Sommar i P1 med Anders Kompass

När Birgitta och jag var på utdelningen av Olof Palme-priset och slog oss ner i Riksdagens andrakammarsal för att ta del av prisceremonin, satte sig snart en inte helt okänd man lite framför oss och till höger om gången vi satt vid. Han såg sig omkring och kom, när han fick syn på Birgitta, fram till henne och hälsade hjärtligt. De hade träffats tidigare, men jag tror att det här främst handlade om själarnas sympati, om två engagerade och modiga människor med hjärtat till vänster.

Anders Kompass, den man jag talar om, har faktiskt en anknytning till Uppsala, från sina unga år då han gick på Fjellstedtska skolan. Det här var under några år under det tidiga sjuttiotalet, men vad jag minns träffades vi aldrig då. Sen fick han, 1975, ett tvåårigt utlandsstipendium och valde då att åka till Guatemala. Där, i den lilla indianbyn Pasac, verkade han som alfabetiserare bland människor som i flertalet fall inte ens kunde spanska, och han hjälpte också, eftersom han hade körkort, byborna med att frakta till exempel bananer till marknaden inne i stan. Det här projektet, finansierat av Frikyrkan hjälper (i dag Diakonia), gav gradvis önskad effekt: lyfte indianerna i byn ekonomiskt och ökade också deras utbildningsnivå, lärde dem läsa, några också att köra bil.

1982 anställdes han av Pierre Schori på UD som latinamerikaexpert på vilket följde en anställning i FN. Som FN-tjänsteman arbetade han med mänskliga rättigheter i Colombia, Mexiko och Guatemala.

Framför allt de insatser han gjorde i Colombia visade sig innebära risker för hans eget liv. Han envisades med att åka på inspektion till en by, där det hade skett en massaker, lyckades ta sig dit och lämnade sen en objektiv rapport om skuldbördan, vilket inte gillades av maktapparaten. Situationen blev så hotfull, att han begärde beskydd av Kofi Annan, och först när denne ställde upp, backade hans antagonister. Men han berättade om hur han och hans ledsagarinna på den kontroversiella inspektionsturen, Flaminia Minelli, sen, under en middag i ”fel” stadsdel, kände sig obehagligt uttittade och hotade. De här två gifte sig sedan, så en räcka av mörka händelser fick ett ljust slut.

Fast huvuddelen av sitt sommarprogram ägnade Anders Kompass förstås åt att berätta om hur han, också som FN-tjänsteman, förpassades ut i kylan.

Kompass var chef för fältavdelningen i det FN-kontor som var till för att skydda mänskliga rättigheter, och sommaren 2014 fick han en rapport om övergrepp, begångna av soldater i FN-tjänst, i Centralafrikanska republiken. Det rörde sig om sexuella övergrepp på barn i åldrarna mellan 8 och 15 år, internflyktingar placerade i läger.

Kompass hade även under sin tid i El Salvador sett FN-bilar, parkerade utanför bordeller, men de här övergreppen, riktade mot barn, är svåra att ens berätta om.

I FN-styrkan i Centralafrikanska republiken ingick också afrikaner, men den leddes av fransmän, så Kompass tog sig före att lämna över rapporten till Frankrike för åtgärd, och de franska myndigheterna protesterade inte utan gjorde också uppföljande egna undersökningar.

Då hände det märkliga: Sju månader senare uppmanades han av sin överordnade chef i FN att avgå och belades dessutom med munkavle.

Kompass överklagade förstås beslutet, och i och med det blev det – fastän han själv höll tyst – vida känt vad som hade hänt.

Nu utreddes den här historien av en fristående kanadensisk jurist, och hon gav Kompass uppbackning och upprättelse i alla avseenden. Vilket ledde till att han fick rätt att återgå till sin tjänst.

Men trots att den här historien fick mycket stor uppmärksamhet, hördes ingen från FNs ledning, till exempel Ban Ki-moon, av med något beklagande eller något ursäkt, och Anders Kompass’ slutsats är, att de som arbetar inom FN-organisationen lever i sin egen maktvärld, en som dessutom lever ett liv avskilt från den andra, skitiga världen. (Det senare är min egen formulering.)

Jag uppskattade också Anders Kompass’ val av musik, till exempel att han spelade så mycket musik från de länder och regioner han har verkat i. Det mesta av det här är inte känt för svensk publik, men åtminstone en latinamerikansk låt, Violeta Parras ”Gracias a la vida”, i dag dock med Mercedes Sosa, är känd även här, fast då mest på svenska (”Jag vill tacka livet”).

Också i andra fall valde Kompass att inte spela den allra vanligaste versionen: Hasses och Tages ”Ett glas öl” fick vi i dag höra med Freddie Wadling.

Och i ganska många fall, till exempel ”Don’t Give Up” med Peter Gabriel och Kate Bush och Monica Zetterlund i Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, underströk musikvalet det Kompass just hade talat om.

Till det myckna hörvärda hörde också låtarna med Sting och Bruce Springsteen och inte minst Leonard Cohen (”Thunder Road”).

Som avslutning spelade han, med adress till hustrun, ”Lady In Red” med Chris De Burgh.

Sommar i P1 med Malou von Sivers

Dagens Sommar gjordes av Malou von Sivers (som egentligen heter Marie-Louise i förnamn). Jag läste henne först, när hon en gång i världen jobbade på Aftonbladet, men sen har hon ju haft en framgångsrik karriär i andra media, framför allt TV.

Det här borde borga för att hon också kan göra ett hörvärt radioprogram, men det som framför allt gjorde dagens Sommar så hörvärt var att hon där grävde i sitt eget liv och då lyfte fram även dess mörka sidor.

Det här programmet började och slutade vid faderns dödsbädd, men det var inte främst inriktat på sorg eller sentimentalitet – det här handlade mer om ett knepigt förhållande till en knepig far och om varför han var som han var och om ”det djupa sår som har följt mig genom livet men kanske också har gjort mig till den jag är i dag”.

Som den skickliga journalist hon är arbetar Malou von Sivers först med att väcka lyssnarnas nyfikenhet på att få höra mera. Det börjar med att hon besöker fadern på hans dödsbädd, när han inte längre kan kommunicera, och sen får vi, lite i taget, reda på att han i åratal har avböjt personlig kontakt med sin dotter.

Gradvis får vi reda på att hans förhållande till Malous mamma var mycket knepigt och att det också fanns en märklig lynnighet i hans förhållande till barnen, alltså även Malou. Hon minns händer som smekte men också kroppsbestraffningar för förseelser som fotspår på en krattad gång eller skor som hade ställts i oordning i tamburen. Barnen fick inte ens gå på gräsmattan utanför huset i Täby som man flyttade till.

En nyckel till det här fanns enligt Malou von Sivers i faderns eget tidiga förflutna. Hans mamma, således Malous farmor, dog när hon födde hennes pappa, och farfar och hans familj kom medvetet eller omedvetet att lasta sonen, hennes då födde far, för moderns död. Farfar kom sedan att gifta om sig med en betydligt yngre kvinna, och även om hon till att börja med försökte etablera kontakt med hans barn från förra äktenskapet, fick hon snart tre egna barn att ta hand om.

Malous pappa och hans familj umgicks inte mycket med hans pappa och dennes nya familj, men de bjöds pliktskyldigt till julkalas hos dem. Malous pappa och också mamma våndades inför de här julkalasen, som de på grund av mammans illamående regelmässigt kom sist till. Men som Malous pappa sa: ”Vi räknas ändå inte.”

Äktenskapet mellan Malous pappa och mamma sprack sedan, och pappan hittade en ny kvinna. Men vad värre var: den här bortflydda pappan ville knappt mer träffa sina egna barn från förra äktenskapet. När Malou försökte, passade det aldrig. Malou fick inte ens uppvakta på hans 70-årsdag.

Vid ett tillfälle lyckades hon i alla fall locka den snickerihändige pappan att bygga en lekstuga åt hennes barn. Fast när hon sen försökte återuppta kontakten med honom, sa han som det var: ”Jag vill. Men jag vågar inte. Jag är för feg.”

Det här utgjorde stommen i Malou von Sivers sommarprogram.

Sen avrundade hon med en del annat på slutet, men åtminstone avsnittet om intervjun med Ingmar Bergman hade ett tematiskt samband med det ovanstående. Hon skildrade här Bergman som neurotisk kontrollfreak, och fick honom att, när han per limousin anlände till TV-studion, att erkänna: ”Jag är rädd”.

Malou von Sivers spelade låtar med Bruce Springsteen, Adele, Laleh, The Beatles, Seinabo Sey, Avicii, Jonas Gardell och Beyoncé, och eftersom hon uttryckligen förklarade, att rap hör till det hon gillar, förmodar jag, att det hon spelade speglade hennes egen musiksmak.

Jag hade för egen del inga problem med hennes musikval, men även i dag tyckte jag, att musiken gott kunde ha haft större bredd.

Melodikrysset nummer 27 2016

Dagens kryss innehöll faktiskt en del som var lite knepigt, för mig i alla fall.

Och det har kanske sina skäl. Jag brukar till exempel inte följa TV4s ”Så mycket bättre”, så jag har aldrig hört/sett Miriam Bryant göra ”Sista morgonen”, i original av Niklas Strömstedt.

Alf Robetson har jag lyssnat på en hel del, men jag kan inte påminna mig att jag har hört hans svenska version av Kris Kristoffersons ”Jody and the Kid”, ”Lasse och Marie”.

Lena Ph har jag också lyssnat på en hel del, men just ”Jag är ingen älskling” hörde inte till det jag kände till.

Phil Collins är heller inte obekant för mig, men jag ska bekänna, att jag hade hjälp av hjälpbokstäverna för att få fram, att det var han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”.

Lättare var det då att känna igen Supremes-låten ”Stop In the Name of Love”, i dag dock i instrumental version. Här skulle vi översätta titelns begynnelseord till svenska, stopp.

Och resten klarade jag utan några svårigheter alls.

Krysset började i dag med ”Anthem” ur Björns och Bennys och Tim Rice’s ”Chess”. Tommy Körberg sjöng.

Därifrån är steget inte långt till ”Stars And Stripes Forever”, skriven 1897 av John Philip Sousa. Både upphovsmannen och marschen är mycket kända i USA.

Just nu ser man förresten åter bilder av uppblossande rasmotsättningar i USA till exempel i Rapport, vars signatur Eldeman spelade. Ska den amerikanska vapenlobbyn inte pressas till reträtt den här gången heller?

Kunde amerikanarna inte i stället ägna sig åt något annat som de obestridligen kan, att skapa bra musik? Ett exempel gavs av Bing Crosby och Count Basie’s orkester: ”Gonna Build a Mountin”, på svenska känd som ”Bygga upp ett stort berg”.

Just nu har emellertid Storbritannien också sänt en chockvåg genom Europa, även Sverige, genom att britterna har valt att utträda ur det heliga EU. Så frågan är vad det hade sänt för chockvågor genom landet, om Lasse Dahlquist i dag hade premiärsjungit ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, alltså ”Oh boy, oh boy, oh boy” från 1946.

För egen del är jag, så född i Estland jag än är, fast förankrad i Sverige och dess kultur.

Jag älskar ”Fjäriln vingad syns på Haga” ur Carl Michael Bellmans ”Fredmans sånger” från 1791.

Jag och våra barn känner oss hemma också i det Småland Astrid Lindgren skildrade i ”Alla vi barn i Bullerbyn” – i dag hörde vi sång ur Lasse Hallströms filmatisering.

Och en gång i världen, när främmande arméer under andra världskriget erövrade och våldtog mitt gamla fädernesland, kom vår familj och tusentals andra därifrån som flyktingar till Sverige och fick en fristad här. Sverige har efteråt beskyllts för att ha krupit för tidens diktaturer, men, som min nu döda yngsta moster sa i en dispyt med landsmän: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då, om inte svenskarna hade krupit?” Men svenskarna gjorde ju inte bara det – de var också beredda att med vapenmakt försvara sig och sitt land. 1940 var den stora svenska schlagern ”Min soldat” med Ulla Billquist. Jag har allt hon har gjort på skiva i en CD-box, och jag har givetvis sett Jolos, Jan-Olof Olssons, fina TV-serie ”Någonstans i Sverige” (1971), där den också förekommer. Eftersom jag är i den åldern att jag ofta har hört The Andrews Sisters i radio – jag har senare också skaffat dem på skiva – lyssnade jag i dag med glädje på deras version av ”Min soldat”, ”The Shrine of Saint Cecilia”.

Sommar i P1 med Ulrika Rogland

Ulrika Rogland är jurist och var som åklagare lagens arm i ett antal brott mot kvinnor och barn. Men efter 15 år bytte hon en smula inriktning och blev målsägarbiträde.

Det mest sympatiska med hennes Sommar-program i dag tyckte jag var hennes förståelse inte bara för brottsoffren utan, åtminstone i vissa fall, också för förövarna: Barn som själva regelbundet utsätts för våld och övergrepp kan även de lockas att ta till samma medel.

Men det här betyder självfallet inte, att hon accepterar det dessa utsatta utsätter andra för. Och det betyder heller inte, att de borde undgå de straffpåföljder lagen föreskriver, bara att samhället skulle bli mycket bättre, om vi tidigt lyckades få ett grepp om unga människors liv, innan det urartar.

Här var också hennes livserfarenhet den att barn inte gör som vi säger – barn gör som vi gör. Och det här reser förstås svåra frågor om vad vi övriga och samhällets institutioner bör och kan göra, när till exempel alkoholiserade fäder regelbundet slår och hotar sina egna barn.

Även mobbing hörde till det hon tog upp.

Helt naturligt uppehöll hon sig ganska mycket vid den så kallade Alexandramannen, han som via internet lockade in unga flickor i sin sexfälla och sen fick dem att tiga. Det hon talade om här var så kallad grooming, det vill säga att en vuxen tar sexuell kontakt med ett barn. Knepet kunde och kan vara att en vuxen man låtsas vara en jämnårig kille och fick flickan att klä av sig, vilket han filmade och sen kunde använda som utpressningsmedel för en sexuell kontakt på riktigt. Eller så kunde han, som i ett fall Ulrika Rogland berättade om, locka tjejen med modellfotografering. När den här flickan sen berättade för sin mamma vad som hade hänt och mamman tog kontakt med mannen, förklarade denne, att flickan bara hade hittat på alltsammans som hämnd för att han inte hade velat plåta henne, när han insåg, att hon var så ung.

Men Ulrika Rogland lyckades knäcka det här fallet, och den barnutnyttjande mannen fick tio års fängelse.

Nu innebär det yrke Ulrika Rogland har valt en del risker även för den agerande juristens egen del. Hon och hennes barn har utsatts för så allvarligt hot, att de har tvingats ha polisskydd.

Strandliv med barnen hörde till de få mer personliga saker Ulrika Rogland berättade om sig själv och sina egna barn.

När det gäller hennes musikval, uppskattade jag själv särskilt att hon spelade ”Both Sides Now” med Joni Mitchell. Hennes musikval omfattade också låtar med till exempel Sting, Patrik Isaksson, Adele och Peter Lemarc, men allt för mycket kändes också enahanda. Finns det numera inga presumtiva sommarpratare, som lyssnar på jazz, klassisk musik, blues, visor eller rent av schlager?

Sommar i P1 med Ove Skog

Under mina tidiga år i Sverige under sent fyrtiotal och tidigt femtiotal var tatueringar ännu inte så vanliga. Dock praktiserade en del unga grabbar en tidig form av primitiv egentatuering i form av så kallade luffarprickar, en liten triangel placerad i vecket mellan tummen och pekfingret.

Själv kände jag inte någon dragning till det här, aldrig heller till att bli tatuerad, när det blev mer vanligt än bland män som hade jobbat som sjömän på trader på de stora haven.

Dagens Sommar-pratare, Ove Skog, också känd under namnet Doc Forest, gjorde sin första tatuering 1959. Han är, omisskännligt även när det gäller idiomet, en son av Midsommarkransen, men han tillbringade stor delar av sina unga år på sjön och kom då också i kontakt med tatueringskonsten, som han började praktisera även för egen del. Dess förinnan hade han som tidens unga växt upp med raggarbilar och rock ’n roll. Jobb fanns det på den tiden gott om även för lågutbildade killar ur arbetarklassen, men ville man då också se sig om i världen, fick man ta jobb på båtar som gick till hamnar i fjärran länder. Så våren 1961 gick Ove Skog till sjöss.

I sitt sommarprogram berättade han om hur han på det här sättet såg världen: rasförtrycket i Sydafrika, begäret efter allt västerländskt i Odessa (där han också tog en stor risk genom att tjuvlifta bakpå en militärbil, detta för att komma i tid till båten), den äventyrliga och farliga färden från San Diego över Stilla Havet och så besöket i tatueringens förlovade land, Japan, där hans egna bröstpiercingar väckte stor medial uppmärksamhet.

Men huvuddelen av sitt program ägnade han förstås åt det som blev både hans stora intresse och hans främsta verksamhet i livet, tatuering. Som vi alla vet, rymmer den här verksamheten så väl okunskap som slarv och ignorans, men Ove Skog har tillsammans med andra ansvarsfulla tatuerare bildat en organisation som de som anlitar deras tjänster ska kunna lita på – de har till och med arbetat för en skärpt reglering av branschen; Skog har till exempel på Sten Anderssons tid som socialminister uppvaktat hans biträdande minister, Gertrud Sigurdsen, i frågan.

För egen del har jag aldrig ens varit inne på tanken att låta tatuera mig, men jag gillar den här mannens mix av arbetarklassbakgrund, erfarenhet, livshållning och idiom.

Och så blev jag positivt överraskad av hans musikval, inte bara för att han spelade en del rock som jag minns från mina egna unga år – han inledde med Little Richard och ”Good Golly Miss Molly”. Men vi fick höra ett spektrum av artister, sådana som Wanda Jackson. Etta James (två låtar), Rodriguez, Ola Magnell och två av mina gamla favoriter, Brownie McGhee och Sonny Terry.

Sommar i P1 med Bertil Hult

Bertil Hult hade under sin egen skoltid svår dyslexi, ett handikapp som sedan ärvdes också av hans söner. Hans oförmåga att lära sig läsa och skriva hånades av hans lärarinna, och han placerades i hjälpklass. Sådana här erfarenheter kan knäcka de bästa – märk att dyslexi inte har något att göra med bristande begåvning – och Bertil Hults väg ut i livet blev ganska krokig. Han slutade skolan vid 16 års ålder.

Men han lyckades till slut ändå få jobb som postutdelare på Skandinaviska Enskilda Banken, och det var där han fick knuffar i rätt riktning. Först av en chef som sydde igen fickorna på hans ständigt säckiga byxor, sen genom att han uppmanades åka till England, vilket han så småningom gjorde men först efter att ha fått sparken. Han åkte till London och jobbade på ett skeppsmäkleri och lärde sig samtidigt engelska.

På den vägen är det. Den här unge mannen hade läs- och skrivsvårigheter, men med rätt knuffar och vägledning lyckades han inte bara försörja sig utan gradvis bli nästan ofattbart rik, ironiskt nog genom att bygga upp företag som främst är inriktade på utbildningsverksamhet. Han har, så småningom med flertalet av sönerna som nyckelpersoner i företaget, byggt upp verksamheter i vid det här laget 53 länder och med sammanlagt 43.000 anställda. I sitt Sommar-program i dag pratade han ganska mycket – alltför mycket – dels om alla dessa företag, dels om alla ställen/länder han och hans familj har bott på/i under årtiondenas lopp.

Det här senare blev ganska ytligt utom på en punkt, varför han och huvudkontoret till hans företag lämnade Sverige. Det här skedde på 1970-talet, och skälet till landsflykten var de av LO initierade löntagarfonderna. Det och det faktum att han också har engagerat sig i en svensk friskolekoncern vittnar om att han värderingsmässigt inte stod åtminstone dåtidens arbetarrörelse nära.

Fast för egen del tyckte jag, att det Bertil Hult hade att säga om dyslexi var betydligt mer intressant.

Eftersom Bertil Hult är 75 år gammal, tyckte jag till att börja med att hans musikval var förvånansvärt modernt. Han började till exempel med Carla Bruni och ”Raphael” och fortsatte sen med Ace Frehley och ”New York Groove”. Och sen spelade han i tur och ordning Bo Kaspers Orkester, Neil Young, Linda Ronstadt med flera, Lisa Ekdahl, Louis Armstrong, Pete Townsend, Alison Kraus med flera, Björk, Johnny Cash, Randy Newman och Tom Waits.

Men sen visade det sig, att Hult själv inte hade något förhållande till musiken han spelade. Han berättade att han hade fått hjälp av yngste sonen med att välja den.

Sommar i P1 med Bianca och Tiffany Kronlöf

Jag kände, innan jag i dag hörde deras Sommar-program, inte till systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf, och får kännedom om deras ”Slå pattarna i taket”, ”Full patte” och ”Så jävla pk!” först när jag läser presentationen av dem och deras program i presentationen av årets sommarvärdar. Det kan ju bero på min relativt höga ålder, men som jag är skapt, ser jag det som en berikande utmaning att lyssna på de här i mitt perspektiv unga damerna.

Det ska dock inte blandas samman med det en av dem berättade i programmet, att hon under en mottagning kontaktades av inte mindre än fyra män med fler år på nacken än hennes då 30: ”Du är så vacker. Men du är så ung.”

Så småningom lär sig de här båda systrarna att hantera sånt här, men Bianca bekänner också ett ungdomligt misstag. Hon blir kontaktad av en fotograf i Helsingfors – hon och systern kommer ursprungligen därifrån – och får ett smickrande erbjudande om vad hon uppfattar som modellfotografering. Så hon tar färjan över och går upp i fotoateljén, där hon ser bilder på väggen av mer eller mindre avklädda damer. Det visar sig också, att det är såna bilder, avsedda för en kvällstidning, hon väntas ställa upp på, och fastän hon stretar emot, blir det i slutändan foton där hennes bröst syns genom en våt, minimal T-shirt.

Hennes farmor köpte sen hela upplagan i det område där hon bodde, detta för att förhindra spridning till andra som bodde runt omkring.

Jag skulle gärna ha återgett fler såna här historier, om det hade vimlat av dem i det här programmet, men tyvärr var det ganska ofta mest ganska pladdrigt.

Och så en sak till: Som mina regelbundna läsare vet, är jag långt ifrån någon pryd typ, men i det här fallet fick lyssnarna så många könsord och underlivsanknutna historier till livs, att det faktiskt kändes som spekulation.

Även musikvalet i programmet gör mig tveksam. Eftersom jag själv är bekant med Ike och Tina Turner, Spice Girls, Beyoncé och rapmusik, klagar jag inte på grund av egna kval – tvärt om fanns här ett och annat jag gillade. Men ganska stora grupper av främst äldre, men inte uteslutande äldre lyssnare kan faktiskt ha stängt av det här programmet, både på grund av dess röriga innehåll och på grund av musikvalet.

Och det här borde ställa Sommar-redaktionen inför ett principiellt problem: Vad vinner man med att, fast bara tillfälligt, locka ett antal främst yngre lyssnare, om man samtidigt stöter bort många av de äldre, samtidigt mer trogna?

Ett program av Sommars karaktär kan säkert förändras både innehållsligt och musikaliskt, men det här måste göras med mycket varsam hand.

Sommar i P1 med Gloria Ray Karlmark

För mig, som också organisatoriskt (och mycket framgångsrikt) vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal började arbeta för den socialdemokrati jag hade identifierat mig med allt sedan tidiga tonår, hörde antirasismen till det som då engagerade mig mest. Meningsfränder, några av dem i kretsen av mina nära vänner, kom tillbaka från stipendievistelser i USA och vittnade om kampen för jämlikhet mellan svarta och vita. Och en annan stor fråga, som engagerade oss mycket, var kampen mot apartheidpolitiken i Södra Afrika – bland dem vi aktivister i Laboremus umgicks med fanns människor med ursprung där. Vi fanns på socialdemokratins vänsterkant, men på den här punkten var vi och vårt parti och också dess väljare överens.

Jag påminner om det här inte bara för att dagens sommarpratare, Gloria Ray Karlmark, berättar om den amerikanska medborgarrättskampen utan också för att hon själv, som var en av spjutspetsarna i den här kampen, inte utan sorg konstaterar, att en annan inställning numera tycks ha brett ut sig i vårt land och därför undrar, vad som har hänt med alltför många människor här. (Hon bor själv här – ödet ville att hon skulle gifta sig med en svensk.)

Fast ingen kamp är ju vunnen för evigt. Man kan ju också påminna om att Republikanernas presidentkandidat i dag är Donald Trump och om att många av hans anhängare ser Barack Obama som ett historiskt misstag i USAs historia.

Så kanske var det inte bara en historielektion Gloria Ray Karlmark gav oss i dagens Sommar.

Fast även historielektioner kan vara nyttiga. Gloria Rays farfar var svart slav. Hennes farmor kom från en av de stammar av urbefolkning som okunniga europeiska kolonisatörer döpte till indianer och som fördrevs från områden där de hade bott sen urminnes tider. Stolt konstaterade hon, att hon faktiskt är amerikan av börd.

Slaveriet upphävdes så småningom, men i de amerikanska sydstaterna fortsatte rasåtskillnaden och diskrimineringen. Hade man mörk hudfärg, fick man inte lov att dricka vatten ur samma kranar som vita, inte gå på deras toaletter och självfallet inte äta på de vitas restauranger. Vi talar nu om Gloria Rays uppväxttid på 1950-talet.

Förvisso gjordes det försök att öka rasjämlikheten under den här tiden. Och med normala mått drabbades Little Rock inte av någon våldsam revolution, när nio (9) afroamerikanska elever, bland dem den då 14-åriga Gloria Ray, höstterminen 1957 gavs tillstånd att gå i en tidigare helvit high school i Little Rock i Arkansas.

Märk att det här var fråga om begåvade och studiemotiverade elever – Gloria tog själv så småningom en examen i Chicago.

Bakgrunden till den här ”revolutionen” var ett beslut 1957 av den amerikanska högsta domstolen, att segregering i offentliga skolor inte var tillåten.

Men de vita rasisterna, och de var många, i Little Rock ville till snart sagt varje pris förhindra det här. Mobben bildade en gapande skyddsmur runt skolan och hindrade till och med de 14-15-åriga afroamerikanska ungdomarna att ta sig ut ur skolan – Gloria minns hur hon smögs ut, liggande på golvet till en polisbil. Det Gloria Ray Karlmark berättade om det hon och de övriga utsattes för borde vara obligatorisk lyssning också för Sveriges många rasister – hon gör det ju på svenska, så även de med sina förkrympta hjärnor borde kunna klara av det.

Till slut måste Nationalgardet sättas in för att värna de här ungdomarnas rätt att gå i skola.

Också musikaliskt var det här ett fint sommarprogram genom att det knöt an till det afroamerikanska kulturarvet i USA, både det religiösa och det politiska. Gloria Ray Karlmark spelade således Mahalia Jackson, Mavis Staples, Louis Armstrong och inte minst Billie Holidays fantastiska ”Strange Fruit”. Och sitt jazzintresse illustrerade hon med Dizzy Gillespie.

Fast hon spelade annan musik också, även svensk, men här väljer jag att citera en symbolladdad fransk Edith Piaf-titel: ”Non, je ne regrette rien”.

Sommar i P1 med Tom Malmquist

Eftersom jag inte läser om sport, kan det ha bidragit till att jag inte kände till Tom Malmquist, förr tydligen en lovande ishockeyspelare, senare dessutom bokdebutant med ”Sudden Death”, en mycket ovanlig diktsamling därför att den har sport som ämne. Det här intresset för sport har uppenbarligen också en familjebakgrund: Den nu döde fadern var sportchef på Expressen.

Men Malmquist slog 2015 litterärt igenom med den självbiografiska romanen ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. I dess fokus och i fokus för dagens Sommar fanns det som hände 2012: Hans höggravida sambo Karin Lagerlöf visade sig ha akut leukemi. Hon förlöstes med kejsarsnitt men avled själv snart.

Fast innan hon dog, hann hon i alla fall föreslå det namn barnet sedan fick, Livia. Tom Malmquist tolkar det här som en besvärjelse: Liv, ja!

En mycket stor del av det här sommarprogrammet kretsade sedan kring det känslomässiga kaos och de utmaningar hustruns hastiga död medförde för hans egen del: Samtidigt som han måste hantera sina egna känslor av sorg och förtvivlan, tvingade han sig att ta hand om den nyfödda dottern. Stunderna då hon sov använde han till att lyssna på musik och till att skriva.

Den här livsomstörtande erfarenheten fick honom också att mer än tidigare ifrågasätta allt för tvärsäkra svar på det vi ställs inför i livet, också att välja bort tidigare vänner med i förväg givna reaktionsmönster.

Tom Malmquist utformade sitt sommarprogram som ett budskap till dottern, Livia. Men hon är alltså bara fyra år – programmet börjar med att hon ber pappan om ursäkt för att hon har nattkissat i hans säng, men han får henne att skratta, när han svarar ”Det kanske var jag” – och hennes insikter om vad det är att vara död illustrerar Tom Malmquist med att berätta om hur hon, iförd blå klänning, dansar på golvet och sjunger ”Mamma Karin är död, mamma Karin är död”.

Så i slutet av programmet förklarar Tom Malmquist att det naturligtvis kommer att dröja länge, mycket länge, innan Livia tar del av det här programmet, kanske först när hon hittar det på band efter hans egen död.

Tom Malmquists musik i programmet vittnade om en fallenhet för ofta ganska rytmisk musik. Bland det som var bekant för mig fanns, utöver till exempel Stevie Wonder och Billy Joel, också en del låtar och artister som jag för egen del gärna lyssnar på: Odetta, Melanie och ”Mardi Gras In New Orleans” med Professor Longhair.

Sommar i P1 med Ingvar Carlsson

Eftersom jag uppriktigt gillade Ingvar Carlssons Sommar-program i dag – och jag menar då både talat innehåll och musikval – ser jag inga problem med att skriva om det, detta fastän jag under många år i egenskap av anställd på den socialdemokratiska partiexpeditionen var underställd honom och fastän det var han som rekryterade min hustru till partiets VU och senare gjorde henne till miljöminister. Jag kan väl också passa på att nämna, att jag under en period hade hans dotter Ingela som arbetskamrat på partiexpeditionen. Ingvars fru och Ingelas mamma Ingrid lärde jag också känna, inte bara som medföljande på olika partiarrangemang. Det blir så här när man som Ingvar Carlsson befinner sig i det politiska livets centrum och man själv verkar där under i stort sett hela sitt yrkesliv.

Mitt intresse för idrott och friluftsliv – två saker som Ingvar Carlsson gillar – är närmast obefintligt, men jag har förstås noterat det han också talade om, sitt stora intresse för musik, ett intresse han gav uttryck för genom att göra den här säsongens hittills musikaliskt överlägset bästa sommarprogram – jag ska avslutningsvis återkomma till det.

Mot den här bakgrunden var det intressant att han inledningsvis – den här mannen har både självdistans och humor – berättade dels om hur han av en musiklärare under skoltiden befriades från musik, dels om hur han som stipendiat i USA, i Chicago, lyssnade på mycket bra jazzmusik.

Annars var hans röda tråd den att slumpen många gånger, ibland i viktiga avseenden, har styrt hans liv.

Så också det privata. Uppenbarligen var det en ren slump att han under en kräftskiva hemma i Borås år 1955 träffade den för honom tidigare helt okända Ingrid Melander. Den här samvaron fortsatte till halv sju på morgonen, men så småningom följde han efter henne till Lund. Hur de där var beredda att förlova sig, inte minst för att kunna få en gemensam bostad av Västgöta nation, var också en festlig historia, som till slut ändå ändade i lysning och giftermål.

Studierna gick bra och han erbjöds av Nils Stjernqvist att gå på doktorandseminarierna, men så ringde Olof Palme på uppdrag av Tage Erlander: Ingvar Carlsson erbjöds en anställning på Statsrådsberedningen och svarade ja. Och på den vägen fortsatte det. Han blev så småningom statsråd.

När Olof Palme blev partiordförande och statsminister, hade Ingvar Carlsson för egen del aldrig haft några sådana planer – han hade tänkt, att när Olof så småningom avgick, skulle också han själv lämna regeringen. Men ödet ville något annat. När Olof Palme 1986 mördades och partiets VU enhälligt frågade om han ville ta över, fanns det för den här pliktmänniskan egentligen inget alternativ. Det var bara att axla oket, bland annat i skepnad av två beväpnade, ständigt närvarande livvakter. När han sen ska berätta om sina politiska framgångar får det bli historien om Öresundsbron. Och så lyfter han i slutet av programmet fram, att Lisbet Palme inspirerade honom att göra särskilda insatser för barnen i vårt samhälle.

Ingvar Carlssons berättelse om sig själv och andra som fanns i och runt maktens korridorer handlar dock ganska lite om makt, mycket mer om de berördas mänskliga sidor, sådant som hur hopplöst opraktiska tre socialdemokratiska statsminsrar i rad var. Ta som exempel historien om när Tage Erlander ombads provkasta ett nytt kastspö.

Många andra skulle kanske ha blivit förbittrade över den kritik två av landets största kulturpersonligheter, Hans Alfredson och Tage Danielsson, riktade mot det parti de aktivt hade stött i 1968 års valrörelse – det var som bekant främst kärnkraftsutbyggnaden som fick dem att bli kritiska – men Ingvar Carlsson behandlar även det här med försonande distans och humor: Tage Danielssons liknelse att Ingvar Carlsson såg ut som en fot i ansiktet tacklade han i ett barnprogram i TV genom att teckna sig själv just som en fot. Och sen var SSUarna inte sena med att lansera en Ingvar Carlsson-liknade fot som rockmärke och börja kalla sig för Fotfolket. Carlsson berättade hur folk han mötte på gatan sedan, faktiskt oftast i ren välmening, hälsade honom med ”Tjenare, Dojan!”.

Och Carl Bildt fick beröm för att han under den ekonomiska kris som ledde till tidernas räntechock ringde Ingvar Carlsson för att få till stånd en uppgörelse mellan de stora partierna. (Märk att Bildt från 1991 var statsminister. Men Socialdemokraterna återtog regeringsmakten i valet 1994.)

Det här gjorde att Ingvar Carlsson skyndsamt måste åka hem från ett möte med Socialistinternationalen i Berlin. Därför var han också tvungen att inställa ett planerat möte och en gemensam middag med fyra kurdiska ledare. De senare sköts kallblodigt ner på den restaurang där de hade stämt möte. Carlsson sa sig än i dag fundera över om det var Bildts kallelse som räddade honom själv från samma öde.

Ingvar Carlssons musikval i det här programmet var som sagt det bästa och mest avvikande hittills i årets ”Sommar”. Han spelade jazz: ”Chicago” med Benny Goodman och ”Visa från Utanmyra” med Jan Johansson. Han var först i år med att spela en rad klassiska stycken, med Okko Kamu, Roland Pöntinen och Filharmonikerna under ledning av Vladimir Askenazy. Han spelade Olof Palme-talet ”Fördomar” till musik av Latin Kings. Bland sångerna och visorna fanns Benny Anderssons ”Kärlekens tid” med Gustaf Sjökvists kammarkör, Monica Borrfors med Hasse- och Tage-klassikern ”Att angöra en brygga”, Elisabet Hermodssons underbara hyllning till Gotland, Ingvars och hans familjs sommarland, ”Sommargästens visa”, Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och så Ingvar Wixells insjungning av Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”.

Och så avslutade han med Mikael Wiehes ”…ska nya röster sjunga”, här dock insjungen (på ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas”) av den stora stjärnan i många socialdemokratiska valrörelser, Monica Zetterlund:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).