Latinamerikanskt i Musikens hus

Den europeiska konstmusiken – den klassiska så väl som den moderna – dominerar repertoaren i Uppsala kammarorkesters konsertserie. Inget ont i det, men det var spännande att få lyssna på alternativet ”Latinamerikanskt” i går kväll. Den argentinske dirigenten Alejo Pérez hade med orkestern tränat in ett ganska långt program med latinamerikansk musik, åtta verk av lika många tonsättare med rötter i sex olika länder. Det var intressant att också notera att det i det här programmet fanns verk, där tonsättaren flyttade fokus mellan flera olika soloinstrument.

Jag ska genast säga att det mesta av det vi fick höra var helt nytt för mig – det gäller både tonsättarna och deras verk. Heitor Villa-Lobos (1887-1959) från Brasilien känner jag till, fast mera till namnet. Den ende som jag verkligen tidigare har lyssnat en hel del på är Astor Piazzolla (1921-1992), som jag också har på skiva med Gidon Kremer.

Piazzolla förekom under den här konserten med ”La Muerte del Angel” i en tangosvit, som också innehöll verk av argentinaren – således hans landsman – Luis Glenneo (1897-1968), ”Variaciones sobre de tango”, och José Serebrier (född 1938) från Uruguay, ”Tango in Blue”.

Konserten inleddes med en kort introduktion och dans ur balettsviten ”La Madrugada de Panadero” av mexikanaren Rodolfo Halffter (1900-1987).

Tyngdpunkten i konserten låg sedan på tre lite längre stycken, kubanskan Tania Leóns (född 1943) ”Batá”, argentinaren Alberto Ginasteras (1916-1983) ”Variaciones Concertantes”, opus 23, och så, efter pausen, brasilianaren Heitor Villa -Lobos’ ”Sinfonietta No 1”. De här tre representerar ganska olika stilar. Ginasteras är, i motsats till den ganska egensinnige Villa-Lobos, starkt påverkad av europeisk konstmusik, medan Léon är påverkad inte bara av afro-kubansk musik utan också av amerikansk musik som jazz.

Mest spännande, rent musikaliskt, lät i mina öron det avslutande stycket, mexikanaren José Pablo Moncayos (1912-1958) ”Huapango”, ett seriöst orkesterverk med tydliga klanger av traditionell mexikansk folkmusik.

* * *

Den latinamerikanska inriktningen på konserten gjorde att vi hade bjudit med oss också Anna och inte minst hennes nye sambo Enver, som inte bara är musiklärare utan också peruan.

När de kom med tåget från Stockholm, startade vi kvällen med att äta en gemensam middag i restaurangen på Musikens hus. Vi hittade något riktigt gott att äta: kalvfilé Oscar med citronsås, hummer, tryffel och rostad gotlandspotatis.

Uppiggade efter en kopp kaffé – i mitt fall espresso – begav vi oss sen till konsertsalen.

Sing Out! med ny musik

Den amerikanska folkmusiktidskriften Sing Out! har utkommit med sitt nummer 1, Vol 54, med den lite märkliga dateringen Nov/Dec ’10/Jan ’11. Den här tidskriften håller inte alltid sitt utgivningsschema – men den är alltid väl värd att vänta på. $ 78 kostar den per år för så kallat basic membership, vilket inkluderar en medföljande CD per nummer – man får då fyra nummer med medföljande CD per år. Kolla mer på tidskriftens website, www.singout.org!

Det här numret, på 164 sidor, innehåller som vanligt en binge intressanta artiklar, till exempel om den vite sydafrikanske artisten Johnny Clegg och om den svarte amerikanske bluesevangelisten Blind Willie Johnson.

Bådas musik kan man förstås också ta del av på den medföljande CDn. Johnny Clegg får vi höra med en gospelkör från Soweto i ”Asilazi (We Don’t Know the Day)”, en sång som andas en begriplig otålighet över att förändringen av Sydafrika till det bättre går så långsamt. Blind Willie Johnsons kristet färgade budskap är heller inte politiskt oskyldigt: ”Everybody Ought To Treat a Stranger Right”.

Politiska budskap hittar man också i Polly LaFarges och The South City Tree’s ”Hard Time Come and Go”, en melodi som vibrerar av blues, swing och jug, Roy Zimmermans Titanic-skildring, den civilisationskritiska ”End of the Ship” och Paul Kamms och Eleanore MacDonalds musikaliska sjösättning av IWWaren Utah Phillips’ ”Ship Gonna Sail”.

Mycket annat vore också värt att nämna, men jag ska nöja mig med att fästa er uppmärksamhet på två saker. Dels har Tim O’Brien gjort en snabb bluegrassmelodi till Woody Guthries efterlämnade text ”The Sun Jumped Up”. Dels gör Glenn Weiser tre lite olika munspelsversioner av ”Will the Circle Be Unbroken”, skriven redan 1907 men känd framför allt genom en insjungning av The Carter Family.

Som vanligt innehåller Sing Out! också en jättestor recensionsavdelning, som ger tips om bra skivor utgivna både i USA och i resten av världen.

Den mycket unga kärlekens jämmer och elände

För en tid sen hörde jag i radio titellåten på Melissa Horns CD ”Säg ingenting till mig” (Svedala / Sony 88697 60080 2, 2010) och föll genast för den: bra text, snyggt intro och komp, en för mig ny och intressant sångröst.

Dessutom gjorde mig sångerskans namn extra intresserad. Jo, det visade sig att hon mycket riktigt är dotter till Maritza Horn, som jag har på skiva, också har recenserat med uppskattning.

Det visar sig att Melissa är mycket ung, född 1987 och således bara en liten bit över 20. Lyssningen på det här albument, för övrigt redan hennes andra, säger mig att hon, utan att ännu vara helt färdigutvecklad, har en stor potential som både låtskrivare och sångartist.

Gott stöd har hon haft av Ola Gustafsson, som vi annars förknippar med Lars Winnerbäck, som hon också, tidigare, har gjort en duett med. Namnet Winnerbäck ger också viss vägledning om hennes inriktning: hennes texter handlar mycket om relationer, oftast inte så lyckliga sådana. Men man behöver nog egentligen inte söka musikaliska förebilder. Så ung som hon är, tjej eller kille (vill jag minnas från mina egna relationstrassel i motsvarande ålder), är det väl ganska naturligt att hennes texter är präglade av förhoppningar och misslyckanden när det gäller personer av motsatt kön. Ibland blir det så mycket av det här att jag kommer att tänka på en LP som hennes mamma gjorde, ”Jämmer och elände” (som dock innehöll skillingtryck), men med det vill jag ingalunda banalisera. långt mindre förlöjliga de ofta svårhanterbara känslor kärleken väcker hos mycket unga människor.

Däremot kunde ju någon ha hjälpt henne med att tvätta bort språkliga missar som ”alla vet vart du är”.

För egen del gillar jag, utöver titellåten, mest de spår som har lite högre tempo och lite mer överraskande, ibland rockigt komp: ”Hur ska det gå?”, ”Jag vet vem jag är när jag hör dig” och ”Jag ska sakna dig imorgon”.

Som helhet ännu inte en fullträff, men jag hör i skivaffären att den här CDn fortlöpande säljer bra – när jag försökte köpa den, var den momentant slutsåld men beställd i ny upplaga.

Silverbröllop – och om ett förhållande mellan hund och katt

Uppsala stadsteater firar sitt 60-årsjubileum – teatern startades 1950-1951 – med Dennis Magnussons ”Elake Måns”. Idén är ganska självklar: flertalet av figurerna är hämtade ur Gösta Knutssons mycket uppsalafärgade barnböcker om Pelle Svanslös.

Pjästiteln ger dock en fingervisning om att fokus i den här scenuppsättningen har flyttats från Pelle (spelad av Jesper Feldt) till hans fiende i alla böckerna, Måns (Robin Keller). Och även om man till namnen känner igen figurer som Bill (Jakob Hultcranz Larsson), Bull (David Rangborg), Gammelmaja (Tytte Johnsson) och Gullan (Bahar Pars), skiljer dessa sig mycket både från Gösta Knutssons ursprungskaraktärer och från de bilder av dem tecknare som Einar Norelius och Lucie Lundberg har satt på våra näthinnor.

Föreställningen var i många stycken rapp och rolig och den äldre rockmusik som beledsagade handlingen kul att lyssna på, men jag tror att många i premiärpubliken – väl förtrogna med Gösta Knutssons kattvärld som vi är – kände sig lite dragna vid näsan. Vi vuxna kunde ju å andra sidan, bosatta som vi är i Fadimes stad, lätt ta till oss den nya dimension Dennis Magnusson har lagt till Gösta Knutssons ursprungsberättelser – men jag undrar om inte många i den talrika yngre publiken (sju år och uppåt) kan ha känt besvikelse över att det här nog inte var den ”riktiga” Pelle Svanslös.

Även om Gösta Knutsson också skrev om till exempel taxen Max, var hans Uppsala en utpräglad Kattstad. för att använda pjäsens terminologi. Det nya med pjäsen är att Dennis Magnusson har försett Uppsala också med en parallell Hundstad – det är till och med så att några av figurerna (hundarna) i den – Daisy (Elisabeth Wernersjö) och inte minst William (Göran Engman) – blir mer intressanta än några av de ursprungliga Gösta Knutsson-figurerna, inklusive Pelle; dock är Robin Kellers Måns en skapelse i paritet med de nämnda hundarna.

Elake Måns förmänskligas – kan man säga så om en katt? Från att ha varit endimensionell och elak lockar hans kvinnliga valpvän från kattungetiden Daisy fram undanträngda sidor hos honom, och så förvandlas Gösta Knutssons ursprungshistoria om katterna i Uppsala till ett slags katternas och hundarnas West Side Story.

Den här historien görs bitvis riktigt bra på scen. Men jag kan inte undanhålla er att jag är lite besviken över att Gösta Knutsson inte känns särskilt närvarande.

* * *

Medan ett jubileumsfyrverkeri lyste upp himlen över Stadsteatern, gick hustrun och jag den ganska korta vägen till Peppar, peppar, belägen på Suttungs gränd 3 (bakom gamla Posthuset). Dit hade jag ringt och bokat bord, och det fixade sig trots att det i princip var fullsatt: kanske spelade det roll att vi har varit där förut och att jag har skrivit mycket uppskattande om krogen, kanske hjälpte det till att jag berättade att vi ville äta vår silverbröllopsmiddag där. Eftersom teatern tog slut mycket tidigare än vad som hade angetts, kom vi tidigare än sagt till restaurangen, men det ordnade sig det också.

Bröllopsdagen är egentligen den 17 januari, men det passade bättre att förlägga den här jubileumsmiddagen efter teaterpremiären. Sen vi sist var på Peppar, peppar har restaurangen renoverats och utvidgats, men den drar alltså fortfarande fullt hus.

Helt berättigat: förrätten – löjrom med västerbottenspaj med rödlök, gräddfil och citron – var ljuvlig tillsammans med ett glas linjeakvavit.

Och huvudrätten – reninnanlår med kantarell- och västerbottenspaj, jordärtskockspuré och lingonsky – slank ner den också.

Sen avslutade vi med irish coffee.

25 års äktenskap är faktiskt någonting att fira. Fast egentligen har vi ju levt samman – i synd, som det brukar heta – mycket längre, från 1964.

Melodikrysset nummer 3 2011

Som framgick senast av föregående text, hör jag till den kategori medborgare som då och då går på operan. Nu senast var det Mozart jag njöt av, men det bereder mig heller inga svårigheter att känna igen musik skriven av Richard Wagner.

Däremot tar det en stund att ur minnet vaska fram namnet på den som i Melodifestivalen sjöng ”Unstoppable”, nämligen Ola Svensson.

Amerikanska R.E.M. – gruppen som i dag hördes i ”Losing My Religion” – plockar jag fram ur minnet med hjälp av punkterna.

”Gubben i lådan” googlar jag på och får fram Daniel Adams-Ray. Honom känner jag inte till, däremot hans faster.

Lustigt nog är det en TV-serie, som jag har sett alla avsnitt av, som vållar mig allra mest besvär. Jag känner igen signaturmelodin, men det tar skamligt lång tid innan jag kan placera den: Jo, visst inledde den avsnitten i ”Familjen Macahan”.

Resten var lugna gatan; klassiska schlager är jag bra på.

Så visst känner jag genast igen ”Säg det i toner”, som Jules Sylvain och Karl-Ewert skrev för filmen med samma namn 1924.

Olle Bergmans 1950-talsschlager ”Sjung och le” minns jag likaledes väl.

Och bra och sångbara låtar fastnar i mitt musikminne, även om de är betydligt yngre: Som 70-talaren ”När vi rör varann” med bland andra Susanne Alfvengren, ursprungligen Dan Hills ”Sometimes When You Touch”. Som ”När vi gräver guld i USA” med GES (bland andra Anders Glenmark), där vi dessutom skulle vända på färdriktningen: österut. Och som Helen Sjöholms och BAOs hit från 2004 ”Du är min man”.

Bellmans epistlar – här nummer 2, ”Nå skruva fiolen” – känner jag väl igen, även om de som här sjungs på engelska.

Och skulle jag, efter alla mina besök där i samband med val och Arbeiderpartiets kongresser, inte känna igen vårt västra grannlands nationalsång, ”Ja vi elsker dette landet”?

Ser ni på Skavlan i TV förresten? I går blev det ett utmärkt samnordiskt program med Stieg Larssons bror, danska Hanne Vibeke Holst och den hörvärde norske trubaduren Bjørn Eidsvåg, som jag har på CD – jag fick Eidsvåg i present redan på 60-årsdagen av några av mina norska partivänner.

För egen del tycker jag inte ens att samnordiska program behöver textas. Men om man nu ska texta, bör man ju helst också översätta högst vanliga norska ord rätt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En elegant och erotiskt laddad operaföreställning

Birgitta hade i går inbjudits att delta i KPMG Economic Forum på Grand Hôtel i Stockholm. Så vitt jag förstår blev det ett intressant seminarium, men själv hade jag valt att bara delta i den efterföljande buffén och i den operaföreställning som också ingick i programmet.

Jag kom lite för tidigt men lotsades förbi den fullsatta, stora seminariesalen till en bar där jag försågs med ett glas vin. Efter seminariets slut gick jag ner till Spegelsalen, sär seminariedeltagarna samlades för buffé – så småningom kom även Birgitta. Buffén var riklig och delikat.

Därifrån tog vi oss till fots till den relativt näraliggande Operan, där alltså en stor del av platserna var abonnerade för seminariedeltagarna. Roligt att se att näringslivet på det här sättet bidrog till att subventionera en dyrbar konstart – och den här gången fick sponsorn verkligen valuta för pengarna!

Jag har tidigare sett Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” (”Le nozze di Figaro”, 1786) men aldrig i en så elegant och så erotiskt laddad version. En smula revolutionär var den redan i sin ursprungsversion, med libretto av Lorenzo da Ponte efter P A Caron de Beaumarchais’ komedi ”Le Mariage de Figaro”. I sin ursprungliga version, alltså tillkommen i franska revolutionens tid, var dess handling, bland annat käleksrelationer och andra relationer mellan herrskap och tjänstefolk, radikal för sin tid, och den handlingen finns naturligtvis kvar men en smula neddämpad av att historien, främst genom Maria Gebers kostymering och Ole Anders Tandbergs scenografi, har förlagts till något som för ögat liknar 1950-tal.

I stället har regissören, samme Ole Anders Tandberg, tagit vara på och också förstärkt de erotiska drag som också i rikligt mått finns i intrigen. Men naturligtvis är gränsen mellan de här båda ämnena flytande: en av utgångspunkterna till det här scendramat är feodalherrens rätt till första natten med tjänarens brud. Det som i Tandbergs eleganta uppsättning ger ”Figaros bröllop” en ny och modern lyster är dock att här damerna inte bara får rollerna av villiga erotiska offer utan också skildras som både självständiga och med frisk erotisk aptit. En extra erotisk krydda är pagen Cherubino, som i gårdagens föreställning spelades av Matilda Paulsson, alltså en kvinna.

Intrigen, snårig och vindlande som så ofta i opera, tänker jag högaktningsfullt ge fan i att återge – den går för övrigt säkert att hitta någonstans på nätet.

Musiken och sången – här finns flera kända arior – talar dock fortfarande till oss, och de som exekverar dem – soloartisterna så väl som Hovkapellet under ledning av Jens Georg Bachmann – är värda alla applåder de fick.

Det var för övrigt fascinerande att se musikerna på så nära håll – vi hade fått platser på parkettens allra första bänkrad och kunde alltså se rakt ner i orkesterdiket.

På kungamiddag för Estlands president

I förrgår kväll var jag på återbesök i en värld som inte längre är min. För första gången på länge var jag tillsammans med Birgitta på kungamiddag på Stockholms slott. Anledningen till inbjudan var statsbesök av Estlands president, Toomas Hendrik Ilves.

Jag och Birgitta har båda tidigare träffat Ilves åtskilliga gånger, jag ännu fler gånger än Birgitta, eftersom vi har träffats på valvakor och i partisammanhang – jag var ju förr de svenska Socialdemokraternas kontaktman gent emot systerpartierna i Norden och i Baltikum, bland dem det (även med min hjälp) återuppståndna Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond (Estlands socialdemokratiska parti).

Ilves kom ursprungligen från ett annat parti, som fusionerades med det socialdemokratiska, men blev vald till ordförande för ESDE. Han föddes här i Sverige, i en estnisk flyktingfamilj – som dock snart flyttade till USA, där Ilves har vuxit upp och fått sin utbildning. Bland estniska politiker är han relativt unik i så måtto att han talar en fullständigt klanderfri engelska men däremot aldrig har gått i skola i Estland där barnen under sovjeteran tvingades lära sig ryska. Vägen via USA till dagens Estland bidrog säkert också till att hans första partival inte var socialdemokratin, men när han väl hade rotat sig i sitt nya parti, tycks han ha funnit sig väl till rätta där. Någon vänsterradikal är han ju inte, men väl en progressiv person.

Hans partiledarskap var mycket framgångsrikt på så sätt att han, när han kandiderade till EU-parlamentet, lyckades med konststycket att inte bara själv bli invald utan att också lyfta sitt parti till att plötsligt, och för första gången, bli det största bland de estniska i EU-parlamentet. Detta banade väg för hans val till president i Estland – flera andra partier insåg att han skulle bli svår att slå och rekommenderade därför sina väljare att rösta på honom.

Nu har han nyligen meddelat att han kommer att kandidera för en ny period, vilket har lett till att inte bara hans eget gamla parti – som det partipolitiskt neutrala presidentskapet i och för sig har tvingat honom att formellt lämna – utan också det nyliberala Reformpartiet, Estlands sörsta parti, stöder hans återval.

Estnisk politik är mycket mer personinriktad än svensk, och även om Ilves’ strålglans alltså tidigare momentant har lyft hans gamla parti, har detta i galluparna nu halkat tillbaka till sin mer traditionella tioprocentsnivå. Där, eller lite däröver, ligger det stadigt, detta fastän partiet har fått överströmningar av grupper från andra partier, bland dem kända namn som har tagit plats i de estniska socialdemokraternas parlamentsgrupp och partiledning. Den nuvarande partiledaren, Sven Mikser, är till exempel en (för rätt länge sedan) avhoppad parlamentsledamot från Edgar Savisaars vänsterpopulistiska centerparti.

Under den inledande hälsningsceremonin vid kungamiddagen för det estniska presidentparet går vi förstås fram – Birgittas gamla roll som talman gör att vi hör till de främsta – och hälsar på Ilves och hans hustru, även naturligtvis på vårt eget kungapar som står bredvid. Bland middagsgästerna finns ett antal framstående andra sverigeester, personer som vi förstås har träffat i många olika sammanhang: lindgrenillustratören Ilon Wikland, radiojournalisten och författaren Maarja Talgre, konsertpianisten och författarinnan, den med Ingmar Bergman tidigare gifta Käbi Laretei – hon sitter i rullstol efter en operation och blir tyvärr tvungen att lämna middagen efter bara en kort stund. Vid kaffet efter middagen har vi också ett längre samtal med Jaan Seim, rektor vid estniska skolan i Stockholm och bror till min gamle kumpan (s) från många estlandsexpeditioner Jüri-Karl Seim. Bland de många sveigeesterna skymtar jag Kristian Luuk; även Per Nuder är där. Jag hälsar också på flera bekanta från tiden för mina många estlandsresor, sådana som ambassadörerna Lars Grundberg och Elisabet Borsiin Bonnier.

Birgitta placeras mellan H M Konungen och den estniske justitieministern Rein Lang. Det dräller av folk från den sittande svenska regeringen, och vid uppställningen inför middagen pratar vi bland annat med Jan Björklund och Göran Hägglund. Till bordet får jag för övrigt Björklunds hustru Anette Brifalk Björklund, och på min andra sida sitter Anna Maria Corazza Bildt.

Vi bjöds på utsökt mat och utsökta viner och utöver detta bjöds vi också på, faktiskt, meningsfulla tal hållna av kungen respektive presidenten.

Men jag undrar vem som hade lärt kungen namnen på estniska kulturpersonligheter som Jaan Kross och Arvo Pärt.

Melodikrysset nummer 2 2011

Dagens kryss hörde inte till de svårare, men där förekom i alla fall en lite snårig fråga, ett slags dubbelfråga med samma svar. De flesta äldre svenskar känner ju till ”Bättre och bättre dag för dag” i Ernst Rolfs insjungning men vet kanske inte att den hade en engelsk förlaga, ”Getting Better Every Day”, som skrevs av Mark Strong. Samma efternamn har Andrew Strong, vars ”Mustang Sally” förekom i filmen ”The Commitments”.

Mer känd, om vi håller oss kvar i filmvärlden, är Julia Roberts, vars insjungning av ”All My Life” förekommer i Woody Allen-filmen ”Everyone Says I Love You” (1996), på svenska ”Alla säger I love you”.

Mer rörliga bilder, fast nu i TV:

”Albert och Herbert” minns säkert inte bara göteborgarna.

Och för evigt i svart-vitt har ”Bröderna Cartwright” fäst sig på våra näthinnor.

Det slog mig, medan jag lyssnade på dagens kryss, att många av de melodier som spelades hade ett antal år på nacken, och då tänker jag inte bara på Ivan Rebroff (som egentligen heter Hans-Rolf Rippert), vars bas-röst man ofta förr hörde i ångradion. I dag hörde vi honom i ”I djupa källarvalven”.

Östen Warnerbring – i dag med det förhoppningsfulla budskapet ”Snart blir det sommar igen” – är ju död, liksom, för ännu längre sedan, Ulf Peder Olrog, i dag med det för mitt tema passande budskapet ”Se Sundbyberg och sedan dö”.

Bob Marley, som vi hörde i ”Is This Love”, dog 1981.

The Beatles, som gjorde ”Can’t Buy Me Love”, finns inte längre, så heller inte The Clash, som vi i dag hörde i ”Should I Stay Or Should I Go?” – The Clash upplöstes 1986.

Still going strong är dock Bob Dylan. Men hans ”Blowing In the Wind” hade jag med redan i min sångbok ”Upp till kamp!”, utgiven 1970.

Slutligen: när jag hör Friends In Need (Björn Borg, Tomas Brolin med flera) i ”Alla vi”, önskar jag att de hade dött de också. Före inspelningen.

Sång om ett tänkbart partiledarskifte

Det är tjugondag Knut, och julgranens tillstånd gjorde det högaktuellt att bära ut resterna av den.

Medan jag gjorde detta, uppenbarade sig helt osökt följande text att sjungas till en känd melodi:

Åren med Sahlin är slut, slut, slut.
Mona har vi burit ut, ut, ut.
Vid kongressen snart, minsann,
väljer vi en likadan.
Det blir inte roligt!

Musikalisk lyrik

Den brittiska folksångerskan Vashti Bunyan, född 1943, debuterade på skiva 1970 men fick ingen nämnvärd framgång då. Så hon lämnade den offentliga scenen och flyttade till Hebriderna.

35 år senare, år 2005, gjorde hon en sensationell och mycket mer uppmärksammad comeback med CDn ”Lookaftering” (Fat Cat Records STEP06, svensk distribution Border).

Jag har i en stor svensk tidning sett den klassad som folkrock, men den beteckningen leder definitivt tanken fel. Dess musik är föga larmande, snarare spröd och melodiös, och den har ingenting av rockens rytm. När jag hör de elva låtarna på den här skivan, går mina tankar till 1970-talets tonsättningar av poesi. Och tonsatt poesi är det ju, men även den tanken leder en smula fel: Många av 1970-talets många försök att tonsätta lyrik led av det faktum att de valda dikterna hade en oregelbunden rytm som inte utan vidare lät sig fångas i en tondräkt som egentligen kräver en större regelbundenhet. I det här fallet är de lyriska sångtrexterna ett med musiken: båda är skapade av Vashti Bunyan. Hon dominerar också, med sång och gitarr, utförandet, även om man vid skivinspelningen har lagt till mellanspel och vissa bakgrunder på andra instrument.

Skulle jag säga något kritiskt om den här skivan, vore det att många av tonsättningarna mer fungerar som musikaliska bakgrunder till Bunyans poetiska texter än melodier som fäster sig i minnet. Men till exempel de båda avslutande ”First of Clay” och ”Wayward Hum” blir mycket vackra helheter, den första genom föreningen av lyrisk text och melodi, den andra genom sitt musikaliska utförande.

Lite kuriosa som avslutning: Jo, Vashti Bunyan är en sentida ättling till John Bunyan, han som på 1600-talet skrev ”Kristens resa”.