Färgsprakande Caprice + Stor-OD

10 december 2007 12:41 | Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

För de många körentusiasterna i Uppsala är ODs – Orphei Drängars – årliga Caprice ett måste. Dock har allt flera under senare år tvekat, i vart fall om att också köpa biljett till Stor-OD, den frackmiddag som traditionsenligt har följt på Uppsala slott. Det har helt enkelt sammantaget blivit alldeles förbannat dyrt.

I år hade därför OD tagit det djärva steget att flytta Stor-OD från slottet till V-Dala. Och Alvar Aaltos skapelse dög gott som substitut, möjligen med undantag för kaffet efter maten, som av de flesta måste intas stående.

Maten var också OK.

Till förrätt fick vi skogsduva på smördegsbotten med vitvinssky och örtsås. Till detta serverades vitt vin, Bourgogne Chardonnay Prestige 2005.

Eftersom det till snapsvisorna samtidigt serverades snaps – i vårt fall Bäska droppar – blev det dock en del märkliga smakbrytningar. Förekomsten av snapsar förklaras av att ODisterna – dagens så väl som gårdagens – sjunger snapsvisor på ett sätt som saknar motstycke; deras stämsång är betagande vacker. Man kan bli berusad redan av sången.

Till huvudrätt serverades dubbelmarinerad antilopytterfilé med hasselbackspotatis, rotsaksstuvning och vitvinssås. Till detta drack vi rött vin, Bridlewood Syrah 2004. Gott – men antilopytterfilén var kall.

Efterrätten, svartvinsbärstårta med chokladmousse och hjortronsås, hoppade jag över, diabetiker som jag är. Men Birgitta hade upplyst servitrisen om att jag behövde ett alternativ, och in kom ett generöst och vackert upplagt fruktfat. Jag smuttade också lite på det söta man fick till efterrätten, Romariz LBV 2000.

Under middagen omgavs vi av människor vi inte behöver anstränga oss för att tala med. Bredvid Birgitta satt Hans och Karin Alsén, bredvid mig Jan-Erik Wikström (Cecilia hade blivit sjuk). På andra sidan bordet satt bland andra Eric Ericsson med hustru Monica, Ingemar och Lillemor Mundebo, Anders och Kajsa Wejryd samt, ett litet snäpp längre bort, Hans och Anna Dalborg och Robert och Margareta Sund. OD tillämpar den sympatiska ordningen att inte sära på paren.

Till höjdpunkterna på Stor-ODna hör – och så var det också i år – Hans Dalborgs välkomsttal. Dalborg är både intelligent och rolig – han är en av de bästa talare jag någonsin har hört. Och tro det eller inte, Ingemar Mundebos tacktal gick inte av för hackor det heller.

I kaffepausen efter middagen talade vi bland annat med våra gamla vänner Hans och Käthe Elmgren. Men vi passade på att avvika före dansen. Min ischias har avtagit något, men jag är fortfarande inte dansant. Och Birgitta hade problem med en rem till sin ena sko.

Men tillbaka till huvudämnet, Capricen.

Vi såg den andra av dagens två föreställningar, och Universitetsaulan var varm redan när vi kom.

Jag skrev ovan att Capricen är ett måste för Uppsalas körentusiaster, och den drog i år som alla år flera fullsatta hus. Om programmet får man inget veta i förväg – överraskningar ligger i Capricens natur.

I år startade det med att kören tågade in från huvudingången; ODisterna sjöng, utstyrda till flagellanter från digerdödens tid, ”Ja, jag kommer”, samtidigt som de piskade sig själva och varann.

Detta följdes, mycket stilenligt, av scenen ur Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, där riddaren spelar schack med döden.

Döden, givetvis utrustad med en stor lie, slänger lite senare av sig sin kåpa och visar sig vara Pia Johansson, känd från Stockholms stadsteater, På minuten och Parlamentet. Hon fullföljer undergångstemat genom att sjunga ”Cigarrett, cigarrett”.

Kompad av Trio X sjunger hon också det berömda Marilyn Monroe-numret ”Diamonds Are a Girl’s Best Fiend”.

Kvällens andra gästartist visar sig vara ytterligare en blondin, sopranen Emma Wetter. Hon gör rollen som Brünhilde och sjunger sedan ett par nummer ur Richard Wagners ”Tannhäuser”, vilket introduceras och backas upp av Orpei Drängar, nu utstyrda i viktingadräkter.

Spännvidden mellan de båda blondinerna markeras ytterligare genom att Pia Johansson, som förvisso kan sjunga men inte är någon sångerska, markerar det senare i duettsång med Emma Wetter.

Över huvud taget är det ganska mycket buskis över den här Capricen. Ett mycket roligt inslag i detta är det delvis pantomimartade nummer Pia Johansson gör tillsammans med en man, upphämtad ur publiken (men möjligen införstådd med sitt uppdrag).

Och över slutnumret finns det inte bara bildligt en aura av färg och fyrverkeri – det smäller på riktigt också!

Jag är införstådd med att det är just de här underhållningselementen som årligen drar stor publik till capricerna, men tycker nog själv i själ och hjärta, att man gott kunde ha fått höra mer av kören. Dock fick vi höra OD sjunga ett par mycket fina slovakiska folksånger och så, framför allt, och detta redan i inledningsdelen av konserten, den suveräne estniske körkompositören Veljo Tormis’ ”Järnets förbannelse”.

Den anrika mansören leddes i år, med stor bravur, av en kvinna, Cecilia Rydinger Alin.

På väg hem från Stor-OD mötte vi henne i trappen och uttryckte vår stora tillfredsställelse med hennes insats som årets Caprice-dirigent.

Breven till min tjejliga

5 december 2007 17:00 | Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Det finns arbetskamrater som blir ens kamrater och kolleger som inte är några kamrater.

1989 jobbade jag på socialdemokraternas centrala partikansli, 68an kallad. (Det låg och ligger fortfarande på Sveavägen 68 i Stockholm.)

När jag började jobba där i början av 1968 (som pressombudsman), var fortfarande relativt få av de anställda funktionärerna kvinnor. Själv anställde jag sedan bara kvinnor under mina nio år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) , och också på partiexpeditionen anställdes allt fler kvinnor som funktionärer.

När jag under senare delen av 1980-talet biträdde partisekreterare Bo Toresson, fanns på hans kansli också till exempel Eva Marcusdotter, som jag mycket snart blev god vän med. På organisationsavdelningen arbetade Mona Hillman, som jag också fick god kontakt med, inte bara för att hon kom från min gamla hemstad Sundsvall. Som praktikant till min gamla tidning ”Aktuellt i politiken” kom Gisela Lindstrand, senare bland annat känd som Ingvar Carlssons pressekreterare. Vid eftermiddagsfikat i stora kafferummet kom vi snart att ofta sätta oss vid samma bord, så där som folk som trivs i varandras sällskap gärna gör. Och till pressavdelningen kom, som en frisk fläkt, Lotta Gröning. Jag tror att hon fortfarande minns när hon var på sitt livs första funktionärssammanträde på Bommersvik och när hon, efter att frejdigt på sin norbergsdialekt ha yttrat sig om den svenska modellen, från mig fick en lapp (som först hade gått runt bordet) med texten: ”Den svenska modellen är blond och blåögd”. Lotta har humor, och även vi blev snart goda vänner.

De här fyra damerna från olika avdelningar och våningar på partiexpeditionen fann också varann: började träffas after work. Efter en sådan träff fick jag i internpåse en bunt krognotor (varav man kunde ana att damerna inte hade varit riktigt nyktra) samt en vit serviett, knökfull med inskriptioner gjorda med bläckpenna, samtliga med anspelningar på mitt namn: ”Du är som enn ros”, ”Enn oförglömlig kväll”, ”Kongressenn”, ”Du är den ennde” och rent av ”Feminsmenn”.

Sådana kärleksförklaringar lämnar en ju inte oberörd, och jag och de fyra damerna började träffas allt mer, dock fortfarande bara på jobbet och vid funktionärssammanträden och konferenser. De var vid det här laget en sammansvetsad tjejliga, och jag kände mig som ett slags adopterad manlig satellit.

Eftersom det finns en hel del flams och lättsinnigheter i det jag fortsättningsvis kommer att redovisa, vill jag redan nu tillägga, att det redan från början utvecklades en både djup och seriös vänskap mellan mig och de fyra damerna, en relation som alltså varar än i dag. Den vänskap som ända sedan den här tiden har funnits mellan oss har gjort, att vi i svåra lägen har kunnat ge varann både råd och tröst.

Den 23 augusti 1989 skrev jag hur som helst följande brev till dem:

Eva
Gisela
Lotta
Mona

Kära ölliga!

Rörd till tårar av det faktum att ni tänker på mig åtminstone i berusat tillstånd, vill jag nu återgälda detta med att invitera er på middag hemma hos mig, Idrottsgatan 12 nb i Uppsala.

Det blir i princip en dammiddag, dock med mig som kock.

Förslaget gäller torsdagen den 7 september efter jobbet. Jag har valt torsdag kväll med tanke på Evas helgutflykter till Örebro, Lottas till Norberg och Monas till Sundsvall. Skulle dagen, trots mina sonderingar hos tre av de berörda, inte passa och det hela haverera på just det, är jag beredd att förhandla vidare.

Är damerna intresserade, kan vi komma överens om en lämplig tågtid efter jobbet.

Eftersom det blir en – åtminstone vad dryckerna beträffar – bättre middag, föreslår jag, att Eva, Gisela och Mona sover över; vi har tre extrabäddar, men om Lotta inte orkar ta sig hem, kan vi säkert ordna något åt henne också.

Eftersom fru Dahl i Svartbäcken är ute och agiterar och borta över natten, vill jag hänvisa till bilden här intill. (Den föreställde en äldre man, som sade: – Klart man tittar på flickorna, men enbart av pedagogiska skäl.) Räcker inte det för att lugna damerna, vill jag där utöver påpeka, att vi i våningen har överfallslarm, som går dels till polisen i Uppsala, dels till rikspolisstyrelsen.

Med något lämpligt morgontåg färdas vi nästa morgon till Stockholm och jobbet.

Eder

Kokk

* * *

Planerna gick i lås, och inbjudningsbrevet följdes av denna bekräftelse:

Vackra, begåvade och roliga damer!

Höstens svårmod skingras, när man får tillbringa en hel lång kväll i så trevligt sällskap.

Dryckerna är hemburna från Systemet. Och efter lunch på torsdag åker jag hem för att laga till rätter ur det estniska och det kaukasiska köket. Kalorisnålt är det måhända icke, men, som den kloke Piet Hein skriver i en Gruk:

Flickor utan fett på
har skarpa kanter mitt på.

Kram och välkomna fram mot klockan sju!

Enn

* * *

Middagen blev verkligen mycket speciell. Damerna hade tagit vägen över Lottas lägenhet på Luthagen och där och på vägen över Fyrisvall samlat ihop det mest obeskrivliga skrot, som jag fick i present, när de ringde på. De sjöng redan i dörren unisont ”Varför ska man älska den man ändå aldrig får”.

Den middag jag hade lagat bestod av en estnisk variant av fiskseljanka, kaukasisk lammgryta med äpple och kanel, georgisk grönsakssallad med valnötssås samt estnisk äppelkaka med vispgrädde. Med vid middagsbordet satt också min 16-årige son Matti, allt mer förundrad över pappas märkliga fest och ljudnivån på damerna. De senare sjöng gamla schlager hela kvällen, dess värre olika schlager var och en av dem, samtidigt.

Karaktären på festen och hur den ändade framgår av följande brev, som jag tillställde damerna under måndagen:

Försummade middagsgäster!

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt!

Det blev ett utomordentligt snöpligt (för mig) och frukostlöst (för er) slut på vår samvaro.

Men allting har sin förklaring.

När ni hade gått till sängs, såg jag mig omkring i vardagsrummet och i köket och kom fram till att så här fick det inte se ut, när jag väckte damerna till frukost. Så jag diskade och diskade och diskade, tills klockan blev tre.

Medan jag diskade, gjorde jag något som jag inte borde ha gjort: Jag drack upp den lilla slatt rödvin och den ganska stora slatt vitt vin som stod kvar i ett par flaskor på köksbordet.

Jag vaknade halv nio och fann, att väckarklockan stod upp och ner på nattduksbordet.

Jag steg upp och fann en tom våning och er hälsning. Jag konstaterade också, att varken kropp eller hjärna var i det skick att jag egentligen borde stiga upp då heller. Så jag gick och la mig igen och sov till halv tolv. Sen steg jag upp och städade och tvättade frotté och lakan. Medan lakanstvätten pågick, sov jag igen.

Av ovanstående torde framgå att jag var, vad de lärde plägar kalla bakfull. Så bakfull har jag inte varit, sen jag var i er ålder, varav man kanske bör dra slutsatsen, att gamla män inte bör bjuda unga damer på middag.

Så håna mig icke: jag har redan fått mitt straff.

Fram mot kvällen – långt efter den tid jag hade sagt – for jag ut till Birgitta i Öregrund. Till hennes ohöljda förvåning drack jag bara Vichy Nouveau under middagen och även därefter.

Under lördagen ringde dottern och berättade, att hon hade talat med sin bror, vars version av kvällen var följande:

– Flickorna var fulla och sjöng hela kvällen, så jag inte kunde göra franskläxan, trots att jag hade dörren stängd. Pappa hörde jag inte så mycket av, men han var nog full han också. Han sov, när jag kom hem från skolan.

Fast sen, under lördagen, tog det sig. Jag plockade ner samtliga plommon och nästan alla äpplen och klippte gräsmattan. En mild och varm sol lyste över mig. På kvällen återvände vi till stan med blombuketter – gladiolus, fackelblomster, luktärt, rosor, atlasblommor, rosenskära, doftliljor med mera – avsedda för Kerstins tjugoårsdag dan därpå.

Hon fick tre brödrostar.

Kära hälsningar

Enn

* * *

Sen gick mitt umgänge med damerna in i lugnare banor. Under en period skrev jag långa, gemensamma brev till dem, vars innehåll främst speglar mitt eget liv, tidigare och under de aktuella åren.

Strax före jul 1989 skickade jag följande text till mina kvinnliga vänner; en del av texten är återbruk av tidigare publicerade ledarsideskåserier:

Snöbrev

En tidig morgon med snö på taken läser jag, medan jag dricker kaffe, gamla julnummer av aktuellt i politiken, närmare bestämt mina egna ”Det händer”-kåserier. Jo, det händer, att jag längtar tillbaka till det skapande skrivandet. I jobbet, menar jag; just nu är annars söndagarna vid datorn i mitt rum hemma i Uppsala det som stillar denna längtan.

Men det var om jularna jag skulle skriva.

Från Estland minns jag bara den väldiga granen mitt på trägolvet i mormors och morfars hus, Siguri (Cikoria-gården på svenska).

Minnena från barndomens jular i Juniskär söder om mitt och Monas Sundsvall är desto fler.

Fast min första jul i Sverige, 1944, tillbringade jag på en bondgård, hos Halléns i Nyland, också i Njurunda och inte så långt från Juniskär. Vi kom från flyktingförläggningen i Härnösand och placerades där i avvaktan på att vi skulle få en varaktig bostad och att pappa skulle få jobb. Halléns hus var ett stort vitt trähus, och vi bodde på övervåningen.

Jag kommer egentligen inte i håg så mycket av den där julen, men kvar i minnet finns ett brottstycke – någon minut – från en av juldagarna. Jag stod ute på gårdsplanen. Vädret var gråkallt. Snön låg hög runt de upplogade gångarna, i hagarna och ute i skogen. Ovanför huset, där vi bodde, och ovanför de väldiga granarna utanför staketet reste sig en bergssida – ett inslag i landskapsbilden som jag inte var förtrogen med från det platta Estland.

Och så:

Längs bergssidan glider en räv snett uppåt. Som ett rött streck.

Från lagårdshållet hör jag någon av lilldrängarna Ture eller Einar (båda bröder till Ivar Nordberg, numera industriminister, som då bodde inackorderad i en granngård) vissla ”Stadsbudsvisan”. Jag har ingen aning om varför just det här har fäst sig på näthinnan och i minnet. Av den julen tror jag mig i övrigt bara minnas, att vi i släde åkte till julottan i Njurunda kyrka.

Denna kyliga morgon läser jag åter en ”Det händer”, som tål att läsas om och citeras i sin helhet (Lotta har fått en kopia av den i ett annat sammanhang. Tillagd förklaring: Det var när hennes egen pappa hade omkommit i en flygolycka):

”DET
HÄNDER

…plötsligt: En morgon känns vintern nära. Luften är kall och klar. Det är frost på marken. Träden står svarta och nakna mot himlen.

* Hela denna morgon tänker jag på barndomens bottenhavsvik med dess sjungande blankis. Efter skolan, i halvmörkret, spände vi skridskor under pjäxorna – det var inte så eleganta och dyrbara don i slutet av fyrtitalet och början av femtitalet i mitt lilla mellannorrländska samhälle. Och så i väg ut mellan sjöbodarna. På kvällen stod månen för belysningen.

Sen kom förstås snön. Många av mellandagarna mellan jul och nyår tillbringade ungarna i byn i kampen mot snön. Det gällde att skrapa ren en bit havsis för att kunna använda skridskorna, julklappsnya eller gamla.

* En vinter byggde pappa en isjakt. Slanor i kryss. Skridskor som medar och under rodret bak. Mast med segel.

Vi provade den tillsammans med honom en blåsig dag. Isjakten formligen flög över fjärden! Man fick hålla i sig, när den med ett skutt åkte igenom vallar av sammanblåst drivsnö. Rädslan pirrade i maggropen. Men det var spännande.

Till slut ändade den vådliga färden med att bommen slog över och förpassade oss i var sin egen kana över isen.

* Jag är ingen sörgårdsromantiker. Staden har sitt behag.

Men ibland saknar jag den känsla av vintern som en obönhörlig naturkraft, av dess väldighet, som jag hade som barn.

Kölden kom som en väldig Mårra, som en isfru tyst om natten, och tämjde det stormande havet i sitt grepp.

Snön föll och föll och tornade upp sig i meterhöga drivor, som låg kvar hela vintern.

Som barn levde man i pakt med vintern och naturen. I snövallarna, som plogbilden kastade upp vid staketet, grävde vi de mest fantastiska snögrottor med nischer, rum och gångar. Allt som sluttade och buktade sig, från källartak till bergssidor, blev skidbackar. På småvägarna åkte man kälke. Men mest av allt saknar jag kanske de osandade landsvägarnas glatta, hoppackade snö och sparkstöttingfärderna.

På sparkstötting fraktade man också hem julgranen, som pappa och vi barn tillsammans högg i skogen.

* Numera köper jag, som de flesta andra, min gran.

Hjärtans god jul på er allihop, förresten!”

Min barndom var, vad man – om man inte använder förskönande omskrivningar – brukar benämna fattig. Jag har vuxit upp i rum och kök tillsammans med mamma och pappa och två yngre bröder.

Fast jag var privilegierad. Jag fick ligga ensam i köket, i kökssoffan.

Enda värmekällan åren efter kriget var en vedspis. Det fanns heller inte rinnande vatten eller avlopp. De kallaste nätterna kunde det hända, att det bildades en skorpa av is på vattenhinken i köket.

Badvattnet till julbadet – om man inte åkte till bastun i Njurunda – fick mamma värma på spisen. Och så skrubbade hon oss ungar rena i det stora bykkaret.

Av mina jular i barndomen minns jag bara enskildheter av det här slaget, och jag kan oftast inte placera händelserna i tidsordning.

Så nyckfullt (och ibland bedrägligt) är minnet.

Jag kommer i håg några nattliga julstädningar med mamma. då vi tillsammans stökade (jag dammtorkade alla skåp ut- och invändigt) och hörde på ”Endast mamma är vaken”.

Jag kommer i håg väntan och förvändtan på julaftons morgon och långa, långa förmiddag. Då jag och min bror Matti ibland åkte spark i backarna i Juni, medan vi väntade.

Men jag skulle inte gå i land med att säga, när det ena eller det andra ägde rum.

Fast det viktiga för mig som vuxen människa är, att mitt samlade minne av barndomens jular är så märkvärdigt ljust.

Vi hade det mycket knapert, i varje fall under den första efterkrigstiden, så det har ingenting med överflöd eller prylar eller julklappar att göra. (Julklappar gavs efter vars och ens förmåga, lyckligtvis mest hårda paket. Min enda olyckliga jul var den gången då jag inte fick någon bok; då grät jag. Men det var nog mer andan kring julen än julklapparna det handlade om.)

Det fanns ett sken av mänsklig värme, av gemenskap och vänlighet, över min barndoms jular. Såna jular har jag i min tur försökt ge mina barn, och jag hoppas, att de ska minnas sina jular på samma sätt som jag.

Fast fattigdom har de aldrig behövt uppleva.

Min familj kom, som ni vet, hit vid krigsslutet, som flyktingar från Estland. Jag var sju år då.

De hade varit tvungna att lämna precis allt efter sig.

Inte heller Sverige var något överflödssamhälle då för tiden. Men kontrasten mellan det som ändå fanns och det man själv inte hade var slående.

Jag minns fortfarande julskyltningarna i Kvissleby. Med röda öron och en vit kvast framför munnen stod vi ungar framför skyltfönstrens överflöd och stampade i kylan. Man kunde också stå framför disken i Berglunds handelsbod och bara längta.

En av de första jularna i Sverige hörde vi någon gå i vår farstu utan att komma in. Där ute fanns det en korg med julgotter, jag vet ännu i denna dag inte från vem. Men det kom från någon som ville ge utan att spegla sig i vår tacksamhet.

Som damerna vet, brukar jag citera Muminmammans devis ”Allt som är gott är nyttigt för magen”.

Men jag känner också en djupare själsfrändskap med Tove Janssons muminvärld. I muminvärlden finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten över isigt vinterhav, uppehållet i Finland där min yngste bror föddes och rotslåendet i ett nytt och främmande land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Man påminner sig en mycket representativ scen i Tove Janssons författarskap: muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess invånare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords, har man också frihet! Man kan göra vilka äventyrliga utflykter som helst i den omgivande, farliga världen.

Mumins värld är heller inte en värld av borgerlig idyll. Där finns också solidaritet och öppenhet mot omvärlden.

Skulle ni inte förstå, vill jag anbefalla slutkapitlet i ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten, som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen, säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop!
God jul, Eva!
God jul, Gisela!
God jul, Lotta!
God jul, Mona!
Muminjul.

Enn

* * *

Den här tjejligan har genom åren fortsatt att träffas, ibland med långa och ojämna mellanrum.

Den har som princip haft ”inga karlar, dock ibland med undantag för Enn”. Deras egna manliga relationer – ni ska inte missförstå mitt förhållande till dem – har också hållits utanför. Jag minns en sådan träff hemma hos Mona Hillman i Sundsvall, då Monas dåvarnde man, Joao Pinheiro, vackert fick hålla sig i en annan del av våningen.

Jag fortsatte också att skicka kollektivbrev till dem. Här är ett exempel från vårvintern 1990:

Vårvinterbrev

En sen eftermiddag går jag, på väg till Coc Blanc, över Adolf Fredriks kyrkogård. Snödroppar och vintergäck blommar; de första krokusarna har slagit ut. Bredvid mig går, med tunga steg, Björn Wall och leder en cykel.

Tegnérgatan upp passerar vi café Piastowska. Där åt jag polsk ärtsoppa och pannkaka med Lotta den där sorgliga dagen, då hon berättade, att hon skulle sluta. Jävla Lotta!

Men jag säger inget till Björn. Jag tror inte, att han, med sina mycket snäva föreställningar om vad man kan ha för relationer till unga damer, skulle förstå min sorg.

Snart nog slutar väl Eva och Mona också.

Sen får man umgås med Björn Wall.

* * *

Jag kan inte ens rymma till Öregrund. Vi bygger om och bygger till; husen är utrymda och obeboeliga, och möblerna står i en container nere vid vägen.

Fram i maj blir det förstås fint, så där som vi i alla år har drömt att ha det.

Allt repareras och målas om, in- så väl som utvändigt, men med karaktären pietetsfullt bevarad: röda väggar med vita knutar, spröjsade fönster, lackerade furugolv, vedspisen kvar.

Men vi får äntligen toa och dusch inomhus, fler sovutrymmen och glasveranda. Och ett gammalt uthus byts ut mot bastu och tvättstuga.

Men väntan och längtan under denna långa och snölösa vår känns outhärdlig! Jag vill kratta gräsmattan. Jag vill försiktigt pilla bort de gula och bruna lönn- och asklöven från rabatterna, så att vårblommorna får sol och ljus. Jag vill dricka vårens första kopp med rykande hett kokkaffe vid gamla trädgårdsbordet längst ner i trädgården. Jag vill gräva land. Jag vill kärra jord. Jag vill promenera ner till Tallparken och sen gå ensam längs stranden bort till vårt badberg.

Sen, när värmen kommer på riktigt, kommer försommaren som en explosion. Trädgården byter skepnad dag för dag. På en vecka blir trädgården som förvandlad.

Gräsmattan blir frodigt grön. Mellan syrenhäcken och krikonträden växer en matta av förgätmigej. Vid staketet blommar hundkäx i höga stånd, i halvskuggan under den stora asken vid vägen blåsippor och vitsippor. (Längre fram kommer gullvivor och liljekonvaljer.)

Krikonträden vid uthuset slår ut; krikonblommorna är små och vita. Körsbärsträdgården nedanför huset ser från fönstret i den hittillsvarande lillstugan ut som ett blommande hav. Äppelträden får stora vita och rosa blommor, som doftar. Flera tusen lökväxter blommar i alla de rabatter vi har anlagt vid tomtgränsen och överallt bland bergknallar och snår: vintergäck, vårlök, narcisser, tulpaner, krokus, pärlhyacinter; gräsmattan utanför staketet mot gatan är blå av scilla.

Det känns som om själen skulle sprängas av glädje!

Det här, flickor, skulle jag vilja visa er någon gång, stolt som en tupp.

Enn

* * *

I början av november 1990 skrev jag så här:

Novemberbrev

Fredag.

Regnet har upphört, men ovanför hustaken utanför fönstret i mitt arbetsrum tornar molnen upp sig, blålila på gränsen till svarta. Skymningen faller. Bilarnas ljuskäglor blänker i asfalten.

Tomas (förtydligande: Wennström) håller på att utveckla bilden av folkhemmet som ett hus i flera våningar. Jag säger, att jag då ska ge partiprogrammet titeln ”Anteckningar från ett källarhål”. (I morgon ska jag entusiasmera partivänner från Uppsala län vid en kurs om partiprogrammet, anordnad av partidistriktet.)

Jag kallar funktionärerna till nästa funktionärskaffe. På baksidan återger jag Povel Ramels ”Livet är ett helvete”.

(Då hade jag ändå ännu inte sett resultatet av den senaste opinionsmätningen. Inför förra SIFO hade ledningsgruppen vadslagning om vår egen siffra, och jag tippade 29,3. Jag fick ju rätt men var en mätning för tidigt ute; genomslaget kom först i den här mätningen. Därför måste jag köpa whisky åt Bosse (Toresson) och Leif (Gustafson) som vann. Nu, måndag, ska jag lämna över min andel, dock med konstaterandet, att dom kan behöva spriten nu, när jag har fått rätt.)

– – –

Förra fredan åkte jag ensam ut till Öregrund för att släppa in en hantverkare, som jag hade avtalat tid med dan därpå.

Medan bussen dundrar fram genom uppsalaslättens vida mörker och regnet strömmar nedför de smutsiga bussfönstren, försöker jag läsa ”Moderna tider”. Men jag har svårt att koncentrera mig; i huvudet mal tankarnas sorgekvarn. Jag byter till Weibulls katalog hösten 1990, ”Blomsterlökar”. Till slut somnar jag och drömmer om våren.

Fast på vägen från busstationen till stugan är det höst igen; det är häftig blåst, på gränsen till storm.

Jag vrider upp elementen, drar ner persiennerna och tänder levande ljus. Efter maten sitter jag i gungstolen på glasverandan, smuttar på en konjak och lyssnar på Vivaldi.

Under lördagen påtar jag, medan snickaren arbetar med isolering uppe på vinden, lite i trädgården. Vädret har slagit om, och det är kallt. Hela dagen är det frost på gräsmattan. Jordskorpan har blivit hård, och jag får bryta upp hål i ytskiktet i rabatterna, när jag pillar ner ytterligare blomsterlökar.

Skogsfåglarna kretsar redan runt fågelbordet, och jag köper frö åt dem.

Enstaka skrumpnande krikon finns kvar på de kala och taggiga krikongrenarna, Några klasar fläderbär i busken vid knuten hänger svarta. Den stora lönnens löv har lagt sig som en gulbrun bädd i syrenbuskarna mellan husen; också rabatten längs staketet har ett lönnlövstäcke. Asklöven har delvis pulvriserats; de håller på att multna. De blommor som har frusit är gröna fast i en onaturlig, sjuk nyans.

I skymningen, före min ensamma middag, sätter jag på bastun. Bastun blir varm, men ur duschen kommer bara iskallt vatten. Det visar sig, att elektrikern förra helgen hade skruvat ur proppen till varmvattenberedaren och sen glömt att återställa den.

När jag på söndag kväll återvänder till stan, har Kerstin och Matti lagat farsdagsmiddag. För en stund smälter hjärtat; glädjen återvänder.

Men snart är det måndag igen.

– – –

Glädje?

Det är att höra Evas stämma i telefon.

Det är att ringa till Lotta och säga ”VOV, VOV!”.

Det är att få en protestnot från Gisela, som tror sig vara liknad vid en gås i röda stövlar.

Det är att tillbringa två underbara kvällar med Mona i Åhus respektive på Sundet.

”Livet har mist nu i dag / nå’t av sitt forna behag”, som det heter i en gammal schlager.

Fast då stämmer ni väl upp refrängen:

”Räkna de lyckliga stunderna blott
och glöm dem som sorger dig ge.
Göm alla soliga minnen, du fått
och allt ska sig ljusare te.
Himlen kan vara ibland så tung och grå,
men då ska du ju bara tänka tyst som så:
Räkna de lyckliga studerna blott
och låt dem i hjärtat bestå.”

En stor, varm kram

Enn

* * *

I december 1990 följde så ett

Julbrev

Det händer, att små rödnästa barn så här års ringer på dörren och ska sälja jultidningar.

Jag var också en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare en gång i världen. Första gången gjorde jag min pappa alldeles förskräckt genom att sälja så många ”Mors julbrev” och ”Sagoprinsessan” och ”Flickornas julbok”, att han måste lägga ut alla sina kontanter på mitt postförskott. Det blev ett jättepaket att frakta hem per spark från Njurunda.

Nyttan – utöver det rent pengamässiga – var, att jag lärde känna alla människor på en halvmils omkrets runt Juniskär. Det använde jag mig sen av, när jag började sälja ”Folket i Bild” och FiBs folkböcker. Så småningom övergick jag också inför jularna till att sälja FiBs julnummer och ”Julfacklan” och ”Julnötter” och ”Pelle Svanslös”, samtliga utgivna av Folket i Bilds förlag.

Med ”Aktuellt i politikens” julnummer försökte jag långt senare åter ge arbetarrörelsen en jultidning, något som inte hade funnits sedan ”Folket i Bilds” försäljning och gradvisa förvandling till ”FiB-aktuellt”, i vilken ordet ”julnummer” betydde något helt annat och där damerna inte voro paketerade ens i snören.

* * *

Apropå avklädning – förr i världen, när man inte hade badrum, var julbadet en stor sak.

Vatten hämtade man ur en isig brunn. En vinterkväll, då brunnen var ishal, lyckades min bror Matti tappa en av pappas galoscher, som han hade tagit på sig, när han sändes ut för att hämta vatten, ner i brunnen. Vi fick fiska och fiska med den långskaftade brunnsskopan, innan vi fick upp galoschen igen.

Mamma värmde vatten i stora kastruller på vedsprisen.

Sen hämtades bykkaret av trä in från tvättstugan och ställdes framför spisen i köket. I karet blandades det badvatten till lämplig temperatur, och så fick vi pojkar i tur och ordning krypa ner och bli skrubbade på ryggen och i håret av mamma.

Än i dag kan jag minnas doften av vått trä och tvålvatten.

I Estland hade vi badat bastu både till jul och i vardagslag. Varje gård hade egen bastu, ungefär som i Finland.

Bastu är en av jordens fröjder. Man sitter där och kurar i hettan, slänger en skopa vatten på de heta stenarna, så att bastun fylls av brännande ånga, som får svetten att bryta fram, och tömmer avslutningsvis en hink vatten över huvudet, som vi gjorde i Estland, eller duschar iskallt.

Bastuseden tog vi förstås med till Sverige. Så småningom byggde pappa egen bastu i Juniskär. Men till en början fick vi lov att gå till den kommunala bastun i Njurunda.

En gång var jag där före jul och badade med pappa och en annan farbror från Estland. Jag var liten och skulle busa med farbrorn – tog sats och knuffade honom i ryggen, där han stod i duschen.

Han som vände sig om, förvånad, var en vilt främmande karl, som tittade frågande på mig: framifrån var han inte alls lik farbrorn från Estland. Tablå! Jag kunde ha sjunkit genom golvet. Jag var röd som en pion i ansiktet.

Fast den främmande farbrorn blev inte arg, log bara vänligt.

Om jag i framtiden börjar fira jul ute i Öregrund, ska jag återinföra seden med julbastu.

Nu får jag nöja mig med dusch och badkar, när julstöket äntligen är klart natten mot julafton och julgranen står där, klädd, strålande och grann.

Birgitta och jag har en egen julsed, förknippad med detta sena julbad, som aldrig äger rum före midnatt och ibland inte hinns med förrän mellan två och tre på natten. Då sätter vi oss i fåtöljerna framför julgranen i vardagsgrummet och pustar ut med var sin stor dry martini (två tredjedelar gin, en tredjedel torr vermouth, gröna oliver, citron och krossad is).

* * *

Kroppslig njutning ska man inte förakta, vare sig det rör sig om bastu, dry martini eller annat. Allt som är gott är som bekant nyttigt för magen. Dessutom mår man psykiskt bra av att bejaka det kroppsliga.

Julbordet är således bra även för själen.

Hemma hos oss har vi var sina specialiteter.

Birgitta står för pepparkakor, skinka och sillsallad.

Min specialitet är estnisk julsylta.

Jag lärde mig göra den av min mamma redan som liten pojke; det var nämligen jag som fick göra pilljobbet – jämför nedan – med kniv och gaffel.

Man kokar kalvkött och fläsklägg i bitar i en stor gryta. I vattnet häller man utöver salt rikligt med hel vitpeppar, kryddpeppar och svartpeppar, där utöver också lagerblad, skivade morötter och gul lök. Sen kokar man och kokar i flera timmar; man måste då och då hälla på mer vatten.

Därefter tar man stycken av kalvköttet och fläskläggen på en tallrik. Med kniv och gaffel pillar man bort kryddor, lök, morötter och fett. Sen trådar man upp köttet i ett par centimeter långa delar, vilket ger den här syltan en grov, härlig struktur. När man får fullt på tallriken, lägger man gradvis upp det skurna på ett större fat.

Kokspadet silar man rent i en bunke av lagom storlek.

Sen lägger man det blandade kalv- och fläskköttet som bottenlager i formar (aluminiumfolieformar går bra) och häller kokspad över, så att köttstrimlorna täcks.

Med lock på formarna sätts syltorna på balkongen för kylning; de kan förstås också ställas i kylen. Under natten stelnar de.

Sen är det bara att stjälpa upp dem på fat och servera, lämpligen med kokt potatis och saltgurka.

Pripps pils, med sin härliga beska, och en väl kyld snaps är goda tillbehör.

* * *

Skål på er, vackra och begåvade och trevliga damer! Skål och god jul från en man, som tycker, att den vänskiap, som inte åtminstone är menad för livet, inte är mycket att hänga i julgran. Låt nu julen värma hjärta och sinne och lekamen, innan det stora vemodet åter rullar in!

Enn

Med det här brevet följer en bilaga med vinterdiker av Bengt Berg, Werner Aspenström, Folke Isaksson, Birger Norman och Viktor Rydberg. Dem får vi ta en annan gång.

* * *

När vi den 9 mars 1991 hade en träff hos Lotta Gröning (som då bodde på Luthagen här i Uppsala), blev inte bara jag utan också min hustru inbjuden.

Vid det tillfället kom vi också överens om att vi i vår tur skulle bjuda hem tjejligan till oss i Öregrund. Det mötet blev av den 14 juni 1991.

Också sommarträffen i Öregrund föregicks av ett långt brev:

Försommarbrev i det stora vemodets tid

Jag var nog en ovanlig pojke, för jag var intresserad av blommor.

Jag gick omkring i markerna och plockade små och stora buketter. I Juni – byn heter så – fanns (och finns kanske än) intill Norbergs lägdar en bergknalle, under vilken det fanns en rand av lövträd. Där växte det – var blomma hade sin tid – blåsippor och vitsippor, gullvivor, smörblollar, humleblomster, blåklockor, gökärt och, nere i lägdkanten, styvmorsviol.

Där fanns också nyponrosor. Jag minns, hur jag en gång låg på rygg i gräset under en stor, blommande hägg, berusad av solsken och häggens tunga doft.

En gång, många år senare, tog jag dit Birgitta en midsommar.

Hemma på tomten i Juniskär anlade jag mitt livs första rabatt. Jag byggde upp en mur av sten mot bäcken, och så fyllde jag ut med jord mot potatislandet. Där sådde jag, huller om buller, ett tjugotal sorters sommarblommor; kampen om tillvaron fick sen avgöra, vilka som klarade sig.

Fast jag rensade också, även om jag inte gallrade.

Bland annat, kommer jag i håg, en gång vid tvåtiden en norrländskt ljus sommarnatt.

Trädgården i Öregrund är i huvudsak tillkommen under loppet av mina nio redaktörsår på Aktuellt i politiken.

Varje försommar såg jag till, att jag fick en obruten grävvecka runt Kristi himmelsfärdsdag. Nio dagar kunde det bli med båda veckohelgerna.

Lass efter lass med sand och matjord har jag på så sätt med hjälp av spade och skottkärra förvandlat till gräsmattor, potatisland, kryddträdgård, köksland och en massa blomrabatter.

Trädgårdar byggs av möda och kärlek.

Och med hjälp av Birgitta. Långt ifrån allt är mitt verk.

Under senare år har det blivit mer sparsamt med såna grävveckor. Men arbetet har förstås fortsatt, så snart det har givits tillfälle.

Förra året gick de flesta helgerna åt till att röja undan de värsta spåren efter om- och tillbyggnaden. Bland annat har jag kärrat bort och staplat rivningsvirke, så att det räcker att elda med till långt efter min död.

Men i år skulle det bli av igen. Hela vintern och våren har jag längtat efter kristihimmelfärdsveckan.

Längtan till Öregrund har varit desto mer ihållande, som jag har tyckt, att mitt dagliga värv har känts allt mer meningslöst. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Plikttroget och samvetsgrant gör jag allt som läggs på mig, men valrörelsen känner jag mig mest vara en sorgmodig betraktare av. Jag reser: till Helsingfors, till Oslo, till Köpenhamn, till Reykjavik, till Bonn, till Tallinn. Samtidigt känns världen allt mer egendomlig och verklighetsfrämmande.

Redan i februari började jag läsa frökataloger och skriva upp i datorn hemma, vad jag skulle köpa; till slut omfattade min lista ungefär 170 sorter (om man räknar med de olika varianter det finns av aster, luktärt och annat). I mars kunde jag inte hålla mig längre utan började handla blomfrö: från Hammenhögs, från Weibulls, från Konsums Coop. Sammanlagt har jag – jag kan inte hjälpa det; jag är så galen – köpt blomsterfröer för ungefär 900 kronor.

Sen har jag köpt plant för lika mycket. Till årets nyheter hör bolltistel, höstvädd, hornviol, vit stormhatt, vitt löjtnantshjärta och tremastarblomma. Ett par nya liljehybrider har jag också hittat.

Och så beställde jag hem ett lastbilslass – tio kubikmeter – matjord utöver den hög jag hade kvar från reparationerna i höstas.

Men glädjen, glädjen? Aldrig någonsin kom den tillbaka.

Först rök den första veckohelgen, för bra ändamål medger jag dock.

På lördagen hade Baltikumkommittén solidaritetsdag på Stortorget i Gamla stan. Programmet var bra – Anna-Greta Leijon, Anders Linder, Jörgen Lantz, den estniska countrygruppen Kukkerpillid med flera – men vädret var erbarmligt: det var kallt och blåsigt; då och då regnade det. Inga större skaror kunde förmås att stanna och lyssna någon längre stund. Bland åhörarna fanns Anna Lindh och Gunnar Sträng och Lars Ulvenstam. Men var fanns Stockholms arbetarekommuns medlemmar? Var fanns fackföreningsfolket? Personalen på partiexpeditionen, som hade fått en särskilt kallelse att komma och hjälpa till, representerades av min sekreterare Petra Vainionpää, som kokade kaffe hela dan, samt, en stund, Monica Andersson. Själv samlade jag pengar i två och en halv timme och fick ihop ganska mycket.

På söndagen åkte jag åter till Stockholm, nu för att hålla en lunchföreläsning på Estniska huset om svensk politik för en stor grupp ester, inbjudna av ABF någonstans i västra Sverige; ena halvan kom från Estlands socialdemokratiska parti, andra halvan var en folksång- och folkmusikgrupp, som för övrigt gav några fina exempel på sin repertoar.

Och så, på söndag kväll, anlände jag då äntligen till Öregrund.

Ett av syftena med att tillbringa hela veckan i Öregrund var, att hantverkarna från Svartbäcks bygg på Gräsö skulle få tillfälle att utföra de sista återstående jobben på vårt bygge.

Det mesta blir också gjort: målarna målar skafferiet och går över fönstren ett varv till, två killar sätter upp en ny grind i stället för den som blev bilkvaddad i vintras, och Myran Pettersson, snickaren, sätter upp svart plåt i nederdelen av träpanelen mot gatan: där ska jorden i en ny rabatt gå upp mot väggen. Men rörmokaren är sjuk och kommer icke.

I väntan på Myran gräver jag bort torv och tar bort stenar och rötter, där den nya rabatten ska ligga. Jag påbörjar också reparationen av slänten, där vatten- och avloppsledningarna nu finns nedgrävda i en sten-, singel- och nässelhög.

Därefter kärrar jag jord, från morgon och till kvällen. Kärrlass efter kärrlass.

Det är uppförsbacke, och mitt på den nya planerade rabatten finns en smal bit mellan husväggen och en bergknalle, en passage som man bara genom yttersta precision kan klara skottkärran igenom. Varannan gång klämmer jag vänsterknogen mellan kärrskakeln och väggen; trots att jag har arbetshandskar, slår jag sönder skinnet, och ovansidan av handen svullnar. Sen måste jag få kärran – jag skjuter omväxlande på med knän och mage – över en stor sten, innan jag kan tippa ut jorden. Jag får ta i, så att jag blir illamående. Och aldrig tar det slut.

Inte heller är min snart femtiofyraåriga kropp vad den en gång var. Den första dagen är ett helvete, och den andra dagen känner jag mig besinningslöst trött. Fast mot slutet av veckan börjar det gå riktigt bra. Musklerna har fått träning, och jag har slutat flåsa.

På onsdag kväll anländer Birgitta.

Jag tar emot med uppvärmd bastu och grillad sik med importerad färskpotatis. Vitt vin till och därefter andra drycker.

Hon kvitterar med att på fredag steka strömming. Resterna av den stekta strömmingen läggs in och serveras till lunch på lördag tillsammans med böckling och rökt abborre. Vi dricker Pripps pils och tar nubbe till: hemblandad bäsk och likaså hemblandat kumminbrännvin.

Det är gott, och Birgitta och jag har trevligt, men ändå vill vemodet aldrig riktigt släppa greppet om själen. Nu erkänner jag för mig själv men också för Birgitta, att en av mina galna drömmar nästan säkert kommer att spricka: jag har varken jord eller tid nog kvar för att anlägga den nya stora snittblomsrabatt, där jag hade tänkt så allt mitt frö.

På lördag kväll är jag i alla fall klar med den förbannade rabatten längs långväggen mot vägen. Birgitta beskådar underverket och planterar pioner och en klätterros i det.

Vi badar bastu igen, och jag grillar Cai P-kyckling, en banal men somrigt god anrättning. Till det dricker vi Sidi Brahim.

På söndag morgon stiger stackars Birgitta upp för att åka till Handels’ kongress i Malmö. Vi säger hej, och jag lyckas somna om, bara för att någon timme senare vakna svettig och illamående.

Medan jag löser Melodikrysset, försöker jag få i mig lite frukost, men jag klarar bara lite kaffe och juice. Sen mår jag riktigt illa.

Jag orkar inte göra något, knappt plocka var sin bukett att ta med in till stan åt Birgitta respektive Kerstin. Vädret är kallt, och det kommer några stänk regn.

Jag packar håglöst.

Timmen innan jag ska åka hem slår vädret om: solen bryter fram, och luften blir mild och varm. Jag går en runda runt trädgården. Lönnen på gårdsplanen blommar på bar kvist; dess krona är genomskinligt ljusgrön mot solen. Påskliljor och narcisser blommar, och tulpanerna är i färd med att slå ut. Under asken står liljekonvaljbladen med raka stänglar, ännu inte utslagna, ur marken. I stenpartiet blommar pärlhyacinter och primulor. I den i höstas reparerade och nysådda gräsmattan mot vägen blommar nu de scillor vars lökar jag då stoppade ner i jorden.

Jag sitter en liten stund vid bordet längst ner i trädgården och hör fåglarna kvittra. Men nu är grävveckan obönhörligt slut.

På bussen hem sover jag tungt. När jag vaknar, mår jag lite bättre.

Hemma i Uppsala måste jag gå ända till Servus på Luthagen för att handla; vårt Servus har stängts för gott. Jag förbereder sen middag för Birgitta, som kommer hem från Malmö vid åttatiden, och för Matti och Kerstin. Kerstin jobbar just nu på sin uppsats i historia på min dator i mitt arbetsrum, som tidigare var hennes rum.

Under middagen glider samtalet förstås in på den politiska situationen. Båda ungarna, organiserade SSUare, Kerstin med kommunalt förtroendeuppdrag i biblioteksstyrelsen, säger sig ha svårt för att inför kompisar försvara dagens socialdemokratiska politik. Kerstin har läst P C Jersilds artikel i DN, där han definierar socialdemokratin som ett socialliberalt parti. Vad tycker författaren av partiprogrammet, deras far? Jo, säger jag, tyvärr måste jag hålla med Jersild i det stora hela – även om partiet rymmer olika tendenser. Och jag tycker inte om den här utvecklingen, säger jag. Jag känner, att jag stiger i ungarnas aktning.

Vilken sida står för vad då?, frågar Matti. De båda ministrarna på finansen betraktar jag som socialliberaler, säger jag. Och deras föregångare var det också. Men han hade åtminstone intellektuella kvaliteer – man kunde argumentera med honom, och ibland var han beredd att ändra sig.

Jo, vi är mitt inne i en ideologirealisation.

Dagligen får jag brev till partiet från partivänner, ibland signerade, ibland anonyma. Breven kan handla om olika sakfrågor (sjukförsäkringen, EG, öresundsbron, skatteomläggningen, kärnkraften, pensionärernas villkor, arbetsrätten, nu senast inlandsbanan), men det gemensamma med dem alla är, att man bakom raderna kan höra, hur brevskrivarna gråter i sin själ.

De kan inte förstå en politik, vars huvudmedel är att försöka beveka marknadskrafterna.

De tycker, att det inte längre finns någon kvalitativ skillnad mellan vår politik och de borgerligas.

(Och de som gillar det de upplever som anpassning till vad de borgerliga har krävt i årtionden reagerar inte med att flytta över sin partisympati på oss; de känner tillfredsställelse, ibland skadeglädje, och befästs i sin borgerliga uppfattning. Unga LO-arbetare, fostrade i den materialism och brist på ideologi som präglar dagens fackföreningsrörelse, tar ett steg till – steget till Ian och Bert.)

I de flesta sakfrågor finns förklaringar till och argument för varför det har blivit som det har blivit. Jag kan dem och är beredd att åtminstone delvis ställa upp på dem. I några frågor har jag en annan uppfattning i sak än brevskrivarna.

Det som gör det så svårt att argumentera är, att de som skriver de här breven (och många, många fler) har slutat tro på att partiledningen och regeringen (eller åtminstone de som de uppfattar som tongivande i dessa församlingar) längre står för de klassiska socialdemokratiska värderingarna.

För var finns hettan i engagemanget? Var finns värmen, var finns solidariteten? Var finns visionerna? Var finns den knivskarpa argumentationen för jämställdheten eller för jämlikhet mellan medborgarna på samhällslivets samtliga områden?

Pissliberal är jag icke! Jag är socialist av känsla och övertygelse.

* * *

Jag ber tusen gånger om ursäkt för denna långa och nedstämmande introduktion till mitt egentliga ärende.

Som jag sa, när vi träffades hemma hos Lotta, vill jag se er i Öregrund på kvällen den 14 juni och så länge som möjligt under den då begynnande veckohelgen.

Partiets VU har sammanträde denna fredag, så jag kan själv inte åka ut till Öregrund långt i förväg för att förbereda festligheterna. Med buss 811 (tidtabell bifogas) tar det en timme och 45 minuter till Öregrund, med Lottas bil ungefär en timme. En lämplig samlingstid kan väl vara 19.00; själv ska jag försöka hinna ut åtminstone lite i förväg för att bland annat hinna handla och laga mat.

Birgitta kommer ut mycket sent på kvällen – hon ska först tala på Studentförbundets kongress.

Av dessa sammanlagda skäl vore det roligt, om ni kunde stanna åtminstone också på lördagen, helst med en middag till plus övernattning. Under lördagen kunde vi då bese trädgården grundligare, vidare också titta närmare på Öregrund. (Vi kan till exempel gå till Tallparkens naturistbad och titta på nakna karlar – jag kan låna ut min kikare.)

I hänryckningens tid

Enn

* * *

Lite närmare festen postades ett

Junibrev i förväntningens tid

Förra helgen – med avfärd på Estlines Nord Estonia fredag kväll och återkomst, på samma båt, tisdag morgon – besökte jag Estland.

Anledningen var ett seminarium, anordnat av Estlands socialdemokratiska parti med ekonomiskt och annat stöd av Jämtlands partidistrikt. (Det visade sig dessutom, att vårt kvinnoförbund hade lagt ett kvinnoseminarium parallellt på samma ställe, Lohusalu, på kusten väster om Tallinn.)

Lohusalu har drivits som ett slags kombination av semesterhem och ställe för överläggningar och har ägts och ägs fortfarande av den estniska regeringen; runt om ligger de gamla kommunistpamparnas sommarhus. Stället ligger mycket vackert vid havet – mellan huvudbyggnaden och vattnet finns en smal remsa gles tallskog och så en oändlig vit sandstrand. Byggnaden vittnar om den tilltagande fattigdomen och det växande förfallet i det estniska samhället: färgen flagnar, rören är rostiga, kaklet sprucket.

Nu används huset för skilda ändamål, däribland också som kursgård.

De estniska partivännerna dominerar stort bland deltagarna – de är ju arrangörer. Men de har också bjudit in andra mittenbetonade partier, som de anser vara möjliga koalitionspartners: centerpartiet, liberalerna, kristdemokraterna med flera.

Efter bastun på lördag kväll pratar jag ganska länge med en centerpartist, en kvinna i trettiofemårsåldern som arbetar på en kolchos. Hon har ena handleden i bandage, och när jag frågar om detta, får jag en interiör ur den estniska vardagen: det är fråga om en arbetsskada, och hon har i tur och ordning tvingats operera båda handlederna. Tidigare har hon varit relativt välbetald, men operationerna har lett till att hon inte bara har tvingats byta jobb utan också har fått se sin lön halverad till cirka 250 rubel i månaden. Hon är frånskild, med fyra barn.

Första dagen håller jag en timslång föreläsning om politiska rörelser i väst, deras ideologier och praktiska politik. Sen har vi grupparbete och jämför med estniska förhållanden.

Andra dagen har jag en lika lång föreläsning om politiskt vardagsarbete i Sverige. Jag har också lagt ut en jätteutställning av material från vår expedition. Även här har vi grupparbete om vad som eventuellt går att tillämpa i Estland.

Jag känner, att det bär. Diskussionen, även gruppdiskussionen, blir livlig. Grupparbete ha de här människorna aldrig deltagit i; ”förr kom ju allting uppifrån och ner”, konstaterar en deltagare som tycks uppskatta den här nymodigheten.

Dessutom har jag en bestämd kännsla av att ha lyckats få deltagarna – även dem som kommer från borgerliga partier – att begripa, att nyliberalismen inte är något för Estland.

När jag åker därifrån i buss genom ett landskap fyllt av blommande hägg och enbackar, som lyser av gullvivor, tänker jag, att jag vill att vi ska vinna valet hemma, om inte annat så för de här människornas skull.

Det är på söndag kväll.

Båten går inte förrän måndag kväll, så jag får ett helt dygn för mig själv i Tallinn. När jag har suttit en dryg timme i kön hos passpolisen för att få mitt visum förlängt med en dag – visumavdelningen på sovjetambassaden i Stockholm har gjort fel – har jag en hel fri dag.

Vädret är underbart: ovanför Tallinns medeltida tinnar och torn finns en klarblå himmel; solen lyser på syrener just i färd med att slå ut.

Jag går ut på en helt oplanerad upptäcktsfärd.

Flera gånger blir jag igenkänd av människor som jag har träffat i olika sammanhang, vilket ger en egendomlig hemkänsla. Uppe vid slottet – parlamentsbyggnaden – när jag fotograferar en demonstration för att man inte ska släppa ifrån sig de mest förryskade områdena i nordöstra Estland, kommer tre yngre människor, som jag inte känner, förbi, och en av dem säger: ”Och här står herr Kokk och ser bekymrad ut över våra förhållanden.”

Det är gamla stan-dagar, och hela gamla Tallinn vibrerar av musik.

På Rådhustorget finns en stor estrad. På en gård jublar ungarna åt dockteater. På Pikkjalg, gatan Långa benet, spelar en grupp ungdomar, iförda tidstypiska dräkter, medelida musik. Uppe på Toompea, Domberget, på gräsplanen bredvid tornet Kik-in-de-Kök, uppträder ett folkdanslag till tonerna av en folkmusikgrupp. I parken som går ner till centrum är det modern balett på en friluftsscen. Ungdomar ligger i gröngräset. På vägen ner går jag in i den grottliknande källarrestaurangen i slänten och tar ett glas rykande hett glühwein. Sen går jag och lyssnar på trottoarmusik: fyra flickor spelar Vivaldi på flöjt, två fioler och cembalo.

På morgonen har jag växlat hundra kronor mot fem hundra rubel, och efter lunch på en restaurang vid Rådhustorget inser jag, att jag därmed är en mycket förmögen man. Två gånger går jag in i en skivaffär och köper en hel hög LP-skivor samt deras sammanlagt fyra CD för ett belopp, som understiger vad en enda LP kostar här i Sverige. LPna kostar mellan tre och sju rubel, CDna 22 per styck. Jag får Mozart, operamusik med Eri Klas, Haydn, urgammal estnisk folkmusik bearbetad av Veljo Tormis, tre LP med musik av Heino Eller, en med musik av Tubin, flera LP med, visar det sig, utmärkt jazz och så vidare för nästan ingenting.

Till damen som hjälper mig säger jag urskuldande, att jag måste bli av med mina rubler. När hon då blitt svarar, att ja, jo, om man kommer från utlandet, kan man ju ha såna problem, är jag nära att bita av mig tungan. Jag känner mig som det valutasvin jag är.

Nästa morgon, när båten ska till att angöra Frihamnen och jag ställer mig bland de andra väntande passagerarna i utrymmet framför landgången, blir det musik igen. En estnisk ungdomskör sitter på golvet och underhåller medpassagerarna. Lutade mot sina ryggsäckar sjunger de gamla och nya estniska sånger men också till exempel ”Michelle” och en fullkomligt betagande version av ”Love Me Tender”. De sjunger perfekt i stämmor, med något stöd av en gitarr, ett munspel och en skallra.

Sen går jag över landgången ut i det svenska regnvädret.

På återingvigningen av 68an nästa kväll träffar jag Lotta och, kort, Gisela.

Gisela har varit duktigast på att snabbt svara med blankett. Av den framgår det, att hon kommer till Öregrund, på villkor att hon får låna kikare. (Förklaring: Jag hade utlovat promenad, bland annat till Tallparken, Öregunds naturistbad.) Däremot gillar hon inte bastu. Hon ska stanna till mitt på lördagen någon gång.

Mona däremot vill bada bastu, förutsatt att där finns nakna karlar. (Förklaring: Detta är polemik mot att jag hade erbjudit dambastu.) Hon ämnar stanna kvar till söndag morgon.

Mona anländer till Öregrund mycket sent på fredag kväll, eftersom hon kommer till Arlanda från London först 20.55. Hon hade, berättade Lotta på tåget hem till Uppsala, kommit överens med samma Lotta om att bli hämtad i bil. Men jag hade en ännu bättre lösning: Birgitta, som på fredag kväll talar på Studentförbundets kongress och som åker statsrådsbil via Uppsala till Öregrund, hämtar upp Mona vid Arlanda, så kan Lotta åka tidigare till Öregrund (och eventuellt ta med de övriga damerna).

Lotta stannar tydligen också över lördag natt i Öregrund, men jag har ännu inte fått bekräftelse på blankett.

Icke heller Eva har hört av sig i detta ärende, varken på blankett eller på annat sätt.

Jag kan nu ytterligare locka damerna med att Birgitta lagar middag på lördag kväll. Det blir grillspett på bland annat havskräftor.

I övrigt kan meddelas att jag i söndags gjorde en korttur till Öregrund för att något förbereda nästa veckohelg:

Jag klippte gräset. (Några fläckar med förgätmigej och tusensköna lät jag dock vara.)

Jag bar dit en gigantisk väska, fylld med drycker, inköpta på mina resor. Barskåpet rymmer nu vitt och rött vin, starköl från Finland (Lapin Kulta), Danmark (Tuborg) och Norge (Lysholm), whisky (Cutty Sark), gin (Gordons), torr svensk vermouth att blanda till dry martini med, Sandemans vita portvin, Dubonnet, punsch (Carkshamns) samt likörerna ”Mesimarja” och ”Vana Tallinn” (”Gamla Tallinn”).

Sannerligen, jag ser fram mot den här festen!

Mellan hägg och syren

Enn

Jag upprepar:

Håkanssonsgatan 26 är adressen. Vid den lilla trekantiga öppna platsen vid Pensionat Västerport (förklaring: numera Floras Trädgård) viker man, strax före Filadelfia, av åt höger och in på Håkanssonsgatan. Man passerar Posten (förklaring: numera nedlagd och ersatt med Svensk kassaservice) och Konsum och kommer strax därefter rakt på en park (en gräsplan med en tall), varefter Håkanssonsgatan gör en liten krök åt vänster. Precis i kröken, på höger sida, bor vi. Till vänster om grinden finns en jättelik ask, till höger en faluröd bastu. Och en bit upp finns, numera, ett enda avlångt rött hus.

(Därefter följer anvisningar om busshållplats; tågtid- och busstidtabeller bifogas.)

* * *

Fredagsmiddagen med, till att börja med, Eva, Gisela och Lotta avlöpte lugnt och trivsamt. Jag bjöd på nygrillad sik med jämtländsk sås, gjord på fil, italiens salladskrydda, fransk senap, dill och persilja. Drickandet var måttfullt – uppräkningen ovan var föranledd av debaclet hemma hos mig förra gången. Senare på kvällen anslöt, helt enligt planen, Birgitta och Mona. Det blev sent.

Samvaron fortsatte även under lördagen. Mona badade bastu – ensam.

* * *

I och med detta upphörde jag att skriva långa brev till min tjejliga. Men mitt umgänge har fortsatt med ojämna mellanrum, ofta i form av en lunch när tillfälle har givits, då förstås bara med någon enda av damerna.

En större samling med Birgitta närvarande måste dock särskilt omnämnas. Upphovet till det här mötet var Aftonbladet.

Tidningen hade från 1988 och framåt i sin söndagsbilaga en evighetsserie under vinjetten Go’middag, där kändispar bjöd goda vänner på middag – recepten bifogades, och tidningens festtraktörer var med under tillagningen, dukningen och fram till dess att gästerna hade satt sig till bords.

Birgitta och jag fick i slutet av 1992 en förfrågan om att medverka i den här serien, och vi tackade ja efter att först ha funderat över vilka vi skulle bjuda. Jo, tjejligan förstås! Med dem och Aftonbladet kom vi överens om att genomföra den här festen med Aftonbladet närvarande på trettondagen, den 6 januari 1993. Ute i Öregrund förstås!

Festtraktörerna, Kicke Sturesjö och Ulf Lundqwist, anlände redan på morgonen. De ville följa matlagningen och göra anteckningar om det mer exakta innehållet i rätterna. Fotografen tog bilder av Birgitta med en rad råvaror på arbetsbänken i köket och sen av de olika rätterna, allt efter som de blev klara. Trots att Birgitta vid det här tillfället enligt vår inbördes överenskommelse skulle stå för hela matlagningen, löd rubriken, när artikeln publicerades:

Birgitta Dahl har
Enn Kokk i köket

Två entréer serverades:

Gravad öregrundssik med gravlaxssås samt sallad med tre hemlagade majonnässåser (naturell, vitlök och senap).

Kycklingleverpaté med cornichonger och cumberlandsås.

Till detta serverades Pripps Blå Export samt hemkryddade nubbar: bäska droppar på malört, perikum på johannisört och så snaps på renfana.

Som huvudrätt serverades

Gammaldags renstek på västerbottenvis (med salt, peppar, sirap och vispgrädde) med hasselbackspotatis, vaxbönor från egen odling samt hemlagade geléer på röda och svarta vinbär, givetvis från våra egna bärbuskar.

Till det serverades 2683 1987 Masaia Bach Cabernet Sauvignon, alltså rött vin.

Som efterrätt fick vi en av Birgittas specialitéer, rabarberpaj med marängtäcke plus iskall vispad grädde – rabarbern kom naturligtvis också från vår egen trädgård.

Till det bjöds dessertvinet 2624 1982 Brolio Vin Santo.

Rabarberpajen döptes sen i tidningen (Aftonbladets söndagsbilaga den 31 januari 1993) till Rabalderpaj – eftersom diskussionens vågor enligt tidningens utsända gick höga under middagen. Underrubriken löd: Det blir mat och politik när vännerna träffas.

Huvudbilden (foto Börje Thuresson) föreställer tjejerna runt vårt bord i köket (med röd duk, tända blå ljus och förrätterna, ölen och snapsarna framdukade). Jag syns närmast kameran. Bakom gänget, med ryggen mot vår gammaldags murade spiskupa, står en stolt värdinna i svart klänning med brodyr.

Där under ser man på en mindre bild, hur vi står på yttertrappan och välkomna tjejerna/gästerna med var sitt glas fläderblomsaft (på bär från vår egen fläder), blandad med gin.

Det här blev faktiskt en av de roligaste middagarna i hela mitt liv.

Matreportaget finns – tyvärr utan bilderna på tjejerna – med som inledning till Ulf Lundqwists och Kicke Sturesjös kokbok ”Gästabud” (Informationsförlaget, 1997). Vi har den med dedikation från de båda festtraktörerna.

* * *

En sak till vill jag nämna, att vänskapen med tjejligan har bestått genom åren.

När jag den 19 juni 1997 fyllde 60 år, firades detta med en fest på 68an. Där sjöng Eva, Gisela, Lotta och Mona gemensamt en bearbetad version av den sång de hade sjungit för mig den där märkliga kvällen den 7 september 1989:

Till Enn på 60-årsdagen den 19 juni 1997

Varför ska man älska
den man ändå aldrig får?
Varför tändes i vårt hjärta
kärlek vid så unga år?

Partiet såg oss mötas,
aldrig skiljas kunde vi.
Politiken fört oss samman,
Käre Enn – vi längtar efter dig!

prat: Den som älskar aldrig glömmer,
den som glömt ej älskat har.
Den som älskat, och som glömt
visste ej vad kärlek var.

Vi har pratat, vi har ätit,
vi har druckit av ditt vin.
Du har fotat, men har önskat
att en bandare du haft.
För vi sjöng ju varsin sång
gärna alla på en gång!
Du förstummad satt och lyssna.
Käre Enn – vi längtar efter dig!

Grenouille au vin

29 november 2007 12:04 | Citat, Mat & dryck | 3 kommentarer

Jag brukar ju återge pressgrodor.

Den här gången är det Upsala Nya Tidning (29 november) som berättar om ett praktexemplar, som tidningen dock har hittat i restaurangvärlden. Man skulle, med tanke på det jag ska återge, kunna tala om grenouille au vin – men veterligen anrättar inte ens fransmännen grodor i vin, och en groda i den här bildliga betydelsen heter väl förresten bévue.

Nå, det UNT förtäljer är att Stadshotellet i Uppsala på sin hemsida berättar om sin vinkällare med alla ”vinerna som omsorgsfullt handplockats av våra hängivna somalier”.

När tidningen kontrollerar, visar det sig att Stadshotellet inte ens har någon somalier anställd som sommelier, det vill säga vinkypare. Restaurangägaren skyller på firman som har gjort hemsidan.

70-årskalas med tjejligan

28 november 2007 16:00 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har – allt sedan senare delen av 1980-talet – varit adopterad av en tjejliga. Så småningom fick min hustru också vara med på ett hörn, men från början var det fråga om en relation mellan mig och fyra damer, yngre damer. De var, när det hela började, arbetskamrater med mig på Socialdemokratiska partistyrelsen, allmänt kallad 68an. Om hur det hela började och sedan utvecklades ska jag berätta separat – och långt; att dokumentera åtminstone en bråkdel av allt det roliga som hände kräver utrymme.

Nåväl, de fyra damer det handlar om är
Gisela Lindstrand
Eva Marcusdotter
Lotta Gröning
Mona Hillman,
unga jämfört med mig när det började, fortfarande yngre än den nu alltså 70-årige Enn Kokk.

Vi har tillsammans gjort en massa fruktansvärt roliga saker. Vi har i olika skeden av livet betytt mycket för varandra: haft ett intellektuellt utbyte och, när det har behövts, fått stöd och råd. Och vänskapen har bestått år efter år, även när livet har fört oss långt från varandra.

Det började alltså i Stockholm, på en gemensam arbetsplats. I Stockholm bor numera två av damerna, men ingen av de här två arbetar i dag med något som har något närmare samband med vårt gemensamma parti eller dess huvudkontor.

Gisela Lindstrand, efter tiden på 68an bland annat pressekreterare åt Ingvar Carlsson, arbetar numera inom Securitas, som Senior Vice President Corporate Communications & Public Affairs, läser jag på hennes visitkort. Hon arbetar huvudsakligen i Stockholm men också ett par dar i veckan i USA.

Mona Hillman, som också har varit kommunalråd (s) i Sundsvall, är numera direktör i Svenska läromedelsproducenternas service AB i Stockholm. Är relativt nygift – omgift – och bor också i Stockholm.

Lotta Gröning, som efter anställningen på socialdemokratiska partistyrelsen under en lång period basade för ledaravdelningen på Norrländska Socialdemokraten, är numera debattredaktör i Aftonbladet i Stockholm men bor åter i gamla hemkommunen (det förstår man om inte annat av dialekten) Norberg.

Eva Marcusdotter flyttade för rätt länge sen till Örebro, där hon har haft olika partipolitiska och kommunalpolitiska uppdrag. Numera ägnar hon en stor del av sin tid åt en ABF-anknuten verksamhet som kallas Tankarnas trädgård.

När Birgitta och jag i slutet av augusti skulle ha vår gemensamma 70-årsmottagning, fanns de här fyra tjejerna givetvis bland de inbjudna. Dock kom då bara Gisela – för att meddela att damerna önskade ha mig och Birgitta en hel kväll för sig själva: vi skulle bli bjudna på middag. Så många roliga middagar vi har haft med dem, accepterade vi förstås bums.

Vid en egen träff för en tid sen hemma hos Lotta enades de om ett par tänkbara datum, och av dessa accepterade vi måndagen den 26 november. Det kan verkligen vara bra med en riktig fest den här jävla årstiden!

I måndags kväll infann jag och Birgitta oss följaktligen i Saluhallen i Uppsala. Uppifrån balustraden till andra våningen hörde vi då omedelbart några kvinnoröster ropa ”Välkomna!”. Dessutom hotade damerna att sjunga för oss, vilket kunde ha fått till följd att festen hade slutat där – se nästkommande avsnitt. Som tur var sjöng de inte, och vi blev inte utkastade.

Tre damer stod det däruppe: Gisela, Lotta och Mona. Eva hade tyvärr blivit sjuk. Många kramar blev det ändå.

Vi hade ursprungligen blivit upplysta om att middagen skulle genomföras på Hyllan, men den driftiga förhandlaren Gisela hade fått Svenssons krogar, som driver övre våningen, att ordna bord för oss inne på Guldkanten, Svenssons berömda krog mot Fyrisån, dock inte öppen på måndagar.

Våra värdinnor tillät oss att beställa individuellt. Jag för min del valde som förrätt het skaldjursbrioche med gurka och mango och som huvudrätt lammracks med syrad lök, smulad getost, balsamicosky och potatispuré. Som diabetiker valde jag sedan att avstå från efterrätt. Min hustru följde mig i detta, men vi fick i stället var sin cognac.

Behöver jag säga att det var gott, ja läckert?

Och att det kändes som om det var i förra veckan vi senast träffades?

Samvaron, fylld av livliga samtal, kändes, när middagen var över, kort, alldeles för kort.

Så Birgitta och jag beslöt på stående fot att också bjuda min gamla damliga på middag, förslagsvis i Öregrund där ett par minnesvärda sådana dammiddagar (med en herre) tidigare har genomförts.

Stig Lindbergs Salix

12 november 2007 17:30 | Konst & museum, Mat & dryck, Ur dagboken | 13 kommentarer

Sitter och bläddrar i gamla Folket i Bild från 1950-talet. I ett nummer från 1957 ser jag en annons för en kaffeservis, Stig Lindbergs Salix med sina karaktäristiska bladmönster. Porslinet tillverkades av Gustavsberg och var, i min familjs fall, inköpt på Konsums Forum-varuhus vid Stora torget i Sundsvall. O KF, varför sålde du Gustavsberg? Och o Konsum, varför har du lagt ner Forum-varuhuset?

Jag ser att den här servisen tydligen också fanns i ljust rött, men de koppar vi hade i mammas kök i Juniskär hade bladmönstren i grått mot vit botten. Jag tyckte den där servisen var så vacker – tycker så fortfarande.

Jag förknippar Stig Lindbergs Salix-koppar med doften av nykokt kaffe, när vi skaffade kopparna kokat av mamma, senare – när mamma var död – av hyresvärden och i realiteten familjemedlemmen Kjell.

När jag i slutet av 1950-talet åkte till Uppsala för att plugga, skaffade jag själv några Salix-koppar i grått – hade inte råd med många. När jag och min nyligen döde bror Matti och Erik Liljegren tillsammans hyrde en rivninglägenhet i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan, användes de här kopparna dagligen till morgonkaffet, eller kanske snarare förmiddagskaffet – våra sovvanor var såna. Kokkaffe skulle det förstås vara, Cirkelkaffe från Forums i Uppsala livsmedelsavdelning. Också den förstås nedlagd numera. Inte heller Cirkelkaffe finns mera.

Mina Salix-koppar finns fortfarande kvar, nu i vårt sommarhus i Öregrund. Också där är det kokkaffe som gäller. Men Cirkelkaffe finns ju inte längre. Konsums kaffe har under en period hetat Signum men håller visst nu på att byta namn till Coop. Fast det tillverkas inte av Konsum utan av Löfbergs i Karlstad.

Konsumhallen i Öregrund finns dock kvar, blomstrar till och med.

Om ingen jävel lyckas ta död på den också.

Fars dag

11 november 2007 17:31 | Film, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Ända sen barnen var små, har vi firat både mors dag och fars dag. Det har Birgitta och jag fortsatt med också efter det att barnen för länge sedan har flyttat hemifrån. Till det som starkt bidrog till att jag en gång i världen föll för just Birgitta hörde att jag insåg att det var just henne jag ville ha som mamma till mina barn. Ett långt liv tillsammans har sedan visat att jag valde alldeles rätt.

I år hade jag totalt glömt bort att det var fars dag på söndag.

I lördags var vi på premiär på Upsala stadsteater, på Henrik Ibsens ”Ett dockhem” som spelades i en helt nutida skepnad – jag återkommer till den här intressanta uppsättningen. Efter hemkomsten hade Birgitta förberett teatersupé hemma, och när hon serverade den – rostbiff med tillbehör – minns jag att jag blev lite förbryllad över att det inte föreföll vara det hon nyss hade donat med i köket.

På söndag morgon stultade jag på mina onda ben ut i köket – och blev genast tillbakamotad av Birgitta, som stod vid arbetsbänken och ordnade med någonting. Först då gick det upp ett ljus: Det är ju fars dag! Så jag kröp ner i sängen igen och väntade.

Och så kom då Birgitta med kram och presenter: Arto Paasilinnas senaste, ”Domedagen gryr”, Tom Alandhs film ”Cornelis” på DVD och biljetter för två till den stora folkmusikgalan i Musikens hus lördagen den 29 mars 2008.

Det ska bli hemskt roligt att gå på den här galan. Galan kretsar kring gruppen Väsen och musiker den har mött på festivaler runt om i världen. Från USA kommer mandolinspelaren Mike Marshall, som med Darol Anger på fiol har utvecklat bluegrasstraditionen med influenser från jazz och latinamerikansk musik och som bland annat har spelat med Dolly Parton. Från Brasilien kommer den unga stjärnan Hamilton de Holanda, som spelar ett mandolinliknande instrument i brasiliansk tradition. Och från Dalarna kommer folksångerskan Lena Willemark, kvällens konferencier som även kommer att spela och sjunga.

Sen blev det, helt i enlighet med vår familjetradition, smörgåstårta vid köksbordet – det var den Birgitta hade hemlat med före teatersupén i går kväll. På bordet stod också en amaryllis, som snart ska blomma i rött till fars och även mors glädje. Och så brann där ett ljus, som fördrev novembermörkret så där som annars bara sker i Mumindalen.

* * *

Barnen hörs förstås också av.

Först i raden är Kerstin. Hon lovar komma över under eftermiddagen; Viggo har blivit hembjuden till sin dagisbästis Jakob, som bor i kvarteret bredvid vårt, och i samband med det vill hon titta in till sin pappa på fars dag.

Sen ringer Matti. Han berättar bland annat, att han har rustat upp en av de gitarrer han ärvde efter min döde bror Matti. Med den har han gjort ett par gitarrpålägg på ett par låtar av och med Gabriel Munck. Så kanske hamnar Stor-Mattis gitarr till slut, efter hans egen död, på skiva!

Kerstin kommer och hälsar på, inte med Viggo utan med lilla Klara. Viggo har hämtats upp av pappa Bo (också han firad i morse med en blombukett som barnen har fått välja), och grabbarna har åkt till Coop Forum för att handla. Pappa/morfar får ytterligare en fin amaryllis, den här gången vit, och så en kram av både Klara och Kerstin.

Värre kan man ha det i livet.

* * *

Också Anna, som inte är min men Birgittas dotter, har hörts av under kvällen. Hon har tillbringat den största delen av sina unga år i mitt och Birgittas hem och betraktar mig som en bonuspappa. Jag gör inga såna anspråk – hennes pappa är Bengt Kettner. Men jag är glad över att hon ringer även mig på fars dag.

Novemberdagbok

4 november 2007 12:47 | Film, Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I torsdags kväll, 1 november, hade Ordfront i Uppsala författarafton i Missionskyrkan. Missionskyrkan håller på att bli något av ett Folkets hus – det riktiga Folkets hus hotas nu av sin ägare, AP-fastigheter, att byggas om till galleria. Tur att det fortfarande finns folkrörelser som klarar att hålla månglarna utanför templet!

Missionskyrkan sjuder av aktiviteter på kvällarna, många av dem med kulturella förtecken. I lokalen bredvid den vi hyrde var det möte med den nye chefen för Upsala stadsteater, Linus Tunström. Vi hade alltså konkurrens om publiken den här kvällen, vilket säkert bidrog till att vårt möte inte drog lika mycket publik som föregångaren i samma mötesserie, ”Klass och skrivande” – förra gången medverkade Elsie Johansson och Anneli Jordahl.

Den här gången hade vi engagerat författarna Åsa Linderborg och Doris Dahlin, som till undertema hade valt ”Klass, kärlek och kollektiva stereotyper”. Som samtalsledare fungerade, nu som förra gången, vår lokale ordförande, deckarförfattaren Kjell Eriksson, men det visade sig, att både Åsa och Doris själva var mycket talföra, så Kjell behövde verkligen inte dra ur dem några synpunkter. Till det livfulla helhetsintrycket av kvällen bidrog också mängder av frågor från publiken.

Både Åsa och Doris berättade förresten för mig, var för sig, att de hade läst vad jag har skrivit om deras böcker här på bloggen. Det är roligt att notera, att en blogg numera kan fungera ungefär som en kultursida.

För att klara den här kvällen behövde jag med mina fortfarande ischiasonda ben göra en jätteansträngning. Före författaraftonen klarade jag till och med att köpa in ett kassaskrin och biljetthäften – jag är kassör i uppsalaavdelningen av Ordfront. Sen fick jag, som tur är, skjuts hem av en vän från laboremustiden, Bernt Jonsson. Han är radikal missionsförbundare. För sin del hade han varit på mötet med Linus Tunström.

Tidigt nästa morgon, fredag, tog Birgitta och jag (med hänsyn till mina skrala ben) taxi till öregrundsbussen. Allhelgonahelgen brukar traditionsenligt vara sista veckohelgen under hösten då vi är i vårt sommarhus.

Vi brukar använda allhelgonahelgen till att stuva undan de saker som står utomhus, grill, verktyg, trädgårdsmöbler och annat. Min arbetskapacitet i det avseendet är tyvärr fortfarande noll, så hustrun har nu, sedan veckor tillbaka, helt fått ta över alla rörelsekrävande sysslor. Vi har, med visst vemod, konstaterat, att det aldrig någonsin har varit så i vår familj – vi har delat på allt arbete. Birgitta har verkligen fått slita ont, särskilt som även hon just nu har ont i en benmuskel och i ett knä. Jag har uttryckt min djupa tacksamhet direkt till henne, men jag vill på det här sättet lyfta fram det hon har gjort även inför offentligheten.

När någonting jävlas, tycks allting jävlas. Inte nog med att också Birgitta har fått ont i ett ben – vår gräsklippare har strejkat helg efter helg. Vi har lämnat den till reparatör och fått den tillbaka, bara med samma resultat. Den här gången konstaterade reparatören, att det måste vara något fel på bränsletillflödet. Vår gräsklippare är kvar hos honom, just nu sönderplockad, och vi får tillbaka den till våren. I fredags kom han hit i bil och lånade ut en egen gräsklippare åt Birgitta. Under fredagseftermiddagen klippte så Birgitta hela vår väldiga gräsmatta, pulvriserade samtidigt alla de lövmassor från träden som täckte stora delar av den.

Det var tur att hon hann med det i fredags. På lördag morgon vaknade vi nämligen upp i ett snörike. Ett ordentligt täcke snö täckte trädgården, och träden utanför fönstret såg julkortsaktiga ut: vit rand på svarta grenar.

På ett sätt passade detta Birgittas planer: Hon skulle nämligen elda upp allt ris vi har samlat i högar sedan i våras. Snön på allt riset gjorde det förstås svårt att få i gång brasan, men när elden väl tog fart, var det ju ingen fara för att den skulle sprida sig.

I dag, söndag, är snön väck igen; solen lyser över en trädgård i klara höstfärger. Det är vackert, och jag önskar att jag kunde göra min normala andel av arbetet utomhus. Jag brukar till exempel under allhelgonahelgen alltid sätta rundlar av hönsnät runt fruktträden.

Dagarna är nu så korta, att det blir mörkt redan under eftermiddagen.

Kvällarna inomhus blir långa. Vi läser romaner, ser på TV, lyssnar på musik. I kväll ska vi se på dels Parlamentet, dels den andra i serien av Van Veeteren-deckare – jag skrev ju nyligen om deras skapare, Håkan Nesser.

Och så äter vi god mat. I går kväll bjöd Birgitta på lammstek, ett måste under våra allhelgonahelger.

Ständigt denna Birgitta. Vad skulle jag göra utan henne?

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Viggo och Klara hos mormor och morfar

25 oktober 2007 17:06 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 6 kommentarer

Viggo, fem, och Klara, två, bor en välsignat kort bit från morfar och mormor. Det har bidragit till att vi inte bara har lärt känna varann bra utan också kommit varann väldigt nära.

Så när mamma Kerstin och pappa Bo samtidigt ska på flerdagarsmöten i sina respektive jobb, är lösningen ganska enkel: från måndag kväll till onsdag kväll bor barnen hos oss. Och det sker inte motvilligt: ”Gå nu!” säger Viggo till mamma och pappa, när de senare stannar kvar en stund efter att ha lämnat barnen hemma i vår lägenhet.

Viggo har bott över ensam hos morfar och mormor tidigare, både här i Uppsala och i vårt sommarhus i Öregrund. För Klara är det här första gången hon stannar över utan mamma och pappa – men i somras vistades hon, fast då med mamma med sig, några dagar hos oss i Öregrund.

Birgitta bäddar en utdragssoffa för två i vårt bibliotek, det som var barnkammare på Kerstins tid här. Där ska mormor Birgitta sova med Viggo första natten – det har Viggo bestämt. Med det är det heller inga problem. Efter sagoläsningen somnar han gott och sover sen hela natten.

Klara får sova hos morfar, i mormors sänghalva, den första natten. Hon väljer själv nattlinne, får hjälp av morfar att borsta tänderna och kryper sen villigt ner i sängen för att få höra sagoböcker som hon själv får peka ut. Lite konster blir det, när det kommer till det där att sova, men morfar lirkar med henne, och när ljuset är släckt, dröjer det inte allt för länge innan hon sover. Sen vaknar hon en gång, ganska kort, någon gång mellan 23.00 och 24.00: är lite konsternerad och undrar tydligen varför hon är här och inte hemma hos mamma och pappa. Men morfar talar lugnande med henne och sjunger några för stunden påhittade sånger om Klara, och så somnar hon om och sover sen resten av natten med huvudet tryckt mot morfars mage.

Nästa morgon, när väckarklockan ringer, skiner hon som en sol!

Viggo kommer också, och så sitter båda barnen en stund framför morgon-Bolibompa i TV och dricker var sin flaska välling.

Mormor ska på olika förrättningar, så morfar får klä på Klara – Viggo klarar påklädningen själv – och gå med barnen till dagis. Klara sitter i vagnen, och Viggo går bredvid.

Båda barnen gillar dagis. Men när morfar ska gå, börjar Klara gråta. Då börjar morfar nästan också gråta, men han är ju en stor gammal farbror och tröstar Klara: Jag kommer tillbaka i eftermiddag och hämtar er.

Och det gör han.

Andra natten byter morföräldrarna plats med varann: Nu sover morfar hos Viggo och mormor hos Klara. Det går bra det också.

Morgonen därpå är likadan, men nu kan mormor gå med barnen till dagis. Fast det blir åter igen morfar som hämtar dem.

På hemvägen är det strålande höstväder med sol. Vi gör sällskap med Jakob och hans pappa och lillebror; Jakob är Viggos bästis på dagis och visar sig bo i kvarteret intill vårt. Jakob har cykel, så Viggo springer bredvid honom. Efter kommer morfar stultande på sina ischiasonda ben. (Fast det är lättare att gå, om man har en barnvagn som stöd.)

Det vackra vädret gör, att barnen inte vill gå in med det samma. Viggo går till gungorna och börjar gunga, och då måste ju morfar lyfta upp också Klara i gungan bredvid och puffa på henne. Sen smyger båda barnen en stund i syrenhäckarna utanför huset, går också genom frasande höstlöv tillbaka en bit, bort till den lilla lekparken. Viggo sätter sig på karusellen som drivs med cykeltrampor – han kan cykla – och lyckas också skjutsa lillsyrran, som även hon klättrar upp i karusellen. Morfar får rent av tjata flera gånger om att det nog är dags att gå hem nu.

Väl vid dörren in till morfars och mormors hus upphäver barnen ett samfällt glädjetjut: Ute på gatan, bredvid den röda Skodan, står pappa Bo! De rusar bort till honom och kramas.

Bo följer med in och börjar packa barnens saker. Om en stund kommer mormor Birgitta hem och börjar bums göra plättar och pannkakor av den smet hon gjorde i ordning kvällen före. Bo stannar kvar och äter, och Viggo och Klara hinner sätta i sig mängder av plättar och pannkakor, innan det är dags att åka hem.

Båda barnen har, under vistelsen hos mormor och morfar, pratat om mamma och pappa, och det är ingen tvekan om att det har funnits stunder, då längtan efter mamma och pappa har kommit över dem. Men under middagen räknar Viggo på fingrarna – han kan räkna bra – och säger att nästa gång ska han och Klara bo hos mormor och morfar en, två, tre, fyra dagar. (Han kan ljuda till orden i Beskow-Siegwalds ”Vill du läsa?” också, förresten.)

Och ett kort ögonblick framför ytterdörren börjar den redan påklädda Klara prata om att stanna.

Så jag tror inte att hennes första nätter, åtskild från mamma och pappa, direkt var någon traumatisk upplevelse.

Bortregnad aktivitet, tackkort och en del annat

9 september 2007 17:34 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I lördags skulle jag ha åkt in till Uppsala för att delta i Kulturnatten; närmare bestämt skulle jag ha arbetat vid Ordfronts, Uppsala, bokbord vid Stadsbiblioteket.

Som den folkrörelsemänniska jag är hade jag anmält mig i förväg till vår ordförande, Kjell Eriksson. Men eftersom få hade anmält sig och dessutom på deltid och sent och eftersom det såg ut att bli regn, inställde Kjell den aktiviteten.

Vid styrelsesammanträdet måndag om eb vecka finns det anledning att – för att använda ett uttryck ur Ordfronts äldre historia – göra självkritik. Vi måste ha bättre framförhållning, dra in fler i det aktiva arbetet.

Så pissigt som vädret var bestämde jag mig då för att över huvud taget inte åka in till Kulturnatten i Uppsala. Men när jag i dagens Upsala Nya Tidning ser bildreportaget om och filminslagen från alla roliga kulturaktiviteter, ångrar jag mig – jag borde nog ha åkt in till Uppsala i alla fall.

Nå, det blev en trevlig kväll på glasverandan i Öregrund i stället. Tillsammans lyssnade jag och Birgitta på en dubbel-CD som vi fick i 70-årspresent av Uppsala arbetarekommun, Johann Sebastian Bach: ”6 Suiten für Violoncello solo” (Archiv Produktion, Deutsche Grammophon 449711-2). Det rör sig om en återutgivning av en LP-utgåva (box) från 1961 med Pierre Fournier på violoncell. Som den mannen spelar!

Medan vi lyssnar (och smuttar på var sin konjak), skriver Birgitta tackkort till en rad av gästerna på vår 70-årsmottagning; jag undertecknar sen också.

I dag har det varit min tur att göra samma sak – vi har delat upp gästerna mellan oss.

Båda anstränger vi oss att skriva i personlig ton, gärna med referens till vad vi har fått av vederbörande.

Det tar tid, men vi gör det gärna. Man ska måna om sina vänner!

* * *

Och apropå 70-årsfirandet: Kerstin, dottern, har på sin blogg lagt ut ett par bilder på de bordets håvor hon själv och hennes syskon samt vi själva åstadkom. Du kan se bilderna här – men du måste gå ner en bit i texten.

Å, en sån 70-årsmottagning!

5 september 2007 18:47 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Förra fredagen (den 31 augusti) hade jag och Birgitta gemensam 70-årsmottagning. Jag hade då redan fyllt 70, den 19 juni närmare bestämt. Birgitta är född samma år som jag, 1937, men den 20 september.

Tidigt i försomras skickade vi ut följande inbjudan till familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater genom livet:

Birgitta och Enn fyller 70 år

Tiden går. I år fyller både Enn och Birgitta 70 år.

Åren börjar kännas i kroppen men knappast i sinnet. Vi läser böcker, lyssnar på musik och ser på teater. Har också uppdrag, politiska och andra. ”Jag har gått ner till heltid”, som Birgitta brukar säga.

Och så har vi lyckan att ha vår trädgård i Öregrund, den som vi har ägnat årtionden av kärlek och möda. I Alf Henriksons ”Trädet” ska ”han” också läsas som ”hon”:

Trädet

Den som planterar ett träd
i den lövlösa höstens väta
får sig ett mått att mäta
sina år och sin ålder med.
Rötterna griper tag
om gropens jord och stenar
och nya skott och grenar
slår ut i Guds klara dag.
Redan till nästa vår
ser han knopparna sprängas.
Trädet ser han förlängas
mot skyarna år från år.
Och när han själv igen
såsom ett barn är vorden
och tyngs ner mot jorden
växer trädet än.
Alltjämt i dess beskärm
då han är glömd och gången
jublar från grenarna sången
av vårens fågelsvärm.

Kärlek och möda har vi också ägnat åt barnen och numera barnbarnen. Det är gott att se nya släkten växa upp och förgrena sig, som trädgårdens planterade träd gör mot himlen. Att se barn och barnbarn omkring sig ger livet dess främsta mening.

Genom åren har vi också strävat tillsammans med och umgåtts med många som har gett det dagliga slitet den guldkant det inte alltid har: Arbetskamrater. Partivänner. Folkrörelsemänniskor. Personliga vänner.

Så många som möjligt av er alla skulle vi vilja samla omkring oss på en gemensam mottagning med anledning av våra respektive 70-årsdagar.

Tid: fredagen den 31 augusti klockan 13.00-18.00.

Plats: Stabbygården, arrendatorstället vid Stabby prästgård, Stabby backe. (Buss- och bilkarta bifogades.)

Blir det vackert väder, håller vi till både inomhus och utomhus. Vi bjuder på buffé, mat ur familjens tradition, som vi själva lagar med vänligt bistånd av närstående.

Vid vår ålder har man redan allt man behöver, men om nu någon nödvändigtvis vill ge oss en bok eller en CD eller någon småsak, går det bra att konsultera Matti.

Matti är vår son, och till honom skulle man också anmäla sig. Hur många exakt som kom vet vi inte: det finns en skillnad mellan anmälningslistan och gästboken – några har uppenbarligen inte skrivit sina namn i den senare (fast vi vet att de var där), och några hade också med sig gäster, som inte fanns på anmälningslistan. Nog var det hundra plus några tiotal gäster. Hur som helst: fullt hus, med råge, var det; vädret ute var aningen för kyligt för att locka gästerna att sitta utomhus vid de bord och stolar jag hade släpat ut halva förmiddagen, så periodvis var det ont om sittplatser, fast vi hade utrymmen till vårt förfogande både på nedervåningen och övervåningen.

Gästlistan omfattade allt från Ingvar och Ingrid Carlsson till barnbarnen Viggo och Klara. Jag tänker verkligen inte räkna upp alla gäster och deras presenter, men jag kan ju få nämna några exempel. Birgittas syskon och min bror Matti hade salat till en snöslunga att ha ute i Öregrund, och från min lillebror Mikko och hans Eva kom en tavla signerad Eva Wikström.

Eftersom vi har konstnärer bland våra vänner – Lenke Rothman, Sonja Lyttkens, Kees Geurtsen – blev det mer av det senare slaget.

Också konsthantverk fanns bland presenterna, flera av dem till Birgitta. Karin Holmberg från Sätergläntan, vars ordförande Birgitta är, uppvaktade med en träskål med Helmer Grundström-citat plus garner och Christina Mattsson från Nordiska museet, vars ordförande Birgitta också är, med ett armband. Kristina och Olle Strömberg, svärföräldrar till vår Kerstin, uppvaktade med en vacker fruktkorg i björk.

De många fina CD vi fick tänker jag inte redovisa. Dock gör jag ett undantag: min gamle arbetskamrat Leif Karlsson uppvaktade bland annat med dotterns, Sofia Karlssons, senaste CD, med en påskriven hälsning från Sofia själv.

Till det kommer inslagen med levande musik och sång under själva uppvaktningen. Martin Lundström spelade, assisterad av systern Cecilia; de är barn till Anna-Karin, som i sin tur är dotter till Birgittas syster Karin. Min kollega (s) i kulturnämnden i Uppsala Bo Östen Svensson, professionell slagverkare, framförde woodoorytmer. Och så gjorde en av mina sent i livet förvärvade vänner, Jan Hammarlund, ett bejublat framträdande.

Bokälskare som vi är fick vi givetvis också mängder av spännande böcker, fler än man kan räkna upp. Men jag kan väl få nämna att några av gåvoböckerna var signerade av givarna själva: Björn Kumm, Anders Ehnmark, Annika Hagström. Kaa Eneberg uppvaktade med en egen essä.

Jonas Sima uppvaktade med ett par egna filmer.

Om jag ändå nämner några gäster, som ända sedan ungdomsåren i Laboremus har stått våra hjärtan nära, tror jag att övriga gäster förlåter oss: bland Bloggkaparna utöver de redan nämnda Björn Kumm och Jonas Sima Hans O Sjöström, Anders Thunberg och Sören Thunell, vidare Gun-Britt och Göran Andersson, Lars Eric Ericsson och Eva Bihl, Ingrid Kjellman och så Anna-Greta Leijon.

Anders Thunberg hör, tillsammans med Irina Hoffman (som jag träffade på stipendieresa till Oslo hösten 1956), till mina äldsta vänner i gästlistan. Till Birgittas hör Hans Elmgren med dottern Maja och Gunilla Strömholm (gift med Stig Strömholm, som också var med).

Jag vill där utöver också nämna tre av våra sommarvänner från Öregrund: Anna Karin Hammar och så Lasse och Mary Lundh.

Jag är smärtsamt medveten om att listan över gäster, om det här vore Birgittas blogg, delvis skulle se annorlunda ut, men just nu är det jag som skriver; ni onämnda må alltså förlåta åtminstone Birgitta. Fast jag har förstås inte heller nämnt en rad personer som vi båda känner eller som jag har haft som arbetskamrater eller samarbetar med i kulturnämnden, Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet – det gäller både politiker och tjänstemän.

När vi fastställde gästlistan, bestämde vi oss för att – i motsats till vad som var fallet vid tidigare liknande tillfällen – inte skicka ut inbjudan till organisationer eller institutioner, där vi är eller har varit verksamma, utan bara till enskilda personer, som vi har haft ett personligt och särskilt förhållande till, dessutom har fortsatt kontakt med.

Ändå blev det naturligtvis känt i vårt parti, att vi skulle ha 70-årsmottagning, vilket ledde till att Thomas Östros framförde gratulationer från socialdemokraternas VU och från partidistriktet respektive arbetarekommunen i Uppsala. Många av våra lokala partivänner i olika åldrar uppvaktade också individuellt: Jimmy och Margareta Mattsson, Hans och Karin Alsén, Aldes Andersson, Maud Björklund (en gång min arbetskamrat på 68an), Agneta Kyller, Annika Lind och Tone Tingsgård.

Och mer uppvaktning ska det visst bli: Från min gamla tjejliga kunde bara Gisela Lindstrand komma, och nu ville hon å sin och de övrigas (Lotta Gröning, Mona Hillman, Eva Marcusdotter) meddela, att vi senare kommer att bli bjudna på krog hemma i Uppsala.

Men trakteringen var riklig redan på mottagningen i Stabby prästgård. Köpen var gjorda på Coop Forum i Uppsala, med undantag då av fisken från Öregrund (Stora Risten fisk). Grönsaker och frukt kom till stor del från vår egen trädgård i Öregrund, men Anna hade köpt till en del i Rinkeby.

Över huvud taget hade den här festen inte kunnat bli av (och så fin som den blev!) utan hjälp av våra tre barn, Anna, Kerstin och Matti och så Kerstins man Bo och Mattis sambo Karin: de arbetade och slet, lagade mängder av mat, bakade, transporterade, serverade, plockade fram och plockade undan.

I matlagningen och bakningen deltog också vi själva; framför allt väckte Birgittas gravade sik aptit och jubel. (Några ville ha recept. Jag kan berätta att hon en gång i världen lärde sig grava sik av min far, som startade som yrkesfiskare.)

Utöver gravad sik med gravlaxssås serverades också rökt sik med jämtländsk örtagårdssås, rökt pepparlax och böckling, rostbiff med hemlagade majonnäser, kycklingleverpaté, cornichonger och svarta oliver, hemgjorda inlagda grönsaker och geleer, kokt potatis, fransk potatissallad, grekiska köttfärsbiffar, bulgursallad. mangold- och chevrepaj, ruccolaröra, hummus, färskost, färska grönsaker och olika sorters sallad, vinaigrette, gurk- och morotsstavar, tomatklyftor, paprikabåtar, rädisor, purjolök, blomkålsbuketter, champinjoner i skivor, hembakt bröd, olika sorters ost.

Bland dryckerna fanns alkoholfri och sockerfri bål, olika slags Ramlösa och läsk (både light och med socker): Pommac, Pepsi, Schweppes grape och lemon, Seven Up, Coop cider light och orange, Pripps blå lättöl och så rött respektive vitt vin i box: Raimat Abadia respektive Lindemans Chardonnay.

Efter maten kunde man få fruktfat (äpplen, päron och plommon från vår trädgård i Öregrund), gifflar med mandelmassa, kanelbullar, Stritsel (estnisk födelsedagskringla), gammaldags sockerkaka, rulltårta, morotskaka, finska pinnar, kokoskakor, mummakakor, biscotti, syltkakor, citronpaj, rabarbermarängpaj, chokladtårta, mandeltårta med bär, glömmingetårta, yoghurtglass med hallon och så vispgrädde till tårtor och pajer. Till detta serverades kaffe eller te eller mer fruktbål.

Si, det var ett kalas värdigt Lönneberga! Och utan något som helst inslag av catering. Bilder av borden med maten finns på min dotter Kerstins blogg – här – en bit ner i texten.

Tack allihop för era insatser; jag är stolt över att tillhöra en sådan här familj.

Och jag tror inte att någon av de övriga misstycker, om jag nämner Kerstins arbete både som kökssamordnare och som matlagare. Hon är värd en särskild eloge därför att hon till slut rodde alltihop i land, trots att elsystemet i hennes och Bos hus var ur full funktion fram till bara ett par dagar före det stora kalaset.

* * *

Som man kan förstå, tog det sin tid att röja upp efter ett så här stort kalas; även det gjordes i vår egen regi, samma kväll.

Sen behövdes lördagen och söndagen för att bringa ordning i gästlistor och presenter.

Först på måndag eftermiddag kunde vi åka ut till Öregrund. De flesta presenter lämnade vi då kvar i stan, men vi tog med oss några av blombuketterna vi hade fått. De står nu runt om i vårt sommarhus.

Det var höstrusk när vi kom fram, och det hade varit storm under veckan: en jättelik gren i det stora plommonträdet utanför arbetsrumsfönstret hade brutits från stammen.

I dag – onsdag – är det äntligen bra väder igen, visserligen med hösttouche men sol. Birgitta har varit ute i trädgården och planterat de levande växter vi fick.

Den New Dawn-ros vi fick av Lennar Gustafsson och Lena Schölin, föräldrar till Mattis Karin, står nu till vänster om farstun, bredvid Polstjärnan.

Den persiska buskrosen Rose de Rescht, som vi fick av Uppsala arbetarekommun, står i korsningen mellan mitt och Birgittas land längs respektive i en klyfta på bergknallen till vänster, när man kommer ner på stora gräsmattan från den syrenomgärdade inre gårdsplan.

Och hortensian, från Ingemar och Ingrid Skogö, växer nu i den rabatt som finns på den bergknalle huset delvis står på och som är vänd åt köksträdgården.