Melodikrysset nummer 10 2011

Ska Anders Eldeman sätta mig riktigt på det hala, bör han spela artister som har förekommit i Idol. Det är ett program jag aldrig någonsin har tittat på. Således är Idol-vinnaren från 2010, Jay Smith, han som sjöng Madonnas ”Like a Prayer”, helt okänd för mig. Att jag lyckades lösa det här (med hjälp av Google) är mer tur än skicklighet.

”Blue Spanish Eyes” kände jag däremot igen, och eftersom sångarens förnamn rimligen måste bli Al, googlade jag fram att han heter Al Martino.

Lite lättare var den inledande frågan, eftersom Eldeman här använde sig av sin vanliga återbruksmetod: Pink (Alecia Moore) har vi hört förut. ”So What” hette låten med ”na-na-na-na-na-na-na”.

Och Roy Orbison, i dag med ”In Dreams”, var väl heller inte så svår.

Melodifestivalaktuelle Christer Björkman fick bidra med sitt eget bidrag 1992, ”Imorgon är en annan dag”. Till krysset efterlystes andra och tredje ordet i titeln, vilket förvirrade mig lite. I likhet med många andra särskriver jag nämligen ”i morgon”. Och när jag kollar i Lars Gurells ”Svensktoppen i våra hjärtan” – låten låg nämligen på Svensktoppen 1992 – ser jag att låttitelns första ord särskrivs även där: ”I morgon är en annan dag”.

För övrigt vimlade det av svensktoppslåtar i dag.

”När inga ord räcker till” låg på Svensktoppen 1980 med Björn Skifs & Blåblus. I det här fallet hade jag länge svårt att få svaret bekräftat, eftersom jag mindes titeln lite fel (”När inte ord räcker till”).

Dansband är inte riktigt mitt gebit, men Vikingarna har jag ju lyssnat på åtminstone på Svensktoppen. Deras ”Till mitt eget Blue Hawaii” låg där 1989.

Och Agnetha Fältskogs ”Tack för en underbar, vanlig dag” låg på den här listan så tidigt som 1976.

Två svenska klassiker spelades i dagens kryss, dock inte med originalartisterna.

Magnus Uggla sjöng Karl Gerhard-kupletten ”Kan du tänka dig honom utan hår? Jag kan det inte”.

Och veckans Taube, ”Nocturne” (”Sov på min arm”), sjöngs inte av Evert Taube utan av Mia Skäringer.

Klassiker, fast inte svensk och ännu äldre, är också Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr” från 1881.

Av veckans två djurfrågor hade jag lite svårigheter med den andra, vars svar skulle bli haj. Jag har nämligen aldrig sett ”Hajen” (och inte dess uppföljare heller).

Däremot kände jag omedelbart igen ”Igelkottaskinnet”, som här skulle ge igelkott. Vill du läsa vistexten, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

PS Jag glömde ju filmregissören, Alfred Hitchcock.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Jazz möter klassiskt

Åter en kväll i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester i Musikens hus, och som så ofta startade jag och Birgitta med middag på restaurang.

Vädret var blött och ruskigt, så vi stannade för att gå på Brasserie Höganäs som ligger snett över gatan från Konserthuset sett. I restaurangen blev det ganska snart mycket folk, vilket möjligen förklarar att det tog sin tid att få in vår mixed grill, som för övrigt var helt all right. All right var däremot inte den våta, möjligen nyligen tvättade bordduken.

I Konserthuset hade för kvällen Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi förstärkts med Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekberg, trummor – en jazzensemble som vi tidigare har hört tillsammans med OD, och så jazztrumpetaren Anders Bergcrantz. Av detta kan man sluta sig till att kvällens konsert avvek en smula från Kammarorkesterns sedvanliga repertoar. En spännande konsert blev det, kan jag intyga.

Tonen, med sina stilbrytningar, anslogs redan i kvällens första nummer, som också det var ett slags mixed grill: Trio X startade med Leonard Cohens välkända – jag har den på flera skivinspelningar med Cohen – ”Take This Waltz”, här i ett lite jazzigare arrangemang, men så föll Kammarorkestern in med en helt annan valsmelodi, ”Wienerblut” av Johann Strauss den yngre.

Fast egentligen var nästa nummer ännu mer spännande: ”The Painter”, som Anna-Lena Laurin, född 1962, år 2009 skrev med Vincent van Gogh som inspiratör. Också här möts orkestermusik av mer traditionellt slag och jazz. Den här gången är helheten, med dess medvetna blandning av jazz och seriös musik – jag tvekar att använda den senare benämningen, eftersom ju också jazzen är en seriös musikgenre – ännu mer raffinerad. Att döma av de applåder både solisten/trumpetaren Anders Bergcrantz och kompositören Anna-Lena Laurin fick, gillade publiken i hög grad både greppet och framförandet. Så gjorde även vi.

Efter pausen återkom Kammarorkestern i sin mer traditionella sammansättning, men inte heller i den här delen av konserten var de stycken man hade valt att spela utpräglat traditionella.

Först fick vi höra ”Symfoni nummer 9 i Ess dur”, opus 70, som Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) skrev år 1945. Med tanke på att den skrevs i krigsslutet, med dess nära minnen av mänsklig och materiell destruktion, är den förbluffande ljus, nästan med gjädje i sitt tonspråk.

Konserten avslutades med mer vals, Maurice Ravels (1875-1937) orkesterstycke ”La valse” från 1920 – Ravel lär till och med från början ha planerat den som ett slags musikalisk hyllning till Johann Strauss den yngre, vilket sedan – med det nyss avslutade första världskriget som bakgrund – inte blev möjligt.

I stället föresatte sig Ravel att ge det här verket karaktären av balettmusik. Det har i och för sig använts som balettmusik, men eftersom till exempel första satsen har ett tempo som åtminstone jag inte riktigt förknippar med balett, tycker jag det är begripligt, att ”La valse” i huvudsak har kommit att framföras som orkestermusik.

Sammantaget blev det här en både spännande och omväxlande konsertkväll.

Melodikrysset nummer 9 2011

Andra kan ha funnit de frågor lätta som jag för min del fastnade med i dagens kryss.

Det måste till exempel ha varit en låt med Ace of Base vi hörde. Men dem hör jag bara tillfälligt på i radio – har inga skivor med dem – så vad var det i så fall de sjöng? Jag tar som vanligt fasta på en återkommande fras – den brukar vara titeln – men missuppfattar den lite. Fast sen hittar jag låten på nätet och kan lyssna av den. Och jo, det är ”All That She Wants” med Ace of Base.

En annan fråga hade jag ännu mer besvär med, låten med Västerås stads musikkår. Svaret skulle vara en årstid, och ledbokstäverna gav entydigt att det måste vara fråga om sommar. Men jag är ju en sån där envis jävel, så jag vill gärna också veta vad det var för låt som spelades. Om titeln är engelsk, borde den innehålla ”Summer”. Då kommer jag på att Anders Eldeman tidigare, 2007, har spelat ”Summer Nights” ur filmen ”Grease”, så kanske är det den. Men jag hade inte sett filmen då och har inte sett den nu heller. Någon som kan bekräfta eller dementera?

”Så mycke bättre” i TV 4 har jag heller aldrig sett, men plötsligt känner jag igen Lill-Babs’ röst, och så minns jag – från Aftonbladets nöjessidor, gissar jag – att jag har läst om att hon i det där TV-programmet har haft något slags samarbete med Petter (som jag för övrigt har på skiva).

Plura har jag också praktiskt taget allt av i min skivsamling, men vem var det som här sjöng hans ”Kärlekens tunga”? Ledbokstäverna leder mig fram till artistnamnet September – Petra Marklund googlar jag mig fram till att hon egentligen heter.

Och så det allra sista som beredde mig en smula huvudbry: Eva Dahlgren tycker jag är en bra artist, men något djupare intryck på mig gjorde uppenbarligen inte hennes bidrag i 1980 års melodifestival, ”Jag ger mig inte”.

Lättare hade jag det faktiskt med ”Tjacka cykel”, som framfördes av Gösta Engström och Sumpen Swingsters. Sumpen Swingsters har jag tidigare skrivit om, bland annat om att en av mina favoriter, barnboksförfattaren och serietecknaren Jan Lööf har spelat med dem. Jag publicerade själv Jan Lööfs serie ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var dess chefredaktör.

Politisk anknytning har jag också till en annan av dagens låtupphovsmän. I valrörelsen 1968 turnerade Thore Skogman med Sten Andersson, och för den här turnén skrev Thore en särskilt låt, ”Härliga värld”, som gavs ut av socialdemokratiska partiet på skiva. Fast här hörde vi hans ”Surströmmingspolkan”, som i krysset gav ordet surströmming.

Hasse och Tage blev ju så småningom besvikna på socialdemokratin, men de ställde faktiskt också upp för socialdemokraterna på den där tiden. Själv älskar jag dem högt och rent och har, med deras samtycke, döpt en egenredigerad bok efter deras ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Birgitta och jag har också gått på flera av deras revyer, bland annat hört ”Ett glas öl” i 88-öresrevyn 1971.

Förnämlig underhållning har också Galenskaparna bjudit på. Visserligen föredrar jag personligen mitt sommarhus i Öregrund framför rullande sommarviste, men deras ”Man ska ha husvagn” är en kul låt.

En annan underhållare, Povel Ramel, har jag sett live allt ifrån en tältrevy på läroverksplan i min dåtida skolstad Sundsvall – farsan blev förbannad på både mig och Povel, när jag, på grund av lång kö, missade att köpa en viktig motordel åt honom den där lördan – ända till hans väl sista turné; den föreställningen såg vi på Reginateatern i Uppsala, där Lasse Eriksson dog här om kvällen. Och visst minns jag Povels ”Var är tvålen?” där det till och med förekommer en rutig tvål.

Mycket underhållande är också australiern Rolf Harris – även han finns i våra skivhyllor – när han på svenska sjunger om Sven Green med sitt extra ben.

”Min hatt den har tre kanter” var väl ursprungligen inte tänkt som barnvisa, tror jag, men den minns jag att vi sjöng under min små- och folkskoletid.

”Lilla snigel, akta dig, annars tar jag dig!” har jag sjungit med mina egna barn.

Det som spelades ihop med den var däremot inte en barnvisa men handlade också om ett djur, en åsna. ”Donkey Serenade” skrevs 1937, mitt födelseår, av Rudolf Friml.

Det får mig, avslutningsvis, att tänka på valberedningen i mitt parti, som nu likt åsnan tycks vela mellan inte bara två utan en hel bunt hötappar.

Bara dom nu inte väljer en åsna!

Melodikrysset nummer 8 2011

Jag var alltså på ett stort seminarium om Olof Palme i går, men till och med där kunde jag hitta åtminstone en anknytning till det melodikryss jag därför missade: I Jonas Simas fina film om Palme som inledde seminariet förekom förstås Monica Nielsen på valmöte med Palme. Jag var själv turnéfunktionär, så jag har upplevt båda på nära håll, även utanför talarstol och scen.

I dagens kryss hörde vi Monica Nielsen i ”Söderjäntans söndag”, där hon förresten bland annat – som för att vägleda krysslösarna – sjunger ”Monica heter jag”. Den som har skrivit text och musik, Carl Anton, har jag förresten också hört på socialdemokratiskt valmöte, på Stockholms Söder.

Som för att förvirra oss hade Anders Eldeman i dag också tagit med en låt, där förnamnet i svaret är identiskt men stavat lite annorlunda: ”Hej hej Monika”. Det här är en låt från 2006 med Nic & the Family. Jag ska genast bekänna att jag inte alls minns att jag ens har hört den, och saken blev väl inte lättare av att den här sjöngs på japanska. Men jag tyckte mig faktiskt höra namnet ”Monika” i den japanska textversionen, och det och ledbokstäver och Google gjorde att jag till slut lyckades identifiera låten.

Den här frågan var – för mig alltså – mycket svårare än dagens två melodifestivalfrågor.

”Just a Minute” med Rongedal från 2008 års upplaga var ju inte så våldsamt svår att identifiera, särskilt som bröderna Rongedal har ett rätt så lättidentifierat sound.

”Cara Mia” med Måns Zelmerlöw från Melodifestivalen 2007 är en sån där melodi som fäster sig i minnet, och sen gav oss ju Anders Eldeman ytterligare hjälp på traven genom att göra antydningar som ledde tankarna till utnämningen av Zelmerlöw till ny ledare för ”Allsång på Skansen”. Jag hoppas för egen del innerligt att utnämningen av Zelmerlöw inte ska innebära att elementet av klassisk svensk allsång ytterligare krymps i ”Allsång på Skansen”.

För egen del tycker jag att man på Skansen gärna får sjunga sånger som hör till det klassiska svenska populärmusikkulturarvet. En given allsång är ”Drömmen om Elin”, som Carl Jularbo skrev med ”Borgholmsvalsen” som förlaga. Peter Himmelstrands sångtrext håller jag kanske inte lika högt, men text behöver man också, om det ska bli någon allsång.

Evergreens kallades förr närmast outslitliga slagdängor, och till dem får man väl också räkna ”Två små fåglar på en gren” av Fryman (Erik Frykman), Sven Paddock och Åke Söderblom. En bra allsång är det också.

Det senare gäller också ”Kan du vissla, Johanna?” som förresten har sjungits in av den ovan nämnde Åke Söderblom. Den skrevs av Sten Axelson redan i början av 1930-talet. I dag tror jag dock att de flesta förknippar den med en barnfilm, som brukar visas på julaftnarna – det är en mycket fin film från 1994 med bland andra Per Oscarsson, och filmen bygger i sin tur på en bok med samma namn av Ulf Stark. För mig är ”Kan du vissla, Johanna?” ett måste på julafton.

Det är också Disney-kavalkaden med tecknade filmer, eller snarare snuttar ur kända disneyfilmer. Ur ”Pinocchio” kommer ”When You Wish Upon a Star”, den som Bengt Feldreich på sitt underbart darriga sätt gör en svensk version av, ”Ser du stjärnan i det blå?”.

I den där kavalkaden förekommer ju bland annat Kalle Anka, och det leder oss osökt över till en annan Anka, Paul Anka. 1957 sjöng han in en av sina största hits, ”Diana”, som han för övrigt också själv skrev. Den var fortfarande stor 1958-1959, när jag gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå: jag minns bland annat att en av mina lumparkompisar, Löfstedt, faktiskt med stor bravur sjöng den på en kompaniafton.

I och med lumpen är vi mer eller mindre automatiskt inne på den musikaliska avdelningen marscher. En av de mest kända skrevs redan 1889 av Carl Feike och heter i tyskt original ”Alte Kameraden” – således handlar den om kamrater, vet vi som pluggade tyska redan i den gamla realskolan, i mitt fall förlagd till Althinska skolan i Sundsvall. Från den tiden minns jag också Povel Ramels parodi ”Den gamla vaktparaden” (1951).

Två filmmusikfrågor förekom i dagens kryss, och filmmusik brukar normalt inte vara min starka sida, ens om jag – som i de här båda fallen – själv har sett filmerna. Jag upplever uppenbart filmmusik mer som en del av grundstämningen i filmen än som låtar som fäster sig i hjärna och öron. Så ofta får jag ta hjälp av Eldemans ledtrådar och av de ledbokstäver jag har fått fram genom frågor där jag befinner mig på säkrare mark.

Nå, dagens första film var Sidney Pollocks ”Mitt Afrika” från 1985 med Meryl Streep i huvudrollen – men jag hade här alltså ingen hjälp av John Barrys filmmusik. Däremot hade jag hjälp av ledtråden, att filmen bygger på en dansk roman. Karen Blixens ”Den afrikanska farmen” finns i en av våra bokhyllor.

Inte heller hade jag någon hjälp av att få höra Hans Zimmers ”Part of Me, Part of You”, utan jag fick lov att på motsvarande sätt nysta lite för att komma fram till att den efterfrågade filmen var ”Thelma & Louise” från 1991.

Fast det märkliga är att det finns filmmusik och TV-signaturer som fastnar även i mina öron. Ett exempel är signaturen till ”Familjen Addams”, som gick i svensk TV i mitten av 1960-talet. Och ur hjärnvindlingarna får jag också upp den bland barn populära ”Familjen Addams apsång”, där den återkommande ramsan löd ”Skala banan, skala banan, skala banan”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Synkontroll och bokrea

I morse var jag, vid en för mig numera okristlig tid, kallad till den årliga synkontrollen på Akademiska sjukhuset. Högerögat har, sedan en oftast banal men i mitt fall fatal operation där, nedsatt syn, och eftersom jag har glaukom, grön starr, är jag – skrivande och läsande människa – naturligtvis angelägen om att synen inte ytterligare ska försämras. Framför allt gäller detta det vänstra ögat som jag numera främst förlitar mig på.

Men jag behöver inte vara orolig: synkontrollen visar att trycket i ögonen, givetvis med hjälp av ögondroppar, håller sig på en bra nivå, och inte heller i övrigt har det skett några påtagliga förändringar av min syn.

När man gör den här kontrollen får man pupillutvidgande droppar, så efteråt tror väl folk att de möter en gammal knarkare. Just det bekymrar mig inte, men det häftiga solljuset känns besvärande, bländar. Därför slinker jag in hos frisören innan jag fortsätter med mina övriga planerade ärenden. Jag behöver vila ögonen medan klippningen pågår, och för övrigt behöver jag klippa mig också.

Därifrån styr jag kosan till Swedbank. Jag ska fylla på förrådet av kontanter – jag är nämligen en inbiten kontantkund, och jag ska vidare till bokrean.

Akademibokhandeln/Lundeq ligger ganska nära, och vid det här laget har morgonruschen lagt sig. Damerna på Lundeq är påtagligt vänliga och hjälpsamma – möjligen har någon av dem läst vad jag här på bloggen skrev om hur de, under den här bokhandelns påtvingade nedgångsperiod, har gjort sitt yttersta för att visa serviceanda mot gamla kunder.

Så jag får snart ihop i stort sett alla böcker jag hade föresatt mig att köpa på årets rea, några fler till och med: Av Gidlunds fina nyutgåva av Carl Jonas Love Almqvists samlade skrifter rear Lundeq fler band än de som står i Aakdemibokhandelns reakatalog. Och Almqvist är verkligen en författare jag har läst mycket av allt sedan gymnasietiden.

Åt mig själv har jag också köpt Thåströms ”Txtr”.

Mycken annan skönlitteratur blir det likaså, böcker av Anne Brontë, J M G Le Clezio, Marguerite Duras, Monica Fagerholm, Imre Kertéz, Toni Morrison, Alice Munro och Hertha Müller. Även en deckare blev det, Alexander McCall Smiths ”Livet på Scotland Street 44”. Den ska Birgitta få. Hon kommer förresten att få mycket av den övriga skönlitteraturen också, och så Anneli Jordahls bok om Ellen Keys långa och hopplösa kärlek.

Många av de här böckerna kommer förstås med ut på landet, dit vi flyttar ut runt påsk. Vi brukar ta med var sin försvarlig bunt olästa böcker, och så letar vi också i varandras förråd, när vi behöver ny läsning.

Med ut på landet fäljer även Håkan Svenssons och Kent Kastmans ”Äpplen i Sverige”. I den beskrivs 240 äppelsorter i text och bild. Riktigt så många har vi inte, men vi har faktiskt flera tiotal sorter i vår stora trädgård, och dem kan man aldrig få veta för mycket om.

Till lilla Klara, som fyller år snart, har jag köpt Christine Nöstlingers ”Mimi är inte rädd av sig”. Storebror Viggo ska få två Hjortfot-böcker, tyvärr bearbetningar, dock gjorda av den skickliga Maj Bylock.

Klassiker i Musikens hus

De kulturevenemang jag och Birgitta deltar i kommer ibland tätare än jag hinner skriva om dem.

I torsdags var det åter dags för en konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Den här gången hade vi åter igen sällskap av Anna och Enver, och vi hade först bjudit hem dem på middag: Birgitta bjöd på en gryta med kokta blåmusslor, grillspett med havets frukter och så en gammaldags fruktsallad som efterrätt.

Kammarorkestern leddes för dagen av Andrew Manze, känd som violinsolist och dirigent världen över, under de senaste åren knuten till Helsingborgs symfoniorkester. Redan hans expressiva kroppsspråk och spirituella och lärda introduktioner till det som spelades är värt en eloge.

Den samlande rubriken för kvällens konsert var ”Klassiker”, och även om Sergej Prokofjev (1891-1953) är relativt sentida, måste man räkna in honom bland dem. Det senare gäller inte minst Symfoni nummer 1, opus 25, kallad den klassiska, som inledde den här konserten: den faller, även om den också inrymmer åtminstone en avvikelse, i hög grad tillbaka på Joseph Haydns musik. Orkestern spelade den här symfonin så att det säkert hos publiken väckte längtan efter mer Prokofiev.

Kvällens häjdpunkt blev dock Pianokonsert nummer 23 i A-dur, KV 488, av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791). Vi har den förstås i flera olika inspelningar, bland annat med Klara Haskil, vilket naturligtvis underlättar förståelsen och ger igenkänningseffekter. Men det här framförandet, både kammarorkesterns spel och pianistens, Anna Christenssons, solospel, lätt och samtidigt säkert i tempo och tolkning, var faktiskt imponerande! Särskilt adagiot fick mig att bli lyrisk.

Ludwig van Beethovens (1770-1827) musik har jag ett mer blandat förhållande till än Mozarts – den rymmer både verk som talar starkt till mig och annat som lämnar mig känslomässigt mer stum. Den här gången fick vi höra hans Symfoni nummer 2 i D-dur, opus 36. Den innehåller partier som ger uttryck för den kraft som så ofta finns i Beethovens musik, men Mozarts pianokonsert kan det här verket inte mäta sig med.

Ändå: sammantaget blev det en mycket fin musikkväll.

Die Partei, die Partei, die hat immer recht!

På Tommy Rådbergs blogg hittar jag en östtysk kommunistisk kampsång, som beredde oss mycken munterhet i det tidiga sextiotalets Laboremus. Arne Gadd, styrelseledamot och sedermera under en lång period riksdagsman (s), hade någonstans fått låna en inspelning av den här sången och själv spelat in den på band.

Jag påminns om det här när jag på Tommy Rådbergs blogg hittar texten till ”Die Partei”. När jag kollar den av Tommy återgivna texten, hittar jag små avvikelser (om än sakligt betydelselösa) jämfört med den text som finns i en DDR-sångbok jag har fått av min vän Anders Thunberg, Inge Lammels (redaktör) ”Mit Gesang wird gekämpft. Lieder der Arbeiterbewegung” (Dietz Verlag, Berlin 1967). Där anges också texten vara från 1949, medan Rådberg anger den vara från 1950 – vilket kan vara förklaringen till de små skillnaderna i texten, av typen bearbetningar.

Här är hur som helst texten i den version jag har i Lemmels bok – där finns för övrigt också noter:

Das Lied der Partei

Text och musik: Louis Fürnberg, 1949

Sie hat uns alles gegeben.
Sonne und Wind, und sie geizte nie,
und wo sie war, war das Leben,
und was wir sind, sind wir durch sie.
Sie hat uns niemals verlassen,
wenn die Welt fast erfror, war uns warm.
Uns schützt die Mutter der Massen,
es trug uns ihr mächtiger Arm.

Die Partei, die Partei, die hat immer recht,
Genossen, es bleibt dabei!
Denn wer für das Recht kämpft,
hat immer recht
gegen Lüge und Heuchelei!
Wer das Leben beleidigt,
ist immer schlecht.
Wer die Menschheit verteidigt,
hat immer recht,
denn aus Leninschem Geist wächst,
von Stalin geschweißt,
die Partei, die Partei, die Partei!

Sie hat uns niemals geschmeichelt.
Sank uns im Kampf auch einmal der Mut,
so hat sie uns leis nur gestreichelt:
Zagt nicht! – und gleich war uns gut.
Zählt denn noch Schmerz und Beschwerde,
wenn uns das Gute gelingt.
Wenn man den Ärmsten der Erde
Freiheit und Frieden nun bringt?

Die Partei, die Partei, die hat immer recht…

Sie hat uns alles gegeben,
Ziegel zum Bau und den großen Plan,
und sprach: Jetzt baut euch das Leben!
Vorwärts, Genossen! Packt an!
Hetzen Hyänen zum Kriege,
bricht die Welt, die ihr baut, ihre Macht!
So zimmert das Haus und die Wiege!
Bauleute, seid auf der Wacht!

Die Partei, die Partei, die hat immer recht…

Den här sången är ju först och främst ett paradexempel på den tyska varianten av stalinismen, så både komisk och skrämmande i sin blinda tro.

Men när vi i 1960-talets Laboremus sjöng med i refrängen, ”Die Partei, die Partei, die hat immer recht”, fanns där nog också ibland en ironisk ton vänd mot vårt eget parti.

Och det slår mig att de socialdemokrater som trosvisst hävdar att partikursen blir rätt oavsett vem vi nu väljer till partiledare nog också tankemässigt sitter fast i den där gamla östtyska refrängen.

Melodikrysset nummer 7 2011

Melodikrysset började ovanligt lätt i dag, först med ”Rivers of Babylon” med tyska Boney M, sen med Bruce Springsteen och ”Born In the USA”.

Fast sen krånglade Anders Eldeman till det i onödan, tyckte jag. Det hade ju räckt med att spela ”Jag ber dig” med Magnus Carlson (mett ett s i efternamnet), men han spelade först också ”In My Galaxy” med Magnus Carlsson (med två s i efternamnet).

Annars var det mest beprövade grepp.

Vi hörde åter en melodifestivalare, ”One Love” som Carola 2008 sjöng tillsammans med Andreas Jonsson.

Och Svensktoppen fanns förstås också med. I dag hörde vi ”En dag” med Spotnicks, men när den 1989 var med på listan, sjöngs den av Tommy Nilsson.

Och så testade Eldeman oss som inte ser/lyssnar på Idol genom att spela ”All For Love” med E.M.D., som består av de före detta Idol-deltagarna Erik Segerstad, Mattias Andréasson och Danny Saucedo. Men man kan väl googla!

Mer bekant är jag med Evert Taube och hans värld, till exempel hans visa om den glade bagaren i San Remo som väl rimligen arbetade en hel del med deg.

OD, Orphei Drängar, är mig också välbekanta: vi går regelbundet på deras konserter, och eftersom hustrun är så kallad moster i OD, går vi då och då också på deras middagar, som utöver mat och dryck även de bjuder på sång. Behagligt var det i dag att få lyssna på en folkvisa om en behagligare årstid, ”Uti vår hage”.

Inga Gill känner vi väl inte främst som sångerska, men visst var det hon som sjöng ”Kom in i mitt liv”.

Hon var ju främst skådespelerska, och det för oss osökt över till en annan av dagens frågor. När Milos Forman 1984 gjorde sin mycket sevärda film ”Amadeus”, använde han sig naturligtvis av skådespelare – men jag tyckte att den på ett intressant sätt visade upp både Wolfgang Amadeus Mozarts liv och musikaliska verk.

”Three Blind Mice” – som här skulle ge ordet mus – sjöng vi på engelsklektionerna, när jag gick i realskola i Sundsvall.

Och den för oss vidare till det land, England, där den sång som nu återstår att redovisa utspelar sig: ”Streets of London”. Många minns den säkert också i Pierre Isacssons svenska version, ”Genom gatorna på Söder”, men det var nog Ralph McTells ganska mörka original Anders Eldeman tänkte på, när han ville få oss att associera till slum:

Streets of London

Text och musik: Ralph McTell, 1969

Have you seen the old man
In the closed-down market
Kicking up the paper,
with his worn out shoes?
In his eyes you see no pride
And held loosely at his side
Yesterday’s paper telling yesterday’s news

So how can you tell me you’re lonely,
And say for you that the sun don’t shine?
Let me take you by the hand and lead you through the streets of London
I’ll show you something to make you change your mind

Have you seen the old girl
Who walks the streets of London
Dirt in her hair and her clothes in rags?
She’s no time for talking,
She just keeps right on walking
Carrying her home in two carrier bags.

Chorus

In the all night cafe
At a quarter past eleven,
Same old man is sitting there on his own
Looking at the world
Over the rim of his tea-cup,
Each tea last an hour
Then he wanders home alone

Chorus

And have you seen the old man
Outside the seaman’s mission
Memory fading with
The medal ribbons that he wears.
In our winter city,
The rain cries a little pity
For one more forgotten hero
And a world that doesn’t care

Chorus

Familjekärlek & politik

Sonen, Matti, fyller 38 i morgon.

Jag minns, som i går, när han var en liten baby: ganska ömtålig, skrek ganska mycket.

Numera sjunger han, i eget band. Och tar hand om andra – han är psykolog, jobbar på barn- och ungdomsmottagning i Stockholm.

I går, söndag, var vi bjudna på födelsedagskalas i hans och Karins vackra lägenhet på Söder i Stockholm. Birgitta och jag fick sällskap på tåget av Mattis syster Kerstin och hennes son Viggo, som passade på att göra sin räkneläxa på tåget. Från Centralen tog vi sen taxi hem till Matti och Karin – att bestiga en av Söders höjder lämpar sig inte riktigt denna vinter med alla sina drivor och sina halkiga trottoarer och trappor, allra minst för två äldre människor med hjärtproblem.

Efter en stund anslöt också Anna och Enver och Annas dotter Ella – de bor i Rinkeby. Och då kom också Mattis Karin hem: hon hade varit till ett hembageri och skaffat en alternativ efterrätt till Mattis pappa, som också är diabetiker.

Men dess förinnan bjöd Matti på en mycket god egenhändigt lagad gryta.

Jag önskar verkligen att alla familjer vore förunnade det slags helt otvungna och varma sammanhållning som finns i vår familj. Under glatt prat går timmarna, och bara undantagsvis – i mitt fall när alla börjar prata om gym och annan träning – hamnar man i det här sällskapet utanför.

Presenter har vi förstås också med oss. I vår familj får man presenter på födelsedagen och till jul hur gammal man än är. Birgitta har med sig en fin linneduk från Klässbol, och jag har köpt en uppsättning glas. Ett hem, vackert så väl till fest som till vardags, är ett kulturarv värt att föra vidare.

Till Karin har jag med mig en försenad julklapp, två CD med Marlene Dietrich. Eftersom Matti också är musiker, finns där redan en mycket stor skivsamling. Våningen rymmer också mormor Anna Britas gamla piano, som lille Viggo med stor inlevelse passar på att klinka på. Det är knappt det går att höra Eric Clapton, Miles Davis och annat som Matti förgäves försöker spela på skiva. Annas nya kille Enver är musiklärare, så det finns ett stort samlat musikintresse i den här familjen. På torsdag ska jag och Birgitta förresten åter igen gå på konsert tillsammans med Anna och Enver, i det fina konserthuset här i Uppsala.

* * *

På bussen på väg till tåget, på väg hem till Matti, råkade jag få sällskap av Carl Lindberg, för sin del på väg till ett möte om ett upprop till förmån för Lena Sommestad som ny socialdemokratisk partiledare. Vi var tidigare i veckan båda på Uppsala arbetarekommuns lite märkliga möte i bland annat den frågan, och Carl hade förstås läst min skildring av det som hände där. Så nu ville han få också mig att skriva på uppropet till förmån för Lena.

Jag har tidigare med gillande skrivit om Lena men varken pekat ut henne eller någon annan som min kandidat till partiledareposten. Den uppropstext jag fick av Carl och som jag har haft tillfälle att läsa först i dag på morgonen är en god sammanfattning av de förtjänster Lena har och är dessutom balanserad: i slutklämmen sägs det att om nu valberedningen ändå inte skulle välja just Lena som partiledare, så bör den åtminstone se till att hon väljs in i partiledningen.

Det är en bra uppläggning, så jag har i dag meddelat Carl att jag skriver under uppropet.

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

1971 slog den unga sångerskan Lena Andersson igenom stort med ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”. Den här sången låg i tretton veckor på Svensktoppen. Den här sången tolkade perfekt de stämningar som snart skulle bli kända som gröna vågen. Sångerskan förkroppsligade med sin ungdom och sin röst den nya politiska våg, som skulle bli så stark en bit in på sjuttiotalet – men den som hade skrivit den svenska textversionen var en redan då garvad schlagerräv, Stikkan Andersson – säga vad man vill om honom, men han hade näsa för vad som rörde sig i tiden:

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Svensk text: Stikkan Andersson, 1971

Musik och amerikansk originaltext: Buffy Sainte-Marie, 1968 (”I’m Gonna Be a Country Girl Again”)

Det regn som sakta faller här i stan gör husen grå.
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå,
och bilar signalerar, jag ser människor på språng.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång
och om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?

I staden där studerar man. Där har man sin fabrik.
Där har man sitt kontorslandskap, sin marknad, sin butik.
Man talar om sin marknadsdel, sitt jobb och sin säsong.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång,
och om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Här talar man om kärleken i stora runda ord.
Här spränger man för tåg och bil, man våldtar moder jord.
Men sen när vinden ligger på, känns plötsligt doft av tång
Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill lyssna till lärkans drill eller trastens glada sång,
och om man älskar hav och vindar
och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort nån gång?

De flesta av dem som hörde den här låten på Svensktoppen med Lena Andersson hade nog inte en aning om att den hade en amerikansk förlaga, ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”. Den hade skrivits redan 1968 av Buffy Sainte-Marie och gav namn åt hennes LP från det året (Vanguard VSD-79280). Men 1971 hade den fått ny aktualitet, nu utgiven på single.

Buffy Sainte-Marie såldes även i svenska skivaffärer under den där perioden – hon var relativt välkänd bland oss som lyssnade mycket på ny och politiskt radikal amerikansk musik. Det finns mycket att skriva om Buffy Sainte-Marie, men jag nöjer mig med att ge några fakta om hennes bakgrund:

Hon föddes 1941 i Piapat Reserve i Saskatchewan i Kanada, men adopterades och hamnade i stället i Massachusetts i USA. Som man kan ana av födelseplatsen är hon indian, närmare bestämt av stammen Cree, det vi i svenska indianböcker har lärt oss kalla Kråkindian. Ett av flera utmärkande drag för hennes sångskrivande har mycket riktigt varit kampen för de amerikanska urinvånarnas, indianernas rättigheter.

Den sång vi här talar om är ett vittnesbörd om att hon också mycket skrickligt kunde tolka tiden och dess stämningar:

I’m Gonna Be a Country Girl Again

Text och musik: Buffy Sainte-Marie, 1968

The rain is falling lightly on the buildings and the cars
I’ve said goodbye to city friends, department stores and bars
The lights of town are at my back, my heart is full of stars
And I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again

I spent some time in study, oh, I’ve taken my degrees
And memorized my formula, my A’s and B’s and C’s
But what I know came long ago and not from such as these
And I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again

I’ve wandered in the hearts of men looking for the sign
But here I might learn happiness, I might learn peace of mind
The one who taught my lesson was the soft wind through the pines
I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again

Oh yes, I’m gonna be a country girl again
With an old brown dog and a big front porch and rabbits in the pen
I tell you, all the lights on Broadway don’t amount to an acre green
And I’m gonna be a country girl again