Melodikrysset nummer 40 2011

Några av frågorna i dagens kryss upplevde jag som rejält svåra.

En sådan var märkligt nog den om en känd seriefigur – den signaturmelodi som spelades kände jag inte igen. Så småningom pekade ledbokstävena mot att det rörde sig om Tintin. Och jag som älskar Tintin! Jag har alla Tintin-album, jag har sett filmatiseringarna och jag har även gett dem till dottersonen Viggo. Men den där melodin kan jag för mitt liv inte påminna mig.

Som framgår redan av Tintin-frågan, är signaturer inget jag normalt riktigt lägger på minnet. ”Stjärnornas krig” har jag sett mycket lite av, men egendomligt nog kom jag genast i håg, att den signaturmelodi som spelades hörde hemma i den. Sen fick jag ta Google till hjälp för att finna ut att musiken har skrivits av John Williams.

Takida hör inte till de grupper jag brukar lyssna på, så det var heller inte så lätt för mig att identifiera dem. Det som till slut ledde mig fram till dem var deras hemort, Ånge, som ligger i det landskap där jag växte upp. Och via Ånge kom jag faktiskt till slut i håg att jag hade hört talas om Takida.

Patrik Isaksson hör inte till mina personliga favoritet, men han tycks höra till Anders Eldemans – i vart fall spelar Eldeman honom anmärkningsvärt ofta. Så om Isaksson sjunger in något nytt, till exempel ”Du var den som jag har saknat”, så vips spelar Eldeman den.

Jag brukar se på melodifestivaltävlingarna och även på Eurovision Song Contest, men ganska mycket av det som förekommer där går i mitt fall in genom ena örat och ut genom det andra. I dag fick jag ut titeln ”Love, Love, Love”, och ledbokstäverna ledde mig till att den som sjöng var Agnes (Carlsson). Men inte fasen kom jag spontant i håg det här bidraget från Melodifestivalen 2009.

Det är svårt att veta varför, men när det gäller schlager och liknande musik, är det vissa sånger och insjungningar som fastnar, medan andra lämnar en oberörd.

”Bra vibrationer” av Ingela ”Pling” Forsman och Lasse Holm minns jag till exempel. Med den vann Kikki Danielsson den svenska Melodifestivalen 1985, och hon lyckades också hyggligt – kom trea – i Eurovision Song Contest.

Thore Skogman har jag ett lite speciellt förhållande till, eftersom han valturnerade för (S) tillsammans med Sten Andersson 1968. Fast hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967 hade för den skull ingen anknytning till hans och mitt parti. Den gick upp på Svensktoppen – blev bland annat etta – med Jan Höiland. Fast i dag hörde vi den på tyska med Christer Sjögren.

Från 1968 är däremot ”Mälarö kyrka”, skriven av den på sin tid måttlöst populäre TV-mannen Sven Lindahl. Den låg förstås etta på Svensktoppen.

Kyrkor och andliga värden letar man nog inte efter hos Magnus Uggla. Mer typisk för honom är en titel som ”Efterfest”, med frågan ”E’re efterfest på din balkong?”.

Jag har en mycket stor samling skivor med amerikansk blues, men där finns faktiskt ganska lite B B King. Naturligtvis känner jag igen honom, som i dag i ”The Thrill Is Gone”, men när jag en gång hade chansen att höra honom live i New York, valde jag faktiskt bort honom för annat.

Min hustru är mycket förtjust i en mycket äldre amerikansk musikmakare, pianisten och sångaren Hoagy Carmichael, och visst var han stor, vilket i dag bevisades av en instrumentalversion, signerad Charlie Norman, av Hoagys ”Stardust”.

Sist i dag tar vi veckans Evert Taube, ”Här är den sköna sommar”. Den innehåller dock en fras, som jag – i vart fall i fråga om politik – finner väl generaliserande: ”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”.

Läsare påpekar att jag hade glömt att redovisa svaret på en dubbelfråga, en av de lättare för mig som har vuxit upp med Ulf Peder Olrog i radion. Låten heter ”Schottis på Valhall”, och därav förstår man att där förekommer en och annan as, alltså asagud.

Avsked till sommaren

Werner Aspenström i ”Litania” (1952):

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Just innan vår öregrundssommar var slut för den här gången, kom sommaren tillbaka med en fläkt av behaglig värme. Till och med att, åter igen, rensa stenpartiet kändes som ett riktigt trevligt arbete.

Men dagen före årets inflyttning till Uppsala slog vädret om, blev märkbart kallare. Och i morse regnade det. När jag gick ner till brevlådan för att hämta den sista omgången sommaromställda tidningar, vadade jag i tofflorna i gula asklöv, som hade lagt sig som ett täcke över den stenlagda gången.

Hela dagen i går packade vi. Allt vi fraktade ut i påskveckan skulle nu transporteras tillbaka till lägenheten i Uppsala: kläder, skor, böcker, DVD-filmer, CD-skivor, dessutom värdepost och annat som har ansamlats under de senaste månaderna. Och alla krukväxterna icke att förglömma. Tomater, en del äpplen och annat från trädgården skulle också med in till stan.

Vi har erfarenhet av det här, vet hur mycket det blir sammanlagt. Så vi hade i vanlig ordning beställt en skåpbil från Öregrunds taxi för transporten in till stan. Vi hade förvarnat taxibolaget om att vi behövde bärhjälp av chauffören, först ner till bilen och sen, i andra ändan, en halvtrappa upp till vår lägenhet. Med våra hjärtproblem orkar vi helt enkelt inte längre göra det här själva.

Det kan tyckas lyxigt att ta taxi de cirka nio milen mellan Öregrund och Uppsala, men vi har själva inte bil – ingen av oss har ens körkort – och vi tycker att den här taxifrakten mot bakgrund av att vi ju inte har bilkostnader är överkomlig två gånger om året. Dessutom får vi ju hjälp av chauffören – som naturligtvis får en extra dusör för den tjänsten.

Det här betalar vi givetvis ur egen ficka, men det för mig över till en annan fråga som diskuteras just nu.

Enligt morgonnyheterna innehåller det socialdemokratiska budgetalternativet förslag om att behålla RUT-avdraget i modifierad form. Om informationen är korrekt, innebär det socialdemokratiska förslaget på den här punkten att RUT-avdraget begränsas till pensionärer och barnfamiljer.

Jag hör till dem som i ganska skarpa ordalag har kritiserat RUT-avdraget i dess nuvarande, mycket vida form, men vi har själva hamnat i en situation, då vi, utan samvetsbetänkligheter, har utnyttjat RUT-avdraget. Vi är båda 74 år och har hjärtproblem: jag har haft en infarkt, som utlöstes vid arbete i trädgården, och nu väntar Birgitta, som till att börja med tog över det tyngre trädgårdsarbetet, på sin andra hjärtkonvertering – hennes kondis och ork är en skugga av vad den en gång var. Alltså har vi tagit hjälp med det tyngre trädgprdsarbetet, som gräsklippning och grävning, och med några storstädningar per år.

Man kan och bör naturligtvis diskutera reglerna för och omfattningen av ett sådant här bidrag, men jag kan inte se något fel i att staten underlättar för människor i vår situation och alltså barnfamiljerna, som jag av egen erfarenhet vet har det slitigt, med ett sådant här stöd.

Hur som helst: nu är vi i Uppsala igen med allt vårt bagage – har packat upp rätt mycket av det och gör resten i morgon.

Och i övermorgon kommer det en städfirma. Det har hunnit samlas mycket damm under de månader vi har bott ute i vårt hus i Öregrund.

Kungliga Hovkapellet i Musikens hus

I fredags fick vi lov att åka bort från den plötsligt åter uppflammande sommaren i Öregrund – i Musikens hus var det dags för ytterligare ett evenemang i vår abonnemangsserie. Vi åkte i god tid för att hinna äta middag före konserten och valde en restaurang nära Musikens hus, Brasserie Höganäs. Så här tidigt fanns det också lediga bord utan förbeställning.

Det blev fisk och vitt vin, en rejäl bit sej med räkor, kokta rotfrukter, rädisor och örtsås.

Veckodagen var ovanlig för konserter i den här abonnemangsserien, vilket väl hade att göra med att det var fråga om ett gästspel. Den gästande orkestern var Kungliga Hovkapellet, med Michael Boder som dirigent. Hovkapellet består av ett hundratal musiker. Jag vet inte om alla var där, men scenen i Musikens hus var verkligen packad med musiker.

Presentationen sköttes av Stefan Johansson, något av en specialist på Wagner och ”Ringen”, och programmet hade mycket riktigt fått rubriken ”Ringen utan ord”.

Programmet började med Richard Wagners (1813-1883) förespel till första akten i ”Lohengrin” (1848). Det här operaförspelet innehåller partier, så finstämda att man inte automatiskt förknippar dem med Richard Wagners ofta mycket mer kraftfulla musik.

Lite märkligt, egentligen utan mellanliggande paus, övergick Hovkapellet därefter till att spela musik av den mycket senare kompositören György Ligeti (1923-2006), ”Atmosphères” från 1961. Märkligt nog kändes inte kontrasten som alltför stor. Jag hör till dem som uppskattar Ligeti, och enligt min personliga mening var det här verket kanske till och med kvällens största behållning.

Därmed verkligen inget ont sagt om Hovkapellets spel i Wagners ”Ringen utan ord” (”Der Ring ohne Worte” – arbetet med hela ”Ringen” pågick 1848-1876). Wagner fordrar ju i vissa stycken, faktiskt ofta, en stor symfoniorkesters fulla bredd och styrka, och musiken till ”Ringen” är där inget undantag.

Problemet med det här verket ligger på ett annat plan. Musiken till ”Ringen utan ord” ligger i samma ordning som i de underliggande operorna, men åtminstone jag är inte så förtrogen med handlingen i ”Ringen”, att jag klarar att associera de olika delarna i musiken till operahandlingen. Programmusik kan vara nog så svårtolkad, när den bara är associativ, men i det här fallet finns ju en komplicerad handling att lägga till musiken, och där går jag – trots att det finns en guide i programbladet – bet.

Melodikrysset nummer 39 2011

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svårare.

Svårast för mig var att identifiera Markus Krunegård, som vi hörde i ”Hela livet var ett disco”, men hans namn dök, trots att jag egentligen inte har lyssnat på honom, ganska snabbt upp i bakhuvudet. Jag kan tänka mig att det berodde på att jag har hört honom tillsammans med några artister som jag däremot har lyssnat mycket på, Lars Winnerbäck och Annika Norlin. Disco var förresten poppis under en period då livet för min del mer var en diskho.

70-talspop är kanske inte min starkaste sida, men Bob Geldof känner jag ju till från andra sammanhang än The Boomtown Rats, med vilka vi i dag hörde honom i ”I Don’t Like Mondays”. Det gör inte jag heller förresten, för på måndag ska vi lämna lantlivet och flytta in till Uppsala. För att återgå till Eldemans fråga: Geldof har som belöning för sina insatser belönats med titeln Sir Bob.

Men Svensktoppen hörde jag på även under åren med småbarn. 1972-1973 låg Stefan Rüdén på Svenkstoppen med ”Sofia dansar go-go”. Den svenska texten skrevs av Ewert Ljusberg (som för övrigt har tittat in på denna blogg), men originalet från 1971, med John Mogensen, heter ”Fut i fejemøget”.

Den musik som spelas i Melodikrysset är, slår det mig, milt talat blandad. Som ett slags kontrast till den nyss nämnda låten kan jag nämna ”Lover” från ”Violent Sky” med Lisa Miskovsky.

Kontrasten var i dag stor också mellan filmfrågorna.

Jag skulle tro att de flesta omedelbart associerade ”Jag drömde i natt att jag hade en katt” med filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Så hette också den senare av de två filmatiseringarna, den där Allan Edwall spelade luffaren. Men i dag var ljudet hämtat från den tidigare filmatiseringen, ”Luffaren och Rasmus”, den där luffaren spelades av Åke Grönberg och Rasmus av Eskil Dalenius.

Den andra filmen i dagens kryss var av helt annan karaktär, Mel Brooks’ ”Det våras för Hitler”. I den sjöng Uma Thurman i rollen som svenska Ulla ”When You Got It, Flaunt It”.

”Vår sista dans” med Helen Sjöholm och BAO har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag har – trots att den låg på Svensktoppen 2001-2002 – varje gång fått fel associationer, nämligen till filmen ”1939”. Filmen är från 1989 och innehåller inte alls den här låten. Jag nämner det här bara som ett exempel på hur konstigt minnet ibland kan fungera.

Ted och Kenneth Gerdestad har skrivit ”Sol, vind och vatten”, som låg på Svensktoppen 1972. Men den som låg på Svensktoppen med den var Lena Andersson, ett lysande stjärnskott då, ganska snart försvunnen från stjärnhimlen.

Jag kan tänka mig att yngre lyssnare hade betydligt svårare att komma på vilken känd radioröst som 1938 sjöng ”Stackars lilla Butterfly”. Men för oss äldre radioter är rösten ganska lätt att identifiera – den tillhörde Karin Juel.

Redan under min skoltid fick vi lära oss att sjunga ”Vi äro musikanter, allt ifrån Skaraborg”. Jag vet inte om ungarna sjunger sånt i skolan i dag, men i midsommartid hålls den här sången vid liv i dansen runt stången, till exempel här i Öregrund.

Från mina unga år, närmare bestämt 1952 – jag var 15 år då – minns jag också Gösta ”Snoddas” Nordgren med ”Flottarkärlek”. Jag kan till och med stora delar av texten utantill; den börjar ”Jag var ung en gång för längesen, en flottare med färg”. Jag tror inte att de yngre i dagens Sverige riktigt kan förstå hur stor den här låten blev och hur monumentalt dominerande det radioprogram var där Snoddas sjöng den: Lennart Hylands ”Karusellen”. Sverige stod bokstavligen stilla, när ”Karusellen” gick i radio.

Sista ordet överlåter jag åt Ronny Eriksson och Euskefeurat och deras ”Pessimistkonsulten”, som vi i dag dock hörde med Iggesundsgänget. Den innehåller bland annat följande budskap: ”Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall”, vilket väl kanske kan sammanfattas i ordet otur:

Pessimistkonsulten

Text: Ronny Eriksson
Musik: A Johansson

F G C
Man avlas hit till jämmerdalen.
G C
I slutet av augusti föddes jag.
E7
Det var det året när det just i
A7
slutet av augusti,
D7 G
regnade varenda dag.
F G C
Sen växte jag upp och blev äldre,
G E7
ja man har ju inget annat val,
F F#dim
och ända sen den första dan
C A7
har jag av slentrian
Dm7 G C G C
släntrat kring här i vår jämmerdal.

Ref:
C G C C7
Det är lika bra att sluta drömma.
F C
Det går åt helvete i alla fall.
F F#dim
För om man drömmer om Paris
C A7
hamnar man på något vis
Dm7 G C G C
lik förbannat i Hudiksvall.

I sin ungdom hade man väl fantasier,
men det var ungdomssynder man begick.
Man trodde på jämlikhet
och på solidaritet,
men nu har man fått en bättre överblick.
Det är bäst att ge fan i politiken,
låt folk få tycka vad dom vill.
Inte fan är det nån mening
med att slåss i en förening,
nej, det tjänar ändå ingenting till.

Ref:

Så småningom så börja’ saven stiga,
och man sökte sig en livskamrat,
nån som uppfyllde ens normer,
nån med Dolly Partons former
och Tore Wretmans kunnande i mat.
Inte fasen blev det som nan drömde,
då när man var sjutton-arton, för
nu i efterhand så vet man,
hon såg ut som Tore Wretman
och lagar mat som Dolly Parton gör.

Ref:

Nu står man mitt mellan vaggan och graven.
Medelålders och med övervikt.
Visst har man väl planera’
att börja motionera
fast givetvis på lite längre sikt.
Och man drömmer om en ny och fin Mercedes
och om ett sommarhus i Portugal,
men man får en gammal Skoda
med en trasig växellåda
och en friggebod, i bästa fall.

Ref:

Och ni som sitter här ibland publiken,
ni tror ni har det trevligt, men
ni ska vara måttligt glada
ni har säkert vattenskada
i kåken när ni kommer hem igen.
Och alla ni karlar som sitter här och hoppas
och drömmer för öppna spjäll,
det har ni ingenting för
att ni sitter här och gör,
för det blir ändå ingenting i kväll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen blädrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 38 2011

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare.

I och för sig hör jag inte till den skara som lyssnar på Martin Stenmarck – jag hade till exempel inte hört hans ”Som en vän” tidigare. Men jag minns honom från Melodifestivalen och klarade det efterfrågade efternamnet med bara en ledbokstav ifylld.

Från Melodifestivalen och Eurovision Song Contest minns vi också Malena Ernman och ”La voix”, med orättvist låg placering i det senare fallet. Här efterlyste Anders Eldeman hennes röstläge, och svaret måste bli alt – men mig veterligt är hon mezzosopran, alltså med ett röstläge mellan sopran och alt.

Om Malena Ernman är musikaliskt mångsidig, gäller detta också Oskar Linnros, som vi i dag hörde i ”Genom eld”. Dock hör han till de artister som jag inte har hört särskilt mycket av.

Däremot har jag på kort tid blivit fan av Melissa Horn – jag har nyss köpt hennes senaste CD ”Innan jag kände dig”. Men det vi fick höra i dag kom inte därifrån – Eldeman spelade titelspåret från debut-CDn ”Långa nätter”. Melissa har, som Anders Eldeman antydde, gott musikaliskt påbrå: hennes mamma heter Maritza Horn.

Från Svensktoppen (1976) minns jag ”Jag vill vara din, Margareta”. Men i dag hörde vi den inte med Sten & Stanley – då hade det varit för lätt – utan i en finsk version, där damen hette något annat.

Meta Roos är en mångsidig artist, med bland annat jazz på sin repertoar. I dag fick vi höra henne i ”Can Anyone Explain (No! No! No!)”, som folk i min ålder minns från radion – Ella Fitzgerald och Louis Armstrong gjorde den som duett 1950.

Mer huvudbry hos många melodikrysslösare vållade nog frågan om vem som har skrivit den sång vi hörde Harriet Andersson sjunga, ”Det bästa och det sämsta”. Jo, Povel Ramel!

En begåvad revymakare som fortfarande är i livet är Anders Eriksson, Galenskaparna/After Shave. Honom hörde vi i dag i ett nummer ur den även filmade ”Stinsen brinner”.

En scenföreställning (från 1959) som sedan även den blev film (1963) är Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music”. Den har jag sett upprepade gånger.

Det gäller även Walt Disney’s filmatisering av ”Pinoccio”. I den förekommer ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”. Sången, i den svenska versionen, har jag hört ännu oftare – den förekommer, med Bengt Feldreich som sångare, i disneykavalkaden ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, som är obligatorisk i min och många andras julaftonsprogram i TV.

Som ni väl har förstått, hör jag inte till dem som ger Astrid Lindgren och Georg Riedel minus för att de var/är socialdemokrater. Men vi kan nog alla vara överens om deras genialitet som barnkulturskapare. Båda förekom två gånger i dagens kryss.

Först hörde vi lilla Ida framföra ”Lille katt” – där det också förekommer en ko – i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och sen fick vi höra mer Ida, den av alla älskade ”Idas sommarvisa”, som inleds med raden ”Du ska inte tro det blir sommar”, ur ”Emil och griseknoen”.

Ytterligare en av dagens sammanlagt fyra barnkulturfrågor var den som illustrerades med ”Bä, bä, vita lamm”, där det ju tillverkas kläder. Den har engelsk förlaga men är här i landet känd med den text Alice Tegnér skrev. Vi har den på CD med Alice Babs och dottern Titti, och själv minns jag den förstås också från min småskoleläsebok ”Vill du läsa?”, sammanställd av Elsa Beskow och Herman Siegwald.

Beståndet av barnböcker och barnskivor följde med barnen när de flyttade hemifrån, men jag har sedan sytematiskt köpt mycket av det allra bästa till vårt eget bibliotek och vår egen skivsamling. Till stor glädje för barnbarn på besök, för närvarande vår dotter Kerstins Viggo och Klara, är också vårt relativt stora bestånd av filmer för barn på DVD. Och när jag grattar barnbarnen – närmast Viggo – på födelsedagen och köper julklappar till dem, köper jag gärna böcker, filmer och skivor, ofta gamla eller blivande barnkulturklassiker. För det finns ett barnkulturarv att vårda och föra vidare, tycker även en gammal kulturradikal.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att kllicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om romer, silversmide och familjen Taikon

I går var Birgitta och jag på Nordiska museet, på vernissage. Den utställning som öppnades var en med silversmide av Rosa Taikon.

Många av de silversmycken som ställs ut – sammanlagt ett 70-tal – är oerhört vackra: filigransarbeten, silvertrådar i sinnrika mönster tillsammans med en eller flera silverkulor, granalier. Gå gärna dit och se utställningen i lugn och ro – jag skulle själv önska att jag hade fått se den i mindre trängsel och värme.

Den här utställningen drog nämligen en otroligt stor vernissagepublik. Och den hade inte kommit dit av en slump: jag noterade att väldigt många av damerna bar silversmycken, designade Rosa Taikon, som också överöstes av kramar och blombuketter. Själv känner jag henne inte, men jag kom under visningen i rent fysisk kontakt med henne: plötsligt grep denna intensiva kvinna tag i mig och talade direkt till mig.

Utställningen öppnades av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, och även hon utsattes för Rosa Taikons spontanitet: Rosa avbröt Lena flera gånger med inpass. Invigningsceremonin i museets stora hall inramades av en nära släkting till Rosa, Hans Caldaras och Roma hot band (sång, ståbas och gitarr) som vi bland annat fick höra i ett gammalt Django Reinhardt-nummer.

Rosa Taikon skulle inte vara Rosa Taikon, om hon inte, delvis assisterad av museets styresman Christina Mattsson, hade berättat om sitt liv, inte bara den långa vägen till konstnärskap utan också om den diskriminering romerna utsattes – delvis fortfarande utsätts – för. I vittnesbörden om det senare var hon klar och skarp. Men det var också intressant att få höra med vilken målmedvetenhet, förhållandevis sent i livet, hon satte sig före att lära sig det konsthantverk, som i hennes romska familj annars utövades av män. Det här konsthantverket har hon sen utvecklat till fulländning, inte bara genom att tillägna sig traditionell teknik utan genom att till den också lägga ett mycket personligt konstnärligt uttryck.

I den här inledningen harangerade Rosa Taikon också sin nu döda lillasyster Katarina Taikon, ännu mer känd som stridbar förkämpe för romernas rättigheter. Katarina har jag både träffat och publicerat i Aktuellt i politiken (s). Katizi-illustratören Björn Hedlund tecknade regelbundet för AiP, men det var inte han utan en av mina gamla kompisar från tiden i Libertas’ redaktion, Mårten Andersson, som förmedlade kontakten med Katarina. Av henne publicerade jag både något avsnitt av Katizi och ett par artiklar om romskt liv, med fotoillustrationer av hennes man Björn Langhammer.

När vi hade sett utställningen och lämnat trängseln i utställningshallen, hade vi bara fått var sitt glas äppeljuice från Julita i oss och var rejält hungriga. Så vi gick till museets café och beställde var sin kalkonmacka och tog var sitt glas rött vin till. När vi just hade ätit klart (och museets stängningstid närmade sig), kom dess chef Christina Mattsson och satte sig med oss. Det är nu inte så konstigt, eftersom vi båda känner henne, särskilt då Birgitta som har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse) under lång tid. Men även Christina och jag har gemensamma intressen: hon kan mycket om ett område, som jag har ägnat en del energi, den svenska visan. Om ni nu har uppstyltade föreställningar om museichefer, kan jag upplysa er om att Christina bland annat är medutgivare till ”Fula visboken” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Nu skulle museet alltså strax stängas för kvällen, men Christina erbjöd oss generöst att dela taxi med henne till Centralen.

Och så kom vi då hem också, via Uppsala till Öregrund. Det blev sent, men det var det värt.

Om tvåsamhet

Jag heter Enn men är för den skull inte en(n)sam.

Den som jag har valt att dela mitt liv med – och som har valt att leva med mig – har, liksom jag själv, sina krämpor. Hjärtproblem, som läkarna på Akademiska och de mediciner de har ordinerat hittills inte har lyckats komma till rätta med, har dämpat alla hennes åtminstone fysiska aktiviteter på ett sätt som är helt onaturligt för denna normalt närmast överaktiva människa.

Bättre blir det ju inte heller av den stigande åldern. Före midsommar fyllde jag själv 74, och i går uppnådde Birgitta samma ålder.

Jag klev upp tidigt och tog fram ingredienserna till den smörgåstårta jag enligt familjens sed skulle bjuda födelsedagsbarnet på. Jag arbetade ihop den av mörkt, osötat fullkornsbröd av två slag, råg respektive fyra sädesslag, rostbiff och skinka, väldiga blad av isbergssallad, olika röror, både egenblandade och köpta, plus pickles, inlagd gurka och bostongurka och garnerade den sen med tomat, rostad lök, tärnad grön och gul paprika och så persilja. Jag ser att jag då ändå har glömt att nämna leverpastej, syltlök, pepparrot och en del annat smått och gott.

Det blev en väldig skapelse, faktiskt tror jag den största smörgåstårta jag har gjort. Och så hade jag dukat fram fil, apelsinjuice och kaffe, nybryggt åt födelsedagsbarnet, nykokt åt mig. Bredvid smörgåstårtan på köksbordet stod också en nyplockad födelsedagsbukett, bland annat med några senblommande rosor.

Sen var det dags att hämta kassen med födelsedagspresenter och tåga in i sovrummet och sjunga ”Röda små smultron”. Där inne sov fortfarande födelsedagsbarnet, på riktigt.

Vi gillar att se bra filmer tillsammans, så jag hade köpt några filmklassiker: ”Doktor Zjivago”, ”Ciderhusreglerna”, ”Bonnie and Clyde” och ”Röda nejlikan”.

Mozart och Joan Baez på CD blev det också. Mozart, med den virtuose Martin Fröst, lyssnade vi sedan på under eftermiddagen.

Och så en bunt böcker: Majgull Axelsson, Anneli Jordahl, Doris Dahlin, Richard Yates, även några bra deckare av Håkan Nesser, Arnaldur Indriðason, Carin Gerhardsen och Henning Mankell. Mankells senaste hade födelsedagsbarnet dock själv hunnit köpa via sin bokklubb, Böckernas klubb, så den får hon gå till Lundeq och byta.

Till födelsedagsmiddag bjöd jag på rökt sik med bakad potatis.

Och gissa vad vi äter i dag. Jo, mer smörgåstårta.

Elvira Madigan

Historien om lindansösen Elvira Madigan, artistnamn för Hedvig Jensen, född 1867 i Flensburg i Schleswig-Holstein, och hennes kärlekshistoria med löjtnanten vid Skånska dragonregementet Sixten Sparre, den som ändade i deras självmord – Sixten sköt dem båda – i Nørreskov, Tåsinge, Danmark den 20 juli 1889, fascinerade inte bara samtiden utan har förts vidare till nya och nya generationer.

Ett av de mest spridda eftermälena är ett skillingtryck, skrivet av tidningsmannen och publicisten (Såningsmannen, Saxon & Lindströms förlag med mera) Johan Lindström Saxon (1859-1935). Han var också socialist och skrev den svenska texten till ”Socialisternas marsch”.

Här är hans sång om Elvira Madigan:

Visan om den sköna konstberiderskan
ELVIRA MADIGANS
kärlek och grymma död

Text: Johan Lindström Saxon, 1889
Musik: Trad

Sorgerliga saker hända
än i våra dar minsann.
Sorgerligast är dock denna –
den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel:
ögon blå och kind så röd,
smärt om livet som en stängel;
men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina
lik en liten lärka glad,
hördes bifallsropen vina
ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre,
vacker var han, utav börd.
Ögon lyste, hjärtan darre,
och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter,
barn och maka hade han.
Men från dessa han nu rymde
med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden.
Men det tog ett sorgerligt slut,
ty långt ut i vida världen
tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar,
ingenting att leva av!
För att undgå ödet stränga
bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta
greven tar och sikte tog
mot Elviras unga hjärta:
Knappt hon andas, förr’n hon dog.

Ack mig hör, ni ungdomsglada,
tänk på dem och sen er för
att ni ej i blod få bada
ni ock en gång, förr’n ni dör!

Det här kärleksdramat har som sagt fascinerat många – bland annat filmade Åke Ohberg ”Elvira Madigan” år 1943. Jag har inte sett den, men enligt uppgift utgick Bo Widerberg från den, när han skrev manus till sin egen film ”Elvira Madigan” (1967), som han också regisserade.

En av de saker som slår en, när man ser Widerbergs film, är att sången om Elvira Madigan över huvud taget inte förekommer i den – kanske fann han den för melodramatisk, kanske också för moralistisk.

Filmens musikaliska tema blev i stället Wolfgang Amadeus Mozarts ”Konsert för piano och orkester nummer 21 i C-dur”, som har blivit så synonym med filmen att den ofta kallas ”Elvira Madigan”.

Som den förrymde löjtnanten och greven Sixten Sparre ser vi en av Bo Widerbergs manliga favoritskådespelare, Thommy Berggren, och han är som vanligt lysande. Mer förvåning väckte det att Widerberg till rollen som Elvira Madigan valde Pia Degermark, då tämligen okänd men också senare med stora svårigheter att upprepa den succé den här filmen blev för henne – för trots att hon inte ens talar danska (hennes röst är dubbad), lyckades hon väl som Elvira Madigan.

Man kan naturligtvis också nämna några andra roller som Lennart Malmers officerskamrat, men flertalet (inklusive det barn som så ofta spelas av Widerbergs egen dotter Cleo) av de agerande har bara statistroller i förhållande till de två huvudagerande i detta kärleksdrama för två.

Annat, till och med sådant som är viktigt för det ödesdrama handlingen i ”Elvira Madigan” är, som upplysningen om att Sixten Sparre bakom sig har lämnat två barn och en hustru, som är så förtvivlad att hon vill dränka sig, smygs in i handlingen för att dess karaktär av ödesdrama ska framstå tydligare.

Widerberg är här, som i andra fall, en nästan fulländad filmestet: Människorna, sommaren, naturen skildras så vidunderligt vackert. Samtidigt är det här Widerbergs akilleshäl: Sixten och Elvira kommer snart i penningnöd, men till och med när de är som mest utarmade och hungriga, ter sig deras kläder oklanderligt hela och rena. Jag hade för övrigt samma invändning mot Widerbergs ”Ådalen 31”.

Eftersom jag liksom alla andra vet hur historien om Elvira Madigan och Sixten Sparre slutade i verkligheten, med egenvald död, våndades jag en smula över hur Widerberg skulle skildra det kända slutet. Även det klarar han med estetik i stället för blod: Precis när man ser Elvira göra något som liknar en danspiruett, fryser Widerberg bilden, och så hör man ett skott. Och sen hör man ett skott till.

Tolvskillingsoperan i moderniserad form

Jag har sett Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” i några olika scenversioner, senast på Stockholms stadsteater – läs min utförliga recension, som också omfattar hela bakgrunden till pjäsen, ovan under Kulturspegeln, Teater.

Riktigt lika lysande är kanske inte Dennis Sandins (regi) nya uppsättning på Uppsala stadsteater, men den är ändå på många sätt högst sevärd. Skådespelarna i de bärande rollerna – Robin Keller som Mackie Kniven, Göran Engman som Jonathan Jeremiah Peachum, Lolo Elwin som Celia Peachum, Mari Götesdotter som Polly Peachum, Åsa Forsblad Morisse som Jenny, Aksel Morisse som Tiger Brown – gör dock alla bra ifrån sig.

Brechts och Weills verk, som i sin tur bygger på John Gays ”Tiggarens opera”, är ju inte bara teater utan famför allt ett musikdramatiskt verk, vilket sätter skådespelarnas på Uppsala stadsteater sångliga förmåga på prov. Några av dem har sjungit tidigare och flertalet klarar sin uppgift bra. Särskilt bra, när det gäller sången, är Lolo Elwin som Celia Peachum. En ensam pianist, Sanna Hodell, står för ackompanjemanget och gör det med bravur – men visst både lät det och svängde mer i Stockholms stadsteaters uppsättning, där en grupp ur den svenska jazzeliten stod för musiken.

Brecht omarbetade sin ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”, med urpremiär 1928) flera gånger, bland annat för att skala av romantiska och sentimentala drag i handlingen och i stället synliggöra skillnaden mellan rollen och den skådespelare som kreerar den. Man kan väl inte säga att alla de agerande i uppsalaföreställningen lyckas balansera det känslomässiga utspelet med distans och ibland blir de många sångnumren lite av kabaréframträdanden, men åtminstone scenografin arbetar aktivt med Brechts verfremdungseffekt: textprojektionen i fonden annonserar i förväg vad vi härnäst kommer att se och moduler snarare än rum och möbler utgör den rekvisita, som de agerande, när de inte agerar, sittande på stolsrader på ömse sidor om scenen, använder sig av.

”Tolvskillingsoperan” är, med sin cyniska exponering av vad det kapitalistiska samhället gör med människorna, ju en i hög grad politisk pjäs. Uppsalaföreställningen synliggör kanske inte det politiska perspektivet maximalt, men visst går även det fram, till exempel genom replikerna ”Vad är en kofot mot en aktie?” och ”Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”.

Sammanfattningsvis: Gå och se den här föreställningen. Mina små invändningar till trots är ”Tolvskillingsoperan” på Uppsala stadsteater väl värd att se.

* * *

Efter föreställningen åt Birgitta och jag, innan jag för min del skulle åka tillbaka till Öregrund, middag på China Garden på hörnet bredvid Stadsteatern. Vi åt anka Chezuan, som vanligt starkt och smakrikt anrättad.

Melodikrysset nummer 37 2011

Dagens kryss innehöll tre frågor med värmlandsanknytning, väl för att hedra Kristinehamn, som stod som värd för direktsändningen.

I Fame, som vann Melodifestivalen 2003 med ”Give Me Your Love”, ingick Jessica Andersson och så kristinehamnssonen Magnus Bäcklund.

Zarah Leander, som vi i dag hörde i klassikern ”Vill ni se en stjärna”, var född i Karlstad.

Och Nils Ferlin, vars ”När skönheten kom till byn” tonsattes av Lillebror Söderlundh, kom från Filipstad.

Därmed har jag också nämnt två av de tre klassiker som spelades i dag.

Den tredje var ”Harry Lime Theme”, suveränt spelad av Anton Karas i Orson Welles’ likaledes suveräna film ”Den tredje mannen” från 1949, i sin tur baserad på en suverän bok med samma namn av Graham Greene.

Fast en klassiker, om än för barn, är väl också ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den fick vi sjunga i småskolan, i mitt fall i Nylands skola, där det inte fanns någon gata med eller utan polis, bara landsväg så långt ögat nådde.

Veckans svåraste fråga (för mig) var nog den som illustrerades med ”Boys Don’t Cry” med Ulrik Munther. Den hade jag aldrig hört, och jag önskar att jag inte hade behövt göra det i dag heller.

Även om jag inte lyckades snappa sångtiteln, var det Cher – Cherilyn Sarkisian – vi därefter hörde. Hennes efternamn vittnar om att hon bland annat har armeniskt ursprung.

En del svensktopps- och melodifestivalfrågor var det också – en är ju förresten redan nämnd. Tommy Körberg förekom till och med två gånger.

Dels med ”Judy min vän”, som Tommy vann Melodifesivalen med 1969, sextionio.

Inte riktigt lika bra gick det för honom när han 1988 tävlade med ”Stad i ljus”.

Ted Gärdestad var mycket framgångsrik på Svensktoppen 1972 med sin och brorsan Kenneths ”Jag vill ha en egen måne”.

Återstår så att redovisa två svar med musik som jag så att säga registrerar men inte riktigt tar till mitt hjärta.

Det första är ”The Look” med Roxette, där man kan höra Marie Fredriksson.

Det andra är ”The Final Countdown” med Europe.

Jag är inte blind – eller kanske snarare döv – för Roxettes respektive Europes kvaliteter, men de hör helt enkelt inte till mina favoriter.

I dag ska jag i stället ägna mig åt musik med andra kvaliteter: se Brechts/Weills ”Tolvskillingsoperan” på Uppsala stadsteater.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.