Nationaldagens lust och fägring

På skrivbordet, bredvid dataskärmen, står en bukett vita rosor, blommande små kvistar av den här i Öregrund och i övriga Roslagen vanliga midsommarrosen Rosa alba maxima. Enligt familjemyten slår den här rosen ut på min födelsedag, den 19 juni, men redan i går bar Birgitta in den här buketten och gav den till mig.

I dag är det nationaldag, och jag har gått ett varv runt trädgården för att beskåda dess lust och fägring. Det är på trädgårdens sida mot allmänningen, det som kallas Floraparken, där det är soligt och varmt, som de vita rosorna har slagit ut. De finns i hela vår trädgård, delvis längs staketet, men på de flesta ställen är de än så länge bara i knopp.

Annars blommar många slags blommor, just nu mest i blå och blålila nyanser: lupiner, trädgårdsklint, akleja, oxtunga, under den stora asken nere vid grinden massor av midsommarblomster. Men de första pionerna har också börjat slå ut.

Hit till Sverige kom jag i slutet av andra världskriget, som barn. Mitt ursprungliga hemland är Estland, och jag talar fortfarande estniska. Men jag är numera djupt rotad i den svenska myllan. Märkligt nog är det förresten så att den där vita midsommarrosen vi har på vår tomt också finns i min estniska hemby Juminda, belägen på ett näs mot Finska viken. Den tycks trivas både där och här – och så är det också med mig. Min känsla för nationen finns på två håll, och jag ser inget problem i det.

* * *

Jag är också en människa som i hela mitt liv politiskt har stått ganska långt åt vänster. Men jag är en reformistisk socialist: är övertygad om att förändringar, för att lyckas, bara kan genomföras steg för steg och om de knyter an till människors tidigare gjorda erfarenheter. Det var så det svenska folkhemmet byggdes.

Det här är en praxis som bara skenbart har tagits över av dem som i dag slår blå dunster i ögonen på människor genom att etikettera sig som ”det nya arbetarpartiet”. Under falsk etikett pågår i dag en nedmontering av det folkhem socialdemokratin under årtionden mödosamt byggde.

Helt oskyldig till detta är inte heller socialdemokratin själv. Men jag hyser, så här på nationaldagen, hopp om att mitt parti är på väg att hitta tillbaka till sin gamla men
väl beprövade kurs, den som – om den fullföljs – åter kommer att få även samhällets utsatta och styvbarn att tänka tankar som Woody Guthrie formulerade i en berömd sång: ”det här är ditt land, det här är mitt land”.

Det här är ditt hem
det här är mitt hem
i svält och armod vi samman löddes
Per Albins folkhem ur kampen föddes
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

(Enn Kokks översättning)

Melodikrysset nummer 22 2011

Ute blåser sommarvind. Här inne hör man, om inte William Lind, så i alla fall Anders Eldeman.

I dag spelade han musik som jag var förtrogen med, så det här krysset var inte så svårt. För mig alltså – andra kan kanske inte just den här musiken.

Anni-Frid Lyngstads ”Även en blomma” hade jag visserligen inte hört förut, men jag hade klarat henne redan innan Eldeman gav oss titeln.

Christina Aguilera har jag inte ens lyssnat särskilt mycket på, men jag klarade henne på rösten innan jag hade fått titeln, ”Lift Me Up”.

Min skivsamling rymmer mycket lite hårdrock, men jag hade faktiskt listat ut att vi skulle få höra AC/DC redan innan deras ”Highway To Hell” från 1979 spelades, för övrigt en riktigt bra låt.

Fred Åkerström medverkade vid den stora lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Hans dotter, CaisaStina Åkerström, har jag däremot aldrig träffat personligen, men jag tycker att hon är en bra sångerska, till exempel i ”Dagen är vaken” som vi hörde i dag.

Annars är jag öppen för musik i de mest skilda genrer.

Dängor som ”Yes Sir, I Can Boogie” med Baccara har fastnat i mitt musikminne, trots att den var hit redan 1977.

Ibland kan jag ha svårt att minnas melodifestivalbidrag – de är väl helt enkelt inte tillräckligt originella – men ”Växeln, hallå, hallå, hallå”, som Janne Lucas gjorde 2007 1980, minns jag mycket väl. Här skulle den leda oss till vad huvudpersonen efterfrågar, till och med i pluralis: anknytningar.

Men jag har sett en ganska stor del av operarepertoaren också. Fast just Georges Bizets ”Carmen” har ju en musik som också de som normalt inte rör sig på Operan brukar gilla.

Från operascenen kan vi så ta oss över till operettscenen. ”Ge mig en kyss så jag kan drömma”, i original ”A Kiss To Build a Dream On” med musik av Oscar Hammerstein II, dök först upp i en musikal redan 1935.

Också ”On the Sunny Side of the Street” har musikalursprung men har sedan blivit en jazzstandard. Här skulle den här låttiteln leda oss till ordet trottoar.

Amerikanskt ursprung, ”Old Dogs and Children and Watermelon Wine” med Tom T Hall, har också Alf Robertsons hit från 1976, ”Hundar och ungar och hemgjort äppelvin”. Fin låt – medge att även banaliteter kan göra oss varma om hjärtat.

Ibland gör seriösa konstnärer från andra fält lyckade inhopp i schlagervärlden. Poeten Bo Setterlind är ett exempel. Det är han som har gjort den svenska texten till Lill Lindfors’ hit från 1967, ”Du är den ende”. I franskspråkigt original heter den ”Romance d’amour”.

Då har det råkat bli så att det sista svaret som är kvar att redovisa är Ulf Peder Olrogs ”Schottis på Valhall”. I den texten figurerar bland annat Oden.

Jag tror inte heller på Oden, men flera av Olrogs visor har ett evigt liv, så vi kan väl säga att jag tror på Olrog.

Och nu är det hög tid att gå ut i solskenet som lyser över vårt hörn av Balders hage.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogf, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Första maj-skiva med Mikael Wiehe

Från vännen Ingemar E L Göransson, till vars blogg du hittar en länk här intill, har jag fått ett exemplar av den CD i EP-format med Mikael Wiehe, han via sitt företag Ord & Kulturproduktioner var med om att ta fram till Första maj 2011. Övriga som bidrog till utgivningen av ”Vi låter oss inte besegras” (United Stage Management Group USMG 043) var SEKO Klubb TeliaSonera och Arbetarnas Bildningsförbund).

Den här CDn, med en upplaga om 10.000 exemplar, har inte sålts via skivhandeln men är i stort sett slutsåld. Dock finns en liten restupplaga för beställning för 75 kronor per skiva. Beställning görs hos ordochkultur@telia.com.

Wiehe-fans som jag har naturligtvis allt på den här mini-CDn, sammantaget fem låtar – i flera fall har jag dem i flera olika inspelningar – men som helhet är den en hård vänstersving mot den regerande högern. Men lugn, vi kommer tillbaka. Som Wiehe sjöng, fritt efter Bob Dylan och redan på ”De enskligas allé”: ”Vi låter oss inte besegras”.

”Kom hem till mej” fanns på en CD med Wiehe och Björn Afzelius. ”Allt vad jag begär” minns jag från flera plattor: ”Kråksånger” och ”30 sånger”. ”Har banken tatt din villa” fanns på den CD som Wiehe släppte som ett inlägg i valrörelsen 2010, ”Ta det tillbaka”. Och ”Jakten på Dalai Lama” dök först upp redan på Hoola Bandoola-tiden, fast här gör han den förstås solo.

Tillsammans blir de här fem låtarna en fin liten helhet.

Skivbranschen har ju inte sin bästa tid just nu, men man önskar ändå att det – som på salig a discs tid – funnes en mer kontinuerlig skivutgivning i arbetarrörelsens egen regi.

Melodikrysset nummer 21 2011

Jag har förstås sett Disneys version av ”Djungelboken”, men att de gamar som förekom i dagens kryss – jag klarade dem med hjälp av ledbokstäver – hörde hemma där, kom jag på först när jag kollade på Google.

”Och flickan hon går i ringen” klarade jag däremot bums – det blir ju så med sånger man lär sig redan under skoltiden. Den förekommer också i dansen runt midsommarstången här i Öregrund – där deltar både barn och äldre.

Barn – mer konkret Stig Olins barn Mats och Lena – förekom också i Olins hit från 1953, ”På söndag”, som här skulle ge pluralen söndagar.

Lite äldre var väl flickorna i ”Flickor bak i bilen”, de som inte ville vara med om någon krock. Siw Malmkvist sjöng den här låten 1959, då den också låg på Svensktoppen.

Ungdomlig inriktning var det likaså på Lotta Engbergs melodifestivalvinnare 1987, ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som inför Eurovision Song Contest måste döpas om till det fullkomligt obegripliga ”Boogaloo, dansa rock’n rolla”. Ska man förstå att det eftersökta ordet var läskedryck, måste man gå tillbaka till originalet.

Melodifestivalvinnare, fast 2009, var också Malena Ernman med La Voix. Jag tycker fortfarande att den fick en obegripligt låg placering i Eurovision Song Contest.

Östen med resten gillar jag också, för bandets frejdighet. I dag hörde vi dem i ”Varför ska man leva för varandra”.

Två av ljudillustrationerna i dagens kryss hade samma rötter, Galenskaparna/After Shave, även om vi inte hörde någon av dem i original.

”Macken” hörde vi således i dag med Susanne Alfvengren.

Och på ”Man ska ha husvagn” hörde vi i dag en parodi, ”Man ska ha HD”, i Radio Västs ”Framåt fredag”. Här nöjde man sig för övrigt inte med en, utan det skulle vara flera husvagnar i svaret.

Från Sveriges västra sida kommer även Håkan Hellström, vars nya ”River en vacker dröm” vi fick höra i dag.

Evert Taube hade ju sitt hjärta både på västkusten och i Roslagen, men de två visor av honom vi hörde i dag hörde inte hemma i någondera. Om ”Albertina” heter det att ”det byggdes ett skepp uti Norden”. Och den glade bagaren som ältade degen i dagens andra Taube hörde hemma i italienska San Remo.

Lars Forssell har jag träffat personligen några gånger. Jag inledde mitt ordförandeår i socialdemokratiska Laboremus i Uppsala med att till vår recentiorsafton 1960 bjuda in Lars Forssell att tala över ämnet ”Att vara radikal i Sverige”. Sen följde jag honom som poet, som dramatiker, som polemiker; hustrun beställde för övrigt ett originalverk av honom till ett riksdagsjubileum när hon var talman – vi har båda, medan han fortfarande var någorlunda pigg, också mött honom i samband med några av Svenska akademiens sammankomster. Jag har skrivit en del om honom – kolla Kulturspegeln under Musik, Prosa & lyrik samt Sångtexter. Det ledde för övrigt till att jag fick en vänlig kommentar från hans son, Jonas Forssell. Allt detta som en introduktion till dagens Forssell-fråga: Hans svenska text till ett original av Leo Ferré hette ”Snurra min jord”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Varför i helvete ges den här gruppen inte ut av något skivbolag?

Med posten i dag kom en CD i EP-format, ”Fem nya melodier” (Klarskinn, 2011).

Med skivan följde ett litet brev:

Hej Enn Kokk!

Anders Å

Anders Å? När jag kollar lite närmare, visar det sig att det är fråga om Anders Åborg, på sin tid bland annat medlem av legendariska Aston Reymers rivaler. Deras skivor har jag, med stor uppskattning, en gång i världen recenserat i Aktuellt i politiken (s). Aston, som var ett eminent liveband, har jag själv hört live på Sergels Torg – hela torget vibrerade, folk samlades i stora skaror, många dansade.

Jag borde återpublicera det jag skrev om dem på den tiden.

Jag känner inte Anders Åborg personligen, men det är kul att han uppenbarligen minns mig som ett fan och har hittat mitt nuvarande forum. Och uppenbarligen tror att jag fortfarande kan leda folk vidare till riktigt bra musik.

För bra musik gör även hans nuvarande konstellation, Kvartersorkestern Klarskinn – som den kokkaffekonsument jag är och alltid har varit, vet jag, att ett klarskinn förr användes för att få sumpen i kokkaffe att sjunka till kaffepannans botten. Huruvida det här namnvalet har att göra med att några av gruppens medlemmar tycks ha anknytning till Skansen, vet jag inte.

Gruppens medlemmar är den redan nämnde Anders Åborg, dragspel, stränginstrument, munspel och sång, Pierre Brahmstedt, stränginstriment och sång, Fredrik Pettersson, dragspel, stränginstrument och kör, Rigmor Bådal, bas och kör, och Mats Ljus, slagverk och kör.

Skansenanknytningen leder tanken till folkmusik av traditionellt slag, och visst finns det här ett och annat vars texter är skillingtryckartade eller har prägel av folksång. Men en sådan bestämning leder ändå tanken fel – den här lilla gruppen åstadkommer musik som svänger, ibland alldeles förbannat, faktiskt i Astons anda.

Svänger gör till exempel ”Ekot vid bergets fot”. Berget är här Mariaberget på Stockholms Söder, och texten – om några vårdagar – har till och med en strof som är lånad ur Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman ”Stockholmaren”.

I ”Napp i oktober”, en fiskehistoria med tycke av skillingtryck, vill jag särskilt nämna Åborgs munspel.

”Bomull och lin”, som har skrivits till Lindagarna på Skansen, har lånat sin melodi från ”Wabash Cannonball”. När dragspelet kommer in, låter den här lite cajunartad.

”Så sent som igår”, med en text om ett ödehus i en gudsförgäten bygd, är bluesig men trots sitt innehåll ganska snabb i tempot. Åborgs munspel är mycket snyggt i det här sammanhanget.

När det gäller den avslutande ”Allas egen” väljer jag att låna ur det textblad som följer med skivan: ”Ett slags pendel mellan revbenen, i Faucaults anda. Påvisar individens inre universum. Typ.” Fast för egen del nöjer jag mig med att den, trots min numera höga ålder, väcker min lust att dansa. Som på Astons tid.

På www.myspace.com/klarskinn hittar du smakprov på video.

På www.youtube.com/klarskinn finns mera.

Utöver ”Fem nya melodier” finns ytterligare två CD med Klarskinn: debuten ”Klarskinn” och uppföljaren ””Tretton”.

Kontakt får man genom e-postadressen anders.aborg@comhem.se. Genom Anders Åborg går det säkert att få prisuppgifter och beställa skivor.

Men varför i helvete ges den här gruppen inte ut av något skivbolag?

Skulle kunna ha blivit mycket bättre

Jag är ganska säker på att Emmylou Harris’ senaste CD, ”Hard Bargain” (Nonesuch 7559-79781-8, 2011, distribution Warner) skulle ha kunnat bli mycket bättre än den nu är – förutsättningen är att hon hade bytt kompgrupp.

Den grupp hon nu använder, under ledning av gitarristen och samtidigt producenten Jay Joyce, smetar ner hennes melodier – hon har komponerat det mesta själv – och gör sitt bästa för att också dränka hennes sång. Bäst fungerar musikerna nu i snabba och/eller rockiga låtar som ”New Orleans”, ”Big Black Dog” och ”Six White Cadillacs”. Ibland, som i ”The Ship On Her Arm”, kan man ändå ana att den här låten i mer uttalat balladartad form kanske kunde ha blivit riktigt bra.

Några noteringar om några enskilda låtar: titellåten ”Hard Bargain”, en av få som inte helt eller delvis har skrivtis av Emmylou Harris själv, har gjorts av Ron Sexsmith. ”Darlin’ Kate”, sannolikt bättre än den låter här, är skriven till minnet av Kate McGarrigle.

Och så vill jag nämna även ”My Name Is Emmett Till”, som Emmylou Harris skrev till minnet av ett rasmord på en svart 14-årig pojke 1955 vid Tallahatchiefloden nära Money i Mississippi.

Revolutionären som miste sin tro

Jag lyssnade på Dan Berglund redan på hans KPML(r)-tid nu för mycket länge sedan, skrev också om hans skivor. Sen lämnade han r-arna och sin revolutionära tro, men när han så småningom återkom på skiva igen, visade han sig kunna hantera också den erfarenheten. Du hittar det jag har skrivit om hans skivor ovan under Kulturspegeln, Musik, Berglund, Dan.

Nu är han, åter efter en tids tystnad, här igen med CDn ”Allt är idioternas fel” (Brus & knaster BRUS019, 2011, distribution Playground). Den är absolut värd att lyssna på, även om allt på den inte är av allra högsta kvalitet.

En del av sångerna – alla är hans egna – vetter åt klassisk visa. ”Alla ler” och ”Det förflutna” är ett par exempel. ”Förlåt!” har direkt hämtat sin inspiration från en klassisk förlaga, signerad François Villon.

Dan Berglund befinner sig numera mycket långt från ungdomens ideologiska trosvisshet. Mönstret i texterna, inte bara i ”Alla ler” ur vilken citatet är hämtat, är att ”mänskan är en ensam naken fattig stackars fan”.

Kampsånger är det här knappast i någon mening. Snarare då sånger om den ensamma stackars mänskans utsatthet och misslyckade försök att påverka en onådig verklighet. Ett bra exempel – texten är här bättre än melodin – är den långa, berörande barndomsskildringen ”Skymningen”, som avslutar skivan.

Men överlägset bäst är titelspåret ”Allt är idioternas fel”. Melodin och textstrukturen och det snygga, bluesartade kompet är klart dylaninspirerade och så bra att man önskar att Dan Berglund hade gjort mer av det här slaget. Också exrevolutionärens avståndstagande i texten från allehanda ismer och skuldförklaringar är snyggt och konsekvent genomförd. De enkla förklaringarna till världens jävlighet faller inte längre Dan Berglund på läppen:

Dom sa att allt var grannarnas fel
Dom sa att allt var hannarnas fel
Dom sa att allt var bögarnas fel
Dom sa att allt var skithögarnas fel
Men låt mig peka på ett annat klientel
Allt är idioternas fel

Inte ens förklaringar som ”allt var några borgarbrackors fel” och ”allt var Förenta staternas fel” ställer den gamle revolutionären längre upp på.

Allra roligast tycker jag de här två raderna är:

”Dom sa att alltihop var handtrallans fel
Dom sa att allt var hertigen av Hallands fel”.

Fast ännu roligare hade det blivit, om han i stället hade sjungit om hertigen av Jämtland.

Thorsten Flinck som proggartist

CDn ”Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern” (National NATCD 111, 2011, distribution Border) har inte gett mycket eko bland recensenterna. Några har gjort tummen ner för den här skivan, men de flesta har inte sagt något alls. När jag frågar efter CDn i min vanliga skivaffär, ler innehavaren lite – men han vet ju att jag köper allt med proggstämpel.

Thorsten Flinck är ju primärt skådespelare, och mycket riktigt är hans tolkning av Kent Anderssons ”Sången om dvärgarna”, där han reciterar, mer fläckfri än de nummer där han sjunger. Hans tolkning av Evert Taubes ”Pepita dansar” hör till de riktigt svaga på den här CDn – han klarar inte tonomfånget i versen utan pratsjunger.

Den faller också helt utanför ramen för det övriga urvalet på skivan. Den rymmer även samme Taubes ”Sjuttonde balladen”, men dess text är ju åtminstone en spark mot de ordningsamma, dem som Flinck upprepade gånger har utmanat genom sina levnads- och konsumtionsvanor.

Resten av CDn hör hemma i proggsfären. Flera låtar är skrivna av Björn Afzelius och ytterligare ett par av Dan Hylander; ytterligare en – ”Vänta på att dö”, en låt med drogtema av Townes van Zandt – har översatts av samme Hylander, och den blir för övrigt riktigt bra med hjälp av framför allt Michael Englunds och Kenny Håkanssons (ytterligare ett gammalt proggnamn) gitarrer. Samma konstellation lyckas väl också med van Zandts och Hylanders ”Bibelord i hyresrum”.

Andra som har lämnat bidrag är Plura Jonsson, Ulf Dageby och Per Persson (i Perssons pack).

Även Nick Cave är representerad, med ”Vildvuxna rosor”, tolkad till svenska av Thorsten Flinck själv. Den gör Flinck teatraliskt, men att den blir hyggligt bra beror framför allt på Sanna Carlstedts körinsatser.

Melodikrysset nummer 20 2011

Ljuvligt att vakna i ett försommarvarmt och blommande Öregrund. Ljuvligt att se Birgitta piggare än på länge efter behandlingen på hjärtkliniken i går. Ljuvligt att äta en god frukost med bland annat rykande hett kokkaffe.

Dagens Melodikryss hörde inte till de besvärligare; bara de två sista frågorna beredde mig något som helst besvär.

Roy Orbison-melodin, den som Lisbet Jagdal har gjort en svensk version av, ”Allt vad du begär”, känner jag ju igen – men vad fasen hette den i original nu igen? Men Google hjälper: ”You Got It” heter den ju.

Melodin dess förinnan hade jag problem med, eftersom jag inte har sett filmen den kom från. Men ledbokstäverna ledde mig till att gissa att det eftersökta andra ordet i filmtiteln var ”gun”, och då slog det mig, att Anders Eldeman tidigare har spelat ledmotivet ur filmen ”Top Gun”, vilket skulle kunna förklara att jag ändå tyckte mig känna igen det.

Annars innehöll dagens kryss filmmelodier som var betydligt enklare att identifiera.

Visst har väl ”Titanic” – ur vilken vi i dag hörde ”My Heart Will Go On” med Céline Dion – varit med tidigare i krysset?

Och detsamma gäller väl också ”Trollkarlen från Oz” från 1939 med en mycket ung Judy Garland. Här skulle filmmelodin, ”Over the Rainbow” av Harold Arlen och Yip Harburg, ge oss pluralordet regnbågar. Jag har skrivit om den här intressanta filmen plus dess bokförlaga – du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

En svensk film fanns också med i dagens kryss, ”Swing it, magistern!” från 1940 i regi av Schamyl Baumann. Titelmelodin, en stor hit med den då mycket unga Alice Babs, skrevs av Hasse Ekman och Kai Gullmar, och handlingen tilldrog sig som man kan ana i en skola.

Alice Babs’ dotter, Titti Sjöblom, var även hon med i dagens kryss. Hon sjöng ”Fröken ur sång”, som hon också deltog med i 1974 års upplaga av Melodifestivalen.

Men för att återvända till den sortens dansmusik som mamma Alice vållade rabalder med, slog ”In the Mood” med Glenn Millers orkester våldsamt samma år, 1940. Den har jag dansat till många gånger, först under min skoltid i Sundsvall.

När vi nu är inne på dansant musik, kan vi väl fortsätta med en låt som ännu mer är en tryckare, ”Georgia On My Mind”. Dess fina musik skrev Hoagy Carmichael redan 1930.

Från mina unga år minns jag också Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”. Den köpte min kusin Kreete en sommar, och vi brukade spela den på Kjell Nordins vevgrammofon på den då öppna verandan i huset i Juniskär där jag bodde på den tiden.

Nu på äldre dar har jag ett stort nöje av TVs frågesportprogram ”På spåret”. Det har som signaturmelodi H C Lumbyes ”Jernbanegalopp” från 1847 – här skulle den ge ordet tågstation.

”Where Or When” med Lisa Ekdal och Rod Stewart skulle ju mycket väl kunna passa som mellanaktsmusik i det programmet.

Och något av svaren kunde nog också bli Turkiet, i dag representerat genom segern i Eurovision Song Contest 2003 med ”Everyway That I Can”. Fast namnet på sångerskan, Sertab Erener, har jag fått leta upp på Google.

Och så påpekar en läsare att jag har glömt bort att redovisa ett svar. Jo, som andra fråga i dag hörde vi en nubbevisa, ”Sjöbloms dass”. Den här visan har tillskrivits Ture Nerman, men det förefaller osannolikt – han var nämligen helnykterist i hela sitt liv.

Må vara hur det vill med den saken, men vi tar den:

När gäddorna leker i vik och vass,
och solen går ner bakom Sjöbloms dass,
ja, då är det vår.

Skål!

Slarvigt av mig att tappa just den här – jag har nämligen en gång i världen varit med om att ge ut en Ture Nerman-LP, på salig a disc. Björn Arahb och Monica Nielsen sjöng, och jag skrev mapptexten. ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (1976) heter skivan.

Sorgesång till bluesgitarr

Rolf Wikström framträdde live på Strandhotellet här i Öregrund i augusti förra året, och jag var förstås där. Jag har alla hans skivor, både blues och annat, men för mig är han ändå främst en bluesman.

När han nu ger ut CDn ”Istället för tystnad” (Black Light 02, 2011, distribution Border), är det rätt länge sen det sist kom ut någon ny skiva med honom.

Jag känner inte till hela bakgrunden till detta, men av den nya plattan framgår det att han har drabbats – och jag använder då avsiktligt just det ordet – av att hans mor har gått bort. En av den nya CDns starkaste låtar, ”Arton nätter, nitton dagar”, handlar om hennes dödskamp och längtan efter att komma hem igen. Där finns också ett långt gitarrsolo, en sorgesång till bluesgitarr.

I den låten får Roffe fin körassistens av Caroline af Ugglas. Hon förekommer också i en annan låt, ”När vi har kommit hem”, där hon har en ännu mer framträdande roll: hon sjunger där duett med Rolf Wikström.

Allt på den här plattan är inte blues; så är till exempel den inledande låten, ”Led mig hem, gamla väg”, en John Denver-låt, i original ”Take Me Home Country Roads”.

Annat är skrivet av Wikström ensam. En av de bästa egna låtarna är ”Längtan, ge dig av”.

Wikström spelar ofta med en ganska liten kompgrupp, ibland alldeles ensam, och det är förresten alltid roligt att uppleva honom som instrumentalist, som i den avslutande ”Krigsmannen”, där han spelar tolvsträngad gitarr.

Men musikaliskt allra roligast är nog ändå ”Jag är glad”, där en hel grupp bistår honom med häftigt komp.