Romantisk film från ett svunnet Sverige

Jag kan inte hjälpa det, men jag ser med viss förtjusning TV-repriser av gamla svenska långfilmer som ”Jungfrun på Jungfrusund”. Inte så att Ragnar Arvedsons (regi och manus) film från 1949, en ganska enkel kärlekshistoria med förväxlingsinslag, är något mästerverk – det är den långt ifrån – men det är en ganska rar film med helyllemoral, och filmen är en skildring av det Sverige jag då relativt nyligen hade anlänt till och under den aktuella perioden just höll på att rota mig i.

Det Sverige filmen skildrar är både en idyll och har klasskillnader som lever kvar. En stor del av filmens handling är förlagd till ett hus i Jungfrusund, där ägaren till ortens konservfabrik, Valdus Kron (Ludde Gentzel) bor tillsammans med två kvinnliga anställda, hembiträdet Ingrid (Sickan Carlsson) och kokerskan Hedda (Emy Hagman). Fabrikören har enkel bakgrund och behandlar sina båda anställda i hemmet som människor. Hem efter lång tid, närmast från Paris, kommer också fabrikörens dotter Eva (Inger Juel), förr skolkamrat till Ingrid men nu med markerad distans och full av överklassfasoner. I det här stycket är den här filmen ett propagandanummer för Per Albins och efterföljaren Erlanders folkhem. Det politiskt intressanta med handlingen i filmen är att Valdus Kron otvetydigt tar parti för den anställda Ingrid och mot sin egen dotter Eva: Med den direktörs- och fadersauktoritet han har, får han de båda damerna, Eva för att hon ska lära sig en läxa, att byta roller under en vecka.

Också filmens kärlekshistoria skildras mot bakgrund av verkliga och inbillade klasskillnader. Under veckan då de unga damerna har bytt roller lägger en minsvepare till vid Jungfrusund, och befälet, bland dem löjtnant Bertil Torell (Sven Lindberg), bjuds på middag hemma hos fabrikören, medan korpral Fridolf Ruda (Åke Söderblom) får agera som assistent åt flickorna i köket, en av dessa nu alltså fabrikörens dotter.

Löjtnant Bertil blir förtjust i Ingrid (och vice versa) och Ingrid bjuds också med på en tur på minsveparen men Ingrid är samtidigt ängslig för att löjtnanten har fallit för henne i hennes förmodade position som fabrikörens dotter. Det här, plus det faktum att Eva Kron intrigerar och själv försöker fånga löjtnanten, trasslar till det en smula, men det är klart att Ingrid och Bertil till slut får varann.

Fabrikören lovar bjuda sitt hembiträde plus hennes löjtnant (som själv visar sig vara av fattig familj) på bröllopet, och som detta inte vore nog ser det ut att bli bröllop också för hans dotter. Dessutom verkar det bli ett äkta par också av korpral Ruda och fabrikörens kokerska Hedda. Mot slutet står alla idyllmarkörerna som spön i backen.

Samtidigt måste jag för egen del erkänna att det här Fyrtiotalssverige med sina grusvägar och sina vikar med blänkande vatten, ja även det folkhemska samförstånd den här filmen predikar (hembiträdet räddar kvar ortens konservfabrik!) rör vid den sentimentala delen av mitt jag. Allt var verkligen inte bättre förr, men i vissa avseenden har det land vi lever i blivit hårdare och kallare.

Jag tror att jag ser allt det här tydligare i dag än vad de ganska onådiga kritikerna gjorde 1949. Därmed alltså inte sagt att ”Jungfrun på Jungfrusund” hör hemma i den svenska filmhistoriens övre skikt.

I tingen och minnena lever alla jular

Julaftonen blir lugn och fridfull när det bara är ett gammalt par som bestämmer takten. Inga barn längre som stojar och glammar – men jag erkänner gärna att jag ibland längtar tillbaka till den tiden då barnens glädje lyste upp vintermörkret.

Den här julen känner jag den största glädjen över att Birgitta fick komma hem från sjukhuset, åtminstone över helgerna. Hjärtkonverteringen lyckades inte den här gången heller, och man hittade nya komplikationer, så hon kommer att bli inlagd igen för ny behandling. Det här gör att vi, för första gången på mycket länge, inte kommer att åka ut till vårt älskade sommarhus i Öregrund över nyår och trettonhelg. Men Birgittas hälsa är viktigare.

I vårt hem råder julefrid.

Allt det där som är specifikt för julen är avlagringar av ett långt liv tillsammans. På bordet i vardagsrummet ligger en blå linneduk som jag fick av Birgitta när vårt förhållande var nytt och jag fortfarande bodde i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan. På den står bland annat en tomte med en stickad luva neddragen ner på näsan, ett arv också från den där våningen, som jag delade med min bor Matti. Matti är död, men hans tomte – en likadan – finns nu på samma bord hemma hos oss.

Och i en hög vas – evigt samma blåa keramikvas – står en bukett högskaftade vita syrener, sju till antalet; det står också 7! på det medföljande kortet – tolka det som ni vill. Vita syrener köper jag varje jul till Birgitta.

I dörren mellan vardagsrummet och köket står julgranen, en riktig gran, som vanligt köpt vid blomsterhandeln uppe vid torget. När barnen var små, klädde jag den alltid natten till julafton – den skulle stå där och lysa, när ungarna på julaftons morgon tassade in i vardagsrummet på bara fötter, och under den – på julgransmattan som Birgitta har broderat – hittade de då var sina morgonklappar.

Också granen är klädd med avlagringar ur vårt liv: Överst, under toppstjärnan av halm, finns alltid en grupp som ursprungligen kom till i mitt och brorsans viste där på Linnégatan/Kungsgatan: en präst, upphängd i en sytråd, ”hängda prästen” i familjetraditionen, omgiven av två änglar och två svarta katter och så ett antal klockor i olika färger. År efter år hänger jag också upp en rund, flat rosa karamell, som min vän Anders Thunberg en gång hade med sig hem från Italien, där han var korre åt Sveriges radio. Karamellen har ett litet hack – en jul kunde en då mycket liten Anna inte låta bli att knapra lite på den. Och de senaste jularna har jag, tack vare vår dotter Kerstin, kunnat pryda granen med något som fanns i vår julgran i barndomens Juniskär: istappar av glas.

Nu när vi bara är två hemma större delen av julen, äter vi våra måltider vid köksbordet, som täcks av en duk som Birgitta har broderat och där hon har ställt upp ett med åren allt längre luciatåg.

Jag kan berätta att min estniska julsylta i år blev en av de läckraste jag någonsin har lagat. Birgittas julskinka, inköpt i en gårdsbutik med ekologiska produkter, blev också jättegod. En av julens mathöjdpunkter är att göra ett par hårdbrödmackor med julskinka och Apotekets julsenap och äta dem med ett glas Verum fettsnål hälsofil, ett glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött och ett par koppar nybryggt svart kaffe.

Jo, vi ger varann julklappar också. Det blir mycket böcker, skivor och filmer.

Själv fick jag dessutom en varm och skön morgonrock – Pelle Vävare – att ersätta min nu ganska utslitna med ute på landet. Den ska jag ha bland annat när jag på morgnarna går till brevlådan nere vid grinden för att hämta dagens tidningar och när jag och Birgitta badar bastu och sen sitter under plommonträden med var sitt glas dry martini.

Min lite snarlika present till Birgitta var ett Marimekko-nattlinne, långt och med långa ärmar. Den här damen är lite frusen av sig även i vanliga fall, och det här har accentuerats av de krämpor hon just nu lider av.

Hon har redan sovit en natt i sitt nya nattlinne.

Men ännu roligare ska det bli att få träffa och ge presenter åt barnbarnen – alla våra tre barn med familjer kommer hit tredjedag jul för årets julkalas.

Och då kan jag väl passa på att berätta att det också är ytterligare ett barnbarn på väg. Välkommen hit hon med, än så länge i sin mammas allt rundare mage.

Den här gången blir jag farfar för första gången.

Melodikrysset nummer 51 2011

Det speciella julkrysset sändes ju för en vecka sen, men även veckans kryss – sänt på själva julafton – innehöll en del julmelodier.

Bäst av dem var ”With Bells On” med Dolly Parton.

Detta med Art Garfunkels ”Come All Ye Faithful” som stark konkurrent.

Sämst, utan konkurrens, var ”Bjällerklang” med Anders Lundin.

Sten Nilsson är ju en av de långvarigt framgångsrika i svensk populärmusik, men inte tycker jag att hans ”Jungfru Maria” är någon riktig höjdare.

Fast jag tycker inte heller att ”Det är advent” av Nathan Söderblom, ärkebiskop, fredspristagare med mera, och Gustaf Nordqvist är något storverk i den här genren.

I smörigaste laget för min smak är ”Julens tid är här” med Molly Sanden och Magnus Carlsson.

Roy Orbison kan väl ofta vara OK, men ”Pretty Paper” hör kanske inte till det bästa med honom. Ett mysterium: jag tycker mig minnas ett ”pretty Christmas” ur texten jag hörde, men i den text jag har kontrollgooglat fram hittar jag inget sådant.

Fast jul och jul – vädret präglas mer av regn än av snö, så det var väl inte helt fel att spela Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet” i dag.

Och så plaskigt som det är, skulle det inte förvåna mig, om vi snart fick se små grodorna plaska omkring på gräsmattan, ni vet de där krabaterna som ”är lustiga att se”.

Och på tal om visor för barn: därefter spelade Anders Eldeman ”Min hatt den har tre kanter”, som i tyskt original heter ”Mein Hut, der hat drei Ecken”.

Kanske ska man också vara mer barnslig än jag är i min ålder för att riktigt uppskatta ”Runaway” med Darin (Zanyar).

Då ligger Anna Ternheim, i dag med ”Making It On My Own”, närmare det jag för egen del lyssnar på.

Anders Eldemans egen favorit är tydligen den danska TV-serien ”Matador”. Om den har jag ingen berättigd uppfattning. Jag har nämligen aldrig sett den.

Alla er som i likhet med mig tycker att det kan vara kul att lösa Melodikrysset till och med på julafton vill jag som avslutning tillönska en hjärtans god jul.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En Kokk

Då och då brukar jag kritisera Aftonbladet Kryss & Quiz för något, ibland för all del också berömma den här tidningen för något – annars skulle jag ju inte framhärda i att köpa den.

Också mitt i julstöket tar jag ibland en liten vilopaus och löser det ena krysset efter det andra där. Nyss kom turen till Björn Lundkvists Naturkrysset, oftast inte alltför svårt.

”En Kokk” – vad kan det bli? Svar på tre bokstäver.

Ja, inte särskilt svårt för mig i alla fall.

Svaret ser ni här ovan: ENN.

Melodikrysset nummer 50 2011

100 procent jul utlovade Anders Eldeman, och det var det i dagens kryss.

Och trots att julkrysset ju återkommer varje år, var det i dag inte ens någon större mängd upprepningar. ”O helga natt” är jag i och för sig säker på har förekommit i ett tidigare julkryss, men den är ju så fin – inte minst i Jussi Björlings version – att jag gärna hör den igen. I franskt original heter den ”Le Cantique de Noël”, men mer känd är den som ”Adams julsång”, så kallad efter kompositören, Adolphe Adam, som skrev den 1847.

En svensk julklassiker är ”Betlehems stjärna”, mer känd som ”Gläns över sjö och strand”. Viktor Rydberg publicerade texten i sin ”Vapensmeden”, 1891, och Alice Tegnér tonsatte den 1893.

Bland de många julsångerna med religiös text finns också ”Bereden väg för herran”, som skrevs av Carl Michael Franzén år 1812. I dag hörde vi den i en modern version med tre sjungande damer, Shirley Clamp, Sanna Nielsen och Sonja Aldén.

Till julklassikerna, även här hos oss, får man väl också räkna amerikanska ”White Christmas”, som Irving Berlin skrev 1940. Den blev en stor succé i insjungning av Bing Crosby 1942, men den har förstås sedan spelats in av många andra, till exempel Elvis Presley 1957.

En mycket, mycket äldre julsång, faktiskt från 1500-talet, är engelska ”We Wish You a Merry Christmas”. Det lär finnas en svensk text också, ”God jul önskar vi er alla”.

Men sen finns det musik av helt annan karaktär, som hör julen till. Jag hör till dem som varje julafton måste se Discney-kavalkaden ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, där man bland annat får höra ”Ser du stjärnan i det blå”.

Och för att hålla oss till det amerikanska julmaterialet: För egen del tycker jag inte att ”Sleigh Ride”, i dag med Andy Williams, riktigt når upp till samma nivå som det övriga ovan nämnda – därmed inte sagt att jag tycker den är dålig.

Inte heller ”Jag såg mamma kyssa tomten”, i amerikanskt original från 1952 ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”, är något musikaliskt mästerverk, men texten har ju ändå ett slags charm.

Däremot tycker jag inte att ”Julen är här” med Tommy Körberg och Sissel Kykjebö riktigt håller måttet.

Werner & Werner såg jag på sin tid, men deras ”Vår julskinka har rymt” hade jag faktiskt ändå svårt att komma i håg.

Men trots de två sista frågorna har jag lyckats lösa krysset den här gången också.

Och nästa lördag är det jul på riktigt. Då får vi klämma i med det hittills ännu inte redovisade svaret: ”Nu har vi jul här i vårt hus”.

Owe Thörnqvist live

Owe Thörnqvist, 82 i år, hade jag nyligen nöjet att lyssna på i Stockholm vid avslutningen, för den här gången, på vad som verkar vara en never ending tour.

Så där höll han nämligen på redan år 2000. Hans framträdanden i Malmö och Lund det året har resulterat i CDn ”Live” (Pandorec/Tornec, 2002), som jag köpte i samband med framträdandet i Stockholm nu i höst. Skivnummer uppges inte, så möjligen säljs den här skivan under turnén och utan distributör.

Innehållet stämmer i viss utsträckning överens med det vi fick höra vid konserten i Stockholm, men jag antar att Owe arbetar med viss variation, och här är också kompet plus sångerskorna – Anna Lundström och Andrea Norberg – andra. Sångerskorna agerar också ensamma – jag vet inte vem av dem som gör vad, för det anges inte – i ett par låtar, dels ”Hey Man” från 1964, dels ”När min vän”, som Monica Zetterlund gjorde bättre i Melodifestivalen 1962.

Owe Thörnqvist har ju mest sjungit sina låtar själv, men det finns fler undantag. ”Ett litet rött paket” blev en jättehit med Sven Ingvars, men här får vi höra Owe själv i en inspelning från 1958, möjligen 1957 – hans muntliga uppgifter på skivan stämmer inte alltid överens med uppgifterna i hans sångbok ”En gycklares visor”, Notfabriken, 2004, som jag har kollat texterna och tillkomståren i.

I den här låten äts det bakelser och kex på Ofvandahls, som ju är det kanske mest berömda konditoriet i Uppsala. Owe har genom sina sånger gjort många klassiska uppsalamiljöer kända också bland alla dem som, i motsats till mig, inte bor där. Ett exempel är ”Rumba i Engelska parken” från 1953 – Engelska parken ligger bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. I ”Varm korv boogie” från 1959 (men här alltså i en utmärkt ny version) står varmkorvgubben på Fyris torg. ”Gun från Dragarbrunn” befann sig 1959, när låten kom till, i det som då fortfarande hörde till stans mest ruffiga och proletära kvarter. (Till samma Dagny återvänder han förresten i den rockiga ”Pelle Jansson” från 1999.) Och ”Svartbäckens ros” från 1959 hör förstås hemma i den stadsdel jag själv bor i. I ”Rotmos rock” från 1956 får vi till och med följa honom själv hem till Sturegatan 75.

Andra låtar lokalbestämmer han i sina introduktioner, riktade till publiken. ”På festplatsen” från 1956 sägs utspela sig i Vittingeparken mellan Uppsala och Sala, och ”Auktions-rock” från 1956 och ”Per Olsson” från 1959 sägs ha sin handling förlagd till Norduppland.

Ibland, som i fallet ”Albin och Pia”, tycker jag att originalinspelningen från 1959 var bättre. Men ofta står sig nyinspelningen mycket bra jämfört med originalet. Ett exempel är ”Diverse julboogie”, ursprungligen från 1956, enligt Owe i mellansnacket på skivan 1955.

Endast det bästa är gott nog åt barnen

”Endast det bästa är gott nog åt folket” är ett berömt visdomsord från Gustav Möller, en gång i världen socialdemokratisk socialminister.

Endast det bästa är gott nog åt barnen, skulle jag vilja säga till Bonnier Carlsen och Alfie, vars CD ”Älskade sagor och sånger från Barnkammarboken” (334 23003, 2011) jag har köpt med Aftonbladet, och jag gör det i lätt polemisk ton.

Den sjunde skivan i den här utgåvan – som som vanligt växlar mellan sång och uppläsning – innehåller nämligen nästan inget uppläst, som jag fångas av. Jo, kanske i och för sig ett par Lennart Hellsing-texter, men en av dem finns ju i tonsatt form, så varför inte här?

När det gäller det sångliga materialet i den här serien, har producenterna ofta använt sig av barn, och det låter ju rätt när skivorna är avsedda för barn, men särskilt i de fall då man har hört sångerna i snygga och svåra arr och med professionella vuxna artister anar man, att det ligger budgetmässiga skäl bakom valet av medverkande.

Nå, några spår finner ändå nåd inför mina kritikeröron: ”Hemma på vår gård”, med banjokomp och sång av Anders Lundström, är det fart i, och även en traditionell låt som ”Prästens lilla kråka”, sjungen av Lilian Bokestig, blir hygglig med hjälp av ett stöttande dragspel. Inte så pjåkiga blir också ett par sånger av Jujja och Tomas Wieslander, särskilt den avslutande ”Små cyklar”.

Sen retar jag mig åter igen på de knapphändiga uppgifterna på CDns baksida. ”Hjulen på bussen”, där åtminstone kompet är acceptabelt, anges som Trad vad gäller både text och musik, men mitt musikminne säger mig, att det finns ett original som borde ha angetts. Jo, dess amerikanska förlaga heter ”The Wheels On the Bus”, men lyssnar man noga, inser man att melodin är hämtad ur engelsk tradition, ”Here We Go Round the Mulberry Bush” – den sjöng vi när vi hade lektioner i engelska under min realskoletid i Sundsvall.

Last chorus: Sören Thunell

Jag har känt, varit vän, under en period arbetskamrat på socialdemokratiska partistyrelsen med Sören Thunell. Birgitta och jag har bott över hos Sören och Gerd, när han var generalkonsul på Åland, och vi har på olika sätt hållit kontakt genom åren, och det har, som jag skrev i ett Last chorus över Gerd i samband med hennes begravning i början av 2008, alltid varit så mellan oss att vi, även när vi har varit åtskilda någon tid, liksom bara har återupptagit samtalet där det sist slutade.

För något år sedan såg vi, när vi tittade på ”Allsång på Skansen”, föga förvånande den förra Skansen-chefen Anna-Greta Leijon, sen ungdomsåren vän till oss båda, på en av ”uppvisningsplatserna” längst fram i publikhavet, men till vår stora förvåning såg vi Sören Thunell vid hennes sida. De här båda har naturligtvis känt varann länge genom politiken men för den skull inte varit nära vänner, så vad var det här? Birgitta slog genast huvudet på spiken och jag fick lite senare saken bekräftad i telefon av Sören: Jo, han och Anna-Greta hade hittat varann och levde i ett slags lite ambulerande särboförhållande.

Den som ringde oss och berättade, att Sören var mycket sjuk, intagen på sjukhus för långt gången cancer med metastaser, var Anna-Greta. Jag fick Sörens mobilnummer på sjukhuset och ringde honom senare samma dag. Det blev ett varmt men ändå rätt kort samtal – jag märkte efter ett slag, att han ganska fort blev trött.

Det blev vårt sista samtal, för sen gick det nästan osannolikt fort. Anna-Greta ringde oss, alldeles förtvivlad, och berättade gråtande att Sören var död.

Sören, född den 31 maj 1939, således ett par år yngre än jag, dog den 23 november 2011. Jag hade gärna unnat min gamle kompis ett längre liv, rent av ett liv med återvunnen lycka tillsammans med vår gamla vän Anna-Greta Leijon.

Sören, en grabb från arbetarsamhället Kolsva i Västmanland – han släppte aldrig riktigt dialekten därifrån – tog visserligen realexamen, men han tappade heller aldrig sin klasstillhörighet utan förblev rörelsemänniska och arbetarintellektuell.

Sitt första jobb inom arbetarrörelsen fick han som SSU-ombudsman här i Uppsala. Samtidigt – vi talar om tidigt sextiotal – fanns här i Uppsala en Laboremus-ordförande, son till estniska flyktingar men uppvuxen i en inte så annorlunda arbetarmiljö utanför Sundsvall. Medlemsantalet i Laboremus flerdubblades, medan SSU, som i och för sig var starkt på bruksorterna i norra Uppland, åtminstone för tillfället saknade klubbar i det stora Uppsala. Så SSU-ombudsmannen tog kontakt med mig, och så hamnade jag och min laboremuskompis Hans O Sjöström i SSUs styrelse, och hur det nu gick till, fick vi faktiskt i gång ett SSU Socius på anrika Katedralskolan.

På kuppen blev jag och Sören goda vänner: Det hände att han tog mig med i bilen, när han hade någon förrättning uppe i det röda Norduppland, och en gång – när han nog såg att jag behövde semester – tog han mig med till någon kurs på Bommersvik, där jag egentligen inte hade någon funktion. Det där fortsatte också när han hade avancerat till arbetarekommunombudsman: På den tiden då jag var en minimalt avlönad deltidsombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet såg han till att även jag inbjöds till den stora partiombudsmannaresan till Israel 1963.

Som partiombudsman såg Sören till att ett antal laboremiter – bland dem jag och Birgitta – fick kommunala uppdrag, och den här attityden från arbetarekommunens sida – Sören var inte ensam – bidrog säkert till att det tidiga sextiotalets mycket stora laboremusgeneration i motsats till vad som var fallet med medlemmar i flera andra socialdemokratiska studentklubbar till största delen förblev socialdemokrater under det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets yttervänstervåg.

1967 rekryterades Sören till partistyrelsen i Stockholm, först som tjänstemannasekreterare. Dit plockades också jag själv i början av 1968, formellt av Sten Andersson och Anders Thunborg, som i egenskap av informationssekreterare blev min förste chef där – men jag är helt övertygad om att också Sören hade agerat som rådgivare, och när han efter det att Anders hade lämnat partistyrelsen fick jobbet som informationssekreterare, blev han min chef, vilket inte är någon lätt uppgift, ska ni veta.

Men vi hade många roliga samarbetsprojekt också. När Olof Palme hade blivit partiordförande och kampanjerna mot honom började resultera i sjunkande opinionssiffror, åt Sören och jag vid ett tillfälle lunch på Drottens uteservering på Centralbadets gård och pratade strategi inför valet 1973, och då lanserade jag det första embryot till det som skulle bli ”Motståndsrörelsen mot borgerlig regering”. Sören tände på idén, och jag fick i uppdrag att arbeta vidare med den. Sen las idé till idé, en formellt ansvarig styrelse av kulturarbetare bildades, och det kom affischer, annonser och aktiviteter på löpande band – och Sören betalade villigt ur sin informationsbudget.

Sören hamnade så småningom som pressekreterare hos Olof Palme – och jag hörde nu under begravningen att han just hade lovat Palme att återvända till statsrådsberedningen, när Palme mördades.

Annars har Sören haft en rad uppdrag som har haft med just press att göra: Han har varit chefredaktör för Söderhamns-Kuriren och också nu, perioden innan han dog, skrivit krönikor åt sin gamla tidning. Han har varit ledamot av Radionämnden, Kabelnämnden och Presstödsnämnden samt utrett presstödet. I linje med det här ligger att han har varit pressråd vid ambassaden i Oslo – vi sågs där många gånger, när jag var i Oslo på val eller på Arbeiderpartiets kongresser. Och så har han som sagt varit Sveriges generalkonsul på Åland.

Men viktigare än allt det här formella är att Sören hade en enastående analytisk talang. I mitt minnestal över Sören vid samlingen i Folkets hus i Köping i går benämnde jag honom, som i en av mina beryktade följetonger på partiexpeditionen, som ”katastrofseismolog”, men jag har också om honom använt ett annat, mer offensivt (och därför mer rättvist) ord, ”troubleshooter”. Och det ska gudarna veta är en egenskap som han hade stor användning för, när han försökte (och faktiskt lyckades) gjuta olja över stormvågorna som på den tiden ibland gick mellan LO och partiet.

Efter pensioneringen 2002 flyttade Sören tillsammans med Gerd tillbaka till barndomens Kolsva och gjorde därefter stora insatser för socialdemokraterna i Västmanland, bland annat som valanalytiker.

Han var nämligen en av Sveriges skickligaste valanalytiker, och har i den egenskapen gjort stora insatser åt sitt parti och dess ledande företrädare.

Av partiledarna var Ingvar Carlsson på plats i Köping, men jag kan försäkra, att det är sällan man på en begravning ser så många förutvarande statsråd.

Jag tänker nämna varken dem eller övriga gäster, många av dem mycket kända även de, vid namn. Det skulle bli en fånigt lång namnlista à la Gala-Peter på begravning, och det vore djupt orättvist med tanke på att de alla trotsade vädret för att de kände med hjärtat.

En person till måste dock nämnas vid namn. Officiant var Leif Karlsson, under många år känd via PRO, men han hade ombetts att sköta det här värvet i egenskap av, liksom jag, gammal vän och arbetskamrat på partistyrelsen till Sören. Leif bildade för övrigt redaktionstrio tillsammans med mig och Helga Henschen för hennes mycket roliga Motståndsrörelse-annonser.

Begravningsakten i S:t Olovsgården bestod mest av musik och sång, exekverad av gamla vänner till Sören. Leif Karlsson valde att i sitt minnestal berätta ganska utförligt om Sörens värv för arbetarrörelsen, men han vände sig också särskilt till Sörens barn, Rebecka och Torbjörn och inte minst till barnbarnen.

Som jag sa i mitt eget minnestal senare i Folkets hus, hoppades jag att Sörens barn skulle fatta den stora uppställningen vid begravningen rätt, nämligen att arbetarrörelsen för att kunna nå framgångar också behöver människor som Sören Thunell.

Melodikrysset nummer 49 2011

Det är klart att det finns artister som, på grund av sin popularitet eller omfattande produktion, måste få återkomma då och då i Melodikrysset. Ted Gärdestad är ett exempel. Så jag har ingenting emot att vi i dag fick höra hans ”Angela”.

Men nog känns det lite fantasilöst att vi så snart igen får höra Hagsätra sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt. Detta inte sagt för att jag ogillar deras ”I dag kommer aldrig mer”.

Och hur många gånger har Riverdance förekommit i Melodikrysset?

”Streets of London” (på svenska ”Gatorna på Söder”) har vi också hört tidigare i krysset – den här gången skulle vi ange var, i lite vidare bemärkelse, innehållet i sången utspelar sig: i England.

Från England kommer också Britney Spears, som jag för egen del inte är lika förtjust i – men vi fick i alla fall höra en ny låt, ”I Wanna Go”.

Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, som i dag skulle ge singularen öga, har i och för sig spelats tidigare i Melodikrysset den också, men eftersom man annars inte hör den så ofta, är min fördragsamhet högre i det här fallet.

Marschmusik förekommer inte så ofta i Melodikrysset. Men det är ju roligt med variation, så i dag fick vi lyssna till ”Södermanlands regementes marsch”, som skulle ge oss svarsordet Södermanland.

Py Bäckman förekommer nog oftare än vi kanske uppmärksammar i Melodikrysset, eftersom hon skriver låtar åt andra. Men i dag fick vi höra henne sjunga själv, bidraget till Melodifestivalen 1992, där hon kom femma med ”Långt härifrån”. Eftersom jag i går var på begravning av en person, som arbetade hos Olof Palme, går mina tankar i dag osökt till den stora och vackra krans Py och Dan Hylander hade skickat till Olof Palmes begravning. Schlager kan ibland vara samhällsfrånvända, men schlagermakare måste för den skull inte automatiskt vara samhällsfrånvända.

Ett annat exempel på detta är den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, signaturen Fritz Gustaf – det var han som skrev den svenska texten till ”Den gamla spinnrocken”, den som skulle leda oss till verbet spinna. Han var stor i schlagerbranschen och gav även ut sångboken ”Svenska schlager” på Prisma, som också gav ut mina politiska sångböcker. Det visade sig att även Fritz Gustaf livet igenom hade samlat på politiska sångtexter, en kollektion som han bar till förlaget i form av tre knökfulla A 4-pärmar. Det här var förstås alldeles för mycket för att rymmas i en bok, så jag fick i uppdrag av förlaget att hjälpa honom göra ett representativt urval. Det gjorde jag, och han accepterade i stort sett rätt över mina val. Så kom hans sångbok ”Arbetets sånger” (1974) till.

Lasse Dahlquist är ett av de stora namnen i svensk populärmusik, så det är ganska naturligt att han då och då förekommer i Melodikrysset. I dag fick vi höra en sång av honom som inte hör till de allra mest spelade, ”Morfar har berättat”.

”Elvira Madigan” är ju ett av de vanligaste skillingtrycken, så frågan om den klarade väl de flesta. Får du lust att läsa texten, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter. Under Kulturspegeln, Film, hittar du också min recension av Bo Widerbergs film om Elvira Madigan.

Då har det slumpat sig så, att det enda som återstår att redovisa är svaret på dagens TV-serie-fråga, som man skulle identifiera med hjälp av signaturen. Det brukar inte vara min starka sida, men den här serien, Miami Vice, har jag faktiskt sett, med visst nöje.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Tidig luciakonsert

Jag har redan upplevt årets första luciatåg. Och det är inte vilket luciatåg som helst: I går kväll var vi Domkyrkan och såg ett nästan oändligt luciatåg – Uppsala musikklassers – ringla både genom sidogångarna (då uppdelat i två) och sen, dubbelt så långt, skrida uppför mittgången. Och alla i det här väldiga tåget sjunger – de som deltar är ju flickor och pojkar från musikklasserna.

Vi – eller rättare sagt min hustru, men jag får följa med – får varje år inbjudan till den här konserten, därför att hon, när musikklasserna för ett antal år sedan hotades av nedläggning, hjälpte till med att skapa nödvändigt politiskt stöd för att den här verksamheten skulle kunna fortsätta. Det gör att vi varje år får reserverade biljetter långt fram i Domkyrkan och följaktligen ser och hör mycket bra, en viktig sak ju äldre man blir.

Luciakonserten omfattar ett par dussin lucia- och julsånger, några av dem på engelska men de flesta på svenska, även om väldigt många av dem som vi räknar som svenska i själva verket har en förlaga på annat språk. Psalmerna ”Stilla natt”, ursprungligen en tysk julsång, och ”Härlig är jorden”, vars melodi är en schlesisk folkvisa och texten ursprungligen dansk, är ett par kända exempel.

Som församlingssång sjöngs ”Nu tändas tusen juleljus” – den är faktiskt helt svensk till ursprunget. Jag sjöng inte med – men det berodde inte på att det var så mörkt under den unisona sången, att det inte gick att läsa den utdelade texten; jag är inte troende och brukar därför inte sjunga med i psalmer. Men självfallet kan jag den här texten allt sedan små- och folkskoletiden, då vi lärde oss viktiga psalmer utantill.

Varför går jag då på den här årliga julkonserten, där hela repertoaren i grunden är kristen?

Naturligtvis för att musikklasserna sjunger fint men också för att lucia- och julsångerna också för mig som inte delar den tro de predikar är en del av en mer än tusenårig, i många avseenden framför allt tidigare av religion starkt präglad miljö, en kulturmiljö som också är min.

Några av de här psalmerna och sångerna har dessutom mycket vacker melodi, och även en ateist som jag kan uppskatta det poetiska i psalmtexter, som uttrycker trosuppfattningar som inte är mina.