Paul Mägi på höjden av sin förmåga

”Mägi hyllar Mägi” löd programrubriken för torsdagskvällens konsert i Konserthuset i Uppsala med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi. Det var en mycket hörvärd konsert Mägi och orkesern bjöd på, men nej – Paul Mägi har inte fått storhetsvansinne. Det verk han dirigerade, ”Vesper för stråkorkester”, var förvisso estniskt, men skrivet av en namne, Ester Mägi, född 1922 och således 90 år, något att hylla. Märk dock att de båda Mägi inte är släkt med varann – Mägi, på svenska Berg, är ett inte särskilt ovanligt namn i Estland.

Svensk publik har sedan länge vant sig vid att lilla Estland har frambringat en hel rad skickliga dirigenter – flera av dem har haft uppdrag här i Sverige. Konsertpubliken här i Uppsala fick nu ett smakprov på att också estniska tonsättare har skapat musik, värd att lyssna på. Det här stycket, ”Vesper för stråkorkester”, är ett exempel. Dess tema är sakralt, men dess tonspråk torde tilltala alla kategorier av lyssnare, inte bara religiösa.

Claude Debussy (1862-1918) dog tidigt, men skulle han – vilket i och för sig är helt otänkbart – ha levt fram till i dag, hade han hunnit bli 150 år. En jubilar till alltså. Det firade Kammarorkestern med att spela två verk av honom.

Det första av dem var ”Danse sacrée et Danse profane för harpa och orkeser” (1904), således ännu ett stycke med åtminstone till hälften sakrala förtecken. I det här stycket hade orkestern sällskap av en solist på harpa, Laura Stephenson.

Mer känd är den andra debussykompositionen i den här konserten, preludiet till ”L’après-midi d’un faune”, ”En fauns eftermiddag” (1894). Hela stycket var väl spelat, och jag såg att Paul Mägi, absolut berättigat, själv hyllade flöjtistens insatser.

Efter pausen fick vi höra Antonín Dvořáks (1841-1904) ”Symfoni nummer 8 i G-dur” (1889). På det hela taget gillar jag den här musiken, i vart fall dess lugnare partier, men jag har lite svårt för de bullrande, ibland nästan bombastiska klanger, som då och då hörs. Men ett omväxlande, understundom överraskande verk är det, där durklangen ibland bryts av molltoner.

En fin musikkväll var det, sammantaget.

Strindbergs Fröken Julie tolkad av Alf Sjöbeg

August Strindbergs drama ”Fröken Julie” (1888) läste jag under min gymnasietid under senare delen av 1950-talet – jag köpte under den där perioden också flera volymer i den serie med verk av Strindberg, som hade omslagsbilder signerade Adolf Hallman, bland dem också ”Fröken Julie och andra skådespel” (1957). ”Fröken Julie” gjorde ett mycket starkt intryck på mig, och när det här dramat dök upp som svenskuppsatsämne, skrev jag naturlgivis om det och fick för övrigt ett mycket gott betyg.

Strindbergs ursprungliga text är inte föremålet för den här analysen, men det förjänar att påminnas om att det är uppbyggt som ett kammarspel för tre personer, herrskapsfröken Julie, betjänten Jean och kokerskan Kristin, den senare även Jeans fästmö. I Strindbergs drama tränger verkligheten utanför herrgården in bara i starkt återhållna former: det lediga bondfolket – det är midsommar – hörs sjunga en nidvisa och förekommer också i ett mellanspel med dans. Förklarande bilder ur Jeans respektive Julies förflutna, Jeans pojkdröm om att stiga i graderna och ha rätt att åtrå herrskapsfröken och Julies uppfostran till pojkflicka, är i Strindbergs drama delar av deras konversation.

Alf Sjöbergs tar sig i sin filmatisering av ”Fröken Julie” 1951 ganska stora friheter gentemot teaterförlagan. Jag tänker då inte så mycket på sådant som valet av musik till filmen, att där förekommer sådant som ”Konvaljens avsked” och ”Jularbopolska”, komponerade efter tillkomståret för Strindbergs drama. Nej, den viktiga invändningen är att karaktären av kammarspel bryts – vilket naturligtvis inte hindrar att man kan tycka att de här iscensatta barndomsminnena är välgjorda och att de många scenerna utomhus förstärker stämningen av svensk midsommar.

Risken med det här greppet är förstås att det som i Strindbergs drama uttrycks i bara någon enstaka replik växer ut till en hel handling. Strindberg förmådde i sin teaterversion sammanfatta också mycket komplicerade förlopp och deras följder till förhållandevis korta repliker.

Strindberg fångar till exempwl, i några koncentrerade repliker, de båda huvudkaraktärernas rädslor, strävanden och tidiga livserfarenheter: Julies pelartillvaro där hon både känner suget efter och svindeln inför att falla, och Jeans dröm där han ligger i en mörk skog och längtar efter trädtopparna och solen.

Också i vår värld och vår tid finns naturligtvis klasskilnnaderna kvar, även om de inte märks lika tydligt. Men det senare innebär ju samtidigt att den problematik som finns i ”Fröken Julie” inte är självklart gripbar för dagens unga – till exempel är det för dagens yngre generation inget våldsamt dramatiskt att två personer som hör hemma i olika samhällsskikt ligger med varann. Och av detta följer väl också, att Julies självmord, om än utfört av en överspänd person, i dag av många yngre kan tolkas som en för kraftig teatereffekt.

Den för evigt kuschade själ som, trots alla hans uppvisade fina maner och språkkunskaper, bor i betjänten, kommer nog ändå fram i Ulf Palmes gestaltning av Jean, framför allt då genom hans beteende i slutet av filmen, och Märta Dorffs getaltning av den mer helgjutet underklassiga Kristin är också realistisk, men Anita Björks adelsfröken är kanske inte lika lätt att förstå sig på för dagens yngre publik. Detta inte sagt som en anmärkning mot Anita Björk. Jag bara undrar: Förstår dagens unga varför Fröken Julie tar livet av sig?

Mina frågetecken i fråga om Sjöbergs filmatisering av Strindberg innebär inte, att jag inte skulle se stora förtjänster med den här filmen. Kanske lever jag bara i en för strindbergsnära miljö – ”Fröken Julie” fick juryns stora pris, föregångaren till Guldpalmen, vid filmfestivalen i Cannes 1951.

Melodikrysset nummer 46 2012

Nej, dagens melodikryss hörde väl inte till de allra svåraste. Men varje kryss innehåller ju något man inte är så förtrogen med. Inte så att jag har något otalt med Markus Fagervall – jag känner till honom – men jag brukar inte så ofta höra på honom. Men helt omöjligt var det ju inte för den skull att, via de ledbokstäver man så småningom fick, identifiera Markus Fagervall. Låttiteln var ”If You Don’t Mean It”.

Madonna är ju superkänd, vilket inte betyder att just jag brukar lyssna på henne särskilt ofta. Också Justin Timberlake känner jag till, så där. Det gör att jag ganska snart, under lyssnandet på ”4 Minutes”, kan identifiera honom.

Just för att försvåra identifieringen, antar jag, spelar Anders Eldeman numera ganska ofta låtar ur TV4s ”Så mycket bättre”. ”Logiskt” är ju till exempel en låt av Petter – men det går ju inte in. Men sen lyssnar man på sången och känner plötsligt igen rösten: Det är ju Plura! Just för mig är det här inte världens lättaste, detta eftersom jag aldrig har sett ”Så mycket bättre”.

Tomas Ledin har jag förstås hört en hel del av genom åren – jag har till och med recenserat honom, så att identifiera honom via ”So Many Days” är inte särskilt svårt. Själv tycker jag att han ibland är riktigt bra, men inte alltid.

Och detsamma tycker jag om Östen Warnerbring. Men efter lite grävande i hjärnvindlingarna klarar jag att komma i håg att det var han som här sjöng ”De’ måste va’ sången och glädjen”.

Odelad glädje känner jag, när jag hör Arne Domnérus i Povel Ramels fina ”Följ mig bortåt vägen”. Arne Domnerus spelar ju altsax, men här skulle vi skriva det i pluralis, altsaxar.

Patrice HellbergsTed Gärdestads ”Han går som en karl” minns vi väl alla med Lill Lindfors. Fast i dag ville Adners Eldeman göra det lite svårare för oss genom at spela den på finska med Marjatta Leppänen.

Minst lika känd, redan en klassiker, är Ulf Lundells ”Öppna landskap” med en text som doftar svensk sommar. Att melodin har lånat några element ur en känd svensk skolsång, sjungen åtminstone på min tid i skolan, ”Hör hur västanvinden susar”, har säkert bidragit till sångens popularitet.

Den svenska sommaren står också i centrum för Wilhelm Peterson-Bergers ”Frösöblomster” (1896-1914).

Och för att gå vidare på det spåret: Sommaren är ju en av ”De fyra årstiderna”, som Antonio Vivaldi skrev ett fortfarande inte bara spelat utan också älskat verk i fyra delar om.

Älskad, med rätta, är också Astrid Lindgren, så även Tage Dnielssons fina filmatisering av hennes ”Ronja Rövardotter”.

”Min kära lilla ponny” minns säkert många med Black Ingvars, men själv förknippar jag den fortfarande med dess upphov, Gullan Bornemark. Henne och hennes barn hörde vi ofta på skiva (och även i TV) när våra barn var små. Flera av hennes visor finner jag för egen del lite för präktigt pedaogiska för min smak. Nåväl, den här barnvisan skulle ge oss pluralen ponnyer.

En enda ljudillustration kvar, och i den hittar vi ett annat djur, fast i bestämd form, redan i inledningen. Här ska vi dock skriva djuret i singularis, obestämd form, get.

Geten i fråga är hämtad ur en Taube-klassiker:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube, 1938

På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand,
där finns en grön oas, en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder,
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mitt på dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag! Jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill,
men innan jag hann tänka rätt på saken,
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”
Sen högg de mig och ropte: ”Opp ur sängen!”
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ner till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mig genast käckt i handen
och sa: ”I’m leaving on an early train”.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”

”Jag är från San Fransisco”, sa den sköna
”och därför klättrar jag så bra i berg! –
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi har ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!”

(Columbia DS 1068, 1938)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i for av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades
in.

2 x Demian

Jag har fått mig Lars Demians CD ”Svenne tills du dör” (Demian Music Records ONECD-104, 2012) tillsänd, för recension på bloggen antar jag. Jag känner honom inte, men jag har skrivit om ett par av hans tidigare plattor, både kritiskt och välvilligt.

Demian arbetar i proggtraditionen, skriver om angelägna ämnen som innebörden av den svenskhet som nu är i ropet (”Svenne tills du dör”), och budskapet i ”Världen utanför” är följande:

Lås in dina ungar och larma din fru
Köp en vakthund och ett gevär
Det ska va som förr
skaffa säkerhetsdörr.
Mot världen utanför.

Knarket står i fokus för ”Guldkant i ditt liv”, och i ”Nation i krig” häcklas vår vapenexport samt de svenska insatserna i Afghanisatan och Libyen. Så här fortsätter det också därefter. Sångerna vänder sig till oss som har hjärtat till vänster, men de är kanske inte tillräckligt elegant giftiga i formuleringarna för min smak, och tonsättningarna vill inte riktigt fästa sig i musikminnet.

”Drottningens hemlige älskare”, skriven i jag-form, förstår jag inte riktigt poängen med – det är ju kungens snedsprång i den branschen som har varit föremål för debatt.

”På bordell”, en vals – i ordets dubbla betydelse – om att gå till prostituerade har musikaliska förtjänster men är för vag när det gäller syfte och innehåll.

Den absolut bästa låten, musikaliskt och delvis också textmässigt, är ”Balladen om Bin Ladin”, som förenklar bilden av Bin Ladin och en smula förvanskar det som hände honom när amrisarna fick tag på honom. Detta sagt av en som vekligen inte är någon kramare av USA och dess armé.

* * *

Egenproducerad är också Lars Demians maxi-EP ”Att inte vara Per Gessle” (Demian Music Records ONECD-103, 2009), som jag hade sen tidigare.

När jag först hade hört den inledande låten ”Nu kommer alla känslorna” av Per Gessle förstod jag, trots det udda framförandet, inte riktigt meningen med det här jättelångsamma tempot, men sen, när jag också hade hört den avslutande ”Listen To Your Heart” av Gessle och Mats Persson, anade jag att den här delen kunde ha något att göra med vilka som har kommersiella framgångar respektive vilka som inte ens får ge ut sina skivor på kommersiella skivbolag.

De mellanliggande låtarna är nämligen excesser i musikalisk begåvning: Även i de fallen gör Demian och hans medmusiker covers på kända artisters kända låtar, men det görs på ett så originellt och avvikande sätt, att de både innehållsligt och musikaliskt får nya dimensioner.

Den här raddan börjar med Åke Wassings gamla succéslagdänga ”Se nu tittar lilla solen in igen”, som här tappar all sin munterhet, och sen följer Evert Taubes ”Vals på Mysingen” i ett originellt arr.

”Låt hjärtat va me*” med svensk text av Bo-Göran Edling och musik – ”Heart” – av Richard Adler slår i något slags haltande tangotakt, och Lars Forssells ”När blodrosor slår ut”, Léo Ferrés ”Les temps des roses rouges”, görs som originell, släpig vals.

Kanske är Lars Demians största begåvning just att tolka andras sånger på ett originellt sätt.

Melodikrysset nummer 45 2012

Anders Eldeman sa inledningsvis, att han tyckte att förra veckans kryss var riktigt knepigt, men själv hade jag inga större problem med det. Däremot fanns det i dagens kryss flera frågor som jag fick klura en hel del över.

Jag har till exempel aldrig sett ”Flashdance” från 1983, varifrån Irene Caras ”What a Feeling” var hämtad.

Inte heller har jag lockats att se ”Arn” på bio, kanske för att jag aldrig har lockats av Jan Guillou, således inte heller av hans tempelriddarromaner. ”Snö” med Laleh har jag däremot faktiskt hört förut.

Fast allra svårast i dag, för mig i alla fall, detta eftersom jag 1968 knappast drogs till den typen av musik, var nog ”Tell Laura” – här gissade jag mig med hjälp av ledbokstäverna till sist fram till förnamnet, och sen tog jag internet till hjälp.

Adam Tensta har jag åtminstone hört i radio. Men det var hinten om en förort i namnet som ledde mig rätt. Och sen fick vi ju också låttiteln, ”Like a Punk”.

Till och med ”Värsta schlagern” hade jag till att börja med svårt att komma i håg, kanske för att Linda Bengtzing inte precis är någon av mina favoriter. Inte så att jag har Markoolio i skivhyllorna heller, men honom tål jag åtminstone.

Däremot finns Anne-Lie Rydé i min samling, knappast dock för att jag en gång har hört henne sjunga på ett socialdemokratiskt valmöte – jag har en del schlagermusik i min samling, även om den främst är inriktad på andra typer av musik. Rydé har jag på en kassett som förvaras på glasverandan ute på landet (Öregrund). Men till dagens kryss: även hon har nämligen sjungit in ”Sånt är livet”, som vi här i Sverige ju främst minns i Anita Lindbloms insjungning.

Därmed kan vi tämligen osökt gå över till Ingo och hans I love you, yes I do. Fast i Anitas fall handlade det ju inte om Ingo utan om Lennart Risberg Bosse Högberg.

I Melodikrysset får man räkna med så häftiga kast, att man ibland nästan blir knockad. Men en Ringens mästare kan man ju kalla även Richard Wagner.

Och då känns det väl naturligt att, liksom i själva krysset, fortsätta med operett, den här gången något vi har hört tidigare i kryssammanhang: Zarah Leander i ”Viljasången” (”Vilja Lied”) ur ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”) av Franz Lehár.

Ett slags klassiker, fast i en annan genre, är också Stephen Foster, vars ”Oh! Susanna” vi hörde i dag.

Och smått klassisk är väl också ”When You’re Smiling”, som finns i ett otal inspelningar med Louis Armstrong och andra. I dag skulle den här sången leda oss till verbet le.

Också Alla Pugatjova minns många av oss, åtminstone de av oss som är tillräckligt gamla för att ha varit med på Jacob Dahlins tid. Jag kan inte ryska, men var det inte en miljon rosor Alla sjöng om?

”En sockerbagare här bor i staden” börjar Alice Tegnérs berömda ”Sockerbagaren”, den vi alla minns med Elsa Beskows illustration med ett bageri. Själv har jag en dotter som verkligen gör skäl för epitetet sockerbagare, och före jul kommer nog både hon och hennes barn, Viggo och Klara, att tillsammans med barnens mormor baka pepparkakor, så att det doftar härligt inte bara ute i köket.

Last chorus: Kjell Johansson

Kjell Johansson har gått ur tiden, 79 år gammal.

Det finns säkert många äldre män med namnet Kjell Johansson, men den jag syftar på kom från Sandviken, och jag träffade honom i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala 1960, samma vår som jag själv valdes till dess ordförande.

Kjell var inte av den där typen som armbågar sig fram till de glamourösa (och ibland välbetalda) posterna, men han gjorde intryck genom sin omutlighet och saklighet. Han var mer intellektuell än som framgick av ett ytligt besiktigande, dessutom radikal – det vittnade också ett par av talarna om vid dagens begravningskaffe. Dåtidens röda Laboremus passade honom, vilket inte ska misstolkas: Han förblev, i motsats till en del andra kamrater från sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet, socialdemokratin trogen, och han blev den trogen på grund av reformistisk övertygelse, inte på grund av karriärism. Men han var en radikal socialdemokrat, vilket bland annat hans intressanta valanalyser, grundade bland annat på socioekonomiska faktorer och klass, vittnade om – Kjell blev med tiden Uppsala arbetarekommuns främste valanalytiker.

I många år jobbade han träget på AMS, och det är så typiskt för honom att han först därefter gjorde det där som alla begravningsgästerna – vi var väldigt många, och ingen var där av plikt – främst mindes och hyllade honom för. När Kjell efter avslutat dagsverke på AMS blev pensionär, klev han in på partiexpeditionen och erbjöd sig att arbeta där ideellt – det finns såna människor i arbetarrörelsen! – under valrörelsen, och sen fortsatte han med det praktiskt taget fram till dess att han stupade.

Har arbetarrörelsen i Uppsala några bärare av sin själ, hörde Kjell Johansson utan några som helst tvivel till dem.

Det där med själen ja. Jag är ju själv inte religiös och trodde kanske förr i världen att Kjell Johansson inte var det heller, men begravningsakten ägde rum i Helga Trefaldighetskyrkan och innehöll bland annat två psalmer, som Kjell själv hade valt. Begravningen förrättades av Anna-Karin Hammar, och eftersom hon är Kjells och min partivän, gjorde hon full rättvisa också åt Kjells engagemang.

Kjell hade med tiden också engagerat sig i Broderskapsrörelsen och jag kan ana att det inte bara var tro som förde honom dit: broderskaparna förenar tro och solidaritet, och Kjell var en socialdemokrat som envetet stod upp för solidaritet med utsatta människor, till exempel flyktingar. Under sin sista tid i livet fick han den hjälp och omvårdnad han behövde av en flyktingkvinna han hade hjälpt; i kyrkan satt hon nu på det som brukar vara änkans plats.

Kistan flankerades av röda fanor, och sällan har våra röda rosor på kistan känts så på sin plats. När de sorgflorförsedda fanorna sänktes tre gånger inför kistan och när kistan sen bars ut anförd av de röda fanorna, kändes allting rätt.

Bob Dylan på europaturné 2008

Jag har alla Bob Dylans officiella plattor – har köpt och lyssnat på dem fortlöpande allt från det att de började komma ut. Dessutom har jag också lockats att köpa en del bootlegs: Konsertupptagningar ger ögonblicksbilder av hur det lät från scen, och det kan ju vara intressant att höra Dylans låtar utan de knep man kan ta till vid studioinspelningar. Dessutom lockar själva framträdandet inför publik fram en omedelbarhet både hos Dylan och medmusikerna.

I min ägo har jag sålunda Bob Dylans ”Summer of Zero 8” (WLR-2077), en box med hela tolv CD med ljudupptagningar från sex konserter runt om i Europa – två per speltillfälle – och dessutom två DVD, en från europaturnén, en tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers i New York.

Ljudet är hyggligt jämnt, men det är också problemet med det: allt låter ständigt jämntjockt, Dylans sång så väl som musikerna. Vilka som ingick i bandet framgår inte av skivkonvolutet, men den som är intresserad hittar uppgifter, spelort för spelort, på nätet. Men eftersom inspelningstekniken inte medger bedömningar av de enskilda musikernas insatser i enskilda låtar, avstår jag från varje slags analys i den delen.

Redan konserten på Stodola, Warsszawa, den 7 juni 2008, är ett praktexempel på de problem den här sortens piratbandning medför. Några låtar med jämn och markerad rytm går fram, medan resten på sin höjd kan funka som ljudkuliss vid annan verksamhet, till exempel läsning. På den första CDn från konserten i Warszawa tycker jag att på CD 1 den snabba, rockiga ”Tweedle Dee & Tweedle Dum”, den stompiga och dansanta ”Lonesome Day Blues” och så ”Rollin’ And Tumblin’” som har mycket ös går fram; på den andra funkar ”Beyond the Horizon” och ”Summer Days”.

* * *

Tillägg 7 november 2012:

CD 3 och 4 är inspelade på CEZ Arena i Ostrava, Tjeckien, den 9 juni 2008, alltså två dar efter konserten i Warszawa. Det jag främst slås av här är att så få låtar är desamma som vid warszawakonserten. Kanske handlar det här om Dylans eget behov av omväxling?

Fast den här gången blir jag om möjligt ännu mer irriterad över att det hela tiden ligger något som känns som en ljuddämpande matta mellan musiken och mig som lyssnar; den här gången är också Dylans sång mer drabbad. Fast ibland, till exempel i ”Watching the River Flow”, kan jag ändå ana att jag, om jag hade varit där på plats, hade fått ta del av hörvärda tolkningar av ett antal dylanlåtar från olika skeden i hans sångskapande.

Något som gör mig överraskad är att ett par av de låtar, som jag tyckte funkade i inspelningen från warszawakonserten – ”Rollin’ And Tumblin’ och i viss mån även ”Beyond the Horizon” – funkar även i inspelningen från den i Tjeckien. Något hos de här låtarna gör att de går fram trots de tekniska hindren.

Och sen blir jag lite överraskad. Inte över att det även den här gången är en paus – för övrigt olidligt lång; kunde man inte ha gjort ett klipp i inropningsapplåderna? – före de två avslutande (planerade) ”extranumren”, utan för att det plötsligt låter bättre nu. Inte minst sången hörs tydligare i ”Thunder On the Mountain” och ”All Along the Watchtower”. Kan det vara så enkelt som att till exempel Dylan efter pausen står mer optimalt i förhållande till mikrofonen?

* * *

Till min glada överraskning är CD 5 och 6, som är inspelade i Palazzo Delle Albere i Trento, Italien, den 15 juni 2008, ljudmässigt av en helt annan kvalitet än skivorna inspelade i Polen och Tjeckien. Jag tror först inte mina öron, när jag lyssnar på inledningslåten, den snabba ”Tweedle Dee & Tweedle Dum” och kan uppfatta både sången och bandet. Men så kommer ”Lay, Lady, Lay” och ”Watching the River Flow” och bekräftar, att ljudupptagningen från den här konserten har en helt annan kvalitet än de hittills redovisade skivorna.

Det här rör sig om mer normala monoskivor, konsertupptagningar där man hör publikens mellansnack och applåder men där det går att uppfatta både sångtexten och den uppbackande musiken.

Eftersom de här båda CDna innehåller en hel del av det som spelades både i Polen och i Tjeckien, får jag bekräftat det jag lyckades komma fram till redan när jag lyssnade på och skrev om de båda första konserterna: Den första och den tredje låten har de kvaliteter jag lite grann gissade mig till, så även några andra spår jag redan då fastnade för: ”Beyond the Horizon”, ”Summer Days” och ”Rollin’ And Thumblin’”.

Nu när jag verkligen kan höra låtarna, kan jag lägga ytterligare några även tidigare spelade sånger till gillalistan: ”It’s Allright Ma (I’m Only Bleeding)”, ”Highway 61 Revisited” och ”Thunder On the Mountain” – men naturligtvis finns det några låtar från de tidigare bedömda tekniskt usla CDna som jag inte riktigt tycker håller samma kvalitet. Det sista gäller också flera av nytillskotten.

Och så innehåller den andra CDn från den här konserten två riktigt gamla dylanlåtar, som deras skapare i det här faLLet misshandlar. Värst ute är ”Don’t Think Twice, It’s All Right”, som Dylan i den här konsertversionen sjunger hest och snabbt, i en rytm som känns alldeles fel. ”Blowing’ In the Wind”, en sång som jag hade med både i original och i svensk översättning i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), gör Dylan här till rockkomp i en version som flertalet i konsertpubliken av reaktionerna att döma till att börja med inte ens kan identifiera.

Trist!

* * *

Tillägg 8 november 2012:

Också konserten den 18 juni 2008, den i Parco Castello Baron Gamba, ägde rum i Italien. Och som var fallet vid den närmast föregående konserten repriserade Dylan och bandet även i det fallet – resultatet återfinns på CD 7 och 8 – ett tiotal låtar, dock inte exakt desamma som vid närmast föregående konsert, vilket betyder, att vi här verkligen får höra ytterligare några av de på de fyra första CDna svåruppfattade låtarna.

Samtliga fem låtar på CD 8 är sålunda repriser, men ”Summer Days” som fanns med på CD 1, ”Like a Rolling Stone” som fanns med på CD 2 och ”All Along the Watchtower” som fanns med på CD 4 hör man gärna, när ljudet nu är så mycket bättre.

Också den här konserten innehåller ett och annat som gör mig frustrerad. ”Boots of Spanish Leather” fördärvas: Dylan närmast reciterar den till bakgrundsmusik.

Det slår mig, när jag lyssnar på CD 8, att några av de låtar jag tycker bäst om har ett snabbt och dansant tempo och görs på ett boogieartat sätt: ”Summer Days” och ”Thunder On the Mountain”.

Och här tror jag att jag har hittat ett intressant spår. När jag kollar av vad jag har prickat för som särskilt bra på CD 7, hittar jag där bara låtar med rockös: ”Leopard-Skin Pin-Box Hat”, ”The Levee’s Gonna Break” och ”Highway 61 Revisited”.

Jag vet inte om det här speglar bandets eller Dylans eller bådas preferenser, och det är väl ett OK spelsätt, om man ska fånga en mycket stor publiks uppmärksamhet. Men Dylan har ju också gjort helt andra typer av låtar, och de som inte går att spela på det här sättet borde i så fall kanske ha lämnats åt sidan under turnén med det här bandet.

* * *

Tillägg 9 november 2012:

Inspelningen från spelningen i Palais des Sports i Grenoble, Frankrike, den 19 juni 2008 har åter aningen sämre ljudkvalitet än bandningarna från Italien, men CD 9 och 10 går ändå att lyssna på. Dock finns här en viss murrighet i ljudet på, som exempel, ”Watching the River Flow” och ”Highway 61 Revisited”.

Ett kanske värre problem är att så mycket av innehållet på de här båda CDna vid det här laget är välbekant för skivlyssnaren: Om jag har räknat rätt, har vid det här laget 14 av de sammanlagt 17 låtarna hörts förut, några av dem rätt många gången. ”Thunder On the Mountain” hör vi för femte gången, ”Summer Days” och likaså ”Hight Water (For Charlie Patton)” för fjärde gången. Och det är ju inte några nya eller varierade versioner vi hör.

Mina farhågor att Bob Dylan under den här turnén förhåller sig på ett egendomligt sätt till några av sina tidiga låtar besannas: ”Blowin’ In the Wind” känns lika fel också den här gången, och ett annat tidigt mästerverk som ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” görs på ett milt uttryckt mycket annorlunda sätt i det här sammanhanget, och med det menar jag inget positivt.

Fast här upptäcker jag att den nämnda ljudmassakern inte gäller bara tidiga dylanlåtar: ”I’ll Be Your Baby Tonight” får här enligt min mening helt fel tempo, och ”Workingman’s Blues # 2” förvandlas till ett recitativ till musik. Också en tidig dylanlåt som ”Girl Of the Nort Country” går det senare ödet till mötes.

Och som tidigare funkar ösiga och snabba låtar som ”Rollin’ And Tumblin’” bäst i den här turnéns musikaliska inramning.

* * *

Tillägg 10 november 2012:

Piratinspelningarna av Bob Dylans sommarturné 2008 avslutas med CD 11 och 12, bandningar gjorda under konserten i Le Zenith i Toulouse, Frankrike, 20 juni 2008.

Vid det här laget har vi hört allt utom två låtar tidigare, de flesta av dem flera gånger. Åtminstone en av de där två nykomlingarna, den rockiga ”Cat’s In the Well”, är värd att lyssna på.

Problemet är just att det är det är det rockösiga materialet som går fram på de här skivorna, och jag har kommit fram till att det inte bara beror på den lite darriga ljudupptagningen. Dylan och hans kompband använder mycket energi på att det ska svänga mycket, så som det förvisso här gör i till exempel ”Just Like Tom Thumb’s Blues”, ”Rollin’ And Tumblin’”, ”Thunder On the Mountain” och några låtar till.

Proboemet är att så här måste ju Dylan och hans musik inte alltid låta.

* * *

Tillägg 11 november 2012:

Den piratutgivna CD-boxen ”Summer Of Zero” (WLR-2077) med Bob Dylan och hans kompband innehåller inte bara bandade inspelningar från hans europaturné sommaren 2008 utan dessutom också en DVD från hans konsert tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers i Orchard Park, New York, den 4 juli 1986.

Bob Dylan har ju i och för sig gjort framträdanden med Petty och hans band även här i Europa, men varför den här konserten har adderats till just den nämnda sommarturnén är svårt att veta. Det senare gäller också vad det exakt är för inspelning. I och för sig är den, bortsett från ett par tekniska fel i allra sista låten, så pass hygglig att den måste ha gjorts med de agerandes goda minne: den innehåller inte bara kameraåkningar och fokuseringar utan också foto från olika vinklar; doakörens bakar får man till och med se bakifrån. Och ljudet är varierat, återger både soloinsatserna av Dylan respektive Petty och fångar in också medmusikernas prestationer.

Konserten börjar med låtar av och med Dylan, uppbackad både av Petty, bandet och doakören (som faktiskt mest irriterar mig). Det mesta i den här inledande avdelningen görs som röjig rock, på ett sätt som vi känner igen också från Dylans sommarturné. Dess värre gäller detta också Dylans tidiga klassiker ”Masters of War”, med sitt rockkomp här förvandlad till nästan oigenkännlighet.

I den därpå följande avdelningen med Petty och bandet vill jag särskilt nämna en av hans egna klassiker, ”The Waiting”.

Sen följer ett intressant avsnitt i konserten, intressant så till vida att Dylan här kompar sig själv bara på akustisk gitarr och munspel. Själv hade jag i det avsnittet hoppats särskilt på ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”, men Dylan varierar som vanligt melodin, och den här versionen är klart sämre än hans originalinsjungning. Faktiskt är då ”I Forgot More Than You’ll Ever Know”, som han gör med stöd av bandet, bättre.

Men texten till den apokalyptiska ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” ska ni ändå få:

A Hard Rain’s A-Gonna Fall

Text och musik: Bob Dylan, 1963

Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I’ve stumbled on the side of twelve misty mountains
I’ve walked and I’ve crawled on six crooked highways
I’ve stepped in the middle of seven sad forests
I’ve been out in front of a dozen dead oceans
I’ve been ten thousand miles in the mouth of a graveyard
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, and it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it
I saw a black branch with blood that kept drippin’
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin’
I saw a white ladder all covered with water
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken
I saw guns and sharp swords in the hands of young children
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

And what did you hear, my blue-eyed son?
And what did you hear, my darling young one?
I heard the sound of a thunder, it roared out a warnin’
Heard the roar of a wave that could drown the whole world
Heard one hundred drummers whose hands were a-blazin’
Heard ten thousand whisperin’ and nobody listenin’
Heard one person starve, I heard many people laughin’
Heard the song of a poet who died in the gutter
Heard the sound of a clown who cried in the alley
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony
I met a white man who walked a black dog
I met a young woman whose body was burning
I met a young girl, she gave me a rainbow
I met one man who was wounded in love
I met another man who was wounded with hatred
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what’ll you do now, my blue-eyed son?
Oh, what’ll you do now, my darling young one?
I’m a-goin’ back out ’fore the rain starts a-fallin’
I’ll walk to the depths of the deepest black forest
Where the people are many and their hands are all empty
Where the pellets of poison are flooding their waters
Where the home in the valley meets the damp dirty prison
Where the executioner’s face is always well hidden
Where hunger is ugly, where souls are forgotten
Where black is the color, where none is the number
And I’ll tell it and think it and speak it and breathe it
And reflect it from the mountain so all souls can see it
Then I’ll stand on the ocean until I start sinkin’
But I’ll know my song well before I start singin’
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall

Originalinspelningen finns på Bob Dylans LP ”The Freewheelin’” (CBS 1963.

I Tom Pettys andra avdelning med bandet får vi höra en av hans mer kända låtar, ”Refugee”. Fast även ”Bye Bye Johnny” med sitt myckna ös är hörvärd.

Dylan gör den avslutande delen, och där gillar jag ”Rainy Day Woman #12 & 35” bäst.¨’

* * *

Tillägg 12 november 2012:

Bob Dylan-boxen ”Summer of Zero 8” (WLR 2077) innehåller ytterligare en DVD, där europaturnén 2008 också dokumenteras på film.

Men dess första spår, ”Just Like Tom Thumb’s Blues”, härstammar från en konsert i Madrid redan den 6 juli 2006. Det rör sig uppenbarligen om en TV-inspelning.

Resten av den här DVDn är från konserten i Stadthalle i Wien den 10 juni 2008.

Repertoaren är till stor del densamma som på CD-skivorna. Ljudet är i och för sig osofistikerat men ljudupptagningen bättre än på flera av CDna, så vore det bara för det, kunde jag, när det gäller ganska många av låtarna, rekommendera DVDn som ett bättre alternativ.

Men så är det det där med den helt undermåliga filmningen.

Den är gjord med en enda kamera, av allt att döma placerad ut mot kanten av en läktare. Det betyder att kameran lyckas fånga Dylan i aktion vid sitt keyboard, men flertalet musiker skyms av tekniska attiraljer eller ses rent av med ryggen mot kameran. Och vad värre är: den som filmar försöker ibland fånga medmusikerna med kameran, men det man då ofta får se är typ en gitarrist utan huvud. Helt barockt blir det här när Dylan som vanligt mot slutet av konserten presenterar medlemmarna i bandet och vad de spelar och den som håller i kameran inte lyckas fånga in en enda av dem vid relevant tillfälle; man ser mest bara Dylan.

Fotot är också tekniskt under all kritik: då och då oskarpt och luddigt, dessutom beroende av ljuset på scenen: ibland blir det helt mörkt, vilket följs av att fotot blir ofokuserat och sedan råkar fånga helt irrelevanta scendetaljer. Ett par gånger blir fotot plötsligt svartvitt och vid det första tillfället därefter, när Dylan och bandet gör ”Summer Days”, blir filmbilden i stället bjärt ljus och i pastellfärger.

Men lätt stönande, efter 12 CD och 2 DVD, går jag ändå i mål. Jag har, trots bristerna, tagit mig igenom hela materialet.

En intressant iakttagelse har jag gjort när jag såg den här filmen: Dylan bläddrar fram sina låttexter en efter en för att inte riskera att komma av sig. Det syntes tydligast när han skulle sjunga ”Masters of War”.

Dylan i backspegeln

Utöver de vanliga – i hans fall många – ordinarie skivalbumen ger hans skivbolag också ut sidoserier med intressanta spånor ur Bob Dylans övriga produktion. I serien ”The Bootleg Series” hittar man sådant som alternativa tagningar av utgivna låtar, också sådant som betecknas som outgivet – men det som benämns så kan mycket väl senare vara utgivet på en färskare skiva i den ordinarie albumserien.

På dubbel-CDn ”Tell Tale Signs. Rare and unreleased 1989-2006”, The Bootleg Series Vol. 8″ (Columbia Legacy 88697357952, 2008, distribution Sony-BMG) hittar jag till exempel två alternativa inspelningar av den bluesartade balladen ”Mississippi”, som jag nyligen skrev om i samband med separat-kompilatet ”Blues”. När jag här hör de alternativa tagningarna, båda från 1997, föredrar jag den musikaliskt avskalade, den som vilar på Daniel Lanois’ gitarrspel och lite grann påminner mig om Happy Traums sätt att göra Dylan. Men den med band, som inleder den andra CDn, är inte dum den heller.

Allt i den här samlingen, sammanlagt 27 låtar, är naturligtvis inte sånt som man absolut måste ha, men Dylan är, även i de fall då han inte är på topp, mycket ofta hörvärd. En hel av det här är som sagt alternativtagningar, men eftersom dessa ofta har gjorts i annat tempo, ibland musikaliskt mer avskalade, är det intressant att få tillgång till de här versionerna.

Och så hittar man här liveversioner av låtar, alltså autentiska inspelningar från klubbar och konserter. Några vällåtande exempel: ”High Water (For Charley Patton)” som också fanns med på den nämnda CDn ”Blues”, balladen ”Ring Them Bells” från 1993, ”Cocaine Blues” från 1997 och ”Lonesome Day Blues” från 2002 med sin snabba dansrytm.

Bland de hörvärda alternativtagningarna finns ”Tell Old Bill” från 2005 med sitt snygga komp, ”Can’t Wait” från 1997 med sitt skickligt balanserade rytmkomp, ”Everything Is Broken” från 1989, snabb och med vibrerande komp, ”Marchin’ To the City” från 1997 med Bob Dylan spelandes gospelartat piano, ”God Knows” från 1989 med sin snabba, dansanta rytm, ”Dignity” från 1989 där textens surrealistiskt präglade berättande ton kombineras med snabbt danstempo, och så balladen ”Ring Them Bells” från 1993.

Slutligen vill jag också nämna den mer countryartade ”The Lonesome River”, som Dylan, sång och gitarr, gjorde tillsammans med bland andra Ralph Stanley, sång och banjo, ursprungligen för filmbruk.

Än kan Bob Dylan

De tre första låtarna på Bob Dylans ”Tempest” (Columbia 88725457002, 2012, distribution Sony) är mycket fina. Det börjar starkt med ett långt intro till ”Duquesne Whistle”, också i övrigt en mycket hörvärd låt, som låter som snabb, stompig musik från swingeran. Och till min förtjusning låter också nästa spår, den mer balladartade ”Soon After Midnight” med sin långsamma dansrytm bra. Och när det sen kommer ytterligare en högst hörvärd låt, ”Narrow Way”, ett stycke snabb talking blues med malande rytm, tror jag för ett ögonblick att hela plattan är så här bra.

Också nästa låt, den berättande ”Long And Wasted Years”, är värd att lyssna på, men det dröjer ända till titelspåret, ”Tempest”, innan jag känner mig tagen igen – den, med sin violin i introt, har för övrigt när det gäller texten föranlett en diskussion om ifall den har hämtat sin inspiration från filmen ”Titanic”.

Ja, även den avslutande berättande ”Roll On John” har en bra melodi.

Också flertalet av låtarna däremellan är berättande, balladartade, men musikaliskt kanske inte några av de bästa Dylan har gjort. Här skulle jag gärna ha sett att ett texthäfte hade följt med i skivkonvolutet. Inte så att jag har problem med att uppfatta innehållet i sånger som sjungs på engelska, ens om det framförs med Bob Dylans i dag ganska rossliga röst, men Dylan är ju något av en sångpoet, och jag skulle därför vilja uppfatta också alla nyanser och dolda allusioner, vilket är lättare, när man har texten framför nosen. Fast jag har senare hittat alla texterna på nätet.

Musikerna i bandet gör en mycket fin insats, särskilt i de inledande tre låtarna, men David Hidalgos dragspel i den högst dansanta ”Early Roman Kings” är, liksom Tony Garniers bas i ”Tin Angel” och Donnie Herrons steel guitar i flera av de nämnda låtarna, värda ett särskilt omnämnande.

Och så, låt er inte luras av att producenten enligt skivkonvolutet heter David Frost.

Melodikrysset nummer 44 2012

Vad man tycker är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror förstås på vad det är för musik man är bekant med respektive inte har hört.

Av dagens kryssillustrationer var det väl egentligen bara en, den med en till svenska översatt siffra, som låg utanför det jag spontant kunde: Arthur Kopils (musik) och Maury Yestons (text) ”Nine” från 1982, på svenska Nio, har jag, vad jag minns, aldrig kommit i kontakt med. Men när jag efter nätletning får fram, att den bygger på Fellinis ”8½”, en mycket intressant film, blir jag förstås intresserad.

Jag har för all del aldrig sett ”Blåjackor” (1939, premiär i Göteborg 1941) heller, åtminstone inte på scen. Möjligen har jag någon gång sett Rolf Husbergs filmatisering från 1945. Hur som helst, jag känner igen den, även Annalisa Ericsons röst – den här gången sjunger hon dock tillsammans med Kjell Krage, inte som ursprungligen med Nils Poppe. Den här operetten hette i original ”Boys In Blue” men skrevs i Danmark av Lajos Laitai, vilket i mina öron låter ungerskt, med en fransk fars som förlaga.

Per Gessle har jag lyssnat på med ett halvt öra, men jag ska tillstå att jag inte är våldsamt förtrogen med hans repertoar. Därför famlar jag lite – nätsöker titlar – när jag hör hans bidrag till dagens kryss, men när jag har tillräckligt många ledbokstäver, kommer jag fram till att det måste röra sig om ”När vi två blir ett”.

Lätt som en plätt är det däremot att identifiera ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang.” Jag minns den med upphovsmannen, Gösta Linderholm. Jag har tidigare berättat historien om när han valturnerade tillsammans med min hustru, som då skojade med honom så att han rodnade: hon och turnéledaren slängde upp ett par onämnbara modell XXXXL på scenen när han spelade på ett av mötena.

Hustrun var där också när Björn Skifs och Agnes (Carlsson) sjöng ”When You Tell the World You’re Mine” vid ett mycket omskrivet bröllop – hon har, allt sedan hon var talman, ett slags band till bruden. Också jag har genom åren ställt upp på många kungliga arrangemang, fast då närmast av lojalitet till hustrun, men den gången tyckte jag inte, att jag behövde ställa upp längre.

Men inget ont sagt om kärlek, inte heller deras. Min egen egen kärlek vill jag gärna tillägna Evert Taubes klassiker efter Robert Burns, ”Min älskling du är som en ros”, och då är det faktiskt inte främst partisymbolen jag har i åtanke.

Änglar är kanske inte riktigt min grej, men Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet” är också värd att lyssna på.

Barnvisor, Alice Tegnérs och andras, hör jag gärna på, fast jag har fyllt 75. Och ”Blåsippor ute i backarna stå” har jag förstås sjungit själv under folkskoletiden, har den ävenb på CD. Fast även i det här fallet finns det stavningsproblem vi diskuterade redan förra lördagen. Det Eldeman efterlyser är den moderna varianten står.

Scenartister av olika slag roar mig. Den äldre av dagens exemplar, Karl Gerhard, har jag det mesta av i skivhyllorna och har också skrivit om ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst känner jag genast igen ”Gungorna och karusellen” från 1948, den som i dag skulle ge oss pluralen karuseller.

Lasse Brandeby, från scen känd som Kurt Olsson, hade vänstervärderingar även han, även om det inte framgår av just ”Till den person som tillgrep min väska igår”.

Men som mina läsare vet, brukar jag också lyssna mig igenom melodifestivalerna. Så det är klart att jag minns den då ännu mycket unga Carola (16 år) 1983 – åttiotre – slå igenom med ”Främling”, signerad Lasse Holm och Monica Forsberg.

Och även ”Maria” med Östen med resten minns jag från Melodifestivalen 2003. Jag tror att jag till och med lite grann höll tummarna för den.

Lasse Stefanz sjunger egendomligare än han stavar sitt namn, men nog minns man hans ”De sista ljuva åren”, på Svensktoppen 1989-1990.

Fast det vete fasen: är de sista åren så ljuva, rent av de bästa i ens liv? Jag tillåter mig tvivla. Jag har skrivit om det här ett par inlägg tillbaka.