Gästspel av Filharmonikerna

Att Filharmonikerna gästspelade i vårt Musikens hus var redan det en upplevelse – jag tänker då på både deras spelskicklighet och på orkesterns storlek. Dessutom fick vi stifta bekantskap med orkesterns mycket kompetente dirigent, finländaren Sakari Oramo, med erfarenhet både från USA, Berlin och Wien plus, som gästpianist, tysken Martin Helmchen.

Programmet började dock svenskt, med ett verk av Henrik Strindberg (född 1954), som jag minns från proggepoken, tillsammans med bland andra Peter Bryngelsson i gruppen Ragnarök. Strindberg är dock verksam också inom seriös konstmusik, och det verk vi fick höra, ”Neptuni åkrar”, var ett beställningsverk av just Filharmonikerna, uruppfört 2006. Själv har jag aldrig varit på Öland och där sett Neptuni åkrar, tydligen också kallade Djävulens åkrar, men jag fångades omedelbart av Strindbergs musik.

Därefter följde Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pianokonsert nummer 4 i G-dur”, påbörjad redan 1803-1804 men uruppförd 1808. Jag har lyssnat ganska mycket på olika verk av Beethoven och har ibland funnit dem tunga, men den här pianokonserten hade, inte minst med hjälp av Martin Helmchens spel, en ljus, kvillrande ton. För egen del tycker jag det här gäller allmänt, inte bara i avslutningen. Kanske var det just pianistens förtjänst. Han fick mycket riktigt stormande applåder när han hade spelat klart.

Efter pausen spelade orkestern ”Symfoni nummer 1 i F-moll”, skriven av en då ännu mycket ung Dmitrij Sjostakovitj (1906-1997). Den var färdig först 1925, men Sjostakovitj hade då redan arbetat med den under ett par år. Sjostakovitj leker här inte bara med musikaliska stilar; man förstår också, att han var en man med både humor och intellektuell briljans.

Även i det här fallet lockade publikens uppskattande applåder till ett extranummer, Hugo Alfvéns ”Djävulspolska”, ursprungligen ett stycke folkmusik fån Dalarna.

* * *

Som vanligt fick vi skjuts till Konserthuset av Bengt och Inger, där vi under den sedvanliga konsertmiddagen mötte även Anna plus den här gången också hennes dotter Amanda, som hade tagit bussen från Västerås, där hon går på musikutbildning.

Vid de här middagarna väljer alla vad de vill ha. Själv valde jag att äta Cevapcici, en jugoslavisk rätt bestående av grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås plus pressad potatis.

Kaffe dricker vi sedan i konsertpausen. Fast Amanda drack cola.

Last Chorus: Kjell Alinge

Kjell Alinge är död. Nej, jag kände honom aldrig personligen, men jag har förstås hört honom i radio, till exempel i det legendariska programmet ”Eldorado”.

Ett program i den serien jag borde ha lyssnat på missade jag tyvärr.

På den tiden recenserade jag ofta nyutkomna skivor, på recensionsavdelningen Spegeln i den tidning jag var chefredaktör för, Aktuellt i politiken (s).

En morgon kom min dåvarande sekreterare, Lisbeth Sundström, in i mitt chefredaktörsrum och sa:

– Vet du, att Kjell Alinge citerade dig i ”Eldorado” i går? Han spelade flera låtar från skivor du har recenserat och så citerade han vad du hade skrivit om dem?

Men det hade jag tyvärr inte. Jag hade väl suttit och recensionslyssnat på nya skivor. Eller så var jag för trött efter att ha lagt barn.

Frid över Kjell Alinges minne.

Melodikrysset nummer 2 2016

Våldsamt svårt var väl inte veckans Melodikryss.

Jag gissar dock att en del melodikrysslösare, som inte är så hemma på klassisk musik, kan ha haft svårt med veckans exempel, vars titel man dessutom ville ha på tyska: ”Also sprach Zarathustra”, skriven 1896 av Richard Strauss.

Dagens första historia för barn skrevs av norrmannen Thorbjørn Egner: ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. Den var mycket populär, när våra barn var små, men jag har ingen aning om hur känd den är för dagens barn.

Inte riktigt lika lätt var det att genast identifiera vem som läste ”Sagan om pannkakan”. Ledbokstäverna tydde på att det var fråga om någon Inga, så jag googlade sagotiteln tillsammans med Inga Gill, och det visade sig vara korrekt.

Två av dagens frågor var TV-anknutna.

Jag hörde till dem som såg ”Bröderna Cartwright” i TV, så den här seriens signaturmelodi kände jag omedelbart igen.

Också den svensk-danska ”Bron”, i vart fall den senast sända delen, har jag med intresse följt i TV. Fast här tog det ett tag, innan jag förknippade signaturmelodin med serien.

Utan tvivel var det Whitney Houston som sjöng ”Wanna Dance With Somebody”.

Och Adele (Adkins) har ju Anders Eldeman spelat tidigare i krysset, så det var inte heller svårt att komma på, vem vi i dag hörde i ”Hello”.

After Dark fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Och så fick vi höra två melodifestivalare till:

Dels Carola Häggkvists ”Främling” från 1983, dels Arja Saijonmaas ”Högt över havet” från 1987.

Lennart Palm spelade Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. För egen del har jag inte alls mått illa, men jag har kallats till en rad blodprov på Vårdcentralen för Waran-dosering av för mig själv helt obegripliga skäl. Just nu verkar mina värden ligga rätt igen i alla fall.

Hjärtat pumpar på det också, fast med hjälp av pacemaker. Så jag känner inte heller någon spontan lust att sjunga Bonnie Taylors ”It’s a Heartache”. Fast om jag tvangs sjunga den svenska versionen, ”Om du går nu”, skulle jag nog känna mig mindre väl till mods.

Inte heller väntar jag mig att det ska gå med Idrottsgatan 12 som med kära gamla 34an: ingen rivning är, så vitt jag vet, planerad av huset vi har bott i allt sedan mitten av 1960-talet.

Också er önskar jag ett liv i godan ro.

Grattis, Maria Björk!

Jag träffade Maria Björk tillsammans med maken, Paul Kessel, på landshövdingens mottagning på Uppsala slott här om dagen. I dag avslöjar Upsala Nya Tidning, att det blir Maria som efterträder Paul som chef för Reginateatern här i Uppsala.

Nej, det är inte fråga om nepotism – det är kulturförvaltningen, ytterst kulturnämnden som har valt ut henne bland en rad sökande. Och hon är mycket kvalificerad för det här chefsjobbet – hon har redan tidigare gjort program på Regina. Till hennes meriter hör också det hon har gjort på Stadsbiblioteket: arbetat med programverksamheten, bland annat arrangerat författaraftnar. Hon har också arbetat som producent på Uppsala stadsteater. Dessutom har hon goda internationella kontakter.

Och faktiskt är det ett särskilt plus, att hon rimligen för vidare verksamheten på Reginateatern i ungefär samma riktning som den har fått under Paul Kessels tid som chef. Fast säkert också med en personlig prägel, om jag känner henne rätt.

Kullerullvisan

En nätkompis, Åke Cato, mejlade mig om ett textfragment, som han anade att jag kunde identifiera. Jo, det kunde jag, så jag skickade över hela texten:

Kullerullvisan

Text: Karl-Erik Forsslund, 1901
Musik: Anders Frisell (1870-1944), ”Gånglåt från Mockfjärd”

1. Här sitter jag å tralladiradirallar för mej själv,
djupt i dalen går den brusande älv.
Jag hör väl hur han kalladiradirallar just på mej.
Han vill hava mej till sällskap åt sej.
//: Å han vill att vi ska gå tillsammans
ner till kullurullurullorna i byn,
kullorna de små med rosende liljor
målade i hyn ://

2. Å jag ska ta fiolodolodolodolen med mej,
älven själv ska hålla basen med sitt brus.
Små kullorna dra kjolodolodolodolen kring sej.
Den vill släcka alla ljus i dansens hus.
//: Å de svinga å de videvirvla
å de trippilippa hoppiloppa lätt,
kullorna de små, en fjäderilsdans,
en rosende bukett ://

3. Men kära stora brusudurudurudusande vän,
du å ja vi ä nog gamla nu, vi två.
Små kullor vill ha tjusudurudurudusande män,
som kan svänga sej å trippa fram på tå.
//: Vi få lunka vi i våra höjder blå
å sitta i vår vrå och titta på.
Nya unga karar dansa väl bort
med kullorna de små ://

Texten är här återgiven i den form den finns i ”Tidens sångbok”, 1983. Den finns också i ”Gröna visboken, nionde upplagan från 1999 (första upplagan utkom 1949) och i ”LTs sångbok”, andra upplagan från 1950 (första upplagan utkom 1942).

”Tidens sångbok” var länge, genom årtiondena, Socialdemokratiska partiets sångbok, flitigt använd också inom LO-sfären och övriga arbetarrörelseanknutna organisationer. Den här sångboken innehöll både kampsånger och visor, många av dem skrivna av svenska visdiktare och skalder. Karl-Erik Forsslund (1872-1941), filosofie licentiat i Uppsala 1897, föddes i Ljusnarsberg och dog i Ludvika men är starkt knuten till Brunnsviks folkhögskola, som han var med om att grunda och vars föreståndare han var 1907-1912. Han var socialdemokrat och kandiderade till och med till Riksdagen. Men han är mer känd som författare, folkbildare och hembygdsvårdare, samt alltså visdiktare, än som politiker.

”Kullerullvisan” finns insjungen på skiva ett otal gånger; här några exempel:
Sven Ingvars: ”Säj inte nej, säj kanske, kanske, kanske”, Philips EP 433 475, 1966
Herr T och hans spelmän: ”Visor och låtar”, Scan-Disc SCLP-S-120, 1970
Margareta Kjellberg: ”Under takåsarna i Paris”, Odeon, 1980
Delta Rythm Boys: ”Guldkorn”, Metronome CD 8573-86873-2, 2001

Melodikrysset nummer 1 2016

Alla helgerna har gjort att jag lite har tappat kollen på vad det är för veckodag. Så när jag i morse vaknade en stund före åtta, gick jag först och la mig igen. Men så ringde hustruns väckarklocka, och efter en stund kom jag på, att det ju var lördag och melodikryss. Sen gick jag raskt upp och gjorde mina vanliga morgonbestyr: rakning, dusch, kläder på och sen ett par mackor, osockrad juice, lättfil och nybryggt kaffe.

Så jag var på bästa humör, när Melodikrysset startade, och den musik Anders Eldeman i dag spelade gjorde mig genomgående ännu gladare till sinnet.

Allt från Monica Zetterlund med ”Gröna små äpplen” (Stikkan Anderssons översättning av ”Little Green Apples”) till M A Numminen med ”Haren satt i gropen”. Jag har allt som Monica har gjort på skiva och det mesta också av M A Numminen.

”Allt går ju mä elektricitet”, elström alltså, sjöng Tage Danielsson i ”Elektricitetsvisan” – vilket inte hindrade att han var mot kärnkraft.

Två exempel på filmmusik fick vi också, båda hämtade ur filmer som jag minns med glädje. Vi fick höra ”Zorbas dans” ur Michael Coroyannis’ ”Zorba” (1964), där Anthony Quinn gjorde titelrollen som Zorba. Och så fick vi höra ”April In Paris” ur filmen med samma namn (1952) med Doris Day i en av huvudrollerna. Men melodin är mycket äldre, från 1933, och skriven av Yip Harburg, den amerikanske radikalen jag tidigare har skrivit om.

En tidig vänsterman, fast i Sverige, var också Martin Koch. Han var både arbetarförfattare och diktare, tonsatte själv också egna vistexter. Till de mest kända hör ”Lyckan”.

Tänker man efter vad ”Euphoria” egentligen betyder, är steget faktiskt inte så långt till titeln på Martin Kochs visa. Loreen, Lorine Talhaoui med marockansk familjebakgrund, vann segern i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 2012 med den här låten.

År 2000 vann Roger Pontare Melodifestivalen med den låt vi i dag fick höra på engelska. Men i svenskt original hette den ”När vindarna viskar mitt namn”.

1961 gjorde Neil Sedaka ”Happy Birthday Sweet Sixteen”, bättre i original, tycker jag, än Flamingokvintettens svenska version, ”Hon är sexton år i dag”. Men i båda versionerna finns alltså en tonåring.

Fast ännu bättre, åtminstone i min smak, är Nina Simone i ”My Baby Just Cares For Me”.

Jag är inte det minsta religiös, men jag lyssnar gärna också på religiös musik, om den har musikaliska och/eller textmässiga kvalitéer. En sån där sång som det svänger om är ”There Goes My Everything”, i Pelle Karlssons svenska version ”Han är min sång och min glädje”.

Fast själv håller jag med Jan Malmsjö när han sjunger ”Vår bästa tid är nu”, åtminstone om man med det menar medan man är i livet. I just det här fallet fick jag dock googla, om kompositören. Han visade sig heta Ture Rangström – men det handlar alltså inte om den Ture Rangström som vi som lyssnar även på hans sort av musik först kommer att tänka på.

Har ni som läser det här andra meningar än jag om dagens musikillustrationer, får ni gärna avge avvikande mening. Att jag har infört förhandsgranskning av inkommande inlägg har att göra med att jag inte vill att min mycket lästa blogg ska bli ett skyltskåp för rasistiska och främlingsfientliga kommentarer. Sådana stryker jag utan pardon.

En trettondagsafton i musikens tecken

Uppsala kammarorkester med Paul Mägi som dirigent bjöd även i år på konsert på trettondagsafton. Som vanligt vid de här tillfällena var repertoaren lite speciell, och två sångsolister medverkade: sopranen Agneta Eichenholz och tenoren Michael Weinius. Särskilt Eichenholtz imponerade som sångsolist, men till exempel i ”O soave fanciulla” ur Giacomo Puccinis (1858-1924) ”La Bohème” samsjöng det här sångarparet mycket fint.

Hela första delen av konsertprogrammet bestod av italiensk musik, där sångarna växlade med varann; det förekom också rent orkestrala verk, till exempel preludiet till Giuseppe Verdis (1813-1891) ”Nabucco”.

Den blev en pampig start för konserten, men för egen del tyckte jag inte, att musiken i den italienska delen riktigt ingöt den stämning man försöker skapa i en trettonaftonskonsert.

Andra delen, efter paus med lite bubbel, alkoholfri för mig och Birgitta, bjöd på musik med anknytning till operettscenen. Den här delen öppnades orkestralt med Emmerich Kálmáns uvertyr till ”Grevinnan Mariza”, en inledning som börjar mäktigt och sen blir allt mäktigare.

Samme Kálmáns ”Heia, heia, in den Bergen ist mein Heimland” ur ”Csardasfurstinnan” sjöngs av Eichenholz, och hon lyckades också utmärkt med ”Meine Lippen Sie küssen so heiss” ur Franz Lehárs (1879-1948) ”Giuditta”.

Weinius lyckades väl i samme Lehárs ”Du är min hela värld” ur ”Leendets land”, och båda sångarna gjorde fint ifrån sig i det avslutande numret i programmet, ”Minns du den än” ur Emmerich Kálmáns ”Chardasfurstinnan”.

Men riktigt bra var också orkestern i Johann Strauss den yngres (1825-1899) uvertyr till ”Zigenarbarnonen”.

Ett par extranummer, bland annat ”Old Lang Syne”, förhöjde stämningen ytterligare.

* * *

Efter konserten hade Birgitta beställt bord för fem i husets restaurang – till den här konserten kom som vanligt också Bengt, Inger och Anna. Bengt skjutsade oss i sin bil, och stackars Anna, som hade problem med sin, kom för sent till konserten och blev därför, trots biljett, utestängd från första delen.

Vi åt en särskild trettondagsaftonsmeny:
Till förrätt sockersaltad pilgrimsmussla, soppa på rökta räkor och hummer, rågbrödsflarn, arenkakaviar samt chalottenlökscrisp.
Till varmrätt bakad kalvytterfilé, friterad kalvbräss, vinägerkokt steklök, smörbakad morot, pommes Anna samt tryffelsky.
Till efterrätt åt de övriga en mix bestående av tre delar:
chokladtryffeltårta, färska hallon och saltkolasås;
morotskaka, crème cheese parfait och valnöt;
blåbärscurd, kanderade popcorn och saltlakritsmaräng.
Till mig, som inte får äta sånt här, hade Birgitta, den omtänksamma människan, beställt en sockerfri efterrätt, mycket god och dessutom så riklig, att jag hade svårt att få ner alltihop.

Melodikrysset nummer 53 2015-2016

Det är fortfarande mörkt ute, när jag, för att hinna göra morgontoalett och äta frukost, går upp tidigt på morgonen. Lite trött känner jag mig till att börja med, men två koppar nykokt kaffe gör underverk.

För egen del tyckte jag att dagens kryss innehöll en del knepigheter, vilket jag uppskattar.

Till det jag själv inledningsvis hade lite problem med var den allra första låten. Det lät som Niklas Strömstedt, men eftersom jag inte brukar se ”Så mycket bättre”, hade jag aldrig hört honom sjunga ”Drake”. (Och den som har gjort originalet tror jag att jag över huvud taget aldrig har hört.)

”One Night With You” har jag förstås hört, men vem var den belgiske artisten som sjöng den här? Jo, Helmut Lotti, kom jag fram till efter diverse googlande.

Lite mer bekant, mest genom Eurovision Song Contest, är irländaren Johnny Logan. Det var han som sjöng ”Galway Girl”.

På 1980-talet var jag upptagen av annat än att lyssna på internationell, till exempel tysk, popmusik. Så sorry, Sandra (Menges), hon med ”I’ll Never Be) Maria Magdalena” från 1985, har jag inga som helst minnen av.

Betydligt mer bekant är jag med amerikansk populärmusik av traditionellt slag. Ett exempel ur dagens kryss är ”The Man I Love”, med text av Ira Gershwin. Den som vi hörde sjunga den var Liza Minnelli.

Och faktiskt behärskar jag en del av operarepertoaren. I dag fick vi höra ett smakprov på ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Lasse Dahlquists många låtar, till exempel för Edvard Perssons filmer, är välbekanta för mig. I dag hörde vi, fast instrumentalt, ”Kalle på Spången”.

Ulf Peder Olrogs låtar är också välkända för mig, bland dem ”Se Sundbyberg och sedan dö – möt våren i Södertälje”.

Ytterligare ett par av det här landets stora sång- och musikmakare förekom i krysset, fast i båda fallen instrumentalt.

Dels spelades Evert Taubes ”Stockholmsmelodi”, som skulle ge oss kryssordet Stockholm.

Dels spelades, mycket väl av Ulrik och Mikael Neumann, Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”. Den börjar ju ”Det är måndag morgon…”. Men här ville Anders Eldeman som svar ha nästa dag, det vill säga tisdag.

Men jag har ingenting mot traditionella schlager heller. Ett exempel är ”Mälarö kyrka”, som skrevs 1968 av Sven Lindahl. Här spelades den på trumpet, men i texten förekommer ju en orgel. Fast vad Eldeman ville veta, förstod jag så småningom, var vad den kallas som spelar på orgeln. Jo, organist.

Kvar sedan är bara Tage Danielsson, kär i åminnelse. Kaffe och bullar sjöng han om i ”Lådan”, 1966.

Och sen återstår det bara för en allt äldre man att önska läsarna ett gott nytt år.

Ring, klocka, ring!

Dan före nyårsafton tog vi bussen till Öregrund – som vanligt ville vi möta det nya året i vårt sommarhem på jorden. Vi har gjort det här i åratal, och vissa år, när snön har gått ända upp till övre delen av grinden, har det här projektet inte varit så lätt att genomföra. Men på den tiden var vi unga och starka.

Den här gången behövde den här snart sjuttionioårige farbrorn inte göra något sådant. Det var faktiskt mindre snö här ute vid roslagskusten än i Uppsala.

Vi har låg grundvärme på även när vi själva inte är i vårt hus i Öregrund, men det behövdes rejält uppskruvade element för att få hygglig temperatur i huset. Jag gick också runt i huset och drog upp persiennerna.

Birgitta gick ut och hämtade in enris till två stora krukor, en i köket och en på glasverandan, och tog fram det lilla förråd av julsaker vi har också i huset i Öregrund.

Tillsammans gick vi sedan till Coop – det var mycket som behövde köpas, nu när vi inte har varit i vårt sommarhus på länge.

Jag handlade också till nyårsafton, då det var min tur att laga maten.

Till lunch serverade jag min estniska sylta, som vi hade tagit med ett par portioner av till Öregrund. Men som mat till nyårsaftonen köpte jag ett par stora och matiga humrar – de hade levererats till Coop av lokala Stora Risten Fisk, men den måste ju ha annat ursprung än havet här utanför. Med pain riche till plus ett alkoholfritt vitt vin blev det här en både god och mättande måltid.

Som efterrätt åt Birgitta, som får äta sådant, hade jag köpt en stor ask fin choklad från Lindt. Själv höll jag mig till frukt.

Men dess förinnan, alltså före middagen, satte vi oss i TV-rummet och såg Victor Flemings filmatisering av en barnbok, skriven av L Frank Baum. Filmatiseringen är, tycker jag, faktiskt bättre än bokförlagan, och eftersom den är gjord så tidigt som 1939, är det märkligt att Dorothys (i filmen en mycket ung Judy Garland) möte med ”Trollkarlen från Oz” (som filmen heter) görs i utstuderad fyrfärg. Jag har sett den här filmen upprepade gånger, också skrivit om den – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Huvudmelodin i filmen, ”Over the Rainbow”, skrevs av Yip Harburg tillsammans med Harold Arlen. Harburg, som kom från en från Ryssland invandrad judisk familj, är en av dessa konstnärliga begåvningar med radikala politiska åsikter som hör till det bästa i det amerikanska samhället. Politiskt kämpade han för ras- och könsjämlikhet och för fackföreningar. Musikaliskt är han känd inte bara för ”Over the Rainbow” utan också för till exempel ”April In Paris” och ”It’s Only a Paper Moon”.

Som alltid på nyårsafton såg Birgitta och jag förstås också ”Grevinnan och betjänten” i TV. Rolig tycker vi fortfarande den är, även nu när vi för egen del avstår från de alkoholhaltiga drycker, som betjänten gradvis blir mycket påverkad av.

Senare på kvällen bjöd Fredrik Skavlan på frågesport mellan två lag, ett norskt och ett svenskt. Båda lagen innehöll en socialdemokratisk exminister, och jag har förstås mött båda: Anne Holt respektive Thomas Bodström. Båda är dessutom deckarförfattare. Och Vanna Rosenberg, som parjobbade med Thomas, hör väl inte heller hemma till höger. Skavlan sjabblade med poängräkningen, men nog var det norska laget som vann.

Sen såg vi TV-utsändningen från Skansen. En del av artistframträdandena var se- och hörvärda, men jag tycker nog, att Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” har fått ett lyft med Malena Ernman som uppläsare. När man hörde henne deklamera den här dikten och mindes hennes rakryggade ställningstagande i fråga om flyktingarna var hon trovärdig, och trovärdighet är en bristvara i dessa tider.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Säkert är det ingen slump, att Tennysons ”Ring Out, Wild Bells” från 1850 fick en svensk tolkning 1890 av just Edvard Fredin. Han har också översatt ”Marseljäsen” till svenska, och han var en av det sena 1800-talets kulturradikala vänsterliberaler – till hans vänner hörde Karl Staff men också socialdemokraten Hjalmar Branting.

Runt vår lantliga boning brann de burkljus jag hade varit ute och tänt.

Vår nyårsafton avslutade Birgitta och jag på glasverandan, med alkoholfri skumpa, levande ljus och fyrverkeri – inte vårt – mot natthimlen. Själva lyssnade vi på den årliga utsändningen på nyårsnatten av klangen från kyrkor i alla Sveriges stift. Vi är inte det minsta religiösa, men vi ser det här som en viktig del av svensk kultur genom århundradena. Dessutom har vi, i egenskap av partiarbetare och politiska talare, besökt alla delar av Sverige, även de städer där de här kyrkorna ligger.

Minnen är allt viktigare för en gammal man.

Till slut: Gott nytt år, ett rödare år!

Melodikrysset nummer 52 2015

Jul eller inte – vi trogna melodikrysslösare sätter oss vid radioapparaten även när det är annandagsmorgon. God jul alla likasinnade, förresten!

I dag startade Anders Eldeman med en ljudillustration många av oss – några av er hördes av här på bloggen – hade väntat sig i förra veckans kryss, det så kallade julkrysset: ”O helga natt”, skriven av Adolphe Adam och därför allmänt kallad ”Adams julsång”.

Dagens kryss var annars inte lika julpräglat som förra veckans, men en känd julpsalm, med ursprung i tyskt 1800-tal, spelades i alla fall: ”När juldagsmorgon glimmar”.

Våldsamt svårt var det väl inte.

Själv hade jag inledningsvis svårt att komma på att busringaren i radio ju kallade sig Kalle Sändare – i det avsnitt som återgavs hade han ”missförstått” begreppet ansiktsmask.

Och för att hoppa i tiden: Zara Larsson, i dag med ”Lush Life”, har jag väl inte heller lyssnat tillräckligt mycket på.

Men resten var egentligen bara en fråga om att fylla i rätt svar och då stava rätt.

Till exempel veta hur Tom Waits skriver sitt efternamn. Det var alltså han som hade gjort originalet, ”Jersey Girl”, till det vi hörde Sten & Stanley sjunga, ”Då och nu”.

Några av de frågor som förekom i dag var rent av löjligt lätta.

Det är klart att jag som inbiten melodifestivallyssnare så här efteråt åtminstone kommer i håg några av de sångbara bidragen.

Sådana som ”Tango, tango”, fast ändå kanske mest för att Petra Nielsen 2004 sjöng den som ”Tängo, tängo”.

”The Worrying Kind” från 2007 tyckte jag för egen del var en suveränt bra låt. Ola Salo, som sjöng den, har jag själv sedan också hört live vid en OD-konsert här i Uppsala.

Och för att fortsätta på det här personliga spåret: Jag har alla skivor med The Beatles och alla med Simon and Garfunkel. I dag fick vi lyssna på en Beatles-melodi, ”I Will”, med Art Garfunkel.

Evert Taubes samlade produktion och egna insjungningar har jag, utöver på en del gamla LP-skivor, samlade i ett par CD-boxar – den som är road av ämnet Taube kan ju gå upp under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter. Sonen, Sven Bertil Taube, har också gjort många förnämliga insjungningar av faderns sånger. I dag hörde vi honom tillsammans med Lisa Nilsson sjunga ”Som stjärnor små”.

Evert Taube är ju – inte mig emot – en återkommande gäst i Melodikrysset. Lite svårare har jag för att i andra fall samma låt, om än i lite olika varianter, återkommer i krysset. Därmed har jag inte gjort något musikaliskt fördömande av till exempel ”My Way”, i franskt original ”Comme d’habitude”.

Lite roligare är det då att höra omgjorda varianter. I dag sjöng till exempel Mora Träsk om kaviar. Fast det var ju inte särskilt svårt att känna igen melodin, ”Cadillac”, och då lista ut att det Eldeman ville ha till svar var bil.

Gamla schlager är lite av mitt gebit, så jag blir också glad varje gång Eldeman spelar någon sådan. I dag fick vi till exempel höra Kai Gullmars ”Uti Rio de Janeiro”.

Och så går vi då i mål med ”Dream a Little Dream of Me” med The Mamas and the Papas. Så vad hette Mama Cass egentligen? Jo, Cass Elliot.

God jul en gång till, den här gången till alla Mamas and Papas, de som här om dan gladde barn och barnbarn med att uppfylla några av deras drömmar.