Sommar med Freddie Wadling

Jag skulle inte bli förvånad om den så kallade folkstormen kastade sig på telefonerna så snart Sommar-programmet med Freddie Wadling tog slut.

Och visst var han utmanande: Han talade associativt och vindlande, som om han saknade manus. Han skrattade ofta åt det han berättade i stället för att överlåta det åt radiolyssnarna. Han använde sig irriterande ofta av talspråkliga fraser som ”om man säger så”.

Men programmet hade en röd tråd, och den var musiken.

Jag hör till dem som har en försvarlig bunt skivor med Wadling och Fläskkvartetten i mina skivhyllor, och jag gillar dem. De skivor han hade valt att spela var lite i samma anda, och jag gissar att även de kändes utmanande, ibland mycket utmanande för den stora radiopubliken. Ett och annat – som The Beach Boys och Chet Baker – kan nog tänkas ha behagat flertalets öron, och kanske tyckte somliga att det var kul att höra förlagan till Cornelis Vreeswijks ”Brev från kolonien”, Allan Shermans ”Hello Muddah, Hello Fadduh”. (Och jag kan hjälpa Wadling med att båda hade lånat melodin från Amilcare Ponchiellis ”Timmarnas dans”.)

Men mycket av det andra, spännande även det enligt mig, kan ha utmanat alla dem som vill ha frid och harmoni i sin hängmatta: Pere Ubu, The Residents, Devil’s Anvil, Procol Harum, Rupert Hine och Phil Palmer, Max Wall, The Holy Modal Rounders, Doctor John och Stephen Lynch.

Roligt att någon vågar utmana den musikaliska konventionalism som oftast härskar i Sommar-programmen!

Sommar med Jonas Jonasson

Jonas Jonasson är journalist och författare men obekant för mig. Expressen, där han har jobbat, har egentligen aldrig varit min tidning, men hur kommer det sig att jag inte känner till en bok, som har sålts i häpnadsväckande 650.000 exemplar i Sverige och dessutom har sålts till 20 länder? En förklaring kan vara att jag skaffar mig information om nya böcker genom att läsa stockholmspressens kultursidor, och där recenserades den aldrig. En annan kan vara att den har getts ut av Piratförlaget, vars bestsellerism jag misstror. Men kanske har jag alltså gått miste om något genom att inte vara en av de många som har köpt ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.

Kanske är den rolig; åtminstone Jonas Jonasson själv var bitvis ganska underhållande att lyssna på. Däremot inte särskilt djup – det förekom livskriser och en skilsmässa i den här Sommar-berättelsen om hans liv, men som lyssnare berördes jag inte av den smärta det här säkert har åsamkat honom.

Musikvalet var, bortsett från Herbert von Karajan, lättsamt men satte kanske inte några djupa spår ihop med den muntliga framställningen: The Beatles, Jakob Hellman, Bachman Turner Overdrive, Monica Z (i ”Donna Juanita”), Mott the Hoople, Hank Williams.

Som avslutning fick vi höra Helen Sjöholm och Tommy Körberg med BAO i ”Nu mår jag mycket bättre” – och det var ju bra!

Melodikrysset nummer 27 2011

I dag hände något jag aldrig har varit med om förut: Jag försov mig och vaknade först när Melodikrysset just hade börjat. Barnbarnen, som är hos morfar och mormor i två veckor, väckte mig som tur var, och jag fick liv i radion redan under andra frågan, den om en kärleksaffär i militär miljö: filmen i fråga heter ”En officer och en gentleman”. Den har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Jag hade ju då missat första frågan, men i snabbgenomgången visade den sig vara busenkel: Vi hörde Jularbo-valsen ”Drömmen om Elin”. Den har också förekommit tidigare i Melodikrysset, faktiskt så sent som i år.

Ernst Rolfs ”Lägg dina sorger i en gammal säck” (1917) har vi också hört förut i Melodikrysset. Dess förlaga, från 1915, heter ”Pack Up Your Troubles In Your Old Kit Bag”. Melodin har också varit med i en film, ”Ryska snuvan”.

Och för att fortsätta på upprepningstemat: Också Mats Paulsons ”Fredriks gånglåt” har tidigare varit med i krysset; du kan förresten hitta texten ovan under Kulturspegeln, Melodikrysset. Mats hade jag lite kontakt med en gång i världen, när jag arbetade med min sångbok ”Joe Hills sånger”. Mats har nämligen också gett ut en Joe Hill-skiva.

Louis Armstrong har jag ett långt musikaliskt förhållande till; bland annat spelades han när jag gick på danskurs i Sundsvall en gång i världen. Jag har skrivit om samlingsboxar med hans musik och om hans självbiografi – du hittar även detta ovan under Kulturspegeln, fast under Musik. I dag hörde vi honom i ”What a Wonderful World”.

”Hej hå, hej hå, vi nu till gruvan gå” sjunger de sju dvärgarna i Disneys ”Snövit”, och då går de förstås genom en ort. Den här filmen har jag sett själv och även med barnen.

Att det var Miss Li som sjöng ”Oh Boy” kunde man ju inte ta miste på. Jag gillar henne, inte bara för att jag har sett och hört henne live på en socialdemokratisk partikongress.

Lena Philipssons ”Det gör ont” från Melodifestivalen 2004 kan man ju inte heller ta miste på ens om den som i dag framförs på engelska.

Som en övergång till de (för mig) lite svårare frågorna kan vi ta ”Amelia” med Tommy Nilsson. Men det skulle ju vara ett flicknamn, och en bra tumregel i fallet Eldeman är att man, om man är osäker, alltid kan testa om det möjligen är Tommy Nilsson.

Magnus Uggla har jag lyssnat en del på, men jag kan mer om honom som Karl Gerhard-tolkare än som låtskrivare. Så det krävdes lite möda att komma på att den spelade svenska poplåten heter ”Varning på stan” och innehåller den språkligt märkliga frasen ”Let’s go ner på stan”.

Varken Idol eller Idol-Ola Svensson ingår i mina musikaliska domäner, men Google hjälper: Det var han som sjöng ”Natalie”.

Förr i världen var det inte Idol i TV som gällde utan radions ”Upp till tretton” med Ulf Elfving. Jag har väl egentligen aldrig lyssnat på det programmet heller, och jag är notoriskt usel på signaturer – men den här gången dök i alla fall programtiteln fram ur minnets dunkla gömmor.

Nu ska jag äntligen raka mig, duscha och sen äta en mycket försenad frukost.

* * *

Är du på jakt efter ett svar till senaste Melodikrysset? Prova med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Karin Broos

Jag känner personligen inte till Karin Broos’ bildkonst men har förstått att hon, egentligen ganska sent i livet, har haft stora framgångar. Däremot kände jag omedelbart igen mig i det sjuttiotal som var hennes utgångspunkt som någorlunda vuxen människa: en attityd där studier inte längre sågs som den självklara vägen (till ett välbetalt yrkesarbete), resor som ibland mer innebar flykt än ett sätt att erövra andra länders kultur och historia, en ny attityd till droger och så inte minst en revolutionerande musik.

Många av de artister och grupper hon spelade är ett med den epok hon skildrade: Bob Dylan, Leonard Cohen, Neil Young, The Rolling Stones. Men praktiskt taget all musik hon spelade var mycket bra, och det allra mesta av den kom från den här tiden eller knöt an till den musik som då spelades.

Karin Broos’ Sommar-program var trots sin tydliga tidsbakgrund inte uttalat politiskt, men naturligtvis hörde hennes förhållningssätt – en tjej från en framgångsrik akademikerfamilj flyttar ut på den värmländska landsbygden till en kåk utan WC och vatten och där det går hål i golvet – hemma i det som döptes till gröna vågen. Själv har jag aldrig fallit för den här trenden, inte heller för det övriga sjuttiotalistiska med undantag för musiken, men det var faktiskt välgörande att få lyssna till en människa som framhärdade i sina grundvärderingar från då, till exempel att materiell framgång inte är allt här i livet och att konst och fritt skapande har ett egenvärde.

Sommar med Sven Nylander

Jag läser ju inte sportsidor eller ser idrottsinslag i TVn, så Sven Nylanders karriär som häcklöpare vet jag inte mycket om. Men eftersom jag har föresatt mig att lyssna till, och försöka förstå, samtliga sommarpratare, hör jag ändå beredvilligt på när han talar om tävlandet och annat som har med hans sport att göra. Tyvärr griper det här ämnet mig inte den här gången heller, fast jag så gärna hade försökt förstå, om han på ett tillräckligt intressant sätt hade lyckats berätta om sina drivkrafter.

Mycket mer dramatik bjöd då hans andra huvudämne, det faktum att han greps av polis för knarkbrott. Framför allt: hur kom det sig att han, som dessutom arbetade för stiftelsen Ren idrott, upprepade gånger själv använde kokain? Det är förvisso bra att han efter avslöjandet tog sig ur sitt knarkmissbruk, men jag tyckte att man aldrig fick klart för sig, varför han drogs till kokainet.

Trots det dramatiska ämnet blev det alltså ett häpnadsväckande intetsägande program, och jag tyckte inte heller att musiken han spelade kändes särskilt angelägen. Dock noterar jag att Timbuktu förekom också i dagens program.

Sommar med Sylvia Schwaag Berger

Dagens Sommar-program var intressant så till vida att sommarvärden, Sylvia Schwaag Berger, har det slags blandade bakgrund som så många människor har i vår tid och i dagens värld: hon har, via USA, kinesiskt ursprung, gifte sig senare och har barn med en tysk, bor i Sverige och talar här skånska.

Det fanns i hennes program exempel på det slags språkliga och kulturella missförstånd en sådan bakgrund brukar leda till, men jag slogs snarare av hur disciplinerat och målmedvetet hon har kämpat sig till den position hon har i dag. För mig verkar detta vara ett utslag av en mentalitet som odlas bland kineser, och hon gav i sitt progam mycket riktigt exempel på hur den här attityden är förutsättningen för det kunskapslyft och den sociala mobilitet som präglar dagens Kina. Den, snarare är kommunismen, bär fram Kina i riktning mot att bli världens ledande stormakt inte bara befolkningsmässigt.

Intressant men som Sommar-progrm kanske inte så personligt som man skulle önska.

Den här sommarprataren bad inledningsvis också lyssnarna om ursäkt för sin begränsade musiksmak. Allt hon spelade var för den skull inte ointressant, men jag saknade också de där riktiga pärlorna, som i vissa program lyckas understryka och lyfta partier i den muntliga framställningen.

Sommar med Ville Virtanen

Ville Virtanen är en känd skådespelare i Finland, inte minst på film. I Sverige är han, när det gäller film, fortfarande relativt aktuell som medverkande i filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman ”Svinalängorna”.

Hans Sommar-program öppnade en dörr mot det finska Finland, det som både historiskt och, fortfarande, geografiskt finns så nära oss men ändå känns som en sluten och främmande värld för många svenskar. En förklaring till detta är förstås språket: finskan, ett finsk-ugriskt språk, är tillsammans med sina släktingar – estniska, samiska, ungerska och ett antal språk som talas av folk inom den nuvarande Ryska federationen – vad gäller ordstammar och grammatik mycket olik övriga europeiska språk och alla indoeuropeiska språk. Men bland finnarna odlas också sociala och kulturella attityder, många av dem oförargliga, andra – sådana som nu exploateras av de så kallade Sannfinländarna – precis som Virtanen framhöll främlingsfientliga och stötande inte bara för dem som utsätts för de här attityderna.

I Finland har också klassmotsättningarna tagit sig mycket mer militanta uttryck än till exempel i Sverige. Virtanen påminde om inbördeskriget mellan vita och röda, en uppgörelse vars brutalitet tidigare har skildrats både skönlitterärt och vetenskapligt. Dessa och ännu tidigare erfarenheter kan ju sedan ha spelat en roll för finländarnas seghet och slagstyrka i vinterkriget och fortsättningskriget mot det vida större Sovjetunionen, men detta eventuella samband blev inte tydligt i Virtanens program, som var starkare i enskildheterna än i den sammanhängande analysen.

Virtanens musikval bestod inte bara av men också av finsk musik, vilket var helt naturligt i just det här sammanhanget. Jag gladde mig alltså åt att få höra den gamle mästaren Olavi Virta, också ett stycke politisk musik som ”Viiniä malja martyyreille” med Tuomio Nurmari viides kolonna. I det sist nämnda fallet hade dock alla de svenska lyssnare som inte kan finska ett handikapp.

De inhemska rasisterna tacklade Virtanen med att spela Miriam Makeba, och slutnumret, ABBAs ”S.O.S”, tydde jag som ett nödrop från en nation, där Sannfinländarna i de senaste galluparna har blivit största parti.

Sommar med Nanne Grönvall

Nanne Grönvall har jag hört live en gång, på en socialdemokratisk partikongress. Jag vet inget om hennes politiska åsikter, men det slags sociala och klassmässiga bakgrund hon berättade om i dagens Sommar-program brukar inte så sällan indikera, att man har även sitt politiska hjärta till vänster.

Det slags erfarenheter från barndomen och ungdomen hon redovisade är inte så vanliga i Sommar-programmen – de flesta av dem som är sommarvärdar brukar tidigt ha fått lära sig hur man hanterar alla de där besticken och de fint vikta servetterna man möter på fina middagar, det som Nanne berättade om. Även jag med min egen arbetarklassbakgrund har hårdhänt tvingats lära mig alla de där koderna; jag minns fortfarande hur jag tidigt under min tid i Uppsala blev bjuden på en familjemiddag och inte förstod att min placering bredvid värdinnan innebar att jag måste tacka för maten.

Nannes uppväxt innehöll massor av saker som brukar indikera att det kommer att gå åt helvete med musik. Musik blev det ju så småningom, men alla de helveten som kantade hennes väg lyckades hon manövrera sig bort från. Hur är nästan obegripligt: Hon är frukten av ett tonårsföräldraskap, en relation som ganska snart sprack. Hennes mor hade svåra och återkommande missbruksproblem. Mormodern, ändå ett slags hjälte i den värld Nanne växte upp i, försörjde sig som spritlangare – i sitt Sommar-program berättade Nanne bland annat historien om busarna som lyckades ta sig in i mormors lägenhet för att råna henne men där en i den här ligan inte visade sig tillräckligt hårdhudad, när lilla Nanne gråtande kom ut från toaletten där hon hade gömt sig.

I ett fall hade en av låtarna Nanne spelade, hennes egen ”Hatar älskar”, en direkt adress till hennes nu för övrigt döda mamma. Men också i övrigt hade den musik som hon hade valt ett starkt känslomässigt utspel. Också flera av låttitlarna balanserade på den knivsegg som har varit hennes livs scen: både ”Bad Reputation” och ”Like An Angel Passing Through My Room”.

Programmet avslutades ändå med Bette Midler och ”The Rose”.

Sommar med Beate Grimsrud

Jag tyckte kanske inte att Beate Grimsruds Sommar-program började riktigt lyckat – de relativt långa uppläsningarna ur hennes ”En dåre fri” fungerade inte riktigt, frigjorda från romanen. Men så snart hon hade övergått till att berätta om sina stora och grusade förhoppningar om att få Nordiska rådets stora romanpris, blev programmet nervigt spännande.

Att berätta om sig själv på ett så självutlämnande sätt är modigt, och hon krönte den här delen av sitt sommarprogram genom att spela hip hop-låten ”Power” med Kanye West och Dwele, där jag uppfattade textavsnittet ”They can kiss my asshole”.

Det här självutlämnande draget präglade över huvud taget programmet: sommarlägret för kristna ungdomar där hon kissade på sig, bekännelsen om dyslexin, det fullkomligt katastrofala deltagandet i ett ungdomsarbetsläger i Ungern, skräcken under en safari i Afrika och så vidare vittnade om att hon har ett personligt mod som få har. Ofta var det roligt också, som när hon åkte båt längs den grönländska kusten och i det gemensamma billiga sovutrymmet hittade ett knullande och svåravbrutet inuitpar på sin egen sovsäck.

Hennes musikval var också av yppersta klass, kanske det bästa hittills i årets Sommar-serie: Savage Rose med ”Lonely Heart”, Kongar-Ol Ondar med ”Tuva Groove” (strupsång), The Doors med ”People Are Strange”, Yolanda Be Cool och DCUP med ”We No Speek Americano” och Nina Simone med ”My Baby Just Cares For Me”. Och tro det eller inte – Cesaria Evora förekom i dag också, i dag tillsammans med Salif Keita i ”Yamore”. Mycket hade också ett tydligt samband med det hon berättade: Alice Russells ”Crazy” till avsnittet om ”En dåre fri”, ”Time” med polska Kroke till avsnittet om polenresan och Paul Simon och Ladysmith Black Mambazo till safariavsnittet.

Och som sagt, självutlämnande var ordet för dagen, vilket till och med illustrerades av hennes knackiga engelska. Men bra var det – tack!

Sommar med Henke Larsson

Jag har noll intresse för idrott, läser till exempel aldrig någonsin sportsidor. Det här var, på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, känt också bland mina arbetskamrater, och jag minns att en av dessa, Bo Krogvig, vid ett tillfälle testade djupet av min okunskap genom att hävda att Henke Larsson var bror till Åsa Larsson, en blond och blåögd dam på hans avdelning.

Henke Larsson berättade i dagens Sommar-program att hans far kommer från Cap Verde, och har man sett bilder på honom är det svårt att dra slutsatsen att han skulle vara bror till just en blond småländska. I Skåne är han dock född och uppvuxen, vilket hörs på idiomet. Han berättade också i sitt Sommar om hur han med knytnävarna resolut försvarade sig, när han i unga år utsattes för mobbing.

När det gäller Sommar-programmen har jag föresatt mig att lyssna på dem utan förutfattade meningar, vilket i det här fallet alltså ledde till att jag fick mig till livs mer fotboll än jag sammanlagt har fått under årtionden. Jag förstår, och respekterar, att det här temat intresserar en massa andra människor, men mig, kallsinnige, lyckades Henke inte omvända.

Det som i stället gjorde intryck på mig var hans berättelse om den döde, yngste brodern, ett levnadsöde som uppenbarligen har lämnat ett djupt sår inom honom. Medan Henke skördade segrar på fotbollsplaner runt om i Europa, knarkade lillbrorsan ihjäl sig, trots hjälp med pengar och stöd på andra sätt, inklusive försök att sätta gränser. Och inte heller i dag tycks Henke ha hittat någon nyckel till varför det gick som det gick.

I de här styckena var programmet känslostarkt och mycket hörvärt, också för personer som likt mig inte är ett skvatt intresserade av fotboll. Fast ibland hade jag även här en känsla av att inte komma tillräckligt långt ”Under ytan”, för att citera titeln till en Uno Svenningsson-låt han spelade.

Bland det som Larsson spelade fanns sins emellan ganska olika artister som Peter Lemarc, Veronica Maggio och Bob Marley, och jag funderade, åtminstone till att börja med, över om det här helt och hållet var hans egna val. Men bland låtarna fanns också sådana som hade en personlig anknytning till honom: i fallet Cesaria Evora med ”Cabo Verde manda mantenha” är samabandet ju uppenbart. Och med Timbuktu, en annan skåning, delar han erfarenhet av den här landsändans mindre generösa sidor.