, men lite undanstoppat brass blir det, och framför allt turas de om med att sjunga sin ungdoms musik.

Några låtar är skrivna av Gedeon själv, men det mesta finns i publikens hörminnen: ”Bona Sera Signorina”, ”Eve of Destruction”, till och med Scott Joplins ”The Entertainer”.

Här har regissören Olle Törnqvist gjort en snygg anpassning för svensk publik genom att foga in ett medley med låtar från proggeran: Mikael Wiehes ”Titanic”, Ted Ströms ”Vinterresa”, Pugh Rogefeldts ”Små lätta moln”, Peps Perssons ”Oboy”, Tomas Ledins ”Blå blå vindar och vatten”, Tomas Forssells ”Vi ska rädda Kalixälven” och Leif Nyléns och Blå Tågets ”Staten och kapitalet”.

Det här funkar. Igenkänningseffekten och -glädjen hos publiken (inte bara hos mig) är stor. Men ska vi vara alldeles uppriktiga, är många av sånginsatserna sisådär. Dock gör Kettil Medelius på piano genomgående en god insats.

Också skådespelarna, med visst plusbetyg för de manliga, gör beundransvärda prestationer om vi håller oss till skådespeleri och plastik.

Proffsigt och, som sagt, fruktansvärt roligt i många enskildheter.

Problemet – för det finns ett problem – är väl att det, trots några korta ansatser att gå under ytan, till slut infinner sig en tomhet: Vad vill den här pjäsen egentligen säga oss? Vill den över huvud taget något utöver det i och för sig helt legitima, att roa?

En kväll med svensk musik

Torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi hade temat ”Svensk höst”: i programmet ingick verk av tre svenska kompositörer, en nutida och två äldre.

Programmet började med ”Om hösten”, opus 38 av Andreas Hallén (1846-1925), två lyriska tondikter för liten orkester, ”Älvdans i månskenet” och ”Drömbilder i skymningen”. Andreas Hallén är mig obekant, och jag är inte särskilt förtjust i programmusik, men eftersom jag försöker bortse från annat än rent musikaliska tolkningar, greps jag av det jag hörde och uppfattade musikens ljusa och melodiska ton.

Mer förankrad i svenskt – och även i mitt – musikmedvetande är Franz Berwald (1796-1868). I ”Sinfonie singulière” i C-dur arbetade Berwald inte med utommusikaliska referenser; det här verket är ju uttryckligen (i titeln) ett uttryck för musikaliskt (eller om man så vill kompositörens) egensinne, och orkestern under ledning av Paul Mägi tolkade det väl.

Ännu mer intressant var kvällens avslutning, Anders Nilssons (född 1954) 2009 påbörjade och då även delvis framförda men nu fullbordade ”Requiem”. Utöver orkestern medverkade här också Olle Persson, baryton, och S:t Jacobs kammarkör.

Rader av requiem har jag ju hört förut, och som vanligt fanns dess text både på latin och i svensk översättning i programmet. I det aktuella fallet hade Anders Nilsson tillägnat sitt requiem en död vän, dessutom icke troende – men mig intresserar förstås det här verkets musikaliska sidor mer än dess religiösa. Och dess vackra klangfärg och vällöpande växlingar mellan olika element gjorde det onekligen värt att höra.

* * *

Ett återbesök i Musikens hus’ restaurang hann vi också med före konserten. Det blev självplock från buffén även den här gången.

Melodikrysset nummer 46 2010

Dagens kryss hörde enligt min mening inte till de lättaste, men med hjälp av både Google och min musikaliske son, Matti Dahl, tror jag att jag har fått ut alltihop.

Detta trots att Anders Eldeman gjorde sitt bästa för att förvilla oss. Vi hörde till exempel en spansk version av ”Sweet Home Alabama”, mer känd i den version Lynyrd Skynyrd har gjort.

Sen var det ett par herrar – jag tror de hette Jeff Barnes och David Noda – av vilka den ene spelade på såg, och en sådan kan man ju också använda till att såga.

Lou Bega med ”Mambo No 5″ kände jag inte spontant igen, men med hjälp av den återkommande frasen ”A Little Bit of…” hittade jag honom på nätet.

Ett par andra av dagens grupper/artister har jag väl inte lyssnat särskilt mycket på, men dem klarade jag ändå: Bee-Gees med ”Night Fever” och Toto med ”Hold the Line”.

Resten hade jag för min del inga större problem med.

Krysset började rent av enkelt, med de tre tenorerna – Placido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti – i ”O sole mio”.

Burt Bacharach och Hal David skrev ”Raindrops Keep Falling On My Head”, som på svenska döptes till ”Regnet det bara öser ner”. Och när det gör det, blir man ju blöt.

Mer filmmusik: agentfilmerna om James Bond verkar Anders Eldeman älska – i vart fall hämtar han ofta filmmusik ur dem. Den här gången hörde vi musik av John Barry ur ”The Man With the Golden Gun”.

Lite åt samma håll när det gällde färgen vette frågan om dagens marsch, den som spelades i ett annat tempo: ”Under blågul fana”.

Två grannländer var också representerade i dag.

Från Danmark kommer Kim Larsen, som jag har en försvarlig bunt skivor med. Men hans senaste, den där ”Jeg siger nae, nae, nae” finns med, har jag inte.

Ännu mer skivor har jag med Arja Saijonmaa, som ju kommer från Finland. I dag hörde vi ”Ljuvliga ungdom”, som på finska heter ”Kultainen nuoruus”. Den skrevs av en institution i finsk populärmusik, Olavi Virta.

Och då passar det väl bra att hålla fast vid ljuvlighetstemat: ”Ljuva sextital” sjöng Brita Borg 1969. Den låten hade faktiskt Björn, Benny och Stikkan som upphovsmän.

Därefter är det väl bara en låt kvar. Att det var Sonja Aldén som sjöng var det ju inte så svårt att komma på, men vad hette den där låten hon sjöng i Melodifestivalen 2007? Jo, ”För att du finns”.

I kväll ska jag gå på premiär, på Uppsala stadsteater.

Men dess förinnan måste jag utnyttja tiden väl. På måndag kväll ska jag medverka i ett seminarium om Birger Norman på ABF-huset i Stockholm, och jag har förberett mig genom att läsa om hans böcker och skriva om dem här på bloggen. Jag har en liten bit kvar på den långa essä om hans lyrik jag håller på att skriva, men det är ett avsnitt som hör till de roligaste, hans diktsamlingar på ångermanländska.

Melodikrysset nummer 45 2010

Trots att jag är starkt förkyld, gick det bra att lösa dagens melodikryss. Kanske underlättades detta av av krysset innehöll musik vars upphovsmän jag har haft personlig eller åtminstone indirekt anknytning till.

Allan Edwall, svaret till den allra första frågan, är ett exempel. Jag satt i utgivningsrådet för arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc, som ursprungligen gav ut Allans skivor. Men också i övrigt är jag en stor beundrare av honom. Jag har till exempel upprepade gånger sett den Astrid Lindgren-baserade filmen ”Rasmus på luffen”, där Allan spelar luffaren och Erik Lindgren en barnhemsgrabb på rymmen. I den sjunger de tillsammans ”Luffarvisan”, om deras längtan att ”va fri som en fågel”.

Och naturligtvis är jag bekant, också personligen, med uppsalasonen Owe Thörnqvist – han är, liksom min hustru, så kallad hedersupplänning, så vi brukar bland annat träffas på landshövdingens middagar för sådana. Hans sånger har jag hört på sen han började framföra dem, så visst känner jag igen den galna ”Albin och Pia”.

Att jag genast skulle känna igen Mando Diao trodde ni kanske inte. Men även det har sin personliga om än mer indirekta anledning: Sonen, Matti Dahl, en riktigt skicklig gitarrist, har med sin grupp agerat förband åt Mando Diao på en turné. I dag hörde vi Mando Diao i ”Dance ’With Somebody”.

Annat har gamla radioter som jag gratis.

”Kärlek, nål och tråd” återupplivades visserligen av Kurt Olsson (Lasse Brandeby), men själv minns jag den från ångradion med Britt-Inger Dreilick.

Och Stefan Ljungqvist i all ära, men upphovsman till ”Morfar har berättat” är Lasse Dahlquist.

Vidare: vi som satt vid apparaterna under the radio days minns för evigt ”Adress Rosenhill” med Alice Babs 1951 – originalet, ”Mocking Bird Hill”, är från 1949.

Naturligtvis var jag med också när rockmusiken gjorde sitt segertåg genom världen. Elvis Presley, stor men ojämn, var en av fältherrarna, så visst känner jag igen hans ”Kiss Me Quick”, som här skulle ge oss en svensk synonym till kyss, här som substantiv: puss.

Från en senare amerikansk epok kommer Willie Nelsons ”On the Road Again”, som på svenska döptes till ”Jag ser mig om”.

Givetvis har jag lyssnat på Frank Sinatra och känner också igen ”Love And Marriage”. Som mina läsare vid det här laget vet, slukar jag dock inte precis TV-serier, men eftersom det efterlysta rollnamnet rimligen måste bli Al (Bundy), var det ju inte så svårt att googla sig till vad det var för TV-serie som jag i det här fallet hade missat: ”Married With Children”, på svenska ”Våra värsta år”.

Läsarna vet också att jag inte är så värst tänd på allt det som ryms inom country-genren i vid mening. Men Jill Johnson har kvalitéer som artist, så henne har jag lärt mig att känna igen, och någonstans har jag nog också läst att hon spelade in sin ”Here I Go” i Nashville.

Också Håkan Hellström har obestridliga kvalitéer som artist. Alltså är det inte så svårt att koppla ihop hans namn med ”Saknade te havs”.

Mozarts ”Schlafe, mein Prinzchen, schlaf ein”Johannes Brahms’ vaggvisa ”Nu i ro somna in” var väl inte så alldeles lätt att känna igen i den här larmande versionen, och man kan ju, liksom Anders Eldeman, undra lite över om barnet verkligen sover efter att den har spelats på det här sättet.

(Så här skriver Wikipedia om det här stycket – här finns alla de komponenter som förekommer i de olika kommentarerna:

Den så kallade ”Mozarts vaggsång” har nummer 350 i Köchels verkförteckning. Men den skrevs i själva verket av Bernhard Flies (1770-1803?) under namnet Wiegenlied. Franz Wilhelm Gotter skrev texten (”Schlafe mein Prinzchen…”) och använde musiken i skådespelet ”Esther” 1796.”)

Dagens glada överraskning har jag sparat till sist, ”Säg ingenting till mig”. Jag har sen gammalt sångeskans mor Maritza Horn på skiva, men dottern, Melissa Horn, hade jag hittills inte hört.

Det är en okunskap jag måste råda bot på. Melissa Horn sjunger nämligen riktigt bra.

Fler vinkelskott

Jag har tidigare skrivit om ett större urval av Birger Normans Vinkelskott för Metallarbetaren och även andra debattinlägg, skrivna för andra tidningar. En liknande uppläggning har hans ”I stället för ståndpunkter” (utgiven 1978 i den av Bernt Rosengren redigerade debattserien Röster ur rörelsen, Rabén & Sjögren).

Eftersom den först nämnda antologin är senare utgiven, 1980, rymmer också den ett antal artiklar, som fanns med redan i ”I stället för ståndpunkter”: till exempel ”Var Wigforss ideolog?” och ”Kan Ådalen upprepas?”. Men trots dessa och flera andra dubbleringar är också ”I stället för ståndpunkter” väl värd att läsa.

Som man kan ana, speglar bokens titel en grundhållning som i stället för låsta positioner förordar en prövande, samtalande hållning. Och det är ju en mycket sympatisk ståndpunkt – om man nu vågar använda det ord Norman polemiserar mot.

Vi som läste Norman redan på den tiden då hans artiklar publicerades i Metallarbetaren (och till exempel i Arbetet) vet ju vilken intelligent resonör Norman var, känner också igen flera av hans temata i det här artikelurvalet.

Låsta och en gång för alla färdigformulerade ståndpunkter var till exempel inte hans grej. Stalinismen – ”Du tänker inte rätt. Du är till skada för partiet. Om du fortsätter, måste du tystas eller stötas ut” – avvisar han, inte minst för att detta sätt att tänka också finns i andra partier. De här människorna ”ogillar inte bara andra tankar. De ogillar andra sätt att tala, att skriva, att skämta eller att vara allvarlig. De ogillar andra sätt att leva.”

Alltså är det bara följdriktigt att han i en annan artikel hyllar en socialdemokratisk intellektuell som Jan Lindhagen, en tänkare och rebell som inte ens drog sig för att utmana Olof Palme.

Sin förmåga att skriva begripligt och klargörande om politisk teori och politikens värderingar – det som andra envisas kalla ideologi, ett ord som Norman dock ogillade – parade Birger Norman med reporterns förmåga att skildra verkligheten. Fullkomligt suverän är till exempel hans skildring av ångermanländska orter som Sollefteå, Junsele och Örnsköldsvik, ”Rallarrosen blommar i kalhygget”. Ofta har hans betraktelser också skarp politisk udd. I ”Bygdebrev från Huvudstaden om livet i Önnemo”, som handlar om IB-affären, skriver han: ”Så skulle man, om olyckan vore framme, inför allt folket kunna skapa bilden av det socialdemokratiska partiet som en tyst monolit; en landsomfattande julkorv av stumt samförstånd, trind och sprickfärdig av fet, osorterad solidaritet och avlysta debatter.” Och i en betraktelse över Konsum noterade han klart att en och annan i kooperationens hierarki nog har bidragit till att ”det blev svårt att se skillnad på folkrörelsedirektörer och andra direktörer”.

Liksom i den andra nämnda samlingsvolymen med Normans Vinkelskott skriver han även här, alltid begåvat, om andra författare och deras verk: Ola Hansson, Karl Östman, Bernhard Shaw, G K Chesterton, Karl Vennberg, Erik Lindegren, Pablo Neruda, Friedrich Hölderlin, Peter Weiss… Jag slås, när jag läser igenom den här namnraden, av att många av de här författarna i ringa utsträckning eller ingen alls i dag finns tillgängliga i pocket eller i någon klassikerserie.

Avslutningsvis: själv påminns jag om att Birger Norman, i ett Vinkelskott daterat 30 mars 1974 och betitlat ”Internationalen – men mänskligheten?”, återger Sven Backlunds och John Bergs alternativa text till ”Internationalen” och som dåtida källa anger min sångbok ”Upp till kamp!”. Den där textvarianten tillkom på Brunnsvik 1932. Du hittar den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Att vara en del av en mångförgrenad mänsklig gemenskap

Jag kom till Sverige hösten 1944, och jag har därför aldrig haft någon stor egen släkt här i landet. Mina föräldrar och en av mina två bröder är döda, så också kusin Kreete samt mina båda mostrar Linda och Aliide samt deras män plus Aliides dotter, min kusin Anne.

Men från mitten av 1960-talet förde kärleken in mig i en vittförgrenad släkt, familjen Dahl, desutom med stark inre sammanhållning. Det senare ska inte tolkas så att medlemmarna i den dahlska familjen skulle tycka lika. Nej, en del av dem är vänster, andra höger, en del är ateister, andra fromt kristna. Argumentationen mellan dem kan understundom bli mycket livlig – de här dahlmänniskorna är sällan tysta och försynta – men i familjen Dahl finns också alltid en stark respekt för oliktänkande. Kanske har det att göra med att de ofta är folkrörelsemänniskor, fostrade i folkrörelsernas demokratiska anda.

Den här släkten rymmer ett antal mycket färgstarka kvinnor. Den äldsta av dem, Birgittas faster Karin Dahl, fyller i morgon 90 år men firade detta redan i lördags, med ett kalas som visade sig dra så många deltagare, att festen måste flyttas till Eklundshof.

Den här pensionerade pedagogen och medarbetaren på Skolöverstyrelsen är, trots att hon numera är beroende av rullator, still going strong. Intellektuellt mycket vital, en läsande och reflekterande människa. Dessutom envisas hon med att fortsätta kämpa för saker hon är engagerad i, fred, palestiniernas rättigheter och annat sådant – hon deltar regelbundet i offentliga manifestationer.

Därför, men formellt naturligtvis mest för att hon är äldst i sin egen syskonskara, var det ganska naturligt, att hyllningstalet till Karin hölls av Birgitta. Birgitta tog i sitt tal upp Karins starka engagemang på olika områden men presenterade också hennes familjehistoria, inte minst den del som har rötterna hos ett fromt kyrkligt och nyktert arbetarpar i Västerås, ett föräldrapar som mot alla ekonomiska odds lyckades ge alla i sin stora barnaskara högre utbildning.

Senare under födelsedagsmiddagen hölls ytterligare ett hyllningstal till Karin, den här gången från en representant för den yngre generationen. Den som höll detta anförande var ytterligare en av den här släktens talangfulla vänstermänniskor, Kristina Lindquist.

Som jag redan har sagt finns det i den dahlska släkten också aktivt borgerliga, främst folkpartister och moderater. Men jag tror nog att också dessa – med den demokratins tolerans som är så levande i den här familjen – tyckte att det var alldeles rätt att Karin, med sitt långvariga vänsterengagemang, hyllades just av två själsfränder.

Vid det bord där jag och Birgitta satt fördes, kanske just för att vi delvis har olika erfarenheter och värderingar, många intressanta samtal. Närmast oss satt ett prästpar plus en av Birgittas kusiner som är specialist på det forna Jugoslavien, speciellt Serbien. På andra sidan bordet satt Kristina med sin sambo Björn. På väg till matkön tröstade jag honom, som är ny i de här sammanhangen, med att jag själv, som har varit med sen mitten av sextiotalet, fortfarande har svårt att placera alla dessa Dahlar…

Musikunderhållning blev det som vanligt också, till och med breakdance – den dahlska familjen rymmer, bland mycket annat, också professionella musiker. Mest jubel bland de yngsta – Karin hade tänkt även på de många närvarande barnen – väckte dock en av Karins yngre globalaktivistvänner, en kvinnlig buktalare som bland annat arbetade med en minikrokodil. I hennes show fick vidare vår son, Matti, agera kamelbakdel.

Av oss och Birgittas syskon fick Karin, tillsammans med oss själva, en trettondagskonsert på Musikens hus här i Uppsala.

Delar av vår närmaste familjekrets fortsatte efter festen på Eklundshof hem till oss, där Birgitta hade förberett 14-årsmiddag för Ella. Ellas mamma, vår Anna, var förstås också med tillsammans med sin nye man Enver, likaså Annas pappa Bengt med hustrun Inger. Vår Matti följde likaledes med till sitt gamla hem, så också Kerstin med Bo och barnen Viggo och Klara. Birgitta bjöd på härliga smörrebröd; även Anna hade förresten bidragit med några ingredienser.

Och så tog samtalen fart på nytt, gick också in på nya banor. Vi pratade om musik, skönlitteratur, politik, kufar och mycket annat.

Sen, när alla hade gått, hjälptes Birgitta och jag åt med att återställa ordningen och med att diska efter gästerna.

När det var klart, sjönk vi ner i TV-fåtöljerna och tittade på två ganska olika dansföreställningar i TV, allt medan vi smuttade på var sin välförtjänt cognac.

PS Ett stort tack till Matti för att du hjälpte oss att hänga upp de nytvättade och nystrukna gardinerna!