Melodikrysset nummer 35 2016

Åter en lördagsmorgon med morgontidningar, god frukost och sen Melodikrysset.

Dagens kryss innehöll väl egentligen ingenting, som jag absolut inte känner till.

Därmed inte sagt att jag brukar lyssna på allt som Anders Eldeman i dag spelade. ”Lycklig” med Sven Ingvars tror jag inte ens att jag har hört förut, men nog var det Sven-Erik Magnusson som sjöng.

Jag gillar och minns för all del inte allt som förekommer i Melodifestivalerna heller, men att känna igen Magnus och Henrik Rongedal i ”Just a Minute” klarade jag i alla fall, och för övrigt lät de riktigt bra.

Det som gjorde dagens kryss lite kul var att Eldeman spelade en del inte alldeles färsk popmusik.

Det var ganska länge sen jag hörde något med Ola And the Janglers, så deras ”Alex Is the Man” hörde till det där jag tyckte det var roligt att höra igen.

Och det var också länge sen jag sist hörde ”Annie’s Song” med John Denver.

Tyska Modern Talking, i dag med ”You Are My Heart. You Are My Soul” från 1984, var det också ganska länge sen jag lyssnade på.

Amerikanska Guns ’N Roses har jag egentligen hört mer med, även om jag inte mindes just ”Paradise City”.

”Dödligt vapen” har jag aldrig någonsin sett, men jag har desto fler skivor med Eric Clapton och Sting, som framförde ”It’s Probably Me”.

Och på tal om film: Hollywoodstjärnan Mae West, hon med ”Come Up And See Me Sometime”, minns jag förstås också. Jag har alltid gillat hennes fräcka, sexkryddade jargong, och jag gillar också hennes gravskrift: ”Man lever bara en gång. Men om man gör det rätt, räcker det med en gång.”

Jag gillar också Hagge Geigerts av Eva Rydberg insjungna ”Den närsynta bofinken Knut”, en ny text till Helfrid Lamberts tonsättning av Gustaf Frödings ”Det var dans bort i vägen”.

Den vals (ur en balett) som spelades av Kungliga hovkapellet kom från Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten”, vilket skulle ge oss kryssordet nöt.

Evert Taube har jag, som jag tidigare har berättat, en fullständig skivsamling av, bland dem ”Fragrancia”, i dag visserligen i instrumental version med Dana Dragomir. Men den efterlysta första raden lyder: ”I Cubas natt en röst från din estancia.”

Och så avslutar vi med Alice Tegnérs tonsättning av den hjärtvärmande och vackra ”Ute blåser sommarvind”.

Måtte den där ljumma sommarvinden fortsätta att blåsa ännu ett tag!

Arhoolie, nu i Smithsonian Folkways’ regi

Smithsonian Folkways i Washington, sätet för de fantastiska Smithsonian-museerna, gör en mycket berömvärd insats för att hålla den klassiska amerikanska sång- och musikskatten (delvis även den i andra delar av världen) levande och ständigt tillgänglig på skiva, numera också för nerladdning.

Museet hade redan en egen samling med viss skivutgivning i gång, när det genom en donation från den döde grundaren Moses Ash’s familj fick ta över hans livsverk, Folkways Records, med över 2.000 skivor med folkmusik (inte bara amerikansk), blues, bluegrass, gospel, barnvisor, cajun, drama, poesi, jazz, världsmusik, klassisk musik, dokumentära bandningar och så vidare. Till det intressanta med Ash’s utgivning hörde också, att den speglade amerikansk vänster – bland de utgivna artisterna fanns politiska radikaler som Pete Seeger och Woody Guthrie, och självklart speglade Folkways’ utgivning också de svarta amerikanarnas kamp för medborgerliga rättigheter och jämlikhet. I deras skivkollektion finns allt från Leadbelly till medborgarrättsrörelsen.

Jag har genom åren, under senare år med hjälp av deras hemsida www.folkways.si.edu/folkways-recordings praktiskt taget dagligen, följt deras nyutgivning under namnet Smithsonian Folkways (både helt nya skivor och återutgivna sådana), och på den här hemsidan hittar man också utgivningen hos samtliga de skivbolag Smithsonian genom åren har lagt till sin både nationella och internationella sångskatt på skivor utgivna av
•A.R.C.E.
•Blue Ridge Institute
•Collector Records
•Cook Records
•Dyer-Bennet Records
•Fast Folk Records
•Folkways Records
•I.L.A.M.
•Mickey Hart Collection
•Monitor Records
•M.O.R.E.
•Paredon Records
•Smithsonian Folkways Recordings
•UNESCO Collection of Traditional Music
Man kan där också söka både på enskild artist eller på specificerat ämne och får då upp samtliga relevanta skivor från de olika ingående bolagens samlade utgivning.

Alla de här skivorna går att beställa, en del av dem i original, en del i form av nyutgivningar i ett enkelt konvolut med specialtryckt omslag med innehållsförteckning. Jag har själv varit på Smithsonian Folkways och hämtat en hel stor resväska förbeställda CD-skivor – det kostade en bra slant, men jag fick på det sättet massor av åtråvärda skivor till min enorma skivsamling.

Till de Smithsonian Folkways-ägda skivbolagen har nu också lagts det av Chris Strachwitz grundade och fram till nyligen (han är nu 84 år) drivna Arhoolie Records. I ett pressmeddelande läser jag, att bolaget sen starten 1960 har gett ut mer än 350 album (men det beror, antar jag, på hur man räknar: en del av de tidigare utgivningarna har överförts till CD, men när jag på nätet kollar bolagets utgivning, rymmer den också mängder inte bara av LP utan också av EP och singlar, vad jag förstår inte konsekvent överförda till modernare format).

I många avseenden passar Arhoolies utgivning, med blues, folkmusik och liknande som stomme, som hand i handske med den från gamla Folkways, och i vissa avseenden – tex-mex-musik är ett tydligt exempel – vidgar den Smithsonian Folkways’ utgivning på området.

I några avseenden – Big Mama Thornton är ett exempel – kompletterar den Smithsonian Folkways samlade sångskatt, och i andra – Lightnin’ Hopkins är ett exempel – breddar den märkbart samma bolags utgivning. Många av de andra artisterna finns också i Folkways’ och även Paredons skivutbud som breddas genom ytterligare skivor med till exempel The Carter Family, Elisabeth Cotten, Barbara Dane, Snooks Eaglin, Mance Lipscomb, Mississippi Fred McDowell och Bukka White. Långt fler kunde nämnas.

Jag har under nu ganska lång tid undrat, varför inte också Arhoolie har fogats till hemsidans lista över Smithsonian Folkways-drivna skivbolag, den jag återger ovan. Förmodligen beror det på att Smithsonian inte tycker sig kunna hantera försäljning av skivor i mindre format än CD och LP. Skivor från Arhoolie i dessa större format finns nu infogade i Smithsonian Folkways’ söksystem på hemsidan, men singlar och EP verkar inte finnas där. Dock består – vilket är unikt för ett av Smithsonian Folkways övertaget skivbolag – Arhoolies egen försäljning av sina skivor via nätet, och deras lager finns kvar i bolagets eget gamla lager i Celcenito i Kalifornien.

De många singlarna och EPna med till exempel Lightnin’ Hopkins skulle ju Smithsonian Folkways också kunna göra nya CD av (eventuellt i kombination med material som kan finnas i Folkways’ arkiv) med Smithsonian Folkways som utgivare.

Melodikrysset nummer 34 2016

Vackert väder igen. I går eftermiddag tog hustrun in en bunke med våra egna äpplen, mogna och från två olika träd.

Dagens Melodikryss hörde väl inte till de svårare, men en av frågorna låg utanför åtminstone min spontana kunskapssfär.

Att jag aldrig hade hört talas om ”The Ocean” och dess skapare, Mike Perry (alias Mikael Persson), trots låtens och hans stora framgångar har med all säkerhet förklaringen, att radion här hemma dagarna i ända är inställd på P1. Och omvänt: att jag känner igen nästan all äldre musik oavsett genre har som förklaring, att Sveriges Radio förr i samma program, främst Grammofontimmen, mixade de mest olikartade formerna av musik: schlager, jazz, gammal dansmusik, visa, opera, operett, marschmusik (en marsch varje dag!) och så vidare. Det här gjorde oss lyssnare genreöverskridande och kunniga om alla möjliga slags musik. Det var bättre förr!

Men än finns det program, som jag har lyssnat på hur länge som helst. Så visst känner jag igen signaturen till Ekot, förr genomgående kallat ”Dagens eko”.

Värre kan det vara med andra etermediaprogram – TV-såpor och liknande program har jag nästan aldrig följt. Sålunda har jag, vad jag kan minnas, aldrig sett ett enda avsnitt av ”Goda grannar”. Men namnet måste av någon anledning ha krokat fast sig i minnet, så när jag hade en mängd hjälpbokstäver, dök programtiteln upp i minnet, trots att det här programmet tydligen sändes 1987-1989.

Operamusiken från 1919 kan jag tänka mig, att många andra hade svårt att identifiera, men för mig, gamle operafan, var det inte så svårt att känna igen Sergej Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna”.

”Sommarnatt” kände jag också genast igen. Men vad var det för grupp som sjöng den 1980? Jo, lustigt nog med tanke på titeln, Snowstorm.

Mer somrigt: Sanna Nielsen, känd från Allsång på Skansen som jag ser, sjöng ”Dansar bort med någon annan”.

Jag äger en stor box med Alice Babs’ skivor, och hustrun och jag har just börjat beta av en DVD-box med hennes filmer. ”Stigbergsgatan 8″ var adressen som Anders Eldeman efterlyste med hjälp av en instrumentalversion gjord av Cool Candys.

Jag har också hela Evert Taubes sångproduktion i original i ett par CD-boxar, så varför skulle jag inte känna igen ”Oxdragarsång”, även om den som i dag spelades instrumentalt, den som skulle ge oss pluralen oxar.

Och att känna igen ”The Worrying Kind” med The Ark var ju heller ingen match. Den vann den svenska schlagerfinalen 2007, men i Eurovision Song Contest gick det sämre: Där kom den på 18de plats.

Duetten som inledde dagens kryss, ”Far From Any Road”, gjordes av ett par rutinerade artister, Anna Ternheim och Jerry Williams.

Kalle Moraeus ser jag gärna i TV, och i dag hörde vi honom tillsammans med Orsa spelmän spela ”Koppången”.

Sist i dag hamnar en gammal låtfavorit ”All of Me”, fast i dag, i en version med Trazan och Banarne, ”Ålfobi”. Den vitsige upphovsmannen, han som kallas för Trazan, heter egentligen Lasse Åberg, och jag har faktiskt lärt känna honom och hans hustru, nu senast för bara några dar sen mött dem på middagen för så kallade hedersupplänningar hos landshövdingen på Uppsala slott. Jag har skrivit om den här tillställningen här på bloggen.

Ja, det var väl allt för i dag. I kväll kommer Anna hit för att i morgon ta med Birgitta till en konsert med Annas dotter Amanda.

Augustidagbok

Sommarens besök av barn och barnbarn har också inneburit, att våra vuxna barn har stött Birgitta under hennes sjukdom och avlastat oss, gamla och allt mer begränsade, genom att hjälpa oss med olika saker.

Jag berättade ju, att Matti och hans familj innan någon av oss visste, om det Birgitta led av kunde vara något smittsamt och således farligt för hans och Karins småbarn, tillbringade en natt och en dag i vår lägenhet i Uppsala, och när jag sen själv var där för ett kort besök, fann jag, att Matti hade fixat min tredskande dator, bland annat installerat den mer kraftfulla länk till vår trådlösa router jag på hans inrådan hade köpt. Så nu funkar datorn där hemma – jag använde den senast vid ett besök inne i stan i går.

Birgitta skickades, när hon inte blev bättre, till Ackis i Uppsala för undersökning, när den första medicinkuren inte riktigt bet, och fick där en mer effektiv medicin. Hon frågade också läkaren, om det hon hade innebar någon fara för Mattis och Karins småbarn Ella och Sofia men fick lugnande besked. Och med ändrad medicinering blev hon gradvis återställd, och medan det här pågick, stod Matti och Karin för middagarna och jag för luncherna och även till exempel bäddningen.

Sen kom Kerstin och hennes barn Viggo och Klara på besök, och vi fortsatte med samma arbetsfördelning.

Anna var här i Öregrund sist i raden av barn – ja, barn och barn; hon har tre egna vuxna döttrar. Hon skjutsade bort en billast kassar med tidningar plus en gammal fax – ingen använder ju något sådant numera, skjutsade mig i bil till Coop Konsum och handlade och en del annat sådant. Sen avslutade hon besöket med att skjutsa in sin mamma till undersökning i Uppsala hos ögonläkaren, som också ville göra en koll. Nå, inget nytt och allvarligt upptäcktes.

Birgitta är i själva verket nu mer aktiv, i alla fall datoraktiv, än någonsin. Hon har från sitt förlag fått ombrutet korrektur på sina minnen, som avses komma ut någon gång i höst, och håller som bäst på med att korrekturläsa sin bok, samtidigt ta ställning till de förslag till mindre ändringar hennes förlagsredaktör har föreslagit. Boken, också försedd med utvalda bilder, täcker alla viktiga delar av hennes politiska liv. Jag lovar att berätta när den faktiskt finns ute i bokhandeln. Och sen kommer hon, om jag känner henne rätt, säkert också att göra en rad mötesframträdanden, sannolikt inte bara i hemstaden Uppsala.

I sommar har vi fått huset och uthuset med tvättstuga och bastu ommålade, som tidigare i falurött och med vita knutar och dörrar. Sotaren har varit här, men vi har knappast alls eldat i öppna spisen, inte alls i den gamla vedspisen som vi av pietetsskäl har kvar i köket. (Där finns en elspis också.) Vi har från samma firma som utförde målningen också beställt ett par svarta stålstegar till skorstenarna på vårt svarta Plannja-tak, detta för underlätta för sotaren när han kommer nästa gång. Och i dag kom en elektriker för att åtgärda en rad saker som har hopat sig under en längre tid: inmontering av ny taklampa i badrummet och översyn av elsystemet i redskapsboden vägg i vägg med tvättstugan/bastun. Han återkommer, när firman har fått hem ett nytt elelement hit till datorrummet.

Annars har sensommarfriden sänkt sig över Öregrund. Det är inte längre långa kassaköer på Coop Konsum, och man kan åter föra ostressade samtal med dem som jobbar där. Sommarens kulmen, vilket inte är en värdering från min sida, var den så kallade båtveckan, som drar hit en publik som vår lilla stad egentligen inte är byggd för – när det var som värst fick jag med min tantvagn på väg till och på väg hem från Coop Konsum kryssa mellan bilar, parkerade också på trottoarerna och i den lilla parken alldeles nära vårt sommarhus. Sen följde som den sedvanliga avslutningen på sommarsäsongen Badortsdagarna, en mer kultiverad räcka av begivenheter. Vi valde att gå på konsert i Öregrunds kyrka med Louise Hoffsten och kom då att få sällskap av Birgittas bror Ragge och hans fru Gunnel samt en kompis till dem, som de var och hälsade på – de var på lunch hos oss också. Jag gillar Louise Hoffsten mycket, har alla hennes skivor plus hennes självbiografi, men trots att vi kom i mycket god tid, fanns det plats kvar bara allra längst bak, där det inte ens var möjligt att se den ju av handikapp ståhindrade Louise Hoffsten, och sen kom det faktiskt ännu fler. Men det öronen uppfattade var värt biljettpengarna.

Vi har gamla vänner, några av dem partivänner, som börjar bli till åren men inte har tappat geisten för det. Ett av de främsta exemplen är Hans Alsén. Jag lärde känna Hans under hans partiombudsmannatid på sextiotalet och har också suttit i biblioteksstyrelsen med honom som ordförande. Hans meritlista är imponerande lång, och jag kan försäkra, att han inte har halkat in på sina uppdrag på ett bananskal, och han har heller inte behållit uppdrag bara för karriärens skull. Ett exempel på det senare är att han 1969 rekryterades som statssekreterare i statsrådsberedningen, men där blev han kvar bara till 1970. 1966-1969 hade han varit kommunalråd i Uppsala och dit gick han tillbaka under åren 1971-1977. I riksdagen satt han 1974-1982. 1986 utnämndes han till landshövding i Uppsala län, och det fortsatte han att vara till 1990. Även som landshövding odlade han sitt gamla intresse för kultur, gjorde bland annat insatser för att bevara linnéminnena.

Dessutom var han en hängiven kooperatör, var bland annat ordförande i Kooperativa Förbundet.

Han var arbetargrabb, före politikervärvet typograf, men utnämndes 2007 med all rätt till filosofie hedersdoktor av Uppsala universitet.

Birgitta och jag brukar träffa Hasse och hans hustru bland annat på middagar i en liten krets av människor, de flesta av dem socialdemokrater men med en äldre kvinnlig präst som inte delar just våra politiska värderingar som initiativtagare – jag har tidigare skrivit om några av de här middagarna/sammankomsterna.

Vi i den här kretsen fick alla en personlig inbjudan till Hans Alséns, 90-årsdag (!) – födelsedagsmottagningen skulle hållas på hans gamla arbetsplats, Uppsala slott. Hans hade också gjort bekant, att han inte ville ha några presenter, och jag kan förstå honom: I den åldern behöver man inga fler kristallvaser. Men i kretsen av gamla partivänner, samtidigt personliga vänner, föddes ändå en idé om en gemensam gåva, som inte var avsedd något troféskåp utan tog sikte på Hasses känsla för kooperation och solidaritet. Så vi kom alla överens om att låta plantera träd i hans namn i Vi-skogen, och får jag döma efter mängden människor som samlades utanför Uppsala slott inför gratulationen, bör det ha blivit en hel skog.

Det blev en skön fest. Från en scen spelade en trio under ledning av Erik Lundberg gammaldags svängig musik, men musiken avbröts då och då av tal och sång, delvis unison sådan. Jag tänker inte berätta om vilka som var där – det kom, utöver partivänner, också borgerliga politiker – eller ens exakt vilka som gjorde det ena eller det andra. Fast en insats måste jag helt enkelt nämna: En av de stora i Uppsalas kulturliv, dirigenten Stefan Parkman, sjöng solo en egendiktad visa till Hans Alsén och fick oss övriga att sjunga med. Den här vistexten hyllade till och med Hasse som sosse, och det säger något om hans ställning i Uppsala, detta eftersom sångaren/visdiktaren själv kommer från en mer borgerlig miljö.

I går kväll var vi på årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Den här årliga tillställningen brukar inte ligga så här mot slutet av sommaren, men så vitt jag förstår ville den sittande men snart avgående landshövdingen, Peter Egardt, och hans fru, Lena, än en gång få anordna den här mycket trevliga middagen.

Hedersupplänningar har utsetts allt sedan 1991, då Anders Wall utsågs till sådan. Han hade min hustru till bordet och jag hans hustru Charlotte – vi hade, utan att detta är någon artighet, mycket trevligt tillsammans, men jag pratade förstås också en hel del med Maj Kinnander, särbo till Carl Gustaf von Ehrenheim på andra sidan bordet. På samtalshåll hade jag också Hans Dalborg, som jag känner sen min pendlartid och sedan från OD. Hans hustru Anna satt vid andra bordsändan.

Landshövdingens bordsdam var årets hedersupplänning Maria Strømme, en av de vackraste och mest begåvade (med doktorsgrad) och välklädda kvinnor jag har sett. Jag känner henne inte personligen, har tidigare inte mött henne, men jag hörde och skrev om hennes Sommar-program, när det sändes. Hennes manliga partner, Tomas Lindström, satt mitt emot henne, till höger om Charlotte Wall och till vänster om Lena Egardh.

En del av hedersupplänningarna, många av dem gamla, har, som Stig Strömholm, inte längre någon partner, men oftast är de inbjudna par: Lasse och Inger Åberg, Hans och Karin Alsén, Mattias Klum och Iris Alexandrov, Knut Knutsson och Charlotte Widenfeldt och Owe Thörnqvist och Berit Gullberg. Till det som är så roligt med de här middagarna hör att man – även vi som är gifta med hedersupplänningarna – lär känna människor från delar av samhällslivet, som man annars inte har så mycket kontakt med, också lär känna människor med andra erfarenheter och värderingar än ens egna, detta utan att för den skull hamna i debatter, än mindre gräl om ämnen som politik eller religion.

En del hedersupplänningar, utnämnda genom åren, några av dem mycket kända, har hunnit avlida, men den här överraskande tidiga middagen bidrog säkert till att en del av de utnämnda inte kunde delta: Peter Englund, Cecilia Rydinger Alin, Hans Rosling, Håkan Nesser, Ulrika Knutsson, Niklas Zennström och Elsie Johansson. Elsie träffade Birgitta och jag vid Hans Alséns mottagning, och hon berättade då, att hon hade annat inbokat kvällen för hedersupplänningsmiddagen.

Vi som kom till den här middagen bjöds på plättorn med kantareller, torskrygg i hummersås med råstekta sockerärtor, ostbuffé från Skogsbackens mejeri utanför Enköping och hemkokt marmelad samt päron, päronkaka med mandel samt romgrädde och till slut kaffe och avec. Fast kaffet avstod Birgitta och jag från, eftersom vi skulle hinna med öregrundsbussen, självklart även avecen – vi drack för vår del genomgående alkoholfritt under hela middagen.

Det hölls naturligtvis tal av värden/landshövdingen, dagens nyutnämnda festföremål med flera. Bland de senare fanns Owe Thörnqvist, som sjöng. Är ni medvetna om att Owe, som fortfarande ger konserter, är 87 år? Han var fortfarande kvar, när vi var tvungna att gå.

I dag är vi åter i Öregrund. Det är varm augustisommar, och jag har suttit vid trädgårdsbordet under äppelträden, löst korsord och ätit ett par mogna äpplen.

Sommar i P1 med Silvana Imam

Jag har vissa saker gemensamma med dagens Sommar-pratare, Silvana Imam, men vi är ändå mycket olika. Vi är båda födda i ett baltiskt land, jag 1937 i Estland, hon 1986 i Klaipėda i Litauen, då fortfarande en del av Sovjetunionen. Min familj flydde 1944, först till Finland, sedan vidare till Sverige. Hennes familj – modern är litauiska och fadern syrier – gav sig först av till Tjeckien men fortsatte sedan till Sverige.

Tyvärr berättade hon inget om sin familjehistoria, och modern och Litauen förekom knappast alls i hennes ”Sommar”. Däremot förekom pappan där med uppmuntrande ord, och det var också tydligt att familjen ända tills det av kända skäl blev omöjligt besökte pappans hemstad Homs. Hon berättade också med stor inlevelse om hur kusinen Rasha med sina två barn och bara några få glas vatten att dricka gjorde en riskfylld tre dagar lång flyktfärd över Medelhavet. I slutet av den här berättelsen utgöt hon sin vrede över många rasisters i grunden obildade föreställningar om flyktingar, en känsla jag åter igen delar med henne, kanske för att en mängd ester och för den delen litauer under likande omständigheter drunknade i ett annat hav med kust också mot Sverige.

Men sen finns det förstås annat där vi är mer olika, till och med mycket olika.

Hennes vurm för idrott lämnar jag helt därhän – idrott är inte min sort av självhävdelse. Själv skulle jag ju aldrig ens ha kommit på tanken att gå i idrottsklass, om det nu hade funnits sådana på min tid.

Hon berättar om sin inte helt oproblematiska skoltid, och jag tror säkert att den rasism och främlingsskräck som i dag är mycket större än under min egen skoltid har sin betydelse, men det spelar naturligtvis också en roll hur man själv närmar sig andra, vilket inte betyder att man måste släta ut sin egenart. Märk att hon faktiskt blev vald till elevrådsordförande, även om hon sen blev ifrågasatt av en del av eleverna, särskilt när hon hade lyckts få ett stipendium till New York – kanske handlade det här mer om avundsjuka än om rasism. Men hon visade också en nästan manisk tilltro till sig själv: ”Jag är bäst!”

Väl i New York hoppade hon ganska snart av från de studier i engelska hon skulle följa och levde snart det fria och utlevande liv tonåringar ibland väljer om de kan. Hon medgav i sitt sommarprogram, att hon gjorde saker hon inte vill berätta om i radio. I det här avsnittet filosoferade hon också om hur vi definierar oss i förhållande till andra och om att vårt ego bestämmer vår identitet.

Hemma i Sverige igen engagerade hon sig häftigt i kampen mot den växande rasismen. Efter händelser med rasistiska förtecken var hon 2012 med om att i Kärrtorp organisera en manifestation som samlade 17.000 människor. När hon framträdde inför dessa med en egentryckt tröja med ett överkryssat SD, möttes hon av jubel. Också på nätet fick hon stöd, men den vägen kom det också mängder av hatkommentarer, en del av dem med veritabla dödshot. Hon medgav att det kändes obehagligt, men som hon verkar vara skapt, stod hon självfallet på sig: Stå för den du är! Fortsätt! Och hon sa, att på den här punkten kommer hon aldrig att backa.

Hon använde en annan del av sitt ”Sommar” till att visa upp sin egna sexuella läggning, även om hon varken var övertydlig eller rakt på sak. Hon berättade om sin hemhörighet på den av kompisen Elin 2009 startade och drivna queerklubben Högkvarteret, där hon själv anordnade skivreleaseparty. Och hon skildrade massakern på queerstället i Orlando i USA och citerade där samma Elin: ”Det kunde ha varit här.” Silvana Imam har för övrigt utnämnts till ”Årets homo” 2015.

Därefter fortsatte hon med en varm och tillgiven omfamning av sin något äldre syster och hennes lilla dotter. Och avslutade med att berätta om skivor och framträdanden och om det fina samarbetet med sin manager.

Som gammalt folkmusikfreak har jag också lyssnat på en del talking blues, som väl nästan ingen i dag vet vad det är. Men det finns en linje därifrån till den rap, som Silvana Imam gör och som helt präglade hennes musikval i dag.

Alltså fick vi höra Silvana Imam själv, dels i ”Hon va”, dels i ”Simone”. Mycket av det hon spelade hade politiskt innehåll, så till exempel ”Helt OK” med Blues (”Är det krig ni vill ha, så är det helt OK”), ”Tystas ner” med Stress och andra, bland dem Silvana Imam själv.

Sommar i P1 med Klas Östergren

Jag upptäckte mycket tidigt vilken begåvad, också mångsidig, författare den då unge Klas Östergren var; några av mina recensioner från den tiden har jag återpublicerat här på bloggen, och de kan läsas ovan under Kulturspegeln, Böcker. ”Gentlemen” från 1980 skrev jag inte om när den kom ut, men jag skrev 2014 om den när Mikael Merciman hade gjort film av den. Östergren har ju som bekant nu också fått det speciella erkännande det innebär att bli invald i Svenska akademien.

När Östergren i sitt Sommar-program i dag berättade, att han vid ett tillfälle lät sig väljas in i en deckarjury trots att han inte själv är deckarförfattare, är detta visserligen formellt sant, men han har faktiskt skrivit romaner, som rymmer både spänningsmoment och inslag av kriminalitet, dock inte med den förenkling av verklighet och skeenden deckarintriger oftast innebär.

Fascinationen av människoöden som rymmer en dragning till våld fanns också i hans sommarprogram.

Bland det han berättade fanns historien om William Chester Minor, som efter upplevelser som läkare i amerikanska inbördeskriget blev mentalsjuk och därför vårdades på institution. När han såg ut att bli bättre lyckades han flytta till England, där alltihop upprepades igen: missbruk, besök hos prostituerade, skjutning till döds av en man som väl var hans konkurrent. Han blev inspärrad igen, så småningom återbördad till USA, där han fick tillbringa resten av sitt liv på ett sinnessjukhus.

Östergren tycks över huvud ha en dragning till det våldsamma, manifesterat också genom hans berättelse om mördarmården i hönshuset, kryddad med hisorien om en höna som hade låtsats vara död och därför hade klarat sig.

Östergrens politiska hållning, om han nu har någon, präglades främst av skepsis. Det som först såg ut som en hyllning till Maud Olofsson (inte uttryckligen nämnd vid namn) fick snart ett avstånd, och fastän jag själv närmast hade trott, att Östergren hade vänstersympatier, höll han garden uppe också mot Göran Persson och Gudrun Schyman.

Inte för det här utan mer allmänt tyckte jag att Östergren var aningen för abstrakt för att hans Sommar hela vägen skulle fungera riktigt bra. Jag har ju ändå läst honom och är förtrogen med hans sätt att tänka och uttrycka sig, men hur fungerade det här på alla de vanliga, mer obevandrade sommarlyssnarna?

Däremot tror jag att de gillade mycket i hans musikval, till exempel Frank Sinatra, P J Harvey, Björk och Mavis Staples, till och med Richard Strauss. Själv gillade jag mest ”Little Girl Blue” med Janis Joplin och ”Memories Are Made of This” med Rozel Zech.

Melodikrysset nummer 33 2016

Dagens melodikryss klarade jag helt och hållet med hjälp av egna kunskaper. Sen har jag gjort lite efterkontroller och hämtat in en del kompletterande upplysningar som årtal på Google.

Det enda jag fick fundera lite över var en TV-serie vars titel jag skulle hitta med hjälp av signaturmelodin, och signaturmelodier är jag notoriskt dålig på att lägga på minnet. Men ledbokstäverna ledde mig till att serien i fråga var ”Wallander”. Jag har alla Henning Mankells böcker om Kurt Wallander och håller dem högt, och jag har också sett alla filmatiseringarna.

Jag har allt med The Beatles i vår enorma skivsamling, så i det fallet var det däremot urlätt att känna igen ”Help” och förknippa den med dem.

En favorit för väldigt många, så även för mig, är ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li. Henne har jag haft förmånen att få lyssna på helt nära scenen – det här var under en socialdemokratisk partikongress.

I går kväll började hustrun och jag att titta på första filmen i en Alice Babs-box hustrun har gett mig, men det var inte ”Swing it magistern” från 1940, den där hon sjunger ”Regntunga skyar”. För att göra frågan lite svårare spelade Anders Eldeman i dag den nämnda låten i orkesterversion.

Eldeman spelade också en instrumentalversion av Ulf Peder Olrogs ”Nig och kuta runt. Om han hade spelat den i sångversion med till exempel Sigge Fürst eller Anders Börje, hade det ju blivit alldeles för lätt.

Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn” fick vi av samma skäl höra på dragspel med Pajala-Hasse.

Och naturligtvis fick vi heller inte höra texten till Jules Sylvains ”Titta in i min lilla kajuta”.

Fast för mig som är uppvuxen med alla gamla schlager var det ju ändå inte svårt att klara de här frågorna.

Så det blev nästan komiskt när Eldeman också frågade vem det var som tillsammans med Brita Borg sjöng ”Invitation till Guatemala”. Jo, upphovsmannen själv, Evert Taube.

Jag hörde och skrev om sommarprogrammet med Kikki Danielsson, och även om country inte riktigt är mitt bord, klarade jag att förknippa henne med ”Hard Country”.

Jag hör på Eurovision Song Contest, men det betyder ju inte, att alla melodierna där fastnar i musikminnet; inte ens alla låtarna i årets upplaga minns jag. Men det Eldeman spelade i dag var årets bidrag från Norge, ”Icebreaker” med Agnete.

Adele känner jag i alla fall till, även om jag inte aktivt följer henne. Därmed inget ont sagt om hennes ”Water Under the Bridge”.

Och från vatten till vatten. Den finlandssvenska, troligen åländska ”Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?” är en gammal favorit. En gammal favorit är också Åland, där jag ofta var, när jag hade tjänsten som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare.

Och så ytterligare en gammal favorit, rikt representerad i våra skivhyllor, Marlene Dietrich. Fast inspelningen där man hör henne spela på såg har jag inte. Jag har faktiskt hört sågen användas som musikinstrument, men mer minns jag hur farsan i mina yngre dar tvingade mig och brorsan att såga ved. Fast det behövdes ju också, åtminstone på den tiden.

Sommar i P1 med Karin Bojs

Jag har länge med både intresse och nöje läst vetenskapsjournalisten Karin Bojs i Dagens Nyheter. (Hon jobbade före tiden på DN på Aftonbladet, men på den tiden var hon nattredaktör.)

År 2015 fick hon Augustpriset för sin bok ”Min europeisk familj. De senaste 54.000 åren”, en bok med ett hisnande perspektiv på mänsklighetens historia och utveckling.

Hennes ”Sommar” i dag ändade i det här, men jag har själv redan tidigare varit intresserad av också hennes egen personhistoria och utveckling. Detta av ett lite udda skäl. Bojs är ju ett ganska ovanligt efternamn, och i mina unga år kände jag och gillade en medlem i Laboremus vid namn Anders Bojs, och jag har alltid antagit att de var släkt men inte vetat hur. Hon bodde i sina unga år i göteborgsområdet, men han kom, som jag minns det, från Kalmar. Fast nu tror jag att jag har fått svaret. Hon nämner i programmet sin farbror Anders.

Jag har aldrig träffat Karin Bojs, men i hennes sommarprogram finns en annan personlig brygga. Hon blev kvalificerad vetenskapsjournalist och har publicerat egna böcker, men hon startade sin bana som bagare efter att ha gått livsmedelsteknisk linje i gymnasiet, detta fastän båda hennes föräldrar är akademiker. Själv har jag en dotter som har akademisk examen och har jobbat som arkivarie och som dataansvarig för en organisation, men som totalt har sadlat om och blivit bagare.

Så här kan det vara i livet. Det enda gemensamma med nattjobbet på bageri och nattjouren på Aftonbladet var nog det som Karin Bojs kallade mötena med nattens vilsna själar.

Till DN sökte hon sig mest för att få göra lite andra saker. Hon skötte sig helt uppenbart, eftersom hon fick fortsätta jobba där, dock väldigt länge i form av en oändlig räcka vikariat.

Men till slut fick hon både fast jobb och ett jobb som hon har prisbelönats för, som vetenskapsjournalist. Och jag tror mig också, även i egenskap av läsare, förstå varför hon har lyckats: Hon är av den där sorten som läser på ordentligt – läste även in naturvetenskap på Komvux – och har förmåga att lyfta fram det nya och intressanta. Dessutom finns det hos henne, manifesterat också genom hennes engagemang i Reportrar utan gränser, ett engagemang för utsatta medmänniskor – hon nämnde själv den djupt nedslående utvecklingen i till exempel Turkiet och Polen. Men hennes uppmaning också till oss andra var: Gråt inte! Agera!

När det gäller jordens uppvärmning, ett av de ämnen hon har ägnat sig åt, hör hon till alarmisterna men noterade, att vetenskaparna, oftast beroende på egen disciplin, har lite olika meningar. Hon underströk att man inte kan sätta likhetstecken mellan vetenskap och sanning, däremot formulera teorier med viss sanningshalt. Vilket inte innebär, att man kan ha hur fantasifulla verklighetsförklaringar som helst, till exempel religiösa. Arter uppstår vid naturliga behov, som en anpassning.

Hon hade följaktligen ägnat mycket tid och möda åt DNA-tekniken och bland annat mänsklighetens utveckling genom oändliga tidsrymder. Som en förgrening av detta hade hon också kartlagt sin egen släkt mycket långt tillbaka i tiden. Ärftliga drag återkommer, ibland med en generations mellanrum, och så hävdade hon något som kanske chockerar många andra: Kreativ begåvning inom till exempel konst och musik är besläktad med tendenser till psykos.

Kanske får vi veta mer om detta. Hon berättade, att hon håller på med en uppföljare till den nämnda boken.

Också hennes musikval var fint. När hon hade talat om nattens vilsna själar, fick vi höra Ted Ströms ”Vintersaga” i Monica Törnells version. När hon i sitt prat hade nämnt Benny Andersson, spelade hon ”Smoochy” med BAO. Bland de övriga hon spelade fanns Patti Smith, Midnight Oil, Lena Willemark och Sofia Karlsson (med Dan Anderssons ”Jag har drömt” från hennes CD ”Svarta ballader”. Och sist men inte minst vill jag tacka henne för att hon spelade ”Oh Mary Don’t You Weep” med Bruce Springsteen, den som finns på hans platta från Pete Seeger-turnén, ”We Shall Overcome”.

Sommar i P1 med Per Andersson

Per Andersson är en välkänd komiker och skådespelare, känd och uppskattad av många som har sett honom i scenföreställningar, i TV eller på film. Själv har jag upprepade gånger sett och gillat honom i ”Parlamentet” i TV.

Han var värd i dagens ”Sommar”, och jag satte mig av ovan anförda skäl framför radion för att ha roligt. Jag vet inte varför – kanske fungerar hans galopperande humor inte så bra just i radio – men hans sommarprogram fick mig, trots tappra försök från hans sida, inte att skratta.

Hans ”Sommar” inleddes med hans första försök att vara rolig, i åttaårsåldern, men för mig som snart är 80 var det inte lika kul att höra om cowboys som kobajsare.

Sen hävdade han, att han har skrivit ner 3978 anekdoter, cirka 102 per år. Sitt eget sommarprogram hade han planerat så, att han ur en tombola drog lappar med deras nummer och sen framförde dem han hade fått upp. Möjligen bidrog det här fiffiga greppet, verkligt eller fejkat, till att hålla intresset uppe, men de flesta historierna han berättade var inte påfallande roliga.

Faktum är att det han berättade om sig själv och sina nära och släktingar var roligare. Det där om stödgala för nyrika var inte så dumt, skildringen av mormodern och hennes fantastiska kokkonst (bland annat hel älg i ugn) en riktig höjdare. Likaså berättelsen om giget på sjukhus, där de hade råkat få en spelplats, som de dock måste lämna transportutrymme på: ”Vi måste köra ut liken”, som personalen med rullbårarna sa.

Men den i förväg aviserade historien om New York-besöket, där Per Andersson vann en pågående kapptävling genom att under ett party hemma hos en äldre miljonärska olla en Picasso-målning, hade jag gärna avstått från. Där kukade han ur.

Däremot spelade han en hel del bra musik, sådant som ”God dag, god dag” med Hasse & Tage, ”Tro och tvivel” med Håkan Hellström, ”You Can’t Always Get What You Want” med The Rolling Stones, ”De sista entusiasterna” med Povel Ramel & Wenche Myhre och så Charlie Chaplins ”Smile”, dessutom även Marit Bergman och Queen.

Sommar i P1 med Maher Zain

Maher Zain kände jag inte till före hans Sommar-program i dag. Det är jag helt uppenbart inte ensam om i det här landet, detta trots att han är en mycket stor skivartist i en rad muslimska länder, främst i Malaysia och Indonesien, men också i Mellanöstern och Nordafrika, till exempel Marocko. Från Marocko nämnde han ett framträdande för 50.000 personer, som för övrigt kunde texterna och själva nästan tog över sången.

Så här kan det vara i dagens värld, vars blandning av människor och kulturer också har sin tragiska bakgrund: blodiga krig, folkfördrivning, flykt till främmande land för att rädda sitt eget och familjens liv och ge dem ett bättre liv.

Maher Zain (egentligen Elzein) föddes 1981 i Tripoli i det Libanon, som i vågor har slitits sönder av inbördesstrider och anfall från intilliggande stater, också drabbats av nästan ohanterbara flyktingvågor. Länge klarade sig familjen genom att periodvis fly till bergen, men när en granat hade träffat balkongen som barnen nyss hade varit ute på, tog föräldrarna beslutet att fly landet, först via ett par grannländer och sen per flyg till Paris och därifrån vidare till Arlanda. Det höll på att ända med förskräckelse – de blev tagna i tullen och anklagades för att ha falska pass. Polisen som förhörde pappan lyssnade i alla fall på pappans berättelse om bakgrunden till deras flykt, och de släpptes in i landet.

Sin första tid i Sverige – Maher var då åtta år – tillbringade den här libanesiska familjen i Skellefteå. Där behandlades de väl, och Maher mindes i sitt sommarprogram hur lycklig han var över att för första gången i sitt liv uppleva så mycket snö. Han lärde sig älska Pippi Långstrump och så småningom, när han hade smakat det med sylt, också pannkaka.

Sen flyttade familjen vidare söderut, till en utkant av Södertälje. Där blev det genast problem, så de flyttade snart till en annan och bättre utkant av stan. Men livet där i den mer storstadspräglade miljön blev ändå tufft. Han mötte rasism. Och han drogs i tonåren in i gängbildning och försökte kvalificera sig inför de andra genom att beväpna sig med ett järnrör inför ett tänkt möte med ett antagonistgäng, men det dök inte upp. På ungdomsgården fick han sen se några av motståndarna, som försökte smita, eftersom de var färre, men hanns upp utanför. I slagsmålet med en av killarna i det andra gänget fick han in en träff med sitt järnrör, vilket sen ledde till att han blev anmäld och hamnade hos polisen på förhör. Det här slutade med övervakare, en bra person, en vän för livet visade det sig. ”Du behöver bättre umgänge”, var övervakarens slutsats, och Maher konstaterade att han hade alldeles rätt: Han själv hade alldeles för lätt att smälta in i den omgivning han råkade befinna sig i.

Den här upplevelsen hjälpte honom helt uppenbart att komma på rätt köl.

Hans pappa brukade sjunga, och redan tidigt vaknade hans eget intresse för sång. När Maher Zain var 21, åkte han till något slags musikläger i Paris, och det här ledde till att han kände, att musik var hans grej.

Nästa steg blev, att han, efter att ha spelat in en demo, blev uppringd av den svensk-marockanske artisten RedOne, i verkligheten med namnet Nadir Khayat, som är både låtskrivare och musikproducent. Han har arbetat med stjärnor som New Kids on the Block, Michael Jackson, Lionel Ritchie, Jennifer Lopez och Lady Gaga och har ansetts ha betydelse särskilt för den sist nämndas framgångar. 2005 hade han i Sverige producerat ett par plattor med Darin.

RedOne ville att Maher Zain skulle jobba ihop med honom. Han behövde åka på jobb till USA och ville ha med sig Zain, och denne nappade. Så han följde med till New York, en stad som han genast charmades av. Det här innebar också, att han tillsammans med RedOne kom att jobba med och träffa många i den amerikanska musikvärlden. Och inte nog med det: De drogs in i en värld av parties, där det förekom både sprit och droger, något som Zain med sin muslimska bakgrund kände ett avstånd till. Tiden i USA blev musikaliskt och jobbmässigt lyckosam, men han kände gradvis, att ville därifrån, längtade hem. Den värld han levde i i New York var inte hans.

Så han åkte hem och efter viss tid och vånda ringde han kompisen RedOne och förklarade, att han inte skulle komma tillbaka. Och denne blev inte förbannad utan accepterade hans beslut.

Eftersom det här var en livsfas av personlig kris, sökte han sig tillbaka till sina rötter, den muslimska tron. Inte så att han i likhet med en del andra unga muslimer i Sverige och andra europeiska länder fångades av fanatisk islamism – det finns också bland muslimer en majoritet som likt en majoritet kristna håller fast vid en grundläggande religiös övertygelse utan att för den skull hota andra med annan uppfattning.

Det intressanta i hans fall var att han mötte andra unga muslimer, som hade hört talas om att han hade arbetat med musik och inte nog med det: De ville att han skulle framträda för dem. Så det gjorde han.

Och det ena ledde till det andra. 2009 släppte han sitt första studioalbum, ”Thank You Allah”. Och året därpå var det här albumet det mest sålda i det redan inledningsvis nämnda Malaysia. Han berättade att han har 26 miljoner gillamarkeringar på Facebook.

Märkligt med en svensk artist som inte många känner till i Sverige men som alltså säljer oerhört mycket i från oss ganska avlägset belägna länder.

Själv hörde jag honom alltså för första gången i dagens ”Sommar”, dels tillsammans med en dotter i ”Medina”, dels i ”One Big Family”.

Han spelade ”Sång till friheten” med Björn Afzelius efter berättelsen om hur han tillsammans med sin familj kom till Arlanda, och av svenska artister fick vi bland annat höra Petter. Lady Gaga och Michael Jackson, annars alltför vanliga i ”Sommar”, hörde ju faktiskt hemma i hans sommarprogram. Det innehöll förstås också musik som var obekant för mig, däribland ett och annat som jag fann hörvärt.